I Havsbandet - 07

arbetade ånyo, och han såg lycklig ut, som om han löst ett problem.
Hon är trettiofyra år, tänkte han. Detta hade jag glömt under intrycket
av hennes ungdomliga skönhet. Därför detta kaos av tillryggalagda
stadier, dessa bitar av roller, som hon successivt spelat i livet, dessa
massor av skiftande reflexer från män, som hon sökt vinna och anpassat
sig efter. Och nu nyss måtte hon ha blivit bankrutt i någon
förälskelsehistoria. _Han_, som sammanhållit alla dessa traslappar av en
själ, hade vikit undan, säcken hade spruckit, och nu låg alltihop
där som en lumpsamlares skräp. Hon hade visat provbitar på
prästgårdsromantik från 1850 med mänskoräddningsuppstötningar från
århundradets början, trosnit från Duvoröstens och Pietistens
konjunkturströmmar, cynismer från George-Sand- och androgynperioden. Att
söka botten i detta såll, genom vilket så många soppor passerat, att
lösa en gåta, som icke var någon, det var han för klok att spilla tid
på. Här återstod endast att plocka ut ur benhögen det som passade till
att sätta ihop ett skelett, vilket han sedan skulle fylla på med levande
kött och inblåsa sin anda i. Men detta skulle hon ej märka, ty då
tilläte hon det ej. Hon skulle aldrig se, huru hon mottog av honom, ty
det skulle endast väcka hat och motstånd. Han skulle växa underjordiskt
som rotstocken och på sig ympa henne att skjuta upp, synas för världen
och bära blomman, som människorna fingo beundra.
Nu hörde han måsarna skrika och förstod därav att hon summit ut. Han
klädde sig därför hastigt, och sedan han samlat sina saker, plockade han
fram ur båtgarneringen till en liten frukost, vilken han dukade på
mossan under en halvstammig pinjeliknande tall.
Det var endast få rätter, men allt dyrbart, utsökt och serverat på
spillror av en porslinssamling, han en gång börjat anlägga. Smöret lyste
äggult i en serpentinask med skruvlock och stod i ett fragment av Henri
II-fajans med is; kakes'en låg på ett genombrutet fat av Marieberg och
sardellerna på ett tefat av blåskäckigt Nevers. Fruktan för den överallt
instörtande banaliteten i konst, industri och dagligt liv hade drivit
ägaren ut på det moderna sökandet efter det ovanliga; samtidens rysliga
trivialitet och hat mot det originella hade jagat honom som så många
andra ut i det raffinerade för att söka rädda sin personlighet från att
slipas i den stora rullstensfloden. Hans fint utvecklade sinnen sökte
icke den tarvliga skönheten i form och färg, som så lätt föråldras, utan
han ville se historia, minnen av världshändelser i det som omgav honom.
Denna flisa av Henri II-fajans med dess gräddvita piplera inkrusterad
med rött, svart och gult väckte sålunda minnen av det sköna
Loirelandskapet med dess renässansslott, och dess ornament i
bokbandsstil erinrade borgfrun Hélène de Genlis och hennes
bibliotekarie, vilka tillsammans med en krukmakare tryckte fram en stil,
rent personlig, som likväl icke kunde undgå att färgläggas av
ridderlighetens tidevarv, då man vördade skönhet i livet och själva
hantverket ordnade sig under vetenskapen och konsten, inseende det
förmånliga i en andens rangordning.
När han dukat och besåg sitt verk, var det honom, som om han flyttat in
ett stycke kultur hitupp i den halv-arktiska vildmarken. Sardeller från
Bretagne, kastanjer från Andalusien, kaviar från Volga, ost från
Gruyèrealperna, wurst från Thüringen, kakes från Britannien och
apelsiner från Mindre Asien. Därtill en bastvirad flaska Chiantivin från
Toscana att serveras i fotglas med Fredrik den förstes namnchiffer i
guld, allt bildade ett huller om buller utan att smaka samlare eller
museum, små färgtoucher kastade in här och där, blommor pressade som
souvenirer mellan bladen i en resehandbok och icke i ett herbarium.
Nu hörde han flickans röst från badstället ropa hallå, varpå han
svarade; och strax därpå trädde hon fram ur buskarna, rak, rask och
strålande av hälsa och levnadslust. När hon fick se den dukade
frukosten, lyftade hon sin mössa och bugade sig skämtsamt, men mot sin
vilja imponerad av det förnäma i tillställningen.
