I Havsbandet - 06

Total number of words is 4633
Total number of unique words is 1779
25.7 of words are in the 2000 most common words
34.8 of words are in the 5000 most common words
39.5 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
just på denna grund och även av samma orsak som sällskapandet med barn
utgör en föryngring och stärkande förströelse, när det icke blir
långvarigt och urartar till ansträngning.
Nu hade han känt beslutet växa i sig att äga denna kvinna, men oaktat
han var forskare och visste, att mänskan var ett däggdjur, ägde han full
klarhet om, att den mänskliga kärleken utvecklat sig som allt annat och
upptagit beståndsdelar av högre själslig art utan att lämna det sinnliga
underlaget. Han visste precis, huru mycket av osund himmelskhet,
insmugen med kristendomens reaktion mot det rent djuriska, som skulle
reduceras bort, och han trodde icke på sipphet, som dolde vad som icke
kunde visas, likalitet som han medgav, att sänglaget var det enda målet
med den äkta föreningen. Han åtrådde en intim, fullständig förening till
kropp och själ, där han som den starkare syran skulle neutralisera den
passiva basen, men utan att som i kemien bilda en ny indifferent kropp,
utan tvärtom lämna ett överskott av fri syra, som alltid skulle ge
föreningen dess karaktär och ligga i beredskap att neutralisera varje
frigöringsförsök av underlaget, ty den mänskliga kärleken var icke någon
kemisk förening, utan en psykisk, organisk, som liknade den förra i
vissa avseenden utan att vara densamma. Han väntade sig sålunda icke
någon tillökning av sitt jag, icke något tillskott i sin styrka, endast
en förhöjning av sin livslust, och i stället för att söka ett stöd
erbjöd han sig som stöd för att få erfara sin styrka och känna
njutningen i att mäta ut sin kraft, strö med fulla händer sin själ utan
att därför bli svagare eller mera utblottad.
I dessa tankar lät han sina blickar gå ut igen genom fönstret, och de
råkade straxt den han sökte, ty den unga flickan stod utanför
förstugukvisten och mottog handtryckningar av kvinnor och män, klappade
barn på huvudet och syntes överväldigad av de känslor, som så mycken och
så offentlig sympati framkallade.
-- Vilken egendomlig sympati för brottslingar, tänkte intendenten,
vilken kärlek till de andligen fattiga! Och hur väl de förstodo
varandras drifter, som de skröto med att vara känslor och som de trodde
vara mera än klara fullgångna tankar.
Hela scenen var en sådan väva av absurditet, att den icke kunde redas,
speglande det kaotiska i dessa hjärnors och ryggmärgars första svaga
försök att resonera.
Där stod hon, som narrat honom till ett lagbrott, och mottog tillbedjan
som en ängel. Om nu också lagbrottet från hans sida vore från deras
synpunkt en vacker, ädel handling, så skulle väl han ha tacken, som lät
nåd gå för rätt. Det skulle han icke, menade väl hopen, som visste, att
motivet till hans handling icke var välvilja mot densamma, utan kanske
ömmare känslor för en ung flicka, galanteri eller hoppet att vinna
henne. Ja, men motivet till hennes uppträdande kunde ju i så fall vara
att vinna hopens sympati, att bli omtyckt, populär, få handtryckningar,
och hopen spelade här samma roll som publiken i balsalongen, de
promenerande på gatan eller torget. Och hon hade narrat honom genom
kroppslig beröring, oskyldigt måhända, beräknat möjligen, sannolikt
hälften av var, att begå en dålig handling, varför hon blev dyrkad.
Men nu måste han vinna henne och därför stoppa i säcken alla sina
reflexioner över förhållandet, och han insåg i ett ögonblick, att han
genom detta medium kunde fortplanta sina idéer och planer ner till
hopen, genom denna ledning röra massorna, påtvinga dem sina
välgärningar, göra dem till sina vasaller, att han kunde sedan sitta och
le som en Gud åt deras dårskap, när de trodde sig ha skapat sin egen
lycka själva och endast gingo dräktiga med hans tankar, hans planer, åto
draven från hans storbrygd, vars starka maltdryck de aldrig skulle få
till sina läppar. Ty vad brydde han sig om huruvida dessa ödeskär
underhöllo en halvsvältande, obehövlig folkstock eller ej; vad
medlidande kunde han hysa med sina naturliga fiender, som representerade
den orörliga massa, vilken legat kvävande på hans liv, hindrat hans växt
och som själva saknade varje spår av medlidande med varandra, som med
vilddjurshat förföljde sina välgörare, vilka endast hämnades med nya
välgärningar!
