Hans excellens av Madagaskar - 05

Eftersom illusionen är det sista som lämnar människan färdades herr
Grenander till sitt hotell med en (mycket svag, nästan döende)
förhoppning, att Adorée var där före honom. Hans förnuft sade honom att
denna sangvinism förtjänade värdesättningen _idiotisk_. Allting pekade
åt ett och samma håll, mot _en_ förklaring: Adorée hade blivit narrad ur
tullskjulet och därefter bortförd. De i Grenanders bagage insmugglade
cigarrlådorna röjde med tillräcklig tydlighet en på förhand uppgjord
plan, som blott lyckats alltför väl.
Inte heller var det just någon trollkonst att gissa, vem boven kunde
vara. Den sig så kallande don Ramon och hans förbrytarporträtt till
betjänt voro som beställda för ett dylikt streck. Men så sant herr
Grenander befann sig i ett ordnat samhälle med polis, konsuler och
militär, så skulle den spanske uslingen _o-för-dröj-ligen_, inom högst
en, allra högst två timmar tvingas att lämna sitt rov tillbaka.
Nej, naturligtvis. Hotell van Leeken kände inte till någon ung dam, som
väntade på en med linjeångaren Lorenzo anländ passagerare. Herr Grenander
lät emellertid lyfta ut resväskorna, gav portiern nödiga instruktioner
och kastade sig upp i bilen igen. Ur plånboken letade han fram namnet
och adressen på sitt lands generalkonsul, chauffören anmodades köra
utan hänsyn till ringar eller möjligen befintligt bilreglemente och
passageraren gjorde framställningen verksam med litet -- ja, inte så
litet engelskt mynt.
Herr Grenander hade tur, för en gångs skull, sade han sig själv. Inte nog
med att generalkonsuln genast befanns villig att ta emot; han visade sig
också vara en ung, rivande man med god fattningsförmåga och brinnande
håg att låta svårigheterna befrukta verksamhetsbegäret. Journalisten
refererade händelsen klart, utan _ett_ överflödigt ord, och innan han
slutat, hade generalkonsuln pressat långfingret mot bordsklockans
elektriska knapp:
-- Bed Tom Feathertom komma hit.
-- Vad råder ni mig alltså till? frågade herr Grenander, vad tror ni om
saken?
Generalkonsuln ruskade på huvudet.
-- Det hade varit gynnsammare för er, om den här malören inträffat i
någon annan stad än just Capetown. Tro inte att jag överdriver så värst
mycket, om jag säger, att vilken annan storstad i de fem världsdelarna
som helst skulle erbjudit oss gynnsammare jaktmarker, när det gäller
villebråd av er don Ramons typ.
-- Ni menar?
-- För det första att polisen inte är sådan den borde vara här, för
det andra att Kapkoloniens skojare ha en självhjälpsorganisation, som
fungerar med en från deras synpunkt idealisk precision, och för det
tredje att förbrytarvärldens grand old man har en betrodd ställning i
detektiva avdelningens kontrollkontor.
-- Man får således söka hjälp på annat håll?
-- Ja. Och nej. Att inte anmäla saken för polisen vore riskabelt redan av
den anledningen, att vi då bleve misstänkta för att vilja sköta affären
på egen hand -- och det skulle uppväcka en förklarlig jalousie de métier
hos vederbörande, som till sist _möjligen_ kunna vara oss till nytta.
Allt beror på vilken ställning don Ramon intar till...
-- Förbrytarvärldens grand old man?
-- Just precis. Vad vårt eget arbete beträffar, hörde ni kanske, att jag
nyss skickade bud på en herre vid namn Tom Feathertom?
-- Det undgick mig inte.
-- Well, det är just er man, mr Grenander. Bliv inte rädd för hans ungdom
utan gör honom i stället till chef för er expedition. Pojken anser sig
stå i en underlig sorts tacksamhetsskuld till mig för ett handtag han
fick, när han råkat i knipa en gång -- och han avskyr myndigheterna, som
de sista åren envisats att vilja ha honom inom lås och bom...