-- Ni är en trollkarl, sade hon, tillåt mig att buga!
-- Inte för så lite, svarade intendenten.
-- Ja, ni antyder, att ni kan mer, men behärska naturen, som ni nyss
jollrade om, det blir ni efter i, invände flickan med den överlägsna
moderliga tonen.
-- Min fröken! Jag uttryckte mig icke så kategoriskt; jag påminde
endast, att vi delvis lärt oss kuva naturkrafterna, under vilka vi
själva delvis lyda -- observera det lilla viktiga ordet delvis -- och
att det står i vår makt att ändra både ett landskaps karaktär och dess
innevånares hela själsliv.
-- Gott! Trolla då fram ett italienskt landskap med marmorvillor och
pinjer ur detta rysliga gråstens-paysage!
-- Jag är visserligen ingen taskspelare, men om ni utmanar mig, så lovar
jag er till er födelsedag om tre veckor ha förvandlat detta friska
naturstycke, vars make ni får leta i Europa, till ett skogslöst,
förbränt, blomkålslandskap efter er smak.
-- Topp! Vi parera! Om tre veckor alltså; och om jag förlorar?
-- Så vinner jag -- vad?
-- Det få vi se då!
-- Det få vi se! Men vill ni sköta min tjänst under tiden?
-- Er tjänst! Vad är det för slag? Att ligga på soffan och röka
cigarretter.
-- Ja, om ni kan som jag sköta min tjänst från soffan, så -- gärna. Men
det kan ni inte, och nu ska ni höra, varför, och vad meningen är med min
vistelse här på skäret! Tag ett glas vin först till wursten!
Han skänkte i ett glas av det mörkröda Chiantivinet och räckte flickan,
som tömde det i ett tag.
-- Ni vet, började intendenten, min officiella uppgift är här på
fiskläget att lära befolkningen fiska.
-- Det måtte bli skönt, ni, som skryter med att ni aldrig hållit i ett
metspö.
-- Avbryt mig inte -- jag skall inte heller lära dem meta med spö. Ser
ni, saken förhåller sig så, att dessa kvarsittare, konservativa som allt
pack! ...
-- Vad är det för språk! avbröt flickan ånyo.
-- Rent språk! Emellertid! Av oförstånd och konservatism hålla dessa
urinnevånare på att undergräva sin ställning såsom fiskätande däggdjur,
och därför får staten lov att ställa dem under förmyndare. Strömmingen
-- Gud välsigna fisken! -- som utgör dessa autoktoners förnämsta
näringskälla, hotar att sina. Det angår mig visserligen inte alls, ty om
några hundra ichtyofager mer eller mindre öka eller minska en överflödig
folkhord, är komplett likgiltigt för det stora hela. Men nu ska de leva,
eftersom lantbruksakademien önskar det, och därför skall jag hindra dem
att fiska sin nödtorft. Erkännes den logiken?
-- Det är omänskligt, men ni är också ett bödelsämne!
-- Också därför har jag på eget bevåg, utan att begära vasaorden eller
någon tack, utfunnit en ny näringskälla, som skall ersätta den gamla, ty
om även strömmingen skulle stimma till efter en halv mansålder sedan
skärfolket utvandrat, så hotas ändock denna näringsgren av en
konkurrent, vilken efter hundra års vila stigit upp igen mer
fruktansvärd än någonsin. Vet ni av, att sillen kommer igen till
Bohuslän i höst?
-- Nej, jag har inte haft något brev från den på länge!
-- Den gör det i alla fall. Alltså måste vi sluta med strömmingen och
fiska lax i stället.
-- Lax? I havets djup?
-- Ja! Den _ska_ finnas, fastän jag inte sett den ännu! Ni ska ta reda
på den!
-- Men om den inte finns!
-- Jag upplyser ju er, att den finns! Ni ska bara fånga de första, så är
laxfisket öppet.
-- Men hur vet ni, att det finns lax, då ni inte sett den? vrenskades
flickan.
-- På en massa undersökningar, som äro för vidlyftiga att upprepa
konversationsvis, dels verkställda ute på sjön ...
-- _En_ gång!
-- Jag arbetar fort som tjugo, tack vare min ovanliga intelligens --
dels på min soffa och mest i böckerna. Nog av, vill ni vara med och
förstöra befolkningen, först med lax och sedan med missionshus, som ni
glömt.
