Hans excellens av Madagaskar - 06

konstaterat att pianisten fått fyllslag -- i vanlig ordning -- och
hälsade Toms uppträdande med stort bifall, eftersom den fortsatta
underhållningen alltså kunde väntas bli skäligen klen.
Tom skötte sig briljant. Han visste på pricken var denna publik hade sina
sympatier och serverade roligheter som saknade varje spår av kvickhet.
Hottentotterna lågo dubbla av skratt och kaffrerna började svettas
oroväckande igen. När Tom såg att hans anförande var på vippen att väcka
även herr Sirius’ uppmärksamhet gjorde han en elegant vändning över stag
och adresserade sig till mylord.
Don Ramons sekreterare hade tydligen inte beräknat detta. Han dök ned
bakom sin tidning och herr Grenander observerade att den fräkniga nacken
antog en skär ton. Men Tom gick på:
-- Gentemot mylords blygsamma uppträdande vill jag, sade han, påpeka, att
ingenting i världen kan motväga den tysta förtjänsten. Brackan skriker
och den enkle lymmeln opponerar så gott han kan -- jag hänvisar till
flottisten här -- men den verklige gentlemannen gömmer sitt porträtt
bakom ett tidningsblad. Mina damer och herrar! För många av er är det
kanske obekant att Kapkolonien hotades av en gul invasion i början på
nittiotalet. Här är inte platsen att röja de nedriga ränker, det lömska
förräderi, som höll på att göra oss alla, mina damer och herrar, till
slavar under det gula tyranniet, men så mycket skall här sägas, att det
är denne man -- nu pekade Tom öppet på herr Sirius -- som vi ha att tacka
för att den skändliga planen misslyckades. Mina damer och herrar, lord
James Lythons skål!
På detta förfärande dravel följde en åska av applåder. Hela hopen
störtade mot herr Sirius och ville trycka hans händer. Hottentotterna
sleto av sig håret, kaffrerna offrade näsringarna. Herr Sirius
protesterade, men det hjälpte inte ett dugg. Tom skrek på mer champagne,
under det don Ramons sekreterare lyftes upp på ett bord. Och därpå
började en jublande ringdans kring Kapkoloniens ädle räddare, en dans,
som försatte läktarpubliken i raseri, därför att den inte kunde få vara
med.
Krögarn, som till börden var tysk, kom nu till och visade stor
förtjusning. Så mycket fransk champagne hade inte gått åt på ett helt år.
Leve friheten, leve lorden, leve krögarn! Lord James bar, till tecken av
sin nyvunna popularitet, ett band av krokodiltänder kring halsen. Men när
vanvettet var som allra starkast, slank han ned från bordet och försvann
i entrén.
Tom efter som en ål. I förbifarten gav han Grenander ett tecken: far hem
till hotellet och vänta mig där.
Albert lydde som ett snällt barn. När han kom ut på gatan, trodde han
knappt att lungorna kunde stå emot så mycket frisk luft som ett enda
andetag.


NIONDE KAPITLET.
Herr Sirius.

Herr Sirius måste haft samma känsla som herr Grenander; han stod väl
en hel minut på trottoarkanten under de violetta, fräsande båglamporna
utanför Woods och pumpade in ren luft i lungorna.
Det var en sommarkväll av allra bästa slag, mild, balsamisk, stilla.
Men längst i norr lyste något rött, tindrande sken. En eldsvåda, ett
himlafenomen? Herr Sirius var lika nöjd vilket.
Rätt vad det var stod Tom vid hans sida.
-- Ni gick, lord James...
Herr Sirius brusade upp.
-- Vad fan menade ni med den där komedien? Att ni bara understår er...
Tom Feathertom tog ett steg tillbaka. Hans röst lät så ärlig som en
konfirmationsflickas:
-- Nu ser jag sannerligen. Ni har rätt, sir, jag har misstagit mig.
