Hans excellens av Madagaskar - 10

att den blir sådan som tidningens läsare _tro_ att den är.
-- Utan tvivel, min gosse. Verkligheten är en roman, och romanen är
verklighetens vrångbild. Författarna måste tillfredsställa läsarnas
önskan att se sig själva sådana de inte äro. Det finns folk som har en
panisk förskräckelse för speglar, men gärna läser känslosamma romaner som
någon sorts surrogat -- tro de.
-- Det förefaller mig som ni hade rätt, sir, avgjorde Tom, för jag
förstår inte ett dyft av vad ni säger.
Detta billiga filosofiska samtal fördes i ett rum på hotell van Leeken
-- icke det charmanta gula med fönster och balkong åt hamnen, ty det var
upptaget -- en dag i början på mars och klockan var knappt mer än tio,
en morgontimme. På bordet stod en knappt rörd frukostbricka och i en låg
emma, som var alltför bekväm för att erbjuda en hygglig sittplats, funnos
dagens tidningar i en brottsjö av oreda. Herr Grenander hade tagit plats
på en stol närmast fönstret och hans hopplösa spaning utåt torget immade
glasögonen oupphörligt. Tom, lång och smal, sträckte sig vid dörren --
det såg ut som om han stod på vakt.
Herr Grenander tog av glasögonen och torkade dem för tjugonde gången.
-- Du säger ingenting, Tom, mumlade han.
-- Jag tycker vi pratat en hel del, jag. Tåget kom för två timmar sen,
natten har varit skakande. Gjorde ni inte klokast i att lägga er ett
slag, sir?
Albert Grenander ruskade på huvudet.
-- Vad skulle det tjäna till? Låt oss i stället göra upp -- hm... göra
upp...
-- En ny fälttågsplan, sir?
-- Just det, Tom. En ny fälttågsplan. Ty låt oss ärligen erkänna att den
gamla fört oss på olyckliga avvägar.
-- Nu är ni orättvis. Det finns ingen fältherre i kristenheten, som inte
skulle rapportera en stor seger: fienden kapitulerar och konvojerar
triumfatorn under ödmjuka leverop, bytet: tre ordnar, bland vilka en
briljanterad markatta, excellensvärdigheten och hundratusen francs
i gångbart mynt som skadestånd. Otacksamhet är inte någon dygd, mr
Grenander.
-- Men fröken Villanueva hittade vi inte.
-- Det är sant, sir. Fröken Villanueva hittade vi inte. Det blir att
börja på från början igen.
-- Efter samma arbetsordning?
Tom slog ned ögonen.
-- Om jag skall erkänna sanningen, sir, så har jag redan rekognoscerat en
liten smula.
-- Ett spår, Tom?
Herr Grenander sprang upp, livlig som en pojke.
-- Ja -- och nej.
-- Du menar?
-- Ni såg ett nytt ansikte i portierluckan, när vi kom i morse?
-- Ärligt talat så tittade jag inte åt det hållet ens.
-- Allt nog. Hotell van Leeken har fått en ny portier -- den gamle hade,
som ni kanske minns, vissa underjordiska förbindelser.
-- Än sen?
-- En karl med underjordiska förbindelser _kan_ vara till nytta, om man
bara har förstånd att betala honom mer än... än...
-- Underjorden.
-- Just det, sir. Dessutom hyste mannen i fråga liksom litet intresse för
er värda person. Det var alltid något.
Herr Grenander hade åter sjunkit ned i stolen vid fönstret.
-- Stötestenen nummer ett, mumlade han.
-- Stötestenen nummer två: herr Sirius och hans förföriske herre ha haft
god tid att bringa sitt rov i säkerhet, medan vi spelade fars i Tajunga
hos titulus Saraj Daraï. Man behöver inte vara någon Sherlock Holmes för
att räkna ut vad tio eller tolv dagars försprång betyder för gentlemän
av herr Sirius’ slipade typ. Från Kapstaden gå sju ångbåts- och fyra
järnvägslinjer, sir -- utom ett par skapliga automobilvägar.