-- Ni är en demon, en djävul, utbrast flickan mitt emellan skämt och
allvar.
Intendenten, som endast i ett anfall av lynne slagit in på det
skeptiska, men nu fann, att detta var det som mest gjorde intryck, fann
för gott att stanna vid den rollen.
-- Ni tror bestämt inte på Gud? frågade flickan med en min, som om hon
för evigt skulle avsky honom, om han jakade.
-- Nej, det gör jag inte.
-- Och ni vill bli en Ansgarius och införa kristendomen på skäret?
-- Och laxen! Ja, jag vill bli en dämonisk Ansgarius! Men vill ni också
lägga laxreven och bli välsignad av riksdagens revisorer?
-- Ja, jag skall arbeta för detta folket, som jag tror på, jag skall
offra mina svaga krafter för de förtryckta, och jag skall visa er, att
ni är en blaserad, en utlevad, en hånare ... Nej, det är ni inte, fast
ni visar er sämre än ni är, ty ni är ett gott barn i alla fall, det såg
jag i söndags ...
Hon sade det där om ett gott barn, som det tycktes, med en säker
beräkning, att han skulle nappa på betet och ställa sig under henne som
barnet, sak samma det goda eller onda. Men nu hade han redan fått smak
på dämonen såsom överlägsnare och intressantare, därför behöll han den
tacksammare uppgiften. Visserligen kände han av erfarenhet, att det
lättaste sättet insinuera sig hos en kvinna var att låta henne leka
modren med alla dess friheter till intimitet, men det var ett så utnött
spel och kunde så lätt leda till outrotligt översitteri från hennes
sida. Hellre då giva henne återlöserskans tacksammare parti, i vilket
icke ingick något absolut överordnat utan endast gudamodrens
mellanhandsuppgift, därvid hon blev inställd såsom medlerska mellan två
lika starka makter.
Men övergången var icke lätt funnen, och i ett anfall av leda vid hela
detta spel, som dock var nödvändigt, om han ville nå sitt mål, och det
ville han, låtsades han behöva gå och se efter, om båten var riktigt
förtöjd, då det nu börjat blåsa upp.
Nerkommen till stranden andades han ut såsom efter en ansträngning över
krafterna. Han knäppte upp västen, som om han burit en järntröja,
svalkade sitt huvud och kastade en längtande blick utåt det fria
vattnet. Nu skulle han ha givit mycket för att få vara ensam, få skaka
av sig det boss, som fallit över hans själ under beröringen med en lägre
ande. Han hatade henne i detta ögonblick, ville vara fri från henne, äga
sig själv igen, men det var för sent! Spindelvävarna hade fäst sig i
hans ansikte, silkeslena, slemmiga, osynliga och omöjliga att avlägsna.
Och på samma gång -- när han vände sig om och såg henne sitta och skala
en kastanje med sina långa fingrar och vassa tänder -- och han påmindes
om en mandrill, han sett i ett menageri, fattades han av ett oändligt
medlidande, en fläkt av den världssmärta, som den lyckligare känner, när
han ser en vanlottad, tänkte straxt på hennes förtjusning att se honom
som hottentott, blev ond igen, lade band på sig, och med en världsmans
hela självbehärskning nalkades han henne, och för att få första
bemantlande ordet erinrade han, att de måste segla, emedan vinden ökade.
Hon hade emellertid märkt det drag av trötthet och frånvaro, som stannat
i hans ansikte, och med en skärpa, som totalt avkylde hans känslor för
ögonblicket, replikerade hon:
-- Ni är trött på sällskapet! Låt oss resa.
Men när han ej svarade med en artighet, återtog hon med en rörelse, som
var svår att döma såsom sann eller låtsad:
-- Förlåt mig, att jag är elak! Men jag har blivit sådan, och jag är
otacksam! Se så!
Hon torkade ögonen och började med en husmoders övade omsorg plocka ihop
diskarne.
Och nu, när hon böjde sig ner, lutad över kvarlevor och solkiga
tallrikar med servetten knuten som ett förkläde om livet och bar
servisen ner till stranden för att skölja, då skyndade han fram för att
befria henne från bördan, driven av ett oemotståndligt begär att slippa
se henne i tjänarens skepelse, kännande ett stygn vid att bli uppassad
av den han ville höja högt över sig på samma gång hon skulle se upp till
honom såsom den där förlänat henne makten över sig.
