Hans excellens av Madagaskar - 12

tillfredsställelse blänkande ögon mot fröken Villanueva. Han hatade
henne, därför att hon var så vacker och därför att hon en gång ombord på
Lorenzo skrattat åt färgen på hans hår.
-- Gör som jag säger, uppmanade don Ramon. Vad ni har att meddela är
ingen hemlighet. Rapporten rör ju för resten lika mycket señoritan som
mig.
-- Jag börjar alltså från början. Ni anmodade mig att söka upp en präst...
-- En präst, avbröt Adorée förskräckt, vad skall ni med honom att göra?
-- Fortsätt, herr Sirius! Ni skulle ta reda på en bra präst.
-- Som var villig att utan långrandiga ceremonier befria er från
ungkarlslivets obehag. Uppdraget hörde inte till de lättaste, herr
markis, ty vi måste ju utgå ifrån att flickan kunde vägra att ge sitt
samtycke i det... hm... avgörande ögonblicket...
Don Ramon rynkade ögonbrynen och fröken Adorée pressade ihop läpparna
så fast, som om hon beslutit att aldrig öppna dem mera. Herr Sirius
fortsatte:
-- På två ställen blev jag utkörd, tämligen ovänligt, herr markis,
det måste jag erkänna. Men till sist hittade jag rätt. Det var en
själasörjare efter min smak, seg som syndetikon, hal som ett nypolerat
parkettgolv. Långt, ljust skägg med några patriarkaliska grå hårstrån,
skallig hjässa, glasögon ett stycke ned på näsans kälkbacksstup och en
tung klackring med svart sten på högra tummen. Den vördige mannen visste
också vad ett präktigt, respektingivande utseende är värt, för det var
mig en rackare att skära till i växten, när det blev fråga om honoraret.
Vet ni vad prästen begärde, herr markis?
Don Ramon gjorde ett av sina stoltaste huvudkast och sträckte avvärjande
upp högra handflatan med samma gest som whiskyannonsens trafikpolis i
Charing Cross: Stop! Tarry a little!
-- Håll, herr Sirius. Inte ett ord om ert lumpna guld i denna ädla dams
närvaro. Säg oss i stället vad den välvillige prästmannen heter.
-- Père Léonard, herr markis.
-- Där hör ni, señorita, vände don Ramon sig till Adorée, där hör ni.
Père Léonard. Ett vackert namn, ett klingande namn. Padre Leonardo! Två
människors unga lycka vilar i dina händer, padre.
Och så deklamerade han:
»_Primera vista yo te digo siempre en mi corazon_»...
Adorée vände sig bort, uppfylld av äckel, varvid don Ramon tämligen tvärt
slutade recitera.
-- När kan vi, min vän Sirius, vänta padre Leonardo? frågade markisen.
-- Inte förrän klockan två. Den vördnadsvärde prästmannen måste nämligen
först anskaffa en del papper med stämplar och sigill och underskrifter
och sådant där som hör till. För meningen är ju, att det skall bli så
ordentligt som möjligt?
Herr Sirius sade det sista med avsiktlig långsamhet och stark betoning.
Det var som om han velat göra varje ord till en syl i skinnet på fröken
Adorée.
-- Alltså klockan två, deklamerade don Ramon, nära fem långa timmar dit
-- mig tycks en evighet det är.
Men i Adorées hjärta glimmade ett svagt hopp. Fem timmar var fem gånger
sextio minuter -- något _måste_ hända inom utgången av denna tid.
Vad herr Sirius beträffar, tycktes han ha något mera på hjärtat. Don
Ramon nickade vänligt:
-- Tala!
-- Det är, enligt padre Leonardos utsago, nödvändigt att någon
representerar brudens far under ceremonien. Ritualen uppges innehålla
denna ganska löjliga fordran -- en far måste alltså anskaffas åt fröken
Villanueva.
Don Ramon såg helt perplex ut.
