I Havsbandet - 13

Vestman och han hörde sin röst igen, märkte han, att den av brist på
begagnande ändrat klangfärg och blivit tunnare, så att han tyckte sig
höra en främmande tala. Och nu berusade han sig med tal. Hans hjärna,
som endast arbetat utåt och producerat genom handen och pennan, bröt nu
genom struphuvudets slussar, och alla hans tankar strömmade ut som i en
fors, födde nya på vägen, och när han fått tala för ett mänskligt öra
som resonansbotten utan att bli avbruten, utan att få en fråga, föreföll
det honom, som om han haft en begripande åhörare för sig. Och efter
deras första utfärd var han övertygad om, att Vestman var den
intelligentaste person, han råkat på länge.
Nu höll han på i åtta dagar och berättade under deras utflykter om alla
naturens hemligheter, förklarade månans inverkan på vattenytan, varnade
för att tro allt vad ögat såg vara så, som det »såg ut». Berättade, att
månan t. ex. var päronformig, fastän den såg ut som ett klot, och att
man därför icke hade någon säkerhet för att jorden var klotformig ...
Här gjorde Vestman en grimas och vågade för första gången en invändning:
-- Ja, men det står i min almanacka i alla fall.
Intendenten hörde, att han givit sig för långt ut och måste vända, men
det var för sent, ty att ge en framställning av de nyare forskningarne
om jordens form såsom utgörande en treaxlig elipsoid, fordrade
underbyggnad hos åhöraren, och därför övergick han till ett annat ämne.
Talade om hägringarna och passade på att fråga, om de besökt
Svärdsholmen och sett, huru intendenten huserat där.
-- Nog ha vi sett, att det huserats där, men inte tar någon i land där
mer, och både notvarp och fårbete är till spillo, svarade Vestman
fullkomligt trovärdigt.
Efter den bekännelsen drog sig intendenten tillbaka, skamsen över att ha
varit rov för en sådan optisk villa, att hans åhörare förstått, vad han
sagt. Han hade talat mot en mur och tagit sitt eko för den andras röst.
* * * * *
Åtta dagar senare var det stor uppståndelse på skäret, ty Vestman hade
fångat en lax på tjugosex skålpund. Och som han trodde sig vara
uppfinnaren av det fisket, stod det snart en notis i tidningen om en ny
näringskälla för Skärgården, sedan strömmingen börjat avtaga. Den
lycklige fiskaren, Erik Vestman vid tullbevakningen, hade därmed gjort
sig förtjänt av sina medborgares aktning och tacksamhet ...
Kort därefter förekom i en veckotidning för folket en ärerörig uppsats
om fiskeriintendenter, som ingenting begripa, men tro sig ha allt att
lära bort.
Härpå följde snart en skrivelse från Lantbruksakademien till intendenten
med anhållan om fullständigare rapporter om fiskeriets bedrivande,
särskilt laxfisket, varpå intendenten endast svarade med anhållan om
entledigande.
Utan allt vidare intresse för befolkningen och utan det lilla stöd, som
hans förra ämbetsställning givit honom, fick han snart erfara, huru
vildarne, som erfarit, att han »blivit avskedad», började fullkomligt
utrotningskrig mot honom. Först började de med att kasta loss hans båt,
som drevs på land och slogs sönder, under förebärande, att det icke var
plats vid bryggan.
Vid nästa regnväder märkte han, att det regnade in i vindskammaren. Och
efter hans klagomål hos Öman började det även regna i de andra rummen,
utan att han kunde upptäcka någon felande takpanna.
Kort därpå skedde en natt inbrott i hans källare, och gärningsmännen
uppgåvos vara estländingar.
Avsikten att få bort honom var alldeles tydlig, men nu roade det honom
att trotsa, och detta skedde endast genom att icke göra några
anmärkningar vidare, utan att tåla allt.
Men när nu han var omgiven av verkliga fiender och utträtt på allvar ur
Samhället, kom den biltoges fruktan över honom med fördubblad fart.
Han sov illa om nätterna, oaktat han sökt att reglera sina drömmar genom
att giva sig starka suggestioner, innan han somnade. Men när han
vaknade, hade han drömt, att han var en lössliten ljudboj, som drev och
drev för att söka en strand att kastas upp på. Och i sömnen hade han
omedvetet sökt stöd mot sängbrädan för att känna beröring med något
föremål, om också dött. Ibland drömde han, att han svävade i luften och
varken kunde komma upp eller ner; och när han slutligen vaknade efter
ett svimningsanfall, hade han gripit med händerna om kudden, på vilken
han lagt sitt huvud. Nu började minnet av hans avlidna mor att dyka upp.