Vid den skenstrid, som uppstod om vem som skulle tjäna den andra,
släppte flickan servisen. Hon uppgav ett skrik, men då hon mönstrat det
sönderslagna, klarnade hon:
-- Det var lyckligtvis bara gammalt! Gud, så rädd jag blev!
Han undertryckte sin småaktiga tanke på förlusten genast genom att
ställa sig på hennes sida såsom den av olyckan drabbade, och glad att få
ett bullersamt slut på de korsande stämningar, som revo sönder honom,
kastade han smörgås med skärvorna utåt viken och avrundade den
tillspetsade situationen med ett skämtsamt:
-- Nu slipper vi diska, fröken Mari!
Varpå han räckte henne handen att föra henne i båten, som redan högg i
fånglinan under de växande sjöarnes skvalp.


SJUNDE KAPITLET.

En fullsolig sommarmorgon sitter intendenten med sin lärjunge uppe i
träpaviljongen, som han låtit uppföra på skärets högsta kam alldeles
invid den nylagda stenfoten till missionshuset. Nere i hamnen ligger en
skonare, som lossar de tillpassade ämnena till byggnaden, vilka bäras
upp till deras plats och sammanfogas av verkmästaren och hans arbetare.
Det är därför ovanligt livligt på skäret sedan någon tid och mindre
skärmytslingar ha redan förefallit mellan fiskarfolket och
stadsarbetarne, vilka senare behandlat de förre med översitteri, vilket
återigen givit anledning till en rad försoningsfester med dryckenskap
och nya slagsmål, attentat mot sedligheten och äganderätten. Det hade
därför också ett ögonblick ångrat intendenten och kammarrådinnan, att de
tagit befattning med befolkningens civilisering, då redan de första
stegen visat så sorgliga resultat, så mycket mer som nattbullret,
sången, skriket och klagomålen stört allt arbete och all vila för dem,
som enkom rest ut att söka ro. Intendenten, som förlorat allt anseende,
sedan han en gång släppt efter på sin myndighet, kunde icke återställa
lugnet, men fröken Maria hade däremot lyckats bättre och förstod att
genom ett raskt uppträdande, ett gott ord då och då dämpa stormen, och
alldenstund hon icke ville tillskriva detta sin skönhet och sitt
behagfulla sätt, hade hon tillmätt sig en högre grad av styrka och
förstånd än hon ägde och så levat sig in i föreställningen om sina
ovanliga själsförmögenheter, att även nu, då hon satt som elev hos sin
lärare, hon mottog hans lärdomar under form av bekanta saker, dem hon
med mera spetsiga än skarpsinniga anmärkningar tycktes korrigera och
utlägga i stället för att inhämta.
Modren, som satt bredvid och broderade en altarduk till predikstolen i
det nya missionshuset, syntes då och då häpna över sin dotters
genomträngande förstånd och stora kunskaper, då denna med en enfaldig
fråga gjorde läraren svarslös.
-- Ser ni, fröken Maria, föreläste intendenten, alltjämt bedragande sig
med hoppet om att kunna uppfostra henne, det obildade ögat har en
benägenhet att se allting enkelt, det outvecklade örat att höra allting
enkelt. Ni ser häromkring er bara gråstenar, och målaren och poeten göra
likaså. Därför måla och skildra de allt så monotont, därför finna de
skären så monotona, och likafullt, se på denna geologiska karta över
trakten och kasta sedan en blick ut över landskapet. Vi sitta på den
röda gneisens region. Se på denna flisa, ni kallar gråsten, hur rikt
omväxlande den är sammanbakad av den svarta glimmern, den vita kvartsen
och den rosenröda fältspaten.
Han hade tagit provet från den stenhög, som grundläggarne sprängt ur
skäret och lagt samman till byggnadens fot.
-- Och se här en annan. Det är vad man kallar eurit! Se, huru fina
färgskiftningar från laxrött inåt flintblått. Och här är vit marmor
eller urkalk.
-- Finns det marmor här? frågade flickan, som av föreställningen om
denna lyxstenart lystrade till.
