I Havsbandet - 11

en fiende, som utmanat, undersökte intendenten patientens puls, såg på
tungan och vitögat samt var färdig med sin ordination.
-- Har ni dålig kost hos Ömans?
-- Ja, nog är den eländig, svarade predikanten.
-- Ni har svältfrossan och skall få kost från mitt bord. Ni har väl
avsvurit allt starkt också?
-- Det vill säga, nog dricker jag öl ...
-- Ja, här har ni kinapreparat att börja med, som ni skall taga tre
gånger om dagen. När det blir slut, så säg mig till.
Därmed överlämnade han en butelj kinabitter, fattade predikantens hand
och sade:
-- Ni skall inte hata mig, herr Olsson, ty vi ha stora gemensamma
intressen, fastän vi gå olika vägar. Kan jag vara er till någon tjänst,
så är jag redo, när ni behagar.
Ett så enkelt medel som litet skenbar välvilja var nog att förvända
synen på den enkla mannen, så att han trodde sig ha fått en vän. Med
uppriktig rörelse räckte han sin hand och framstammade:
-- Ni har gjort mig ont en gång, men Gud haver vänt det till godo; och
nu säger jag tack för allt och ber intendenten icke glömma det där med
handelsboden och kommunalen.
-- Det ska jag visst inte glömma! avslutade intendenten och gjorde en
åtbörd till avsked.
Efter att ha samlat sig ett ögonblick gick han ner på backen för att
uppsöka assistenten, vilken han fann inbegripen i en fäktövning med
fröken Maria, vars handlove och överarm han gjorde sig stor möda att
bibringa den nödiga böjligheten till en vacker gardeställning.
Intendenten bad, efter en komplimang, om ursäkt, att han störde, men
måste tala vid assistenten om dennes boställslägenhet.
-- Här finns ingen annan kammare ledig på hela skäret utom vindsrummet
ovanpå damernas, sade han med en djärvhet, som om han gjort alla
ansträngningar att finna en annan.
-- Nej, det går inte an! utropade fröken Maria.
-- Vad för slag? gendrev intendenten. Vad skulle det vara för hinder?
Det finns bara det rummet, så vida inte herr Blom skulle få mitt, och då
måste jag bo i samma hus som damerna och det går då säkert inte an.
När det icke fanns annat val, blev saken avgjord, och assistentens
packning blev buren opp.
-- Men nu kommer allvaret! fortfor intendenten, sedan det blivit lugnt
igen. Strömmingen har kommit, och om åtta dagar börjar fisket. Därför
måste assistenten genast, i natt helst, medan den här vinden står, ge
sig ut med skötarna och försöka drivfisket, som han känner.
-- Får jag följa med? tiggde fröken Maria, härmande ett barns gnällande
stämma.
-- Visst får du det, min ängel, svarade intendenten, om herr Blom inte
har något emot det. Men ni får ursäkta, att jag lämnar er ensamna nu, ty
jag måste skriva rapporter hela natten. Klockan ett måste ni vara ute.
Ni kan ta kaffepannan med er.
-- Å så roligt, så roligt! jublade flickan, som tycktes ha blivit tio år
yngre.
-- Och nu går jag att låta ställa båt och skötar i ordning. Pass sen på
och lägg er tidigt i kväll, så att ni inte försover er.
Därmed gick han, förvånad över den otroliga säkerhet, varmed han
genomdrev sin vilja, sedan han övergivit ett omöjligt försvar och gått
över till anfall.
För första gången trädde han in hos den fientlige storfiskaren Öman.
Han märkte straxt, att där rådde köld och motvilja, men han gav sådana
bestämda frågor och befallningar, att allt böjde sig. Inlade några
vänliga spörsmål om barnen; lovade, att det snart skulle bli bättre
tider på skäret, och åtog sig all risk; kastade fram ett ord om
handelsboden; uppmanade folket hålla tunnor och salt i beredskap, och om
de icke hade pengar att köpa med, skulle de få förskott. Han gick ut som
allas vän och måste lova att straxt sända ner några starka droppar åt
gubben, som gått och blivit kall.
Därpå gick han ner till sjöbodarne och utsåg ett varp skötar med styva
vakare och starka strängar. Granskade den bästa båten och utkommenderade
två duktiga pojkar.
