Hans excellens av Madagaskar - 04

Villanueva var, men vad hade förmyndaren för glädje av det?
Ingen hänsyn till den katolska kyrkan skall förmå oss att undandölja det
faktum, att hans helighet furstbiskopen var den förste som anmälde sin
beundran. Han hade (sade han) orättvist blivit utsatt för misstanken att
ha smugglat mademoiselle ombord -- nu önskade han bara att det varit så
väl. Därpå bugade han sig med en elegant värdighet, som för andra gången
förde tanken på en mondän teater av första klass.
-- Jag gillar gubben, förklarade Adorée, säg honom det. Skada att han
inte talar spanska.
Herr Grenander översatte på sitt vis: »Ers helighet gör mig alltför
mycken ära.»
Madame Lamelle hade ångrat sin sura min, sedan Alberto på ett
fullständigt kriminellt sätt förvanskat myndlingens ordval, och
storfurstinnan väckte Leo Peolbins häpnad, när hon lade Adorées händer i
sina och föreslog henne att inte vara förbehållsam, om petite amie hade
några »önskningar som voro höljda av dimmor eller åskbyar». Den poetiska
bilden drog Alberto sig inte för att tolka och följden blev att fröken
Villanueva började dyrka storfurstinnan som ett övernaturligt väsen.
Kapten Le Moine var fatalist som många begåvade fransmän. Han inbillade
sig att det gynnsamma vädret stod i någon storts mystiskt samband med
fripassageraren och behandlade henne med den vördnad en klok karl
visar sin mascot. Doktor Morin (som slagit åder på fröken Villanueva)
visade i sin tur inte längre samma intresse för morgongrenadinen och
middagspernoden. Ödet ville, att han en gång gått i trampfart mellan
Buenos Aires och Montevideo, en route som fällt ut så pass mycket spanska
att doktorn kunde -- till de andras gröna förargelse -- extemporera ett
halvt tjog kastiljanska komplimanger.
Men värst ansatt var den spanske markisen, don Ramon.
Ryssen, Leo Peolbin, hade redan före den epok ombord på Lorenzo, som
inleddes med fröken Villanuevas uppdykande ur pufflocket, funnit sitt
största nöje i att tala illa om don Ramon och därvid haft roade lyssnare
i de tre engelsmännen, särskilt lord Fairy.
-- Jag känner de italienska markiserna, plägade herr Peolbin säga, och
de smaka sannerligen inte efter mera. En mot Spanien mycket välvillig
matematiker skulle säga er att det går femhundra spanska markiser på
en italiensk, och då kan herrarna tänka sig... För resten, vad _är_ en
spansk markis, finns det över huvud några spanska markisat? Har herrarna
hört talas om dem? _Jag_ har åtminstone aldrig gjort det, fast jag
färdats i alla fem världsdelarna.
Och så reste herr Peolbin sig upp och imiterade på ett mycket lustigt
sätt spanjorens spotska hållning, hans sätt att kasta huvudet tillbaka
och rycka i den blåsvarta mustaschen.
-- För att inte tala om markisens sekreterare, inföll mr Lifton, när
munterheten lagt sig. Sekreteraren, herr Sirius!
Ögonblickligen förvandlades herr Peolbins pose i en halvt oförskämd,
halvt krypande gest, som fullständigt täckte bilden av herr Sirius. Lord
Fairy applåderade och mr Lifton tillade några ord om resande patrask i
allmänhet och spanjorer isynnerhet.
Nu fanns det ju olyckligtvis en spång utlagd mellan don Ramon och fröken
Villanueva -- det stolt klingande språket -- och av den spången var
don Ramon nog låg att begagna sig vid alla både möjliga och omöjliga
tillfällen. Adorée blev förtjust. Och sedan spanjoren -- efter att på
listiga vägar ha utrönt fröken Villanuevas födelseort -- uppstämt en
lovsång (don Ramon deklamerade gärna) över Cadiz och dit förlagt de
skönaste stunderna i sitt liv, började Adorée undra om inte det var
_ödet_ som sammanfört dem. Och när en ung flicka tar sig till att sätta
en högre försyn i samband med en herre, är redan leken inte alldeles
ofarlig.