Albert Grenander suckade tungt.
-- Dina olycksprofetior kan bringa en människa till förtvivlan, Tom.
-- Den som inte har mod att se svårigheterna i ansiktet, gör klokast
i att låta sig födas till lyxhund hos en rik gammal miss. Skall jag
fortsätta min rapport om vår ställning, eller skall jag inte, sir?
-- Gå på, Tom, jag är beredd på allt.
-- Nåväl, sir. I polisen hade man glömt bort oss totalt. Inte så mycket
som namnet på er bortknyckta flicka fanns i behåll, och ett kvickhuvud
bland kommissarierna hänvisade till avdelningen för borttappade effekter.
Polismästaren, som var vid ett miserabelt morgonhumör, förklarade kort
och gott, att han inte tog befattning med bagateller.
-- Fortsätt, Tom.
-- På konsulatet fanns ingenting att hämta. Min generalkonsul var
intresserad så det stod omkring honom som en sky av nyfikenhet, och han
tyckte vi skött oss bra på Madagaskar, men jag säger som ni, sir, vad
hjälper det, fröken Villanueva är alltjämt borta -- och i lika hög grad.
Så gjorde jag en titt hos mina gamla hedersvänner bland poliskunderna:
och vet ni vad, dit borde jag ha gått först.
Herr Grenander var åter på benen.
-- Jag visste väl det, käre gosse!
-- Minns ni den chokladbruna bilen, sir, som kuskade i väg med don Ramon
och fröken Villanueva?
-- Naturligtvis.
-- Den är hittad.
-- Var?
-- På vägen till False bay, tjugu kilometer härifrån. Maskinen låg
nedvräkt i diket, alla rutorna sönderslagna, men annars i tämligen gott
behåll. Kullkörningen hade tydligen skett i sakta mak. Men _det_ var inte
det märkvärdigaste.
-- Fortsätt.
-- För det första inträffade händelsen _dagen efter_ vår avresa till
Madagaskar -- alltså tre dagar sedan chokladbilen spårlöst försvunnit i
Kapstaden.
-- För det andra?
-- Hittades vid sidan av det havererade åkdonet en massakrerad herre,
medvetslös, men utan livsfarliga skador. Han fördes till sjukhuset i
Wynberg. Natten därpå var patienten kry, åtminstone så pass kry att han
i bara skjortan kunde avdunsta från sjukhuset, där han -- som det heter
i de officiella rapporterna -- icke sedermera låtit sig avhöra. Men
beskrivningarna på hans utseende sammanfalla frappant med...
-- Signalementet på don Ramon.
Tom bockade sig.
-- Ert skarpsinne, sir, gör det till en heder att vara ledare av en
expedition, som eftervärlden kommer att identifiera med er själv. Det
_var_ don Ramon som plockades upp och plåstrades ihop på sjukhuset i
Wynberg. Jag nämnde nyss att spanjoren måste echappera i nattskjortan --
av skäl som sjukhusdirektören svävar i fullständig ovisshet om; vilka vi
däremot möjligen ana. Men i de kläder han lämnade efter sig funnos en
del papper, bland annat ett resgodskvitto, stämplat med ångaren Lorenzos
namn, en del visitkort, några brev, ett iturivet pass, en bukett poetiska
utgjutelser avskrivna ur arbeten av Calderon -- ett helt dussin repliker
ur _Antes que todo es mi dama_ -- till sist några engelska och franska
sedlar: korteligen don Ramon. Han försvann spårlöst -- överläkaren, som
jag talade med, försäkrade att den mannen måste haft en genom stor vana
uppdriven färdighet att göra sig obefintlig.
Herr Grenanders yttre motsvarade i detta ögonblick knappast de enklaste
malagassiska anspråk på excellent värdighet och behärskning. Det
orubbliga lugnet från avrättningsdagen i Tajunga hade efterträtts av en
aktivitet, som gjorde sig starkt märkbar i rörelser och ansiktsuttryck.
