Hans excellens av Madagaskar - 03

föreföll närgången.
Musiken spelade -- falskt ibland, och mindre falskt när det ville sig så
-- herrarna promenerade sin flanell, eller hängde sig till omväxling över
relingen, damerna slogo i sina romaner och två franska barn i engelska
strumpor och koltar lekte den universella leken tafatt. Tiden var som
sagt några kvartar efter lunchen.
Just då började madame Lamelle sin tvist med furstbiskopen -- fast hon
naturligtvis sedan var färdig att ge sin högra hand (en mycket vacker,
smal och vit, fast åldrad hand) i pant på att det var hans helighet som
började. De båda sutto vid ett litet korgbord på babords sida, med
skydd för vind och sol, bispen till vänster, damen till höger, och på
bordet stod isvatten, socker, citron och cigarretter (som ingen av dem
naturligtvis beställt och ingen rörde).
Furstbiskopen var precis en sådan figur som man träffar på i spirituella
franska teaterpjäser, något till åren, men inte gammal, klok, kultiverad,
erfaren, tolerant, med ett stänk av erotik, som en blommande rosenkorg
till vinjett över de egna äventyrens epilog -- en hy av smultron och
mjölk bakom en silverblandad mustasch. Ögon grå och en djärvt skuren näsa.
Ni har sett honom?
Madame Lamelle är liten och explosiv. Hon har kanske inte haft lika många
kärleksäventyr i sin dag som furstbiskopen, men det är alls icke _därför_
hon är full av motsägelselusta. Tre gånger gift och lika många gånger
skild vet hon på pricken vad det vill säga att elda erotiska brasor och
slå vatten på dem. Just för den sakens skull har hon blivit ursinnig på
furstbiskopen.
Hela det städade grälet rör sig om en för övrigt mycket enkel
förstaklasspassagerare. Han har antecknat sig i registret som Albert
Grenander, redaktör, embarkerande i Bordeaux -- destination Kapstaden.
Omedelbart före den paus, som ofta inträder i ett kultiverat gräl just
i det ögonblick, då en motsvarande kontrovers mellan obildade personer
övergår i handgripligheter, hade madame Lamelle yttrat:
-- Skillnaden mellan oss är, att ers helighet är erotiker av vana och jag
av böjelse.
Då denna replik inte ägde det allra minsta samband med tvistefröet, herr
Albert Grenander, hade furstbiskopen tystnat. Men han gjorde det som en
klok karl -- med ett småleende, skylt av mustaschen.
Under pausen tänkte hans helighet för sig själv att herr Albert Grenander
inte på långa tag var värd en sådan ära som att vålla schism mellan
katolska kyrkan och erotiken. Furstbiskopen hade alldeles nyss själv sagt
sin mening om mannen: en blandning av pedanteri och självtillräcklighet,
tyvärr kryddad av otvivelaktig hederlighet plus en påtaglig färdighet
i vissa speciella grenar av journalistiken. Herr Grenander levde
sydafrikanska kolonier, andades sydafrikanska kolonier, talade
sydafrikanska kolonier. Frågade man efter denne herres hälsotillstånd
med anledning av den oroliga Biscaya, riskerade man att få till svar:
Mosambiquekanalen.
Madame Lamelle däremot stödde sina iakttagelser på vissa fysionomiska
kännetecken. Näsvinklar, ögonglober, linjerna kring munnen, handens
form och röstens djup -- allting hos denne man skvallrade om sinnliga
böjelser. Det fanns intet sannare ordspråk än »I det lugnaste vattnet
gå de största fiskarna» och herr Albert Grenander var otvivelaktigt en
mycket stor fisk.
-- Era invändningar spela er många spratt, madame, började furstbiskopen
-- utan att tänka på något särskilt.
-- Menar ni att jag är skild tre gånger? frågade madame Lamelle hotande.
