I Havsbandet - 05

en kolgruva eller i en sotig smedja. Det klämde honom och tryckte honom,
och när han klättrat upp på klyftena, höjde sig ett stångmärke med en
vitmålad kagge överst. Detta spår av människohand härute, där inga
människor syntes, denna blandade påminnelse av galge, skeppsbrott,
stenkol, denna råa kontrast mellan de oblandade, färglösa färgerna svart
och vitt, av ofruktbar, våldsam natur utan organiskt liv, då där ej
fanns en lav eller en mossa på hela klippmassan, och så detta
snickararbete utan vegetationens övergångar mellan urnatur och mänskligt
handarbete, verkade upprivande, oroande, brutalt. Och i den stora
söndagstystnaden hörde han under sina fötter, där hopfallna block bildat
tak över en rämna, hur den långa dyningen sögs in under halva skäret,
pressade luften framför sig, så att den slog lock, och drog sig tillbaka
med ett fräsande och ihåligt suckande.
Han stod där en stund och njöt av beklämningen, lät sig ledas tillbaka
till äldre förnimmelser, som alltid tillförde honom olust, kände
stenkolslukt, såg fabriker, svarta, missnöjda människor, hörde
ångmaskiner, stadsbuller, mänskoröster, som framförde ord, vilka ville
äta sig väg genom hans öron in i hans hjärna, fröa av sig och som ogräs
kväva hans egen sådd och förvandla hans med så mycken möda odlade åker
till en naturlig äng lik de andras.
När han kom i båten och vände ryggen mot den dystra synen, njöt han igen
att se den oändliga renheten i vattnet, det tomma blå, som likt en
oskriven tavla låg lugnande framför honom, därför att den ej kunde väcka
några minnen, icke framkalla några ingivelser, icke trycka fram ur honom
några starka sensationer; och när han nu nalkades en något större holme,
hälsade han den som en ny bekantskap, vilken skulle tala om något annat
och utplåna de nyss erfarna stämningarne. Nya skär och kobbar flöto
förbi, alla erbjudande var sin överraskning, sin säregna fysionomi,
oftast endast med så fina differenser, att det fordrades ett skarpt,
övat öga att se dem. Och dessa små klintar, som från en förbiseglande
båt tycktes så nakna, så tröttande enahanda, erbjödo vid närmare påsyn
det mest omväxlande skådespel, likasom varianter av samma mynt ensamt
för numismatikern kunna röja sina hemligheter.
Han landade nu vid en något större holme, vars oregelbundna, sönderrivna
utseende lockade honom, helst han över klintarne såg kronor av lummiga
trän sticka upp. Och när han klättrade upp på den norra bergudden, vars
svarta sockel var renpolerad av sjöarne, såg han, hur holmen var en
gyttring av minst fyra andra, som tycktes hopdrivna under olika rådande
vindar och genom sammanhopning av olika geologiska bildningar danat ett
helt konglomerat av landskapsbilder, hämtade från alla zoner. Den norra
delen bestod av en kägla av hornblendeskiffer, som nere i stranden var
klyftad i oerhörda block, vilka störtat ner från bergväggen och icke
hunnit bli slipade av vattnet, och mellan dessa svarta kuber stucko upp,
egendomligt nog såsom av en hemlig sympati ditlockade, en otrolig mängd
svarta vinbärsbuskar, dystra i färgen och stämmande i ton med de
svartgnistrande stenarne. Det var så oväntat att finna dessa trädgårdens
putsade rymmare här ute i vildmarken, att de förekommo som ett naturens
skämt, kanske lagt i munnen på någon skadskjuten orre, som flytt hit ut
en gång att dö, medförande frön till en gryende kultur. Längre upp i
stenröset stod en lund av lövträn med ljus grönska, men klippta i
topparne och med vita stammar, som om de voro kalkbestrukna av en
vårdande människohand. Han försökte på avstånd gissa trädslaget, men det
var så olikt alla andra, han sett vid denna breddgrad, att hans tankar
lupo mellan akacior, bokar, japanska fernissträn, så vanliga i södra
Europa, att han slutligen icke trodde sina öron, när han hörde det
välkända skramlet av vanlig poppel, och straxt därpå, väjande för en
huggorm, som rann ner mellan ett par stenar likt en vattenstråle, kom
närmare och såg, att han hört rätt. Det var lundarnes och hagarnes
resliga, nätta poppel, som nordan och stenmark, drivis och salt tuktat
och stiliserat till en oigenkännelig varietet, vilken i kampen med
ovädret och kölden grånat upptill, mistat kronan och därför endast
bestod av förfrusna skott, som oupphörligt skjutit ut, outtröttligt
förnyande sig, medan getterna skalat av den skyddande barken och låtit
safterna rinna bort. Det var en evig ungdom i dessa späda, ljusgröna
skott på den gråskäggiga stammen utan grenar, en ålderdom utan
mannaålder, en abnormitet, som verkade uppfriskande, emedan den var ny
och gick förbi det banala.