-- En originell rekommendation.
-- Man skulle också kunna säga, att han känner de misstänkta kvarteren
som sin egen ficka och reagerar vid dolda brott som slagrutan för den
underjordiska källådern. Men se där ha vi honom. Kom in, Tom!
En gänglig pojke på aderton, nitton år öppnade dörren raskt, men
anmärkningsvärt tyst, och steg fram i rummet. Man kunde inte låta bli
att lägga märke till hans svarta ögon, som blänkte av livlighet och
äventyrshunger -- profilen var närmast semitisk till skulpturen. Hyn mörk.
-- Detta är Tom Feathertom och detta är mr Grenander från Europa,
presenterade generalkonsuln. Sitt nu ner Tom, så skall du få höra på en
lustig historia.
-- Det passar mig precis, sir, sade Tom, och slog sig ned i
fönsternischen med uppdragna knän.
Journalisten måste beundra generalkonsulns förmåga att ytterligare
koncentrera ett koncentrerat referat. Vid berättelsen om de insmugglade
cigarrlådorna började Tom Feathertom spinna som en katt; till sist
fuktade han gnäggande fingertopparna mot läpparna, en manöver som hos
honom tycktes vara det starkaste uttrycket för entusiasm.
När generalkonsuln var färdig, hoppade Tom ner ur fönsternischen, vände
sig till herr Grenander och frågade:
-- Har ni tillräckligt med pengar, sir?
-- Jaa, svarade Albert Grenander, något osäker, vad säger ni om trehundra
pund, mr Feathertom?
-- Kalla mig Tom, bad den unge mannen, men med sjutusen francs kommer vi
inte någon vart. Här i Sydafrika är det med rättvisan som med kriget i
Europa; det finns bara en gata till segern och den är stensatt med mynt.
-- I så fall hade vi ju kunnat avvara ditt bistånd, Tom, inföll
generalkonsuln stillsamt.
-- Alldeles säkert, svarade Tom, men då blev det hundra procent dyrare.
-- Jag har utvägar att telegrafera efter medel, inflickade herr Grenander.
-- Gör det, bad Tom enträget. Standardbanken -- en gentil bank med
kolonner utanför porten, sir, är inte olivad för såna där uppdrag.
-- Men hur mycket tror ni?...
-- Beställ tvåtusen pund, sir, så är vi på den säkra sidan.
Generalkonsuln nickade.
-- Ni kan lita på Tom.
Herr Grenander skrev ett par ord på ett blad i sitt anteckningsblock:
-- Utgå ifrån att pengarna ligga i min plånbok. Sedan?
-- Ni menar: först! Nåväl. Generalkonsuln ritar ihop en lång allvarlig
skrivelse till regeringen på sitt blå, stämplade papper och anmäler,
att man knyckt en hygglig flicka i tullen, en hygglig flicka av hygglig
nationalitet. Hade det varit fråga om ett par viskyankare eller en fransk
bil, så kunde det blivit litet väsen i stan, men vem frågar efter en
tös? För att inte blamera sig sätter man i gång en lam undersökning,
och mr Grenanders spanske markis blir sökt på hotell, pensionat och
möjligen också i biljardsalongerna, men han finns naturligtvis inte på
något av dessa ställen. Regeringen får sina papper tillbaka från polisen,
sätter en violett stämpel på dem, och om fjorton dagar ligger bunten på
generalkonsulns skrivbord, just här, mina herrar. Man är ledsen, men (det
står att läsa mellan raderna) varje nation i Kapstaden får ta vara på
sina flickor, om det är så illa ställt att flickorna inte kan ta vara på
sig själva.