Så fort våra värderade vänner av båda könen ombord på Lorenzo
upptäckt Adorées intresse för don Ramon, organiserades som på en tyst
överenskommelse två anfallsgrupper, den ena med redaktör Albert Grenander
som operationsfält, medan den andra riktade sin offensiv direkt mot
fröken Villanueva, varvid doktor Morin fick tjänstgöra som (mycket
bristfällig) tolk.
Herr Grenander ställde sig oskyldig som det barn som föddes i natt -- och
var det också. Han hade just avslutat underhandlingarna med den kvinnliga
båtbetjäningens styrande mästarinna, en liten prydlig marseillanska, om
överlåtelsen av två damhattar och en resrock till ett oskäligt pris och
var omåttligt belåten med sig själv.
Vid de första orden av madame Lamelle om ett »_olämpligt_ förhållande»
mellan Adorée och spanjoren brast den hederlige herr Grenander ut i
skratt. Madame Lamelle såg spöken mitt på ljusa dagen!
-- Är det underligt, frågade han, om flickan tycker det är roligt att
prata med en landsman? Fröken Villanueva är barnslig och oerfaren, men
hon har en förträfflig karaktär, och skulle herr markisen tillåta sig
några friheter, så var övertygad om, att han får ett svar, som kommer
honom att tappa lusten att göra om försöket. Vad säger madame Lamelle om
den här hatten?
Föga gynnsammare förlopp fick den mot fröken själv dirigerade attacken.
Doktor Morin trasslade in sig i språket och Adorée började skratta --
varvid expeditionens ledare för första gången försummade att beundra
damens pärlsmycken till tänder. Mycket förstod hon heller inte av
harangen, men tillräckligt i alla fall för att begripa avsikten att
svärta ned landsmannen, don Ramon. Enligt konstaterad världsordning
bidrog detta i hög grad att göra den förtalade ännu mera _intressant_ i
hennes ögon.
Så mycket vann man med det.
Dagen därpå tyckte emellertid herr Grenander, att han borde tala med
Adorée om saken.
-- Du sysselsätter dig bra mycket med don Ramon, den spanske markisen,
anmärkte herr Grenander.
-- I regel är det nog _han_ som sysselsätter sig med _mig_.
-- Kan väl vara. Det väcker i alla fall uppseende, man pratar...
-- Låt dem prata.
-- Hm!
-- Vad sade du, Alberto mio?
-- Tycker du om honom?
-- Jag vet inte. Han deklamerar så stiligt. Och så... Han är vacker.
-- Obestridligen.
-- Men...
-- Tala ut, min vän.
-- Han är alls inte så vacker som du, Alberto mio. Inte, inte alls.
Det föll sig naturligt för herr Grenander att skyndsamt byta om
samtalsämne.
* * * * *
Ekvatordagen hade varit orolig i alla avseenden, utom beträffande vädret.
Det vanliga linjespektaklet tycktes denna gången uteslutande tillställt
för att roa Adorée, och på den punkten var framgången obestridlig, men
det skapade en mer än vanligt skarp konkurrens om den unga damens person,
i vilken inte ens furstbiskopen drog sig för att delta. Denna konkurrens
hotade ett ögonblick att övergå i ett öppet gräl mellan don Ramon och
doktor Morin (som druckit mycket champagne vid den sena middagen), och
det var uteslutande kaptenens auktoritet man hade att tacka för att
skandalen inte blev fullständig.
