I Havsbandet - 12

som hon brast ut i en förfärlig gråt. Och när han lutade sig emot henne,
smög hon sitt huvud mot hans bröst och grät, så att hon skakade som i
feber.
-- Barn, du! pjollrade intendenten.
-- Ja, jag är ett barn! Därför skulle du haft överseende med mig!
snyftade flickan.
-- Hör du! Hur långt skall man ha överseende med ett barn?
-- I oändlighet!
-- Nej! Det har jag inte hört! Det finns en alldeles bestämd gräns, där
självsvåldet närmar sig den brottsliga handlingen.
-- Vad menar du?
Och nu flög hon upp.
-- Du vet, vad jag menar; det ser jag, svarade intendenten, som åter var
ute ur förtrollningen, så snart hon blev hård, ty då blev hon ful i
samma ögonblick.
-- Svartsjuk, alltså! hånade flickan, som trodde sig ha fångat honom.
-- Nej, ty svartsjuka är en obefogad misstanke, stundom ett
försiktighetsmått; men mina farhågor ha visat sig vara grundade. Alltså
icke svartsjuk!
-- Och på en pojke! En valp, som du står så högt över, gick flickan på
utan att upptaga förklaringen i kalkylen.
-- Desto nesligare för dig!
-- Det var således osanning hela historien, kastade hon åt sidan för att
icke träffas av skymfen.
-- Från början till slut! Men jag ville icke göra din mor sorg och dig
själv skam! Förstår du den finkänsligheten?
-- Jo, jag förstår! Men jag förstår mig inte själv!
-- Det skulle jag kunna göra, om du gav mig del av ditt föregående liv!
-- Mitt föregående liv! Vad menar du?
-- Det finns alltså ett föregående i ditt liv! Det var det jag alltid
misstänkte.
-- Du tillåter dig insinuationer ...
-- Som det inte mera kommer mig vid, vem du är eller vad du varit, så
... Nu måste jag säga farväl! avklippte intendenten, då han såg en
kanoniär komma gående ute på backen för att hämta honom.
--Gå inte ifrån mig ännu! bad flickan och fattade hans hand, seende in i
hans ögon med drunknande blickar. Gå inte bort, ty då vet jag inte, vad
jag gör.
-- Varför pina oss längre, då skilsmässan är oåterkallelig?
-- Vi ska inte pina oss! Du ska stanna hos mig till kvällen, så att vi
få tala, innan vi skiljas. Jag skall berätta dig allt vad du vill veta,
och sedan skall du döma mig på annat sätt.
Intendenten, som av dessa uttalanden trodde sig veta allt och nu var
viss på, att han undgått den olyckan att kedja vid sig en eller fleras
älskarinna, hade nu fattat sitt beslut. Han gick fram till fönstret,
avfärdade kanoniären med beskedet, att han skulle komma senare med egen
båt.
När detta var gjort, satte han sig ner i soffan för att få
konversationen i gång.
Men sedan flickan blivit befriad från sin oro, föll hon tillsammans och
blev fåordig, så att slutligen fullkomlig tystnad uppstod. Man hade
ingenting att säga varandra, och fruktan att stöta upp ovädersfåglar
pressade alltmera ner stämningen, så att tråkigheten grinade emot dem.
Intendenten började tumma på böckerna, som lågo kvar på divansbordet,
och fick ögonen på en bok, som var påskriven med assistentens namn.
-- Ett ungt fruntimmers historia, tror jag! Har du läst den? frågade
han.
-- Nej, jag har inte hunnit ännu! Vad är det med den boken?
-- Jo, den har sin märkvärdighet, emedan den är skriven av ett
fruntimmer och ändock är uppriktig.
-- Så! Vad handlar den om då?
-- Den handlar om den fria kärleken. Det är en ung vetenskapsman, som
förlovar sig med en fördomsfri flicka. Och under det han är på en
expedition, skänker hon sig åt en artist för att sedan gifta sig med sin
fästman.
-- Nåå? Vad säger författarinnan om det?
-- Det skrattar hon åt, förstås.
-- Fy! sade flickan och reste sig för att ta fram en butelj vin.
-- Varför det? Ingen äganderätt i kärlek! Och fästmannen var tråkig, för
övrigt, åtminstone i hennes sällskap, om man får döma av skildringen i
boken.