Saraj Daraïs excellens observerade inte att byxhängslena släppt taget,
att halsduksrosetten tröttnat på att ligga i knut under kragen. Han
spatserade fram till gossen, lade händerna på hans axlar och satte in i
hans ögon ett par hungriga, sugande blickar.
-- Du vet någonting om _henne_, Tom!
Ett ärligare tonfall finns inte till i världen än Tom Feathertoms, när
han svarade:
-- Så sant mig gud hjälpe, sir, nu har jag sagt er allt vad jag känner
till. Åtminstone om själva händelsen.
Först då märkte herr Grenander, att hans lekamliga och andliga déshabillé
höllo på att spela honom ett spratt. Den förra reparerade han med en
snabb och fullständig toalett, för den senare fann han bot i en kopp
starkt te med en hel stapel citronskivor. Fem minuter senare var han
fullt presentabel som kommendör och excellens i vilken kultiverad nations
slottssal som helst.
-- Låt oss gå, Tom!
-- Vart, om ni behagar, sir?
Herr Grenander hejdade sig, just i dörren.
-- Det vet jag inte, min vän.
-- Om ni ville sitta ner ett par minuter till, kunde vi kanske fundera ut
det.
Om det allra minsta drag av despotism rymdes i Toms själ, borde det
känt sig tillfredsställt med herr Grenanders ögonblickliga lydnad.
Den schaggklädda emmans skrala fjädrar klirrade än en gång under den
villrådige tidningsmannens nittio kilo.
Tom för sin del tände en cigarrett.
-- Det enda påtagliga vi ha att hålla oss till i hela den här affären --
utom herr Sirius -- är en sönderslagen bil.
-- Av chokladbrun färg.
-- Precis. Eftersom alla försök att få tag på herr Sirius just nu
förefalla tämligen utsiktslösa har jag försäkrat mig om bilen. Jag köpte
den för en timme sedan av jordägaren, där vraket hittades, eller hans
ombud. Då jag drog karlens äganderätt i tvivel, åberopade han en latinsk
paragraf, som finns översatt i Kapkoloniens lagbok.
-- Res nullius.
Tom spärrade upp ögonen.
-- Ni måste vara hemskt lärd, sir. Just så var det. Res nullius. Affären
står oss i lumpna femtio pund. Om reparationen inte drar drygare kostnad
har ers excellens en god maskin för tvåtusen femhundra francs, vilket är
rampris, efter mitt enkla förstånd.
-- Men det är väl inte för att göra second handaffärer i bilbranschen?...
-- Naturligtvis inte. Gör vi affärer i något just nu, så är det i
kri-mi-nal-psy-ko-lo-gi. Det lär finnas ett axiom som säger, att
brottslingen med tvingande psykologisk makt återvänder till platsen för
brottets begående. Den chokladbruna gör oss precis samma tjänst som
landsvägen till False bay, tjugu kilometer härifrän.
-- Tja, sade herr Grenander lamt, ett dåligt limspö är naturligtvis
bättre än inget limspö alls. Var har du skrothögen, Tom?
Mr Feathertom visade inte humör.
-- Jag har hyrt en utställningslokal, tio steg från guvernörens palats.
Där kommer bilen att visas från och med i morgon mot en entré av sex
pence. Ni, som är tidningsman, skriver ihop en sensationell historia med
många rubriker, stora rubriker, feta rubriker, deponerar femhundra pund
hos notarius publicus och förklarar, att denna summa utbetalas till den,
som kan ge anvisning på bilens ägare eller förare eller passagerare vid
olyckstillfället. Vad skulle er tidning i Europa säga om en sådan bit,
sir?
-- Hm, svarade herr Grenander, som i sitt inre avskydde
sensationsjournalistik, men som var den förste att läsa artiklarna, när
de flöto in. Övertygelsen att Kerman med förtjusning skulle accepterat
Toms förslag kom honom att samtycka. Man borde visserligen aldrig ockra
på folks lägre instinkter, men...