Och han vaknade numera ofta efter att ha drömt, att han låg som ett barn
vid hennes bröst. Själen var tydligen på återgång, och minnet av
modren-ursprunget, länken mellan omedvetet och medvetet liv,
trösterskan, förebedjerskan steg fram. Barndomstankar om ett återseende
i ett annat liv slogo upp, och hans första självmordsplaner yttrade sig
som en obetvinglig längtan att återfinna modren någonstädes i en annan
värld, som han icke trodde på.
All vetenskap var hjälplös mot en nedåtgående ande, som förlorat allt
intresse vid livet; hjärnan hade kämpat, tills den tröttnat, och
fantasien arbetade utan regulator.
Ännu gick han uppe, när det led mot julen, men han åt föga och tog
endast eter till natten. Hela livet äcklade honom, och han log numera åt
sina förra strävanden. Regnvattnet hade förstört hans böcker och papper;
apparaterna hade ärgat, rostat.
Omsorgen om egen person hade mattats, så att skägget vuxit ut; håret
förblev okammat, och han skydde vatten. Linnet hade han icke lämnat till
tvättning på mycket länge, och han hade förlorat förmågan att se smuts.
Kläderna saknade knappar, och rocken var alltid fläckig framtill,
nerspilld, ty handen, som förde kniv och gaffel, lydde icke mera viljan.
När han någon gång gick ut, stodo barnen och lipade åt honom och hade
öknamn på honom.
En morgon hade han fått barnsvärmen omkring sig. De drogo honom i
rocken, och när han vände sig om, kastades en sten, som träffade mitt på
hakan, så att bloden rann. Då föll han i gråt och bad, att de icke
skulle vara onda på honom.
-- Jo, du ska dän, du Tokfan, ropade en tolvårig pojke, för annars få vi
dig på fattigvården.
Och så kastade de sten allihop. Men då kom Ömans piga ut och tog pojken
i håret. Och när hon tuktat honom, gick hon fram till den överfallne och
torkade blodet ur hans ansikte med sitt förkläde.
-- Stackars lilla han! sade hon.
Då lutade han sitt huvud mot hennes fulla barm och sade:
-- Jag vill sova hos dig.
-- Å skäms! snäste pigan och stötte honom ifrån sig.
-- Så rått du tänkte! Fy!
* * * * *
En afton några dagar senare kom Vestmans piga nerspringande och bad
doktorn stiga upp och se till madamen, som höll på att dö. Uppdraget
föreföll intendenten något oväntat, men med den klarsynthet, som på
ljusa mellanstunder åtföljde hans sjukdom, insåg han, att här förelåg
ett mord och att man ville begagna hans namn och titel i stället för en
medikolegalbesiktning. Saken var honom likgiltig, men ryckte upp honom
för en stund. Det hade hänt något, och det ovanliga hade gjort ett länge
saknat intryck. Han gick därför upp till tullstugan och mottogs av de
båda bröderna, som förde honom in i sjukrummet med en artighet, som
föreföll intendenten ytterligt misstänkt. Men han sade intet, frågade
intet, ty han ville tvinga fram den dunkla bekännelsen genom att nödga
mannen att tala först, viss på, att han skulle röja sig vid första ord.
Vid ett talgljus satt barnet och åt på en saffransfläta, som icke för ro
skull blivit framtagen, och hon var iförd sina bästa kläder, troligen
för att hon skulle känna sig högtidlig och iakttaga ett tvunget
uppförande.
Sedan intendenten sett sig omkring i rummet och märkt, att brodern
Vestman smugit sig ut, gick han fram till sängen, där kvinnan låg.
Han såg straxt, att hon var död. Och på hennes sammanknipna
ansiktsmuskler förstod han, att något våld var begånget, och när han
tillika märkte att hennes hår var omsorgsfullt kammat över hjässan,
förstod han straxt, att det gamla, goda sättet med spiken var använt.
Men han ville ha mannen att tala först, och med halvöppna läppar och
talande ögon, likasom han ville fråga något, vände han sig till Vestman.