Herr Grenander reste sig upp. Situationen motsvarade inte alldeles hans
föreställningar om det moderna samhällets höjda hand mot förbrytare
och våldsverkare. Den naiva själen hade tänkt sig en polisminister
-- i värsta fall en polismästare -- som omedelbart efter rekvisition
från det mäktiga rikets generalkonsulat skulle mobilisera hela kåren,
låta telegrafen spela i alla väderstreck, undersöka misstänkta
transportfordon, hejda båtar och tåg, och senast inom två timmar
överlämna mademoiselle Adorée Villanueva till monsieur Grenander och
don Ramon i sällskap med titulus Sirius till Kapstadens mest ansedde
fängelsedirektör.
Den mobiliserade ordningsmakten hade plötsligt krympt ihop till en
gänglig aderton års pojke, vars bästa meriter inskränkte sig till
myndigheternas lystnad efter hans person. De två timmarna blevo ovissa
dagar, kanske veckor, och kostnaderna...
Hur var det Kerman sagt en gång:
-- Har du den minsta världens glädje av alla dina pengar?
_Då_ hade Grenander blivit stött -- därför att han inte förmådde prestera
en tillräckligt dräpande replik.
Jag skulle ha lust att skicka Kerman ett telegram nu och ge honom svar på
tal, tänkte herr Grenander, satte sig upp i den väntande bilen, vinkade
åt Tom att följa med och for direkt till Standardbanken.


SJUNDE KAPITLET.
Herr Grenander hittar en dam på sin balkong.

När herr Grenander kom tillbaka till Hotell van Leeken efter besöken i
banken och polishuset -- i vars port mr Feathertom avvek -- var klockan
sju. Portiern uttömde sig i ursäkter, att mademoiselle den efterfrågade
inte låtit sig avhöra. -- Som ersättning hade man ställt etablissemangets
praktrum, en charmant citrongul salong med balkong åt hamnen, till
främlingens förfogande.
Herr Grenander tog hissen upp. Vid en blick i den i korgväggen infällda
spegeln erinrade han sig, att han inte ätit sedan klockan åtta på
morgonen. Det förvånade honom att han inte känt eller kände den minsta
hunger -- så beroende av precisa tider och pedantiska vanor han trott sig
vara.
Det förefaller mig som om jag skulle kunna vara utan mat ett helt år,
konstaterade herr Grenander tyst och satte nyckeln i hotellrummets
dörrlås.
Portiern hade rätt. Det var verkligen ett magnifikt rum i en diskret
gul färg. Fyra stora, kopplade fönster, bakom vilka ett balkongräck
skymtade, öppnade utsikt åt hamnen och en trädplanterad esplanad. Mycket
kunde emellertid inte skönjas nu, skymningen hade redan fallit på. Herr
Grenander vred därför om knappen till det elektriska ljuset och fann
kristallkronan vara i stil med rummets övriga inredning. Han beställde
en kopp te med ett par löskokta ägg till och slog sig ned i skrivstolen.
Därvid föllo hans blickar på ett korsband med hans namn.
Albert Grenander hade nu hunnit så långt, att han upphört att förvåna sig
över någonting. En lång historia i platstidningen var förstreckad, tre
jättestora blåkråkor utmärkte den. Rubriken löpte över flera spalter:
_Tysklands kolonialpolitik sätter frukter_; -- förmodligen var det
någon av de f. d. reskamraterna, som visade specialisten på Sydafrikas
kolonialväsen denna uppmärksamhet. Men herr Grenanders ögon gledo med
sublim likgiltighet förbi denna med förföriska underrubriker insprängda
artikel -- det var först när journalisten på sjätte sidan hittade
notisrubriken _Senaste polisnytt_ som han hejdade sig och började läsa.
Såvitt herr Grenander kunde förstå fanns här inte en rad, som ägde
samband med Adorée och hennes försvinnande. En infångad falskmyntare, två
berusade belgier, som ställt till bråk i Sea point, en kvinna med tre
butiksstölder på sitt samvete och en herrelös, troligen stulen motorcykel
-- se där allt. Journalisten kastade tidningen i papperskorgen och tog
med världsfrånvarande min och utan entusiasm itu med sitt te och sina
ägg. Han undrade var mr Feathertom kunde hålla till...