-- Ni är med om saken, sir? förhörde sig Tom.
-- Jag har blivit jesuit, deklarerade herr Grenander, det följde visst
med excellensvärdigheten. Låt oss alltså erkänna att ändamålet helgar
medlen. Jag går med på att tjänstgöra som leverantör av det gula
reportaget till Kapstadens fem tidningar, men förklarar på förhand, att
jag ställer mig misstrogen till din hypotes beträffande don Ramon, som
av kriminalpsykologiska skäl skulle tvingas åter till vår chokladbruna
haverist.
-- Men antag, att det finns en extra magnet i haveristen.
-- En magnet?
Tom klev fram till bordet med stora steg. Ur sin rymliga innerficka i
kavajen drog han fram ett avlångt, rätt tungt föremål, som han lät falla
på bordsskivan. Vid första ögonkastet såg det ut som en advokatportfölj i
miniatyr.
-- Känner ni igen den där, sir?
Herr Grenander blev röd i ansiktet av sinnesrörelse. Han grep föremålet
med heta fingrar, vände på det, granskade låset, synade sömmarna.
-- Tom. Detta är Adorées handväska.
Orden kommo så fort att stavelserna snubblade över varandra.
-- Alldeles min tanke om saken, sir.
-- Var har du hittat den?
-- I vår, ursäkta, i _er_ chokladbruna bil.
-- I bilen?
-- Ja, den låg i en av fickorna. Er bil är möblerad efter nutidens
fordringar, sir. Den har små lock och fack och fickor. Och i en av dem
låg denna väska, som ni till min stora glädje förklarar vara fröken
Villanuevas egendom.
-- Måtte väl det efter jag själv har köpt den. Vad innehåller väskan, Tom?
-- Se efter, sir!
Dessa tre ord försatte emellertid herr Grenander i ett tillstånd av
stor olust. Gentleman ut i fingerspetsarna, hade han en instinktlik
motvilja att rannsaka andras gömmor -- samma känsla vars motsats skapat
tullsnokarnas vanrykte. Albert Grenander var så långt ifrån en av dessa,
att han lade ifrån sig Adorées väska med en bestämd förklaring att
ingenting i världen kunde förmå honom att öppna den.
-- Tillåt mig försäkra er, sir, sade Tom med bistert rynkade ögonbryn,
att ni är jesuit av en underligt modifierad klass. Lyckligtvis hör
expeditionens chef till den mer renodlade arten. Inte nog med att han
redan en gång undersökt fröken Villanuevas väska -- han skall göra det en
gång till.
Och därmed tryckte Tom på fjädern till silverlåset -- läderklaffen sprang
upp.
-- Se, sade han, en näsduk, med monogram, en liten spegel, två ringar --
hon måtte ha smala fingrar, er fröken Villanueva -- en portmonnä, ett
manicureetui, några visitkort -- sannerligen står det inte namnet Albert
Grenander på dem! -- en puderbok och tre sovereigns i guld. Punkt och
slut.
-- Tom, du...
-- Nej, vänta, sir, här är visst något mera. Sannerligen -- väl
undanstucket. Tre spanska ord på ett visitkort, satans språk: _hasta la
vista_. Vad betyder det? Abrakadabra kanske? På andra sidan ett namn:
_José Verguenza_. Det är alltsammans, sir. Saraj Daraï må anamma mig med
hull och hår om det finns ett dugg mer i tösens väska -- inte så mycket
som en luggnål en gång. Se själv, sir.
Och därmed vände Tom väskan ut och in -- ungefär som skolpojkar göra med
byxfickans foder, när de misstänkas för smuggleri med cigarretter eller
tuggummi. Vid denna häftiga rörelse föll en ny liten papperslapp ned på
bordet. Den innehöll ett miniatyralfabet, en chiffer, tydligen. Dessutom
vissa fraser, överenskomna tecken, åskådliggjorda med semaforliknande,
starkt förminskade signalkonturer.
