Hans excellens av Madagaskar - 02

Det var emellertid inte av feghet jag skyndade mig förklara, att jag
genast måste återvända till tidningen. Dels hade ju hela förmiddagen gått
till spillo mitt i kolonifrågans brådskande artikeluppslag, och dels
trodde jag verkligen, att Adorée och min kära syster bättre skulle kunna
ta sig fram till någon sorts samförstånd på tu man hand.
I trappan upp till redaktionsbyrån mötte jag Ilmer. Han skulle till
utrikesministern och hade bråttom. Jag ville skynda förbi med en hastig
nick, men Ilmer högg tag i mitt ena rockskört. Den allvarsamma minen hade
lämnat plats för ett fullständigt tjuvpojksporträtt -- jag hade ingen
aning om att Ilmer kunde te sig på det sättet.
-- Vad du ser full av sjutton ut, kunde jag inte låta bli att säga.
-- Det har kanske sina skäl, menade Ilmer.
-- Vad då för skäl?
-- Ja, inte är det visiten hos excellensen.
-- Nej, det kan jag väl förstå.
-- Hm!
Jag började tycka att situationen var otrevlig och greps av en smygande
aning att Kerman redan varit framme och skvallrat.
Äventyret med Adorée började bra -- här befann jag mig i en skev eller
löjlig ställning ansikte mot ansikte med min egen huvudredaktör. En
förklaring skulle se ut som en ursäkt; därför teg jag. Antagligen blev
mitt minspel vid detta beslut något bistert -- Ilmer brast nämligen ut i
skratt.
-- Jag har något i kikarn åt dig, sade han sedan, något riktigt
finurligt. Men var och en sin egen hemlighetsmakare. God middag.
Det gick trögt med artikeln. Eljest brukar det minsann inte saknas mig
ord, när våra sydafrikanska kolonier komma på tapeten, men i dag var det
rent besatt. Jag fick inte en mening klar och fristående -- och efter
en ingress, som hade den rätta träsmaken att avskräcka läsarna, rev jag
remsan i sju stycken och började fundera på min nya roll som Alberto.
Ilmers uppträdande nyss gav en liten försmak av vad jag hade att vänta --
och då är Ilmer den personifierade gentlemannen. Men det har alltid varit
min vana att eggas av motgångar och svårigheter; tanken att söka komma
ifrån de nya plikter, som makterna samlat över mitt huvud, var mig mera
fjärran än någonsin.
Emellertid föll det mig in, att jag kanske borde lägga fram saken, sådan
den var, för Kerman. Han är visserligen en cyniker men inte av det
tvättäkta slaget. Jag har alltid haft intrycket att Kermans cynism mera
är en gest, en pose, ett koketteri än en karaktärsegenskap. Han har i
grund och botten ett gott hjärta -- och en cyniker med hjärta är som en
skallerorm utan gifttänder, fullständigt ofarlig.
Kerman höll på att rulla en cigarrett av sin evinnerliga caporaltobak
och hade rent bord. Tillfället var alltså gynnsamt. Jag stängde dörren
till stora redaktionsrummet och började, gående av och an på golvet,
relatera huvuddragen av Adorées historia, så mycket jag kände till av
den. När jag kommit till slutet, d. v. s. till dags dato, hänvisade jag
till de händelser han själv varit i tillfälle att följa -- åtminstone
fragmentariskt.
-- Där har du alltsammans, förklarade jag och gjorde halt och front mot
min åhörare.
Han satt stilla som en kissemåns i solskenet -- och log. Cigarretten hade
längesedan slocknat i mungipan.
-- Nå, frågade jag, en smula irriterad, vad säger du? Vad tycker du? Vad
råder du mig till?
Kerman svarade ordagrant detta:
-- Jag gratulerar dig, gamle stofil. Du har pengar i banken att kosta på
dig ett nöje. Tag hand om tösen. Det är ett förtjusande nummer, tro mig.