När han slutat det förberedande arbetet, ringde det till kvällsvard nere
i damernas stuga.
Vid aftonbordet språkade han vid modren, under det de unga, som han
numera kallade dem, åto varann med ögonen, gnabbades och knuffades, som
om deras kroppar omotståndligt dragits till varandra.
-- Skall du lämna de två ensamma så där? viskade modren till honom, när
han sagt god natt för att gå upp till sig.
-- Varför inte? Visar jag mig missnöjd, så blir jag löjlig, och visar
jag mig inte missnöjd ...
-- Så blir du ändå löjligare!
-- Alltså: i vilket fall som helst. Likgiltigt således, huru jag ställer
mig! God natt, mor!


ELFTE KAPITLET.

Det hade regnat i åtta dagar efter första försöket med drivgarnen,
vilket avlupit utan annat resultat än en liten scen mellan de förlovade.
Intendenten, som mycket väl visste, att ingen fisk var att få, då han
med avsikt vilselett de unga, hade gått ner till stranden för att
mottaga de hemvändande och därvid blivit titulerad idiot av sin fästmö,
vilken var alldeles förstörd av nattvak. När båtkarlarne därvid grinat i
smyg, hade assistenten, som fruktat en storm, gått emellan med ett
skämt. Vid middagsbordet hade gycklet med det nya fisksättet antagit
större dimensioner, och intendenten hade spelat djup förkrosselse, så
att herr Blom flera gånger ansett sig skyldig taga honom i försvar på
ett ytterst sårande sätt.
Regndagarne hade sedan hållit sällskapet instängda, varvid ett ytterst
intimt samliv utvecklat sig nere i damernas stuga, där assistenten
infört bruket att läsa högt ur svenska skalder. Intendenten hade först
hört på, men slutligen dragit sig tillbaka med förklaringen, att den
svenska poesin vore skriven för konfirmander och damer och att han
väntade, tills det komme en skald, som skrev för män. Han hade då vid
gemensam omröstning förklarats opoetisk, varmed han var nöjd, då detta
befriade honom från skyldigheten att vara närvarande vid seancerna.
Regnvädret hade även kommit arbetet på kapellet att avstanna, och
arbetarne sutto inne i stugorna och bjödo på brännvin till det kaffe de
kunde erhålla.
Kolportören, som icke kunde samla folket ute på backen, gick de första
dagarne omkring i köken och ville läsa ur boken, men mottogs med
likgiltighet och råkade i tvist med arbetarne, som mest voro fritänkare.
Därpå hade han dragit sig tillbaka på sin kammare, förklarat sig sjuk
och skickat efter kinapreparat hos intendenten, sedan hans butelj var
tömd. Plötsligen hade han försvunnit och uppgavs ha rest med en ångare
in till staden.
Nu hade han aftonen förut återkommit till skäret, utföljd av en
mansperson, som han kallade sin bror och vilken medförde en båtlast
diverse varor, mest öl, som uppackades i en sjöbod, i vars öppna dörr en
bräda på två tunnor fick tjäna som disk, sedan kommunalen medgivit
öppnandet av handelsbod.
Under de sista dagarne hade fiskarfolk börjat samlas från öarne inåt
land. Och nu öppnades sjöbodar, där hela familjer inhystes; stugorna
fylldes med släktingar och bekanta, och på hela skäret rådde ett liv,
som bjärt avstack mot den vanliga ensligheten.
Som skäret med fiskvatten tillhörde enskild person oppåt landet,
betalade varje båt en viss avgift, vilken skulle upptagas av en ditsänd
rättare. Med denne hade intendenten straxt råkat på dålig fot, då han
ville tala om drivfisket, vilket skulle ha till följd grynnornas
övergivande och därmed vattenörets upphörande. Men även denna till
utseendet ogynnsamma omständighet hade han förstått att begagna till sin
fördel, ty rättaren, som av motståndet mot det nya drevs att medelst
brännvin göra propaganda för det gamla, skulle därigenom mot sin vilja
komma att bilda den dunkla bakgrunden, mot vilken drivfiskets verkan
skulle taga sig desto ståtligare ut. Och han var fullkomligt viss på sin
seger, efter det att han vid alla tider på dygnet tagit vattenprov,
draggat, pimplat och med sin sjökikare undersökt djupen för att få reda
på, var stimmen gingo.
