Hans excellens av Madagaskar - 11

Men hörnlyktans månsken envisades alltjämt att sprida sitt spökvita
skimmer på Tom Feathertoms förhyrda golvplankor.
Plötsligt avbröts tystnaden av ett våldsamt skrällande rammel. Det
lät som om en dörr slagits igen och strax därpå klirrade ett regn av
glasskärvor mot trottoaren alldeles intill, ackompanjerat av ursinniga
och hånfulla, lugnande och eggande tillrop. Tre språks grovkalibriga
svordomar fyllde nattluften. Slag föllo. Jämmerrop höjdes. Då -- tvärs
igenom detta larm -- skar som en rakknivskarp klinga en polispipas gälla
siren.
Nu klapprade klackarnas trumvirvel igen, med en våldsam, dånande ansats
-- för att dö bort i ett hastigt diminuendo. Så hördes en befallande
stämma ryta några ord, en ynklig, jämrande kvinnoröst upplöstes i
klagande snyftningar, en dörr stängdes under metallrasslet av en tung
nyckelknippa, och därpå inträdde en tystnad, som var så djup att den
hördes.
-- Vad var det där, Tom? viskade herr Grenander.
-- Det var bara en biljard mitt emot som stängdes, väste Tom tillbaka.
Så där är det var kväll. Men i dag blev de färdiga tidigare än vanligt.
Klockan har väl inte slagit elva än, sir?
-- Hon klämtade nyss tre kvart.
-- Just det. Precis vad jag tyckte. Håll er beredd, sir. Det kan börja
för oss när som helst nu.
Tom hade knappt sagt detta förrän tassande steg hördes utanför -- just
sådana steg, som i romanerna och teaterpjäserna pläga förråda bovens
annalkande.
Den smygande främlingen stannar alldeles intill fönstret.
Först kastar han spanande blickar gatan upp, gatan ned. -- Därpå sveper
han den långa, svarta kappan tätare omkring sig -- och lyssnar. Känner ni
igen preludierna?
Allt är tyst.
Ingen människa syns till.
Då vänder främlingen sig om mot fönstret, lutar sig fram, sätter näsan
tätt intill glaset, skyggar med båda händerna för ögonen och försöker
genomtränga mörkret där inne. Men allt som syns är en kritvit gata av
ljus på golvet och mitt i samma gata en skarp skugga av den man, som gör
ifrågavarande iakttagelser. Jo, längre in, något till vänster skymtar
något stort, oformligt -- men det är omöjligt att se vad det skall
föreställa.
Tom har försiktigt skjutit lådan tillbaka och hukat sig ned till
tigersprånget, Albert har sträckt fram högra armen och krökt fingrarna,
färdig att hugga till.
Något klirrar svagt mot rutan -- det låter som en sakta, men ovarsam
knäppning på lutans strängar.
Mannen vänder sig om, går ett par steg fram, tills han kommer ur ljuset
från hörnlyktan, knäpper upp rocken och gör en hastig undersökning av
innehållet i sina fickor. Han tycks inte finna vad han söker. Med en
missnöjd ruskning på huvudet knäpper han igen rocken och sätter sig
långsamt i rörelse gatan upp -- utan att så mycket som vända sig om en
gång.
Tom kan inte dölja sin missräkning.
-- Hörde ni, sir? viskar han.
-- Ja, svarar herr Grenander, och sinnesrörelsen gör hans viskning en
smula nervös, jag bara väntade, att han skulle trycka ned dörrhandtaget.
-- Jag var alldeles _säker_ på det, förklarar Tom. Alltsammans gick
precis så till som jag hade föreställt mig att det skulle göra.
-- Vem tror du det kan ha varit?
-- Inte gott att veta, sir. Kanske någon som av pur nyfikenhet ställde
sig att glo genom rutan. Den här lokalen har använts till litet av
varje, förstår ni, sist förevisades den talande katten och mannen med
tjurnacken. Karlen nyss trodde kanhända de var kvar.