Vilken jargong! Ett förtjusande nummer!
Ja, om han åtminstone hade sagt: ett oeducerat nummer, ett utomordentligt
oeducerat nummer.
För det är vad hon är.


II.

Flickan som räddade en död mans ära.
Det var en sensommardag för fem år sedan -- ur journalistisk synpunkt
en tröstlös söndag. Ingenting ville hända, världen tycktes ha stannat.
Telefonerna stodo tigande som Egyptens präster i sina skåp, gatan
låg öde, utblåst, nyhetsbyråerna iakttogo en generad tystnad och
tidningens brevlådor gapade med tomma, uppspärrade käftar. Kerman stod
i skjortärmarna vid fönstret och anropade makterna om bara ett aldrig
så anspråkslöst söndagsslagsmål -- man kunde ju inte fylla tidningen
uteslutande med familjenyheter, skisser och följetong.
En pojke från sätteriet stod i dörren och begärde manuskript. Det fanns
inte en lapp med två skrivna ord. Jag kan icke här återge det vokabulära
sätt, varpå Kerman gav honom besked.
Men då öppnades dörren och ett av Expresstelegrafens bud blev synligt.
Pojken slängde fram ett kuvert och Kerman grep det med en lystenhet som
han inte ens försökte dölja.
-- Se, sade han och pekade på det röda Alexanderkorset i hörnet, som
angav att nyheten var viktig och brådskande, när nöden är som störst...
Så slet han upp omslaget.
Kvantiteten var inte överväldigande -- tio maskinskrivna rader -- men
kvaliteten var så mycket bättre, från vår synpunkt sett.
Det stora godset Hamsten härjades av eld, ägaren, den över allt landet
bekante affärsmannen Eduard Rissel hade begått självmord genom att dränka
sig ungefär samtidigt som elden bröt ut. Rissel hade dragits med dåliga
affärer sista tiden -- egendomen var högt försäkrad...
Jag måste verkligen beundra Kerman för hans förmåga att ögonblickligen
organisera ett förstklassigt reportage. Han hade knappt läst telegrammet
till slut, förrän han på pricken visste hur han skulle få det bästa och
mesta möjliga ur händelsen. Dell beordrades att skaffa bilder av slottet,
dess invånare och alla i närheten boende. Berger skulle reda ut Rissels
affärsförhållanden, Ellwax fick skriva nekrologen, Winter intervjua
de intresserade brandförsäkringsbolagens chefer och Leppin -- plus en
fotograf och en tecknare -- ofördröjligen ta tidningens bil ut till
Hamsten. Hallå, Leppin! Var är Leppin? Intet svar i lokaltelefon. Leppin
är obefintlig. Satans karl! Var är Leppin?
Slutligen gavs besked. Leppin hade, övertygad om dagens journalistiska
hopplöshet, avvikit till någon av stadens nöjeslokaler, _antagligen_
cirkus.
Kermans drag hårdnade.
Det var _då_ jag undfick min idé. Jag erbjöd mig att ersätta Leppin, att
resa i hans ställe till Hamsten. Det var längesedan jag sysslade med
reportaget -- varför inte återuppliva gamla minnen? -- Synnerligast som
jag varit en smula bekant med Rissel och inte gärna ville tro att han
kunde ha sitt finger med i ett brott.
Kerman slog till -- och fem minuter senare rusade jag i tidningens bil
med 80 kilometers hastighet stora landsvägen fram ut till Hamsten.
Jag skall inte uppehålla mig vid det dryga utredningsarbetet. Alla
indicier pekade åt samma håll -- mot Eduard Rissel. Elden var anlagd,
troligen klockan fyra på eftermiddagen, och några timmar senare hittades
Rissels döda kropp i den närbelägna sjön. Hans fickur hade stannat på
4,24.
Polisens teori var enkel som en addition.