Alla dessa detaljer hade emellertid intet annat intresse för honom, än
att de tjänade till att gymnastisera hans energi för kommande strider,
att återgiva honom denna känsla av makt, utan vilken ingen kan leva, som
äger ovanliga krafter, vilka lätt gå förlorade, om de ej brukas.
Och under tiden, som förflutit sedan assistenten anlänt, hade det
dagliga översitteriet från de ungas sida så småningom vant honom in i
den underlägsnes roll, att han höll på att leva sig in i densamma, helst
han ej ville bryta själv, utan funnit nödvändigt att framkalla
brytningen från hennes sida. Mellan de båda unga förefanns nämligen en
fullständig sympati på alla punkter, och han hade åsett, huru den mogna
kvinnan strax befann sig i nivå med den omogne mannen, vars alla
ofullgångna tankar, alla improviserade meningar antogos som höjden av
visdom. Och varje hans försök att bemöta en dumhet strandade mot deras
oförmåga att sammanhålla lederna i ett resonemang, då de uteslutande
tänkte under inflytandet av driften att få äga varann. Att upptaga någon
konkurrens i akrobatfärdigheter eller lovsånger över det lägre könet
ville han ej, ty det låg just i hans avsikter att bli utstucken och få
ett kapitalt slut på ett band, som hotade hela hans framtida tillvaro.
Och denna biandri, i vilken han levde, då han på de få ensliga stunderna
med sin fästmö endast fick emottaga reflexerna från den andre, känna
likasom dennes ande på hennes läppar, höra dennes barnsligheter
återljuda från hennes mun, allt detta hade slutat med att ingiva honom
vämjelse för ett förhållande, som erinrade om ett _ménage à trois_.
Den unge mannens inbilskhet hade heller inga gränser, och han hade
fallit i den vanföreställningen, att han var över intendenten, därför
att han var _al pari_ med fröken Maria, vilken åter gav illusion av att
vara över intendenten, enligt den mycket riktiga formeln: om A är större
än B, och C är lika stor som A, så är också C större än B -- utan att
dock först undersöka, om A verkligen var större än B.
Aldrig hade han trott, att han en gång skulle finna ungdomens hemlighet
så lagd i öppen dag, som han här fick den till skänks på en bricka; och
hur väl han kände igen sig själv från det tillryggalagda stadiet.
Hur hade han inte gråtit av hunger och brunst? Erfarit weltschmerz av
avund mot de äldre, som redan vunnit vad han eftersträvade och nu lågo
och tryckte över honom, och varigenom hans sympati för alla förtryckte
och små blivit väckt. Denna oförmåga att bedöma sina krafter, beroende
på antecipationer av det, som skulle kunna uträttas i det långa livet,
om man tänkte sig detsamma koncentrerat i en enda handling! All denna
sentimentalitet, som endast härrörde från otillfredsställda drifter.
Detta överskattande av kvinnan, då ännu barnkammarminnena av modren lågo
friska. Dessa den ännu mjuka hjärnans slappa halvtankar under trycket
från blodkärl och testiklar.
Han kände till och med igen dessa ansatser av gott förstånd, som under
form av primitiv, djurisk list och skyende av öppna medel så ofta trodde
sig vara högre klokhet, men endast var rävens enkla försök att vara
knepig, och som därför var förvillande lik den berömda kvinnolisten,
prästlisten, advokatknepet.
Den unge mannen hade nämligen även försökt sig på att anställa
tankeläsningar på intendenten, därmed röjande, att han trodde det denne
bar på några farliga hemligheter, efter som han var olik andra
människor. Men därvid hade han burit sig så klumpigt åt, att intendenten
fått reda på allt vad man tänkte och talade om honom nere hos damerna,
och i stället för att ge en enda upplysning hade han med sina svar så
mystifierat den unge mannen, att denne börjat tvivla om, huruvida
rivalen var ett dumhuvud eller en demonisk natur. Med demonisk menade
han en medveten person, som under sken av den största naivitet handlade
med full beräkning, alltid vaken och ledande människors öden efter sina
planer. Och när begreppet beräkning, vilket var en dygd, alltid hade en
dålig bemärkelse hos de unga, vilka icke kunde beräkna en handlings
följder, så antog hans avund den underlägsnes lidelsefulla lust att få
draga ner och trampa under fötterna.