-- Säger ni det, herr Sirius!
-- Om ni inte tar illa upp, herr markis... jag har ett förslag...
-- Nåväl!
-- Det är ju bara en formalitet... Vad säger ni, herr markis, om _jag_
skulle representera señoritans pappa?
Adorée ryckte till. Men don Ramon nickade, tämligen ointresserad.
-- Må göra, herr Sirius, hela saken är ju, som ni riktigt anmärker, bara
en formalitet.
Därpå vinkade han med handen:
-- Ni är en trogen tjänare, herr Sirius. Er belöning skall inte utebli.
Men lämna oss nu ensamma.
Och sekreteraren gick, själaglad. Ty nu hade han tagit ut hämnd för det
skratt, med vilket Adorée Villanueva i barnslig obetänksamhet uttryckt
sin tanke om färgen på hans hår.
* * * * *
-- Ni hör, señorita, sade don Ramon mild. Saken är avgjord. Det finns
ingen återvändo.
Adorée svarade icke. Hon insåg att situationen var förtvivlad, men
ännu hade olyckan inte skett. Bästa utvägen var att vinna tid -- den
sämsta att sätta hårt mot hårt. Utgången av en öppen strid med så ojämn
styrkefördelning kunde bara bli en. Alltså: krigslistens gudar, stån mig
bi!
-- Ni tiger, señorita, vibrerade markisen. Hur skall jag väl tolka denna
tystnad? Är det stillheten före morgongryningen, varslar den natten? Ger
den mig livet, ger den mig döden?
Adorée vände plötsligt ett vänligt leende ansikte mot spanjoren, som
därvid var nära att skrika högt av förtjusning. Livet hade den givit
honom, señoritans tystnad nyss!
-- Låt oss sitta ned och prata i lugn och ro, föreslog hon -- och de
satte sig på var sin stol vid det runda bordet under takkronan, markisen
på ett så pass respektabelt avstånd att det hedrade hans takt och
sinnesnärvaro.
-- Jag misstänker att jag var litet häftig nyss, började Adorée och slog
långsamt upp sina ögon. Samtidigt lade hon huvudet något litet på sned --
mina läsare veta att verkan av denna attityd vid flera tillfällen varit
förbluffande.
-- Kanske, svarade don Ramon, bävande av lycka, kanske var ni en liten
smula ovänlig mot den, som inte äger någon högre önskan än att få bära er
på sina händer genom livet.
-- Ni frågade mig, om jag ville gifta mig med er.
Don Ramon nickade:
-- Och ni svarade nej.
-- Vi ha inte känt varandra länge, señor. Ni har ingen aning om min
karaktär, mina vanor, mitt lynne. Nu vill jag säga er en sak: jag har ett
alldeles förbaskat dåligt morgonhumör.
-- Ni skämtar.
-- Alldeles inte. Min förmyndare brukade säga, att jag var som en riktig
liten markatta före klockan tio på dagen. Det var aldrig lönt att försöka
få mig att ta reson ens före den tiden. Vad min tant beträffar -- hon är
död nu, señor -- så undvek hon av princip att tala till mig tidigt om
morgnarna.
Don Ramon såg i smyg på sin klocka. Hon visade tio minuter över tio.
-- Jag kommer särskilt ihåg en gång, fantiserade Adorée, då det där sabla
morgonhumöret spelade mig ett fult spratt. Det var några ungdomar, som
skulle göra en utflykt i det gröna med saft och vatten och bakelser och
handklaver, och ni må tro att jag tyckte det skulle bli livat. Jag var
inte bortskämd med nöjen på den tiden, señor. Nåväl, vad händer? Tidigt
på morgonen den stora dagen kommer min tant infarande i mitt rum -- jag
var knappt vaken.
»Kan du tänka dig,» ropade hon, »Grey» -- det var vår hund, en valp,
señor -- »har ätit upp ena klacken på dina vita skor.»