Det skulle bli hans stora, starka njutning att sitta obemärkt, ansedd
som en dåre och leda dessa människors öden, under det att de trodde sig
ha kuvat honom, avskurit hans förbindelser, bundit hans händer. Han
skulle slå dem med blindhet, förvända synen på dårarne, att de skulle
inbilla sig vara hans överman och han deras tjänare.
Under det dessa tankar samlade sig och vuxo ut i ett starkt beslut,
knackade det på dörren, och vid intendentens »stig in» syntes
uppsyningsmannen, som skulle framföra fruntimrens inbjudning till en
kopp te.
Intendenten tackade och lovade komma.
Sedan han ordnat sin toalett och tänkt över, vad han skulle säga och
icke säga, gick han ner.
På förstugukvisten mötte han fröken Maria, som med en överdriven värme
fattade hans händer och, tryckande dem, framsade med rörelse:
-- Tack för vad ni gjorde den fattiga kvinnan! Det var ädelt, det var
stort!
-- Nej, min fröken, det var ingendera, svarade intendenten genast, ty
det var från min sida en dålig handling, som jag ångrar, och den var
dikterad endast av artighet mot er.
-- Ni förtalar er själv av idel artighet, och jag skulle sätta mera
värde på litet uppriktighet, genmälde fröken, i detsamma som modren kom
tillstädes.
-- Ack! Ni är ett gott barn, inföll modren med den mest orubbliga
övertygelse och bjöd intendenten stiga in i stora stugan, där teet stod
serverat.
Utan att inlåta sig djupare i bottenlösa frågor steg han in. Och nu såg
han i en blick, hur fiskarstugans enkla möblering blivit korsad med
spillror av en sliten stadsbolyx. Det hade kommit gulnade alabastervaser
på byrån, fotografier i fönstren mellan blommorna, en emmastol med
blommig kreton och mässingsspikar i ett hörn vid spiseln, några böcker
på ett divansbord omkring en moderatörlampa.
Det var nätt anordnat, men med en ängslig matematisk noggrannhet,
allting symmetriskt, men ändock litet snett och vint, där det var ämnat
rätt. Teservisen, som var av gammalt saxiskt porslin med guldkanter och
körsbärsröda namnchiffer, var sprucken här och var och hade några sinkar
på kannlocket. Sedan han betraktat den avlidne familjefadrens porträtt,
men utan att våga fråga, vad han var, och han sett, att han varit
ämbetsman, förstod han, att här voro pauvres honteux.
Samtalet gled först runt allt det yttre, som ögat kunnat fästa sig vid,
övergick till dagens händelse och kom in på befolkningen. Intendenten
hörde straxt, att damerna voro intresserade för andra angelägenheter och
levde i sjuklig oro för de lägre klassernas väl. Som han sett, att hans
uppriktighet stött fruntimren för huvet, och hans ärende icke bestod i
att såra dem genom att bära fram sina meningar, lade han genast bi och
lät sig drivas. Ibland reste sig hans inre, och han ville vedervåga en
liten anmärkning eller upplysning, men det lade sig genast som mjuka
händer för hans mun, lindade sig runda armar om hans hals, så att ordet
kvävdes. Och för övrigt voro åsikterna här så bergfasta, allt var så
färdigt, alla frågor utagerade, och de logo endast vänligt, milt
överseende, när de läste ett tvivel hos honom om deras axiomer. Men så
girade samtalet över på befolkningens moraliska och andliga tillstånd,
och där var intendenten fullt med. Han skildrade med värme förmiddagens
råheter med fylleri och slagsmål, beklagade bristen på upplysning och
berättade slutligen om scener röjande fullständig hedendom. Han talade
om, huru fiskarne offrade på älvstenar, laddade bössorna med bly från
kyrkfönster, talade om Tors bockar, när åskan gick, och om Odens vilda
jakt, när grågässen kommo om våren, hur de inåt öarne läto skatorna
ödelägga kycklingarna, då folket ej vågade riva ner bona av fruktan för
okända hämnare.