Så stodo sakerna, när den stora dagen var inne, då skärkarlarnes hela
tillvaro under den stundande vintern skulle avgöras.
* * * * *
Augustiaftonen hängde sängvarm över skäret, vars alla klippor och stenar
voro ljumma, ännu sedan solen gått ned, så ljumma, att daggen icke kunde
fälla på dem. Havet bredde sig slätt och lavendelgrått därutanför, där
fullmånen kopparröd krängde sig upp och just nu halvskymdes av en brigg,
vilken tycktes segla mitt på drabantens _mare serenitatis_. Närmare
stranden syntes alla de utlagda skötvakarne ligga i rader som skaror av
sjöfåglar gungande på dyningen.
Och medan folket väntade ut morgonens inbrytande för att vittja, hade de
lägrat sig i stränderna kring upptända eldar med kaffepannor och
brännvinsflaskor. I sjöboden, där handelsmannen sålde öl, hade
predikanten intagit en plats bredvid brodren för att gå honom till handa
vid den starka trafiken, och med ett blått förkläde om livet sågs han
draga upp ölbuteljer likt en gammal, van krogvärd.
Intendenten, som gått ut för att observera strömsättning, temperatur och
barometerstånd, vandrade nu i sandstranden för att vila sina tankar. Här
och där stötte han opp ett par, som sökt ensamheten. Deras obegripliga
naivitet i uppförandet gjorde, att han endast vände dem ryggen med löje
och vämjelse. Kommen längre ut på udden, klättrade han ut för klipporna
för att finna sin sittplats, där han brukade meditera. Det var en av
vågorna fullkomligt glattslipad länstol, vilken ännu var ljum som en
kakelugn av dagens brännande sol.
Han hade suttit en stund och låtit halvsöva sig av dyningens suckar, då
han hörde sanden frasa nedanför i sjökanten. Det prasslade i den torkade
tången, och han såg assistenten och fästmön komma sakta vandrande med
armarne om varandras liv. De stannade mellan den osynlige åskådaren och
mångatan på vattnet, så att han kunde se deras gestalter teckna av sig
så skarpt, som om han haft dem mellan mikroskopets objektiv och
brännspegeln. Och han såg nu med antipatiens skärpta blick hennes
rovfågelsprofil luta sig mot den andres stora aphuvud med de ofantliga
kinderna, utan bruk för andra än trumpetblåsare, och denna toppiga,
smala huvudskål utan panna. Han observerade nu de överflödiga
köttmassorna i mannens gestalt, vars oädla linjer med alltför stora
höfter påminde om en kvinna likasom den farnesiske Herkules. Ett manligt
ideal från halvdjurstiden, då näven ännu rådde över stora hjärnan,
vilken ej var färdig.
Kränkt, såsom om han ingått en förbindelse med en centaur, kännande sin
själ besvågras med en nedgångstyp, stående inför början till ett brott,
som, fullbordat, skulle förfalska hans släktledning för alla kommande
tider, som skulle narra honom att offra sitt enda liv för en annans
barn, på vilket han skulle slösa sina bästa känslor och sedan, en gång
fastvuxen vid detsamma, släpa sin förnedring som en black om foten utan
att kunna bli fri. Svartsjukan, »denna smutsiga last», vad var den annat
än den friska, starka släktinstinktens fruktan att bli hindrad i sin
lovvärda egoism att fortsätta det bästa hos individen? Och vem saknade
denna sunda passion annat än den sterile familjesutenören,
hustrukopplaren, den svage narren, cicisbeon, gynolatern, som trodde på
platonisk kärlek?
Han var svartsjuk, men när första harmen lagt sig över skymfen, vaknade
ett ohejdat begär att äga denna kvinna utan att äkta henne.
Stridshandsken var kastad, friheten i valet var proklamerad, och han
kände lust att upptaga striden, bryta bandet och framträda som älskare
för att med vunnen seger kunna gå lugn vidare i medvetandet om, att han
icke var den av naturen vanlottade, som blivit undanstucken i
kärlekskampen. Här var ju icke längre frågan om en ärlig tävlan med
lojala medel utan en lömsk strid mellan inbrottstjuvar. Den utmanande
hade valt det simpla vapnet dyrkar, och kampen gällde stöld! Med en
kvinna som pris försvunno alla betänkligheter. Djuret hade vaknat, och
de vilda instinkterna, som dolde sig under kärlekens stora namn, rasade
som lössläppta naturmakter.
