Hans excellens av Madagaskar - 01

ANDERS EJE
HANS EXCELLENS AV MADAGASKAR


ANDERS EJE
HANS EXCELLENS
AV MADAGASKAR
ROMAN
ANDRA UPPLAGAN
_Stockholm_
Albert Bonniers förlag
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1916


FÖRRA DELEN
OM LEPPIN INTE GÅTT PÅ CIRKUS...


I.

Egentligen hade jag inte alls tänkt gå ned till tidningen den dagen; i
grund och botten var det nog den gamle ungkarlens svårighet att sticka
av från inrotade vanor och tider, som besegrade värken i ryggen. Doktorn
hade för sin del nedlagt ett kategoriskt rörelseförbud under åberopande
av sina erfarenheter på nervsjukdomarnas område, men klockan en kvart
före elva voro mina fötter, trots allt, i rörelse nedför trappan --
precis som de varit i tjugu års tid vid samma klockslag.
När jag skulle äntra spårvagnen, högg det till som sju tusan i ryggen.
Det var omöjligt -- jag kunde inte hålla tillbaka ett utrop av smärta.
Konduktören sträckte ut armen och fick mig upp.
-- Har redaktören skadat sig? frågade han hövligt.
-- Nej, svarade jag, det är en gammal ischias, eller kanske någon ny
upplaga av den gamla. Men det känns som ryggskott.
-- Det kan just göra detsamma vad namn eländet har, menade konduktören
och nöp ett sprund i kvittot, han räckte mig, värken blir inte bättre --
ens om den hade ett adligt namn.
Jag stretade så gott jag kunde från hållplatsen till tidningsbyrån, men
hur jag stretade var klockan fem minuter över elva, innan jag hann fram.
Efter tiden! -- det hade inte hänt mig på många år... dagen efter Ilmers
femtioårsdag...
Knappt hade jag hunnit slå mig ner vid skrivbordet och veckla ut en av
konkurrentavisorna förrän dörren öppnades och herr Pabst, den äldste
bland vaktmästarna, trädde in. Han blev stående mitt på golvet och sökte
förläna sitt skråpuksporträtt ett drag av knipslughet.
-- Det är någon där ute som söker herr Grenander.
-- Jag tar inte emot i dag.
Herr Pabst tog två steg närmare och såg än mera knipslug ut.
-- Det är en fröken, herr Grenander.
-- Vilket inte förändrar mitt beslut, svarade jag med något vassare röst.
Herr Pabst avancerade ytterligare en halv meter och hans flöjtstämma blev
honungslen:
-- Det är en _mycket vacker_ fröken, herr Grenander.
Nu högg det till i ryggen igen. Fullständigt som ett knivstick.
-- Satan ock, människa! for jag ut på toppunkten av raseri, ty smärtan
var outhärdlig, hör ni inte vad jag säger? Inte någon, inte någon enda
jä...
-- Ursäkta, föll herr Pabst undan, ty han var, som jag visst redan nämnt,
inte något barn i tjänsten, ursäkta, men jag visste inte att...
Och så var han borta.
Jag fortsatte den avbrutna meningen:
-- ... att han hade ett av sina anfall av magsyra i dag.
Ty, underligt nog, har den uppfattningen blivit allmän på tidningen,
att ryggvärken är magsyra. Jag har aldrig brytt mig om att korrigera
villfarelsen -- man vet aldrig vad nytta man kan ha av andras misstag.
Stränga herrar regera inte länge. Efter en minut var anfallet över och
jag kunde med något så när återvunnen sinnesro återta läsningen av
_Morgontelegrafen_.