-- Nu börja vi på att bli tråkiga också, avbröt fröken Maria, i det hon
fyllde glasen.
-- Vad ska vi roa oss med då? frågade älskaren med ett cyniskt leende,
som ej kunde missförstås. Kom och sätt dig här hos mig.
I stället för att bli sårad av den brutala tonen och gesten, varmed
uppmaningen beledsagades, tycktes flickan med en viss beundran se upp
till den man, vilken hon förut nästan föraktat för hans alltför
aktningsfulla bemötande.
Skymningen hade fallit, och månen i första avtagandet kastade endast en
gulgrön strimma in på golvet, silhuetterande balsaminens skugga.
Genom det öppna fönstret trängde dämpade toner från första valsen,
_Balens drottning_, som en förebråelse, en hälsning från det förlorade
paradiset och på samma gång underhållande hoppet att icke allt var slut.
Och i hoppet att binda honom genom minnet av den högsta sällheten gjorde
hon det sista medgivandet efter en stormande kärleksförklaring från hans
sida.


TRETTONDE KAPITLET

Tre dagar senare landsteg intendenten på Österskären efter att ha
uppehållit sig på Dalarö. När han fått veta, att fröken rest för att
icke mera återkomma, kände han en obeskrivlig lättnad, såsom om luften
blivit högre och renare. Och uppkommen på sitt rum, lade han sig för
öppet fönster att röka och i minnet genomgå de sista dagarnes så
skiftande sensationer.
När han vid midnatt ryckt sig ur flickans armar, hade han satt sig i
båten med en tillfredsställelse, som om han uppfyllt en tryckande plikt.
Det var, som om nu först jämvikten blivit återställd i hans inre. Hans
rätt hade blivit kränkt i ett sådant fall, där lagen icke gav
upprättelse, och därför måste han själv skaffa sig rätt, och han hade
endast handlat efter de grundsatser, vilka motståndarne själva
promulgerat.
När han därefter stigit ombord på korvetten och råkat personer, med
vilka han kunde tala bildat språk, och med läkaren behandlat lärda
ämnen, hade detta först verkat som ett rus. Han behövde icke trycka ner
sin hjärna för att jollra, icke göra sig halvdum för att bli förstådd.
Och när han talade i antydningar, med nyanser, blev han genast begripen.
Då kände han, huru han levat i tre månaders barbari, som så småningom
och oförmärkt dragit ner honom i småaktiga strider, som satt hans
tankeliv nedanför det affektiva och vegetativa, upphöjt
reproduktionsbestyret till huvudsak och narrat honom att inträda som
konkurrent vid en beskällartävlan, ur vilken han sannolikt avgått med
seger. Och så förstod han, varför den allmänna kristna kyrkans målsmän,
vilka skulle bära civilisationen ut bland vildar av alla folkslag, en
gång ålagts att icke grunda familj, icke binda sig vid kvinna eller
barn, och han insåg, att det kunde ligga förnuftig mening i fastor och
försakelser för dem, som ville leva ett högre andligt liv. Det var icke
heller för ro skull, som anakoreten sökte ensamheten, ty liksom det på
en slump på trädan fallna ensamma vetekornet kunde sätta sextio ax,
under det åkerns endast gav två, där det trängdes bland millioner på
gödslad mark, så kunde den individ, vilken strävade till rikare
utveckling över de andra, endast växa i ödemarken.
Tre dagars erfarenheter hade bekräftat detta, ty då han på korvetten och
badorten släpats ifrån krets till krets, hade han varje kväll, han lagt
sig, märkt, huru under dagens lopp han slipat av sina kanter, varigenom
han liksom ädelstenen vunnit i utseende men förlorat i karat. Fega
medgivanden, framkallade av allmän sympati för mänskorna och av
anpassningsdriften i umgänget, hade han lockats till i så hög grad, att
hans i sällskapet improviserade meningar hängde efter och döko upp i
minnet med anspråk på att vara hans innersta tankar. Och han hade
slutligen tröttnat, kännande sig på sista dagen såsom bliven en falsk
människa, vilken sade ett och tänkte ett annat, började blygas inför sig
själv och märkte, att med den tilltagande aktning, han vann hos
sällskapet för sitt affabla sätt, förlorade han all aktning för sig
själv.