Denne lät straxt narra sig, och litande på, att han icke behövde vara
vidare listig med en dåre, sade han:
-- Doktorn kan ju intyga, att hon är slut, så få vi begrava straxt, för
se vi, fattiga, kan inte ha råd att ta ut någon läkare.
Mera behövdes icke för att ge halv visshet. Men i stället för svar vände
sig intendenten halvviskande till den efter ärendets framförande
fullkomligt lugnade mannen och frågade:
-- Var är hammaren?
Först flög karlen baklänges två steg, som om han ville strypa sin
motståndare, vilken dock avväpnade honom genom att kasta en blick på
flickan, och sedan blev han stående skälvande.
-- Han vet inte, var hammaren är, men jag vet, var spiken sitter,
fortfor nu intendenten med ett orubbligt lugn. Överkloka åsnor, som inte
kunna uppfinna något nytt, utan likt barnen alltid gömma sig på samma
ställe, när de leka dunk. Jag är övertygad, att den där spikningen i
hjässan är uppfunnen av en adelsman eller en präst under medeltiden och
nu först har sjunkit ner till underklassen, där den grävs opp som ett
prov på folkets slughet. Allting kommer uppifrån, lax, arsenik, spik,
vådaskott, revolutioner, folkfrihet, ekonomiskt välstånd, folkvisor,
landsmål, bondepraktika, antropologiska museer, men först som stöld, ty
ni, pöbel, stjäl heldre än ni tar en gåva, därför att ni äro för lumpna
för att vilja säga tack. Och därför sätter ni era välgörare på dårhuset
och era adelsmän på schavotten. Sätt mig nu på dårhuset, så slipper du
fängelse!
Nerkommen i sin stuga erinrade han, att nöjet få tala ut hade lockat
honom till en oförsiktighet, och med kännedom om folkets lynne visste
han, att självförsvaret mot ett farligt vittne kunde förmå mördaren att
bringa detta till tystnad. Han sov därför om natten med revolvern i
sängen och hade elaka drömmar, som väckte honom.
Följande dag höll han sig instängd och såg, huru vita lakan hängde för
fönstren i tullstugan. Tredje dagen bars liket ut och fördes bort på en
båt, och på fjärde dagen kommo karlarne igen. Han sov icke mer sedan,
och sömnlösheten fullbordade förstörelseverket. Fruktan för att bli
vansinnig och sättas på dårhus blandad med farhågan att när som helst
bli lönnmördad stärkte hans beslut att träda ut ur livet godvilligt. Nu,
när döden nalkades och slutet på ett liv, på en släkt, framstod i dess
ödslighet, var det, som om släktdriften krupit fram, yttrande sig i
längtan att äga ett barn. Men att gå hela den banala vägen att söka en
kvinna, binda sig genom familj vid jorden och samhället, var honom emot
mer än någonsin, och i sitt svaga, sönderslitna tillstånd spekulerade
han ut en genväg, som skulle skänka honom släktglädjen om endast några
timmar.
På omvägar, för vilka hans finkänslighet för några månader skulle ha
upprest sig, skaffade han sig efter någon väntan ett människofrö, sedan
han under mikroskopet konstruerat en _couveuse_, som kunde hållas vid
trettiosex till fyrtioen graders värme. När befruktningen verkställts,
såg han hanarne svärma kring den orörliga honan, vilken han inbillade
sig kunna se rodna. Och nu trängdes de, knuffades, piskade varandra i
kampen om att få ge impulsen åt ett släkte, fortplanta hans anlag, ympa
hans livliga, alstringsrika ande på ett kraftigt, vilt underlag. Men det
var icke de grövsta, de med stora, dumma huven och tjocka svansar, utan
de kvickaste, smidigaste, de eldigaste, som först genomträngde membranen
för att få tränga in till kärnan.
Med spritlampans skruv under tummen och med ena ögat på termometern
betraktade han detta kärlekens avslöjade mysterium ett par timmar. Såg,
huru cellen började klyva sig, huru arbetsfördelningen mellan de olika
groddbladen redan ägde rum, och han hade med oro avvaktat det främre
märgrörets uppsvällning till den blåsa, som skulle bilda hjärnan, drömde
sig se detta tänkandets säte skönt välva sig, erfor en sekunds stolthet
över denna sin skapelse, som löst problemet om homunculus, då en rörelse
på lampskruven kom äggvitan att löpna och livets gnista att slockna.