Se där! Kunde jag inte ha gett mig katten på det? Här stod ju den där
artikeln om våra kolonier i Sydafrika som jag käxat på Ilmer en hel
vecka att få skriva. Man kunde bli grön för mindre. En bra nyhetssak,
som dessutom skulle reta gallfeber på högern, ett polemiskt piller av
tolfte storleken, med uppståndelse, intervjuer, insändare, gräl och
skadeglädje i släptåg och skön blandning. Just ett nummer för oss så
här före kvartalsskiftet -- gud vete om det inte hade kunnat bli lika
välgörande som en riktigt bra följetong. Och så knycker Morgontelegrafen
hela kakan, under det att vi, _vi_ få stå där som ett fördömt eko. Ilmer
skulle hudflängas. Han har i sin redaktion den ende verkligt sakkunnige
i hela landet på de sydafrikanska kolonierna -- jag vågar säga det utan
skryt, ty det _är_ ett faktum -- och så låter han alltsammans gå oss ur
händerna av någon sorts bleknosig hänsyn till regeringen. Förmodligen.
Morrande som en igelkott tog jag itu med artikeln. Rubrikerna -- över sex
spalter -- voro extra prima; redaktionen och rubriksättaren hade gått med
samma kärlek till verket. Nå, undra på det! Men när jag hunnit ett par
tuppfjät ned i spalten, slog min sinnesstämning om. Alltsammans var ett
fruktansvärt nonsens -- under min snart trettioåriga tidningsmannabana
har jag aldrig på en plats sett så mycket ovederhäftigt dravel hopat; och
det vill inte säga litet. Nästan varenda sakuppgift var rosenrasande.
De enklaste och solklaraste fakta hade skribenten fått om bakfoten,
hela artikeln var ett sammelsurium -- historia, statistik, export- och
importsiffror, ja, till och med landgränser hade den snälla människan
läst fullständigt baklänges. En stilla skadeglädje -- den starkaste av
all glädje -- steg som en varm våg inom mig. Saken var inte så förkyld
som jag i första taget fruktat.
Just då hördes en försynt knackning på dörren. Jag nästan hoppades det
skulle vara Pabst, angelägen som jag var att släta över min ovänlighet
nyss.
Mycket riktigt. Det var Pabst.
-- Fröken där ute..., sade Pabst, och såg bekymrad ut. Mer blev det inte.
-- Nå, käre Pabst, hartassade jag vänligt, vad är det med fröken, om ni
behagar?
Pabst sken med ett som en sol. Och skråpuksprofilen blev ögonblickligen
transparent igen av den gamla knipsluga minen. Är magsyran redan väck?
tänkte han -- det läste jag som i en öppen bok.
-- Fröken går inte, hon, sade Pabst. Det svor hon på.
-- Svor hon?
-- Just precis. Herr Grenander skulle bara hört. Så här sa hon...
-- Sch, klippte jag av. Det finns ingenting otrevligare än att höra unga
flickor svära -- även om det skulle ske med en redaktionsvaktmästare som
ombud. Jag vet att det anses gammalmodigt, men jag kan inte låta bli att
förarga mig över den moderna unga flickans -- eller fruns -- jargong med
slangspråk och svordomar i fasansfull blandning. En rosenmun som stinker
nikotin och extemporerar rännstensslang -- nej, det förorsakar mig samma
rent fysiska äckel som en kubistisk tavla eller en rätt med härsken olja.
Jag vill gå undan och kasta upp.
-- Om jag finge, började Pabst och drog sig om hakan med en smeksam gest
åt ett obefintligt helskägg.
-- Vad då, min vän?
-- Jag menar bara att fröken där ute förefaller rätt så pigg att språka
med, och så bryter hon lite grand...
Nu blev det för starkt.
-- Bryter hon också? Och på vilket tungomål, om jag får fråga?
Japanesiska kanske? (Jag avskyr Japan!)
-- Inte förstår jag... Men när hon uttalar herr Grenanders namn, låter
det så här: Gre-nang-dörr!
Grenangdörr!
Ett minne började vakna, smygande, dunkelt, konturlöst. Gre-nang-dörr!