-- Antagligen trodde han det, Tom.
-- Tyst.
-- Vad är det?
-- Hörde ni inte?
-- Vad då?
-- Någon kommer.
Riktigt.
Och denna gången stanna stegen alldeles utanför dörren. Ett ögonblick --
handtaget tryckes ned, dörren går upp.
Är det inte samma figur som nyss -- en lång svart rock, uppslagen
krage, vars kant stöter intill den djupt neddragna mjuka, vidbrättiga
filthatten? Eljest ingenting att se, utom gestalten, vars längd och
läggning skvallra om smidighet och styrka...
Mannen stänger försiktigt dörren bakom sig och blir stående ett
ögonblick. Man kan höra hur häftigt han andas -- som efter någon
kroppsansträngning. Så börjar han treva sig fram i mörkret, mot bilen.
Han famlar framför sig med båda händerna och rätt vad det är stöter han
magen mot bilens motorhuv. För långt åt höger alltså. Framom bilen kan
han inte gå, rädd att då synas från gatan i det flödande auerljuset --
alltså följer han karosseriet bakåt, dubblerar suffletten och är i nästa
ögonblick vid vagnskorgens bortre dörr.
Med vänstra handen fattar han tag i dörrhandtaget, den högra sticker han
in genom bildörrens tomma fönsterram...
Ett par halvkvävda rop, ett ögonblicks brottning. Alltsammans är gjort i
en handvändning.
Råttfällan har fungerat briljant.
-- All right, sir, jublar Tom.
Och herr Grenander blänker till med sin ficklampa, svettig av
ansträngning, darrande av iver. Han böjer sig ned över fångsten och
sätter ljuset rakt i ans...
Så tumlar han tillbaka.
-- Stopp för guds skull, Tom, ropar han förskräckt, det är ju -- -- --


ADERTONDE KAPITLET.
Råttan.

-- Vem? skriker Tom, alldeles yr i huvudet.
Herr Grenander får i hast upp en näsduk, som han för till pannan.
-- Furstbiskopen, säger han med slocknande röst.
Alldeles. Det är hans helighet furstbiskopen, som ligger med ordentligt
bakbundna händer på golvet i mr Feathertoms förhyrda utställningslokal.
Tom förstår, att den infångade råttan inte är den rätta, och anar att
någon av herr Grenander icke förutsedd komplicerad situation inträtt.
Mycken kännedom om en furstbiskops funktioner eller makt har visserligen
inte mr Feathertom, men så mycket begriper han, att det måste vara högst
oskickligt att hålla en hög kyrkans man av furstlig börd fängslad på
golvet. Därför skyndar han sig att vid ficklampans ljus peta upp de
knopar och slag han nyss med så stor förtjusning och styrka lagt. Böjd
över båda står herr Grenander med ryggen krum och hjärnan uppfylld av
oklara föreställningar.
-- Kan man få ljus tänt här? är hans helighets första fråga, när han
befinner sig på benen igen, gnidande sina illa åtgångna handleder.
Tom vrider på en knapp vid dörren och där stå nu de tre herrarna i
det klara ljuset från en präktig hundraljuslampa mitt i taket. Det
skimrar som en gnistrande eldsky av damm efter brottningen på de murkna
plankorna, det virvlar i spiraler från taket mot golvet, från golvet mot
taket.
Nu först upptäcker furstbiskopen vem han har framför sig. Hans helighet
tar omedvetet ett teatersteg baklänges, slagen av en överraskning, som
kommer honom nästan att tappa målföret.
-- Herr Grenander, säger han och slår ut med båda händerna i ett
tillstånd av bottenlös häpnad, herr Grenander! Detta upprepar han
ytterligare ett par gånger, sista gången med tillägget: är det verkligen
ni?
-- Ja, svarar Albert allvarligt, skulle det förvåna ers helighet om jag
lät frågan gå tillbaka till er, formulerad precis på samma sätt?
