Hans excellens av Madagaskar - 09

instans. Justitieministern satt på en pall bredvid och bläddrade i en
stor bok; haremsministern stod som allmän åklagare, iförd en purpurfållad
vit linnemantel, vid bordets andra sida.
Kung Saraj tog på sig en fördömt bister min, dängde klubban i bordet och
befallde:
-- För fram brottslingarna!
Herr Grenander såg ut som om han befunnit sig på något kvasikritiskt
reportage i en främmande stads museum, smått kisande bakom sina
glasögon. Tom höll sig strax i hans rygg och drog litet på mun åt
justitieministern.
Hovet var imponerat. Tre av de sju närvarande damerna knäppte ihop
händerna, alla de övriga iakttogo en respektfull tystnad.
Saraj Daraï höjde sin stämma. Han talade med uppehåll mellan orden,
driven av samma bevekelsegrunder som gourmeten, när han låter ett svalt,
citronstänkt ostron eller en sked iskyld Belugakaviar långsamt smälta i
munnen:
-- Det är inte brukligt, sade han, att skriva några så kallade
protokoller för sådana bagateller som att en eller annan karl gör en
dumhet och mister huvudknoppen. Men min utrikesminister har sagt mig,
att kungarna i herrarnas land möjligen kunde göra Madagaskars franske
generalguvernör -- den gud beskydde! (hånskratt från okontrollerbart
håll) -- ansvarig för vad som hänt med herrarna i Tajunga, och därför
skall jag -- trots allt besvär och varjehanda olägenheter -- be att få
framställa några frågor.
Titulus Saraj tog en penna och det såg verkligen ut som om han skrev.
Därpå vände han sig till Albert Grenander.
-- Fullständigt namn och födelsedag, titel eller yrke?
-- Albert Karl Frans Grenander, född den 12 februari 1875, till yrket
tidningsman.
-- Erkänner ni, att ni från mitt ägande harem velat bortföra en ung och
skön kvinna, av mig inköpt och kontant betald?
-- Ja.
-- Gott. Tajungas lagar föreskriva dödsstraff för detta brott. Är ni
beredd att undergå straffet?
-- Ja.
-- Er ålder gör er berättigad att slippa se er kamrats huvud falla för
bödelsyxan. Alltså skall ni halshuggas först. Men tycker ni återigen det
är lustigt att vara vittne till hans avrättning, så äro vi beredda att
kasta om ordningen. Eller hur, justitieminister?
-- Naturligtvis, majestät.
Herr Grenander vände sig till Tom, som hela tiden översatt frågor och
svar.
-- Säg till honom, Tom, att jag vill så snart som möjligt bli kvitt den
här komedien, som förefaller mig i alla avseenden vidrig.
-- Nåväl, orerade Saraj, Balama är äldre i yrket än Malaba. Tag hand om
herrn med de guldbågade glasögonen och gör din plikt. Musikanter, spelen
upp! Tjänare, bjuden omkring vin!
Musikanterna förde de långa, silverbeslagna klarinetterna till sina
läppar, trumslagaren spände sin högra armmuskel, cymbalisten höjde sina
mässingstallrikar över huvudet och anföraren sträckte båda händerna mot
taket, färdig att hastigt dyka ned med dem till en gest, som skulle riva
upp en orkan av skrällande, pipande, tjutande musikvirvlar. Kung Saraj
smålog förnöjd -- han var belåten med sitt sätt att regera och tyckte
att han hade heder av sin dag, fast klockan inte var mer än halv elva på
förmiddagen. Justitieministern slog igen boken och haremsexcellensen, som
redan satt in herr Grenanders tiotusen francs på upp- och avskrivning i
en fransk bank i Antananarivo, bytte om fot. Han hade nämligen vilat på
den vänstra under hela rannsakningen med den äldre brottslingen.