Det var inte fransk prononciation, inte heller spansk -- någonting mitt
emellan, någonting, ja, kort och gott, någonting ganska näpet. Men var
hade jag hört det -- en gång för länge sedan -- var?
Min nyfikenhet var väckt:
-- Bed fröken med brytningen komma in!
Pabsts ansikte eklärerades inifrån en gång till -- jag undrade ett slag,
om den unga fröken mutat honom med annat än ögonen -- sekunden efter var
han borta.
Lätta steg, fraset av en kjol...
Där stod hon.
-- God dag, sade fröken och sträckte båda sina händer mot mig, god dag,
käre, älskade farbror!
Så sant jag lever -- hon sade farbror. En stor, fyllig fröken med långa
kjolar och en tre meter i omkrets mätande hatt kallade mig, Albert
Grenander, för farbror -- med en liten rolig trumvirvel på vart och ett
av r:en för resten. Visserligen är jag fyrtiotvå, men det är väl ingen
ålder att skämmas för till den grad, att man låter titulera sig farbror
av fullvuxna människor.
-- Förlåt, sade jag därför, stel som ett stärkkrås från 1700-talet, jag
kan verkligen inte påminna mig...
Många förföriska fruntimmer har jag sett i min dar, men denna
överträffade vid gudarna allesammans... Så hon kunde lägga huvudet på
sned och truta med mun! Gesten var oefterhärmlig -- men plötsligt slog
det mig, att jag bestämt sett den förut, någon gång långt borta... för
länge sedan... Gre-nang-dörr!...
-- Jag visste nog, sade hon, och de stora, svarta ögonen blevo blanka av
vemod, det är ju inget att undra på... Farbror har glömt lilla Adorée,
hon som hittade på det där med klockan. Då tyckte farbror ändå det var
bussigt gjort, ta mej tusan.
Alla makter! Var det _hon_? Adorée -- med något konstigt spanskt
efternamn -- tolv år på den tiden. Nu -- låt se -- sjutton, kanske
aderton! Det _var_ hon! Tösen, som räddade en död mans ära.
Jag uttömde mig i ursäkter, rätt platta och oviga, föreställer jag mig,
ty jag blir alltid försagd i damsällskap -- och persvaderade ned fröken
i soffan mellan två Eiffeltorn av gamla tidningar. Hon lyste sannerligen
som en frisk blomma på en skräphög, tyckte jag -- _då_; men hade jag
vetat vad som komma skulle...
Vi tittade på varandra en lång stund, hennes min blev alltmera munter,
och till sist brast hon ut i ett skratt, som en romanförfattare skulle
kallat klingande, en sångare möjligen musikaliskt, men i vilket jag,
mitt nöt, spårade ett dissonerande ackord av hånfull ysterhet över mitt
eget tafatta beteende. Då situationen på detta stupida sätt ytterligare
förvärrats för mig, öppnades plötsligt dörren mellan mitt rum och
redaktionssekreterarrummet, och Kerman blev synlig på tröskeln.
Det fattades bara. Kerman är lika flott och ogenerad i sitt uppträdande
mot damer, som jag är bakom flötet. En riktig fruntimmerskarl, en
veritabel Don Juan, har han i sitt sätt det där överlägsna, beskyddande,
myndiga, som i särskilt hög grad lär slå an på könet. Inte en, utan
hundra gånger har min käre Kerman gycklat med den stackars Alberts
oföretagsamhet i erotiken och jag glömmer aldrig hans i grunden
misslyckade försök att »ruska upp» mig en kväll efter ett sammanträde i
Publicistklubben. Dagen därpå ville han knappt hälsa på mig -- till den
grad hade jag åsamkat mig hans förakt. Men man är en gång för alla sådan
man är.
Nu hade naturligtvis Kerman hört tösens muntra skratt tvärs genom den
stängda dörren -- och där var han.