-- Ja, det finns marmor, fastän den är grå på ytan utan att ändock vara
grå. Ty om ni ser nogare efter, skall ni finna, vilken oändlig rikedom
av färger, som dessa lavar äga. Vilken skala av de finaste färger från
svedlavens tuschsvarta, genom Stenlavens askgrå, sköldlavens läderbruna,
ringlavens Scheeles-gröna och lunglavens fläckiga, koppargröna,
vägglavens äggula. -- Se nogare efter utåt skären, dem solen nu belyser,
skall ni se, att kobbarne ha olika färg och att folket, som är vant att
iakttaga, även givit dem namn efter färgskalan, som de känt utan att
veta det. Ser ni, att svartkobben är svartare än de andra, därför att
den består av det mörka hornblendet, att rökobben är röd, därför att han
är danad av röd gneis, vitskären av renspolad eurit. Är det inte mer att
veta varför än att veta, att så är det, och mindre ändå än att inte se
annat än jämngrått, som målarne, vilka måla alla skär med en blandning
av svart och vitt! Hör nu på vågornas brus, såsom poeterna summariskt
kalla denna symfoni av ljud. Blunda ett ögonblick, så hör ni bättre,
medan jag analyserar denna harmoni i enkla toner. Ni hör först ett brus,
som liknar det man förnimmer i ett maskinrum eller i en stor stad. Det
är vattenmassornas slammer mot sig själva; därpå hör ni ett fräsande,
det är de lättare mindre vattenpartierna, som sönderpiskas till skum;
och nu ett skrapande som knivens mot slipstenen, det är vågens rivande
mot sanden; och nu ett rassel, som när man tömmer en gruskärra; det är
sjöns uppvräkande av småstenarna, och sedan ett dunsande, doft som när
man slår den kupiga handen mot örat, det är vågen, som pressar luften
framför sig i en hålighet; och sist detta mullrande som av en avlägsen
åska, det är de stora stenblocken, som rullas på stenbotten.
-- Ja, men det där är ju att förstöra naturen för sig! utbrast flickan.
-- Det är att göra naturen intim med sig! Det ger mig lugn att veta, och
jag befrias därigenom från poetens halvdolda fruktan för det okända, som
icke är annat än minnen från vildens diktartid, då man sökte
förklaringar, men icke kunde finna dem i hast och därför i sin nöd
tillgrep fabler om sjöjungfrur och jättar. Men nu övergå vi till fisket,
som skulle upphjälpas, och lämna laxen så länge för att först försöka
med nya strömmingsmetoder. Om två månar börjar storfisket, och om jag
icke räknat orätt, så kommer det att slå fel i höst.
-- Hur kan ni spå det från er soffa? frågade flickan mera spetsigt än
nyfiket.
-- Jag spår det på de grunder, att jag sett -- från min soffa -- huru
drivisen i våras skrapade ren grunden från tång och andra alger, i vilka
strömmingen går att leka; jag förutsäger det på den vetenskapliga
grunden, att de små kräftdjuren -- samma vad de heta -- av vilka
strömmingen lever, uteblivit från bankarna, sedan tången skrapades bort.
Vad skall man så göra? Jo, man skall försöka fiska på djupet! Om fisken
inte kommer till mig, så får jag komma till fisken. Och därför få vi
försöka med drivgarn, som flyta efter en drivande båt. Det är enkelt!
-- Det är storartat! utbrast fröken Maria.
-- Det är gammalt, invände intendenten, och är inte min uppfinning! Men
nu ska vi som kloka människor tänka på reträtten, ty om vi också få
strömming och inte få pris på den, då västkusten åter fångar sillen, så
måste vi ha annat i beredskap.
-- Det är laxen!
-- Det är laxen, som måste finnas här, fastän jag icke sett den.
-- Så långt hade vi kommit sist, men nu vill jag veta, hur ni kan veta
det.
-- Jag ska förkorta bråket och i få ord säga skälen till min visshet.
Laxen vandrar som de andra flyttfåglarna.
-- Laxen är ju en fågel?
-- Ja visst, en riktig flyttfågel. Han finns utanför norrländska
floderna, är funnen ett par gånger i not i norra skärgården, fiskas
utanför Gottland och hela vägen söderut, alltså måste han gå förbi här.
Nu är det ert göra att leta upp honom med flytande långrev. Har ni lust
med det i egenskap av min assistent mot åtnjutande av mitt gage.
Det sista kom så tvärt, men med beräkning, och förfelade icke sin
verkan.
-- Jag skall förtjäna pengar, mamma, utropade fröken Maria med en
glättig ton, som skulle dölja den verkliga glädje hon erfor. Men,
tillade hon, vad ska ni då göra?