Men det blev inte något av med den tilltärnade malagassiska valsen --
anföraren stod ännu med händerna sträckta mot marmortaket, när Tom
Feathertom efter två pantersprång var framme vid Sarajs tronstol. I
handen höll han ett papper, på vilket två rader voro skrivna. Och detta
papper lade Tom -- med några hastigt framviskade ord -- under härskarens
ögon.
Saraj Daraï bjöd tystnad. Allt liv avstannade. Händelsen var oerhörd. Vad
skulle nu ske?
Men knappt hade majestätet kastat ett öga på meddelandet förrän hans hy
förvandlades. En vit man skulle blivit eldröd -- Sarajs ansiktsbrons fick
en skiftning i mässing. Vitorna i hans ögon sprängdes med blod. Kring de
tjocka läpparna stod fradgan som på en epileptiker.
Han reste sig upp, med de hårdnade knogarna knutna kring karmstolens
armstöd. Röt gjorde han -- och fiskrätten och moseln och burgundern voro
glömda som om de aldrig funnits till.
-- Håll, Balama! Hitåt, Malaba! Tagen bilorna med er! Huggen denna
fähund -- majestätet pekade på Tom -- i stycken utan process och
protokoll och rannsakning, klyven honom, som I klyven ett vedträ! Ligger
han inte platt död och tillintetgjord inom tre sekunder, så är det er
egen förgörelse, förrn det rings till middag. Fort, fort, fort!
Det tumult som nu uppstod kan svårligen beskrivas -- herr Grenander
skulle själv använt denna slitna fras om han varit dömd, inte till döden,
men att göra ett referat av händelsen. Balama och Malaba störtade upp med
jätteknivarna i högsta hugg, genom hela hovet gick en våg av förfäran.
Ett av hovfruntimren svimmade och måste bäras ut. Justitieministern föll
av stolen och haremsministern fiskade förgäves efter sin Snusdosa. Albert
Grenander, som plötsligt såg sig lämnad i sticket av sin skarprättare,
skyndade efter -- dels av en naturlig önskan att befinna sig så långt som
möjligt från Sarajs skulpterade stupstock, dels av oro över vännen Toms
öde.
Men långt innan de malagassiska ädlingarna hunnit lyfta sina knivblad
över Tom för att enligt uppdrag klyva honom som ett vedträ, hade Saraj
Daraï läst _den andra raden_ i Tom Feathertoms kommuniké, och därmed
tycktes han också ha ändrat åsikt beträffande Toms öde.
Fruktansvärd i sin konfunderade vrede reste han sig för andra gången i
stolen:
-- Rören honom inte, skrek han. Denne man tillhör än så länge mig.
Men även en kokosfärgad suverän måste visa sin omgivning en viss hänsyn.
Hovet var inbjudet till avrättning, musikunderhållning och förfriskning,
och alla (utom den stackars mänskan som svimmat) väntade både på
avrättningen, musikunderhållningen och förfriskningarna. Man kunde inte
utan vidare köra ut noblessen, isynnerhet som ministärens fruar gjort
sig särskilt gentila. Därför nödgades nu Saraj Daraï lägga sin brons
i förbindliga veck och anmoda de närvarande att ta sig en promenad i
slottsparken, medan en viss räkning gjordes upp med den yngre av de båda
dödsdömda gentlemännen.
Herrn med glasögonen skulle under tiden förvaras i hallen, sorgfälligt
bevakad av _l’officier du peloton d’execution_.
* * * * *
På mindre än två minuter var marmorsalen utrymd. Justitieministern
envisades att stanna kvar, men Saraj rynkade ögonbrynen -- och mer
behövdes inte. Dagkaptenen skulle hålla vakt utanför närmaste dörr och
genast komma in, om han genom rop blev anmodad; eljest borde man hålla
sig stilla som råttor -- på alla håll och kanter.
Som råttor...