När han klättrat upp mellan de vassa stenarne och kommit på höjden, var
det, som om han gjort en fjällbestigning på tio minuter.
Lövträdsregionen låg inunder honom, och på bergets platå var redan
alpfloran färdig med fjällformen av enen bredvid det äkta nordiska
hjortronet i våta skrevors vitmossa, och däremellan den lilla så
civiliserade kornellen, kanske den enda svenska och den enda
skärgårdsört. Nu steg han sakta ner åt södra sluttningen genom lingon-
och mjölonris, tåtel och starr, ängsull och gungande mossor, tills han
plötsligen stod vid en ravin, där holmen spruckit och bildat en kanal
mellan de svarta bergväggarne.
Med vilda skrik flögo de näsvisa tordmularna upp, medan han steg på en
naturlig stenbrygga över den grunda kanalen, äntrade en ny bergvägg av
ljusare formation och befann sig i en ny avdelning av den underbara
holmen.
Den ljusa, eleganta euriten, där svagt rosenröd fältspat lagrat sig med
lätt blågrön kvarts, och glimmern endast gav sig tillkänna genom ett
skimmer som av mikroskopisk rimfrost, gav hela det lilla landskapet en
glad ton och, klyftad i oändlighet, erbjöd den soffor och verkliga
länstolar vid varje steg. Ett starkt streck av kornig, vit kalksten gick
som en gördel rätt igenom bergmassan, och det fruktbara grus, som från
denna hade smulats sönder av regn och frost, befanns samlat nere mellan
de måttligt höga bergväggarna. Och där löpte nu fram en dalkjusa, som
öppnade en syn så förtrollande, att han stannade häpen och satte sig ner
på en bergpall att njuta av det oväntade fagra skådespelet.
Framför honom rullade upp sig mellan de lodräta i ängsmarken
försvinnande bergväggarna en gräsmatta, genomvävd av idel blommor, men
utsökta och av frodigare art än fastlandets. Den blodröda geranium hade
stigit ner från berget och sökt fukt och värme härnere, den honungsvita
slåtterblomman från den våta starrängen hade gjort möte med skogens
blågula kovall, och de sydländska orchideerna, kanske vinddrivare från
vinlandet Gottland, hade flytt hitin, det hyacintliknande fläderyxnet,
den praktfulla militärorchis, den ståtliga sysslan, ett slags förskönad
liljekonvalje, hade i drivande kalk och fuktig havsluft mellan skyddande
väggar sökt sitt växthus här mellan det yppigaste gröna gräs.
Och i fonden längst bort doldes bergväggarna av björkar och alar, som
visserligen höjde sig blygsamt i luften utan att våga sticka huvudet upp
i vinden; och utplanterade här och där stodo olvonbuskar mitt i
gräsmattan med sina vita snöbollar hängande mot de vinlöv liknande
bladen; och lutade, liksom spaljerade mot bergstalpen växte den bjärt
mörkgröna getapeln med sitt blanka löv erinrande svagt om orangens
mångbesjungna, men med mera saft, flera toner, finare teckning och
liksom mera känslig struktur.
Det var en park, en inlandsnatur flytande härute, och när han genom en
rämna eller en sänka i berget såg det blåa, vågräta havsstrecket, först
då slog honom genom kontrasten det underbara i den synen.
När han suttit en stund och lyssnat till en bofinks vårliga sång,
avbruten av trutars och grisslors krax och skrik, och ensamheten kändes
lägga sig som sömn omkring honom, och när fåglarne ett ögonblick tystnat
av och endast den svaga havsbrisen susade i björktopparne utan att nå
längre ner, hörde han oförmodat en hostning. Han spratt till, såg sig
omkring, men märkte icke ett spår av människa.