Först tittade han på flickan (naturligtvis) och sedan på mig. Jag glömmer
aldrig den blicken:
-- Jaså, din filur, sade den, det är alltså _därför_ du är så styv i
ryggborstet! Kan man tänka sig en så fullpiskad kanalje, här går han och
spelar komedi i tjugu år för två generationer kamrater... Men vänta du!
Detta sade alltså blicken. Läpparna formade han till följande ord -- med
en lätt och elegant bugning för flickan:
-- Jo, jag _tackar_ jag, min käre Albert!
Och så tog den boven sig för att _äta_ tösen, bit för bit, med ögonen.
Men hon lät inte äta sig utan vidare, hon. Kerman hade väl hunnit ungefär
till halsen, då den älskvärda unga damen kvitterade näsvisheten med att
räcka ut tungan -- i hela dess längd -- åt honom. Det var ingen vacker
grimas, gud bevare oss, men den hade ögonblicklig effekt. Kerman, för
vilken denna händelse antagligen var fullständigt ny och oberäknad, slog
genast till en snabb reträtt utan varje spår av värdighet. Dörren föll
igen bakom honom -- det var verkligen en neslig flykt.
-- Vad var det för en apekatt, söta farbror? se där, ordagrant, den
fråga, som Kermans uppträdande framkallade. Jag började känna en nervös
oro för utgången av detta samtal och beslöt att så fort som möjligt göra
slut på det. Men en tillrättavisning ansåg jag först vara på sin plats:
-- Kära barn, sade jag allvarligt, det är ytterst olämpligt både att
räcka ut tungan åt min vän Kerman och kalla honom för apekatt. Och inte
heller tycker jag om, att du titulerar mig farbror.
Den unga damen spärrade upp ögonen och lade huvudet än en gång på sned.
(Å, detta fördömda koketteri!)
-- Såå? Men jag kallade alltid farbror för farbror förr i världen. Och då
tyckte farbror om det.
-- Det var _då_, det, min vän. Nu är du stora damen.
Stora damen började skratta igen -- gudarna vete varför!
-- Och vad skall jag säga nu? I... i stället för farbror?
Ingenting, tänkte jag föreslå, men hejdade mig. Tänk om den impulsiva
varelsen skulle börja gråta. Hellre vad som helst...
-- Kalla mig Albert, hemställde jag, med bortvänt huvud.
Hon klappade händerna av förtjusning och porlade fram en ny liten
skrattande vattubäck.
-- Albert! Ett sådant vackert namn! Albert! Alberto! Vet du vad?
-- Nej.
-- Jag säger Alberto, jag. Alberto! Alberto! Tack, Alberto mio.
-- Tack, svarade jag i en, som jag tror, ganska reserverad ton. Och nu,
tillåt mig en fråga: med vad kan jag stå dig till tjänst?
Flickans ansikte speglade en livlig oro.
-- Skall det komma nu genast? Är det nödvändigt... Alberto?
-- Du får verkligen ursäkta, men jag har en smula arbete, som tar sin
tid. Är det något ledsamt du har att meddela?
-- Det kommer alldeles an på hur man tar det. Jag tycker det är roligt
jag. Men du, Alberto...
-- Jag?
-- ... kanske inte alls tycker det är roligt, du.
-- Nå, låt höra i alla fall.
Adorée fick ett plötsligt intresse för sina lackerade tåhättor på
kängorna, och jag tog tillfället i akt att smyggranska hennes ansikte.
Detta måste vara en fullkomlig skönhet av sydländsk typ, långa, skuggande
ögonfransar, en fin, vek mun -- som på ett porträtt av Gainsborough -- en
ansiktsoval efter den mest beundransvärda relief i konsthistorien.
Två sekunder senare slog hon upp sina ögon -- och jag slog ned mina.
-- Du sade nyss, att du hade mycket att göra, Alberto. Kan vi inte skjuta
upp den här förklaringen till i eftermiddag -- eller i morgon?