Ett buller. Det lät som om någon skrapat på en av fönsterrutorna med
nageln. Herr Grenander såg upp och höll andan.
Nej -- hans nerver hade spelat honom ett spratt. Mindre underligt för
resten, så som de blivit frestade denna dag. En kopp till av detta
förträffliga, starka te...
Omigen. Nu var det en tydlig knackning på rutan. Det fanns intet tvivel
längre -- någon uppehöll sig på balkongen till detta rum.
Herr Grenander kände en lindrig hjärtklappning, inte av rädsla, men
vid tanken att denna någon kunde vara Adorée. Han skyndade fram till
balkongdörrarna och slog upp dem.
Ja, vid alla makter, det var en kvinna! Hon stod lutad mot en av pelarna
längst bort, men nu, i dunklet var det omöjligt att urskilja hennes drag.
Herr Grenander stammade:
-- Adorée! Är det du?
Kvinnan gick, utan att svara, ett par steg närmare. Journalisten insåg
genast sitt misstag. Denna dam var minst tjugu centimeter längre än
fröken Villanueva.
Under de sista månaderna hade herr Grenanders förmåga att umgås med det
andra könet utvecklats på ett högst förvånande sätt. Utan minsta spår
till förlägenhet bjöd han den främmande damen att stiga in i rummet.
-- Denna balkong tillhör nämligen, fortsatte han, ett av mig förhyrt rum,
varför jag förmodar att här föreligger ett misstag, som vi måste se till
att få rättat. Behagar ni sitta ned ett ögonblick, medan jag ringer på
betjäningen.
-- För all del, bad den främmande damen ivrigt, gör inte det. Blanda inte
in någon utomstående i den här historien.
Herr Grenanders röst lät hård och reserverad -- och inte alls artig --
när han sade:
-- Ni torde likväl finna, att en förklaring...
Men då lyfte damen på hatten och håret, och där stod mr Tom Feathertom.
-- Behöver ni _nu_ någon förklaring, sir?
Herr Grenander var ännu inte inne i sin nya roll som detektiv på
spaningsjakt; han blev ond:
-- Vad är det där för maskeradupptåg? Jag hade föreställt mig...
-- Seså, seså. Ni höjer rösten, sir, och det bör ni låta bli. Ett hotell
är inte ett hotell om det har ljudsäkra väggar -- och hotell van Leeken
utgör inte något undantag från den allmänna regeln.
Albert drack en klunk te.
-- Det var alltså ett experiment?
-- Ett prov kan ni kalla det. Jag har inte uppträtt som jänta på fyra år,
och kände mig rätt osäker i klövarna. Nå, det har ingen risk, kan jag
förstå. Ni lät lura er, ni, och då duger jag nog. Ringde ni, sir?
-- Nej.
-- Då kanske ni tillåter att jag...
Tom satte på sig den med hatten kombinerade peruken och tryckte på
ringklockans knapp.
-- Ni låter hälsa portiern att er släkting, den efterfrågade miss
Villanueva, nu kommit till rätta, och att man inte vidare behöver göra
sig något besvär för er skull.
-- Men...
-- Tyst, någon kommer.
Det knackade på dörren. Förste våningskyparen intog en så vördnadsfull
hållning som gästen på hotellets dyraste rum har rätt att kräva, och
Albert Grenander serverade sin av Tom Feathertom tilllagade lögnkaka.
-- Är det tillåtet att fråga _varför_? sporde herr Grenander, sedan
våningskyparen stängt dörren bakom sig.
-- Man spionerar på er.
-- Vem?
-- Jag vet inte. Någon av don Ramons agenter förmodligen.
-- Och denne agent?