Han gick oförmärkt upp från sin klippa och styrde stegen hem för att
ordna sina öden, som han kallade det.


TOLFTE KAPITLET.

Det rådde en dov tystnad på skäret vid sjutiden följande morgon, ty
grundfisket hade slagit fel av alla de anledningar intendenten uppgivit.
Nedslagna sutto skärkarlarne i sina båtar och redde ut skötarne, då och
då plockande en ensam strömming, som kastades i land.
Trafiken vid handelsboden hade avstannat med den sjunkande krediten;
predikanten hade avlagt sitt blåa förkläde och med boken i handen samlat
en liten krets av förtvivlade kvinnor omkring sig i en stuga. Med en
obegriplig, men icke ovanlig logik hos hans klass talade han om, huru
Jesus bespisade femtusen män med fem bröd och två fiskar. Det fanns ett
ungefär _à propos_ för så vitt som i föreliggande fall det fanns många
munnar och få fiskar, men huru dessa skulle mätta så många, det kunde
han icke angiva. När det nu icke fanns någon hjälp, måste han försöka en
förklaring, varför undret icke mer kunde ske, och han sökte orsaken i
den rådande otron. Om de bara hade tro som ett senapskorn, skulle
underverket upprepas. Och tron kunde endast fås genom bön.
Därför uppmanade han församlingen att bedja.
Ehuru ingen av de närvarande trodde på underverket med de två fiskarne,
som de flesta aldrig hört talas om, emedan de icke läst den historien,
följde de exemplet och upprepade bönen Fader vår, den de hjälpligt lärt
sig vid nattvardsläsningen.
Men när de kommit halvvägs, stördes de plötsligen av ett sorl nerifrån
hamnen. De som sutto närmast fönstret sågo nu en skötbåt, som just strök
ner råseglet, komma in till bron. I fören stod fröken Maria med
fladdrande hår under den skotska blåa mössan, och vid roret satt
assistenten svängande sin hatt till tecken av framgång. Båten var
överlastad med skötar, genom vilkas mörka maskor glittrade fisk vid
fisk.
-- Kom hit, ska ni få strömming! utropade flickan med segrarens
frikostighet.
-- Bara jag får den uppmätt först, skall folket få den, invände
intendenten, som från sitt fönster observerat båtens hemkomst och därför
infunnit sig för att se resultatet av sina arbeten.
-- Vad skall det vara till? invände fröken Maria med icke litet
översitteri.
-- Det skall vara till statistiken, min nådiga, svarade intendenten utan
ett tecken till förargelse, då han visste, att utgången av fisket berott
på de upplysningar han meddelat, grundande sig på ström, djup,
vattentemperatur och bottenförhållanden.
-- Du med din statistik, skämtade fröken Maria med ett uttryck av
djupaste förakt.
-- Tag den då, men låt mig bara veta efteråt hur mycket det blev,
avslutade intendenten diskursen och gick upp till sig.
-- Han är avundsjuk på oss, anmärkte fröken Maria till assistenten.
-- Kanske svartsjuk? menade denne.
-- Det kan han visst inte bli, replikerade flickan halvhögt likasom för
sig själv, därmed givande ifrån sig den sedan flera dagar dolda
förargelsen över sin fästmans otroliga likgiltighet gentemot rivalen och
vilken hon tog som en sårande tvärsäkerhet på hans förmåga att fängsla.
Bönemötet hade blivit upplöst, och allt skärgårdsfolk samlades kring den
hemkomna skötbåten.
-- Ja, si fröken är då en riktig karlakarl! smickrade predikanten,
passande tillfället att så ut ett litet oenighetsfrö, som han trodde.
-- En sittande kråka, den får inte, den, gycklade uppsyningsmannen.
-- En på soffan liggande, menar han, viskade assistenten till fröken
Maria.
Flickan svällde av berömmet, utdelande fiskarne med fulla händer åt de
på bryggan stående, som aldrig tröttnade att utbrista i lovord och
välsignelser över den räddande ängeln.
Men det var icke tacksamhet för undfången välgärning, som framkallade
dessa vackra rörelser, utan det var ett innerligt behov att få slippa
giva sig själva orätt gentemot intendenten, med vars fiske de gycklat.