I eftermiddag eller i morgon! Adorée bodde alltså i huvudstaden. Jag
erfor en lindrig nyfikenhet att få veta hos vem, men nöjde mig med att
kasta fram:
-- Det är följaktligen en mycket lång förklaring du går och bär på, lilla
Adorée.
Återigen ögonfransarna...
-- Den är lång, ja, Alberto. Men den kan nog göras kort också. Bara med
några ord.
-- Förträffligt! Den korta är just i min smak. Tag den, min tös, men låt
det gå fort. Alltså!
Aldrig förr har någon människa slagit sina armar kring mina knän, men det
var just vad Adorée med det konstiga efternamnet nu gjorde. Och hennes
tunga uttalade följande ord, som alltjämt med sina rullande r ringa i
mina öron:
-- Låt mig stanna hos dig, Alberto, Alberrrto! Jag har inte någon i
hela världen mer än dig. Tant Rissel är död och jag känner ingen, ingen
människa...
Jag reste mig upp -- häftigt, vill jag tro, ty självbevarelsedriften
är gud vare lov även hos den kultiverade individen en impuls av ganska
elementär styrka. Vad var detta annat än en överrumpling, en försåtlig
och bakslug attack mot ett vapenlöst offer? Vad hade jag med denna unga
människa att göra, denna -- ja, tösunge, som jag rent par hasard mött en
gång på en avlägsen lantgård, någon sorts underligt, främmande appendix
till en inte mindre underlig mordbrandsaffär? Fanns det en enda rimlig
anledning?...
För övrigt var ju hela saken otänkbar. Ett löjligare projekt har
aldrig kastats fram -- ens i riksdagen, när debatten rört sig om våra
sydafrikanska kolonier. Jag lever bokstavligen som en eremit, _ser_ inte
min städerska mer än en gång i månaden och hälsar på min gamla syster,
som bor ett stycke ut i Bingen, varje nyårsdag. Även om jag underkastade
mig alla personliga olägenheter och tog med mig fröken till hotell
Standard vid måltiderna -- var skulle jag göra av henne _mellan_ målen;
för att inte tala om nätterna? Alldeles oavsett att jag inte har den
allra minsta skyldighet...
Det enda rationella var naturligtvis att formulera avslaget så bestämt,
så oryggligt, att varje invändning från början måste anses utesluten.
Att säga ifrån, att ge besked klart, men inte ohövligt, kort, men inte
onödigt skarpt -- var och en är sig själv närmast; varför skall man vara
mera hänsynsfull mot andra än mot sin egen kropp?
Jag drog mig alltså ytterligare ett stycke från den unga damen och
yttrade ungefär följande:
-- Min bästa -- hm -- Adorée. Vad du föreslår är inte bara fullständigt
otänkbart, det är absurt ända till löjlighet. Jag varken kan eller vill
gå med på förslaget -- mina skäl äro alltför många att ens räkna upp.
Seså, det är mitt sista ord i den här saken.
Men detta skulle jag aldrig ha sagt.
I en eller annan roman har jag -- för mycket länge sedan och uteslutande
på resande fot -- läst om förtvivlade, sorgsna, bedjande kvinnotårar
-- kvinnotårar, olika slag. I praktiken hade jag gud ske lov aldrig
erfarit något om dem förrän i denna stund, och jag önskar -- men, det
gör detsamma nu. Adorée brast i gråt, men inte i en vanlig nordisk,
hygglig gråt, sådan jag sett den beskrivas och föreställt mig den, utan
hon -- eller rättare jag -- överfölls av en om tropikernas ursinniga,
skyfallsartade virvelstormar påminnande katastrof. Tårarna formligen
sköljde kinderna, kroppen skakade våldsamt, från röda förvandlades
läpparna till blå, med dragning åt violett, och ur strupen trängde de
mest underliga, hjärtslitande ljud...
Jag blev dödligt skrämd. Jag har aldrig förut i hela mitt liv varit så
rädd.