Det lidande, ihåliga ljudet från ett människobröst mitt i den tysta
naturen väckte honom plötsligt och obehagligt medförande ett moln av
olustkänslor. Var det en ensam som han, vilken sökte ro, eller en
äggplundrare? I vilket fall som helst ville han befria sig från oron och
få veta, vilken som störde honom. Därför klättrade han över bergväggen
på en naturlig trappa i förklyftningen av kalkstenen och blev nu varse
den tredje avdelningen av den polypliknande holmen. Över en låg stenmur,
synbarligen för att rädda blomsterängen från betande boskap, kom han in
i en barrträdsregion på gneisgrund, gick under granar, trampande mellan
alnshöga ormbunkar, vilka bildade en underskog under barrträden,
liknande dvärgpalmer, men med friskare grönska och elegantare bladverk
och vid vilkas fötter syntes rodnande smultron.
När han kommit upp ur ravinen, såg han en vik med säv, där några
övergivna stångkrokar voro nerslagna i dybotten. Han stannade för att
lyssna, och nu hörde han en röst, som talade på andra sidan bergknallen.
Den klingade högt och mjukt som en barnröst, men sjönk sedan något, så
att han trodde, det var någon seglande yngling, som vågat sig hitut. Men
orden föllo så passivt, så dragande till sig, vinnande, inbjudande, och
han förvånades att höra en gosse uttrycka sig så vårdat. Ordrepertoaren
var icke stor, det var de vanligaste talesätten av bildat umgängesspråk,
utan alla konkreta, färgrika uttryck, och där det fanns något bestämt
angivet, var det inkorrekt. Den talade om trädens grönska utan att ange
namnen på träden, kallade trutarne måsar, bofinken en fågel, gneisen
granit, säven vass.
Det kunde visserligen vara en yngling, som med sådan säkerhet och
anspråk på att bli hörd talade så länge utan att låta sig avbrytas av en
sakta brummande äldremans röst, vilken då och då knorrade fram en
invändning eller upplysning. Nu skrattade den ungdomliga rösten, ett,
att döma av samtalet, omotiverat skratt, ett skratt för att höra sin
vackra röst eller visa vita tänder, ett skratt utan roande anledning, en
rad klingande toner utan annan mening än att svartsjukt avleda
uppmärksamheten från något verkligt, som ville tränga sig emellan: en
lystringssignal, en lockton! Det var utan tvivel en ung kvinna!
Han steg omotståndligt upp på den sista höjden efter att ha känt åt sin
halsduk och sin hatt, och nu såg han inunder sig en tavla, som sedan
alltid satt kvar med alla sina detaljer i hans minne. På en liten
ängslapp av hårdvall, under en grupp av gamla oxlar, omkring en vit
drällservet, på vilken en smörask av kolmordmarmor stod mitt uti en
uppdukad matsäck, satt en äldre fru med vackert grått hår och
välsittande fin klädning och bredvid henne en skärkarl i skjortärmarne
och med en smörgås i handen. Och upprätt framför denne ett ungt
fruntimmer, som höll i handen ett iskänkt ölglas, vilket hon med en
skämtsam nigning och med dyningarne av det nyss bortdöende skrattet på
sina läppar överräckte åt den förlägna båtkarlen.
Han fängslades genast av den unga kvinnans utseende, och oaktat hans
reflexion straxt viskade honom den anmärkningen, att hon koketterade för
drängen, kände han en oemotståndlig dragning till den mörka, olivfärgade
hyn, de svarta ögonen och den ståtliga växten. Det var visserligen icke
den första kvinna, som så ögonblickligt slog an på honom, men hon
tillhörde den grupp av kvinnor, som aldrig förfelade att draga honom
till sig. Ensamheten och bristen på andra kunde han icke tillskriva
detta snabba urval, ty han erfor alldeles detsamma, som då han sökte en
färg på en halsduk, och efter att ha gått nedstämd ur bod i bod utan att
finna den lustkänsla, som den sökta medförde, slutligen stannade framför
ett bodfönster, där den rätta låg, och han i samma ögonblick kände sig
befriad från ett tryck, när hans tankar talade tyst inom honom: det är
_den_!
Efter att ha tvekat ett ögonblick, om han skulle gå fram och föreställa
sig eller vända om, gjorde han en rörelse, som röjde honom. Flickan, som
märkt honom först, lät i detsamma armen sjunka och betraktade den så
oväntat uppträdande med denna blick av skrämt barn, som genast ingav
fridstöraren mod att träda fram och lugna sällskapet med en förklaring.