-- Ja, inföll kammarrådinnan, som hon titulerades på en kappsäck, vilken
ännu stod under ett bord, det är icke deras fel, och hade de icke så
långt till kyrkan, skulle här se annorlunda ut.
Dit hade icke intendentens tankar gått, men i ett ögonblick hade han
sett, vilken stormakt han skulle få till bundsförvant; och utvecklande
tankefröt, han fått om morgonen vid åsynen av gudstjänsten ombord på
kronoångaren, utbrast han med verklig hänförelse:
-- Nå, men man kan ju få ett missionshus för gott pris. Tänk, om jag
skulle skriva till styrelsen!
Damerna omfattade saken med största iver, åtogo sig själva att skriva
till Stiftelsen och några föreningar, föreslogo en basar, men erinrade
sig, att här icke fanns någon dansande publik.
Intendenten undanröjde alla svårigheter med att erbjuda sig förskottera
summan och ombesörja byggnaden, som kunde fås färdiggjord på
snickerifabriken, endast damerna ville skaffa en lekmannapredikant.
Dock, tillade han, borde man härvidlag och till en början helst välja en
av den skarpa sorten, som kunde ta itu med folket och åstadkomma en
väckande rörelse av allvarligaste art, ty här vore halvhet icke på sin
plats.
Damerna gjorde lindriga invändningar och anbefallde kärleksfullare
medel, men intendenten visade, huru fruktan vore det grundelement, man
borde bygga en första uppfostran på; sedan kunde man komma med kärlek.
Ett stort gemensamt intresse hade svetsat ihop dessa själar, under det
de glödgade sig vid den stora kärlekens brasa, och de talade upp sig
till en översvallande allbarmhärtighet med allt skapat, tryckte
varandras händer och skildes under välsignelser och lyckönskningar till
att ödet sammanfört tre goda människor, som i endräkt skulle arbeta för
mänsklighetens bästa.
När intendenten kom ut, skakade han på sig, som om han ville befria sig
från något damm, kände detsamma, som han erfarit vid besök i en kvarn,
ett visst välbehag att se alla föremål överdragna med en mjuk, halvvit
mjölton, som stämde järn, trä, lärft, glas i ett ackord, samma känsla av
dunkel vällust att vidröra lås, ledstänger, säckar bepudrade med halt
mjöldamm, men på samma gång ha svårt att andas, behöva hosta, ta fram
näsduken.
Och likafullt hade det varit en angenäm kväll. Denna omärkliga
värmestrålning från modren, som tinade upp tankarnes torka, denna
dunstkrets av innerlighet och barnslighet hos den unga kvinnan, som
föryngrade honom, denna barnatro på det som i hans ungdom var dagens
naiva ideal, att lyfta upp det som låg nere, beskydda det förkrympta,
sjuka, svaga, allt som han nu visste vara rätt emot det som kunde
befordra mänsklighetens sällhet och förkovran, som han hatade av
instinkt, då han såg, huru allt starkt, varje utbrott av ursprunglighet
förföljdes av de vanlottade. Och nu skulle han ingå förbund med dessa
mot sig själv, arbeta på sin egen undergång, trycka ner sig i nivå,
hyckla deltagande för arvfienden, bestå krigskassan åt motståndarne.