-- Men, säger furstbiskopen, utan att bry sig om herr Grenanders
genfråga, i tidningarna stod, att den chokladbruna bilen inköpts av en
viss mr Tom Feathertom, och mellan raderna kunde läsas, att samme mr
Tom Feathertom öppnat denna utställning i avsikt att slå mynt av folks
sensationslystnad!
-- Mr Tom Feathertom är jag, sir, förklarar Tom inte utan en viss
stolthet och bugar sig.
Det spända uttrycket försvinner småningom från hans helighets förnäma
drag.
-- Mr Feathertom arbetar alltså i samråd med herr Grenander?
-- Ja, klipper Tom kärvt av och sticker händerna i byxfickorna.
-- Det har hänt mycket sedan vi skildes åt, ers helighet, infaller nu
herr Grenander, och av dessa mellanliggande händelser utgör den, som
ni varit medspelande i, endast en ringa episod, en ny länk i en lång
kedja av motgångar och missräkningar. Har ers helighet läst tidningarna
ordentligt, så skall ni förstå allt, om jag meddelar er att det är min
myndling, fröken Adorée Villanueva, som åsyftas i artikeln. Det är för
att få spaning på nidingen, som hela denna komedi satts i scen.
Ett soligt leende börjar stråla ur furstbiskopens vackra, gamla ögon; det
smittar läpparna -- och till sist är detta nyss så häpna ansikte en bild
av den mest uppsluppna munterhet. Herr Grenander skall just uttala sin
harmsna protest, då ljuset i taket slocknar.
Tom har nämligen skyndat till strömbrytaren vid dörren och vridit om
knappen.
-- Tag betäckning, viskar han. Någon kommer. Kanske den rätta råttan...
Ingalunda.
Klampande steg, dånande dörrslag, kommandoord, blindlyktor -- en hel
lysmasksvärm -- dragna sablar.
Tom låter ljuset spela.
-- Vem är det?
-- Polispatrull.
En överkonstapel ställer till med förhör. Den nattliga ekläreringen har
synts misstänkt, man släcker och tänder och släcker igen, lokalen förhyrd
av en mr Feathertom. Papperen på bordet!
Tom är nog lycklig att ha värdens kvitto på den erlagda hyran i
plånboken och visar fram dokumentet. Vad menas? Har hyresgästen inte
rätt att vistas i sin lägenhet? Överkonstapelns näsa förlänges något,
men myndighetspersonen har sinnesnärvaro och takt nog att be om ursäkt.
Han skickar ut sina män och retirerar också själv, sedan det försåtligt
framslungade ordet _nattgrogg_ träffat på en betongmur av oförstående.
-- Det är litet oroligt här, anmärker furstbiskopen, sedan dörren slutits
bakom den misslynte överkonstapeln.
-- Emellertid, säger herr Grenander bestämt, lär inte ers helighet
missförstå oss, om vi kräva några ord till...
-- Förklaring. Det är er rätt att begära och min skyldighet att avge
en sådan, mina herrar. Men låt oss söka upp en lugnare plats. Herr
Grenander kanske erinrar sig ett tillfälle, då jag bad honom göra ett
besök hos mig på Hôtel Royal. Om ni letar bland era papper, min herre,
skall ni säkert finna ett kort, som visar att jag inte far med osanning.
Albert kostar på sig en lätt bugning.
-- Jag minns det mycket väl -- och har bevarat ers helighets påstötning
i tacksamt minne. Men tyvärr fick jag helt oförmodat så mycket annat att
tänka på...
Furstbiskopen återupptar vid dessa ord sitt av polispatrullens ankomst
avbrutna glada leende.
-- För samlaren av bidrag, avsedda att utgöra bevis på Försynens
outrannsakliga vägar, skulle vårt möte i afton utgöra ett ganska dyrbart
nummer. Har herrarna lust att följa med till Royal -- nu genast?
Albert och Tom byta en villrådig blick.