-- Gud bevare mig väl, bedyrade hans helighet, skilsmässa existerar, som
ni vet, helt enkelt inte för den kyrka jag tillhör, och därför är min
obetydlighet till den grad ovederhäftig i den sortens angelägenheter, att
jag nästan skulle vara mogen för ledamotskap i någon kommitté med uppgift
att utreda och till regeringen inom sex månader inkomma med yttrande,
huruvida -- -- --
Madame Lamelle började skratta.
-- När allt kommer omkring, sade hon, är kanske fallet Grenander löst
lättare och enklare än någon av oss tror -- -- --
Madame avbröt sig, sköt korgstolen några decimeter närmare bordet och
sänkte rösten en halv ton:
-- När man talar om trollen stå de i farstun.
Prelaten nickade.
-- Det här trollet _går_, mumlade han.
En herre av medellängd, snarare korpulent än motsatsen, iförd grå
kavajkostym, men utan huvudbonad, kom sakta gående på promenaddäck.
Han läste hela tiden i en bok och såg varken till höger eller vänster.
De guldbågade glasögonen förstärkte intrycket av världsfrånvarande
studium, det tunna blonda håret lyste i solen. När han hunnit fram till
räcket midskepps vände han om, mekaniskt, utan att lyfta blickarna från
boksidorna och återtog vandringen. Det låg något på en gång blygt och
ändå målmedvetet över denna figur -- men det stillsamma draget dominerade.
-- Hur kan ni tro, madame? suckade furstbiskopen och runkade på huvudet.
-- Har jag kanske inte fått vatten på min kvarn? inföll madame Lamelle
stridslystet. Har ni någonsin hört talas om eller sett en person, som
_går_ och läser? Är det brukligt att man tar en bok och fördjupar sig
i den mitt i den värsta folkträngsel -- till på köpet under pretention
att folk skall gå ur vägen och dra sig undan, därför att man själv är
urståndsatt att se sig för. Nej, vet ni vad, min kära biskop, det där är
en hänsynslöshet, som bara bestyrker min teori angående mannen och hans
hemliga laster.
Furstbiskopen svarade inte. För sin del ansåg han saken slutdebatterad,
även om en lång sjöresas nervfrestande enahanda tvingar till
ekonomisering med samtalsämnena. Madame Lamelle åter bara väntade på en
ny replik från prelaten för att få slita på sin kära käpphäst ytterligare.
Då blev kaptens guldgalonerade vita mössa synlig bakom raden av
däcksstolar. Det hörde till god ton ombord att växla några ord med
ångarens befälhavare -- och det brukade gå så till att kapten, på vägen
från kommandobryggan till hytten, sakta kryssade sig fram mellan stolarna
och distribuerade hälsningar och anrop, ungefär som en snäll farbror
delar ut karameller.
Men i dag var det en annan ordning. Kapten Le Moine hade inte ens tid att
hälsa, han gick hastigt rakt fram med rynkade ögonbryn. När han hunnit
till furstbiskopen och madame Lamelle, stannade han.
-- Har ers helighet sett till doktor Morin?
Doktor Morin var skeppsläkaren.
-- Ja, svarade prelaten, som ansågs ha reda på allting och någon gång
motsvarade sitt rykte, för en halvtimme sedan satt monsieur Morin i baren
vid en grenadine.
Kapten ville skynda bort, men madame Lamelle högg tag i linnerockens
galonerade ärm.
-- Vad står på? frågade hon. Är någon sjuk? Vad har hänt?
-- Något högst märkvärdigt har inträffat, svarade kapten Le Moine, slet
sig lös och var borta.
-- Hörde ni, biskop? frågade madame Lamelle och hennes ögon brunno som
två facklor, hörde ni? Det har hänt något. Det har hänt något högst
märkvärdigt.


ANDRA KAPITLET.
D:r Morin öppnar en åder.

Vid middagen var den stora händelsen naturligtvis allmänna samtalsämnet
i första klass matsal. Ingen visste något bestämt, och därför kunde
skvallret ta vilka proportioner som helst. Gud skall veta att det också
gjorde det.