Herr Grenander undgick detta intermezzo alldeles. Han satt på översta
däck tillsammans med sir Phil, som plötsligt och till herr Grenanders
förtjusning avslöjat sig som specialist på Hollands sydafrikanska
kolonialpolitik under regeringskommissarien Hop, och samtalet växte ut
i alla väderstreck. Varje tanke på Adorée var avlägsnad ur förmyndarens
hjärna, men storfurstinnan och madame Lamelle hade iklätt sig solidariskt
och högtidligt ansvar för fröken Villanueva, en garanti, som förmyndaren
ansåg banksäker.
I själva verket levde herr Grenander i ett tillstånd av relativt lugn --
Adorée till trots. Han kände för henne ungefär samma sorts oro som en
oerfaren hundägare gör för första valpen han har i sin vård: att djuret
skall springa bort och bli överkört. Någon annan fara är egentligen
inte aktuell, tycker han. Och så länge Lorenzo flöt på havet med vatten
på alla sidor -- hur långt blicken än sökte -- så länge var det också
omöjligt för Adorée att springa sin kos och utsätta sig för världens
ondskefulla trafikproblem.
Nu var det emellertid just uppträdet efter ekvatordinén, som kom ett
visst beslut att mogna i don Ramons hjärna. Och dagen efter -- som
mången gång är de ödesdigra beslutens dag -- ställde han om så, att han
fick fröken Villanueva mellan fyra ögon på styrbords promenaddäck, just
bakom mr Liftons golfbana.
Den halmgule sekreteraren, herr Sirius, rökte en cigarrett vid nedgången
till salongerna -- det såg nästan ut, som om han stod på vakt.
-- Señorita, sade don Ramon, har ni märkt att blodet är tjockare än
vattnet?
-- Vad för något? sporde Adorée, som för första gången trodde sig förstå
att don Ramon inte talade korrekt spanska. Blodet tjockare än vattnet,
vad är det för gallimatias?
-- Jag menar, señorita, att det rinner samma blod i våra ådror.
-- Nej, förlåt, invände Adorée stucken, jag har _por dios_ mitt blod för
mej, fast doktor Morin knyckte några mått häromdagen. Vilket för resten
var hans förbaskade skyldighet.
Don Ramon kastade huvudet tillbaka och ryckte i sin blåsvarta mustasch.
-- Låt oss inte gyckla med ord, señorita! Inte gyckla med ord i en
allvarlig stund.
-- I vad för något, si le gusta, señor -- om ni behagar?
-- I en betydelsefull stund, señorita. Ni, lika litet som jag, hör hemma
bland denna underliga samling narrar, inbeciller eller -- rent ut --
förbrytare. Mellan oss ligger en brygga, en osynlig, men stark brygga,
rasfrändskapens bro. Det är inte allmän farväg det, señorita!
Adorée drog sig ett par steg tillbaka och sökte sin näsduk i väskan.
Men don Ramon var förskräckligt kär och märkte ingenting. Han gick på i
ullstrumporna.
Fortsättningen övertrumfade inledningen; friaren tillgrep två stora
kastiljanska lyrici från trettonhundratalets mitt, en upprorsrörelse på
Filip den rysliges tid, tre kungar Alfonso, den ädelmodige, filosofen och
afrikanen, en självmördare i familjen don Ramon och oräknade generationer
toreadorer i Sevilla. Med denna meritlista i ena handen och sitt markisat
-- plus några millioner pesetas i den andra -- nalkades han till sist
señoritan med den stora och avgörande frågan, som har nästan samma
koncept på alla världens språk.
Nu är det kanske ovisst hur det gått med detta frieri, om inte Adorée
just dagen förut sett och hört Leo Peolbin imitera don Ramon. Som alla
naturbarn hade vår lilla señorita en stark känsla för det komiska, och
just nu ville det sig inte bättre, än att don Ramon nästan karikerade sig
själv.
-- Vad Alberto skulle skrattat! tänkte Adorée, i det hon bet i näsduken
för att inte explodera.
Men don Ramon friade på, han!