Och med lyftad hatt gick han fram och hälsade.


FEMTE KAPITLET.

En halv timme senare satt intendenten i det lilla sällskapets segelbåt
med sin egen julle på släp och hade redan inträtt i sin ställning såsom
ledsagare åt de två damerna, vilka för hälsoskäl sökt sig en lägenhet
för sommaren på Österskär och således skulle bli grannar. Samtalet
slingrade sig behagligt mellan de tre nybekanta med denna något
brådstörtade iver, som tävlan att visa sina färdigheter och vackra sidor
framkallar hos dem som råkas första gången. Den som likväl gjorde minsta
bemödandet var den gamla damen, vilken föreställt sig som moder till den
unga skönheten. Hon tycktes nämligen ha kommit till fullständig harmoni
och resignation, avnött alla kantigheter och, levande i minnet, med halv
likgiltighet betrakta det som rörde sig omkring henne, väntande
ingenting utifrån, beredd på allt vad livet kunde erbjuda av gott eller
vidrigt, och intog genom sitt jämna, milda väsen.
Mellan den unge mannen och den unga kvinnan hade redan kontakt uppstått,
och hon syntes njuta av att få mottaga; och han, som så länge väntat på
att få giva, kände sina krafter växa, när det så länge samlade
överskottet fick avlopp. Och han gav på en halv timma med slösande
händer av allt vad han samlat in av upplysningar, som kunde ha intresse
för dem, vilka voro obekanta med de förhållanden, i vilka de skulle
inträda för en tid, skildrade alla skärets tillgångar och brister,
målade upp livet därstädes så lockande, som det i detta ögonblick
föreföll honom skola dana sig, sedan han icke mera var ensam. Och den
unga kvinnan, som aldrig sett skäret, emottog sina första bestämda
intryck av detsamma genom hans skildringar; hon såg den röda stugan, där
hon skulle bo med sin mor, så nätt och intagande, som han ville hon
skulle se den, för att trivas och dröja där. Och under det han talade,
syntes det honom, som om han fick något gott och starkt tillbaka, som om
han hörde nya tankar, nya synpunkter ljuda ifrån dessa läppar, som stodo
halvöppna, icke som om de sväljde vad han räckte fram, utan som om de
själva talade, och när dessa två, stora, troskyldiga ögon sågo
beundrande och förvånade upp mot honom, trodde han allt vad han sade
vara sant, och han kände med en stigande aktning för sig själv nya
krafter väckas och gamla växa i styrka och ihållighet. Och han kände sig
så verkligt tacksam, när båten stötte i land, liksom efter undfångna
välgärningar i hård tid, att han ofrivilligt framsade ett hjärtligt
tack, när han hjälpte damerna ur båten och bar deras tunga kappsäckar i
land.
Den unga flickan besvarade artigheten med ett »ingen orsak», men som om
hon verkligen ur sina rika håvor skänkt något som endast var lappri mot
vad hon ännu ägde i behåll.
När intendenten hade ledsagat damerna till deras nya bostad, som befanns
vara Ömans stuga, utbrast den unga flickan i en ström av förtjusning,
ännu stående under inflytandet av Borgs retande beskrivning. Det
förfallna huset hade något ovanligt pittoreskt i sitt yttre, ty där
fanns icke en rät linje. Stormen, saltvattnet, frosten, regnet hade
brutit varenda rätlinig kontur, och sedan murbruket lossnat från
skorstenen, syntes denna som en stor tuff. Och än angenämare blev
överraskningen av det verkligen hemtrevliga, gammaldags komfortabla
inre. De två rummen lågo på var sin sida om förstun med köket emellan.
Storstugan bestod av ett rymligt rum med dunkelbruna tapeter, som av rök
och ålder antagit en enda brun, milt välgörande ton, mot vilken alla
färger stämde. Det låga taket, som icke lämnade något större tomrum att
befolkas av fantasier, visade bjälkarne, som buro vinden. Två små
fönster med anlupna gamla rutor om ett kvarter i fyrkant lämnade utsikt
åt havet och hamnen, och den stora ljusmassan utifrån dämpades behagligt
av vita tyllgardiner, som dolde för blickarne utifrån utan att utestänga
dagern, hängande som ljusa sommarmoln ner ovanför balsaminer och
geranier i engelska fajansmuggar med drottning Victoria och lord Nelson
i gult och grönt. Möblerna utgjordes av ett stort, vitt slagbord, en
gustaviansk säng med flera lager pösande ejderbolstrar, en vitmålad
pinnsoffa, ett slagur av Mora tillverkning, en byrå av björk med
alrotstoalett, omgiven av en brudslöja och belastad med porslinssaker.