Kaptenens och doktorns stolar stodo tomma -- överstewarden hade
endast en enda gång stuckit in huvudet, och när han hörde det livliga
bordssamtalet, som exploderade med oupphörliga frågor och utrop, drog han
sig tillbaka med ett förnöjt leende.
Nu var saken den, att kapten Le Moine gjort sig känd för mycken
försiktighet i sitt tal, att han till exempel beträffande väder och vind
alltid lovade mindre än han visste sig kunna hålla. När alltså kapten
Le Moine sagt, att något _högst märkvärdigt_ inträffat ombord, så måste
detta högst märkvärdiga vara något till sin art och beskaffenhet helt och
hållet fabelaktigt sensationellt.
Madame Lamelle hade naturligtvis sin teori klappad och klar omedelbart,
och hon överlämnade den genast med frikostiga händer till furstbiskopen:
Kapten Le Moine behövde en läkare. Det var alltså någon som var sjuk.
Hans allvarliga min förrådde att det gällde någon förstaklasspassagerare,
och nu voro gissningarna inskränkta till en numerär av föga mer än
trettio personer.
Andra frågan: vad kunde det vara för sjukdom? Lorenzo hade glidit fram
lugnt som en bil på en cementerad väg de sista tio timmarna -- alltså vad
som helst annat än sjösjuka.
Här kom furstbiskopen till undsättning med en anmärkning som var avsedd
att koloreras med satirens pensel. Han insinuerade att sjukdomen utan
tvivel hade erotisk karaktär.
-- Just precis, inföll madame Lamelle hänryckt, det är _alldeles_ min
teori.
Och så utvecklade hon saken, och när hon utvecklat färdigt, skulle den
ryska storfurstinnan få ett barn. Det var riktigt rätt åt henne för
resten. Hon hade duperat hela första klass med sina stora duvögon och
rynkat på sin fina näsa åt varenda liten ekivok anmärkning. Nu fick hon
se...
Men när madame Lamelle och furstbiskopen kommo in i matsalen med det
långa smala bordet i mitten och de fyra småborden vid väggarna, satt
ryska storfurstinnan på sin vanliga vridstol strax bredvid doktorns
tomma plats, och hennes duvögon voro mera duvolika än de någonsin
varit. Furstbiskopen hade finkänslighet nog att inte säga något till
madame Lamelle, men han kostade på sig en särskilt djup bugning för
storfurstinnan, innan han slog sig ned vid bordet.
När man hunnit till mellanrätten nummer ett hade så gott som alla
tänkbara möjligheter repeterats och till sitt mer eller mindre skandalösa
innehåll noga värderats och vägts. Någon antaglig lösning, någon lösning
som hade sannolikheten för sig i högre grad än de andra, kunde likväl
inte uppletas. Här skall också erkännas, att inte alla bordsgästerna
röjde samma iver att partout deducera fram »något praktiskt» -- som
ryssen Leo Peolbin uttryckte det -- ur kaptenens lösa yttrande. Redaktör
Albert Grenander till exempel visade inte ett spår av intresse för det
lågande sanningssökandet vid mittbordet, men så medgav ju inte hans
självvalda plats -- ensam längst nere vid ett av de små väggborden --
någon intimare kontakt med de pikanta funderingarnas högkvarter.
Rätt nu kommo kaptenen och doktorn in. Allas blickar riktades mot de båda
herrarna -- för en hel lång minut blev det fullständigt tyst; endast herr
Grenander fortsatte att äta som om ingenting hänt.
Kapten Le Moine hade en helt annan min än för några timmar sedan, då
han höll razzia efter doktor Morin. Ögonen logo riktigt gott, och vad
doktorn beträffar, så tycktes han verkligt upplivad; han blinkade åt
madame Lamelle som en riktig spjuver.