-- Jag ska ligga på min soffa, och så ska jag förstöra naturen åt er.
--Vad skall ni göra? frågade modren, som trodde hon hört orätt.
-- Jag skall göra ett italienskt landskap åt fröken Maria, svarade
intendenten, och nu lämnar jag er, mina damer, för att kasta ut skissen.
Därmed reste han sig och gick med en artig bugning ner åt stranden.
-- Det är en underlig människa, sade modren, när intendenten avlägsnat
sig.
-- En ovanlig människa, åtminstone, svarade flickan, men jag tror
aldrig, han är riktigt klok. Grundsatser tyckes han dock ha och är i det
hela en välvillig man. Vad säger du om honom?
-- Ge mig mitt nystan, barn, svarade kammarrådinnan.
-- Nej, men säg någonting ... säg, om du tycker om honom eller ej,
upprepade flickan.
Modren svarade endast med en halvt sorgsen, halvt resignerad blick, som
uttryckte: jag vet ingenting.
* * * * *
Emellertid hade intendenten gått ner till hamnen och tagit sin båt för
att ro ut till skären. Sommarvärmen hade rått en månad härute, så att
luften var het; men drivisarne kommo ännu norrifrån, där en ovanligt
sträng vinter vid stränderna framkallat bottenfrysningar, vilka nu,
drivande söderut, avkylde vattnet, så att de lägre luftlagren höllo sig
vid en större täthet än de övre och strålbrytningen därigenom vanställde
skärens yttre och åstadkommit de praktfullaste hägringar under de sista
dagarne. Dessa skådespel hade givit anledning till långvariga tvister
mellan intendenten och damerna och i vilka dispyter fiskarfolket blivit
inkallade till skiljedomare såsom varande mest kompetenta, då de sett
dessa naturfenomen sedan barndomen. Och när en morgon de ljusröda
gneisskären genom strålbrytningen sträcktes i höjden och genom
luftlagrens olika täthet syntes lagrade såsom Normandies faläser,
förfäktade fröken Maria den åsikten, att det verkligen var dessa
kalkstensklippor, som genom en för vetenskapen ännu outredd naturlag
reflekterades ända hit in i Östersjön. Samtidigt hade dyningarnes vita
svall i strandstenarne genom refraktionen förstorats och mångdubblats,
så att det verkligen såg ut, som om en flottilj normandiska fiskarbåtar
loverade under faläsen. Intendenten, som förgäves sökt giva den enda
riktiga förklaringen och därmed borttaga det övernaturliga, helst folket
ur fenomenet ville draga spådomar naturligtvis om förestående missöden
och denna tro på olycksödet kunde inverka förlamande på deras
företagsamhet, fann sig försatt i den belägenheten, att han måste
uppträda först som trollkarl för att vinna folkets öra, med beslut att
sedan avlägsna det underbara, sedan han talat om, hur han gjort sin
trollkonst.
Därför hade han frågat de troende, om de även skulle tro, att det var en
spegling av Italien de sågo, om de fingo se ett italienskt landskap; och
då svaret blivit ja, beslöt han sig för att förena det nyttiga med det
nöjsamma och genom några små förändringar framställa sitt till fröken
Marias födelsedag utlovade sydländska landskap, så att det vid nästa
hägring skulle uppstiga i horisonten i en stor skala, sett genom det
kolossala förstoringsglas, som de olika täta luftlagren erbjödo.
Sittande i sin båt viserade han nu Svärdsholmen med dioptern, vars
linser han betydligt förstärkt. Det gällde nu först att få det mest
karaktäristiska i formationen eller de lagrade bergarterna att stiga
upp, och detta hade naturen delvis undangjort. Därpå behövde han en
pinje, en cypress, ett marmorpalats och en terrass med spaljerade
oranger.
Sedan han därför observerat och tecknat skärets kontur, hade han planen
klar och landade snart med sin båt, i vilken han instuvat ett järnspett,
en skeppsskrapa, en rulle zinktråd och en pyts gulockra med en stor
tjärborste jämte yxa, såg, spik och ett förråd dynamitpatroner.
När han kommit i land och packat upp sina saker, kände han sig som en
Robinson, den där skulle gå lös på och upptaga en kamp mot naturen, men
nu så mycket skarpare och segervissare, som han medförde alla kulturens
hjälpmedel. Sedan han uppställt ett lantmätarbräde på stativ och därpå
ställt diopterlinjalen, grep han sig an.