Tanken på de njutningar, dessa kraftprov skulle skänka, berusade honom,
och han styrde sina steg neråt havsstranden för att i ensamheten
återuppsöka sig själv. Och när han nu i den stilla, ljumma sommarnatten
vandrade i sanden, där han kände igen sina fotspår från dagarne förut,
där han kunde varje sten, visste, var den och den örten stod, märkte
han, att alltsammans fått ett annat utseende, antagit en ny gestalt,
gjorde helt andra intryck, än då han vandrat fram där dagen förut. En
förändring hade inträtt, något nytt kommit emellan. Han kunde icke
längre framkalla denna stora ensamhetskänsla, där han kände sig som
allena gentemot naturen och mänskligheten, ty det stod någon vid hans
sida, bakom honom. Isoleringen var upphävd, och han var fastlödd vid det
lilla banala livet, trådar hade spunnits om hans själ, hänsyn började
binda hans tankar, och fruktan och fegheten att hysa andra tänkesätt än
dem hans vänner hyste slogo sina klor i honom. Och att bygga upp en
lycka på falsk grund vågade han ej, ty när han timrat till åsen, kunde
allt ramla en gång, och då blev fallet större, smärtan djupare, och ändå
måste det ske, om han ville äga henne, och det ville han med hela
mannaålderns bergbrytande kraft. Lyfta henne till sig? Hur skulle det gå
till? Icke kunde han göra henne från kvinna till man, icke frigöra henne
från de okuvliga drifter, hennes kön nedlagt i henne, icke kunde han
giva henne sin egen uppfostran, som tagit trettio år, icke skänka henne
den utveckling han genomgått, de erfarenheter, de studier han tillkämpat
sig. Då måste han sänka sig till henne, men tanken på detta sänkande
pinade honom såsom det största tänkbara onda, såsom sjunkande,
nedåtgående, börjande om igen, vilket för övrigt var omöjligt. Återstod
honom endast göra sin person dubbel, klyva sig, skapa en personlighet,
fattlig och tillgänglig för henne, spela en duperad älskare, lära sig
beundra hennes underlägsenhet, vänja sig vid en roll, som hon ville ha
den, och så i tysthet leva sitt andra halva liv i hemlighet och för sig
själv, sova med ena ögat och hålla det andra öppet.
Han hade stigit upp för skäret utan att märka det. Och nu såg han det
lysa nere i fiskläget och hörde vilda skrik, jubelskrik över den slagne
fienden, som velat lyfta deras barn och barnbarn ur fattigdom, bespara
dem arbete, giva dem nya njutningar. Och med ett vaknade hos honom igen
begäret att få se dessa vildar tama, att se dessa Torsdyrkare böja knä
för vite Krist, jättarne gå under för de ljuse Asar. Barbaren måste
passera kristendomen såsom en skärseld, lära sig vördnad för andens makt
i de svaga muskelknippena; folkvandringsresterna ha sin medeltid, innan
de kunde komma fram till tänkandets renässans och handlingens
revolution.
Här skulle kapellet resas på högsta åsen av skäret och dess lilla spira
sticka upp över utkik och flaggstång och hälsa de sjöfarande på långt
håll som en erinran om att ... Här stannade han och reflekterade. Och
ett löje drog över hans bleka ansikte, när han böjde sig ner och
plockade upp fyra gneisflisor, som han lade ut i en rektangel från öster
till väster, sedan han gått upp trettio steg på längden och tjugo på
bredden.
-- Vilken utmärkt landkänning för de sjöfarande! tänkte han, när han
vandrade ner för berget och gick upp att lägga sig.


SJÄTTE KAPITLET.

Intendenten hade hållit sig instängd i två dygn för att arbeta, och när
han på tredje dagens morgon gick ut att vandra på stranden, mötte han av
en händelse kammarrådinnan. Hon hade ett bekymrat utseende, och när
intendenten frågade om hennes dotters befinnande, fick han veta, att hon
var opasslig.
-- Det är brist på förströelse, sade han på måfå.
-- Ja, vad skall man göra i ensamheten? svarade den bekymrade modren.
-- Fröken skall ut på sjön, fiska och segla och röra på sig, ordinerade
han utan någon vidare tanke på vad han sade.
-- Ack ja, vidtog modren, men inte kan min stackars Maria fara ensam.
Som han här endast hade ett att svara, svarade han:
-- Om damerna behaga hålla till godo med mitt sällskap, så skall jag
gärna stå till tjänst.
Modren fann, att han var alltför god, och antog tillbudet, förklarande,
att hon skulle straxt säga till Maria, att hon tog på sig.
