I Havsbandet - 04

trodde. Dock utan att klaga tog han sysslan, och samtidigt med att han
fick lära främmande språk, kom han i tillfälle att få inblick i alla
stormännens hemligheter, som de trodde vara värdelösa i hans hand.
Sålunda råkade han få se periodens vetenskapliga stridsfrågor behandlade
korrespondensvis, upptäckte vägarne till de lärda samfundens hemliga
sammankomster, fick känna de underjordiska gångarne till utmärkelserna
och tillfällena att göra sina forskningar fruktbärande. Han var således
oåtkomlig, och där man trodde sig ha trampat ner honom, reste han just
huvudet igen.
Det var i hans dubbla egenskap av adelsman och självtänkare, han råkade
ut för isolering. Hans namn klingade icke vetenskapligt, hans sätt att
kläda sig fint och modernt ansågs som bevis på ovetenskapligt sinne hos
dem som mindes Berzelii trasiga byxor, hans tåliga, skenbara
undergivenhet togs som underlägsenhet, och alla hans funderingar över
naturvetenskap som poetiska utgjutelser. För att nu, sedan man ångrat
sig över att ha släppt in honom bakom förlåten, trycka ner honom igen,
hittade man på att sätta ett nytt arbete för honom, som blivit ratat av
varje nykommen och därför även kallades prövostenen eller
förargelseklippan. Det hade nämligen uppe på vinden samlats en
bottenrest av bergarter och mineral, hopkomna dels genom gåvor och
testamenten, dels genom världsomseglingar och expeditioner; och
alldenstund de flesta blivit utrangerade som dupletter, den tiden
geologien ännu befann sig i sin linda, måste de ånyo med det stigande
vetandet genomsökas och därför sorteras. De hade fått sin plats i ett
vindskontor under takplåtarne och lågo i en enda stor hög och betydligt
inmängda med damm och spindelväv. Borg, som nu måste stå lutad under de
upphettade takplåtarna och inandas dammet, höllo på att rygga, men då
han andra dagen träffade på ett mineral, som han misstänkte vara okänt,
grep han sig straxt an med arbetet och satte sig till att ordna. Men
härunder kom han till erfarenheter, som skakade hans redan svaga tro på
lärobyggnaden, insåg förberedande, att det icke var stenarne, som voro
ordnade av naturen, utan att det var hjärnan, som ordnade företeelserna.
Och för övrigt, ordnas kunde allt, endast man skaffade sig en
indelningsgrund, och att ej den förnuftigaste indelningsgrunden här var
funnen, insåg han snart vara fallet, och när själva grunden var en
oavgjord hypotes, såsom den, att urberget skulle vara uppkommet genom
smältning i eld, i motsats mot de lagrade bergarterna, som ansågos
bestämt avsatta ur vatten, och tillika urberget även var lagrat såsom de
yngre sedimentära formationerna, fann han det hela tillskruvat,
hopgissat och på gissningarne hela systemet grundat. Under tiden hade
han analyserat sitt mineral och funnit, att det var ännu okänt,
varpå han lämnade det till professorn, som skickade det till
Berliner-Akademien och fick sitt namn åsatt det nya mineralet. Borg
erhöll ingen tack, intet omnämnande, utan endast några glåpord av
förmannen. Retad härav tog han själv nästa mineral han fick upp av okänd
art, sände det till Lyell, fick sin avhandling läst i Geological
Society, i vilket sällskap han upptogs till ledamot. Kamrater och förmän
låtsades vara i okunnighet om hans framgång, då den samma på visst sätt
var en chikan för professorn, som dupletterat det okända mineralet; och
nu växte motviljan till hat för att övergå till förföljelse. Men han
strök undan, gjorde sig osynlig och arbetade. Alldenstund dessa
hopsamlade mineral voro hämtade från Europas alla länder och Borg
förstod att giva varje upptäckt en anstrykning av direkt gagn för de
olika landens bergsvetenskap, hade han på ett par år förstått ställa så
till, att han var upptagen i de flesta av Europas lärda samfund samt var
innehavare av italienska Kronorden, franska Instruction publique,
österrikiska Leopoldsorden och ryska S:t Annæordens andra klass. Men
ingenting hjälpte bland de omgivande, vilkas löje endast ökades med
varje utmärkelse, som dock var grundad på förtjänst. När man icke kunde
förneka faktum, förringade man värdet eller låtsades vara okunnig om vad
som hände, vilket icke hindrade, att man begagnade hans uppgångna spår
till egen jakt.