Med föreställningen, att den unga damen skulle kvävas eller träffas av
en hjärtattack, blandades förskräckelsen, att någon skulle komma. Det
var förargligt nog med Kerman och den skrattande tösen nyss, men sjuttio
gånger sju resor värre ställde sig saken med den hysteriskt gråtande.
Misstankarna mot min person skulle naturligtvis övergå i visshet --
inte nog med att jag var en humbug så där i största allmänhet, när
det gällde kvinnokönet; nu hotades jag av anseende som en _brute_, en
cynisk förförare, som bragte unga kvinnor till förtvivlans brant. Innan
skvallret hunnit utanför tidningens portar skulle jag vara moraliskt dömd
för misshandel av en värnlös kvinna, jag, som under pressdiskussionen
för några år sedan med värme pläderat för prygelstraffets renässans vid
våldförande av kvinnor -- utom i djurplågerimål förstås.
Allt detta for på bråkdelen av en sekund genom min hjärna. Mera villrådig
var jag emellertid inte än jag begrep att här måste handlas -- och
handlas raskt.
-- Tyst, i himlens namn, bad jag, sluta upp att gråta, annars...
Nu kommo några oartikulerade ljud; till slut förstod jag dem:
-- Jag går direkt härifrån i sjön.
Och så styrde det desperata vidundret rakt mot dörren.
Här fanns endast _ett_ att göra.
-- Om du genast slutar att gråta och tar ditt förnuft till fånga, skall
du få din vilja fram.
Snyftningarna togo slut som om de blivit avklippta med en sax.
-- Får jag stanna? Säkert? Får jag stanna hos dig?
-- Ja.
-- På hedersord, Alberto?
-- Ja, på hedersord.
Jag trotsar vilken som helst av våra skådespelerskor att göra efter
Adorées mimiska konststycke. Ansiktet lyste av förtjusning, och
hade jag inte nyss sett tårarna droppa mellan de smala fingrarna,
skulle jag kunnat gå ed på, att de ögonen inte gjutit tårar på år och
dag. Den fysikaliska matematiken har en viss formel för vätskornas
avdunstningshastighet -- jag är fullt övertygad om, att Adorées tårar
skulle framtvinga en revision av V=K.T.(F-f)√W̅:̅B̅.
En obeskrivlig lättnad kände jag, trots allt, i detta ögonblick. Adorée
försökte gripa mina nedbläckade fingertoppar, vilket inte lyckades, och
sade med den ärligaste hänförelse i tonen:
-- Jag vill bli din slavinna, Alberto.
Att reda ut det moderna samhällets frihetsbegrepp i denna lilla
konstiga hjärna ansåg jag vara fåfängt och yttrade därför ingenting om
slavinneprojektet. Med några mycket varsamma frågor -- skräcken för
tårarna satt i mig -- försökte jag i stället få klarhet i några inte
oväsentliga detaljer rörande min nya skyddsling.
Det var inte mycket jag fick veta.
Vad jag erfarit under mitt sorgliga besök för fem år sen på det härjade
Hamsten klarnade emellertid för mitt medvetande småningom. Under ett
uppehåll i de bedrövliga kriminella undersökningarna hade jag för fru
Rissel uttryckt min förvåning över att finna detta främmande flickebarn
i hemmet. Ja, det var också en egendomlig historia. Eduard Rissel hade
varit på en av sina vanliga långa affärsresor -- denna gången till
Spanien -- och när han kom hem hade han tösen med sig. Hon hette Adorée
Villanueva och var dotter till en spansk sjökapten i Cadiz. »Han dog när
jag var där» -- hade Eduard sagt -- »vi voro vänner -- han gjorde mig en
stor tjänst en gång -- vi få ta hand om tösen.» Och så var det avgjort.