Men likheten är slående -- lord James upp i dagen. Jag måste be er om
ursäkt, sir. Någon skada är ju för resten inte skedd.
Herr Sirius föreföll villig att sluta fred, så fort han blev övertygad om
att han inte varit utsatt för medveten drift. Det måste också kännas inte
så litet smickrande för en man, som alltid rönt smälek för sina fräknar
och sitt halmgula utseende, att bli tagen för en lord.
Tom gjorde sig ångerköpt.
-- Ni fick lämna er drink halvtömd, mister...
-- Leftham.
-- Tack, mr Leftham, mitt namn är Rightner, John Rightner, if you please.
Ni fick lämna er drink halvtömd, mr Leftham.
Herr Sirius gjorde en frikostig gest, som skulle hedrat lord James:
-- Bagateller, mr Rightner.
-- Hör på, mr Leftham, jag vet ett litet trevligt hörn inte långt
härifrån. Eftersom det var mitt fel, att ni fick rymma fältet hos Woods,
är det inte mer än rätt att jag får reparera skadan. Ett glas eller ett
par av det som smakar er bäst, sir?
Tom Feathertom kunde vara vinnande i både röst och sätt, om han ville
-- och nu ville han. Herr Sirius knäppte igen kavajen och öppnade sitt
hjärta.
-- Ni tycks vara en gentleman, mr Rightner; jag går in på ert förslag.
Toms hörn låg en halv meter under jorden hos juden Wolgosch, men var icke
desto mindre ganska trevligt. Varje soffa hade samma förmåner som hästen
i sin spilta, en trävägg på vardera sidan och halm på golvet.
-- Vad dricker ni? frågade Tom och sköt fram en cigarrettask.
-- Tjaa, sökte herr Sirius med blickarna spelande kring väggarnas
spritannonser.
-- Genera er inte, bad herr Feathertom och knackade med två fingrar på
västfickan, här finns.
-- Ja, i så fall, sade herr Sirius (med nedslagna ögonlock), skulle nog
litet Hennessy väl tillsatt med Pommery smaka ganska gott.
Tom dängde handflatan i bordet.
-- _Det_, sade han. Precis min smak, mr Leftham. Kypare, två Pommery och
en liten burk äkta Hennessy, three stars, allra minst.
Herr Sirius’ blackiga, med utspädd blå färg sparsamt tillsatta pupiller
började visa något liv. För att likväl inte svära bort sig i förtid
inskränkte han sig till att spika fast sin deklaration av nyss:
-- Ni är en gentleman, mr Rightner.
-- Jaha, svarade Tom trovärdigt, det är olika meningar om den saken, mr
Leftham.
-- Vad menar ni, sir?
-- Det jag säger, sir.
-- Att det är olika meningar om er egenskap av gentleman?
-- Just det, sir.
-- Ja, pack finns det gunås så visst en tillräcklig portion av,
konstaterade herr Sirius och i detsamma kom kyparen med champagnen och
konjaken. Hennessyflaskan såg riktigt förskrämd ut vid sidan av de två
champagnebyttorna, men det var ju alldeles i sin ordning.
Tom blandade.
-- Ni kan konsten, intygade herr Sirius.
-- Svårare saker har jag klarat ut.
-- Tvivlar ingen på, sir. Men just det där att få själva svikten på
blandningen, att kolsyran sveper kring konjaksbuljongen som en karl
lägger sina armar kring tösen, det är _konst_ det och inte något
hantverk. Har ni varit apotekare, sir?
-- Nej, sir, det har jag inte. Your health, sir!
De båda herrarna drucko. Herr Sirius tömde, till Toms stora
tillfredsställelse, sitt glas nästan till botten. Sedan mörknade han och
tog sig om pannan.
-- Jag är ett nöt, sade han kort.
-- Var inte en hund mot er egen kropp, sir, bad Tom allvarligt.
-- Blev ni inte ond för det där jag sa om apotekarn nyss?