Rissel stod så nära ruin som en människa kan stå, men med några tiotusen
i kontanter skulle han kunna hålla sig flytande -- kanske över den värsta
krisen. Försäkringsbeloppet räckte precis till. Men när handlingen
utförts och elden anlagts hade Rissel gripits av förskräckelse över sitt
verk och berövat sig livet.
Alla yttre iakttagelser stämde som sagt med denna teori, Eduard
Rissel tycktes dömd. Jag erkänner för egen del gärna, att jag lät
sannolikhetsregeln gälla gentemot förståndsregeln, som sade mig att
Eduard Rissel inte _kunde_ begå en brottslig handling. Och ändå slogs jag
i mina artiklar hårdnackat för de stackars tunna argument, som talade
till hans favör.
Ända till den dagen hade jag knappast observerat den lilla utländska
tösen, Adorée Villanueva som rörde sig som en ål mellan gråtande
anhöriga, bistra myndighetspersoner, förskräckta grannar och den nyfikna
pöbeln, som höll sig framme som vanligt. Jag vet inte vem som kunde ha
sagt henne, att jag kämpade så gott jag kunde i tidningen för att rentvå
den dödes minne. Hon kom emellertid en middag och anförtrodde mig att hon
ville sätta sig i besittning av Rissels klocka.
-- Det går inte, sade jag, polisen har hand om klenoden, som ligger i ett
förseglat förvaringsrum.
Adorée hängde med huvudet. Jag frågade:
-- Vad skulle du med klockan att göra?
-- Jag skall tala om det, men på _ett_ villkor.
-- Och det är?
-- Att farbror hjälper mig.
-- Bara jag förmår.
-- Det litar jag på. För det första kan det bevisas, att farbror Eduard
alltid drog upp sin klocka om kvällarna. Har man hållit på med en viss
sak ett helt liv, så ändrar man inte plötsligt vanor. Jag är säker på att
farbror Eduard inte levde söndag förmiddag. Varför skall jag förklara
sedan. Om nu en urmakare fick hand om klockan, så skulle han naturligtvis
kunna se på fjädern eller urverket, om klockan gått i fem timmar eller
sjutton.
-- Det håller jag för sannolikt.
-- Om han då kan ta på sin ed, att klockan inte gått mer än ungefär fem
timmar efter sista uppdragningen, så är det i högsta grad antagligt att
självmordet ägt rum klockan 4,24 på morgonen -- alltså tolv timmar innan
elden bröt ut på Hamsten.
-- Vid gud, flicka, det ligger något i vad du säger.
Adorée blev utom sig av förtjusning, när jag genast satte i gång med
en undersökning efter den nya hypotesen. Polisen var först obenägen
att gå med på saken, men jag fick en av kollegerna över på min sida.
Det visade sig att tösens antagande var riktigt -- urmakarn förklarade
på ed att klockan gått mellan fyra och sju timmar, i varje fall icke
mera än sju timmar, och detta blev faktiskt den ända, med vilken sedan
hela härvan nystades upp. Det ligger utom ramen för dessa anteckningar
att redogöra för gången av undersökningen; de flesta erinra sig nog än
i dag den raketföljd av sensationella händelser, som kom världen att
falla ur den ena överraskningen i den andra under fortsättningen av
Hamstensrannsakningen. Vad jag nu tydligt erinrar mig är att Adorée
och jag blevo mycket goda vänner och höllo bra ihop under den vecka,
jag hade anledning att för tidningens räkning stanna kvar på Hamsten.
Men för en journalist är livet i högre grad än för andra människor ett
kalejdoskop, där upplevelsernas glasbitar slumpvis och i rask följd fogas
till varandra, och där minnet tränas lika mycket för att glömma som för
att komma ihåg. Strax efter Hamstensreportaget kom först regeringskrisen
och sedan järnvägsolyckan med den långvariga ansvarsdiskussionen i
pressen, som det föll på min lott att sköta i våra spalter. Lilla Adorée
var glömd -- utplånad ur mitt minne.