Ville han undvika att sjunka, måste han isolera sig, och ensamheten, som
han nu återfunnit, verkade på hans ande som ett ångbad eller en simning
i havet, där frihet från allt tryck, all beröring med fastare materie
upphört, och han beslöt att stanna på skäret över vintern.
Till den ändan förhyrde han på egen räkning den stuga, där damerna bott,
och började installeringen samma dag. Det ena stora rummet tog han till
bibliotek och laboratorium, det andra till matsal och salong, och
vindskammaren inredde han till sovrum.
* * * * *
När han vaknade följande morgon i sin nya bostad, efter att ha sovit
utan drömmar, erfor han ett nytt behag i att äga ett hus ensamt för sig,
där han icke behövde påtvingas suggestioner av andras röster, icke
mottaga andra intryck, än dem han själv bestämde.
Då han druckit kaffe, satte han sig ner i sitt bibliotek efter att ha
sagt ifrån, att han icke mottog besök förrän klockan tre på
eftermiddagen.
Nu tog han fatt en äldre plan till utforskandet av Europas nuvarande
etnografi, med inbesparande av alla lönlösa resor. På tryckta
cirkulärbrev, utfärdade i en fingerad firmas namn, ifyllde han nu
adressen och yrkesidkarens titel samt kuverterade och försedde dem med
frimärken. För att få de mest fullständiga uppgifter om kraniernas mått
och kroppens dimensioner hade han uträknat, att cirkulär till
hattmakare, likkistfabrikanter, skjort- och strumpfabrikörer i Europas
förnämsta städer med anhållan om uppgift på de mått, vilka mest gingo i
handeln inom landet i och för exporterandet av dessa varor _en gros_ med
större vinst än vanligt, skulle skaffa honom önskat resultat. Därtill
hade han fogat ett annat cirkulär till så väl de största som de minsta
bokhandlare i Europas huvud- och småstäder, med anhållan om fotografier
av alla slag till högsta pris mot postförskott och satt sig i
förbindelse med en tekniker, som uppköpte fotografier för silvrets
tillgodogörande. Med dessa och de tusentals porträtt, han klippt ur alla
utländska illustrerade tidningar, ämnade han börja sina forskningar.
När han slutat detta arbete, var det middag. Han gick ut för att äta
middag, då han märkte att ett brev var nerstucket i lådan på dörren.
Stilen var honom bekant, och då han förvissat sig om, att det var från
fröken Maria, öppnade han det ej, utan lät det ligga bredvid sig på
bordet, medan han åt sin enkla middag i stor hast. Att skrivelsen ej
kunde innehålla något behagligt, det förstod han, då han brutit sitt
löfte att komma tillbaka dagen efter för att taga avsked, och
alldenstund han ville bespara sig alla obehagliga intryck, lade han
undan brevet i en bordslåda utan att öppna det.
Men när han sovit en timme efter middagen och arbets- och matfebern
försvunnit, märkte han, att tankarne icke mera gingo till böckerna, utan
drogos till den där bordslådan. Och nu började han vandra på golvet av
och an, rov för en häftig och tröttande strid. Det var, som om han haft
en del av hennes själ inlåst i denna låda; hon fanns i rummet, och
hennes andes attraktionskraft låg laddad under det vita kuvertet, på
vilket ett rött sigill lyste som en kyss. Han såg henne sitta där i
samma soffa, hörde hennes viskningar, kände hennes ögon glöda i
skymningen, och hans kött började åter brinna. Hur dumt, tänkte han, att
släppa ur händerna livets högsta sällhet. Då kärleken var ett ömsesidigt
bedrägeri, varför icke låta sig bedragas! Intet för intet! Och då den
fullkomliga lyckan icke fanns, varför ej nöjas med den ofullkomliga?
Nu kände han, att han skulle krupit fram till henne, ljugit sig vara
hennes slav och erkänt sig som besegrad. Han kunde ju ha skrämt bort
rivalen; och med henne på tu man hand i fullständig förening hade det
varit lätt att binda henne med vanans och intressets band, och hon
skulle slutligen icke velat taga nöjet av någon annan.
Men så kom fruktan, att detta brev kunde beröva honom det sista hoppet,
vilket dock var bättre än intet, och han ville icke läsa det. Han hade
satt sig ner vid sitt laborationsbord, och nästan utan att tänka på vad
han gjorde öppnade han en järnretort, stoppade in brevet och tände
blästerlampan inunder. Om en stund pustade röken ut ur retortens hals,
och när röken upphört, tände han gasen med en sticka. En liten, blågul
låga brann några minuter med ett vinande ljud som en läderlapps pipande.