-- Köper underrättelser -- mycket oskyldiga underrättelser, det kan jag
försäkra er -- av hotell van Leekens portier, den förträffliga människan
i luckan här nere.
-- Jag börjar förstå.
-- Nu bli de konfysa ett slag, och i krig är det mycket nyttigt att göra
sina fiender yra i mössan. Man vinner alltid något på det, även om man
inte precis kan lämna en specificerad promemoria på förhand.
-- Ni tänker alltså, sade herr Grenander och det låg aningen om ovilja i
hans röst, ni tänker alltså agera fröken Villanueva hela tiden vi vistas
här på hotellet.
Tom log.
-- Tom Feathertoms gästspel som fröken Villanueva inskränker sig till en
enda, remarkabel teaterafton, sir, och det är denna. Inte någon annan. I
False bay finns ett utmärkt pensionat för unga damer. Om tjugu minuter
avlägsna vi oss från hotellet, och ni låter då vår värderade portier
beställa ett rum på sagda pensionat för er myndling. Ni tillägger, att
hon beger sig dit redan i kväll, med sista båten. Att sedan ordna upp
affären med pensionatet åtar jag mig.
-- Gott, Tom, jag skall göra som ni önskar.
-- Det låter höra sig. Nu är det min tur att avlägga rapport. Som ni
snart skall finna, sir, har jag inte legat på latsidan.
Albert satte sig kapprak i stolen.
-- Ni har ett spår, Tom, sade han andlös.
-- Sakta i backarna, herr newspaperman. Ett spår! Nej, minsann, så gott
om dem är det inte. Men jag har talat med en man, en klok man, med god
uppfattning, som _sett_ fröken Villanueva lämna tullhuset och _hört_
henne yttra några ord på spanska till den herre, som hon höll under armen.
-- Vad säger ni? Höll hon honom under armen?
-- Låt mig först beskriva herrn få vi se om signalementet stämmer: en
lång, mörkhyad prisse med blåsvarta mustascher, stora tjusiga ögon och en
profil, skön som på ett tvålporträtt. När han orerade, kastade han ned
huvudet, så här, som en häst.
-- Det är _han_.
-- Och _hon_: röda läppar, vita tänder, ung och fräsch, svinaktigt söt.
När hon talar skorrar hon på r och det låter näpet som sju tusan.
-- Det är Adorée. Människa, fort! Säg mig, vart gick de? Ni har skurken
fast? Håll mig inte på sträckbänken längre! Tom!! Tom!!!
-- Utanför tullhuset stod en bil, en chokladbrun bil med svarta ränder.
Herrn öppnade dörren och bad damen stiga in. Hon tvekade, såg sig
oupphörligt om och tycktes med ens alldeles ha tappat kontenansen. Då
yttrade han några ord, som kom henne att ge vika, damen steg in, herrn
efter, dörren smällde i lås, bilen susade bort. Är ni med, sir?
-- Vidare, vidare!
-- Det är lätt att säga, sir. Från det ögonblicket är den chokladbruna
bilen som uppslukad av jorden. Jag har mina bekanta litet här och var i
stan, men ingen har sett en chokladbrun bil med svarta ränder. De flesta
äro röda eller svarta, som ni kanske sett, sir, så nog borde en vaken
karl lägga märke till en chokladbrun. Om man inte kunde misstänka att er
don Ramon hade bråttom, skulle jag våga tio mot ett på att han målat om
sin kärra någonstans i förbifarten.
Herr Grenander skakade på huvudet.
-- Observerade inte ert ögonvittne en herre till, en halmgul individ med
rävaktigt utseende och väsande röst?
-- Nej. Vilken roll skulle han spelat?
-- Betjäntens. Mannen lät kalla sig herr Sirius ombord på Lorenzo, och
gjorde ett osedvanligt vidrigt intryck.
-- Antagligen blev han permitterad genast vid landstigningen. Den figuren
förekommer nämligen inte heller i fortsättningen.