»Det angår mig inte,» fräste jag till.
»Vad för något,» ropade hon häpen. »Angår det dig inte? Men du skulle ju
haft skorna vid utflykten i dag.»
»Jag struntar i utflykten,» bedyrade jag, alldeles ursinnig. »Hälsa och
säg dem det.»
Sedan ångrade jag mig naturligtvis grymt, men vad var att göra, señor? Vi
spanjorer äro stolta, som ni vet, min gamla tant skickade återbud, som
jag bett henne -- men inte menat -- och själv låg jag i en skogsbacke
hela dagen och grät mina ögon röda.
Don Ramon blev offer för en häftig hjärtklappning, så stora karlen han
var. Adorées berättelse kunde inte tydas på mer än ett vis: hon ångrade
sitt sträva besked nyss, och nu ville hon på ett fint sätt låta friaren
förstå, att en förnyad framställning skulle leda till ett annat resultat.
Ljuva flicka! Beundransvärda varelse!
Markisen reste sig upp och försökte dämpa hjärtats slag med en
hastig promenad över golvet. Därpå gick han fram till Adorée, bugade
vördnadsfullt och försökte fatta hennes hand -- vilket emellertid
misslyckades.
-- Señorita, sade han högtidligt, som om saken aldrig varit på tal förut,
härmed har jag äran anhålla om eder hand.
-- Herr markis, svarade Adorée och reste sig upp, hon också. Ni visar mig
en stor ära, señor.
-- Och edert svar, señorita?
-- Jag säger inte nej.
Don Ramon hänryckt:
-- Ah!
-- Men inte heller ja.
Don Ramon missräknad:
-- Ah!
-- Sitt ner, herr markis, och låt oss tala om saken. Det är mera
originellt att gräla före än efter bröllopet. Om vi skulle vara
originella! Det blir ett pikant minne -- efteråt.
-- Ni försöker blanda bort korten, señorita.
-- Tvärt om. Men jag skulle ha lust att lägga en liten patience med
er, herr markis. Patience är, enligt vad min förmyndare sagt mig, ett
fransyskt ord, som betyder tålamod.
Don Ramon såg ånyo på klockan, suckade, men fann sig i sitt öde:
-- Lägg ut era kort då, Carmencita, läspade han.
-- Antag först, började Adorée, och hennes ögon gnistrade av trots, att
ni skulle _tvingat_ mig till äktenskap i dag klockan två, att ni, mot min
vilja, låtit Padre Leonardo läsa välsignelsen över oss, välsignelsen, som
jag vördar och älskar. Vad tror ni följden hade blivit, don Ramon? Se
så, gör er inte besvär att fundera ut något svar. Följderna hade blivit
ganska ödesdigra för er, señor -- om inte i dag, så i morgon, om inte
denna vecka, så nästa. Min far, som var sjökapten i Cadiz, lärde mig att
hantera en kniv, när jag var barn, och gamla lärdomar sitta bäst i, som
ni vet.
Don Ramon blundade. Men så kom han ihåg en vers av Bajarez och citerade:
»_Ack, döden av din hand_
_min levnads smycke blir_...»
Adorée hånlog, eftersom don Ramon just nu blundade. Men hennes röst var
lenare än det finaste silke.
-- Så kom jag att tänka på, att det var bra orätt av mig att inte ge er
en chance, eftersom ert uppträdande, herr markis, inte hade lämnat...
hm... mitt hjärta alldeles oberört.
Don Ramon slog upp ögonen, och i pupillerna satt en skärva av
lycksalighetens förblindelse.
-- Fortsätt, andades han. Min chance...
-- Skicka återbud till Padre Leonardo. Ja, inte återbud, men bed vår
vördnadsvärde vän komma i övermorgon klockan två i stället för i dag. På
fyrtioåtta timmar blir min vaknande sympati för er vänd i kärlek, jag
kommer till er, räcker er mina händer -- så här -- och säger: Ramon, jag
är din!