På byrån stod en uppstoppad papegoja under en glaskupa, och på väggarne
hängde kolorerade litografier ur Gamla testamentet, varibland ett par
över sängen syntes tillkomna i mindre vacker avsikt, då den ena
föreställde Simson och Delila i en mycket ohöljd skildring, den andra
Josef och Potifars hustru. I ett hörn upptog en öppen spisel ett
betydligt rum, som skulle verkat hemskt, om icke det svarta gapet varit
höljt av en vit gardin, som löpte på en dragsko.
Det var hemtrevnad, idyll och renlighet.
Den andra stugan var lik den första, men hade två sängar, kommod och var
försedd med listmattor, som i sitt brokiga färgspel bildade ett album av
minnen från farfars tröja, mormors kofta, mors bomullsklädning och fars
uniform från lotstiden. Där fanns flickornas röda strumpeband,
beväringsgossarnes gula galoner, sommargästernas blå simbyxor, doffel
och korderoj, bomull och boy, ylle och jute, från alla moder och
garderober, fattigmans och rikemans.
Och därinne stod ett stort skänkskåp i vitt med målningar i dörrfälten.
Underbara små landskap innefattade i murgrönsrankor av mussivbrons, med
kornblå vikar, vassbänkar och segelbåtar, träd av okända arter från
paradiset eller stenkolstiden, upprörda hav med vågor räta som fåror i
ett potatisland, en fyr som en pelare på en klippa av trappsten, allt så
naivt som ett barns förenklande uppfattning av den rika naturens
oändliga mångfald av former och färger, vilka endast det högt utbildade
ögat kan se.
Men allt detta gammaldags, enfaldiga var just huvudbeståndsdelen i kuren
för den tröttade hjärnan, som skulle söka vila i det förgångna. Det
nötta urverket skulle ligga ouppdraget en tid och låta fjädern sakna
spänningen för att återhämta sina förslappade krafter. Umgänget med de
lägre klasserna, vilka icke retade till tävlan i kampen om maktbiten,
utan själva ofrivilligt dagligen och stundligen påminde de högre stående
om deras dyrt förvärvade ståndpunkt, skulle minska retningen, invagga de
maktlystne i tanken på att det redan fanns tillryggalagda stadier.
Till att se och känna allt detta hade intendenten redan förberett
sinnena på de främmande, och de båda fruntimmerna tröttnade icke att
uttrycka sin tillfredsställelse med den nya bostaden och voro så inne i
sina undersökningar av lokalen, att de icke märkte, att deras
följeslagare avlägsnade sig för att lämna dem ostörda.
* * * * *
Intendenten satt på söndagseftermiddagen vid sitt fönster och såg på,
huru de båda damerna stökade nere i sin stuga. När han följde med
blickarne deras mjuka, men oregelmässiga rörelser, var det honom, som om
han hörde musik. Samma modulationer, som en serie samljudande toner
framkallade på örats hinna och fortplantades till nervsystemet, samma
milda vibrationer alstrades nu genom ögat och klingade genom de vita
strängarne, som voro spända från kraniets snäcka ut över bröstkorgens
resonansbotten och fortplantande dallringarne genom hela själens
underlag. En känsla av allmänt välbehag strömmade genom hans komplex, då
han såg dessa kvinnohänders våglinjer, när de plockade fram småsaker ur
kappsäckarne och lade upp på bord och stolar, ronas och skuldrornas för
det grova ögat omärkliga, men dock så elastiska höjningar och
sänkningar. Och när den unga kvinnan gick genom rummet, uppstod ändå
ingen rät linje, inga hörn och kanter, då hon vände, inga vinklar, då
hon böjde sig.
Han var fullkomligt fängslad i betraktandet, så att det en stund undgick
hans uppmärksamhet, att det bullrade ute i vinden och att trapporna
knarrade och lås öppnades.