Han hade levat så intensivt denna andra varelses liv under dessa
stunder, att nu, då han såg den mattvita runda fläcken på glaset, det
föreföll honom, som om han varsnade ett av döden brustet öga. Och
förstorad i hans sjukliga sinne växte smärtan till en sorg, sorgen över
hans döda barn. Bandet mellan detta och det kommande var slitet, och han
hade icke krafter längre att börja om.
När han vaknade till besinning, kände han en stark och varm hand hålla
om hans högra hand, och han erinrade sig ha drömt, huru han varit ett
strandat fartyg, som kastats på vågorna mellan luft och vatten, tills
han slutligen kände ankarkättingens ryckning och erfor ett lugn, som om
förbindelsen med fasta jorden återknutits.
Utan att se upp tryckte han den fasta handen för att känna beröring med
ett levande väsen, och han inbillade sig, att han märkte, huru kraft
överflyttades på honom genom den svagare nervströmmens anknytning vid
den starkare.
-- Hur är det med honom? hörde han predikantens stämma ovanför sitt
huvud.
-- Om du vore en kvinna i stället, skulle jag åter leva, ty kvinnan är
mannens rötter i jorden, svarade den sjuke, duande för första gången sin
gamle kamrat.
-- Prisa din lycka, att du förlorade den murkna roten!
-- Utan rot kunna vi icke växa och blomma!
-- Men med en sådan kvinna, Borg!
-- En sådan? Vet du, vem hon var? Jag har aldrig fått veta det.
-- Ja, då behöver du bara veta, att hon var en sådan, som en man icke
gifter sig med. Men nu är hon förlovad i alla fall ...
-- Med honom?
-- Med honom! Det stod i bladet i förgårs.
Efter en stunds tystnad ville predikanten resa sig och gå, men den sjuke
höll honom kvar.
-- Tala om en saga för mig, bad han med en barnslig, bevekande röst.
-- Hm! En saga?
-- Ja, en saga! Om Tummeliten till exempel. Gör det, när jag ber dig!
Predikanten satte sig igen, och när han såg, att den sjuke menade fullt
allvar, gjorde han honom till viljes och berättade.
Intendenten hörde på med stor uppmärksamhet, men när predikanten, trogen
sin vana, ville utdraga någon moralisk lärdom, avbröts han av den sjuke,
som bad honom hålla sig till texten.
-- Det gör så gott att höra gamla sagor, sade han, det är som en vila
att få sjunka ner i de bästa minnena från den tid, då man var ett litet
djur och älskade det onyttiga, det orimliga, det meningslösa. Läs Fader
vår för mig nu!
-- Du tror ju inte på Fader vår?
-- Nej, inte mer än på sagorna; men det gör lika gott ändå, och när
döden nalkas och man går tillbaka igen, älskar man det gamla och blir
konservativ. Läs Fader vår. Du ska få min kvarlåtenskap och din
skuldsedel tillbaka, om du läser.
Predikanten tvekade ett ögonblick. Därpå började han läsa.
Den sjuke hörde först tyst på, därefter följde hans läppar med ljuden
och uttalade dem slutligen tydligt och med en bedjandes tonfall.
När de slutat, sade predikanten:
-- Det är gott att bedja, tror jag!
-- Det är som medicin. Orden, de gamla, väcka minnen och giva krafter,
samma krafter, som de fordom gåvo den jaglöse, vilken sökte gud utanför
sig. Vet du, vad gud är? Det är Arkimedes' önskade fasta punkt utanför,
med vilken till stöd han skulle kunnat lyfta jorden. Det är den
fingerade magneten ini jorden, utan vilken magnetnålens rörelse skulle
förbliva oförklarad. Det är den etern, som måste uppfinnas för att
tomrummet skall kunna fyllas. Det är molekylen, utan vilken de kemiska
lagarne skulle bli underverk. Ge mig litet mera hypoteser, framför allt
den fasta punkten utom mig, ty jag är alldeles lös.
-- Vill du, att jag skall tala om Jesus? frågade predikanten, som trott,
att den sjuke yrat.
-- Nej, inte Jesus! Det är varken en saga eller en hypotes. Det är ett
påfund av hämndgiriga slavar och onda kvinnor; det är molluskernas gud
gentemot vertebraternas ... men vänta, jag är ju en mollusk. Tala om
Jesus! Tala om, hur han umgicks med tullvaktmästare och lösaktiga
kvinnor, som jag fått göra; tala om, hur de andligen fattiga skola
besitta himmelen, emedan de icke rådde på jorden; hur han lärde oredliga
arrendatorer att skriva falska skuldebrev, lärde hantverkare att slå
dank och tiggare, lättingar, förlorade söner, som ingenting ägde, att
leva i egendomsgemenskap med de arbetande, som ägde något.