Don Ramon por Falta de Dinero kände en lätt yrsel under hjässan. Men i
det avgörande ögonblicket slog en sista gnista av förnuft ut i klar låga,
han vände bort huvudet och sade i fast ton:
-- Ni håller mig för narr, señorita. Vad ni begär är orimligt. Bröllopet
är bestämt till i dag klockan två, och det skall äga rum i dag klockan
två.
Adorée nickade.
-- Ni får stå ert kast, herr markis. Nyss kallade ni mig Carmencita. Men
glöm inte hur det gick med Carmen, när don José sökte tvinga henne till
något, som inte _hon_ ville. Mitt blod kommer över ert huvud, don Ramon!
Flickan sade detta så lugnt, som om hon beställt en kopp choklad på ett
konditori. Och det var tonfallets självklara resignation, som förvirrade
markisen. Det lät som om Adorée Villanueva läst upp en likgiltig
tidningsnotis, på vars sanning man inte kunde tvivla -- och don Ramon
blev alltmer villrådig.
Han ryckte i sin svarta mustasch:
-- Förutsätt att jag går in på ert förslag -- vad har jag för garantier,
att ni inte försöker rymma härifrån?
-- Mitt hedersord, svarade Adorée stolt, jag ger er mitt hedersord på att
icke lämna detta hus, om inte ni samtidigt gör mig sällskap, herr markis.
-- I så fall, sade don Ramon, gick till dörren och ropade på sin herr
Sirius.
-- Ni beger er genast till Padre Leonardo och meddelar honom, att vigseln
är uppskjuten till i övermorgon klockan två.
Sekreteraren grinade, som om han fått något surt i mun, men vågade inte
annat än lyda. Det kostade på herr Sirius att tills vidare uppge den för
hans utseende och självaktning smickrande rollen som titulärpappa åt
Adorée Villanueva -- så som han hade glatt sig åt spektaklet.
Men den väntar inte för länge som väntar på något gott, tänkte han och
tryckte halmhatten ned i pannan.
* * * * *
Samma natt vaknade fröken Adorée vid en skrattsalva, som kunde komma
väggarna att rämna. Hon satte sig förskräckt upp i sängen.
Det var två röster: don Ramons och sekreterarens. Så här i nattens
stillhet trängde ljudet genom golvplankorna tydligt och klart. Herr
Sirius var uppenbarligen vid ett lysande och skrodersamt humör -- mellan
skrattsalvorna kluckade hans röst med en hönas belåtna tock-tock-tock,
när hon värpt ett riktigt vackert ägg.
Men det var inte lätt att höra orden. Jo, vänta -- -- --
-- Pojken en narr... ljög honom så full som... resa till Madagaskar...
en narr plus en narr gör två narrar... kunglig förlustelse... näsan så
lång som det svåra året... skaffare åt Saraj Daraïs harem... säkert mista
nacken...
Åter en dånande skrattkrevad.
(När denna episod refererades för Tom Feathertom blev han alldeles blek;
samtidigt svartnade något djupt inne i ögonen på honom.)
Don Ramons röst föreföll inte så jublande. Det lät som om han kom med
något inkast, en undran, inte en förebråelse precis, kanske en betänksam
eller reserverad fråga, varvid sekreteraren hetsade upp sig till en
fullständig extas av ett förorättat eller misskänt geni. Men just när
samtalet hotade att löpa in på det öppna grälets växelspår hördes en
spefull röst från gatan deklamera något om broderlig sämja i nattens sena
timme. Detta inpass blåste plötsligt ut samtalet där nere.
Allt blev tyst igen och fröken Adorée lade ned sitt huvud på kudden igen
-- ett huvud med en trött och förvirrad hjärna.
* * * * *
Nu skulle det ske. Nu eller aldrig.