-- Aha. Ni har en fortsättning, min käre Tom. Ni är då en riktig
trolleriprofessor.
-- Spara era lovord, sir. Då jag såg, att jag hade en halv timme på
mig, innan ni kunde väntas hit, gjorde jag en hastig rond på några
välunderrättade ställen. Turen var inte alldeles förgäves: jag fick reda
på två saker.
-- För det första?
-- Att don Ramon saknar förbindelser med Kapstadens organiserade
underjord, att alltså polisen inte har något intresse att skydda honom.
-- För det andra?
-- Att en man, vilkens beskrivning passar precis in på don Ramons
signalement, förut i obekant syfte gjort ett par resor mellan Kapkolonien
och Madagaskar.
-- Madagaskar?
-- Ni ser förvånad ut, sir, men det borde ni inte bry er om. Madagaskar
är en utmärkt ö för uppfinningsrika herrar, och pengar finns att förtjäna
för folk med fint väderkorn. Jag har själv varit där ett par gånger --
som pojke, tillfogade denne övermage med största allvar.
Herr Grenander började mäta rummet med långa, betänksamma steg. Aldrig
ett ögonblick föll det honom in, att Adorée kunde ha följt med spanjoren
frivilligt. Hon hade, liksom han själv vid tullvisitationen, blivit
lockad i en fälla.
-- Tom, sade herr Grenander irriterad, det duger inte att sitta här med
armarna i kors.
-- Har ni några planer, sir? frågade Tom med retsamt lugn.
-- Planer! Naturligtvis inte. Det är ju ni som är expeditionens chef.
Tom nickade.
-- Det är ingen sinekur, sir.
Albert började dra på sig handskarna i brist på annan utlösning för sitt
verksamhetsbegär.
-- Alltså först vår lilla komedi nere hos portiern, sade han.
-- Därefter uppträdande av förvandlingskonstnären Tom Feathertom, som
från en skön kvinna blir en ful karl.
-- Sedan?
-- Tålamodsprov, pinsamt drama i tre akter.
-- Ni menar inte, att vi ska slå oss tills ro och vänta tills något
händer.
-- Ändringar i programmet förbehållas, sir.
-- Hör nu, min käre Tom...
-- Låt mig förklara saken för er. Antag att ni förlorar en dyrbar kråsnål
eller en ring eller någon annan klenod under en promenad på landsvägen.
Far ni då ut på sjön och letar efter den?
-- Naturligtvis inte.
-- Se där. Jag kan våga mitt huvud på, att den som knyckt er tös inte
låter henne gå ut på gatan. Att söka efter henne mellan husraderna skulle
alltså vara precis lika fiffigt som att ro ut på sjön och leta efter er
på landsvägen förlorade dyrgrip. Men den som är klok håller ögon och öron
öppna och placerar en del av sitt rörliga kapital på sådana ställen där
skvallret går, där whiskyn rinner och folk vänder insidan ut.
-- Det är sålunda det enda vi ha att lita till? sporde herr Grenander
bittert.
-- Inte det enda, sir. Det finns någonting annat också, och det är det
bästa av allt, något som gjort underverk mer än en gång, något som gör
livet värt att leva, därför att tillvaron blir omväxlande som en hygglig
roman.
-- Vad är det, Tom?
-- Slumpen, sir.


ÅTTONDE KAPITLET.
Slumpen.

-- Vad tycker ni om stassen?
-- Är det ert allvar, att jag skall ta på mig de här trasorna?
-- Tyvärr kunde jag inte få tag i några sämre. För övrigt har ni
ingenting att beklaga er över. Se på mig.
-- Men är det nödvändigt?
-- _Om_ det är. Jo, var lugn för det, sir? Ni kunde lika gärna gå på en
kungabal i bara kalsongerna som att hälsa på i Woods varieté med bonjour
och blomma i knapphålet.