-- Nej, du hädare, jag sitter inte som narr åt dig! avbröt predikanten
och reste sig på allvar.
-- Gå inte, gå inte! ropade den sjuke. Håll mig i handen och låt mig
höra din röst. Tala för mig om vad som helst! Läs! Läs i almanackan
eller bibeln, det gör mig detsamma. _Horror vacui_, fruktan för det
tomma intet måste weg!
-- Ser du, att du fruktar döden, du!
-- Visst gör jag det liksom allt levande, som utan fruktan för döden
aldrig skulle ha levat; men domen, ser du, den fruktar jag inte, ty
verket dömer mästaren, och jag har icke skapat mig själv!
Predikanten hade gått!
* * * * *
Det var nu dagen före julafton, då han, efter en stormig natt, under
vilken han trott sig höra kanonskott och rop av människor, gick ut att
vandra på den nyfallna snön. Himlen var svartblå som järnplåt, och
sjöarne vräkte mot stranden under det ljudbojen skrek i ett enda
sammanhängande tjut, som om den ropade om hjälp.
Och nu såg han i sydost ute på revet en stor, svart ångare, vars
cinnoberröda botten lyste som ett blodigt, sönderrivet bröst. Skorstenen
med dess vita ring låg bruten åt ena sidan, och i master och rår hängde
mörka figurer, vridna som metmaskar på krok.
Ur en rämna midskepps syntes vågorna släpa ut styckegods, paket, balar,
askar, kartonger, och sänka de tyngsta, men föra de lättaste till land.
Med en likgiltighet för de skeppsbrutnes öde, som den måste känna,
vilken anser som en lycka att dö, gick han framåt stranden och kom ut
till udden, där stenkumlet och korset stod. Där skummade vågen
våldsammare än någonstädes, och på det gröna vattnet såg han
kringströdda föremål av underlig form och färg, över vilka måsarne
kretsade med ilskna skrik, som om de blivit bedragna i sin snåla väntan
på rov.
Sedan han betraktat de sällsamma tingen, vilka kommo allt närmare, såg
han, att de liknade mycket små barn, mycket grant klädda. Somliga hade
blonda luggar i pannan, andra svarta, deras kinder voro rosiga och vita,
och deras stora, öppna, blå ögon blickade upp mot den svarta himmeln,
orörliga och utan att blinka. Men när de kommo närmare stranden, märkte
han, att när de gungade på vågen, rördes ögonen på somliga, såsom om de
tecknat åt honom, att han skulle bärga dem. Och vid nästa svallsjö
kastades fem stycken upp på stranden.
Han hade sin fixa önskan om att äga ett barn så rotad i den mjuka
hjärnan, att han ej leddes ut på den tanken, att det var dockor, som det
försenade och strandade fartyget infört till julmarknaden, att han
samlade famnen full med de små hittebarnen, dem havet, den stora modren,
skänkt honom. Och med sina våta skyddslingar tryckta mot bröstet
skyndade han tillbaka till stugan för att torka dem. Men han ägde
ingenting att göra opp eld med, ty folket hade förklarat, att de icke
ägde någon ved att sälja. Själv märkte han icke kölden, men hans lilla
julfrämmande skulle ha varmt, och därför bröt han sönder en bokhylla och
gjorde en flammande eld i den stora spisen, drog fram soffan och satte
de fem småttingarne i rad mitt framför elden. Sedan han insett, att de
ej kunde torka, utan att han klädde av dem, började han taga av dem
kläderna, men när han såg, att det var flickor allesammans, lät han
deras små linnen sitta kvar.
Nu tvättade han deras fötter och händer med sin svamp, kammade sedan
deras hår, klädde dem och lade dem att sova.
Det var, som om han fått främmande i stugan, och han gick på tå för att
icke väcka dem.
Han hade fått något att leva för, något att pyssla om, att skänka sitt
deltagande åt. Och när han en stund gått och betraktat de sovande små
och såg, att de lågo med öppna ögon, trodde han, att ljuset plågade dem,
varför han släppte ner rullgardinerna.