-- Förr skall den dag, vars sol blir smaragdgrön vid middagstiden, sprida
fasa och fruktan i världens fyra hörn, förr skall en sådan förläst
gammal narr som er förmyndare, señor Grenander...
-- Nej, avbröt Adorée, plötsligt allvarsam, nu är ni dum, herr markis.
Don Ramons talmaskin bromsade, så det gnisslade i kullagren.
-- _Vad_ är jag, señorita?
-- Dum, señor.
-- Ni älskar mig icke?
-- Det vet himlen, att jag inte gör.
-- Ni älskar en annan?
-- Kanske det, señor.
-- Hans namn? _Hans namn_, señorita?
-- Om ni kommer mig närmare, ropar jag. Gå undan!
-- Disculpe, señorita. Men. Av barmhärtighet. Hans namn?
Adorée tyckte nu, att hon kunde ha rätt att roa sig en smula på sin
landsmans bekostnad, men hon hade aldrig rätt uppfattat, eller ens brytt
sig om att uppfatta alla de kosmopolitiska namnen på herrarna ombord. Hon
höll dem i sär efter en intuitivt uppgjord, mycket privat skeppsrulla,
som i åtskilligt erinrade om indianernas sätt att skilja individerna åt:
Blåöga, Krumnäsa, Spattben och så vidare i den stilen. Men till all lycka
sneddade just då lord Fairy en vinkel av mr Liftons golfbana och Adorée
nickade åt honom -- betydelsefullt.
-- Det är alltså han? väste don Ramon.
-- Ja, andades Adorée, och slog ned ögonen, det är han, señor ...
Och så var det morgon och afton den friardagen.
Men nästa förmiddag överräckte don Ramons halmgule betjänt, herr Sirius,
en biljett till lord Fairy, där denne satt i sin däcksstol och stoppade
dagens tredje pipa. Biljetten innehöll en utmaning på pistol -- »eller
annat tillgängligt vapen». Don Ramon föreslog tio stegs avstånd och tre
skott i hastig följd. Plats: babords promenaddäck, tid: klockan sex
påföljande morgon.
Lord Fairy läste uppmärksamt igenom biljetten två gånger -- utan att
upphöra med pipstoppningen. Därpå lät han meddelandet stilla glida ned i
den med violetta silkesränder invävda flanellrockens högra ficka.
-- Det skall vara svar, meddelade den halmgule herr Sirius kärvt.
-- Jag handlar inte med laxermedel, sade lord Fairy vänligt. Men bed
doktorn om ett lakritspulver och bartendern om en absint åt er herre.
Annars brukar sånt där gå över av sig självt fram på förmiddagen.
* * * * *
Den nyss beskrivna, tämligen löjliga kontroversen blev inte utan
konsekvenser -- vilket ånyo bevisar sanningen av den bekanta paradoxen
att endast det oväsentliga är väsentligt.
Med engelsmannens medfödda takt lät lord Fairy inte undslippa sig ett
ord om utmaningen -- ens till mr Lifton, som var hans vän. Men middagens
träningsmatch påkallade en häftig rörelse av his lordship och därvid smög
sig don Ramons ljusblå biljett ur fickan på lord Fairys flanellrock.
Den blev liggande på däcket en stund och såg nästan ut som ett stort
tjänstefrimärke. Det var åtminstone madame Lamelles reflexion, när hon
några minuter senare gick förbi och plockade upp föremålet.
Ja. Sedan var det naturligtvis inte mycket bevänt med don Ramons
hemlighet.
En duell ombord!
Kapten Le Moine var förargad -- men förargelsen föreföll kryddad av
ett litet stänk nervositet -- doktorn hånskrattade, storfurstinnan
_betraktade_ för första gången den spanske markisen, mr Lifton och
sir Phil ryckte på axlarna, furstbiskopen smålog och madame Lamelle
var förtjust. Leo Peolbin gjorde sig besvär att på baksidan av
dagens matsedel erbjuda lord Fairy sina tjänster som sekundant, och
överstewarden lät för säkerhets skull stuva in tolv flaskor Pommery i
isskåpet nummer ett.