-- För ingen del, mr Leftham.
-- Ser ni, jag kände en gång en apotekare, som... Och sedan berättade
herr Sirius en lång historia, som inte har det minsta samband med denna
skildring -- på annat sätt än att den gav herr Sirius oupphörligt
förnyade tillfällen att föra glaset till läpparna.
-- Som ni ser, slutade herr Sirius, apotekarn var hygglig, men annars
finns det gott om fähundar.
-- Joo, sade Tom och gnisslade tänder, det finns det.
-- Ni har erfarenhet av dem, ni?
-- Var lugn för det, mr Leftham. Jag hade en gång tjänst hos en spanjor...
Herr Sirius ryckte till.
-- Vad säger ni? En spanjor!
-- Ja, en spanjor, sir. En tvättäkta lymmel ändå. Han lurade mig på
trehundra pund och en fullständigt ny manschettskjorta.
Herr Sirius torkade svetten ur pannan.
-- En spanjor, mumlade han, en spanjor!
-- Han kallade sig markis till på köpet.
-- Säg om det där en gång till, mr Rightner?
-- Markis gav han sig ut för att vara, sir. Vad säger ni om det?
Herr Sirius hade tappat cigarretten i soffan och märkte det inte.
-- Vill ni beskriva denne spanske markis för mig, mr Rightner? frågade
han med de vattlagda ögonen på skaft. Vill ni göra det som en personlig
väntjänst, sir? För min skull.
-- Gärna, sir.
Och så gick Tom, den skojarn, igenom don Ramons signalement utan att
stappla på en enda konsonant.
-- Det stämmer, mumlade herr Sirius, det stämmer till punkt och pricka.
En sådan ärans extra skurk, sir.
-- Om ni menar don Hidalgo, så är det alldeles rätt, mr Leftham.
-- Haha, skriade herr Sirius och hans hånskratt kom ljuset att blinka,
don Hidalgo sade ni, mr Rightner. Don Hidalgo! Don Ramon kallade han sig,
när han skojade mig. En spansk caballero, en herre av hästar och slott
och servidores och spotska fasoner, som kastar på huvudet så här.
Och herr Sirius visade sig inte sämre än Leo Peolbin att karikera don
Ramon.
Nu tog Tom på sig en min, som var så allvarsam att till och med herr
Sirius bleknade under ruset.
-- Jag förstår, sir, sade han, att vi, ni och jag, varit offer för samme
bedragare. Det är en sällsam ödets lek, detta. Men, sir, låt skurken
inte slippa oss ur händerna, låt oss bilda ett förbund här, just nu, att
krossa mannen, att ge lika för lika, öga för öga, tand för tand, sir, att
visa honom vem han stungit haver. -- Kypare! En flaska Pommery till!
-- Nej, ropade herr Sirius, inte en droppe vin mera, inte en droppe,
förrän jag lättat mitt hjärta, förrän ni, sir, fått veta allt om denne
don Hidalgo-Ramon. Det är jag skyldig er, sir.
-- Kom ihåg att jag inte begärt ert förtroende, sir, hotade Tom
Feathertom, kom ihåg att jag ingenting vill höra.
Då blev herr Sirius ursinnig.
-- _Vill_ ni inte, hojtade han. Är ni min vän eller min fiende, sir?
Nu _skall_ ni höra sanningen, hela sanningen och ingenting annat än
sanningen.
Tom nickade.
-- Vet ni vad min don Ramon och er don Hidalgo är? sporde herr Sirius,
sluddrande på målet. Han är skaffare, sir.
-- Vad för något, mr Leftham?
Herr Sirius höjde rösten ytterligare ett tonsteg:
-- Skaffare, sir. Han gör affärer på Madagaskar, goda affärer. Han säljer
flickor åt Saraj Daraï, sir, fina flickor, dyra flickor. I går fick han
tag i en; hon kostade en del bråk och besvär, förstås, men den släpper
han inte under tretusen pund. Och oss emellan sagt, min käre Rightner,
det är hon ärligen värd. Ni vet, don Ramon ser ut som en hel pomadburk.