-- För min del tror jag det är förkylt i natt, mumlar Tom.
-- I så fall, säger herr Grenander, anta vi ers helighets förslag.
Men just som de tre herrarna stå i begrepp att gå kommer furstbiskopen
ihåg... Han masserar sina värkande handleder och säger:
-- Har mr Feathertom något emot att ta med sig den lilla portfölj, för
vilken jag var nära att bli dräpt i natt som en på bar gärning gripen
tjuv. Ingen skall försöka narra den av honom, det har han mitt biskopliga
ord på.
I hans helighets tonfall är det något som erinrar om den patriarkaliske
husfaderns hemlighetsfullhet på julafton. Tom går lydigt till bilen och
fiskar upp fröken Villanuevas läderväska, han vrider om knappen, låser
dörren till sin förhyrda utställningslokal och med furstbiskopen i täten
beger sig den sålunda förstärkta Grenanderska expeditionen i väg till
Hôtel Royal.
Klockan slår tolv i ett torn långt borta -- tolv betänksamma,
malmsjungande slag; -- inbrottstimmen, av vilken mr Tom Feathertom väntat
sig så mycket, är inne. Och råttan har tagit befälet över kattorna.
Men bakom expeditionen smyger en alltjämt långnäst överkonstapel, som är
upptänd av lågsinnad vrede över en utebliven nattgrogg. Han resonerar
som så, att även om herrarna inte hade någon whisky på lokalen, så finns
det kom-pen-sa-tions-medel. Överkonstapeln misstänker de där herrarna.
Ingenting skulle glädja honom så mycket som att få vatten på sin
kvarn, fastän vatten hörde till de varor som han just nu minst av alla
efterträdde. Polispatrullens chef kallade på sina män...
Men i den natten fingo de intet.


NITTONDE KAPITLET.
Ett kort men tillfredsställande kapitel.

Det var tydligt att Hôtel Royals betjäning avvaktat hans helighet
furstbiskopens ankomst med åtskillig oro. En piccolo hade sänts fram som
utkikspost ända till torget, och när pilten såg den remarkabla gästen
nalkas, satte han i väg som ett skott.
I hallen väntade portiern, som beskäftigt skyndade fram och just skulle
till att säga något, som började med _ma_ -- -- -- då hans helighet förde
två fingrar till munnen och på det sättet avbröt meddelandet.
-- Jag har en våning här, sade han, om herrarna vill hålla till godo.
Mottagningsrummet var en verklig salong med gobelängprydda väggar, tunga
ekmöbler och ett skåp, som skurits av någon europeisk mästarhand i början
på 1800-talet. Två dörrar voro täckta av tunga vävnader, och bakom en av
dem försvann värden med en föga högkyrklig brådska.
-- Det var en skojig gammal prisse, sade Tom, helt vanvördigt. Och
Albert Grenander erinrade sig, att det var precis samma ord som Adorée en
gång använt om... om... ja, om vem? Kanske Ilmer. Eller doktor Heil. Men
inte Kerman, för åt honom hade hon räckt ut tungan.
Herr Grenander måste ta fram näsduken och torka ögonglasen. Natten dröp
av väta, sedan en plötsligt påkommen nyck av västanvädret fällt ned en
ogenomtränglig, dubbelvävd dimgardin.
-- Furstbiskopen kommer nog att ge oss en tillfredsställande förklaring,
Tom, anmärkte Albert, när han satte guldbågarna till rätta bakom öronen.
-- För min del, sade Tom, har jag alltid varit rädd för gamla präster. De
ha en förmåga att trassla ihop de allra enklaste begrepp för en. I skolan
var vi välsignade med en kristendomslärare, som hade gett sig sju gröna
glas på, att han skulle få oss att begripa skillnaden mellan moral och
religion. Vet ni, så konfunderad som jag var efter den lektionen har jag
inte varit sen 1897, och det året är jag född, sir.