-- Där, sade Tom förtjust, där ha vi corpus delicti. En sådan raritet
vill man -- vem det må vara -- gärna ha igen, sir.
Men nu visade herr Grenander -- för första gången under hela expeditionen
-- tecken till missnöje med chefens åtgöranden. Han inskränkte sig likväl
till att skaka på huvudet och vända honom ryggen. När den gode Tom såg
detta blev han genast ångerköpt.
-- Förlåt mig, bad han, jag har pratat strunt, men det är nu en gång mitt
sätt. Tag på er rocken, sir. Nu förstår ni kanske i alla fall vad jag
menade med magneten till resterna av er bruna bil?
Herr Grenander var strax blidkad.
-- Ja, Tom, sade han och drog på sig överrocken för andra gången, jag
tror jag förstår vad du menar.
-- Vi lägga väskan tillbaka i bilfickan, göra utställningslokalen lätt
tillgänglig för inbrott -- femtio pund är dyrt för en råttfälla, men jag
ger mig katten på att det inte är bortkastade pengar.
-- Det gäller alltså att vakta på råttorna.
-- Ja, sir, dag och natt, natt och dag, men isynnerhet om natten. Dan
Ramon lär ha ett starkt intresse att få tillbaka sitt kort och sin
chiffer eller åtminstone göra sig övertygad, om väskan _inte_ ligger
kvar, där han vet att den legat, när katastrofen inträffade.
-- Då kniper vi honom, Tom.
-- Det var ni som sa det, sir.
* * * * *
När herrar Feathertom och Grenander kommo ned på gatan tio minuter senare
gick solen just i moln. Skuggan svepte över asfalten som en dansande sky
och i juvelerarbutikens fönster mitt emot lånade briljanterna de sista
solgnistorna till en sprakande, gnistrande brasa.
Utanför detta samma fönster stod en poliskonstapel med ryggen åt
gatan. Han tittade på ädelstenarna och gav ordningen blankt tusan, som
poliser stundom för sed hava -- i Kapstaden. Längre bort stod en annan
konstapel och tuggade cikoriarot -- han brydde sig heller inte mycket om
ordningen, men gjorde åtminstone front mot farleden; med andra ord gatan.
Nu är det så ibland att vinden ställer till med myteri, när ett sådant
där molnskott kommer farande efter huslängorna, och blåser åt rakt
motsatt håll. Detta inträffade, då Albert och Tom skulle svänga om
hörnet vid juvelerarbutiken -- och på en gång vände tre herrar ryggarna
åt cyklonungen: redaktör Grenander, Tom Feathertom och poliskonstapeln.
Samtidigheten i rörelsen skapade en plötslig kontakt de tre herrarna
emellan; Tom och Albert tittade på poliskonstapeln och poliskonstapeln
tittade på Tom och Albert.
Stilla, min penna!
Solen blänkte fram igen och vinden drog kjolfållen till sig.
Juvelerarbutikens pärlor och guld drucko åter solljus och konstapeln
högre upp på gatan fortsatte att tugga på sin cikoriarot. Enda skillnaden
var att den Grenanderska expeditionens medlemmar stodo med ögonen (på
skaft) riktade mot konstapeln utanför juvelerarbutiken och att denne lät
sina blickar -- med en blandning av häpnad och förtjusning -- vandra
mellan herr Grenander och herr Feathertom, mellan herr Feathertom och
herr Grenander.
Det var konstapeln som bröt tystnaden. Han slog ut ett skratt, som man
slår ut ett fat ärter på en glasruta.
-- Nå, mina herrar, frågade han, var det muntert på Madagaskar?
-- Skurk, väste Albert Grenander.
-- Säg inte det, hemställde Tom. Vi tjänade hundratusen francs på
affären, herr Sirius, och hundratusen francs är inte att förakta.