Så söt... Han tjusar till de små ungarna, fyrar på med elden från sina
batterier och när fästningen faller, så säljer han den för hyggligt pris
åt Saraj Daraï. -- Se, där fick ni vinet, Rightner, slå i och knussla
inte.
Tom skrattade.
-- Jag kan inte låta bli att beundra honom i alla fall, don
Hidalgo-Ramon. Den sista fisken var nog hårdfjällad. Eller hur, Leftham?
-- Jo, lita på det, ni. Hon var bevakad av en gammal narr med pedantiska
vanor och glas på näsan, men näsan blev en tum längre, den. Och det var
så gott det.
-- En storartad affär, Leftham. Skål.
-- Skål, käre vän. Jag känner jag börjar bli full. Det hettar i skinnet.
Ni får hjälpa mig härifrån. Gud ske lov att jag är kvitt det kräket till
spanjor; polisen vet man aldrig var man har i den här stan. Jag skulle
haft femhundra pund för besväret att agera sekreterare, och markisen
spisade av mig med trehundra. Men gömt är inte glömt. Låt oss dricka.
Skål, Rightner.
Herr Sirius tömde en ny pokal till botten. När det var gjort, tappade han
bägaren i golvet och somnade utan minsta förberedande anmärkning i sitt
hörn.
Tom Feathertom kallade på kyparen, tog upp sin av herr Albert Grenander
fyllda plånbok, betalade förtäringen och gick.


TIONDE KAPITLET.
En geografilektion.

Tom såg på långt håll att det lyste i de fyra fönster, som öppnade utsikt
från herr Grenanders rum i hotell van Leeken. När vännen Feathertom
kom närmare upptäckte han en gråvit skepnad på balkongen och efter
ytterligare ett par steg blev han anropad med halvhög röst:
-- Hallå, Tom!
-- Är det ni, sir?
-- Allting all right, Tom?
-- Jag hade nästan hoppats att ni krupit till kojs, sir.
-- Varför det?
-- Jag är sömnig, sir -- och inte riktigt nykter heller.
-- Skynda dig upp, Tom. Dörren står öppen.
-- Vet knappt om jag har lust. Låt oss uppskjuta saken till i morgon!
-- Kommer inte på fråga. Seså, raska på nu bara.
-- Jag får väl finna mig, då, muttrade Tom, men ni tycks glömma, sir, att
det är jag som är expeditionens chef.
Fast herr Grenander själv sällan eller aldrig drack sprit var han
tolerant mot dem som tyckte om ett glas fram på kvällsidan. När Tom kom
upp fann han därför en bricka med whisky och en sifon sodavatten väntande
på ett bord.
-- Uff, sade Tom och blandade en grogg, herr Sirius’ champagneblandning
sitter mig ända upp i halsen.
-- Du har alltså träffat honom?
-- Jo, det vill jag lova att jag har, intygade Tom, karlens omåttliga
törst kostade er nära fem pund sterling, sir.
-- Berätta!
-- Ni skall få alltsammans till livs om ett ögonblick, men först måste
jag ha reda på vad ni vet om Madagaskar.
-- Om Madagaskar?
-- Ja.
-- Hm, ungefär lika mycket som varje allmänbildad människa och...
-- Och?
-- Och möjligen litet till.
Tom gjorde det bekvämt åt sig i ett soffhörn.
-- Låt oss höra!
-- Det kan inte vara din mening att jag skall sitta här mitt i natten och
hålla föredrag i geografi?
-- Något i den stilen är min mening, sir. Ni förstår, det är nödvändigt
att expeditionens medlemmar på förhand äro överens om vissa fakta.