-- Jaså, sade herr Grenander utan att ha hört ett ord. Han tyckte
sig förnimma en svag vågrörelse hos det dörrdraperi, bakom vilket
furstbiskopen försvunnit.
-- I kväll är det, med förlov sagt, ungefär samma historia, fortsatte
Tom. Som ni vet, sir, är jag expeditionens chef och skulle naturligtvis
helst vilja bli behandlad mindre nonchalant. Men jag avstår gärna från
chefskapet och alltsammans, om ni kunde befria mig från den där känslan
att här är det ett slagsmål mellan moralen och religionen, som vi gjorde
rättast i att inte inlåta oss på. Prästerna få alltid rätt -- har ni
nånsin hört talas om en biskop som blivit slagen på fingrarna, sir?
Inte jag, åtminstone. Och här är det en biskop, som lika gärna kan låta
titulera sig kunglig höghet som helighet.
Tom reste sig upp.
-- Låt oss gå, sir. Det är det klokaste vi kan göra.
Men nu sköts draperiet undan och där stod furstbiskopen -- en bild av
tillfredsställelsen själv. Han nickade åt de båda herrarna och strök
sina mjuka, vita, violdoftande händer med någon sorts storprelatisk
självbelåtenhet, som gjorde ett högst enerverande intryck på mr Tom
Feathertom. Det vita håret var icke skinande som silver, ty en så
vacker glans kan aldrig silver få, och de lugna dragen voro långt ifrån
överjordiska. Men hela detta huvud förrådde en världslig fröjd av sådan
styrka att mr Feathertoms skepsis vändes i andaktsfull tillbedjan -- fast
han inte visste det och fast han stretade emot så mycket han orkade.
-- Att hålla hyggligt folk på sträckbänken, sade furstbiskopen, hörde
till medeltidens tortyrmetoder. Om jag emellertid nu ärligt vidgår, att
jag känner en stark frestelse att ta exempel av berömda mönster, men
att jag bekämpar denna frestelse för att sona mitt brott att olovandes
tränga in i mr Feathertoms utställningslokal -- får jag då absolution för
ifrågavarande förseelse?
-- Ers helighet talar i gåtor, förklarade herr Grenander, och Tom nickade
bifall, energiskt.
-- Kanske det, medgav prelaten och grep med sina långa smala fingrar
beslutsamt om dörrdraperiets veck.
Men så lät han handen sjunka igen.
-- Det sägs om oss präster, fortsatte furstbiskopen, att vi växa på samma
träd som skådespelarna. Jag har stritt mot den anklagelsen som ett lejon
-- inte ett retat, utan ett roat lejon -- och en gång höll jag på att
få en dusch på halsen för min övertygelses skull. Men i detta ögonblick
erkänner jag mig högtidligen som frukt på det trädet -- herr Grenander
obetaget att ta in konfessionen i sitt blad. Om inte annat så för nöjet
att nu få slå tre slag i händerna -- precis som en regissör bakom rampen
-- och säga: _ridå_!
Därmed slog furstbiskopen tre smällande slag med handflatorna mot
varandra och drog undan draperiet så mässingsringarna fräste som en
jubileumsraket.
Där stod hon, flickan. Adorée Villanueva, den bortrövade. Don Ramons rov.
Saraj Daraïs förmodade byte. Herr Grenanders myndling.
Men _var_ detta Adorée?
Hon stod stilla och höll ögonen nedslagna. Inte ett steg tog hon för
att nalkas Alberto, Alberto mio. Kindernas dunkla, sammetslena olivfärg
glänste purprad. Och hennes små händer fingrade ett halsband av
genomborrade mässingskulor, som hon haft med sig från Hamsten, en gåva
av Eduard Rissel -- ack så obetydlig i jämförelse med de smycken hans
excellens av Madagaskar erhållit i avskedspresent av den hedervärde kung
Saraj.