Herr Sirius -- ty poliskonstapeln var ingen annan än don Ramons fähund
till betjänt eller sekreterare -- dolde inte sin förargelse.
-- Det var knappast meningen, sade han. Men har herrarna haft det bra, så
gärna för mig.
-- Jaså, ni har blivit poliskonstapel nu, herr... vad det _nu_ var ni
kallade er för?
-- Det minns jag inte, gosse. Men varför skulle ni också bjuda på så
mycket konjak och champagne?
Tom lade sitt ansikte i förtjusta veck.
-- Jag skall gärna göra om det igen, ifall ni har lust, herr Sirius.
-- Tack, bror lilla, men nu är jag i statens tjänst.
-- Vad betyder det, herr Sirius?
-- Det betyder, gosse, att den som förgriper sig på min person blir
evigt olycklig. Om jag har fått riktiga underrättelser om er, så känner
ni nog till Kapstadens lagar i det fallet. I mina fickor har jag två
browningrevolvrar och här ser ni en visselpipa, med vilken jag kan
tillkalla min kollega, som går och tuggar cikoriarot där borta. För
resten gjorde ni bäst att förfoga er härifrån. Cirkulera, mina herrar,
cirkulera!
De sista orden yttrades med höjd och irriterad röst. Det föreföll klart
att herr Sirius, så skämtare han var, missräknat sig på ett eller annat
i samband med affären Grenander-Feathertom och nu gärna ville utöva
repressalier. Detta insåg Tom, varför han stack sin arm under Alberts
och drog honom med sig bort mot guvernörens palats, i vars närhet den
chokladbruna bilen nästa morgon skulle fira sin pånyttfödelse och dra in
sexpencestyckenas tunga silverflod på köpet.


SJUTTONDE KAPITLET.
Råttfällan.

-- Ja, sade Tom och vek ihop tidningen, artikeln är bra ihopkommen. Ni
har all heder av den, sir. Det skulle förvåna mig om vi inte hade napp
redan i kväll. Vad är klockan?
-- Tjugu minuter i elva.
-- Har ni lust, så gå vi och titta på utställningen ett slag. Jag skulle
våga tio mot ett på att där är en sådan trängsel, att vi knappt kommer in.
-- Du tror det, Tom, nickade herr Grenander och tryckte hatten på
huvudet. Men låt oss välja en annan väg. Är det inte lika gent att gå
Derby avenue?
-- Varför frågar ni det, sir?
Herr Grenander bet ihop tänderna.
-- Jag fruktar, att jag inte skulle kunna hålla min käpp i styr, om vi
träffade på den där... den där...
-- Poliskonstapeln.
-- Herr Sirius, ja!
-- Bry er inte om honom, sir, er käpp är alldeles för god till det görat.
Någonting här -- Tom pekade på pannan -- säger mig att karlen inte skall
undgå sitt straff, så poliskonstapel han är.
-- Du tror alltså det var för att slippa efterräkningar från vår sida,
karlen tog anställning i polisen.
-- Förmodligen hade han andra affärer att göra upp också. Det är
naturligtvis bekvämare att dra på sig en uniform än att schappa ur landet.
-- Men du vill väl inte säga mig att polisuniformen gör bäraren okränkbar
här i Kapstaden?
Tom nickade.
-- I det allra närmaste, sir. Ni skulle kunna skjuta ner tio negrer för
samma pris som det kostar att örfila upp en poliskonstapel i uniform. Och
jag vill inte tänka på följderna, om han tog allvarligare skada.
Herr Grenander teg, medan man korsade planteringarna utanför
parlamentshuset. Därpå gav han sina tankar luft i följande ord:
-- Det är en listig karl, den där herr Sirius, Tom.
-- Mycket, sir.
Vid det laget hade de båda herrarna hunnit så långt att hörnhuset, där
utställningen var anordnad, kunde skymtas. Trots avståndet såg man
tydligt att det formligen myllrade av folk kring knuten.