Så fort Saraj Daraï och Tom Feathertom blivit ensamma, förändrade den
förre sätt. Hans röst tappade den släpiga, liknöjda tonen; ögonens
uttryck hårdnade. Majestätet förvärvade plötsligt en högst märklig
förmåga att tänka och uttrycka sig europeiskt.
Han sköt undan papperen, lade armbågarna på bordet och lutade sig fram
mot Tom.
-- Du har avslöjat min stora hemlighet, säger du. Vari består den?
-- Ers majestät har exdrottning Ranavalona III gömd här på slottet.
Franska regeringen tror, att drottningen är kvar i Alger, och på den tron
-- endast på den tron -- tolererar man ers majestäts existens. Skulle
Frankrikes generalguvernör i Antananarivo få kunskap om att drottningen
befinner sig här, hos sin brorson, så blir det -- om jag får uttrycka mig
på europeiska -- en sjuhelsikes historia både för ers majestät och för
drottningen.
-- Du har fullkomligt rätt, min vän.
-- Man litar inte riktigt på stammarnas ärlighet. Släktkärleken är
stor på Madagaskar och drottningen har rötter hos många hövdingar. Ers
majestät känner sin moster. Det är en klok kvinna -- och hon vet vad hon
vill.
-- Har du talat med henne, gosse?
-- Nej, ers majestät, det har jag inte. Av en ren slump kom jag att
gå vilse i en av era välsignade flyglar, råkade öppna en dörr, som
jag aldrig öppnat förr -- och där satt hon, drottningen. Jag blev
fullständigt paff, ers majestät -- eftersom jag sett i tidningarna nere i
Kapstaden att hovakolonien i Alger förberedde en fest till hennes ära den
1 mars. Men där satt er kungliga moster i alla fall -- gud allena vet vem
som dubblerar henne nere i Alger!
Saraj lutade pannan i handen.
-- Allt vad du nu yttrat, sade han, är lika sant som att solen skiner
här utanför. Jag gratulerar dig till din iakttagelseförmåga och dina
slutledningar, men beklagar, att de inte komma att göra dig någon glädje
i detta livet. Du förstår att du nu är mer dödsdömd än du någonsin varit.
Hade du sju och sjuttio liv, så skulle jag släcka dem alla innan nästa
timme gått in. För tio minuter sedan skulle fallet av ditt huvud mot
mitt stengolv knappt gjort mig så mycket glädje som ett glas verkligt
god Mosel. Nu blir det en vällust att höra Balamas svärd skära igenom
nackskinnet på dig.
Och därmed reste sig Saraj Daraï för att kalla in ministrarna, hovet,
skarprättaren, musiken.
-- Vänta en sekund, ers majestät, bad Tom. Låt mig visa er en
papperslapp, innan ni ånyo församlar ert rikes stöttor omkring er.
-- En papperslapp?
-- Ja, sade Tom, och drog upp en liten avlång, skär lapp ur fickan. Vill
ers majestät vara god och titta på det här!
-- Nå, så sant jag lever, bedyrade Saraj hånfullt -- är det inte ett
helt litet vanligt kvitto på ett rekommenderat brev till en herr Tom
Feathertom i Kapstaden.
-- Står där ingenting annat också, majestät?
-- Försändelsen skall, om inte adressaten påträffas inom tre dagar,
vidaresändas till generalkonsul Jack Macinfish, som äger att brevet bryta
och behålla.
-- Just det, ers majestät.
Saraj snodde den skära papperslappen mellan fingrarna.
-- Gott och väl, sade han. Men vad har detta med detta att göra?
-- Ni är blind, Saraj Daraï. I det brev, på vars avsändande från Tajunga
ni har kvittot i era händer, finns en utförlig skildring av drottningens
liv här i ert palats Alamabasa. Egentligen räcker det ju med tre rader
till de franska myndigheterna, men jag har broderat en liten smula...
Saraj andades häftigare under det gossen fortsatte:
-- Om inte Tom Feathertom kvitterar ut detta brev i Kapstaden inom tre
dagar, så går det vidare till generalkonsul Jack Macinfish, som bryter
det och tar del av innehållet med stort intresse.