Vart tog Albert Grenanders tafatthet vägen? Han, som inte hade mer
vana att skicka sig i damsällskap än en elefant att gå på lina. Herr
Grenander, vilkens träsmak av egoistisk ungkarl lämnat stoff till så
många raljanta kupletter i Publicistklubben. Var fanns denne herre?
Tom måste beundra Albert Grenanders säkerhet, när han slöt Adorée
Villanueva i sina armar -- men maken till den förvirring flickan visade
hade Tom aldrig skådat. Hon var röd och blek om vartannat; rätt nu
började tunga tårar falla från hennes vackra ögon, och snyftningarna
kämpade sin första hårda strid i hennes bröst.
Mr Tom Feathertom hade bra gärna dröjt sig kvar en liten, för liten stund
till i furstbiskopens gobelängdraperade salong, men hans helighet stod i
dörren och gav ett tecken, som varken kunde eller fick missförstås.
Tom retirerade alltså skyndsamt och hade -- uppriktigt sagt -- just ingen
anledning att ångra sin lydnad. Ty i rummet bredvid hade furstbiskopen
låtit trolla fram en supé sådan den bara kan åstadkommas i Kapstaden.
Och doften av 1878 års Bordeaux, nyss skänkt i de tunga slipade
kristallerna, förtätade atmosfären på ett för luktorganen i hög grad
behagligt sätt.
-- Vi kanske få vänta ett par minuter på de båda andra, skämtade hans
helighet, men låt oss smaka på druvan från Sydfrankrike under tiden. Det
blir en svår handikap för herr Grenander och fröken Villanueva, men de få
skylla sig själva. -- Skål, mr Feathertom!


TJUGONDE KAPITLET.
Adorées äventyr.

Om madame Beruelles’ lynne var hennes saligen avlidne man alltid färdig
att vittna, att det inte kunde karaktäriseras med ett mer träffande ord
än: _gement_. Samma iakttagelser gjorde kammarjungfrun Marie Fichter,
kallad Fichter, tretton år senare på Hôtel Royal i Kapstaden. Hon hade
anställts -- helt plötsligt -- av en förnäm och rik prelat för att passa
upp en märkvärdig ung fröken, vars moderliga stöd madame Beruelles skulle
vara. Fichter fick alltså utan vidare tre husbönder, madame Beruelles,
fröken och furstbiskopen -- i nu nämnd ordning -- och det var inte just
så roligt, men lönen mättes rundligt ut, och Fichter hade gott humör.
Det finns emellertid en gräns för allt -- också för det goda humöret.
Denna morgon var madame Beruelles rent förbannad, hon stjälpte en hel så
vatten över huvudet på Fichter och kastade till på köpet två par tunga
pjäxor i ryggen på henne, när hon skulle gå och söka få vattnet ur håret.
Fichter sade sig själv:
-- Något måste ha hänt. Efter käringen är _så_ arg, kan det inte vara
annat än roligt -- jag hade lust att gå och fråga fröken.
Långt behövde inte Fichter gå. Hon hade knappt hunnit tänka tanken till
slut förrän hon mötte fröken Villanueva i hotellkorridoren. Adorées humör
var precis motsatsen till madame Beruelles’. I famnen hade hon ett helt
fång skärvita nejlikor och ögonen spelade rent av farligt, när hon sade:
-- Fichter, jag är så _jäkla_ glad!
Nu höll Fichter verkligen på att få slag.
Mina läsare, som känna Adorée från förra delen av denna bok bli inte
överraskade av Adorées verbiage, men Fichter hade aldrig hört sin
härskarinna tillgripa sådana ord. Över huvud hade hon aldrig hört henne
tillgripa några ord alls. Ty under herr Grenanders och Toms odyssé till
Madagaskar visade Adorée alls ingen benägenhet att öppna sin mun --
men väl sina ögon för aldrig sinande tåreflöden. Förändringen var så
påtaglig, att Fichter, som hade huvud på skaft, genast satte frökens goda
lynne i relation till madame Beruelles’ dåliga.