Och så i går ... Efter mina anspråksbegrepp om våldsamma omstörtningar
i privatlivet -- en hel revolution, med nya intressen, nytt ansvar, nya
bekymmer. Ett människoöde lagt i mina händer.
Och varför? Den yttersta orsaken till denna revolution?
Att Leppin en sensommardag för fem år sedan behagade svika sin
journalistiska plikt och avvika till cirkus.
Och så talar man om en förnuftig världsordning!


III.

Jag gjorde Kerman orätt i förra veckan. Han hade inte skvallrat ur
skolan; till Ilmers spjuveraktiga sätt fanns en annan förklaringsgrund än
den jag antog. Sedan ett par dagar vet jag vad min huvudredaktör menade
med, att han hade något i kikarn åt mig.
Det var för övrigt i torsdags. Kerman kom in i mitt rum och tog, enligt
sin vana, stöd med ryggen mot den upphettade kakelugnen. Han hade något
på hjärtat -- det var inte till att ta miste på. Ett roat leende kom mig
att tro, att jag begått något misstag i min artikel om behovet av en ny
varutransportstadga.
Men det var inte det.
-- Har Ilmer talat med dig? började han.
-- Ja, svarade jag sanningsenligt, det har han, men inte i dag.
-- Då kommer han att göra det.
I tonen låg något mystiskt. -- Kerman lade tonvikt på varje ord,
liksom för att antyda, att det väntade meddelandet från Ilmer var av
utomordentlig vikt. Men jag gav mig katten på att reta Kerman och visade
därför inte ett spår till nyfikenhet.
-- Jaså, svarade jag -- och lät saxen avsluta ett påbörjat klipp.
-- Apropå, fortsatte Kerman, har du din förmögenhet i säkra papper?
-- Anser du Kreditbankens aktier säkra? Men varför frågar du det? Hotas
vi av krig och örlog?
-- Inte precis _vi_.
-- Men jag?
Kerman nickade.
-- Kanske.
Just då ringde en av telefonerna i redaktionssekreterarrummet, och
Kerman försvann med en hastighet, som han lyckats göra oberoende av en i
tämligen stark tillväxt stadd korpulens.
Varför neka att Kermans dunkla tal väckt min nyfikenhet? _Vad_ menade
han? Och vad bar Ilmer i skölden?
Om jag hade mina pengar säkert placerade? Vad kunde detta ha för
sammanhang med huvudredaktörens förestående meddelande?
Min för en journalist inte alldeles vanliga ekonomiska situation har
mer än en gång givit kamraterna anledning till kommentarer. Själve
Ilmer har vid ett tillfälle -- trakasserad av journalistikens tusen och
en komplikationer -- uttalat sin förvåning över, att jag hängde i med
tidningsarbete -- utan tvingande ekonomiska skäl.
-- Vore jag i dina kläder, sade han öppenhjärtligt, så stannade jag här
inte en dag längre.
Och Dell turnerade på sitt galghumoristiska sätt saken så här, när han en
gång blev utsatt för ett viggförsök:
-- Tror du jag satt här, om jag ägde den minsta av rikets sedlar.
Ja, vad är det egentligen som håller mig fast? Tidningsarbetet är
uppslitande -- jag har förbannat det mer än en gång. Mina räntor svara
ungefär mot en statsrådslön och för mina personliga behov skulle en
folkskollärares gage gott förslå. Likväl trälar jag från morgon till
kväll och lägger det ena dussinet manuskriptblock efter det andra under
min penna. Allmänheten grälar på tidningarna, men kan inte undvara dem
-- det är kanske så med själva tidningsarbetet också? Eller ligger
förklaringen till fallet Grenander helt enkelt däri, att jag känner
mig illamående vid blotta tanken att någon annan än jag skulle skriva
kolonialpolitik i våra spalter?
Nu kom Pabst.
-- Redaktör Ilmer ber om ett samtal.