-- Hm. Madagaskar är en av världens största öar, skild från Sydafrika
genom Mozambiquekanalen, som på ett ställe är ända till tusen kilometer
bred. Från de flacka kusterna höjer sig landet terassformigt inåt till
bergmassans högsta topp, den vulkaniska käglan Amboro, som är...
-- Stopp. Det där är ju mineralogi och intresserar inte expeditionen. Var
god och börja i en annan ända, sir!
-- Madagaskar har en ovanligt rik, i stort sett tropisk vegetation.
Typiskt för östsidan och trakten kring Nossi Bé är Ravenala
madagascariensis, som blivit kallad de resandes träd därför att vid nedre
ändan av bladskaftet samlar sig i en skålformig hålighet rent, kallt
vatten. Rafiapalmen...
-- För guds skull, sir, stanna! Såvitt jag kan förstå kallas det där
botanik. Det är inte i trädtopparna vi ska leta efter fröken Villanueva,
sir.
-- Men var vill du då jag skall börja?
-- Känner ni till en stad som heter Antananarivo?
-- Naturligtvis. Det är Madagaskars huvudstad, och där regerar den
franske generalguvernören.
-- Rätt. Känner ni till en annan stad som heter Tajunga?
-- Nej.
-- Kunde just tro det. Tajunga är också en stad på Madagaskar och där
regerar Saraj Daraï.
-- Saraj Daraï! Vad är det för en?
-- Jo, sir, det är en herre, som vi ha all anledning att hysa en viss
respekt för. På ön kallas han också hovakungen, inte bara därför att han
är ättling i rakt nedstigande led av kung Radama I, som 1810 grundlade
hovaväldet på ön, utan därför att det är han som makten haver, trots
franska regeringen, general Gallieni, skolor, kyrkor, missionärer och de
konsultativa kamrarna.
-- Om den saken nämner våra uppslagsböcker ingenting, Tom.
-- Jag kunde ge mig katten på det. Ser ni, uppslagsböcker är nog bra att
gömma årtal och pressa växter i, men vill ni ha reda på något, så får
ni allt fråga dem som reser omkring i världen och skriver romaner --
de måste plocka fram vad som inte syns officiellt, förstår ni, för att
skillnaden mellan en uppslagsbok och en romanbok skall bli ordentlig. Och
så kommer de underfund med saker och ting, som uppslagsböckerna inte har
och inte kan ha en aning om. Nåväl, sir, minns ni vilket år Ranavalona
III avsattes av fransmännen?
-- Jag tror det var 1897.
-- Stämmer, sir. Drottningen fördes till Alger, men hennes systerson
stannade kvar. Och drottning Ranavalona III:s systerson, det är just
prins Saraj Daraï -- eller kung, om ni så vill.
-- Högst märkligt. Och det tillät franska regeringen?
-- Vad skulle den göra? Gallieni är en klok karl, som känner till
ordspråket om fågeln i handen, och så länge regeringen kan hålla kung
Saraj och moster Ranavalona skilda åt, är det ingen fara. Under tiden har
Saraj Daraï fått en landremsa jämte staden Tajunga att roa sig med och
slipa sina härskarlater på. Och var övertygad om, att han inte ligger på
latsidan, sir. Sarajs hovförvaltning avlönar två ordinarie skarprättare,
som valts bland den malagassiska societetens finaste familjer.
-- Är det för att komma till de båda skarprättarna som du låtit mig
repetera Madagaskars historia?
-- Inte precis. Hör nu på, sir. Antag att ni blev suverän herre och
despot över tio eller tjugu tusen vackert färgade hovaer av båda könen --
vad skulle ni först av allt tänka på att skaffa er?
-- Jag vet inte. Förmodligen en vikarie.
-- Skämta inte nu, sir. Försök att sätta er in i situationen. Ni skulle
naturligtvis först och främst skaffa er?...
-- En livvakt.
-- Det har ni redan.
-- En minister att gräla på.
-- Nej.
-- En köksmästare att hänga, när soppan är vidbränd.
-- Nej.