-- Vad var det jag sa, sir, jublade Tom. Affären går fint. Om ni inte
tycker det är för varmt, så låt oss ta ut stegen en smula.
Trängseln var enorm utanför det stora fönstret, genom vilket man skymtade
konturerna av den illa medfarna, chokladbruna bilen. Endast med största
ansträngning kunde de båda herrarna pressa sig fram till dörren, men
därunder passade Tom på att utbyta ett tecken med en gentleman av
alldagligt utseende. Det var Lyssnaren nummer ett, vars verksamhet skulle
bestå i att snappa upp anmärkningar och repliker bland folket utanför.
Vem visste? -- det kunde alltid falla något groddbart korn. Nu drog
emellertid mannen i vänstra mustaschen, det överenskomna tecknet för:
ingenting passerat!
Hade det varit besvärligt att komma fram till dörren gick det så mycket
lättare att röra sig inne i själva utställningslokalen. Där fanns
nämligen inte en levande själ, utom fröken, som satt vid ett litet bord
och skulle sälja biljetter. Hon log och visade upp en kassalåda som var
besvärande tom.
-- Det menar ni inte, miss, började Tom, lång i ansiktet. Har här inte
varit en enda kotte sedan klockan nio i morse?
-- Jo, svarade missen och log alltjämt lika vänligt, det har varit
fem stycken, hyresvärden och fyra journalister, men de hade frikort
allesammans.
-- Men hur kan detta komma sig? undrade Tom och kliade sig i nacken.
-- Det skulle jag kunna säga er, sir, förklarade missen, om ni bara inte
blir ond.
-- Nej, lovade herr Grenander, det blir han inte.
Biljettfröken pekade på den livliga tavlan bakom rutan -- ansikte vid
ansikte.
-- Man ser hela pjäsen lika bra genom fönstret, och det kostar ingenting.
-- Ha, utropade Tom, en gardin! Ett kungarike för en gardin! En
tillräckligt stor och tät och tjock gardin!
-- Nej, invände herr Grenander bestämt, låt det vara som det är.
Och när de kommit utom lyssnarhåll för fröken, erinrade han Tom
om, att det inte var för entrébiljetterna man ställt till med
utställningsspektaklet.
-- Låt oss i stället titta litet på råttfällans konstruktion, slutade han.
-- Må göra, sir. Ni skall finna, att jag inte legat på latsidan. Men håll
er bakom bilen, så att man inte från fönstret kan se, vad vi ha för oss.
Tom drog fram fröken Villanuevas läderväska och stack in den genom bilens
sönderslagna fönster.
-- Fickan är i själva dörren, strax nedanför fönsterramen. Det är ingen
konst att finna den, ens i mörkret, bara man vet var den sitter. Men det
skulle säkert aldrig falla någon outsider in att söka efter förvaringsrum
för damartiklar på den kanten. Nu ligger väskan där igen, sir.
-- Bra, min gosse.
Tom slog sig ned på bilens fotsteg och bjöd herr Grenander att ta plats
vid sidan.
-- Då det ser ut som vi kunde vara fullständigt ostörda här, tack vare
entréavgifterna -- ingenting ont som inte har något gott med sig -- så
låt oss gå igenom programmet, sir. Utställningen slår igen sina portar
på slaget sju -- det vill säga slår igen dem med nycklar som man glömmer
att vrida om i låsen -- och klockan åtta är det mörkt. Jag har trott mig
märka, att ni inte är vidare kvällssömnig, sir.
-- Det är jag inte heller, Tom.
-- För det _kan_ hända vi får vaka hela natten, fast jag _tror_ det
blir luft i luckan före tolv. Nu har jag tänkt mig saken så, att ni
skulle hålla vakt inne i bilen med utkik åt det fönster, genom vilket
vår man _måste_ sträcka in armen för att komma åt väskan. Uppgiften är
alltså teoretiskt mycket enkel: så fort ni ser eller hör en främmande
arm laborera i bilfönstret, så hugger ni fast den och släpper den inte
på några villkor förrän jag ropat »all right, sir». Men det blir nog
tröttsamt att stirra på en enda fläck i mörkret...