Utmärkt. Nu skulle det visa sig var Kermans hemlighetsfullhet hade sina
rötter.
Jag klättrade uppför vindeltrappan. Ilmer var vid ett briljant lynne --
det hörde jag på långt håll -- hans ljusa tenor gnolade _mezza voce_
cavatinan ur »Faust».
-- Nå, se där, sade han, var hälsad dygdens kyska boning! Stäng dörren
väl om dig, här är stora saker i görningen.
-- Ska vi störta regeringen?
-- Bättre upp.
-- Skandalisera teaterchefen?
-- Bättre upp.
-- Avskaffa kvacksalveriet?
-- Bättre upp.
-- Nej, nu har jag gissat ut i gränslinjerna för alla tre dimensionerna.
-- Du glömmer att Zöllner och Liebmann skaffat oss en fjärde.
-- Som i detta speciella fall...?
-- Erbjuder ett utomordentligt intressant studieobjekt.
Ilmer drog ut en låda och tog fram en cigarr, som han snoppade och tände
med avsiktlig långsamhet.
I det första rökblosset stötte han ut följande fråga:
-- Du är fullständigt fri och oberoende och behöver inte ta hänsyn till
någon annan människas önskningar beträffande din person?
Jag gjorde, nu verkligt överraskad, en gest som _kunde_ betyda ja på den
första frågan, nej på den andra.
Nu slog bomben ner.
-- Har du lust att resa till Sydafrika på en sju, åtta månader.
-- Till Sydafrika?
-- Ja. Först till Kapstaden. Sedan till våra kolonier både i öster och
väster.
-- Aha!
-- Du förstår. Här har varit en del krångel sista tiden, regeringen
vet faktiskt varken ut eller in. Rapporterna äro otillförlitliga --
isynnerhet de ekonomiska rapporterna -- de officiella lögnerna dugga tätt
och friskt som ett majregn. Opinionen har ingenting att _ta_ på -- annat
än den intuitiva förvissningen att allting är på tok där nere. Vi behöver
någonting ordentligt att välta högern över ända med nästa session.
-- Begriper.
-- Din sakkunnighet på området är av ingen betvivlad eller bestridd, du
övertygar dig om förhållandena på ort och ställe, samlar din portfölj
så full som möjligt av för ministeriet komprometterande dokument, får
en härlig sjöresa hem just på höstsidan, och i din nekrolog kommer det
att stå med corpus kursiv: han störtade kolonialministern och räddade
fäderneslandet! Nåå?
-- Jag reser. Naturligtvis. Inte för nekrologens, men för sakens skull.
Ilmer lade bort cigarren och gnuggade händerna.
-- Utmärkt. Lorenzo, som är en förträfflig ångare, går från Bordeaux den
tolfte. I dag ha vi den fjärde -- hela åtta dagar till förberedelser. Det
räcker. Ett kreditiv på sex tusen står till ditt förfogande.
Nu var det min tur att säga: det räcker. Jag förklarade saken avgjord,
bekräftade uppgörelsen med ett handslag och krånglade mig nedför
vindeltrappan igen. Inkommen i mitt rum, fann jag en lapp på skrivbordet.
Där stod: _Du skall ringa till Bingen 27._ -- Syster Carolines
telefonnummer! Först då slog den tanken mig: _Adorée!_ Hade jag rätt att
lämna henne, om inte vind för våg, så utan personlig tillsyn en så pass
lång tid som sju, kanske åtta månader? Kunde jag stå till svars, _om_
något skulle hända tösen, med hennes impulsiva, oberäkneliga temperament?
* * * * *
Med förhållandet mellan Adorée och hennes nya tant Caroline gick
det som jag i hemlighet fruktat -- korteligen, det gick inte alls.