-- Ja, då vet jag sannerligen inte.
Tom ruskade på huvudet.
-- Ni skulle naturligtvis skaffa er ett harem, sir.
-- Nej, det vet gud att jag inte skulle, bedyrade herr Grenander
förskräckt.
-- Låt oss inte tvista om den saken nu, sir. _Branalai vapralantari
alaivana_ -- det är malagassiska och betyder: ingen känner sin egen
själs avgrunder. Och nu kanske ni förstår varför vi tenterat varandra i
geografi mitt i natten.
Albert Grenander stelnade till och färgen kröp sakta ned från hans
ansikte.
-- Säg att det inte är sanning, Tom.
-- Tyvärr, sir, det går nog inte att komma ifrån. Fröken Adorée är
säkerligen på väg just nu, i sällskap med den spanske caballeron, till
Tajunga och hans majestät Saraj Daraï.
Och så berättade Tom allt vad herr Sirius sagt.
Herr Grenander stönade.
-- Men tror du inte det kan vara ett knep, en fälla?
-- En karl som är så full som herr Sirius ljuger inte. För övrigt går
det ju precis ihop med vad jag berättade er i går om en herre, vars
signalement överensstämde med don Ramons, mannen som brukade färdas
mellan Madagaskar och Kapkolonien. Troligen är don Ramon prins Sarajs
allra överste skaffare med fast lön och stora extraförtjänster.
Albert Grenander gick mot dörren.
-- Kom, sade han. Här är ingen tid att förlora, Tom.
-- Jag förstår, sir, sade Tom vänligt, ni tänker ge er i väg till
Madagaskar, nu, ofördröjligen och i ett sammanhang.
-- Naturligtvis.
-- Jag vet inte, hur styv simmare ni är, sir, men jag kommer fortare fram
med en båt som går i morgon. Betänk att avståndet mellan Kapstaden och
Madagaskar är nära nog lika stort som tvärs över hela Medelhavet från
Spanien till Mindre Asien. För resten, sir, har ni fått era pengar från
Europa än?
-- Tom, du har rätt, vi måste vänta till i morgon.
-- Det är det bästa vi kan göra, sir. Ni skall nog vara er tös strax
i hälarna ändå, om inte en viss potentat sitter i märket. Har ni en
tidtabell?
-- Ja, men den gäller bara järnvägarna.
-- Det är dem jag vill åt, sir. Vi ta tåget till Lourenço Marques --
därifrån är det knappt mer än sex hundra engelska mil till Tajunga. Tänk
om vi kunde hinna före ungherrskapet, stå på kajen och vinka välkomna åt
dem. Vad säger ni om det, sir?


ELFTE KAPITLET.
Den väntar inte för länge...

Den malagassiske hotellvärden stod bar- och bredbent framför sin disk med
händerna på ryggen och rökte pipa. Belåtenheten sken i kapp med olivoljan
från hans bronsfärgade ansikte, under det de tjocka läpparna voro i
oavbruten rörelse. Det var nämligen inte vanligt att hotellet tillfördes
gäster mellan de ordinarie ångbåtsturerna, vilket emellertid inträffat
just i dag. Två nabober hade kommit ångande i egen jakt och tagit in i
hotellets bästa rum, trots de charmanta salongerna ombord på Lizzi. De
båda främlingarna ville vara oberoende av hamnroddarna -- och det var
alltid bekvämare att bo på två ställen än på ett.
-- Var kommer båten ifrån? sporde värden en av matroserna, som
förfriskade sig vid en stor mugg öl nere i salen.
-- Lourenço Marques.
-- Hur lång blir vistelsen här?
-- Vet inte. Lizzi är hyrd för en månad.
-- Det är väl ett dyrt nöje, förmodade värden, som i likhet med många av
sina europeiska kolleger gärna tänkte på pengar.
-- Femhundra francs om dagen under gång och trehundrafemtio för var
liggedag.