-- Skurk! väste Saraj i den riktiga melodramatiska teaterstilen.
-- Så går samme generalkonsul, enligt i brevet meddelade föreskrifter,
direkt upp till de franska myndigheterna i Kapstaden och trettio minuter
senare har franska generalguvernören i Antananarivo ett iltelegram om
vad som inträffat. Jag skall inte tillåta mig att profetera något om
händelserna i Tajunga omedelbart efter. Men det lär väl bli litet rörigt,
eller hur, monsieur?
Saraj sprang upp.
Han hade goda förståndsgåvor och såg precis hur landet låg.
-- När gick ert fördömda brev härifrån? frågade han.
-- Med postångaren i går eftermiddag. För närvarande befinner det sig
i franska statens postvård ungefär mitt i Mozambiquekanalen. Och efter
fyrtioåtta timmar och litet till har engelska regeringen övertagit
ansvaret för det i Kapstadens huvudpostkontor. Sprängfria kassaskåp, min
bäste.
Toms ton mot suveränen blev allt mer och mer vårdslös.
Saraj Daraï gnuggade sina naglar mot armstödens polerade järnek.
-- Det går en båt i morgon bittida, sade han hest, en båt direkt till
Lourenço Marquez. Den måste ni och er vän ta. Och omedelbart fortsätta
till Kapstaden.
-- Det tror jag inte vi bry oss om, svarade Tom lätt.
-- Seså, frestade Saraj med mjuk röst, ni skall inte vara ond för den här
lilla tillställningen. Mellan frukostbjudning och politik är en djäkla
skillnad. Jag skall gärna framföra mina ursäkter till er vän och till er
också -- låt oss bara komma överens.
Tom gjorde en grimas.
-- Har jag förstått min vän, doktor Grenander, rätt, sade han, så _vill_
han nu bli avrättad. Så ohövligt som man bemött oss i detta fördömda
Alamabasa vore vi -- för vår heders skull -- bäst betjänta med att man
för oss till schavotten. Vissheten om de diplomatiska myndigheternas
raseri, flottaktionen, franska regeringens ingripande, Englands armerade
protester och så vidare och så vidare gör exekutionen till en verklig
högtidsstund för offren. Var god och ropa på era skarprättare, herr
Saraj, låt dem komma, ju förr dess hellre. Nu _skall_ jag bli avrättad,
ers majestät.
Nu blev Saraj Daraï fullständigt hjärtängslig.
-- Varför skall min herre vara så fördömt halsstarrig? frågade han. Låt
oss tala som _män_. Vad fordrar ni för att avstå från att bli avrättad?
Tom fortsatte:
-- Just i det ögonblick bilan faller, skall jag, ers majestät, tänka på
mitt lilla rekommenderade brev. I denna stund seglar det, väl bevarat
i en förseglad säck eller kanske till och med i ett järnbeslaget skrin
ombord på en av franska statens postångare, inregistrerat i böckerna, på
väg till Durban eller möjligen Lourenço Marquez. Där tar järnvägen hand
om mitt lilla värdebrev och låser in det i en postkupé, vars okränkbarhet
är garanterad av staten, och så bär det av söder ut, med en fart som...
Men, förlåt, ers majestät har kanske inte rest med tåg?
-- Min herre!
-- Min mening var inte att väcka förargelse, ers majestät. Låt oss
återvända till episteln. Tre dagar väntar postmästaren i Kapstaden,
att mr Tom Feathertom skall infinna sig och kvittera ut reket. Men Tom
Feathertom kommer inte. Han har njutit en snabb och smärtfri död för
den hederlige Malabas kraftfulla hand -- och så bryts brevet... När jag
tänker på den franska garnisonens i Antananarivo förtjusning att med
kanoner och allt få göra en liten expedition till Alamabasa, knipa en
livslevande exdrottning i vingbenet och hänga upp mäktig kung Saraj i
en krok... ja, den tanken, ers majestät, är så behaglig att ett smålöje
kommer att krusa läpparna på Tom Feathertoms avhuggna huvud.