När han slutligen efter sju års pinsam tjänst tog arv efter sin fader,
som då avled, och han avgick ur tjänsten för att resa utrikes som
privatman, fick han höra, att han förfelat sin kallelse och att det var
skada, att han inte blev någonting, omväxlande med att han blivit
utstruken ur tjänsten. Det var sålunda med ett gränslöst förakt för
mänskorna, han lämnade sitt land att i främmande länder fortsätta sina
studier. Och i hotell och pensioner Europa runt såg han många slags
människor, inledde förbindelser, som snart brötos genom tvungen
skilsmässa. Men överallt såg han, hur samma periods människor uttalade
samma meningar om samma saker, framkastade flertalsmeningen såsom sin
egen, sade fraser i stället för tankar, och han upptäckte därvid, att
det egentligen var några få andars tankar, som ruminerades av massorna.
Sålunda fann han, att alla geologer talade Agassiz' och Lyells meningar
från 1830 och 40; alla religiösa fritänkare gåvo ifrån sig Renan och
Strauss; alla rörliga politici levde på Mill och Buckle; alla som talade
frisk litteratur kastade upp Taine. Det var således bara några
huvudbatterier, som ägde strömväckare och vilka genom talangernas
ledtrådar fingo alla dessa bjällror att pingla. Härifrån kom han snart
in på psykologiens område, besökte spiritister, hypnotisörer och
tankeläsare, såg bakom dessa svindelrörelser en del nya upptäckter, som
säkert skulle ändra mänsklighetens fäaktiga sätt att leva tanklöst,
kanske bidraga till tankeapparatens justering och till inseende av att
hela kamplivet, som fördes om åsikter, endast var kampen om makten att
få sätta andras hjärnor i rörelse, tvinga hoparne att tänka som jag.
Därför hade han också varit vittne till vetenskapliga strider, som
avlupit med seger för den falska åsikten, endast den segrande haft
tillräcklig auktoritet och majoritet. Han hade sett politiska fejder,
religiösa, som slutat med lagstiftning gående rätt emot förnuft och
rättvisa, grundläggande godkända villfarelser, som ärvdes av den
tillträdande generationen såsom självklara sanningar.
Nej, det gällde nog endast att få sin vilja igenom, och hela drivkraften
bakom åsikternas förfäktande voro intresset och passionerna. Intresset,
det var intet annat än behovet, behovet av mat och kärlek, och för att
vinna dessa krävdes ett visst kvantum makt. Och den som icke strävade
till makt var en svag, vars vilja till livet förtunnats, och därför
hörde man alltid den svaga pocka på rätt, de svagares rätt, under det
att det endast gavs en matematisk rättvisa, en aritmetisk sanning, till
vars uträknande det fordrades en stark tankeapparat, som kunde frigöra
sig från intressets och passionernas villosyner. När han rannsakade sitt
inre och jämförde sig med ett stort antal andra, fann han, att han genom
sträng självuppfostran emanciperat sitt omdöme i hög grad och att hos
honom fanns en särskilt utbildad drift att söka den abstrakta rättvisan,
den sanningen, som består i verkliga förhållandet, sakens kärna, och
varför han även kallade sig sanningsvän i högsta mening, utan att han
därför behövde gå omkring och säga ut allt vad han tänkte eller icke
kunde vid behov besvara en närgången fråga med en osanning.
För att komma människodjurets organisation närmare på spåren anlade han
särskilda studier över alla de lägre djurens själsförmögenheter och
sökte sig därigenom fram till människan. Därpå upplade han en huvudbok
över alla de individer, han träffat på sin väg, från anhöriga,
sköterskor, pigor, till skolkamrater, studentkamrater, umgängesvänner,
förmän, med ett ord alla dem som kommit inom hans observationskrets;
utkastade deras tillblivelsehistoria, som han fullständigade genom
inhämtande av personalier, prästbetyg, vittnesmål av dessas bekanta;
satte upp deras ekvation och sökte lösningen på deras livsproblem. Det
var ett otroligt stort arbetsmaterial, och när han rett ut virrvarret,
såg han, att mänskorna kunde indelas såsom djuren och växterna i stora
klasser, ordningar och familjer, alltefter som indelningsgrunden
bestämdes. Men därigenom att han tog flera indelningsgrunder, kom han
sanningen ganska nära och fick den mest rikhaltiga belysning av sitt
observationsobjekt.