-- Det blir pengar det.
Matrosen svarade inte, han föredrog att borra näsan ned i stopet.
Men värden hade ingenting att göra och tyckte det var roligt att skvallra.
-- Vet han vad herrarna ha här att göra?
-- Förmodligen affärer av den brådskande sorten. Det var rasande bråttom.
Vi gick över från Lourenço och hit på fyrtiotvå timmar.
-- Då är det nog gummiskörden det gäller. Tror han inte det?
-- Kanhända.
-- Helige Vasayo give att det vore så väl. Kung Saraj måste hållas vid
gott humör; får han inga pengar blir han argsint, och då är det inte
rådligt att vara malagass på den här kanten.
Medan hotellvärden uppsände denna bönesuck till den helige Vasayo höllo
Tom Feathertom och Albert Grenander sitt första krigsråd på malagassisk
mark. Tom stod framför spegeln och knöt en eldröd halsduk kring kragen;
herr Grenander, som inte hade någon ro i kroppen, gick rastlöst fram och
tillbaka på golvet.
Tom koketterade.
-- Tillåter ni att jag lånar er vackra guldkråsnål, sir?
-- Gärna det, Tom, men var rädd om den. Den är ett minne.
Så började herr Grenander åter sin stegmätning.
-- Det är den tjugutredje i dag, anmärkte han, och det var de första ord
han kommit sig för med att yttra på en lång stund.
-- Det är lika sant som att klockan är tjugu minuter över två, tillfogade
Tom och bytte ut sina gula kängor mot ett par vita tygskor. De voro
nämligen lättare att springa med -- om det skulle behövas.
-- Jag skall inte plåga dig, Tom, lovade herr Grenander, men vad _tror_
du? Ha de hunnit före oss eller äro vi först på platsen?
-- Det är inte gott att tro något i det fallet, sir. Det finns precis
lika många chanser för det ena som för det andra.
-- Visserligen.
-- Men senast inom två timmar skall vi ha klarhet på den punkten.
-- Hur tänker du gå till väga?
-- Om ni kände Saraj Daraïs malagasser bara en liten smula, sir, skulle
ni inte fråga så barnsligt, med förlov sagt. Franska pengar ha mycket hög
kurs på den här välsignade ön -- för en handfull louisdorer åtar jag mig
att pumpa premiärministern på alla rikets hemligheter till lands och
vatten. Ni kan då på ett ungefär räkna ut, hur mycket som behövs för att
klämma ur hamnpolisen vilka båtar som lagt till och vilka passagerare som
satt sin fot på Tajungas kaj sedan den 18 februari, det vill säga under
de senaste fem dagarna. För att vara riktigt säker köper jag kanske också
hamnlöjtnanten för ett par femfrancsmynt.
-- Under tiden?
-- Stannar ni kvar här, sir. Försök att öppna samtal med värden,
kassörskan, borstarn, kyparn och städerskan. Det kan vara bra att veta
vilka av dem som förstår franska -- och hur mycket de förstår. So long,
sir!
Herr Grenander verkställde sin lingvistiska undersökning med det för
honom karaktäristiska grundliga allvaret och kom till ett mycket
nedslående resultat. Värden var fullständigt analfabet, kassörskan kunde
ruska på huvudet och säga _måssjö_, kyparen förmådde räkna till tio
och artikulera något som påminde om _non monsieur_; borstaren var inte
anträffbar. Den lilla städerskan däremot hade inte allenast en något
ljusare hudfärg i ansiktet än sin principal, hon ägde också ett klarare
förstånd. Det befanns att hon var i besittning av ett treårigt franskt
barns ordförråd och förstod nästan allt som sades, om man bara talade
långsamt.
På denna examen lyckades herr Grenander inte förnöta mer än en timme. Han
gick då utanför porten och började studera de inom synhåll befintliga
byggnadernas arkitektur.