Han var så fördjupad i betraktandet av den unga damen, vars yttre
föreföll honom fulländat skönt utom i en punkt, vid vilken brist han
sökte vänja sitt öga för att ej se den. Hennes haka var nämligen några
linjer för stor och antydde en underkäke, som var onödigt mycket
utbildad för en som upphört gripa, fasthålla och sönderslita olagat
kött; och när han såg den i profil, kunde han utkonstruera en blivande
häxfysionomi, då en gång gummans tänder skulle lossna, läpparne falla
in, bilda en trubbig vinkel och näsan sjunka ner över den framträdande
hakan. Men han måste övervinna denna påminnelse om rovdjur, och han
förföljde ansiktet med sina blickar, tecknade om det i fantasien, tvang
ögat, att när det fäste sig vid ansiktet, se detsamma i sin helhet.
Nu hörde han steg och rop nere på backen, och i vild yra visade sig
Ömans hustru med en skara kvinnor, som i triumf buro den återtagna noten
ner mot gistena.
I hast kännande sin myndighet kränkt, kastade han på sig hatten, gick
ner till uppsyningsmannen och påkallade dennes hjälp såsom varande i
kronans tjänst och skyldig lämna handräckning.
I stugan satt tullkarlen vid kaffebordet och hade som vanligt sin hand
om svägerskans liv, då Vestman var ute på fiske. Vid intendentens
inträde släppte han sitt tag, och under inflytande av fruktan för att
bli röjd visade han en större tjänstvillighet, än han eljes skulle ha
ådagalagt. Sedan han fått sin galonerade mössa på sig, gick han ut, och
i ett hastigt behov att få vara den rättfärdige mannen stormade han fram
mot kvinnohopen och fattade i noten:
-- Förbannade kärngar, vet ni inte, att det är straffarbete på att bryta
kronans lås och sigill!
Kärngarne svarade i en korus av tillmälen, som gingo ut över intendenten
och uppsyningsmannen i gemen, av huvudinnehåll att de brydde sig fan om
kronans lås och sigill och att båda herrarna voro av den beskaffenhet,
att de kunde sättas på Långholmen när som helst.
Därpå fattade uppsyningsmannen eld och ropade åt en vaktmästare, att han
skulle hämta länsman.
Vid ordet länsman samlade sig folk, krypande fram ur hål och vrår som
myror, när man krafsar i stacken.
Folket tycktes genast vara färdiga att taga parti för kvinnorna, hotande
ord föllo. Men intendenten ansåg det nu vara tid att personligen ingripa
för att icke komma under en underordnads beskydd. Han gick därför fram
mot folkhopen och frågade vad de önskade.
Då han därpå intet svar erhöll, vände han sig till kvinnorna och
tilltalade dem med en hövlig men bestämd ton.
-- Som jag förut upplyst er om, att riksdagen eller edra egna valda
ombud beslutat att för era barns och efterkommandes skull fisket måste
skyddas genom förbud mot begagnande av sådan redskap, som fördärvar
fisket utan att inbringa er någon fördel, och då ni haft tre år på er
att slita de gamla notarna, men ändock byggt nya emot lagliga
föreskrifter, så har jag på kronans vägnar varit nödsakad beslaglägga
den lagstridiga redskapen. Icke dess mindre och i trots mot gällande
förbud har ni brutit kronans lås och sigill, vilket kan komma att gäldas
med straffarbete. Nu vill jag icke desto mindre låta nåd gå för rätt, om
ni fogar er och lyder, och frågar jag er därför för sista gången: vill
ni utlämna noten godvilligt?
Därpå svarade kvinnorna med ett nytt anskri och en ny skur tillmälen.
-- Nå, avslutade intendenten. Efter som jag icke är polisman, och ni äro
flertalet, ber jag uppsyningsman sända efter länsman med handräckning
och samtidigt låta avgå anhållan om arresteringsorder från konungens
befallningshavande mot hustru Öman.
När han uttalat sista ordet, kände han två mjuka, varma händer fatta sin
högra hand, två stora, barnsliga ögon se in i sina och en röst med
tonfall av en mor, som ber om nåd för sitt barns liv.
-- I himlens namn hav förbarmande med en olycklig fattig kvinna och gör
henne intet ont, bönföll den unga flickan, som vid uppträdets början
kommit ut ur stugan.