Sålunda ställde han bland annat upp ett schema på mänskor med tre
underavdelningar: medvetna, självbedragare och omedvetna. De medvetna
eller invigde stodo högst; hade genomskådat sveket, trodde intet och
ingen och kallades gemenligen skeptici, fruktades och hatades av
självbedragarne, igenkände varandra genast och skildes vanligen åt med
titulaturen skurk och ömsesidiga beskyllningar för dåliga motiv. Till
självbedragarne räknade han alla religiöst troende, hypnotiska medier,
profeter, partichefer, politici, välgörenhetsandar och hela den svärm av
svaga äregiriga, som gåvo sig ut att leva för andra. Till de omedvetna
hörde barn, de flesta brottslingar, de flesta kvinnor och en del dårar,
som alla ännu levde på en halv däggdjurisk ståndpunkt utan förmåga att
skilja subjekt och objekt.
Efter en annan indelningsgrund eller ontogenetiskt, utvecklande sig från
fostret till den högst stående mannen, erhöll han barn, ungdom, kvinnor,
män.
Därjämte sökte han alltid hos landsmän ancestrala rastecken; skilde
uppsvenskar från sydsvenskar, kunde se norrmannen hos värmländingen och
bohusländingen, tog ut finnen hos en del norrländingar, höll reda på
invandrade tyskar, walloner, semiter och zigenare, vilket ofta gav honom
nyckeln till månget drag i en eljes oförklarlig karaktär.
Vidare hade han en annan indelning av karaktärerna efter dominanten han
kallade och fick sålunda nutritiva eller frossarne, drinkarne och de
giriga i en lägsta grupp; de sexualiska eller könsnjutarne; de affektiva
eller känslomänniskorna och de intellektuella eller de tänkande, som
stodo högst.
Denna vetenskap utvecklade han till en hög grad och besatt därför efter
en tillräcklig tid förmågan att bedöma en människa eller ge hennes
ekvation. Och för att verifiera sina iakttagelsers riktighet begagnade
han sig själv som psykologiskt preparat, skar upp sig levande,
experimenterade med sig, anlade fistlar och fontaneller, underkastade
sig onaturlig, ofta vidrig andlig diet, men därvid noga aktgivande på
det personliga observationsfelet, undvikande att ur sig själv och sin
vandel sträcka en norm för de andra.
När han slutligen ledsnat på sina utländska resor, och hans kropp
längtade till dess miljö, vände han hem för att söka sig en
verkningskrets. Som det var honom likgiltigt, varmed han sysselsatte
sig, sökte han till en fiskeriintendentur, och alldenstund man icke var
angelägen att ha honom för nära, blev han placerad som förste man i
Stockholms skärgård.
* * * * *
Här vaknade han ur sin repetitionskurs av sitt vardande, ur vilken han
brukade pånyttföda sig genom att i hast leva om sitt liv och därigenom
likasom leta sig fram till sin ståndpunkt och efter beräknandet av sina
tillgångar klargöra sin kurs framåt, sitt sannolika ändamål och
utsikterna att lyckas i sina förehavanden.
Lotsen, som under tiden rott båten inom skären i lä om iskakorna och
redan fått klart för sig, att doktorn var litet vurmig, som satt lik en
bildstod med inåtvända ögon utan uttryck, begagnade nu tillfället att
fråga, om de skulle vända i hamn, vartill intendenten nickande gav sitt
bifall.
Än en gång kastade han en blick ut över det praktfulla skådespelet
därute, där drivisarne föstes fram, rämnade, packades, trängde varandra
ihop, sköto upp över varann, ställdes på kant, ändrande sitt vågräta
läge till massor av förskjutningar, förkastningar, bildande berg, dalar,
kullar. Det föreföll honom, såsom om han såg jordskorpan födas, då på
det glödande havet den första stelnade kakan knäcktes sönder, jagades
fram, sköts på kant, travade sig ihop till urbergen, till skären,
kobbarne, holmarne, som endast voro ofantliga packisar, isberg, fastän
av ett annat mineral än vattnet. Och över denna repeterade
skapelsehistoria dallrade isarnes primitiva, odelade, vita ljus bredvid
luftens och vattnets urblå, den första brytningen av mörkret, och här
svävade skapelsesagans Gud, som skilde ljuset från mörkret, fram såsom
en sinnlig förklaringsgrund för hans forskande tanke. Och än en gång
klingade de fågelvordna reptilernas första försök till musikaliskt
ordnade ljud ut över vattencirkeln, begränsningen av hans jag, som måste
bli medelpunkten, vilken plats han än intoge. -- -- --
I detsamma flöt båten in i hamnen, och det rökte ur skorstenarne till
middag.