Det var baksidan av ett hat mot den verkliga välgöraren, för vilken de
icke ville böja sig i tacksamhet.
När fisken var urtagen ur näten och fördelad bland de fattigaste,
befanns den uppgå till tio tunnor, vilka genast inköptes av
handelsmannen och nersaltades. Pengarne förvandlades straxt i kaffe,
socker och öl. Ty sin egen vinterströmming antog man med lätthet kunna
taga ur sjön, sedan fröken Maria meddelat alla upplysningar om sättet
att gå till väga vid det nya drivfisket.
* * * * *
När intendenten kom upp på sitt rum, fann han ett brev, som en
hemvändande vaktmästare medfört. Det innehöll en inbjudning till
intendenten och hans fästmö att hedra officerarnes bal ombord på
korvetten Loke, som skulle ankra innanför skäret klockan åtta på samma
dags afton.
Han insåg genast, att ögonblicket var inne att göra slut på
förbindelsen, ty att nu föra ut en annans mätress i societeten och
föreställa henne som sin blivande hustru ville han naturligtvis icke.
Därför sköt han av sig förlovningsringen, inlade den i det brev, som han
natten förut komponerat till kammarrådinnan och i vilket han med
förtvivlans starkaste uttryck beklagade, att hans förbindelse med fröken
Maria måste taga slut, emedan ett äldre band, som han lättsinnigt knutit
med en kvinna, vilken fött honom barn, nu uppträtt med lagliga anspråk,
vilka, om de ej kunde tvinga till äktenskap med den kärande, dock ägde
makt att hindra föreningen med en annan. Som gentleman, men utan att
vilja såra, förklarade han sig beredd att bistå den så oskyldigt
förorättade och kanske i trångmål försatta flickan, både vad räddandet
av hennes heder och hennes subsistens angick.
Denna dikt hade han ansett vara den enda möjliga utväg till en brytning,
då den skyddade båda parternas heder, mest dock flickans, och måste
verka oemotståndligt utan hopp om reparation, som ett oundvikligt öde.
När han förseglat brevet, visslade han på sin ordonnans, lämnande
skrivelsen med tillsägelse, att den skulle bäras ner till
kammarrådinnan.
Därpå tände han en cigarrett och ställde sig i sitt fönster för att se,
huru skottet skulle ta. På förstugukvisten stod den gamla frun och
skakade en sängmatta, då karlen stannade för att avlämna brevet. Hon
mottog det med någon förvåning, som ökades, då hon med vänstra handen
klämde på kuvertet för att undersöka, vad detta kunde innehålla. Därpå
vände hon sig om och gick in i stugan.
En stund därefter syntes fröken Marias figur röra sig fram och åter
bakom gardinen i matsalen. Hon tycktes gå häftigt fram och åter, stundom
stannande och gestikulerande med armarne, som om hon ville försvara sig
mot förebråelser, vilka slungades emot henne.
Detta räckte omkring en timme, varefter hon syntes ute på
förstugukvisten, kastande en hämdfull blick upp emot intendentens
fönster. Därpå vinkade hon åt assistenten, som syntes komma ifrån
hamnen.
Sedan de båda gått in i stugan och varit osynliga en halv timme, visade
de sig åter och gingo in i vedboden, varifrån de buro ut en koffert och
en kappsäck.
Man hade således tagit sitt parti och insett, att ett kvardröjande på
skäret var omöjligt.
Om en stund uppträdde assistenten ånyo, denna gång medförande sin egen
kappsäck, vilken intendenten igenkände på dess mässingsbeslag.
Alltså ämnade även han resa.
Snart infunno sig stugans värdfolk med tjänare, och hela huset tycktes
vändas opp och ner.
Framåt middagen, sedan intendenten tillbragt sina timmar med läsning,
såg han assistenten och fröken Maria utträda på förstukvisten,
inbegripna i ett livligt samtal, vilket blev allt livligare och åtföljt
av gester, som antydde ordväxling.
-- De ha kommit långt, de där, efter som de gräla redan, tänkte
intendenten.
* * * * *
På eftermiddagen fördes den gamla frun och assistenten på lotsbåten till
en ingående ångare. Varför fröken Maria stannade, kunde han icke riktigt
fatta. Kanske ett hopp om återförening, kanske ett behov av att visa
sitt trots eller måhända något annat.