När det blev skumt i rummet, överfölls han av en tyngande sömnlusta, som
härrörde av hunger, ehuru han numera icke kunde förlägga förnimmelsernas
orsak till rätt ställe och således icke visste, när han var hungrig
eller törstig. Som emellertid soffan var upptagen av de små, lade han
sig på golvet och somnade.
När han vaknade, var det mörkt i rummet, men dörren var öppnad, och en
kvinna stod med en tänd lykta på tröskeln.
-- Herre Jesus, han ligger på golvet, hördes Ömans piga utbrista. Men
kära lilla herrn, vet han inte, att det är julafton i dag?
Han hade sovit över ett dygn och in på andra dagens eftermiddag.
Medvetslös reste han sig, saknade något, ty tullkarlarne hade varit nere
och konfiskerat strandgodset, men han kunde ej erinra sig, vad han
saknade. Han kände endast en förfärlig tomhet som under en stor sorg.
-- Nu ska han komma upp till Ömans och äta julgröt, för man är ändock en
kristen människa på julafton. Å, herre Jesus, ett sådant elände!
Och flickan föll i gråt.
-- Att se en människa gå åt på det sättet, det är ju, så att man kan
gråta blodtårar! Kom nu! Kom nu!
Den halvt vansinnige gav endast ett tecken, att han skulle komma, sedan
flickan gått förut.
När hon gått, dröjde han en stund i stugan, tog den lämnade lyktan och
gick fram till spegeln. När han såg sitt ansikte, som liknade en vildes,
tycktes det ljusna i hans förstånd, och hans vilja spändes till en sista
ansträngning.
Lämnande lyktan, gick han ut.
Vinden hade gått västlig och saktat sig något, luften var klar, och
stjärnhimmeln gnistrade. Ledd av ljusen från stugorna, gick han ner till
hamnen, smög sig in i en sjöbod och tog ut segel till en båt.
Sedan han hissat på, kastade han loss, tog roret och höll med förlig
vind rätt ut till havs.
Först gjorde han ett slag för att ännu en gång se på det lilla
fragmentet av jorden, där han sist lidit, och när han såg ett trearmat
grenljus i tullstugans fönster, där mördaren firade Jesus, förlåtaren,
alla brottslingars och uslingars avgud, med vilken allt ont, som den
borgerliga lagen straffade, blivit ursäktat, vände han sig om, spottade,
halade skotet och tog fullt. Med ryggen åt land styrde han ut under den
stora stjärnkartan och tog pejling på en stjärna av andra storleken
mellan Lyran och Kronan i öster. Han tyckte den lyste starkare än någon
annan, och när han letade i minnet, skymtade något om julstjärnan,
ledstjärnan till Betlehem, dit tre avsatta konungar vallfärdade för att
som fallna storheter tillbedja sin litenhet i den minsta av mänskors
barn och som sedan blev alla smås förklarade gud ... Nej, det kunde icke
vara den, ty de kristne trollkarlarne hade, till straff för att de förde
mörkret över jorden, icke fått en enda ljusprick på himlavalvet att bära
ett av deras namn, och därför firade de den mörkaste årstiden -- så
sublimt löjligt -- med att tända vaxstaplar! Nu ljusnade det i hans
minne -- det var stjärnan _Beta_ i Herkules. Herkules, Hellas' sedliga
ideal, styrkans och klokhetens gud, som dödade den lerneiska hydran med
hundra huvuden, som rensade Augias' stall, fångade Diomedes'
mänskoätande stutar, rev gördeln av amazondrottningen, tog Cerberus upp
ur helvetet för att slutligen falla för en kvinnas dumhet, som
förgiftade honom av idel kärlek, sedan han i vanvett tjänat nymfen
Omfale i tre år ...
Ut mot den åtminstone på himmelen upptagne, som aldrig lät piska sig
eller spotta sig i ansiktet utan att som en man slå och spotta tillbaka,
ut mot självförbrännaren, som endast kunde falla för sin egen starka
hand utan att tigga om nåd från kalken, mot Herakles, som befriade
Prometheus, ljusbringaren, själv son av en gud och en kvinnomoder, som
sedan vildarne förfalskade till en jungfrupilt, vars födelse hälsades av
mjölkdrickande herdar och skriande åsnor.
Ut mot den nya julstjärnan gick färden, ut över havet, allmodren, ur
vars sköte livets första gnista tändes, fruktsamhetens, kärlekens
outtömliga brunn, livets ursprung och livets fiende.