Brevets ande, som en alkemist skulle sagt! En pappersmassa som förtärdes
och gav samma förbränningsprodukter av kol och väte som en brinnande
själ i en levande kropp. Kol och väte! Det var allt och det enahanda!
Lågan flämtade, minskade, kröp in i röret, och det var åter mörkt i
rummet!
Det hade mulnat igen ute över havet, och sjöarne gingo för ostlig vind,
dunkande mot stranden, suckande, fräsande, och blåsten skar sig i knuten
som en våg mot en stäv, men mitt igenom alla dessa klagoljud hördes
bojen skrika ut på sjön, rytmiskt som en tragisk skådespelare, när han
reciterar och med pauser, liksom om han hämtade andan eller ville låta
det sista ordet tona ut, innan han lät ett nytt strömma fram. Det var
ett solo för Titan med ackompanjemang av storm, en jätteorgel, där
östanvinden trampade bälgarne.
Rummet blev honom kvavt, och han tog sin kappa för att gå ut i stormen
och låta olusten blåsas bort. Dragen mot sin vilja av ljuset från en
lykta borta i handelsboden, styrde han sina steg ditåt. Som drivfisket
varit mycket givande, besöktes boden livligt, och dold av mörkret kunde
han komma tätt förbi de pratande fiskarena utan att ses.
-- Och assistenten knep bort flickan för honom, sade gamle Öman, och så
fick hon en riktig karl för den där ...
-- Ja, inte är han som en människa ska vara, genmälde Vestman, den
ogifta, för i dag skrev han väl sina hundra brev, som skulle med posten.
Och vad han kokar därinne och har för sig, det kan ingen dödlig säga,
men jag tänker, vad jag tänker, jag! Och ögona ska vi allt ha med oss,
för sådana där som låser sig inne och kokar, dem känner vi allt.
-- Å fan! vidtog den gifta Vestman. Låt'en bränna sin tår själv; det går
väl inte värre med honom än gamla Söderlund, som mäska ute på kobbarne
och miste pannan! Det där tycker jag inte vi ska lägga oss i.
-- Ja, om det bara var det, återtog Öman, så skulle han nog få hållas
me't, men si jag förgäter inte, att han ville ta noten av mig den
gången, och får jag fast'en i fenan, så släpper jag honom inte, förr än
jag har honom i sumpen ...
-- Ja, en dålig människa är den som ingen Gud har! slutade kolportören.
Det är visst det!
Utan att äga det minsta spår av illusion om tacksamhet kunde intendenten
icke underlåta att erfara ett obehag vid att vara omgiven i ödemarken av
idel fiender och så farliga som de farligaste, vilka trodde sig i honom
se en dåre eller en brottsling. De trodde, att han brände brännvin för
att förtjäna en femtioöring på en kanna! De misstänkte honom att blanda
gift åt dem. Komme här någon olycka att ske, skulle han nog få skulden.
Och brukade de sin olaga not, vågade han ej göra beslag utan att själv
befara något mer eller mindre skandalöst åtal eller, vad värre var --
deras hämnd.
Det var farligt sällskap, livsfarligt som dumheten. Och fastän han
visste, att han vilket ögonblick han ville kunde få dem alla till
vänner, om han ville bjuda på en kanna brännvin och själv vara med och
förtära den, föll det honom icke in ett ögonblick. Deras fiendskap höll
honom fri; deras vänskap skulle ha dragit ner honom i deras gyttja.
Deras hat kunde endast verka som en strömväckare på hans kraft, men
deras tillgivenhet skulle ha neutraliserat den, om ock deras andar
aldrig kunde inträda i kontakt med hans. Och själva faran hade sitt
behag, emedan den höll hans ande vaken och smidig, gav honom något att
reagera emot, att öva sig på. För övrigt var faran härute bland vildarne
icke mindre än däroppe i de kretsar, han nyss lämnat och där makten att
tillfoga verklig skada var större. Hade icke läkaren på korvetten
betraktat honom som en sjuk, då han talat om, att ett sätt måste
utfinnas att kunna tillgodogöra sig de oerhörda kvantiteter fritt kväve,
som slösades bort vid svavelsyrefabrikationen, under det man samtidigt
importerade det dyra chilisalpetret för att ersätta jordens
kväveförluster. Eller då han framkastat något om skorstensrökarnes
tillgodogörande för tekniska ändamål, huru hade icke vännen tillrått
honom att taga sig en séjour vid en badort och vistas bland människor.