Tom log, inte bara för övnings skull, föreföll det majestätet.
-- Se så, hejda er svada, min herre, hemställde Saraj med rynkade
ögonbryn. Vad begär ni?
-- Att bli halshuggen.
-- Envisa mulåsna! Ni begriper väl att det inte låter sig göra. Vad
fordrar ni för att omedelbart avresa till Kapstaden, kvittera ut ert
fördömda brev och kasta det på elden utan att knysta ett ord om dess
innehåll? Vill ni ha pengar?
-- Hm, sade Tom.
-- Genera er bara inte. Jag är inte dummare än jag förstår, att ni har
mig på gaffeln. Diktera era villkor, min herre, men låt det gå fort. Bara
jag tänker på det där brevet går det kalla kårar efter ryggen på mig.
Tom fuktade fingertopparna mot sina läppar.
-- Ponera vi skulle bli överens om villkoren, ers majestät: vilka
garantier skulle ni då begära av mig för fullgörande av mitt åtagande?
-- Ert hedersord.
-- Vet ni vad, ers majestät, sade Tom, och hans röst hade en nästan
hjärtlig klang, ni är ett stycke av en människokännare, och det är inte
alla kungar man kan säga det om. Jag känner på mig, att vi kommer att
skiljas åt som goda vänner.
-- Villkoren?
-- För det första --
Saraj nickade och skrev en etta på pappersarket som låg framför honom.
-- För det första bör ers majestäts haremsminister återlämna de tiotusen
francs, som han strök in i går kväll; det var...
-- Mutor?
-- Kanske det, ers majestät.
-- Han skall återlämna dem, sade Saraj fast, och Tom kunde förstå på
tonfallet att denna lilla affär åtminstone inte skulle rendera rådgivaren
någon ny orden.
-- För det andra --
Saraj ritade en tvåa.
-- Pro secundo -- Och efter vi tala om pengar -- så torde någon
kassaförstärkning vara välkommen. Jag vet inte hur min vän, mr Grenander,
har det med slantarna, men här går åt massor av dem. Som ers majestät
kanske har förstått äro vi på upptäcktsfärd efter en försvunnen flicka
och upptäcktsfärder gör man inte för realisationspris. Fråga mecenaterna.
Saraj förändrade inte en min.
-- Hur mycket? sporde han endast.
-- Hundratusen francs, drog Tom till med. Hundratusen är en rund och bra
summa.
-- Ni skall få de hundratusen francsen, sade Saraj med ett lugn, som kom
Tom att nedkalla en tyst förbannelse över sitt eget huvud, att han inte
begärt tvåhundratusen.
-- Vidare, uppmanade Saraj och tecknade en trea, ty ni har väl inte
slutat än, gissar jag. Eller hur, min herre?
-- Jag måste återigen prisa ers majestäts klara förstånd. Ännu har jag
inte slutat. För det tredje önskar jag fullständig upprättelse -- inte så
mycket för min som för mr Grenanders skull. Det är en lärd man, som kan
göra anspråk på de största hedersbevisningar, och hos ers majestät har
han blivit så illa behandlad, att det ädla malagassiska språket saknar
ord därför.
-- Han skall bli kommendör av första klassen av alla mina tre ordnar. Med
kommendörskapet följer excellensvärdighet och, om er vän bosätter sig
här, en årlig pension på tretusen francs. Håller ni på det, skall jag
gärna be honom om ursäkt också.