Intendenten gick ner till hamnen för att rusta ut båten, och under vägen
började han töja på stegen, såsom om han gått utför en backe, där
tyngden sköt på fortare, än han ville. Det tog emot i honom, det, att
han blivit så hastigt satt i rörelse av en kraft utifrån, innan han
hunnit besinna sig, och han ville göra motstånd utan att kunna det. Men
det var för sent, och han lät sig drivas, medveten om, att han ändock
alltid skulle kunna sköta rodret och bestämma kursen.
Han hade hissat focken på sin blekingseka, påsatt styret och lagt
fånglinan lös och färdig att kasta loss, då fröken och hennes mor syntes
i stranden. Flickan var klädd i en ultramarinblå klädning med vita
garneringar och bar en blå skotsk yllemössa, som klädde henne utmärkt
och gav något pojkaktigt, käckt uttryck, alldeles främmande mot det
änglalika, hon ett par dagar förut visat.
Sedan intendenten hälsat och frågat om befinnandet, bjöd han sin hand
att föra damerna ombord. Flickan mottog den räckta handen och var med
ett lätt hopp i båten, varpå hon placerades akteröver vid rodret, men
när sedan samma hand räcktes åt modren, förklarade denna, att hon icke
kunde följa, emedan hon skulle laga middagen. Intendenten, som fått
överraskningar så häftigt över sig, kände ånyo en lust att göra motstånd
mot denna mjuka styrka, som ledde honom, dit han icke velat, men
tillbakahölls av fruktan att visa sig obelevad, och sedan han kort och
gott beklagat, att han måste undvara kammarrådinnans angenäma sällskap,
lossade han fånglinan, befallde fröken Maria lägga om rodret, stack
storskotet i hennes hand och hissade seglet.
-- Men jag kan ju inte segla, skrek flickan; jag har aldrig hållit i ett
styre!
-- Det är ingen konst! Gör bara som jag säger, och ni ska kunna segla
med en gång, svarade intendenten; satte sig framför flickan och hjälpte
henne med manövern.
Det blåste en svag bris, och båten gled ut ur hamnen för bidevind.
Intendenten höll fockeskotet och instruerade till en början den vackra
båtförerskan, fattade då och då hennes handlove och pressade rorkulten
mot vinden, tills de kommit ut, fått fart och intagit den bog, på vilken
de kunde ligga ut till skären med en gång.
Ansvaret, ansträngningen, känslan av att behärska farkosten, som
inneslöt de tvås liv, väckte domnade krafter i den veka kvinnogestalten,
och hennes öga, som uppmärksamt följde seglens ställning, glödde av mod
och tillförsikt, när hon såg, huru båten lydde den minsta tryckning av
handen. Begick hon ett fel, rättade han det med ett vänligt ord,
intalade henne mod att fortfara genom att berömma hennes påpasslighet,
undanröjde svårigheter genom att förklara hela förloppet som något,
vilket sade sig självt.
Hon strålade av lycka, började tala om det förflutna, om sina
trettiofyra år, huru hon trott liv och levnadsmod vara förbi, huru hon
kände sig ung på nytt, huru hon alltid drömt om ett liv i verksamhet, i
manlig verksamhet framför allt, att få ägna sina krafter åt
mänskligheten, åt andra. Hon visste, att hon som kvinna var en paria ...
Intendenten hörde på allt som på välbekanta hemligheter, formler för en
orimlig strävan att få det lika, som naturen gjort med avsikt så olika
som möjligt för att bespara mänskligheten arbete, men att nu svara på
detta ansåg han lönlöst, och sin roll att vara en tacksam åhörare och
att låta henne tala ur sig sina sjuka inbillningar, som den friska
vinden skulle blåsa bort, höll han vid. Och i stället för att ta fram
kniven och skära av de trassliga härvor, hennes orediga tankar räckte
fram åt honom, ville han helt enkelt icke låtsas se dem, fubbla undan
dem och, genom att samka intryck dem han avsiktligt framkallade, nysta
på det gamla trasslet och begagna det som bobiner, vilka endast skulle
tjäna till underlag för nytt garn, spunnet ut från hans rika slända.