-- Jo, svarade Adorée till svar på don Ramons fråga, med sömnen har det
inte varit någon fara. Gud vet var jag fått en sådan blixtrande huvudvärk
ifrån.
Och därmed lutade hon pannan i handen med en obeskrivlig behagfull och
sorgmodig gest. Markisen däremot sträckte armarna mot taket och bedyrade,
att han ville ge år av sitt liv för att befria detta sköna huvud från den
obetydligaste av smärtförnimmelser -- och slutade med att erbjuda ett
aspirinpulver.
-- Nej tack, sade Adorée vänligt, aspirin är nog bra, men det hjälper
inte mot den här sortens huvudvärk.
-- Förstår jag er rätt, señorita? Ni känner något botemedel? Namngiv det,
och om det så skall kos...
Adorée smålog trött och tacksamt -- bra teater -- och slöt ögonlocken,
liksom för att stänga till slussarna för smärtan.
-- Det enda jag behöver är frisk luft, sade Adorée. Ni förstår, herr
markis, jag är van att vistas ute rätt mycket -- och här äro fönstren
låsta med nyckel. Jag kan inte andas...
-- Hm, var det enda don Ramon kunde säga, ty trots sin kärlek till
lyriken var han knipslug som en fläskhandlare. Om fröken Villanueva bara
kom ut på gatan -- ja, sedan kunde man inte så noga veta...
-- Låt oss göra en promenad i bil, föreslog Adorée, ni har ju en vagn!
Jag vågar ta gift på att huvudvärken går över i en handvändning.
Markisen ville nog bra gärna, men han tordes inte. Det går många
ynkryggar omkring i världen, vilka tjusat till flickor med sin
skicklighet att styra en bil eller en segelbåt, eller att skjuta prick
med en bössa, och don Ramon ville brinnande gärna visa, att han kunde
sluka Sydafrikas landsvägar med en aptit, motsvarande hundra kilometer i
timmen. Men det fanns något som han ville, eller rättare _inte_ ville,
med ännu starkare intensitet, och det var att äventyra besittningen av
fröken Villanueva. Därför sade han:
-- Vad ni begär låter sig inte göra, señorita. Men... Men ett fönster
skulle vi ju alltid kunna öppna, åtminstone ett av de mindre. Kanske två
fönster, om ni lovar, att...
Adorée svängde om stolen, så att hon kom att vända ryggen åt den så
kallade markisen. Attityden var så uttrycksfull den bara kunde vara --
och don Ramon por Falta de Dinero siktade genom den kastiljanska lyrikens
opaltöcken ett askgrått moln med hotfullt karmosinröda kanter. Molnet
svällde plötsligt, när Adorée med föraktfull röst insinuerade:
-- Skulle ni vara feg, herr markis? Det vore ganska fatalt -- i så fall
lär Padre Leonardo ha kunnat officiera...
-- Nej, nej, nej, bedyrade don Ramon, tro inte att jag är rädd, Querida!
Men antag, att allt vad ni sagt mig om vaknande sympati, framtida lycka
och så vidare inte varit så -- ja, kort och gott... allvarligt menat.
Tanken är naturligtvis orimlig, men en stor spansk filosof lär oss att
det orimliga är det enda rimliga... Var så god och vänd ansiktet hit,
señorita.
-- Det faller mig inte in, señor.
-- Jag _ber_ er att vända om stolen.
-- Det tjänar ingenting till.
-- Jag _befaller_ er, señorita.
-- Dåre, mumlade fröken Adorée och ryckte på axlarna.
Följden blev att don Ramon fick göra en kringgående rörelse, och när han
mötte Adorées ögon var caballeron redan genomträngd av övertygelsen att
han började verka något litet löjlig. Denna misstanke satte den ödesdigra
hullingen i hans själ.