Bergåsen, vars stupade skikt lyckligt härmade söderns sedimentära lager,
behövde han endast skrapa ren från lavar, där sådana funnos, men lämna
några horisontella linjer mörkare än lagren. Det var icke något tungt
arbete, utan skeppsskrapan for över den glatta ytan som en
retucherpensel på en dekorationsmålares stora duk.
Ibland kom det över honom ett äckel, att han satte bort tid och krafter
på barnsligheter, men den kroppsliga ansträngningen jagade blodet åt
huvudet, så att han såg småsakerna större, kände något av Titan, som
stormade skapelsen, korrigerade upphovsmannens kråkfötter, vrickade på
jordaxeln så att söder kom liten smula åt norr.
När han så randat bergväggen, vars yta icke behövde vara mer än några
meter lång, då den skulle mångfaldigas av luftlagren, tog han fatt på
pinjetillverkningen. På bergknallens kam stodo en grupp halvstammiga
tallar, vilka tillsammans endast brukade hägra som ett skogsbryn. Det
gällde nu att fälla ett halvt dussin för att isolera den bästa och den
som silhuetterade sig mot luften.
Att såga ner de övertaliga var en halv timmes göra. Den kvarlåtne var en
slank en, vars hela växtlighet samlat sig i kronan, just därför att de
andra, stående tätt inpå, hindrat grenbildning på stammen. Men nu måste
han med yxan gallra kronan, så att den utmärkande paraplyställningen med
dess spröt kom fram. Det var lätt gjort, men när han sedan viserade sin
skapelse i dioptern, såg han, att stilen ännu icke var fullkomlig, utan
att toppgrenarne måste med zinktråd stagas uppåt och sidogrenarne något
neråt och utåt. När pinjen var färdig, tog han ett glas vin och utsåg
råmaterialet till cypresserna. Detta gav sig snart själv i ett par
toppiga enar, vilka han endast behövde välja, så att de stodo mot
luften, varpå yxan och kniven putsade. Men som de stodo väl ljusa, tog
han ett ämbar vatten, i vilket han löste kimrök, och med lösningen
stänkte han dem, tills de fått en riktig kyrkogårdsfärg.
När han så beskådade sitt verk, blev han hemsk till mods, erinrade en
mörk historia om flickan, som trampade på brödkakan, och när de vita
måsarne upphävde rysliga skrik över hans huvud, tänkte han på de två
svarta korparne, som kommo från himlen att hämta själen till helvetet.
Sedan han suttit en stund, så att blodet återvänt till hjärnan, log han
åt sitt verk och åt sin barnsliga fruktan. Om naturen icke gått precis
så hastigt till väga vid arternas uppkomst, så var det icke brist på
vilja, utan bara på förmåga.
Nu gällde det marmorpalatset; men som han utgått från det och spekulerat
ut allt hemma på sin soffa, så var det arbetet icke stort svårare än det
andra.
Kalkskiktet låg alldeles stupat färdigt att bli fasaden, visserligen
endast några kvadratmeter, men mer behövdes ej, och det fordrades endast
att lösa euritplattorna, som genom vittring rämnat, ifrån kalken.
Järnspettet visade sig i början tillräckligt men vid foten måste han
lägga en dynamitpatron i skrevan.
När skottet small av och flisorna regnade ner, erfor han något av
skaldens längtan att få på en gång hälla ner i en vulkan de stående
arméernas ammunitionsvagnar och befria mänskligheten från tillvarons
smärta och utvecklingens besvär.
Nu var marmorplattan emellertid blottad, och den korniga kalkstenens
kristaller gnistrade som toppsocker i solskenet. Med sina färgpytsar
drog han nu opp en rusticerad sockel och tecknade två små kvadratiska
fönster. På bergpallen ovanför slog han ner två störar, lade en tredje
mitt över och band fast, så att det hela bildade en pergola. Sedan
behövde han endast upplyfta mjölonrevorna, som voro famnslånga, och
fläta omkring stängerna, så var vinrankan på sin plats och hängde ner i
festoner.
Slutligen retucherade han terrängen med en kanna saltsyra, utspädd i sin
mängd vatten, varigenom uppstod en lysande vit schattering i gröngräset,
som skulle föreställa fläckar av Bellis eller Galanthus, dem han sett
karaktärisera romerska Campagnan, när den »andra våren» infann sig i
oktober efter vinskördens slut.