FJÄRDE KAPITLET.

En söndagsförmiddag satt intendenten vid sitt öppna fönster, när
försommaren inträtt med ljusblå färg på vattnet och en svag grönska i
bergsskrevorna på de obetydliga resterna av lavar och mossor.
Fågelskarorna hade dragit norrut, och endast enstaka par av ejdrar summo
två och två i vikarne. Den stora ensligheten, som han kallade Östersjön,
grep honom i dag, då han såg ett och annat fartyg styra söderut under de
främmande flaggornas livligare färger, kanske tillfälligtvis, kanske
följdriktigt, alla ljusstarkare än det fattiga blå och det blacka gula,
som så lätt blir smutsigt. Han såg den upphetsande trikoloren på en
brigg, som förde plank från Norrland och nyss kommit med viner och
apelsiner och nu drog ner mot ljusgula, folkrika kuster; den
förvekligade dannebrogen på en smörskonare låg i kölvattnet efter en
väldig tysk postångares vita duk med sorgkanter och kronmärket som ett
spaderäss ovanför ett något av den röda färgen; den engelska blodfanan,
det spanska markislärftet, den amerikanska King Cottons bolstervar, det
var lika många hälsningar från främmande folk, med vilka han kände sig
mera fästad än de främlingar, han var dömd att kalla landsmän, då han
ägde rätt att på sin högtidsdräkt bära alla dessas färger, men icke sitt
eget lands. Och i dag tyckte han, att dessa påminnelser om hans
världsborgarskap kommo mera styrkande än eljes, då han i sin
förvisningsort sedan några dagar levat omgiven av fullt utbruten
fiendskap. Han hade nämligen nyss gått i författning om tillämpandet av
den sedan flera år gällande, men ej iakttagna lagen om visst mått på
maskor i not och nät och hade därvid rönt ett motstånd, som slutade med
att han vid visat öppet trots måst åkalla länsman och beslaglägga
notarne. Han hade dock först grundligt visat, huru statens ingripande
endast hade till anledning omtanke om befolkningens eget väl, hade
framhållit för dem, huru de, som ej ville dela en gård för att hellre
äga en son i välstånd såsom släktens upprätthållare, dock ställde så
till med oförståndigt fiskande, att deras barn säkert skulle bli
understödstagare. Ingenting hjälpte, alla mått och steg ansågos som
elaka påfund av en hop sysslolösa ämbetsmän, som särskilt avlönades med
folkets pengar för att pina det. Förgäves invände han, att det var
bondfolket i riksdan, som röstat ihop lagen, varpå fiskarena kastade
sitt hat på bönder och regering tillsammans.
Han hade då märkt, att denna fiskande befolkning verkligen föreställde
en kvarleva av samhällets urstånd, sorglös och obetänksam, utan bondens
tanke på morgondagen och nästa år. Det var vilden, som jagade i två dar
och sov i åtta. Och som vilden ägde detta folk vissa negativa
förmögenheter att umbära och tåla, utan den positiva förmågan att
förbättra sin ställning genom uppfinningar och med avgjord instinktiv
motvilja mot nyheter, därigenom röjande sin oförmåga att anpassa sig för
ett högre kulturstadium. Alla dessa fiskare voro bottensatser av landets
folkstock, som, när kampen om de fruktbara floddalarne och
insjöstränderna pågått, ej kunde upprätthålla sig i striden, utan flytt
eller trängts ut mot klipporna, där matjorden var slut och det osäkra
vattnet endast lämnade sin spelvinst. Och som spelare voro de opålitliga
som lyckan, icke nogräknade om medel, och togo små förskott på det
alltid påräknade storfisket, som ett lyckligt skeppsbrott kunde bringa
dem. Därför hade deras hat strax blivit upptänt mot den nykomne, och i
sin förblindelse hade de ej kunnat inse, hur han endast av äregirighet
drevs att förbättra deras ställning och befria dem från arbete. Sålunda
hade han åt överlotsen, som skulle lämna meteorologiska rapporter,
konstruerat en självkontrollerande vindmätare av en gammal stockborr och
sönderklippta sardinlådor, men icke fått densamma antagen utan placerad
uppe på vinden. Han hade velat bistå vid sjukdomsfall, men blivit
avvisad; han hade velat lära hustrurna förekomma inrökning i spisarne
genom att anbringa en strömmingstunna som rökhuv utanpå skorstenen, men
de hade grinat åt honom och fortsatte jämra sig över den ohjälpliga
röken; han hade velat lära en fiskare, som förgäves försökt
potatisodling, att gödsla strandsanden med tång och fiskavfall, såsom
han sett folket i kusttrakter av England med stor framgång göra, men
förgäves. Och när han såg, huru lämningar av det stora strömmingsfisket
på våren lågo och ruttnade av brist på salt, ville han utlära
Färöboarnes metod att i nödfall salta med tångaska för husbehov, vilket
bevaringsmedel nämnda öboer regelbundet begagnade till sin ostberedning.