Adorée uppsade syster Caroline tro och lydnad redan andra dagen, och
jag måste fara ut till Bingen och hämta fröken ofördröjligen för att
avvärja handgripligheter. Till all lycka kunde den hygglige doktor Heil
omedelbart bereda Adorée en plats på det under hans inspektorat stående,
högt ansedda Berchska pensionatet -- hade inte så varit förhållandet vet
jag sannerligen inte, vad jag skulle tagit mig till. Fröken Berch lär
vara en alldeles utomordentlig människa med en på samma gång mjuk och
fast hand -- just någonting för min stackars lilla skyddsling. Jag fann
också vid mitt besök på pensionatet ett par dagar efteråt allting i bästa
ordning. Fröken Berch skakade visserligen småleende på sitt huvud, när
jag frågade, hur det gick för Adorée, men något annat hade jag uppriktigt
sagt inte väntat.
-- Utom på vissa frappanta punkter är fröken Villanuevas okunnighet
_bottenlös_, förklarade fröken Berch, och om hennes uppförande vill jag
inte ens tala.
Jag hänvisade till hennes naturell, till hennes exotiska härstamning ...
Fröken Berch var förstående. Hon ansåg att Adorée ur pedagogisk synpunkt
erbjöd ett mycket intressant experiment -- dessutom hade hon en mindre
vanlig begåvning. Säkert borde det bli ett mycket vackert resultat, men
det skulle komma att ta tid; man fick inte begära det omöjliga. Heil
tillade att jag utan fruktan kunde lägga Adorées både moraliska och
intellektuella daning i fröken Berchs händer -- och jag tror, han har
rätt.
Vid sådant förhållande finns ju ingen anledning att hysa oro. Adorée har
det -- både andligen och lekamligen -- så bra hon någonsin kan få det
under min frånvaro. Och när jag om sju månader kommer tillbaka är det en
liten riktigt kultiverad och verserad dam som tar emot mig vid västra
järnvägsstationen:
-- Soyez-le bienvenu, monsieur Grenangdörrr!
* * * * *
Ju mera jag tänker på saken, dess lämpligare finner jag de arrangemang
som i fråga om Adorée måste vidtagas i anledning av min resa. Det lär
nämligen, enligt doktor Heils mening, inte vara riktigt lyckligt, att jag
finns till hands som klagoinstans när fröken Villanuevas önskningar och
planer inte stämma överens med fröken Berchs. Vetskapen att förmyndaren
befinner sig på så och så många tusen sjömils avstånd är, har man
försäkrat mig, ägnad att i viss mån stödja uppfostrarinnan i hennes kall.
Min människokännedom säger mig också, att det mycket väl kan finnas fog
för ett sådant resonemang.
Det är i dag den elfte -- jag har beställt sovvagnsplats med tåget till
Bordeaux i kväll. Ilmer och Kerman ville ha mig ut på middag, men jag
skyllde på resbrådska och avböjde. Först hade jag tänkt göra ännu -- ett
sista -- besök i Berchska pensionatet och bjuda Adorée farväl, men vid
närmare eftersinnande har jag kommit till övertygelsen att det är klokast
att låta bli. Scenerna i onsdags kunde möjligen upprepas, och det vill
jag inte riskera för något pris.
Saken var helt enkelt den, att jag meddelade Adorée nyheten om min
förestående resa till Kapstaden. Hon visade genast alla tecken till den
livligaste glädje, föll mig om halsen på sitt oreflekterade sätt och
ropade:
-- Så roligt, så förb... jag menar, så förfärligt roligt! Alberto mio!
-- Vad för något? sporde jag, något överraskad. Blir du glad att jag
skall resa bort?
-- Hela mitt liv har jag längtat att få göra en resa med en stor båt,
helst till Cadiz förstås, men annars vart som helst, bara det blir söder
ut. Så kommer du och talar om att vi ska göra en sådan resa -- skulle jag
inte bli glad då?
-- Det kan inte vara ditt allvar, sade jag bestämt.
Adorées händer föllo ned efter sidorna.
-- Vad då? frågade hon och spärrade upp ögonen.
-- Att tro att du skall få följa med.