-- Snart lämnar jag dig, lilla Fichter, sade Adorée och räckte sin
kammarjungfru en hel näve nejlikor.
-- Nej, protesterade Fichter, tog emot blomstren och neg.
-- Jo, försäkrade Adorée, jag reser till Europa och gifter mig med
Alberto. Eller kanske jag gifter mig först och reser sedan.
-- Vem är Alberto? frågade Fichter, intresserad som alla kvinnor, när det
gäller giftas.
-- Alberto är en mäktig excellens, sade Adorée, riddare och kommendör,
med rättighet att hålla tjugufyra livegna, som han kan låta avrätta när
det behagar honom -- eller mig -- -- --
Av denna oskyldiga replik kan läsaren förstå, att fröken Villanueva redan
erhållit ganska fullständiga upplysningar om sin förmyndares göranden och
låtanden under de sista veckorna. För att säga sanningen svävade inte
heller Alberto i okunnighet om hennes -- -- --
* * * * *
Knappt hade herr Grenander försvunnit från Adorées sida i tullhuset med
publikanen och de fördömda cigarrlådorna förrän don Ramon, spanjoren, dök
upp.
-- Fort, señorita, viskade han, ni svävar i livsfara. Låt mig föra er i
säkerhet.
-- Pytt, svarade Adorée. Det där kan ni deklamera för någon annan, herr
poet --
Men då hade en dekorerad uniformsherre uppenbarat sig och presenterat sig
som spansk konsul, generalkonsul. Han kom direkt från det hörn, där herr
Grenander försvunnit, och överräckte ett av förmyndarens visitkort, på
vilket följande ord voro skrivna med blyerts:
»_Låt överbringaren av detta föra dig till hotellet. Jag blir
tvungen att stanna kvar här en timme, kanske två._
_Albert._»
Adorée gick i fällan. Men en sund instinkt sade henne så pass mycket att
hon tvekade i det sista -- flickan vägrade att stiga upp i den väntande
chokladbruna bilen.
-- Gå tillbaka då, erbjöd don Ramon, men anklaga inte mig för er olydnad
mot señor Grenander och för de olyckor som komma att följa!
Detta bestämde tösen. Hon steg upp i åkdonet och det bar i väg.
Vart?
Utefter gator i rasande fart, över torg, tvärs igenom planteringar.
Staden tog slut. Leden blev trängre -- rätt vad det var började bilhjulen
sluka landsvägsdamm.
-- Nu slår ni stopp, förklarade Adorée bestämt, jag vill inte vara med
längre.
Då kastade den spanske markisen masken. Han föll på knä i bilen,
skanderade långa stycken ur Spaniens lyriska diktning, bedyrade sin
kärlek i de mest blodröda ordalag och drog till sist fram en revolver.
-- Om ni oåterkalleligen avvisar mig nu, slutade han, så skjuter jag
först er och sedan mig själv. Välj, señorita!
Bilen rusade ursinnigt fram på en slät landsväg i något obekant
väderstreck på Sydafrikas sydligaste spets. Adorée skulle helst velat
göra ett försök att strypa spanjoren, men efter ett par sekunders tvekan
beslöt hon att föredra ett försåtligt uppskov framför en obskyr död --
och kapitulerade villkorligt.
Vore det för mycket begärt: en betänketid på några timmar?
-- Nej, resolverade markisen.
Och så vändes näsan på bilen åter mot Kapstaden.
Där hade herr Sirius hunnit få allt i ordning. Ett litet hus i Claremont
inom en trädgård av blombärande buskar och höga, vajande träd -- utifrån
såg det inte alls ut som något fängelse -- stod färdigt att ta emot
spanjoren och hans bortrövade skatt. En riktig gammal romanduenna med
skarp näsa, stickande ögon och ett ofantligt vitt förkläde tog emot vid
grinden. På hennes krypande sätt var det inte svårt att gissa sig till
mutkolven, men Adorée hade ju inga pengar och därför gick det som det
gick.