-- Om en halv timme, sade han, skall min chokladbruna bil vara färdig
att föra er, min högt älskade, ut på en promenad till False bay. Men ni
misstycker kanske inte, att min sekreterare, herr Sirius, ser till att ni
blir väl installerad vid min sida i bilen. Och sedan kommer jag inte att
hålla någon hastighet som är _lägre_ än femtio kilometer i timmen. Har ni
fortfarande lust att följa med, señorita?
-- Ja, svarade Adorée och log. För mig får ni köra hur fort ni vill. Nu
går jag och tar på mig den gröna kappan, som för några veckor sedan var
akterstäderskans ögonlust ombord på Lorenzo. Au revoir, señor.
Herr Sirius var som en fanatisk vaktpost i hälarna på Adorée, när hon
satte sig upp i den chokladbruna vid sidan av don Ramon, som knöt handen
kring spaken så knogarna vitnade. Sekreterarens nit tillät honom inte att
lämna vagnen förrän den redan fått den fart som gjorde ett hoppäventyr
inte bara riskabelt utan tämligen ödesdigert. Han sprang vid sidan av
åkdonet tills don Ramon släppte på så mycket gas han kunde och motorn
stönade av iver och arbetslust. Hjulgummit fräste åt asfalten med
osläcklig kilometeraptit.
Adorée satt nu endast och väntade på ett tillfälle. Någon plan hade
hon inte gjort upp, men väl hade hon svurit en dyr, spansk ed att inte
återvända till villan i sällskap med don Ramon por Falta de Dinero.
Hellre en katastrof med risk för liv och skelett...
-- Se, utropade flickebarnet, när bilen svängde in på den avtagsväg åt
höger, som leder till engelska regeringens magasin för förvaring av
reservdelar till krigshamnsbyggnaderna, se, så vackert det är! Titta,
markis, så underbart solen speglar sig i zinktakets miniatyrvågor.
Men markisen bara nickade. Han saktade inte farten en smul, snarare
tvärtom, och liksom för att stryka under att han inte hört något av vad
fröken Villanueva sagt, gav han gaspedalen en törn med foten, så det
blev ett sjuhelsikes väsen i motorn. Det föreföll som cylindrarna fått
storhetsvansinne och ville agera mitraljös... Undan gick färden efter
högra landsvägskanten och det med brak utsända bensinmängda dammet stod
som en blåkullakvast efter bilens rygg.
Plötsligt varsnade flickan, som satt till vänster om vår aristokratiske
chaufför, att landsvägsdiket på höger sida bjöd rika möjligheter till
en kupp. Det sluttade ned mot en grön äng med högt, för vinden vaggande
gräs och det dröjde inte tre sekunder innan hon mjukt lagt sin ena hand
på markisens. Väl inklämd var älskaren mellan ratt, spakar och pedaler --
och så konfunderad blev herr markisen vid beröringen av Adorées mjuka
fingertoppar, att han bums slog ifrån gasen. Bilen saktade farten och
i nästa ögonblick hade Adorée dragit styrhjulet åt sig med en våldsam
knyck -- samtidigt som hon hoppade ur, åt vänster. Ekipaget välte nästan
i samma sekund över åt höger, don Ramon por Falta de Dinero kunde inte
befria sig från bilgrejornas famntag utan gjorde sällskap i kullerbyttan,
fick en knäck i skallen och låg där.
Fröken Villanueva var hårdhjärtad nog att lämna både markis och bil och
springande ge sig av mot den på ett gevärshåll skymtande Kapstaden. Efter
två timmar befann hon sig, flämtande, men vid briljant humör i hotell van
Leekens hall.
-- Mr Grenander?
En blick på tavlan, ett bläddrande i främlingsboken, en telefonringning.
-- Mr Grenander har rest.
-- När?
-- Vet inte. Tillträdde min plats i morse. Mr Grenander finns icke här,
det är allt jag kan upplysa er om.
Fröken Villanueva gick.