-- Naturligtvis är det mitt allvar, Alberto. Det vore alltför hemskt
annars.
-- Nej, min lilla Adorée, sade jag, nu ännu bestämdare än förut. Det
du föreslår är _fullständigt_ orimligt, _absolut_ omöjligt. Det finns
så många skäl och orsaker, som ställa sig i vägen för ett sådant
arrangemang, att jag skulle kunna hålla på en hel dag utan att ändå hinna
räkna upp dem alla.
Den omedelbara följden av dessa ord blev att Adorée upphävde ett
förfärligt tjut av förtvivlan, och detta förorsakade i sin ordning,
att fröken Berch kom in i rummet. Med några få ord förklarade jag
sammanhanget och fröken Berch nickade; hon förstod nog, hon. Därpå
började vi båda två försöka tala förnuft med flickan, men det ville alls
inte lyckas. Hon grät och bad ömsevis -- ett slag låg hon på sina knän
också, precis som ett par veckor tidigare i mitt rum på redaktionsbyrån.
Efter en stund gick Adorées förtvivlan över i ursinne. Hon stampade med
klackarna i golvet, knöt händerna och tog alla möjliga exotiska makter
till vittnen på, att hon _skulle_ följa med på resan. Fröken Berch och
jag utbytte en blick av hemligt förstånd; det föreföll mig, som om hon
önskade, att jag skulle dra mig tillbaka. Då detta precis stämde med mina
egna önskningar avlägsnade jag mig stillsamt, övertygad att fröken Berchs
pedagogiska erfarenhet inte skulle lämna henne i sticket.
I dag har jag per telefon efterhört Adorées sinnesstämning. Den
hysteriska krisen -- om jag så får kalla den -- tycks vara alldeles över,
Adorée är lugn, nästan tyst.
-- Men det var en svår pers, förklarade fröken Berch. Den unga damen har
ett -- lyckligtvis -- sällsynt obändigt lynne. Men det skall vara bättre
när redaktörn kommer tillbaka.
-- Och i dag?
-- Senast i morse förklarade hon mycket bestämt: jag följer med Alberto
på resan, hör ni det, fröken Berch, jag följer med honom, det är mitt
fasta beslut. Men det är barnets monomana envishet -- hon har redan
resignerat.
Jag uttalade en förhoppning att så verkligen var förhållandet, men bad i
alla fall pensionatsföreståndarinnan att fördubbla sin vaksamhet.
-- Redaktörn kan vara _fullständigt_ lugn, bedyrade fröken Berch.
Fröken Villanueva lämnas inte ur sikte en minut och för säkerhets skull
har jag låst in hennes ytterkläder och hattar -- fast den åtgärden
är nog överflödig. Dessutom saknar hon medel -- till och med för en
spårvagnsresa...
Nu hemställde jag, att fröken Berch inte ett ögonblick skulle misstänka,
att jag hyste något det allra avlägsnaste misstroende beträffande
pensionatets förmåga att i alla detaljer fylla sin vårdande verksamhet
och bad dess föreståndarinna att till Adorée Villanueva framföra
uttrycken av mina bästa välönskningar. Vid framkomsten till Capetown
skulle jag inte dröja att genom brev eller vykort låta min nya skyddsling
erfara ett och annat om resans behag -- och obehag.
När jag hakade upp telefonluren erfor jag en trygghetskänsla, som
konfirmerade min avsikt att resa utan något nytt möte med Adorée. Det
arbete och det mål som nu ligga framför mig fylla så helt och hållet min
idévärld, att jag _måste_ stryka bort allt annat. Men då jag sätter punkt
för den sista artikeln i polemiken om våra sydafrikanska kolonier kommer
jag också att sätta punkt för min journalistiska verksamhet. Det sista
kapitlet skall bli det tyngsta -- sedan får jag möjligen ett annat mål
att nå.