Den ende som tog affären seriöst var herr Grenander -- inte för själva
sakens skull, bevars! men för de möjligheter han ansåg den innebära.
Lorenzos miniatyrvärld var alltså tillräckligt stor att skapa duellhot
för Adorées skull efter föga mer än en veckas varsel. Faktum räckte till
att bygga upp en sannolikhetskalkyl på.
För knappa tjugufyra timmar sedan hade herr Grenander välsignat den
omständigheten, att han ägde sin skyddsling mellan babords och styrbords
relingar ombord på en hygglig båt med fritt vatten runt omkring. Nu kände
denna förträffliga människa något som liknade ett pressande moraliskt
ansvar vid tanken, att man stod utan alla landstigningsmöjligheter, om
den rasande duellanten gick till attack på nya frontlinjer. Nyss tycktes
honom Kapstaden som en skrämmande fara; i detta ögonblick önskade han
intet högre än att få sätta klackarna i dess trottoarer med Adorée
trippande strax bredvid, tätt intill.
Men det allra mest kuriösa med don Ramons duellvanvett var, att Adorée
plötsligt började visa ett starkt och positivt intresse för gentlemannen
från Don Quixotes och Sancho Panzas land. Det hjälpte inte mycket, att
riddaren av den sorgliga skepnaden förlöjligades i alla kvarter och att
vapendragaren Sirius gjordes till föremål för den blodigaste drift.
Adorée hade fått för sig att don Ramon inte var besjälad av någon högre
önskan än att låta sitt blod för hennes skull; följden blev att hon
satte upp ett till hälften sorgset, till hälften betänksamt ansikte, som
förmörkade måltiderna och timmarna mellan dem.
Vad don Ramon beträffar, föredrog han att inte alls visa sig, och
sekreteraren rökte numera sina cigarretter vid bommarna midskepps, till
tredje klass. -- Magneten drar till sig järnet, sade lord Fairy och
kastade med huvudet åt herr Sirius, utan att göra anspråk på applåder.
Men dem fick han i alla fall.
Sent på kvällen samma dag -- eller rättare mitt i natten -- företog
furstbiskopen en extra promenad på däck; hjärtat kändes nämligen litet
motspänstigt vid försöket att somna in. Till sin förvåning observerade
han, att det lyste i skrivhytten. Prelaten gick fram, på tå, till
fönstret, satte näsan mot glaset och skyggade för ögonen med handflatorna
för att kunna se, ty södra korset sprutade eld denna natt.
Var det icke herr Grenander? Jo visst. Han satt lutad över en tjock bunt
manuskriptpapper och de guldramade ögonglasen bröto skrivbordslampans
starkt lysande strålknippe.
Furstbiskopen tvekade inte; en minut senare hade han kastat sin nattrock
över soffan bakom herr Grenanders. Denne gjorde ingen annan rörelse än
med pennan över pappersarket.
-- Stör jag er, min herre?
Herr Grenander ruskade på huvudet -- utan att vända sig om.
Det skulle varit madame Lamelle, tänkte hans helighet och smålog för sig
själv.
Furstbiskopen skruvade på takljuset precis som om han varit hemma hos sig
själv.
-- Det är en förtjusande natt vi ha, sade han. Så mycket stjärnor trodde
jag knappt det fanns.
Herr Grenander svängde om skrivstolen. Det var inte hans mening att vara
ohövlig, när han svarade:
-- Man ser dem bättre där ute.
Den gamle mannen skrattade vänligt:
-- Har ni någonting emot, att jag tar er tid i anspråk tio minuter?
-- Naturligtvis inte.
-- Blir ni ond om en gammal präst lägger sig i vad han kanske inte har
med att göra?
-- Om den gamle prästen är ers helighet -- nej!