-- Mycket bra. För det fjärde skall ers majestät bjuda oss på den
bästa frukost som kan tillagas i Tajunga, varvid mr Grenander erhåller
hedersplatsen. Omedelbart efter måltiden sker uppbrottet i galavagnar
ner till hamnen, där ers majestäts båda gardesregementen paradera med
spel och fanor. Hela hovet följer med till ångjakten och ers majestät
utbringar själv levet för mr Grenander, när båten lägger ut.
-- Godkännes.
-- Då, sade Tom och reste sig upp, har jag ej något mer att tillägga.
Under förutsättning att ingenting klickar i programmet, sådant jag har
haft äran antyda det för er, kan ers majestät anse det fatala brevet
förintat, uppslukat av jorden.
Kung Saraj sträckte fram sin seniga bruna näve och Tom lade sin vita hand
i den. Saken var klar.
Så öppnades åter dörrarna för hovet.
Justitieministern vädrade med vidgade näsborrar, som om han velat lukta
sig till vad som hänt, och haremsministern hade fått något i blicken, som
skvallrade om en vaknande oro. Balama och Malaba, vilka använt väntetiden
att ytterligare vässa eggarna på bilorna, sågo otåliga ut; endast Albert
Grenander var sig precis lik. Lugn, orubblig skred han fram bakom
officerns rygg, på alla sidor omgiven av bajonetter.
När de sista hunnit innanför dörrarna, gav Saraj Daraï ett tecken. Det
blev dödsstilla. Alla väntade på ett ord av härskaren.
Tom, som förgäves sökt komma åt att byta en blick med herr Grenander, var
starkt intresserad att höra, vilka vägar Saraj nu skulle anlita för att
dra sig ur klämman.
Men Saraj Daraï redde sig som en hel karl.
-- Lyssnen alla till mina ord, bjöd han med kraftig stämma och ljungande
ögonkast. Min justitieminister har varit nära att begå ett fruktansvärt
misstag: de båda vita herrarna ha icke gjort sig skyldiga till något
brott -- men väl förtjänta av min och regeringens tacksamhet. De skola så
långt ifrån avrättas att de fast mera på allt sätt böra hedras.
Herr Grenander hade ingenting förstått, men iakttog till sin överraskning
att ringen av bajonetter kring honom tunnades ut för att alldeles
försvinna, att Balama och Malaba sänkte sina vapen och drogo sig undan
mot väggen. Ett svagt mummel av missnöje förspordes från alla håll och
kanter i salen. Oväsendet växte och blev allt starkare.
Men då reste sig Saraj. Med en röst, som hämtade sitt dånande raseri från
det stormande havet kring Madagaskars kuster, uttalade han tre, fyra ord,
som inte ens Tom begrep. Verkan av dem var ögonblicklig. Sorlet vek,
en stum förskräckelse speglades i alla ansikten -- Saraj var herre i
sitt rike. De hovdignitärer som stodo närmast herr Grenander visade sin
beredvillighet att fatta den nya galoppen genom att uttömma sig i tysta
vördnadsbetygelser för den glasögonprydde främlingen, som visste varken
ut eller in.
Saraj återtog emellertid sitt anförande. Först bad han herr Grenander
om ursäkt för det föga gästfria mottagandet, som hade sin orsak och
grund i hans excellens haremsministerns nötaktighet. Men kunde det
tillfredsställa herr Grenander att veta, så skulle hans excellens redan
samma dag få sona denna och andra synder med utomordentligt effektiva
penningböter. (Här veko knäna sig på haremsministern, och om inte
dagkaptenen skyndat till, skulle hovet otvivelaktigt fått bevittna den
föga uppbyggliga synen av en på själva stengolvet sittande minister.) För
att i någon mån reparera skadan utnämndes mr Grenander till kommendör
och excellens med stora korset av Morgonstjärnan, Aftonstjärnan och
Briljanterade Markattan, och komme ordensbrev och insignier att
överräckas vid den bankett, som ofördröjligen skulle gå av stapeln till
de högt värderade främlingarnas ära. Hans majestät nämnde i förbigående
att med excellensvärdigheten följde rättigheten att hålla två dussin
livegna -- finansministern obetaget att sedermera upplysa om de med
värdigheten förenade ekonomiska fördelarna; till äventyrs i samband med
överlämnandet av en viss penningsumma, såsom dusör för riksgagneliga
tjänster.