I hast improviserade han en plan, huru han, begagnande det
åskådningsmedel, som skären erbjödo, skulle i levande bilder, utan att
hon märkte det, på några timmar låta henne genomvandra sensationer, som
hon skulle tro komma utifrån, och på det sättet skulle han smyga sin
själs nät över hennes, stämma hennes strängar i samklang med sitt
instrument. Med en rörelse på huvudet antydde han nu, att båten skulle
falla, och sedan han släckt något på skoten, släppte ekan landkänningen
och plaskade ut över det öppna havsgattet. Den vida horisonten, det
oändliga ljushavet, där intet föremål skymde, kastade en ljusning över
det sköna ansiktet; de små dragen likasom förstorades, halvmärkliga
rynkor slätades, hela uttrycket fick en karaktär av frigörelse från
vardagsomsorger, småaktiga tankar; och ögat, som i ett moment kunde
överskåda en så stor del av jordkroppen, syntes se i stort, så att den
lilla personen svällde ut, kände sin relativa makt, och när nu de långa
havssjöarne sakta lyfte och sänkte båten i väldiga rytmer, såg han, huru
hänförelsen blandades med ett grand fruktan, som ville trycka ner.
Intendenten, som märkte, att den stora synen icke förfelat sitt intryck,
beslöt nu att lägga text under känslosvallningarnes svaga musik, leda
hennes gryende tankar ut på den stora stråten, han ville lossa skalen på
de svällande fröen, så att groddarna skulle komma ut.
-- Det verkar planet! improviserade han. Jorden, den banala, den
tråkiga, den mylliga, blir himlakropp. Känner man sig icke som redan
delaktig av himlen, när man upplöser motsättningen, den falska
motsättningen mellan himmel och jord, vilka äro ett, liksom delen och
det hela! Märker ni inte, hur ni växer i stället för att krympa, när ni
överlistar vinden och tvingar honom föra er åt höger, när han vill åt
vänster; erfar ni inte, vilken stormakt innebor i er, när ni rider upp
på vågen, då han med tusen skålpunds tryck vill pressa er ner i djupet!
Den, som tros ha skapat fågelns vingar och behövde femtio tusen år för
att göra en flygare av en krypare, var mindre kvick än den, som först
satte en duk på en stång och i ett ögonblick uppfann navigationen.
Är det då underligt, om människan skapat Gud utav sitt beläte, slutande
från sin sinnrikhet till en ändå sinnrikare!
Flickan, som uppmärksamt lyssnat till hans utbrott, betraktade hans
ansikte oavbrutet, som om hon vänt sitt eget mot en eld för att värmas;
de ovanliga orden, hon hört, syntes helt ha slagit ner i hennes sinne
och verkat som jästämne. Bedövad, insövd av de veka, övertalande
tonfallen, mottog hon utan besinning de nya synpunkter, han gav henne
över det förut för henne så livlösa, entoniga landskapet, över livets
upphov och mening, och utan att inse, det hennes egen religiösa
övertygelse myllades ner, innan den upplösts, tog hon emot det nya och
travade det ovanpå det gamla.
-- Ni talar, som jag ingen hört tala förr, sade hon drömmande; tala mer!
Han teg och gav med ett nytt tecken båten en ny kurs.
De nalkades Svartbådans hemska vulkanbildning. Den svartgnistrande
dioriten med det likvita sjömärket, kallat vita märren, såg ännu mer
skrikande dystert ut i solskenet, som förgäves sökte stämma de ytterliga
färgerna svart och vitt.
Över flickans ansikte drog ett moln, dragen krymptes, ögonbrynen lade
sig i valkar, som om de ville fälla sig ner och dölja den tryckande
tavlan. En omärklig rörelse på roret antydde, att hon ville hålla undan
för skäret, men han gav båten dess riktning framåt, och med vindens
sammanpressade krafter sköt ekan in i ravinen mellan de svarta
klipporna, där sjöarne suckande sögo den framåt.
Det blev tyst i båten, och intendenten ville icke söka gissa de mörka
minnen, som väcktes hos ledsagerskan, utan han inskränkte sig till att
peka på ett vitblekt skelett av en alfågel, som låg kvar på den svarta
hällen.
Och så tog vinden i seglen igen, fyllde dem och släpade ut farkosten på
det öppna vattnet.