-- Jag tackar er, min herre. Får jag då till att börja med göra er tre
frågor?
-- Gärna tio, monseigneur. Genera er bara inte.
-- Är fröken Villanueva en släkting till er?
-- Nej.
-- Älskar ni henne? Tänker ni gifta er med henne?
-- Ingendera delen, monseigneur. -- Nu har ni bara en fråga kvar.
-- Vet ni av att _hon_ älskar _er_?
Herr Grenander reste sig upp.
I det starka, vita ljuset av de nu oskärmade elektriska globerna
kunde man tydligt se att hans ansikte röjde spår av intellektuell
överansträngning. Hyn saknade färg, munvinklarna voro spetsade nedåt.
Håret föreföll nästan metallblankt vid tinningarna och låg som en tunn,
blond flock av silke över hjässan. Glasögonbågarna hade plöjt fåror, där
de ätit sig in i skinnet under årens lopp.
-- Ers helighet får ursäkta ...
-- Se så. Bliv inte ond. Jag är en gammal man -- kunde vara er far,
kanske er farfar. En präst lär känna människorna, och jag skulle aldrig
trängt mig på er, om jag inte ...
-- Om ni inte?
-- Nå, det är detsamma. Vore jag i ert ställe skulle jag ta en månads
tjänstledighet från de sydafrikanska kolonierna och i stället kolonisera
en annan mark. Det är inte nog att vara pliktmänniska här i världen. Man
har skyldighet att prestera ett visst kvantum lidande, att erövra ett --
ofta mycket obetydligt -- mått av fröjd med några droppar hjärteblod som
quinta essentia. Vill ni inte släppa till det, har ni levat förgäves, om
ni så kommer i Encyklopedien för era rön och iakttagelser beträffande den
sydafrikanska kolonialpolitiken.
Furstbiskopen teg en sekund.
-- Det är, sade han sedan, en ovanligt praktfull stjärnhimmel i natt. Har
min herre betraktat södra korset? Det är en vacker, men riskabel syn. Man
lär sig prata bredvid mun av det, har någon sagt.
Men herr Grenander satt med blickarna fästa vid mattans bjärtröda rosett
och hörde inte furstbiskopens fråga.


FEMTE KAPITLET.
En tullvisitation med konsekvenser.

Torsdagen den 17 februari klockan 1,10 eftermiddagen lade kapten Le Moine
för första gången under tjugu dygn sin hand på maskintelegrafens spak.
Han signalerade _klart_, och strax därpå _halv_. Ty nu sköt Lorenzos stäv
fram i Table bays vatten och Taffelbergets platta silhuett ryckte hastigt
närmare.
Kapstaden.
Lorenzos förstaklasspassagerare stodo i spridda grupper vid babords
reling -- redan i upplösningens tecken. Det var som åsynen av land och
det i spridda staplar sorterade resgodset satt en kil i intimiteten,
splittrat den stora familj på gott och ont som herrarna och damerna av
första klass hunnit bilda.
Herr Grenander och fröken Adorée hade tagit plats vid dörren till
skrivrummet och bekikade därifrån vad som kunde ses av själva staden,
vilket inte var mycket. Den jättelika vågbrytaren stack fram sin
milslånga tunga och plåtskjulen glänste i solen som om det nyss regnat på
dem.
Adorée bara skrattade, skrattade åt ingenting. Herr Grenander däremot
kände sig, så journalist han var, en smula nervös, och upprepade för
femtioelfte gången sina förmaningar till Adorée: att vad som än skedde
inte vika från hans sida. Förut hade han gått igenom planen för de första
dagarna -- redan denna eftermiddag skulle det bli butiksvandring för att
nödtorfteligen ekipera fripassageraren.
I samma veva gick furstbiskopen förbi. Han var knappt till att känna igen
-- i hög hatt, bonjour och grårandiga byxor. Men humöret var detsamma,
blitt, vänligt, faderligt.