Hon var inte alls förtvivlad, knappt överraskad. Egentligen bara glad att
vara kvitt markisen och gladast över att ha kört honom i diket -- ett
äventyr som inte borde avlöpa utan märken för framtiden i detta tvålfagra
ansikte. Alberto... Ja, Alberto skulle hon nog hitta. Alberto mio, _om_
han bara vore riktigt orolig... Rätt åt honom, rätt åt honom, med sina
gamla dumma sydafrikanska kolonier.
Men någonstans måste hon ju gå. Furstbiskopen hade sagt namnet på ett
hotell -- var det inte Royal?...
Resten av Adorées äventyr kan vara berättad med tre rader.
Furstbiskopen gjorde sin plikt som den gamle fine man han var -- satte i
gång en hel liten armé kunskapare för att få tag i herr Grenander. Men
det var inte så lätt, ty redaktören var ju på väg till Madagaskar och
några solvarv senare satt han i sinkabirum.
Och i detta oskyldiga romankapitel kan livsfilosofen spegla sin empiri --
Adorée söker herr Grenander, herr Grenander söker Adorée, en förtvivlad
cirkel på ön Madagaskar och en icke mindre förtvivlad i Kapstaden. Hade
livet varit så trubbigt och omedgörligt och avigt som det brukar vara,
skulle dessa båda cirklar naturligtvis aldrig tangerat varandra, och min
roman hade då verkligen fått ett bedrövligt slut. Men till all lycka
erinrade sig Adorée att hon glömt kvar sin väska i en av bilens fickor
och animerade furstbiskopen att ta reda på den -- utan uppståndelse och
sensation. Ty det _kunde_ ju tänkas att hela utställningen inte var något
annat än en rävsax...
Det sätt på vilket hans helighet fullgjorde Adorées uppdrag känna mina
läsare redan -- ävensom följderna av ifrågavarande expedition. Tom
Feathertom skröt, för sin del, alldeles hemskt över den patenterade
råttfällan, ville göra troligt att hela kalaset var anordnat för att
få en furstlig biskop på kroken, men ingen trodde honom. Inte ens herr
Grenander, som likväl gjorde allt i världen för att övertyga Tom om sin
tacksamhet.


TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
»Innehållet jag sagt er -- spelet kan börja.»

Det var en båt, som hette Mac Lean, en hygglig passagerareångare med
två propellrar, tre skorstenar, en neger till översteward och en tjock
rödblond kapten med silkesbroderad väst och ärggrön kravatt. Båten
låg vid piren i Kapstaden och skulle just ge sig i väg till Europa
-- en lång och äventyrlig färd, men det kunde då inte synas på två
förstaklasspassagerare, som redan installerat sig i ett par korgstolar på
akterdäck.
Närmast soltältets vinkel satt damen, en ung fru -- å om ni visste vad
hon var söt och glad och rar! -- och gemålen höll till i stolen bredvid.
Jag vill inte citera vad de sade varandra, ty det var mest pjolt, men
herr Grenander var så säker i korken som bara en egenkär äkta man på
fyrtio år kan vara. Han hade ett sätt att behandla sin fru, som om han
inte gjort annat än övat sig för den sporten hela sitt liv.
-- Adorée, sade herr Grenander, du skall gå fram till relingen och vinka
adjö åt vår älskade furstbiskop.
Adorée gick.
Mac Leans kapten höjde sin röst, vars klang hade en inte obehaglig
strävhet av gammal god skotsk whisky, och kommandoorden skuro genom
middagens varma luft. En bogserångare låg med andtäppa strax under
babords fallrep -- om någon assistens skulle behövas. Förtöjningarna
akter ut släppte den ena efter den andra och i Mac Leans maskinrum stod
andre maskinisten och bara väntade på att visarna på tavlan...
Då skulle man ha sett.
Det stod som en sky av en bil, som fräste ned mot båten. Åket hade inte
stoppat när en manlig individ skuttade ur och med tre språng förskaffade
sig ombord. Det var en lång, gänglig pojke med semitiska anletsdrag och
starkt upphetsad hy.