Hur? frågar ni.
Så här.
Fångens första dag var dräglig nog. Don Ramon visade sig endast en gång
och herr Sirius inte alls. Så fort mörkret fallit på, gjorde Adorée tio
olika rymningsförsök, som alla misslyckades. Även om detta hus varit
försett med stuprännor skulle det inte hjälpt, eftersom fönstren säkrats
med utifrån låsta spärrhakar. Dörren till fröken Villanuevas salong
reglades visserligen icke, men i rummet utanför vakade duennan vid en
ofantlig kaffekastrull, som aldrig tilläts kallna...
Andra dagen blev värre.
Redan klockan nio på morgonen kom don Ramon med bröstfickan bukig
av kastiljansk lyrik. Han var stolt som en torero, smidig som en
toledoklinga, mjuk som en angorakatt.
-- Ni befinner er väl, señorita?
-- _Seguro que no, señor._
-- Jag förstår, sade don Ramon och bröstade sig, oron, nervositeten...
Hur vore något annat möjligt, señorita? En blomma som darrar för
morgonvinden, en fågelunge i det daggstänkta gräset med det lilla hjärtat
klappande av glädje och ängslan. Ack, _mi corazon_!
(Gud, en sån narr! tänkte Adorée på sitt hemlands språk.)
Men högt sade hon:
-- I dag för ni mig tillbaka till min förmyndare på hotell van Leeken,
inte sant, señor. Jag ger er mitt hedersord på att hela affären är
utagerad med en ursäkt. Och sedan står det er fritt att fullfölja era
avsikter med ärliga medel.
-- Ha ha! skriade don Ramon hånfullt, därmed visande att han inte fullt
ut var den narr Adorée tog honom för. Hur skulle _ni_ kunna veta, vad
jag har för avsikter, señorita?
-- En spansk ädling kan inte ha annat än rena avsikter, señor, sade
Adorée stolt. Jag vet det, ty jag har själv spanskt blod i mina ådror.
-- Härliga kvinna, ljuva ros, deklamerade don Ramon, underbara varelse!
Sommarsky på vårhimmel! Gyllenfransade purpurdröm! Mina avsikter äro rena
som snön på Monte Cornos hjässa. Men ni får själv bestämma, på vilka
vägar jag skall nå dem.
-- Vad menar ni, señor?
Spanjoren föll inte på knä, men lade handen på vänstra sidan av bröstet,
just där den kastiljanska lyriken svällde under jaquetten.
-- Samtycker ni att gifta er med mig, señorita?
-- Nej, bedyrade Adorée med något av en fanatisk övertygelse i stämman,
himlen är mitt vittne, att jag inte gör det.
-- Beundrar ni en man som är beslutsam och fast i sina handlingar, när
han vet vad han vill?
-- Ja, svarade fröken Villanueva -- och tänkte på redaktör Albert
Grenander, då denne fem år tidigare utan annat vapen än sin så kallade
fontänpenna kämpade emot Eduard Rissels vedersakare och slet sönder deras
teoretiska fångstnät som man snärjer en spindelväv med promenadkäppen.
-- Gott, sade don Ramon och spände vador i ett par diagonaler över
golvet, då skall ni se att ni kommer att ändra åsikt mycket snart,
señorita -- beträffande frågan om giftermålet. Jag, jag markis don
Ramon por Falta de Dinero är just i besittning av det beslutsamma mod,
som skall vända er ovilja i kärlek och -- jag säger det utan skryt --
tillgiven beundran.
Därpå gick don Ramon por Falta de Dinero bort till dörren, som han
öppnade på vid gavel. I rummet intill höll duennan troget vakt vid
kaffepannan.
-- Är Sirius där? frågade don Ramon.
Sirius var där.
-- Var god och stäng dörren bakom er, herr Sirius, bad don Ramon, och
meddela mig vad ni har uträttat.
-- Men, tvekade sekreteraren och vände två av ondska och