De passerade rönnkobben med sitt enda träd och sin sädesärla och
nalkades Svärdsholmen, där han första gången sett henne. Där landade de,
och han förde henne samma väg, som han kommit om söndagsförmiddagen, lät
henne erfara samma intryck, som han haft, ledde henne ner i
blomsterängen och visade henne mellan vildaplarne, var han först fått se
henne.
Hon kom nu i ett lynne av ysterhet, ty att alla dessa små iakttagelser
av biomständigheter fästat sig i hans minne, måste betyda, att han var
betagen. Hon skrattade, när han talade om, hur han först hört henne
hosta, och i ett utbrott av lekfullhet bad hon honom gå ner på samma
ställe och tala, så skulle hon gissa, vem som talade.
Han lydde och hoppade ner från bergspallen, ställde sig bakom oxlarne
och härmade en tjurs bölande.
-- Nej, så vackert han kan sjunga, skämtade flickan. Det är bestämt en
hottentottaktör.
Intendenten, som fann behag i barnsligheten och inte hade lekt med barn
på många år, höll rollen, och framträdande på den gröna slätten med ut-
och invänd rock och lorgnetten hängande på ena örat uppförde han en
improviserad vilddans, beledsagad av en sång, som han hört hottentotter
sjunga i Jardin d'Acclimatation.
Flickan syntes både förvånad och road.
-- Vet ni vad? sade hon. Så där tycker jag mer om er, då jag ser, att ni
kan vara människa ett ögonblick och lägga bort den filosofiska minen.
-- Är då hottentotten mera människa i era ögon än filosofen? lät
intendenten undslippa sig, men ångrade straxt, att han väckt henne till
medvetande, bröt en gren från oxeln, virade en krans och lämnade åt
flickan, som mörknat något vid inseendet, att hon sagt en kapital dumhet
och röjt sig.
-- Nu ska ni bekransa offerdjuret, fröken Maria! kastade intendenten åt
sidan. Jag skulle önska, jag vore hundra och fick som en hekatomb gå
till slaktarbänken för er.
Han föll på knä och mottog kransen av den blidkade skönheten, varpå han
satte till att springa ner åt stranden och flickan efter.
Nere vid sandkanten stannade de.
-- Ska vi kasta smörgås? föreslog hon.
-- Gärna, svarade han och valde en flat sten.
De slungade stenar utåt vattnet en stund, tills de blivit varma.
-- Ska vi bada! utropade plötsligen flickan, som om hon länge ruvat
tanken, vilken måste bryta sig ut.
Intendenten visste inte, var han var hemma; om det var ett skämt eller
om förslaget framkom allvarsamt med reservationer, såsom underförstått
bibehållande av en del kläder eller den ena partens avlägsnande.
-- Bada ni, så går jag bort så länge, fann han slutligen för gott att
svara.
-- Badar inte ni då? frågade flickan.
-- Nej, jag har inte kläder med mig, svarade intendenten, och dessutom
badar jag inte kallt.
-- Hahahaha! skallade ett kallt, obehagligt hånande skratt från flickans
struphuvud.
-- Ni är rädd för kallt vatten? hånade flickan, och kanske inte kan
simma?
-- Det kalla vattnet är för rått för mina fina nerver. Men om ni tar ett
kallt bad här, så går jag bort på norra udden och tar mig ett varmt.
Flickan hade redan skjutit av sig kängorna, och kastande en blick av
förakt och sårad fåfänga sade hon:
-- Ni kan väl inte se mig därbortifrån?
-- Såvida ni ej simmar allt för långt ut, svarade intendenten och gick.