Heldre då stanna i absolut ensamhet och gälla för dåre bland rödskinn än
dömas till borgerlig död av jämlikar med auktoritet och domsrätt utan
vad.
Sedan han vandrat en stund i mörkret, återvände han till sin stuga och
tände ljus och lampor i sina två rum samt öppnade dörrarne till
förstugan och avlägsnade därigenom intrycket av att vara instängd.
När han nu såg på klockan, var hon icke mer än åtta. Den långa kvällen
och natten, som förestod, skrämde honom, ty hans huvud var alltför
tröttat att kunna arbeta, men icke tillräckligt för att sova. Vindens
pinande i knutarne, vågens dån och ljudbojens rytande gjorde honom
nervös. För att befria sig från dessa hörselsuggestioner, under vilka
han icke ville vara slav, lade han in sina i Tyskland köpta »sovkulor»,
små stålklot, som, insatta i öronen, hindrade varje ljud att intränga
och förnimmas.
Men när han nu stängt av den kanske största kommunikationsleden med
yttervärlden, började hans fantasi att arbeta med högre tryck. En
rasande nyfikenhet att få veta, vad det brända brevet innehållit, grep
honom oemotståndligt, så att han öppnade retorten för att söka läsa i
askan. Men även bläcket var förtärt av elden, och där syntes icke ett
spår efter skrift. Nu var fältet öppet för alla slags tvivel och
gissningar. Än trodde han sig kunna sluta av allt föregående, vad brevet
hade innehållit, än förkastade han detta, erinrande sig flickans
ologiska sätt att tänka och handla.
Så stannade han slutligen vid att det var omöjligt att räkna ut, och han
beslöt att icke mera grubbla däröver. Men hjärnan hade fallit in i
skentakt och grubblade på egen hand, malde och siktade, tills han blev
alldeles utmattad, utan förmåga att kunna falla i sömn. Och med den
tilltagande svagheten i tankeorganet vaknade de lägre drifterna.
Rasande över att hans själ icke kunde hålla ut striden med en bräcklig
kropp, klädde han slutligen av sig, tog en dosis bromkalium, och genast
stannade hjärnan i sitt vilda lopp, fantasierna släcktes, medvetandet
dövades, och han somnade tungt, som om han dött.


FJORTONDE KAPITLET.

Hösten hade skridit framåt, men på skäret syntes icke, att sommaren
flytt, ty där fanns ej ett lövträd, som kunde gulna, och lavarne på
klippan blevo allt frodigare och svällande av fukten, ljungen och
kråkriset grönskade upp på nytt, enarne och dvärgtallarne, nordens evigt
gröna träd, friskades upp av regnen och putsades från damm.
Fiskarena hade flytt, sedan deras höstarbete var slut; tystnaden hade
åter inbrutit, och handelsboden var stängd. Kapellets trästomme blev
allt naknare, sedan bräderna blivit bortplockade till kaffeved och
snickarvirke, så att av detsamma endast syntes stolparne, liknande ett
komplex av galgar.
Predikanten syntes numera sällan, ty sedan han blivit absolutist, hade
han missbrukat kinavin, i vilket konjak ingick som beståndsdel, och han
hade redan öronsusningar, hjärtklappning och sov mestadels.
Intendenten hade efter en månads arbete lyckats operera sin själ från
det skottsår, han erhållit under kärleksleken. Med jodkalium och nedsatt
diet hade han kuvat begären, och när ensamhetens tristesse intog honom,
framställde han en portion lustgas av ammoniumnitrat, då han funnit för
länge sedan, att alkoholberusning var simpel och efterföljdes av större
nedslagenhet med självmordsmani. Först hade den underbara kväveoxidulen
muntrat honom och fått honom att skratta, men det banala flinet hade
upplöst alla hans stora tankar och strävanden till ett intet, åt vilket
han skrattade, men när han då fann sig nere hos grinarne, som grinat åt
honom, erfor han behovet att lyfta sig upp igen över sig själv, och han
saknade sin sorg och sina smärtor.