Saraj Daraï slutade, reste sig upp och bugade. Tomrummet omkring herr
Grenander hade vördnaden oavbrutet vidgat -- nu stod han i centrum av
en cirkel, vars periferi markerades av ödmjukt sänkta nackar -- bruna
visserligen, men i alla fall nackar. Den nye excellensen bugade själv
till höger och vänster, reserverat och besvärat, men bugade gjorde han.
Tom flinade och hade hjärtans roligt. Herr Grenander såg det.
-- Säg mig, Tom, sade han, vad betyder det här nya spektaklet? Det var
inte vidare muntert nyss, men detta är nästan värre. Jag känner mig som
statist i en dåligt inövad operett. Har det färgade patrasket blivit
alldeles tokigt, och varför avrättar man oss inte?
-- Ack, sir, utropade Tom.
Och så berättade han, under återkommande paroxysmer av förtjusning,
alltsammans, medan herr Grenander mottog församlingens malagassiska
yttringar av en högaktning och en vördnad, som försäkrades sakna både
botten och tak.
-- Min käre gosse, sade Albert, jag vill inte klandra dina åtgärder,
eftersom de fört oss till ett slut, vilket möjliggör återupptagandet av
forskningarna efter min stackars Adorée, men excellensvärdigheten och
rättigheten att föra stat med två dussin livegna kan jag inte ta emot.
-- Däri handlar ni oklokt, sir, svarade Tom allvarligt. Stjärnorna äro
vackra -- särskilt Briljanterade Markattan -- fröken Villanueva skulle
aldrig förlåta er, om ni låter ett par så stiliga maskeradsmycken gå
er ur händerna, och för ordensbreven kommer ert kyliga fäderneslands
exotiska museum att tacka er. Utom det att ni skulle såra mig, sir, som
skaffat er dessa nådevedermälen.
-- Under sådana omständigheter, Tom, är jag villig att ta emot
utnämningen och ber dig framföra mitt tack till titulus Saraj för den.
Men titulus Saraj hade just nu fått annat att tänka på. Hovet var bragt
på knä, men icke blidkat. Man teg och lydde därför att man intet annat
vågade, men tystnaden var svept kring hullingar. Saraj erkände för sig
själv, att han icke varit sitt folk en god konung de sista timmarna
-- han hade lovat bröd och skådespel, men bara hållit bröd. Sedan
oppositionen slagits till marken ville han gärna lägga plåster på såren,
ge den nödtvungna dygden sin belöning. Och därför lät han ropa till sig
Vejlana, fängelsedirektören.
Denne kom -- icke med tillförsikt och rest panna, som det höves en
fängelsedirektör, utan räddhågad, slokande, efter ett nedstämmande,
viskande samtal med herr haremsministern.
-- Vad har du för fångar, Vejlana? frågade härskaren milt.
Fängelsedirektören bävade.
-- Endast en, ers majestät, sade han skamsen.
-- Det var inte mycket det, Vejlana, replikerade Saraj, en enda fånge i
ett rike med femtontusen invånare.
-- Fjortontusenåttahundra, ers majestät.
-- Kör för fjortontusenåttahundra, fortsatte majestätet fogligt. Nå, vad
har din fånge gjort för fuffens?
-- Han har stulit en höna, ers majestät, meddelade Vejlana försagd.
-- Å, fy fan, utbrast Saraj föraktligt, en höna! Häktar du folk för sånt
skräp?
-- Och det allra värsta...
-- Finns det något ändå värre?
-- Det allra värsta är att karlen nekar.
-- Ha, skrällde Saraj, genast vid bättre humör, nekar han! Det var mig en
fräck krabat. Herr justitieminister! Hör hit! Vad gör man med en karl som
nekar?