När han uppnått norra branterna av holmen, utsökte han en klyfta i
berget, som var skyddad för nordliga vinden av en bergmur på sina femtio
fots höjd. Den svarta hornblendegneisen var polerad som agat av
vågsvallet och buktade sig i svaga, läckra valkar, som liknade
mänskokroppens muskler och smögo sig under den bara fotens urgrävningar
som en bolster. Ingen vindfläkt nådde hitin, och solen hade bränt i sex
timmar mot de mörka hällarne, så att här stod en uppvärmd luft av flera
grader över kroppens temperatur, och stenarne nästan brände under
fötterna. Han hade gått ner i båten och hämtat en yxa, varmed han nu
avhögg det torraste ljungris och sandhavra, gjorde upp en flammande eld
på berget, medan han klädde av sig. Och när brasan hastigt brunnit ut,
sopade han hällen som en bakugn, slog med öskaret det kristallklara
havsvattnet på de hettade stenarne och lät ångan svepa omkring sin nakna
kropp. Därpå satte han sig i en av de länstolar, havet skulpterat ur
bergpallarne, och drog sin filt omkring sig, kröp ihop med knäna under
hakan, slöt ögonen och syntes försjunka i sömn. Men han sov icke, utan
brukade denna metod till det han kallade dra opp sig för att några
ögonblick låta sin hjärna vila och återtaga sin spänstighet. Ty det
ansträngde honom att anpassa sig i umgänge med andras orediga tankar.
Hans tankemekanism led av beröring av andras, så att den blev orolig,
opålitlig som kompassnålen vid närvaro av järn. Och varje gång han ville
tänka klart över något eller fatta ett beslut, försatte han sin själ i
harmonisk domning genom ett varmt bad, släckte medvetandet i en
halvslummer för en kort stund genom att tänka på intet, varunder allt
det mottagna observationsmaterialet tycktes bringas i smältning,
varefter legeringen kvällde fram, när han släckte av eldarne och väckte
sig till medvetande.
När han setat en stund och solen värmt igenom honom, reste han sig
plötsligt och stod som vaken efter en genomsoven natt. Hans tankar
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - I Havsbandet - 07
  • Parts
  • I Havsbandet - 01
    Total number of words is 4479
    Total number of unique words is 1756
    24.4 of words are in the 2000 most common words
    32.1 of words are in the 5000 most common words
    37.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I Havsbandet - 02
    Total number of words is 4444
    Total number of unique words is 1934
    22.1 of words are in the 2000 most common words
    30.2 of words are in the 5000 most common words
    35.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I Havsbandet - 03
    Total number of words is 4288
    Total number of unique words is 1865
    20.4 of words are in the 2000 most common words
    29.0 of words are in the 5000 most common words
    33.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I Havsbandet - 04
    Total number of words is 4382
    Total number of unique words is 1932
    20.9 of words are in the 2000 most common words
    28.9 of words are in the 5000 most common words
    33.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I Havsbandet - 05
    Total number of words is 4560
    Total number of unique words is 1885
    22.6 of words are in the 2000 most common words
    31.9 of words are in the 5000 most common words
    37.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I Havsbandet - 06
    Total number of words is 4633
    Total number of unique words is 1779
    25.7 of words are in the 2000 most common words
    34.8 of words are in the 5000 most common words
    39.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I Havsbandet - 07
    Total number of words is 4626
    Total number of unique words is 1782
    22.9 of words are in the 2000 most common words
    32.1 of words are in the 5000 most common words
    36.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I Havsbandet - 08
    Total number of words is 4665
    Total number of unique words is 1718
    28.3 of words are in the 2000 most common words
    37.5 of words are in the 5000 most common words
    42.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I Havsbandet - 09
    Total number of words is 4736
    Total number of unique words is 1718
    27.9 of words are in the 2000 most common words
    36.0 of words are in the 5000 most common words
    40.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I Havsbandet - 10
    Total number of words is 4736
    Total number of unique words is 1615
    29.5 of words are in the 2000 most common words
    38.6 of words are in the 5000 most common words
    42.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I Havsbandet - 11
    Total number of words is 4543
    Total number of unique words is 1736
    26.6 of words are in the 2000 most common words
    36.9 of words are in the 5000 most common words
    42.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I Havsbandet - 12
    Total number of words is 4588
    Total number of unique words is 1784
    25.8 of words are in the 2000 most common words
    35.5 of words are in the 5000 most common words
    40.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I Havsbandet - 13
    Total number of words is 4642
    Total number of unique words is 1726
    26.7 of words are in the 2000 most common words
    36.4 of words are in the 5000 most common words
    42.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I Havsbandet - 14
    Total number of words is 185
    Total number of unique words is 129
    38.6 of words are in the 2000 most common words
    47.8 of words are in the 5000 most common words
    53.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.