Kaptenen slog sig ned i sin stol -- vid bordsändan åt fören till -- och
doktorn tog sin plats i besittning. Med några halvt skämtsamma, halvt
förbindliga ord adresserade sig kapten Le Moine till damerna med en
ursäkt att han störde måltiden så sent -- men viktiga och egendomliga
händelser och så vidare.
Därpå grep han sig an med den rykande consommé Richelieu uppassaren just
satt fram och tycktes inte ämna säga ett ord vidare.
Ny tystnad -- denna gången mera hotande. Madame Lamelle, som höll på att
förgås av nyfikenhet lät kapten Le Moine inmundiga fyra skedblad soppa.
Men då var hennes tålamod slut. Det finns gränser för allt.
-- Kapten! sade hon.
-- Madame, svarade kaptenen och räddade en femte sked.
-- Ser ni inte att vi äro färdiga att dö?
-- Inte av svält, vill jag hoppas.
-- Man håller inte folk ostraffat på sträckbänken tre långa timmar.
-- Och därför skall jag dömas till mistning av denna förträffliga
consommé Richelieu?
-- Det vore grymt.
-- Hur vill ni då ha saken ordnad?
-- Ni sade nyss, monsieur le capitaine, att något högst remarkabelt
inträffat ombord på ångaren Lorenzo.
-- Ja, madame.
-- Och det är verkligen förhållandet?
-- Ja, madame.
-- Säg oss då med tre ord -- bara med tre ord! -- vad som hänt.
-- Det kan jag inte, madame!
Ett enstämmigt sorl av förtrytelse.
-- Quelle horreur! Han kan inte säga oss det ... Vad är meningen?
Paus. Indignerad paus, utan känd fransk menubeteckning.
-- Jag kan inte säga er det. Med tre ord, nämligen.
-- Å, på det sättet.
-- Men, sade kaptenen och sköt ifrån sig den nu tomma sopptallriken, jag
skall i alla fall försöka fatta mig kort: vi ha fått en fripassagerare!
-- En fripassagerare!
Missräkningen var allmän. En fripassagerare, en kollämpare, en arm sate
som rymde undan lagens arm, kanske en neger. Mais, monsieur le capitaine!
Kapten och doktorn växlade en blick. Doktorn nickade och kapten bjöd
sorlet att tystna med en rörelse av handen.
-- Fripassageraren är, sade han, en ung flicka. En ung och mycket vacker
flicka, på min ära.
Madame Lamelle upphävde ett litet opassande rop av förtjusning. Ett
kärleksförhållande, _naturligtvis_ ett kärleksförhållande. En av de
manliga passagerarna hade smugglat med sin älskarinna -- saken var
klar, hurra! Den brottslige kunde inte vara någon annan än den spanske
markisen, don Ramon -- urbilden av en kvinnoförförare.
Kaptenen fullföljde sin redogörelse. Strax efter lunchen hade en av
stewardarna trott sig höra några underliga ljud från en av sofforna i
korridoren till första klass hytter -- strax utanför furstbiskopens
cabin. (Alla ögon öppna hastig eld mot hans helighet, som ser mera
häpen än brottslig ut, och madame Lamelles ögonglober bli cirkelrunda.)
Den ifrågavarande stewarden undersöker mycket omsorgsfullt platsen,
varifrån han tyckt sig förnimma de mystiska ljuden, men finner ingenting.
Emellertid omtalar han saken för en kamrat, och denne erinrar sig då, att
han själv just på samma fläck iakttagit något liknande. Nu gå de båda
uppassarna till ordentlig rafistulering av sofforna i fråga -- man lyfter
helt och hållet undan de lockliknande puffarna. Där ligger en mänsklig
varelse, en ung dam, nästan medvetslös. Hon blir inburen i hytten nummer
16, som tillfälligtvis står tom.
Kaptenen underrättas, doktorn alarmeras.