Intendenten ville göra sig lös och vända sig bort från de stora ögonen,
vilkas blickar han ej kunde uthärda, men han kände sin hand allt hårdare
omslutas och slutligen tryckas mot en mjuk barm, hörde ord med smältande
tonfall, och fullständigt besegrad viskade han till den sköna: -- Släpp
mig lös, och jag skall låta saken förfalla.
Flickan släppte sitt tag, och intendenten, som i ett halvt ögonblick
uppgjort sin plan, fattade uppsyningsmannen vid armen och förde honom
med sig uppåt tullstugan, såsom om han ville meddela honom några order.
När de nått dörren, sade intendenten kort och avgörande, såsom om han
fattat ett nytt beslut:
-- Jag skall själv meddela mig med konungens befallningshavande
skriftligt. Tack för hjälpen emellertid.
Och därmed gick han upp på sitt rum.
När han blivit ensam och samlat sina tankar, måste han erkänna, att hans
sista handling blivit bestämd av lägre motiv, då hans könsimpulser fått
råda i så hög grad, att han låtit narra sig till en lagstridig handling,
ty något medlidande med folk, som voro jämförelsevis förmögna, då de
ägde hus och fiskvatten, båtar och redskap till många hundra kronors
värde, ägde skälberg och fågelkobbar samt dessutom skattade för kapital
och ett par små ställen, som de arrenderade ut, kunde icke bliva tal om.
Den falska föreställningen att en kvinna besegrat honom fick dock intet
insteg, ty han visste mycket väl, medveten som han var på alla punkter,
att han fallit för sina egna drifter eller intresset att vinna något av
denna kvinna. Men inför folkhopen var hans myndighet slut, hans anseende
rubbat, och det skulle hädanefter icke finnas en kärng eller en pojke,
som icke skulle anse sig stå över honom. Detta kunde visserligen vara
likgiltigt, ty att äga eller icke äga någon makt över dessa stackare var
honom ungefär detsamma. Värre dock syntes honom, att denna kvinna, som
han nu kände att han måste binda sig vid för att kunna vara lycklig,
från första ögonblicket skulle insöva sig i den tron, att hon vunnit ett
slag på honom och jämviktsförhållandet sålunda i en framtida förening
bli stört.
Han hade väl haft många tycken och förbindelser förr med kvinnor, men
hans bestämda medvetande om mannens överlägsenhet över den mellanform
mellan man och barn, som kallas kvinna, hade gjort det för honom
omöjligt att länge kunna dölja detta, och därför hade hans förbindelser
endast haft kort varaktighet. Han ville bli älskad av en kvinna, vilken
skulle se upp till honom som den starkare, han ville bli tillbedd, icke
tillbedja, han ville vara grundstammen, på vilken det svaga skottet
skulle okuleras, men han var född i en period full av andliga farsoter,
då kvinnokönet härjades av epidemisk storhetsmani, framkallad av
urartade sjuka män och av politiska småheter, som behövde massor till
voteringarne. Därför hade han fått gå ensam. Väl visste han, att i
kärleken mannen måste ge, måste låta narra sig och att det enda sättet
att nalkas en kvinna var på alla fyra. Och han hade krupit tidtals, och
så länge han kröp, hade allt gått väl, men när han slutligen rätat ut
sig, så tog det slut, alltid med en mängd tillvitelser om att han varit
falsk, att han hycklat undergivenhet, att han aldrig älskat och så
vidare.
Dessutom hade han, som ägde de högsta intellektuella njutningarne, som
kände sig vara en bland undantagsmänniskorna, icke hyst så livlig åtrå
efter de lägre affektiva, icke åtrått att bli underlaget för en parasit,
aldrig längtat att få föda konkurrenter, och hans starka jag hade
upprest sig mot att bli medlet för en kvinna till hennes ätts
fortplantning, vilken roll han sett nästan alla sina jämnåriga män
intaga.
Men nu stod han likafullt där igen inför dilemmat: assimilera en kvinna
genom att låta sig assimileras. Att förställa sig eller låta sitt yttre
uttrycka, vad han ej kände, kunde han ej; men han ägde en stor förmåga
att anpassa sig efter umgänget, att sätta sig in i andras sätt att tänka
och lida, ty hos andra fann han aldrig annat än förflutna stadier, som
han själv genomgått, och behövde följaktligen endast hämta ur minnet och
erfarenheten, släppa av taget, minska spänningen framåt. Och han hade
alltid funnit behag i fruntimmers sällskap, såsom vila och distraktion,