Justitieministern ilade till sin konungs sida.
-- Man avrättar honom, ers majestät, sade han, med den gode ministerns
intuitiva förmåga att gissa sig till de svar härskaren önskade.
-- Hämta upp hönstjuven, Vejlana, befallde Saraj. Och håll dig redo, du
Malaba.
Vejlana visste inte om han skulle gå eller stanna. Hade hans hy haft den
europeiska kulören skulle två av nervositet skapade hektiska fläckar
varit synliga på kindknotorna. Till sist fattade han sitt beslut.
-- Jag lyder, ers majestät. Men måste förutskicka att hönstjuven är en
neger.
Saraj grinade. Det var samma minspel som gourmetens, när han under den
tryfferade fiskrättens mousseline upptäcker rödspottan i stället för den
äkta tungan.
-- Gå, sade härskaren strävt, och hämta din neger. Men tag med på vägen
din konungs besked, Vejlana, att du är en skral fängelsedirektör.
* * * * *
Banketten blev animerad.
Tom, den rackarn, klagade över att hans mage inte skulle tåla all
välfägnaden.
-- Av för mycket mat kan man få kolik, ers majestät, sade han, och av
kolik kan man avlida.
Saraj kallsvettades.
-- För himlens skull, bad han, ät försiktigt, min herre. Hälsan är det
dyrbaraste en människa har.
Tom proppade munnen full med nystekta paradisfåglar.
-- Hellre döden i denna stund än avstå från steken. Är det inte läckert,
sir? vände han sig till herr Grenander, som också åt för brinnande livet.
-- Jo, svarade denne, men vad är det för sorts vin i såsen, Tom?
-- Chablis, svarade en av hovdamerna, som var stolt att kunna litet
engelska.
Men Saraj oroades i sitt hjärta. Han lät tillkalla sin livmedikus, som
satt längst ned vid bordsändan, och först när Tajungas kung slutat sitt
samtal med denna betrodda person andades han litet lättare. Doktorn
förklarade nämligen, att han nyss fått hem en magpump från Paris. Därtill
lovade läkaren att -- under förutsättning av excellensen Grenanders
bifall -- följa mr Feathertom till Kapstaden med uteslutande uppgift
att under hela resan vaka över Toms hälsa. Saraj gjorde för säkerhets
skull ögonblickligen proposition på frågan och då förslaget inte mötte
något hinder, blev han vid gott humör igen. Det _leve_ han utbragte för
excellensen Grenander av Madagaskar och herr Feathertom, när ångjakten
Lizzi lyfte ankar ett par timmar senare, var så ärligt menat som något
kan vara i denna egoistiska värld.


SEXTONDE KAPITLET.
Den chokladfärgade bilen.

-- Nå, är det gjort nu?
-- Ja, sir.
-- Alla spår utplånade?
-- Alla.
-- Brevet fanns där alltså?
-- Det var sista dagen, sir.
-- Och vår vän Sarajs livmedikus?
-- Har packat och rest.
Herr Grenander blundade.
-- Ha vi inte drömt, Tom?
-- Titta på era ordnar, sir -- förlåt, ers excellens, ville jag säga.
Spegla er i Briljanterade Markattans slipade fasetter. Läs igenom
hans malagassiska majestäts försäkringar i det sigillprydda brev som
tillförsäkrar er excellensvärdigheten.
Excellensen Grenander satt tyst.
-- Vad tänker ni på, sir? frågade Tom.
-- Om jag berättade den här historien för Kerman, precis, som den är,
detalj efter detalj, så skulle han skratta mig mitt upp i ansiktet och
säga att jag ljuger som en häst.
-- Vem är mr Kerman, sir?
-- Han är redaktionssekreterare i en stor tidning, Tom.
-- I så fall är det kanske hans skyldighet att göra om verkligheten, så