Herr Grenander hade fått sin önskan om en livligare spanarverksamhet
uppfylld. Redan dagen efter expeditionens bildande körde Tom upp honom
klockan sex på morgonen; ett tidigt kafé, två förmiddagskneiper och en
biljardsaloon hade de besökt -- utan resultat -- och nu, klockan åtta
på kvällen, skulle det bära i väg till Woods busvarieté, ett _verkligt_
ställe, som Tom uttryckte sig.
-- Det finns ingenting som är så nyttigt för huden som litet målarfärg,
sade expeditionens chef och klatschade en halv tub sminkfett mitt i
ansiktet på redaktör Grenander. Smeta nu omkring kulören, sir, så blir
det bra.
Själv firade Tom verkliga orgier med färgen, men när han granskade
slutresultatet tyckte han ändå att hyn var alltför civiliserad. Albert
Grenander protesterade, om inte i civilisationens så i förnuftets namn,
och varnade mot överdrifter.
-- Vet ni av att hälften av Woods publik består av hottentotter, kaffrer,
malajer och kulier, de senare av olika sorter, indiska och kinesiska? Har
ni sett en indisk malaj i högtidsdräkt, sir? Ni kommer att bli generad
över ert hyggliga utseende och generad är vad man sist får bli på ett
sådant ställe som Woods. Allvarligt talat, vi få inte sticka av från
mängden alltför mycket, förstår ni, vår uppgift är mera att observera än
att bli observerade. Inte sant, sir?
-- Jo, naturligtvis har du rätt, Tom, sade herr Grenander fogligt.
Och Tom såg förtjust ut över den komplimang, som herr Grenanders _du_
uppenbarade.
Albert gick fram till klädskåpet, i vars mahognyfanerade dörr en slipad
spegeloval gnistrade mot kristallkronans tre buketter av silverornerade
sfäriska lampor. Med största allvar betraktade han den kolorerade
vrångbild av redaktör Grenander som glaset visade. Om någon för två
månader sedan påstått, att ödet tillämnade honom en sådan konfrontation,
skulle han avvisat tanken med allt det förakt och löje, av vilka han
kunde vara mäktig. Nu föreföll honom situationen självklar.
Att beskriva Woods varietéinteriör är överflödsgärning. Tag vilken
internationell buskrog som helst med omålade bord och fernissade stolar,
häng upp några sömniga, nedrökta japanska lyktor under en läktare
kring salens tre väggar och slå ut den fjärde till en scen, stor som
ett borgerligt matsalsbord, och ni har inredningen. Odören kan icke
skildras, därför att språket ännu inte känner ord, som samtidigt spegla
allt avskyvärt i luktväg som finns, frän gammal piptobak till den starkt
animala utdunstningen av malajer och kulier.
Publiken svarade mot Tom Feathertoms antydningar -- i ett hörn av salen
överträffade verkligheten fantasibilden. Albert Grenander var glad att
han såg ut som han gjorde. Ett runt bord stod ledigt vid väggen under
läktaren -- ur varietésynpunkt var det ogynnsamt, ty en med oanständiga
ord på världens alla språk fullklottrad träpelare skymde synfältet, men
våra båda herrar hade inte kommit för att se Jui Jimpy Joalli hoppa kråka.
-- Tänd en stark cigarr, rådde Tom viskande, den som inte är van vid
parfymen, kan bli sjösjuk på tio minuter.
-- Jag röker inte, stönade herr Grenander. Och i detsamma kände han
kallsvetten bryta fram vid tinningarna.
Tom ruskade på huvudet -- en människa som kan telegrafera efter tvåtusen
pund och inte röker! Generalkonsuln hade rätt häromdagen, verkligheten
_är_ underbarare än dikten. Tom plockade fram en grabbnäve cigarretter
och tände två stycken på en gång. Den han inte klistrade fast mellan
läpparna lade han att självröka på träbordet, och det lättade mycket
riktigt atmosfären en liten smula.