Följden av alla hans bemödanden att få lära ut nyttigheter blev den, att
han fick öknamnet doktor allvetande och att han ansågs som en fåne, blev
ett stående muntrationsämne vid kafferep och supgillen och att till och
med barnen lipade, när han gick fram.
Missförhållandet mellan vad han var och vad han ansågs vara verkade i
början endast komiskt, men efter hand, när fientligheten efterträdde
kölden, märkte han ett ogynnsamt inflytande på sitt själiska befinnande.
Det var, som om ett åskmoln av oliknämnig elektricitet låg över honom
och irriterade hans nervfluidum, ville förinta detsamma genom att
neutralisera det. Han erfor det, som om dessa mångas tankar riktade på
honom skulle äga förmågan att så småningom draga ner honom, trycka på
hans opinion om sitt eget värde, så att den stund skulle komma, då han
icke längre kunde tro på sig själv och sin andliga överlägsenhet, utan
slutligen deras åsikt, att han var idioten och de de sunda, måste gripa
hans hjärna och tvinga honom instämma i deras mening.
Under dessa tankar hit och dit hade ett nytt föremål kommit inom de
fyrtiofem grader av horisonten, som han kunde bestryka med blickarne
från sitt fönster. En flottans kanonbåt gick in i lä om skäret för halv
maskin, strök seglen och fällde ankar. Genom kikarn såg han båtsmännen
röra sig i ett skenbart virrvarr, men utan att trängas, var och en
skyndande till sin knape, sin ända, sitt fall, när sekondens pipa ljöd.
Fartygets snäva sidor, den spända stäven, där plåtarna syntes vilja
spjärna isär, men förenade sina sammanpressade krafter i en riktning
framåt liksom strömmande ut i bogsprötet, ångrörets och skorstenens
energiska rörformer, masternas strävning mot stag och vant, kanonens
cirkelrunda mynning, allt angav en samling krafter, ordnade, tyglande
varandra, motverkande och samverkande och vars betraktande försatte
honom i en harmonisk stämning. Det var honom, som om kraft och ordning
strömmat ut från det kilformiga järnskrovet, där ändamålsenlighet,
begränsning, måtta förenats i ett helt skönt och förlänade genom
reflexion en djupare njutning än ett vackert konstverk brukar skänka den
ytlige betraktaren på känslans väg.