Hon satte sig emellertid vid ett fönster, så att hon kunde ses ifrån
tullstugan. Och där blev hon mest sittande; ibland trummande på rutan,
ibland läsande i en bok och då och då förande näsduken över ansiktet.
Vid sjutiden på aftonen syntes korvetten ånga upp ifrån Landsortsleden
och gick straxt därpå till ankar mellan Norsten och Österskären. När den
signalerade lots med ångvisslan, hade flickan rest sig och gått ut för
att se efter, vad som var å färde. Och när hon nu stod på backen,
betraktande det granna fartyget, som var smyckat till fest med flaggor
på alla lejdare och med kulörta tält över mellandäcket, kunde
intendenten se huru hon blev fascinerad av den lockande synen. Hon blev
stående med händerna på ryggen i en fadd gest, tills vinden förde
tonerna av en festmarsch fram till skäret, då hennes fötter först
började röra sig på stället. Sakta böjde sig den smärta kroppen framåt,
som om den drogs av musikens toner, och så, på en gång, föll hela
gestalten tillsammans, händerna betäckte ansiktet, och flickan störtade
in i stugan igen, med förtvivlan, likt ett barn, som gått miste om ett
påräknat nöje.
Intendenten klädde sig nu till balen; på den svarta doktorsfracken
hängde han sina sex ordnar i miniatyrformat på en kedja och påtog sitt
armband, vilket han ej burit sedan förlovningsdagen.
När han slutat sin toalett och han ännu hade en timme kvar, innan båten
skulle hämta honom, beslöt han att göra en avskedsvisit hos fröken
Maria, mest därför, att han icke ville bli misstänkt för feghet, men
även därför, att han längtade få pröva sin makt över egna känslor. När
han kom in i förstugan, gjorde han buller för att flickan skulle få tid
att posera och för att han av posen skulle kunna veta, varför hon
stannat och vilka avsikter hon hade.
Han trädde in efter att ha knackat och fann fröken Maria sittande med en
sömnad, något som han aldrig förr sett henne hantera. Hennes ansikte
uttryckte förkrosselse, ånger, ödmjukhet, ehuru det ansträngde sig att
se likgiltigt förnämt ut.
-- Tar ni emot, fröken Maria, eller skall jag gå? började intendenten.
Och han kände åter detta oförklarliga behov att lyfta henne över sig som
kvinna, när hon uppträdde med kvinnans attributer och lutade sig upp mot
honom, lika livligt som han eljes erfor en okuvlig lust att slå ner
henne, när hon kom med manliga anspråk och åthävor. Och i denna stund
föreföll hon honom så skön, som han icke sett henne på mycket länge, så
att han gav vika för sina känslor, och utan att göra motstånd öppnade
han sig.
-- Jag har gjort er sorg, fröken Maria ...
När hon hörde de mjuka tonfallen, rätade hon straxt på sig och bet:
-- Men ni var för feg att säga mig det själv.
-- Hänsynsfull, fröken Maria! Jag har inte så lätt som ni att slå folk i
ansiktet. Och ni ser ju, att jag har mod att visa mig, likasom ni att ta
emot mig.
Det sista var tvetydigt med avsikt att få höra, om hon trodde på hans
motiv till brytningen.
-- Trodde ni, att jag fruktade er? frågade hon och tog ett kast med
nålen.
-- Jag visste ju inte, hur ni skulle upptaga min förklaring, oaktat jag
trott mig se, att den ej kunde vålla er någon svårtröstad sorg.
Det låg något i ordet svårtröstad, som tycktes sticka flickan likt en
allusion på den unge tröstaren, men ingen syntes ha lust att röja sig,
den ena fruktande att visa svartsjuka, den andra ängslig att få höra, om
han sett något.
Flickan, som suttit över sitt arbete, såg nu upp för att läsa
ansiktsdragen på sin motståndare och bemärkte med en förundran, som hon
ej kunde dölja, de många ordnarne på frackens uppslag. Och med en
barnslig elakhet, som endast dolde avunden, gäckade hon:
-- Så fin ni är!
-- Jag skall på bal också!
Det röck i flickans ansikte, röck så förfärligt, att intendenten kände
reflexen av hennes smärta och fick fatt i hennes hand i samma ögonblick,