ANMÄRKNINGAR TILL TJUGOFJÄRDE DELEN.
I HAVSBANDET.

»I havsbandet» av August Strindberg utkom i sin första upplaga 1890 hos
Albert Bonnier. En andra upplaga ingick i Samlade romaner och
berättelser III 1900. C. och E. Gernandt. Som 1-kronasböcker ha dessutom
hos Albert Bonnier utkommit en tredje och en fjärde upplaga 1908, en
femte 1909 och en sjätte 1912.
Originalhandskriften till I havsbandet är bevarad och äges av
bokförläggaren Karl Otto Bonnier.

Strindbergs brev till Karl Otto Bonnier om I havsbandet.
Strindberg höll ganska länge på med utarbetandet av I havsbandet. Han
började romanen våren 1889 och sände in de sista kapitlen till
förläggaren sept. 1890. Han tog arbetet grundligt, gjorde geologiska och
botaniska studier och företog från sin bostad i skärgården utflykter för
att få lokalfärg. För övrigt sysslade han under tiden även med andra
litterära arbeten (utgivningen av Tryckt och otryckt I--II, Franska
insatser i svensk kultur m. m.).
»I havsbandet» omtalas av Strindberg första gången i brev till Karl Otto
Bonnier från Holte 6 jan. 1889. Han nämner där att han nu vill skriva
»en tredje del Skärkarlsliv»: »Vi ha ännu lotsar, fyrmästare,
tullsnokar, bärgare, dykare, Utö gruvor och mera sådant som passerar _I
havsbandet_, som boken skall heta.» Strindberg tänker tydligen vid denna
tid på en blivande novellsamling med denna titel. Av brev från Holte 15
april 1889 till K. O. Bonnier framgår emellertid att författaren redan
planerat och börjat skriva på den historia, som inom kort skulle växa
till att utfylla en hel roman med den nämnda rubriken. Han omtalar här
att han tänkt välja Sandhamn i Sverige till vistelseort för sommaren,
men, innan det blir tid att flytta dit, skriver han »på Havsbandet, vars
första långa historia om fiskeriintendenten och Huvudskär jag tänker få
avlämna personligen i Stockholm». Samtidigt ber han att få sig tillsänd
en samling litteratur i zoologiska och geografiska ämnen och om
strömmings- och laxfiske i Östersjön.
Inom kort blev han emellertid klar över att »fiskeriintendentens
historia» ensam skulle fylla en hel bok. I maj 1889 insänder han, nu
installerad i Sandhamn, de två första kapitlen »av romanen I havsbandet,
som skall bli min Havets arbetare i stor stil».
Han skaffade sig ytterligare material i en rätt vidlyftig geologisk
facklitteratur, som K. O. Bonnier under juni månads lopp efter
flertaliga anvisningar skaffade honom och insände i början av juli
kapitel 3 och 4, 15 sept. kap. 5, 27 sept. kap. 6. Han märker att
romanen icke kan bli färdig denna höst och skriver från Sandhamn 18
sept. 1889:
»Min stora skalda-juver börjar sina men rinner då och då. Den långa
tiden emellan tillbringas med lärt knåp, tyvärr improduktivt. Men
frampressar ändock belletristiken och gagnar sålunda som färla. Rysligt
sakta går det i alla fall och mörkt ser det ut med tryckning i höst. Vad
gör dock det? När jag ännu har en mansålder att sträva igenom och den
arma publiken icke fått någon vila från mig på så länge. Varje
påskyndande fördröjer saken, ty jag blir sjuk av forcerande och kan
komma på den punkt att jag släpper allt i backen och kreperar av
missmod.
Björnson den Starke mannen behöver 3 år till varje roman.»
12 nov. 1889 insände Strindberg sjunde kapitlet av romanen, men därefter
lades arbetet på den åt sidan. I ett odaterat brev från april 1890 --
Albert Bonniers svarsbrev på detta är av 22 april -- anger Strindberg
att »Romanen åter är i full gång». I juni 1890 insänder han från
Långvik, Runmarö senare hälften av arbetet och skriver samtidigt till
Karl Otto Bonnier:
»Härmed nu alltså den utlovade Dunderboken i ny stor renässansstil!
Sista kapitlet är grandiost och jag bygger på Homunculus, Dockorna och
Hercules-Jesus, som jag icke på några villkor offrar.