Hotellet dominerade gatan. Det bestod nämligen av två våningar och var
ursprungligen struket med rödfärg, vilken sol och vindar förlänat en
högst läcker skiftning i en klarare ton, som hade något av sjömansögats
lyster. De övriga husen kröpo efter marken i träets egen färg och
smutsen stod dem upp till knäna. Avenyen avslutades med en tältgata --
tydligen en detacherad militäravdelning -- utanför det högsta och mest
centralt uppslagna tältet gick nämligen en brunhyad krigare med modernt,
bajonettförsett mausergevär på högra skuldran.
Gatan saknade stensättning. En pojke med bananlast på en kärra tog
sig mödosamt fram över den gropiga terrängen mellan husraderna och
en pustande bil fick köra med växeln på första utväxlingen under det
chassiet hoppade besatt på sina skrala fjädrar. Herr Grenander höll
vad med sig själv att han inte skulle få se en vithyad man innan han
hunnit räkna till hundra -- och förlorade. Där kom en hel liten karavan,
två herrar och tre damer. Den omständigheten att knappt någon enda av
infödingarna fäste något avseende vid dem, kom herr Grenander att känna
en högre grad av trygghet. Vad expeditionen helst av allt borde undvika
var nämligen uppmärksamhet. Tom Feathertom hade påpekat detta inte en
utan tjugu gånger och Albert var i det fallet fullständigt ense med
expeditionens chef.
Nu hade två timmar gått sedan Tom begav sig ut på rekognoscering och
ännu syntes inte en skymt av honom. Herr Grenander begav sig upp på
hotellrummet och satte sig att vänta.
Man skulle trott att denna samvetsgranna och plikttrogna människa först
och främst bort ägna en tanke åt det journalistiska uppdrag, för vars
fullgörande hans tidnings ekonomiavdelning i förskott och förtroende
utanordnat sex tusen i landets mynt. Men det gjorde han inte. För sin
själs öga framkallade herr Grenander i stället bilden av Saraj Daraïs
harem, och han lät alla sina ekonomiska och intellektuella linjer
med påskruvad bajonett gå till anfall mot detta samma harem. Efter
berättelser som han någon gång sett i bladen om turkiska paschors
äktenskapliga inrättningar vågade han dra den relativt trösterika
parallellen, att _om_ Adorée redan förts inom de Sarajska haremsportarna
borde det dröja åtskillig tid, innan hans majestät fick tid att
intressera sig för det nya numret i samlingarna.
Herr Grenander tog fram sin klocka och såg på den. Sedan förde han den
till örat -- jo, den tickade som vanligt. Var detta möjligt: klockans
visare pekade rätt upp och ned. Sex. Tom hade varit borta i snart fyra
timmar.
Mr Feathertom hade för vana att göra sina kalkyler efter en
mycket pessimistisk ekvation för att skydda sig för de vidriga
tillfälligheternas infall. När han sade att det fordrades femhundra
francs att stoppa till en mutkolv med, så räckte det i regel med hundra
och då han anslog tre timmar för ett äventyrligt streck var han i regel
tillbaka efter halvannan timme.
Här behövdes alltså inte någon Sherlock Holmesk slutledningsförmåga för
att varsla oväntade händelser -- kanske någon katastrof.
När klockan slog halv sju från ett torn i närheten gick herr Grenander
ned igen. Han härdade inte ut med tystnaden i detta hotell, som saknade
telefoner, elektrisk ringledning och hiss. Tiden stod stilla.
Hotellet hade en fasad på femton, tjugu meter och närmast porten var
smutsen avlägsnad på en remsa, stor som en Woods varietétribun. På denna
remsa gick herr Grenander fram och tillbaka tills klockan blev sju och
det svidande klara dagsljuset fick ett stänk av opal, som hotade med
snabb skymning och natt.
Då såg herr Albert en inföding komma emot sig, en barhuvad, krullhårig
herre i vit burnus, läderbälte kring livet och sandaler som klaskade i