Jag har nedskrivit dessa anteckningar före min avresa som ett stöd för
minnet -- om jag skulle behöva kontrollera mitt eget intellektuella och
sentimentala utgiftskonto under två rätt underliga veckor av mitt liv.
Bankvalvet får bevara dessa blad -- före en möjlig och mycket trolig
autodafé. Den största tillfredsställelsen av mitt självbiografiska
referat får jag möjligen vid konstaterandet av det korrekta uttalet av en
viss fransysk fras:
-- Soyez-le bienvenu, monsieur!


SENARE DELEN
HERR GRENANDERS EXPEDITION


FÖRSTA KAPITLET.
Lorenzo.

Furstbiskopen och madame Lamelle hade råkat i tvist strax efter lunchen.
Sjön låg vattrad i sidenblått. En och annan lättjefull hävning -- ungefär
som när en middagssovare vänder sig i hängmattan, grymtande av belåtenhet
över tillvaron -- kom solknippena att åka guldkana nedför vågryggarna.
Lorenzo var kritande vit som en svan -- eller en ångbåt på teatern --
och klöv havet med ett ljud, som om tusen nyslipade saxar gått genom
sidenvävnader från Lyon eller Lausanne.
Lorenzos maskinhjärta klappade lugnt och starkt som på en atlet med
sjutton vårar på nacken. Om fyrtioåtta timmar skulle ångaren smyga
sin babordssida mot Madeiras lystna piroger, röra stjärtfenan i ett
vatten som doftade av vin och strandörter, höra klatschandet av åror i
vattenbrynet -- smala, långa åror, förda av bronserade kvinnoarmar.
Bordeaux och Biscaya hade varit onådiga. Hamnen i Bordeaux kokade vit och
utanför piren flög seglen i trasor från en smäcker skuta, som trotsat
väder i fyrtio höstar.
Men på gränsen mellan Portugal och Spanien bytte Neptun humör. Sjön blev
slät som ett tennisgolv, och solen ansträngde sig, föga olik en slarvig,
söndagssupande maskinist på måndagsmorgonen i ett hus med värmeledning.
Man höll på att smälta av hettan.
Det var på andra dagen av Lorenzos färd från Bordeaux som metamorfosen
inträffade. Galoscher och rockar förpassades otacksamt till reserven,
krämfärgad flanell, vit cheviot lyste mot det blå -- och för ett
tillfälligt lån av någon däcksstol kunde överstewarden begära ett halvt
pund utan att bli ansedd som svindlare.
Alla grå och dammiga funderingar stuvades undan i gepäckets mest fördolda
vrår och på andra däck samlades skeppsorkestern, en oktett, utan att
någon ens bett dem om det. Solen klatschade i mässingen; marschen
skrällde så gud sig förbarme, men det var ingen som hörde annat än
treklang och dominant.
Promenaddäck myllrade.
På fjädrande vador rörde sig den kastiljanske markisen, don Ramon,
som först blivit tagen för grand av Spanien -- inte bara av
akterstäderskorna. Hans mustascher glänste i blåviolett mot olivhyn och
tätt bakom honom gick hans sekreterare, som för effektens skull tydligen
var hämtad från Norge eller Danmark, en herre med hy av lilja och hår
av halm. Sekreteraren, vars namn för övrigt var herr Sirius, rökte en
cigarrett och kisade oftast mot det guldpudrade havet, så man aldrig
kunde se vad det var för kulör kring hans pupiller.
Vidare tre herrar av engelsk nationalitet, som plötsligt med flaxande
ögonlock upptäckte att en överhavsfärd hade flera behag än en
auctionbridge. Det var mr Lifton, lord Fairy och sir Phil. Ingen av dem
hade förut ens gittat ta hissen från rökrummet upp till översta däck. Nu
gingo de här i tennisskor, sade inte ett dyft -- och det var vackert så.
Blamant få passagerare på första klass var det den här resan; knappt
trettio. Sir Phil tyckte verkligen det var obehagligt -- kontrollen