Pianisten, en gulvit alkoholist i fjärde stadiet, gick till attack
på klaveret, vars kraftutveckling mest av allt påminde om en bil på
åttiotalet. Det gamla skrället åstadkom ett infernaliskt oväsen, men
kom inte ur fläcken med någon melodi. Samtidigt skakade det smutsgula
förhänget åt sidan och Jui Jimpy Joalli skuttade in. Hottentotterna
visslade och kaffrerna ropade bravo. Kulierna -- av indisk ras -- uppgåvo
sin stams stridsrop, européerna rekvirerade mer whisky.
-- Det märks hon är populär, skrek Tom genom orkanen.
Men herr Grenander hörde inte. Han hade plötsligt fått syn på en fräknig
nacke under en gul hårkrans, som han tyckte sig ha sett förut. Det var en
herre som satt vid ett bord alldeles intill; han gav blankt sjutton i Jui
Jimpy Joalli och vad som försiggick på estraden, läste en tidning, drack
en varm ångande dryck mitt i februarisommarn och drog korta, häftiga
bloss på en pipa.
Pianisten fattades just då av ett plötsligt ursinne. Han reste sig upp
till hälften, grep ett för musikens analytici fullständigt odefinierbart
ackord med sina tio fingrar och körde samtidigt armbågarna i bas och
diskant.
Effekten blev storartad. Jui Jimpy Joalli satte sig på stjärten --
synbarligen utom programmet -- och mannen med den fräkniga nacken och
gula hårkransen vände en halvprofil mot Tom Feathertoms bord.
Nu var herr Grenander säker på sin sak.
Med av iver darrande fingrar tog han upp penna och anteckningsblock --
att få öronljud fanns ingen tanke på -- skrev två rader på lappen, rev
den loss och sköt meddelandet över till Tom.
Tom Feathertom läste. Ögonen strålade på pojken som två stjärnor, när han
förintade skrivelsen genom att riva den i nästan mikroskopiska flisor.
Sedan vätte han fingertopparna mot läpparna, vilket -- som vi förut
förrått -- hos denne individ kännetecknade höjdpunkten av sinnesrörelse,
och tände två nya cigarretter.
Vad herr Grenander skrivit var följande:
_Mannen med den fräkniga nacken strax till höger om oss är herr Sirius,
don Ramons sekreterare ombord på Lorenzo._
Minuten efter kolaberade klaverchauffören. Jui Jimpy Joallis nummer var
slut, det smutsgula förhänget skakade fram igen till sin hysteriska
ståltrådsdans och kaffrernas utdunstning blev åter normal.
Den grenanderska expeditionens chef lämnade sin plats och slog sig ned
vid ett bord hos två ladies längre fram mot estraden. Han beställde
en flaska fransk champagne och föreföll att redan vara något berusad,
vilket emellertid inte tycktes bekymra damerna, som båda två samtidigt
försökte få plats i hans knä. Redaktör Grenander nöjde sig med att bevaka
herr Sirius’ nacke -- och det var icke något ansträngande arbete, ty
denna nacke förde närmast tanken på en vaxkabinettfigur i sin absoluta
orörlighet.
Så fort Tom Feathertom fått in vinet, hällde han de tre glasen
bräddfulla. En sjöman vid bordet intill såg champagnen skumma över, stod
upp och lade ned sin högljudda protest mot ett sådant handhavande av
guds gåvor. Den ena av Toms ladies, som bar en bjärtröd schal över ett
par nakna brungula axlar, tog Tom i försvar och bad sjömannen inte lägga
sin näsa i blöt. Under tiden hade Tom Feathertom tömt sitt glas i botten
och därmed tycktes han vara färdig. På vinglande ben reste han sig upp
och började en ursinnig harang över alla länders mariner i allmänhet och
denne lymmelaktige flottist isynnerhet.
Ögonblicket därpå var Jui Jimpy Joalli glömd. Stampubliken hade