Men det kom även genom eftertanken något annat in till honom ifrån det
lilla flytande och kringflutna samhället. Han kände sig stärkt, som om
han hade ett stöd i denna bild av makten, som, bemyndigad av
folkförsamling och styrelse och med användande av alla kulturens och
vetenskapens hjälpmedel, skyddade de högre utvecklade från barbariets
påträngande nerifrån; han såg med tillfredsställelse ett par av de mest
vetande efter avlagda prov styra med en visselpipa detta hundratal
halvvildar, som icke vågade tro sig begripa, vad de ej förstodo. Han
hade aldrig varit narrad att begå det moderna personliga
observationsfelet att tro de lägre klasserna lida av sin underordnade
ställning och grövre födoämnen. Han visste nämligen väl, att de voro
precis på den punkt, där de kunde vara, och att de lika litet ledo av
sin ståndpunkt, som fiskarne därnere skulle lida av att icke vara blivna
amfibier; och vad den grova födan beträffade, så visste han av
erfarenhet, då han bjudit några fiskare på middag, hur de ratade sådant
som icke uteslutande fyllde buken, ja, han hade sett dem välja den sämre
rågen på brödkorgen i stället för det finare vetet. Han hade aldrig
trott på det där talet om svält annat än där olyckan var framme och
endast där tillfälligtvis, då det fanns fattigvård, som så ofta
missbrukades av lättingar och illmariga, som under låtsade sjukdomar
tvingade till sig underhåll. Han hade aldrig dyrkat de små, aldrig
behövt knäböja för de obetydliga, oaktat han själv var utstött ovanifrån
av ett läger, som under en allmän förfallets period krånglat sig upp med
stulna reputationer och lågo tryckande på det som skulle växa fram. Och
han lät icke heller nu narra sig att överskatta denna ungefärbild av det
övre lagret, som under skepnaden av en örlogsman från en viss synpunkt
ingav honom beundran, men å andra sidan var en kvarleva av det
statssystem, som övade våld på andarne med komprimerad gas och
bessemercylindrar. -- -- --
Nu smällde det i dörren nere hos värdfolket, och tungorna sattes i gång
av den inträdande, som var Öman, vilken förlorat noten. Brännvinsglasen
klingade, och skrålet steg med det uppväckta gårdagsruset.
-- Indioter och folkfördärvare, som tro sig begripa mer än förståndiga
fiskare; som ligger på soffan och läser i böcker för två tusen kronor;
snorhyvlar, som ska lära far sin pjälta, tjuvaligor och papirosshjältar,
som gå med sosvansar under näsroten ...
Och så en störtsjö, som bröt sig mot Vestmans faktiska upplysningar,
hämtade ombord på Jakob Bagge, om intendentens släktledning, fadrens
oregelbundna könsförhållanden, modrens låga härkomst, antydningar om
intendentens bortkörning ur förra tjänsten, och så vidare.
Åhöraren försökte göra sig döv och likgiltig som eljes, men orden beto i
honom, smutsade honom, sårade honom mot hans vilja. Gamla tvivel om
fadrens rättrådighet började väckas, tvivel om eget värde att vakna,
farhågor om möjligheten att hålla sig torr i detta slamregn, att kunna
undvika strid, där han kanske skulle gå under av finkänslighet i medlens
väljande.
Nu ringde klockan från örlogsmannen, en trumvirvel rullade, och
sommarvinden förde psalmtoner från hundra strupar, allvarliga, rytmiskt
ordnade, undergivna, ut över vattnet, allt under det skrålet och
hotelserna nerifrån mullrade som från burarne i ett menageri och i
psalmens fermater ökades till tjut, ty nu hade oenighet uppstått mellan
partierna, då frågan väckts om att med våld återtaga noten.
Intendenten, vilken betraktade kyrkor såsom arkeologiska samlingar eller
intressanta pagodbyggnader från förfluten tid, erinrade sig ofrivilligt
nu ett yttrande, som en ung präst fällt en natt då man diskuterat den
kristna kulten:
-- Jag tror ej på Kristi guddom och allt det där, men tro mig ni, packet
_måste_ skrämmas!
Packet måste skrämmas! upprepade han för sig själv i tankarne, men
släppte strax tråden, då han hörde slagsmålet bryta ut därnere. Stolar
slogos omkull, klackar spjärnade och sparkade mot möbler, och rytanden
som av boskap blandades med väsningar som från reptiler, och under allt
sammans skvaltade en kvinnoröst, som frambragte många hundra ord i
minuten.
I detsamma visslade ångaren, ankaret hivades, segel hissades, och
skorstenen sände ett sotsvart moln mot den blåa försommarhimmeln. Det
var med en känsla av saknad och oro, han såg ångaren och den vackra
kanonen försvinna söderut, han kände det, som om han förlorat ett stöd
och som om hatet slöte sig omkring honom likt en säck, och han ville
fly, ut, vart som helst.
Nu skrek ett barn, om av fruktan eller smärta, kunde han icke höra, ty
under tumultet hade han smugit ner för trapporna, kommit ner till hamnen
och tagit lös sin båt, som han stack ut från land så fort han kunde.