-- Ja, säger doktor Morin, kapten Le Moine har rätt. Det är en vacker
flicka, en mycket vacker flicka på sjutton år eller så omkring. Hon är
mera kraftlös än sjuk, men jag beslutar mig i alla fall -- av vissa
skäl -- för att slå en åder. Det hjälper. Efter ett glas vin och några
biskvier är det inte något fel på medvetandet -- och ändå mindre på
humöret. Den unga damen berättar fullständigt öppenhjärtigt hur hon gömt
sig ombord i Bordeaux och tycker att hela äventyret är pin livat. Det är
hennes egna ord.
Doktorn smuttar på sitt vinglas, under det en kör av röster brusar
omkring honom. Furstbiskopen svarar inte ett ord på alla direkta och
indirekta frågor, på alla spydiga tillrop, men han ser betänksam ut.
Madame Lamelle har tappat koncepten för en gångs skull -- den enda som
är fullständigt lugn är storfurstinnan. Det är också hon som med djupt
allvar frågar:
-- _Varför_ gjorde hon det?
Kaptenen åtar sig att svara.
-- Den unga damen ville inte bli lämnad i sticket av en viss person.
-- Ha, ha, trumpetar Leo Peolbin, den vissa personen finns alltså här.
Ombord?
-- Naturligtvis.
Den förnäme prelaten blir åter föremål för livlig uppmärksamhet, men nu
reagerar han med häftiga huvudskakningar till höger och vänster och en
gest -- med handflatorna ut: har ingen aning, vet inte, fullständigt
oskyldig ... Kaptenen öppnar munnen för att fortsätta, men då sker
någonting vid ett av väggborden, längst nere vid dörren.
Det är inte en suck, inte ett stönande, inte ett skratt, inte en
snyftning, inte ett ångestrop. Det är allt detta på en gång. Herr
Grenander har rest sig upp till hälften och gripit om bordsskivan med
vitnande fingertoppar. Ett spindelvävsklent moselglas välter omkull,
rullar ut över kanten och krossas mot mattan.
Kapten Le Moine fattar genast situationen:
-- Ni har rätt, monsieur Grenander, säger han saktmodigt, det är hon, er
lilla skyddsling mademoiselle Adorée Villanueva. Ni finner henne i hytten
nummer 16.
Och medan Albert Grenander, utan ett spår till färg i sitt tämligen
runda ansikte, pressar sin kropp mellan bordet och väggsoffan, svänger
halva antalet av de vridbara stolarna vid långbordet runt och från denna
exklusiva parkett på två rader följer dess publik, malheureusement utan
kikare, en stackars människas förtvivlade kamp att göra sig osynlig på
bråkdelar av sekunden.
Men madame Lamelle jublar, hon. Efter en vänskaplig puff i furstbiskopens
sida kommenterar hon detta sällsynta möte av teori och verklighet:
-- Vad var det jag sade! En liderlig erotiker, en ful fisk! Disputera
aldrig med madame Lamelle mera. Se där ett gott råd, ers helighet!


TREDJE KAPITLET.
I förhör.

När matsalens klaffdörrar föllo igen bakom herr Grenander, behärskades
han av en enda känsla: vrede. Han var ond, måttlöst ond.
Sällskapets uppträdande kunde inte förvåna särdeles mycket, fast det ju
alltid är fatalt för en fullvuxen karl att råka i en löjlig situation.
Sortin hade nog inte varit lyckad; för älskaren av det burleska torde den
däremot ha låtit en glädjekälla springa fram. Men till herr Grenanders
heder skall antecknas, att han inte hade en enda tanke över för publikens
uppbyggelse -- i vad mån huvudrollens huvudstupa innehavare kunde
förefallit lyckad eller misslyckad. Albert Grenander tänkte bara på en
vanartig flickas olydnad, på risken av en snöplig expedition, på dagliga
och pinsamma konflikter...