Men när han fullständigt isolerat sig, så att pigan endast fick städa
och bära in mat, medan han var inlåst i vindskammaren, började alla
minnen från sommaren att spöka upp. Han erinrade, utan att vilja det,
vartenda ord, som var fällt. Och nu framstod predikantens uppträdande på
kobben i dimman såsom något planlagt. De ord, som denne yttrat rörande
hans far och hans egna förhållanden, jämförda med fröken Marias om att
hon visste, vem han var, togo nu rot, växte och blevo stora. Det måste
finnas någon hemlighet i hans liv, som alla kände utom han. Och snart
såg han i predikantens uppträdande ett planlagt spioneri, underhållet av
några, som ville förfölja honom. Han trodde ej därpå i lugnare stunder,
ty han visste mycket väl, att förföljelsemani var första symptomet av
den svaghet, som åtföljer isolering. Mänskligheten var ju ett stort
elektriskt batteri av många elementer, och det element, som isolerades,
förlorade straxt sin kraft. Den med koppartråd överspunna trådrullen var
ju lam i samma ögonblick den mjuka järnstången togs ur, och han var på
väg att bli lam, sedan hans järnstång blivit stålhärdad.
Ja, men han hade ju icke denna sjukliga förföljelsemani, som kommer från
kroppslig svaghet, då han faktiskt varit förföljd, motarbetad ända från
den stund, då han i skolan röjde sig vara en kraft, en artbildare, som
skulle kunnat bryta sig ut ur släktet och liksom den sig
differentierande örten ge sig ett eget namn, kanske namnet åt ett nytt
släkte. Han hade varit förföljd, instinktmässigt nerifrån av de
underlägsna och uppifrån av de medelmåttiga, vilka senare sutto som
krönare och bestämde måttstocken, efter vilken storhet skulle bedömas.
Han hade varit hatad och hackad som den gula rasfågeln från
Kanarieöarne, när den förflugit sig ur buren och råkat bland grönsiskor
ute i skogen, där dess alltför praktfulla skrud retade vildfåglarne.
Men naturen, hos vilken han förr sökt umgänge, blev nu död för honom, ty
mellanledet, människan, saknades. Havet, som han dyrkat och vilket han
sökte såsom det enda storslagna i hans tarvliga land med dess gnetiga,
småaktiga sommarvillslandskap, började förefalla honom trångt, allt
efter som hans jag svällde ut. Denna blåa, terpentingröna, gråa ring
stängde honom som en fängelsegård, och det enformiga lilla landskapet
medförde samma pina, som lär vara straffcellens: bristen på intryck. Att
resa ut ifrån alltsammans kunde han icke, ty han satt med rötterna i sin
jord, i sina små intryck, sin diet och kunde icke flyttas med roten. Det
var nordbons tragik, som yttrade sig i längtan till södern.
Det är då, han började tänka ut och planera för landets, ölandets, ty
att det hade landfäste i Lappland ändrade icke saken, förbindelse med
fastlandet. Först skulle ett sex timmars blixttåg till Hälsingborg i
förbindelse med ångfärja över sundet göra Danmarks huvudstad till
Nordens centrum. Isfria hamnar vid Djurö och Nynäs med isbrytare skulle
hålla handeln och sjöfarten vid liv hela året; den nordiska vintersömnen
skulle därigenom indragas och nationalkaraktären: ostadigheten, vilken
tillskrevs detta sex månaders avbrott i all verksamhet, skulle förändra
natur. Den ryska handeln på England skulle dras över Stockholm och
Göteborg, och den gamla planen från Carl XI:e och XII:e att få Persiens
och Indiens handel över Ryssland och Sverige förverkligas.
Sverige skulle bli ett turistland, och utländingar skulle lockas in.
Stockholm ville han ändra till en saltsjöstad genom att stänga Mälaren
vid Norrbro och Slussen samt öppna kanalsystem från Strängnäsviken genom
sjön Båven ut till Trosaviken. Därigenom skulle man få opp saltvattnet
till Skeppsbron och Nybroviken, vilket skulle förändra de atmosfäriska
förhållandena och följaktligen människorna.