I samma ögonblick svängde visarna nere i Mac Leans maskinrum runt och
propellrarna började vräka upp vatten, som genast slogs till världens
stoltaste gräddskum. Ångaren hade startat för sin resa norr ut.
-- Vad i herrans namn, sade herr Grenander. Är det du, Tom?
-- Ja, ers excellens, svarade Tom, det blir en fripassagerare på hemresan
också... om ni inte vill betala biljetten.
Herr Grenander var riktigt rörd.
-- Käre Tom, sade han bara och lyfte på glasögonen, käre gamle Tom,
älskade gosse. Men varför kunde du inte besluta dig att...
Tom lade ett finger på läpparna.
-- Säg ingenting mera, sir. Jag är eftersökt av myndigheterna där borta.
Om inte ett pris redan är satt på mitt huvud, så beror det bara på, att
man inte hunnit med den saken. Det är riskabelt att förgripa sig på
polisen, som ni kanske vet.
-- Vad har du gjort, Tom?
-- Ingenting, sir. Bagateller åtminstone. Minns ni herr Sirius, sir?
Herr Grenander nickade.
-- Jag knyckte honom mitt i patrulleringen. Helt enkelt ett snilledrag.
Två pojkar voro vi. Smörj, sir, mycket smörj. Jag vill bli hängd om herr
Sirius kan röra sig på sex månader... Och vad hans färg beträffar, så är
den inte halmgul längre. En professor i målarlära skulle intyga, att det
inte finns en enda liten nyans på hela färgskalan, som saknas på herr
Sirius’ kropp.
Och Tom gnuggade förtjust sina händer.
Men litet senare på dagen, när ingenting annat än ett djupt koboltfärgat
hav och muntert blinkande stjärnor syntes, började herr Grenander orda
om sin framtid -- till omväxling med andra samtalsämnen, vilkas kurs den
nyvordna excellensan av Madagaskar bestämde.
De sutto alltjämt i däcksstolarna -- natten var, ja, kort och gott,
balsamisk.
-- Jag undrar just, yttrade herr Grenander betänksamt, vad redaktionen
skall säga om mitt sätt att sköta ett anförtrott uppdrag. Inte lär vi
störta regeringen på min expedition.
-- Kanske inte, förmodade Adorée och smög sin hand -- tro inte det var
första gången! -- mellan herr Grenanders båda. Men vad kan de göra med
dig? Älskade!
-- Kolonierna, började herr Grenander, men längre kom han inte. Adorée
lade sin lilla hand över hans mun.
-- Du har ju mej, sade hon, vad ska du då med kolonierna att göra?
-- Naturligtvis, intygade Saraj Daraïs excellens (med rättighet att hålla
tjugufyra livegna), naturligtvis. Jag ger kolonierna så många som flyger
och far, men något skall man ju ha att leva på. Och framför allt att
skriva om.
Madame Adorée Grenander försökte:
-- Madagaskar kan du inte göra några artiklar av?!...
Herr Grenander funderade ett litet tag.
-- Naturligtvis inte. Inga artiklar. Men. Vem vet? Kanske en roman.
Och Södra korset flammade -- stjärnbilden som säges föda så många
dåraktiga tankar i människors hjärnor.


INNEHÅLL.

FÖRRA DELEN.
_Om Leppin inte gått på cirkus_ 5

SENARE DELEN.
_Herr Grenanders expedition_ 51
1. Lorenzo 53
2. D:r Morin öppnar en åder 61
3. I förhör 69
4. Don Ramon vill duellera 78
5. En tullvisitation med konsekvenser 94
6. Herr Grenander får sin uppfattning om ordningsmakten
korrigerad 101
7. Herr Grenander hittar en dam på sin balkong 108
8. Slumpen 119