Från matsalen var det tre halvtrappor ned till första klassens
hyttkorridorer. I halvtrappan nummer ett kände herr Grenander sin vrede
stillad, även om den inte var bortblåst, i halvtrappan nummer två fann
han anledning till tusen förståndssynpunkter på Adorées handlingssätt
-- tout comprendre c’est tout pardonner -- och i halvtrappan nummer tre
fylldes han av ett bålstort, brinnande medlidande med stackars lilla
Adorée Villanueva, som legat svältande i en låda -- den upp- och nedvända
låda som en salongspuff är -- i så många svåra timmar utan mat, utan
något att dricka, utan någonting alls att luta sitt huvud mot. Vid tanken
på Biscayas ohyggliga Apenniner, när Lorenzos två skruvar varannan minut
lekte aeroplanpropellrar i luften, fick Albert nästan tårar i ögonen.
De tio sista trappstegen tog han i två språng, och knappt det.
Hytten nummer 16 låg längst akter ut, de jämna siffrorna till höger.
Herr Grenander stannade ett ögonblick utanför hyttdörren, hans hjärta
deklarerade plötsligt en inopportun aktivism.
Så knackade han.
En klar, varm röst, som han kände igen, ack, så väl:
-- Adelante!
Adorée hade redan hunnit tillägna sig den internationellt kastiljanska
ordboken. Herr Albert vred om låset och steg in.
Hade det nu funnits ett uns koketteri i Adorées lilla hjärna, hade
hon bara haft några gram av till exempel madame Lamelles erotiska
erfarenhet, skulle hon lämpligen börjat med en scen, lånad ur sista
akten av »Den vilseförda». Slutna ögonlock, hjälplös liten kvinna,
utslaget, svallande hår på en vit kudde. Man vädjar till den starke
mannens medlidande med ett svagt, nästan döende fruntimmer (som därtill
är mycket fagert). Parentesen bör läsas två gånger.
Men Adorée Villanueva var gud ske lov alls inte sådan. När herr Grenander
öppnade dörren, kastade hon undan filten och ställde sig spikrak upp
i hytten. Hon föreföll inte ett dugg ångerfull, men spelande glad och
belåten med tillvaron. En liten smula förebråelse fanns det möjligen i
tonen, när hon räckte händerna mot sin förmyndare och bedyrade:
-- Alberto mio, _vad_ jag har längtat efter dig.
-- Du har handlat mycket orätt, Adorée, förklarade herr Grenander
allvarligt. Jag sade dig ju, att det var omöjligt, att du kunde få följa
med.
-- Som du ser, hade jag rätt och du orätt -- eftersom jag nu _är_ med.
Men låt oss inte gräla. Jag förlåter dig, Alberto, är du nöjd då?
Fröken Villanueva försökte stryka herr Grenanders tunna hår just över
hjässan, men den otacksamma människan drog sig undan. Han anvisade,
tämligen stelt, den vackra unga damen en plats i hyttens ena soffhörn och
slog sig själv ned i det andra. Adorée började skratta.
När förmyndaren nu såg myndlingens glada säkerhet, greps han, dumt nog,
av samma vrede som i första halvtrappan nyss. Han tog flickan i armen
och ruskade henne riktigt ordentligt:
-- Jag önskar jag kunde ge dig stryk, sade han.
-- Gör med mig vad du vill, bad Adorée med plötsligt allvar. Just nu gör
du mig illa -- om det kan bereda dig någon tillfredsställelse, Alberto
mio.
Herr Grenander släppte genast sitt tag.
-- Gör jag dig illa, utropade han med maskulin konsekvens, det var inte
min mening. På vad sätt gör jag dig illa?
-- Jag är mörbultad över hela kroppen, kära du. Det värker i varenda
liten muskel. Har du någonsin legat på ett trägolv i två dygn, Alberto,
ett trägolv, som inte just varit stilla många ögonblick. Uppriktigt sagt
så har jag haft det _tjyvtjockt_.
Tredje halvtrappans medlidande fyllde herr Grenanders själ till
bräddarna. Stackars liten Adorée!