Men erinrande den tid, då Sverige genom att tillhöra den stora, allmänna
kristna kyrkan stod i direkt förbindelse med Rom och därigenom räknades
med i Europa, ville han, om det visade sig, att religionen icke kunde
överges av den stora folkstocken, åter införa densamma, dessa våra
fäders tro, som vi med eld och svärd tvungits avsvärja och vars
martyrer, Hans Brask, Olaus och Johannes Magnus, Nils Dacke, Ture
Jönsson, blivit så skamligt smutsade i historien. Och katolicismen,
romararvet, europeismens första idéförare hade redan gått segrande
Europa runt. Bismarck hade stupat i kulturkampen, gått till Canossa och
valt påven till fredsdomare, sedan han börjat tro på skiljedomstolar
utan stålkanoner. Danmark hade byggt katolska katedraler, och det unga
Danmark hade redan lånat sina pennor åt saken. Nordens liksom
Nordtysklands germanisering var endast ett återfall i barbari efter
hunnerdrabbningarne 1870 och vilkas följder visat sig i latinförföljelse
och franskhat, yttrande sig i utrotningskrig mot fransk litteratur, i
nordtysk familjepolitik och lutheransk inkvisition med kättarfängelser
och allmänt sjunkande av intelligensnivån.
Lutherdomen, det var fienden! Teutonerkultur, bourgeoisreligion i svarta
byxor, sekteristinskränkthet, partikularism, avstängning, inspärrning
och andlig död!
Nej, Europa skulle vara ett igen, och folkets väg gick över Rom,
intelligensens över Paris!
Svenska bonden skulle åter känna sig som världsborgare och utträda ur
sin underklass-ställning, åter få den skymt av skönhetskultur, som
kyrkan förr erbjöd i bild och toner; hans gudstjänst skulle bli en rätt
lovsång på romarspråk, diktad av skalder och ej av psalmboksförfattare
och av vilka han skulle begripa jämnt så litet, som kunde väcka hans
högsta föreställningar om det han ändå ej förmådde fatta; hans högmässa
skulle förrättas av verkliga präster, som ägnade sitt liv åt religion
och själavård och icke åt åkerbruk, mejerihantering, viraspel och
kontorsgöromål; och då skulle bondens kvinna få en själasörjare, åt
vilken hon i bikten kunde anförtro sina sorger istället för att ränna i
prästmors kök och skvallra om dem för pigorna.
Och med latinets återinförande kunde likasom förr varje uppsalastudents
gradualavhandling läsas av Europas lärde och varje svensk forskare känna
sig som medlem av den stora allmänna intelligenskorporationen under
pontifikatet i Paris.
Dessa och andra flera tankar satte han ner på papperet och lade i
bordslådan, ty han hade icke en tidning, som ville trycka det, allra
minst patrioterna, vilka »av avund icke hade lust att mottaga några
förslag till fäderneslandets höjande».
Han hade nu fått svar på sina cirkulär och hade vindsrummet fyllt med
material till sin europeiska etnografi. Men nu hade ämnet förlorat sitt
intresse, och hans själ hade på allvar sjuknat, så att han icke ens
vågade gå ut. Åsynen av en människa väckte en sådan leda, att han vände
om hem, bara han såg någon. På samma gång växte dock samtidigt behovet
att få höra sin röst och genom kontakt med en annan människa få ladda ur
sin överproducerande hjärna, känna sig inverka på andras tillvaro och
hava ett umgänge. Han hade ett ögonblick tänkt skaffa sig en hund, men
att lägga ner avsättningar av sin själ, sina känslor i en djurkropp, det
var att ympa druvor på tistel, och de smutsiga, matfriande djurens
sympati hade han aldrig låtit narra sig av.
Det fanns en enda man, som han känt en viss dragning till, och det var
den gifta tullkarlen Vestman, vars hustru levde i bigami, utan att
mannen visste det. Denne hade ett hederligt utseende och ett vaket
förstånd, och med honom återknöt intendenten umgänget genom att skänka
en laxlina med krokar. Han hade nämligen i början av sommaren lånat
honom böcker och lärt honom skriva efter förskrift, men sedan fisket
tagit fart och sjöfarten blivit livlig, hade deras vägar skilts.
Men för att nu få karlen att verkligen lägga ut laxlinan ville icke
intendenten säga, att det gällde lax, ty då skulle den konservative
fiskaren aldrig tagit befattning med en enligt hans mening orimlig och
lönlös bragd, därför hölls han i den tron, att det var frågan om ett
nytt inbringande torskfiske, där de aldra största fiskar skulle
erhållas.
När intendenten nu efter en månads isolering rodde ut på sjön med