-- Var inte orolig, Tom, jag skall nog stå ut med det.
-- Under tiden har jag min vakttjänstgöring bakom den där träskärmen,
vars konturer, som ni ser, redan i skymningen flyter ihop med väggen.
Karlen blir samtidigt attackerad både framifrån och bakifrån. Apropå, har
ni er elektriska ficklampa i ordning, sir?
-- Ja.
-- Glöm inte att stoppa den i fickan. När ni hört mig ropa »all right,
sir» och fått era händer fria, så illuminera ett litet slag, så jag kan
se att få repet i ett ordentligt halvslag kring handlovarna på herrn.
Sedan blir det er tur, sir, att konversera vår värderade gäst, och jag
hoppas ni gör det med kraft och eftertryck.
-- Var lugn, gosse!
* * * * *
Det blev inte så mörkt i utställningslokalen, som Tom Feathertom
föreställt sig. På andra sidan gatan, just i hörnet, spred nämligen en
auerglob sitt grönvita ljus och sköt in en hel våg av teatermånsken genom
rutan. Dess bättre kunde denna måne inte flytta på sig -- en garanti för
att själva bilen skulle få ligga i svart skugga hela natten. För övrigt
räknade Tom ut, att Kapstadens ekonomi inte tillät något onödigt slöseri
med gasen, framemot klockan ett eller två torde hörnmånen hastigt och
reglementsenligt förmörkas genom ingrepp av en sömnig och surmulen karl
med en lång, krokförsedd käpp.
På baksätet, väl nedtryckt i bilens vänstra hörn, satt redan herr
Grenander. Hotfullt glimmade två ögonglas mot mörkret, högra handen
höll herr Grenander knuten, icke om kolven på en browning, utan kring
en thermosflaska, upp till halsen fylld med iskylt te, vars smak lätt
brutits av ett par droppar citron -- en dryck, i vilken mina läsare redan
vant sig att se herr Albert Grenanders livdryck. På sätet bredvid, i
andra beredskap men lätt åtkomlig, låg en elektrisk ficklampa, och det
var ägarens dova hopp, att dess ljusspridande lins inom få timmar skulle
komma att blända don Ramons sköna, men skurkaktiga ögon.
Bakom sin skärm, en knapp meter därifrån, ruvade Tom, sittande på en
alldeles för låg trälåda. Hans vassa knän spetade rakt upp i vädret,
armbågarna vilade på knäna och mellan de från skodon befriade fötterna
hade mr Feathertom placerat ett starkt hamprep samt -- för säkerhets
skull -- en god revolver.
Råttfällan var gillrad.
Från gatan hördes med jämna mellanrum den stillnande trafikens alla ljud.
Spårvagnshjulen gnisslade i kurvan utanför, biltrumpeterna brummade
eller bräkte i gatukorsningen, hjulgummit väste mot den kvällsfuktiga
körbanan och vandrarnas klackar trummade mot trottoarernas asfalt. En
tidningsgrabb skrek ut den nyss presslagda nattupplagan; långt borta
klämtade en tornklocka, högtidligt, malmtungt med en gammaldags värdighet
som svor mot kvällningens brådskande ljud.
Tom räknade tio slag. Det stämde med hans nyss verkställda uppskattning
av tidens flykt. Alltså förmodligen två timmar till, innan något skulle
inträffa.
Point-street hör till den sortens gator som ta godnatt utan att gäspa
och sedan somna mycket hastigt. Herr Grenander märkte också att ljuden
utifrån tunnade av med stor fart. Till sist voro bara spårvagnshjulen och
tidningsgrabben kvar, klackarnas trumvirvel hördes inte längre -- då och
då endast några enstaka, brådskande steg.