-- Fröken Villanueva reser, sade han, just på det sätt man _borde_ resa,
utan annan packning än de nödvändiga kläderna på kroppen. Varje ångbåt
och tåg stannar alltid vid en stad och varje stad har butiker, där
resenären kan få vad han behöver. På det sättet blir man oberoende av
tull, bärare, förargelse, besvär -- av allting.
-- Utom _en_ sak, inföll madame Lamelle, som ända till resans sista timme
agerade biskopens oskiljaktliga kaftantofs.
-- Vad skulle det vara?
-- Pengar.
Herr Grenander ryckte till; den sidan av saken hade han inte tänkt på
förut. Skulle kreditivet på 6,000 räcka under nuvarande förhållanden?
Nåja, varom inte, så fanns ju både bank och telegraf i Kapstaden. Kerman
hade kanske inte haft så orätt den gången, när han påstod, att det
största behaget med kapitalet var att en karl kunde känna sig oberoende
av fatala tillfälligheter.
-- Förlåt, jag uppfattade inte vad ers helighet yttrade.
-- Jag var näsvis nog att fråga, var herrskapet tänker ta in i Kapstaden.
-- Man har rekommenderat hotell van Leeken...
-- Det är ett holländskt hotell. Ganska bra, tror jag. Om ni inte har
någonting däremot skall jag lämna min adress -- för den visserligen
otroliga eventualiteten att ni, min herre, kunde behöva mitt bistånd på
ett eller annat sätt. Ingenting är vissare än det ovissa. Se här, om ni
behagar, Hôtel Royal vid spårvägen till Claremont.
Leo Peolbin, ryssen, steg just nu ut från skrivrummet. Det enda som
skilde landstigningens herr Peolbin från långfärdens var att han dragit
på sig ett par förskräckliga krämgula handskar.
Ryssen myste. Han såg nämligen på något avstånd den spanske markisen
don Ramon, som stod och fullständigt slukade fröken Villanueva med sina
brinnande svarta ögon. I och för sig var ju detta ingenting att le åt,
men fröken Villanueva vände spanjoren ryggen med ett så ihärdigt och
demonstrativt förakt, att ingen kunde missta sig på meningen. Och det
tyckte den hjärtlöse ryssen var bra.
Det tog Lorenzo en dryg timme att komma in i dockan nummer tre, och
samtidigt växlades de sista avskedshälsningarna, somliga kalla, andra
nervösa, de flesta likgiltiga, där de inte alldeles glömdes bort. Lord
Fairy hade en bekant på kajen, som han signalerade åt med sin svarta,
silverklackade käpp, och herr Sirius, don Ramons gule sekreterare,
ansträngde sin hesa, osympatiska stämma för att göra sig hörd av någon
chaufför där nere.
I samma ögonblick var landgången klar, i nästa sviktade den under de
första passagerarnas steg. Kapten Le Moine stod på kommandobryggan och
tog åt mössan. Hans min vittnade om belåtenhet, vad orsaken nu kunde vara.
Tullmyndigheterna hade på vanligt kitsligt sätt ringat in främlingarna
med rep; man kunde ingen annanstans komma än in i ett jättelikt skjul med
låga diskar runt alla fyra väggarna. Bakom dem stodo tullherrarna med
vita klisterlappar att pryda upp resväskorna med.
Herr Grenander var en av de första som passerade mellan repen. I vardera
handen bar han en resväska. Adorée gick tätt bredvid och höll honom,
enligt instruktion, i rockärmen.
Med en duns satte han upp resväskorna på den plåtfodrade disken och
spände upp remmarna.
-- Cigarrer eller sprit? frågade tullherrn.
-- Nej, svarade herr Grenander, som varken kunde dricka eller röka, bara
toalettsaker och kläder för personligt bruk.
Tullherrn gjorde sig beredd att med ena handen klistra två fridlysande
märken på den resandes gepäck, medan den andra, liksom i distraktion
eller för formens skull, trevade innanför den större resväskans lock.