När katastrofen lade Hamsten öde och ryckte med sig Eduard var Adorée
tolv år gammal -- och tolvåringen räddade, som jag nyss antytt, Eduard
Rissels namn från vanära och smuts. Men av pengarna blev det i alla fall
inte mycket över, nätt och jämnt till en knapp livränta, som betalade det
nödvändigaste för tant Rissel och Adorée i en stuga, femton kilometer
från statsbanans minsta station. Dagarna räckte till att hålla nöden
utanför knuten och så gingo åren tills tant Rissel en tidig vintermorgon
inte kunde besluta sig för att vakna. Doktorn skrev att dödsorsaken var
slaganfall, och så var det inte vidare med det.
Kvarlåtenskapen realiserades -- det blev några hundra -- och doktorn var
inte obenägen att ta hand om både den och Adorée, men tösen hade satt sig
i sinnet att hon skulle till farbror Grenander, som en gång hade bett
henne inte glömma bort honom. Det hade Adorée lovat och ett löfte _var_
ett löfte!
Hur många tanklösa ord kastar en människa ut under sin färd genom
jämmerdalen? Ord, som betyda _intet_ för den, som vårdslösar med dem,
_allt_ för den som kanske av en ren slump fångar upp dem!
-- Nå, frågade jag med lätt hjärtklappning, var har du gått i skola då,
min lilla Adorée?
Flickan log ett leende, som glittrade av tändernas bländande emalj.
-- Skola, sade hon. Inte finns det skolor på landet!
-- Du har alltså inte gått i någon skola?
-- Nej, Alberto, det har jag inte, gud ske lov!
-- Tant Rissel har då haft en lärarinna åt dig?
-- En lärarinna! Vad skulle det tjäna till? En lärarinna kostar pengar,
och livräntan var ta mej sjutton smal nog ändå.
Jag satte mig kapprak i stolen och försökte rynka ögonbrynen:
-- Adorée!
-- Alberto.
-- Du får inte säja så där.
-- Hur så där?
-- Använda dylika ord. Som du gjorde nyss.
-- Har jag använt dylika ord, och du inte vill det, så lovar jag att
aldrig göra så mera.
-- Du förstår kanske inte, vad jag menar? frågade jag med någon stränghet
i tonen.
Adorée lade huvudet på sned -- ånyo.
-- Nej, sade hon, jag förstår inte ett smack. Inte ett smick, smack,
smorum. Så nu vet du det, Alberto mio.
Jag beslöt att tills vidare avstå från varje pedagogisk ansträngning.
Bäst att gå eländet rakt på livet.
-- Adorée, sade jag därför allvarligt, hör på. Jag måste göra dig några
frågor. Men svara utan omsvep och räddhåga.
Adorée spärrade upp sina vackra ögon.
-- Räddhåga! Vad är det?
Nej! Detta började bli hjärtängsligt. Frågeställningen påminde om ett
barns -- ett barn på fyra, fem år. Ett helt vanligt begrepp i en bildad
människas ordförråd existerade inte för denna unga dam på sjutton --
fysiskt utvecklad som en tjuguåring.
-- Kan du läsa? frågade jag bryskt, och jag fruktar att min ton kunde
varit mjukare.
-- Ja-a. Men det går inte fort.
-- Kan du skriva?
Nu kom svaret ändå mer tvekande.
-- Jaa-a. Men jag gör det inte gärna, och...
-- Och vad?
-- Det blir inte vackert.
Är det någon som har sagt, att hos en kvinna står utseendet i omvänt
förhållande till pikturen? Eller är det min egen uppfinning?
Jag fortsatte förhöret.
-- Hur är det med dina språkkunskaper? Kan du något annat språk än vårt
lands?
-- Si, señor, kom repliken morskt och rappt, si, señor, castillano.
Jag hajade till. På den punkten var Adorée alltså överlägsen sin
beskyddare. Jag kan till husbehov treva mig fram i en spansk tidning med
hjälp av latinet och franskan -- men tala språket, nej, på det försöket
skulle jag bryta tungan.
Vidare. Religion: kunskaper som en fjärdeklassist, och knappt det,
matematik: de fyra räknesätten med hela tal, naturvetenskap: vad är det?,
kemi och fysik: en huvudruskning.