Han tog flickans hand i sin och bad henne inte tänka på blåmärkena.
-- Jag förstår, fortsatte herr Grenander, att du haft det svårt, lilla
barn. Men nu vill jag, att du talar om för mig vad som hänt sedan du
och jag sist träffades i pensionatet hos den snälla fröken Berch.
_Alltsammans._
-- Alltsammans? Å, fy sjutton, älskade Alberto, det blir en hel jeremiad.
-- Det kan inte hjälpas. Du förstår, jag _måste_ ha reda på vad som hänt.
-- Men att berätta är så jäkligt. Fråga du så skall jag svara.
Herr Grenander dröjde.
-- Må göra. Du var förbjuden av fröken Berch och doktor Heil att gå
utanför pensionatets portar?
Adorée nickade mycket energiskt.
-- Du hade inga pengar?
-- Inte en koppardoning!
-- Och fröken Berch hade gömt undan både din hatt och dina ytterkläder?
-- Ja, kan man tänka sig en sån markatta, inföll Adorée indignerad.
-- Men hur i all världen lyckades du rymma?
-- Jag klättrade nedför en stupränna. Tro bara inte att det var någon
konst.
-- Utan hatt och kappa?
-- Ja visst.
-- Du har alltså varken ytterkläder eller kappa här ombord?
-- Nu är du dum, Alberto mio. Var skulle jag fått dem ifrån?
Herr Grenander började känna en lätt yrsel.
-- Och hur kom du med tåget till Bordeaux? Säg inte, att du hängde i
kopplet, efter sista vagnen.
Adorée såg stött ut.
-- Det menar du inte. Att hänga bak efter tåget måtte väl vara opassande
för en ung flicka.
Herr Grenander samtyckte med livliga mimiska tecken. Adorée fortsatte,
självbelåten:
-- Jag fick låna pengar till biljetten av en herre. Han var mycket
hygglig och bad mig inte alls tänka på den där lilla bagatellen.
-- Och det lovade du -- godhetsfullt?
-- Naturligtvis. Varför skall man inte göra folk till viljes?
Herr Grenander bet sig i läppen, så blodet sipprade fram.
-- Och när ni kommo till Bordeaux, ville inte den där herrn låna dig mera
pengar?
-- Det vet jag inte, Alberto mio, jag skubbade, förstår du.
-- _Vad_ gjorde du?
-- Smet naturligtvis -- och det bums ändå. Karln hade sitt bagage att
ta rätt på, men jag hade inget, jag. Det är bra ibland att resa lätt
ekiperad.
Det blev en stunds tystnad. Herr Grenander rullade sin nyckelring runt,
runt.
-- I Bordeaux var det en hel lång dag innan Lorenzo gick, sade han.
Började du svältkuren redan där?
-- I helsike heller! Jag gick på stampen med min lilla medaljong.
En ny aggressiv ton:
-- Vet du, Alberto, det hade jag tänkt be dig skriva en artikel om i
tidningen. Tidningarna är det enda såna där mänskor ha någon respekt för.
_Vet_ du vad jag fick på min lilla medaljong av äkta silver med en turkos
i mitten?
-- Hm.
-- Fyra francs, du. Är det inte skandal, är det inte gement? Medaljongen
har säkert kostat femtio. Fyra francs! Skriv en artikel och ge dem på
pälsen, Alberto!
Herr Grenander svarade inte. Hans tankar redo just nu galopp ute på andra
vägar.
I själva verket var kanske, när allt kom omkring, situationen inte så
förtvivlad. En flyktig tanke att söka någon båtlägenhet för Adorée från
Madeira -- retur till Europa -- förkastade herr Grenander. Resultatet
skulle i så fall möjligen bara bli det, att man hittade fröken Villanueva
i Lorenzos kolboxar några sjömil söder om Madeira. Förmyndaren började
småningom -- på empirisk väg -- fatta betydelsen -- och de eventuella
verkningarna -- av myndlingens fasta beslut.