Härunder miste undersökarens ögon plötsligt sitt likgiltiga uttryck, och
handen nummer ett tappade klisterlapparna, samtidigt som nummer två drog
fram en fylld, ja, inte ens öppnad cigarrlåda. En precis likadan låda
påträffades omedelbart i den mindre resväskan.
Tullherrn log ett otrevligt leende och sade kort:
-- Ni ljuger, sir.
Herr Grenander var röd i ansiktet som en kokt hummer, och ögonen sköto
ursinniga blixtar bakom de guldramade, starkt bikonvexa glasen.
-- Det är inte mina cigarrer. Jag röker icke. Lådorna måste vara
insmugglade i mitt resgods.
-- La, la, la, svarade tullherrn bara och placerade kärleksfullt
cigarrlådorna en under vardera armen. Herrn följer med hit bort, till
förman.
Det var bara tio steg att gå. Herr Grenander var utom sig av förbittring,
det gick inte alls i hans stil att bli hållen för lögnare och bedragare.
Han sade förmannen det -- och blev trodd. Lådorna togos emellertid i
beslag, och herr Grenanders sinnesjämvikt återvände småningom. -- Han
kom därvid -- ganska plötsligt för resten -- att tänka på Adorée, som
inte längre hängde vid hans rockärm. Efter instruktionen.
Hon står kvar vid de öppnade resväskorna och bevakar deras innehåll,
tänkte herr Grenander, det var klokt av henne.
Nu var hela det stora tullskjulet proppfullt av folk, som protesterade
och deklarerade på alla kulturspråk -- och litet till. Luften yrde av
explosiva vokabler och i utgångsdörren uppförde hotellvaktmästarna en
fugal kör vid framrytande av hotellnamnen.
Nej, resväskorna stodo där de stått, men ingen Adorée syntes till -- idel
främmande ansikten runt omkring. Herr Grenander gick några steg åt höger
och några åt vänster längs plåtdisken, frågade de närstående om de sett
en ung dam, så och så, ropade till sist hennes namn. Förgäves.
Kanske hon gått förut och nu väntade vid utgången? Nej, där var hon inte
heller.
Med hettande tinningar gick herr Albert tillbaka till luckan, där han
nyss avlagt räkenskap hos förmannen. Tomt. Så återvände han för tredje
gången till de alltjämt öppna resväskorna, bakom vilka tullherrn nummer
ett fortfarande stod på post.
-- Ni har förlorat något, sir? frågade denne spydigt. Utom era två
cigarrlådor. Va, sir?
En otrolig, men inte fullständigt utesluten eventualitet kunde vara, att
Adorée begivit sig tillbaka ombord. Herr Grenander trängde sig mellan
den nu inte längre så kompakta folkmassan och tog landgången med tre
steg. Fåfängt, min herre. Fröken Villanueva hade inte varit synlig sedan
hon lämnade ångaren för omkring en halv timme sedan.
En halv timme! Adorée hade redan varit försvunnen tjugu minuter. Med
en god bil kan man på tjugu minuter hinna lika många kilometer. Herr
Grenander inte sprang utan rusade in i tullokalen.
Där var nu nästan tomt.
Ett par tjänstemän stodo i sömnigt samspråk och rökte cigarretter. En av
dem pekade på de kvarlämnade resväskorna, som någon under tiden passat
på att spänna ihop. Herr Grenander ryckte dem till sig, tog en i vardera
handen, störtade sviktande mot utgången och hoppade upp i en bil.
Kapstadens chaufförer äro härdade. Denne drog inte på munnen ens, när
en upphetsad, fetlagd herre med guldbågade glasögon, snubblande över
fotsteget, skriade:
-- Till hotell van Leeken.


SJÄTTE KAPITLET.
Herr Grenander får sin uppfattning om ordningsmakten korrigerad.