-- Nå, litteratur då?
-- ??
-- Böcker, menar jag. Vad har du läst för roliga böcker?
-- Nu är du dum, Alberto mio, inte har jag läst några roliga böcker. Var
skulle jag ha fått dem ifrån?
Alltså litterär analfabet. Kanske var det bäst så, under
förhandenvarande omständigheter. Vem vet vad en modern roman -- eller
ändå mer en åttitalsroman -- skulle haft för effekt på detta underligt
inrättade hjärnskrin!
Efter ytterligare några frågor hade jag så där tämligen klart för mig
Adorée Villanuevas andliga habitus. Min solklara plikt tycktes vara att
först och främst bringa system och vetande i detta intellektuella kaos.
Att här fanns tacksamt och smidigt material att forma skulle till och med
en kvinna kunnat se. Dessa ögon skvallrade nämligen... men därom har jag
visst gjort en anteckning förut.
Det gällde nu bara de yttre formerna; frågan om bostad, vård, tillsyn.
Egentligen fanns det knappt mer än en utväg -- till att börja med: syster
Caroline ute i Bingen. Jag misstänkte nog, att samlivet mellan dessa
båda kvinnor skulle skära sig -- orsaken varför _vi_ så sällan träffas
är Carolines, om inte precis intolerans, så oförsonlighet. Men det var
aldrig min mening att Adorée skulle vistas hos syster längre tid än vad
som behövdes för att skaffa henne plats i ett hyggligt pensionat med
tillfredsställande moralisk och intellektuell nivå.
Jag meddelade Adorée mitt beslut, och hon nickade tankfull.
-- När får jag träffa dig då, Alberto? frågade hon.
-- Jag kommer och hälsar på dig, så ofta jag får tid!
-- Och sedan?
-- När sedan?
-- Då jag är fullärd och moralisk och flygfärdig?
-- Då få vi väl försöka skaffa dig en hygglig man att flyga med. Eller
hur?
Adorée brast ut i skratt:
-- Det skall bli djäkligt skojigt, sade hon.
* * * * *
Caroline tog saken precis som jag väntat. Tösen fick stanna i
symaskinsrummet medan jag, längst in i Carolines sängkammare, berättade
hennes historia. När jag slutat, frågade Caroline:
-- Du har alls inga förpliktelser mot flickan? Förstå mig rätt. Inga
förpliktelser _av något slag_?
-- Naturligtvis inte, svarade jag, det trodde jag du hade förstått. Men
man kunde ju inte kasta ut människobarnet på gatan.
-- Hm, genmälde Caroline skarpt, och det fick jag tolka som jag ville.
Sedan fördes Adorée Villanueva in.
-- Detta är, presenterade jag, Adorée Villanueva, min skyddsling, och
detta är tant Caroline. Du skall kalla denna dam tant Caroline, Adorée.
-- Ja, Alberto, det skall jag, eftersom du önskar det.
Hon lade en onödigt stark tonvikt på ordet du.
Caroline betraktade Adorée med mycken stränghet och allvar. Det väckte
tydligen hennes missnöje att inte tösen slog ned ögonen och rodnade av
blygsamhet -- som det förmodligen brukades i Carolines ungdom -- utan med
glad frimodighet kvitterade granskningen i samma myntsort.
-- Nå, duger jag si så här, tant Carrroline? frågade Adorée med en liten
spets i tonen och en mycket lång trumvirvel på r:et i Caroline.
Adorées nya tant svarade inte, men drog ögonbrynen en liten hårsmån
närmare varandra.
-- Du skall stanna någon tid hos mig, Adorée, sade hon.
Tösen frågade mig med blicken -- vad skulle nu _det_ tjäna till? --
och jag nickade. Adorée nöjde sig med att befordra nicken vidare till
Caroline, vars missbelåtenhet tydligen befann sig i hastig tillväxt.