Skäret han lämnade var det östligaste i en hel liten arkipelag, som han
icke lagt märke till förr och som han nu först i behovet av att vara
ensam ville uppsöka. Hatare av starka kroppsrörelser, vilka han funnit
dels överflödiga, då det fanns samfärdsmedel och maskiner, dels skadliga
för hans nerv- och tankeliv, då de fina verktyg, som hjärnkapseln
inneslöt, lika litet tålde skakningar som huset, där astronomens
precisionsinstrument förvarades, hade han aldrig lärt att ro, men hans
taktsinne och hans väl avvägda rörelsecentra gjorde honom straxt till en
skicklig roddare, och hans fysikaliska vetande lärde honom att förbättra
den urgamla uppfinningen, så att han genom att höja roddbänken sparade
armkraft.
När han nu såg skäret fjärma sig bakom båten, började han andas lättare,
och när han strax lade i land vid den första kobben, intogs han av en
obeskrivlig känsla av lycka. Det var en ljus, låglänt, långsträckt
holme, vars strandklippor av grå gneis bildade en liten hamn, där
ökstocken löpte in. Vattnet i kanten var så genomskinligt som förtätad
flytande luft, och tångens mjuka färger lyste nere på botten såsom
insmälta i en glasmassa. Strandens stenar lågo tvättade och torkade,
slipade, och erbjödo en omväxling i färger, som aldrig tröttade, ty det
fanns icke två lika. Och mellan dem hade tåtlar och starrgräs sökt stöd
för sina tuvor. Sakta steg bergknallen uppåt, och i fördjupningar i
mossan lågo måsarnes ägg, tre och tre, kaffebruna med svarta fläckar,
under det ägarinnorna skreko och kraxade uppe över hans huvud. Han steg
högre och uppe vid ett stenkummel, upprest av sjömätarne och vitmålat av
trutar, måsar och tärnor, växte några enbuskar, utbredda som mattor, och
under dem hade skaror av den vita, subtila duvkullan improviserat sitt
växtställe, en förbindelse av Mellan-Europas bergstrakter och nordiska
skogens skugga.
Den lilla roskarlen, djärv och gladlynt, flaxade orolig omkring
fridstöraren för att vilseleda honom från boet.
Inte en buske, inte ett träd stack upp över de halvnakna hällarne, och
denna frihet från skuggor, från gömställen, stämde besökaren i en ljus
och glad sinnesstämning. Allt låg öppet, överskådligt, solglänsande på
denna berghäll, och det vatten, som skilde honom från det nyss lämnade
hemmet hos vildarne, syntes omge honom med en oöverstiglig gräns av ren
genomskinlighet. Det halvt arktiska, halvt alpina landskapet med dess
urtidsbildning förfriskade honom och vilade honom. Och när han vilat ut,
tog han båten och rodde vidare. Han passerade tre blankslipade
bergknallar, liknande tre förstenade böljor, nakna som en hand, utan ett
spår av organiskt liv och som endast väckte ett vetenskapligt geologiskt
intresse rörande deras uppkomst; snuddade förbi ett platt skär av
rödlätt gneis, på vars läsida stod en hundraårig rönn, ensam,
mossbelupen, vresig och i vilkens trasiga stam en sädesärla häckat i
brist på takpanna eller stenmur. Den lilla behagsjuka fågeln slog ner i
strandstenarne och ville inbilla fienden, att det ingalunda fanns något
bo och inga gråvita ägg där.
Den ensamma rönnen stod på en gräsmatta av några kvadratalnar och såg så
ensam ut, men så ovanligt stark av brist på medtävlare och bättre
trotsande storm, salt och köld än avundsjuka likars kiv om jordsmulorna.
Han erfor en dragning till den ensamme åldringen och längtade ett
övergående ögonblick få slå upp en hydda vid dess stam, men så drog han
vidare, under det intrycket blåste bort.
Nu kom en mörk klippa fram om den sista kobbens udde. Den var kolsvart
av den vulkaniska bergarten diorit, och när han nalkades den, blev han
beklämd. Den svarta kristalliserade massan tycktes vara uppspydd från
havsbotten, och när den väl stelnat något, råkat i en förfärlig strid
med vattnet eller ett åskmoln, ty den var rämnad i åtta delar, och
klyftena hade sedan blivit av sjö och is bortburna eller dragna ner i
djupet. Branta, lodräta stodo de svarta, gnistrande väggarne utmed den
lilla hamnen, och när ökan lade till under dem, kände han sig som nere i