Men Capetown var ju ingen bondby. Capetown var en stad av visserligen
blandad kultur och brokig befolkning, men den ägde moderna resurser
i stil med Stockholms, Frankfurt am Mains eller Milanos. Där funnos
europeiska konsulat och vita myndigheter, hotell och pensionat,
guvernanter och polis, vackra planteringar och en nästan amerikanskt
sedlig ordning. Om det så blev nödvändigt att engagera en hel livvakt
till skydd för konsekvenserna av Adorée Villanuevas blivande fasta
beslut, så fick det vara hänt. Under tiden skulle Albert Grenander
fullfölja sitt uppdrag -- och sedan...
Fröken Berchs pedagogiska system hade säkerligen inte varit det rätta.
Nå, den dagen, den sorgen...
-- Du säger ingenting, Alberto, kuttrade Adorée, och hennes ögon fingo en
fuktig glans. Är du mycket ond på din lilla _muchacha_?
-- Jag är inte ond, förklarade herr Grenander, fast, men du måste lova
mig tre saker.
Adorée Villanueva hade fått en frikostig natur i arv.
-- Gärna hundra, sade hon, bara inte gå i land.
Då knackade det på hyttdörren nummer 16.
-- Stig in, bjöd redaktör Grenander.
Det var madame Lamelle. Hon hade en korg under vardera armen och en
hel kvast astrar instucken i skärpet. Den goda frun såg rätt kuriös ut
och Adorée började ett kluckande skratt, som säkert skulle slutat i
en praktfull final på mångstrukna f -- om inte herr Grenander agerat
kapellmästare och med ett blixtsnabbt tecken påkallat generalpaus.
Madame Lamelle satte ned sina korgar på golvet och ryckte blomsterkvasten
ur skärpet.
-- Mademoiselle, sade hon, ert lidandes historia har rört oss alla. Er
hängivenhet är beundransvärd -- en annan sak är att vi inte alls förstå
den. Man har utsett mig till tolk för dessa känslor, mademoiselle, ni
saknar ett kvinnligt stöd ombord; _vi_ erbjuda eder detta stöd med
våra blommor. Tag emot dem, mademoiselle, likaväl som innehållet i
de båda korgarna, och låt inte er ungdom förblinda er av en onaturlig
tillgivenhet.
Hela denna oförsynta harang meddelades på franska språket, av vilket
Adorée lyckligtvis inte förstod två ord. Herr Grenander var nog storsint
att översätta löftet om beskyddet, blommorna och matvarorna, men förtiga
det andra.
Fröken Villanueva visade trots detta en svart otacksamhet och bad Alberto
översätta en anmodan till madame att sköta sitt och inte lägga sin näsa i
blöt. Oaktat herr Grenander fullgjorde uppdraget med diplomatisk takt och
språklig finkänslighet, fattade madame Lamelle humör och avlägsnade sig
med en liten röd fläck på vardera kinden.
-- Det börjar bra, det här, tänkte herr Grenander, när han omedelbart
därpå begav sig upp till kaptenens hytt för att erlägga avgiften för
ångaren Lorenzos första kvinnliga fripassagerare.


FJÄRDE KAPITLET.
Don Ramon vill duellera.

Sedan aderton timmar hade Lorenzo den sköna ön Madeira akter över och
stävade med god fart söder ut. Vädret var alltjämt kungligt -- förgylld
av den tidiga solens första strålar hade Afrikas västkust skymtat som en
lågt seglande molnbank för babordsdrömmarnas syn. Havet låg stilla som
vattnet i furstbiskopens marmorbadkar.
Ombord rådde däremot inte fullt samma stiltje. Den av redaktör Grenander
försökta isoleringen av fröken Adorées person var ett tilltag som måste
skändligen uppges redan i andra timmen. Indignationen mot herr Grenander
lade sig visserligen så fort man fick se hur vacker mademoiselle