Eros' begravning - 09

Hemligheten var röjd och gubbens falskhet och gummans list, ty det ska
ha varit hon som funnit på, att gubben skulle ställa sig skendöd. Men
som han till sist lessnat på den dåliga kosten, hon förmått smuggla in
till honom, hade han givit henne en knuff, så att karotten flugit henne
ur händerna. Nu ville döttrarna åter gripa sig an med verket och föra de
båda gamla till var sin stad. Min faster anlände emellertid samma dag.
Hon lät återställa huset i dess gamla skick och förbjöd envar att oroa
Filemon och Baukis. Knappt hade hon uttalat detta förbud, förrän gubben
stod på sina ben, frisk och helbrägda. Dock blev den glädjen icke lång,
ty redan dagen därpå låg han i sin säng och nu skötte sig varken hjärta
eller lungor som sig borde. Spänningen var över, viljan hade slappnat
och den gamla kroppen gav vika.
En dag, då det led mot slutet, skickade han efter min faster. Hon satt
både länge och väl hos honom, men hon kunde inte locka ur honom, vad det
egentligen var, han önskade. Slutligen sa han:
Inte ska grevinnan fråga mig utan fråga Lovisa! För det är hon som rår
och regerar. Och stöt sig inte med henne, grevinnan!
Faster gick då ut i köket, där gumman stökade och frågade henne, vad det
var, de båda önskade.
Äss, äss! vojade sig gumman. Har han inte fått det sagt ännu? Det är
ingenting annat än att grevinnan inte ska brådska med begravningen. Utan
att vi kan komma i jorden båda på engång. Det önskar vi, om grevinnan
vill vara så god att inte brådska, fast det är sommar. Och länge dröjer
det nog inte.
Min faster lovade allt, vad som önskades, ty hon trodde att den ene
yrade och att den andre tagit skada till sitt förstånd. Men två dagar
innan gubben dog insjuknade gumman i lunginflammation och två dagar
efter hans död dog hon. Då nu de båda gamla gjort sitt, gjorde min
faster också sitt och gav dem en hederlig och vacker jordafärd.
Filemon och Baukis anhöllo om nåden att få dö samtidigt. Jag tror inte,
att det skulle ha fallit Erik och Lovisa in att bedja en sådan bön. Men
då de båda kände slutet nära, funno de det tilltalande och klokt att
ordna begravningen så, som skedde. Trots denna olikhet kallar jag dem
Filemon och Baukis. Och därmed ärar jag ingen och skämmer ingen.
* * * * *
Under det att Lotten Brenner förtalde sin historia och punkterade den
med utropsformade rökmoln, stod fru Olga och trampade sakta av och an,
bortvänd från de övriga. Hon måste avlägga en bekännelse och hon visste,
att den skulle mottagas med brusande indignation. Hon sa till sig själv,
att hon var en självständig varelse, som inte behövde taga hänsyn till
någon, men det hjälpte henne föga. Hennes knän veko sig; hon sjönk ned
på en stol. Hon stammade, hackade med tänderna och sa:
Po-pojkar! Jag har någonting att tala om för er.
Genast lyssnade man uppmärksamt, ty då en Willmanflicka anropar
mänskligheten med kollektivet pojkar, är hennes meddelande av vikt och
hennes sinnesro rubbad. Med mera stadgad röst fortfor hon:
Ni kommer att skrika och väsnas, men det gör mig ingenting. Det inverkar
inte på mitt beslut. Jag är en självständig varelse. Jag tänker visa det
nu. Jan-Petter tillät mig inte att taga någon del i gårdens skötsel--
Jan-Petter, avbröt prästen, var i flera avseenden en förståndig man och
god make. Icke desto mindre säger mig min erfarenhet som människa och
själasörjare, att lilla nåden borde gifta om sig.
Jan-Petter har satt stopp för det, anmärkte doktor Karolina torrt. Vid
omgifte går Larsbo till Ludwig. Det vore en stor förlust.
I synnerhet för Willmännerna! hånade Ludwig, vars lynne oavlåtligt
förmörkades på grund av Britas energiska ögonkurtis med prästsonen. Min
första åtgärd skulle bli att avhysa de rysliga flickorna undantagandes
Olle själv, som är sedligt oförvitlig och en bra pojke.
Jan-Petters testamente, återtog doktor Karolina med kraft, länder Larsbo
till gagn. Så länge Olga är ogift, kommer hon att behålla Casimir Brut
som förvaltare. Och gården kan inte vara i bättre händer. Hade Olga rätt
att gifta om sig, skulle hon kanske fastna för någon ung odåga, som
skulle förstöra Larsbo.
Fru Olga stack sina pekfingrar i vädret och sporde:
Var det jag, som skulle få tala?
Och då ingen bestred henne rätten, fortsatte hon:
Jag är en självständig varelse--
Det har vi hört! bolmade Lotten. Jag tycker, att Jan-Petters testamente
är osedligt. Att vara trettio år och inte få gifta om sig! Man tänke sig
följderna!
Jag är en självständig varelse! upprepade fru Olga med höjd röst och
gråten i halsen. Nu avbröt henne Ludwig, sägande:
Den stora Katarina av Ryssland var också en självständig varelse och
fick inte heller gifta om sig, efter vad man sagt mig. Följden blev ett
spring av diverse karlspersoner värre än i någon pigkammare--
Fru Olga sa:
Vill ni höra på eller vill ni inte?
Och då alla bedyrade sin villighet, fortsatte hon:
Släkten har alltid betraktat mig som en nolla, men jag tänker i alla
fall visa, vad jag duger till. Jag tänker sköta gården själv. Jag tänker
införa vissa reformer. Moralen på Larsbo är sådan, att den väcker
anstöt. Jag är inte trångbröstad, men jag inser att den slappa moralen
betyder ett allvarligt läckage. Jag vill reformera gårdens ande. Det
blir min livsuppgift.
Tänker du bygga missionshus? frågade doktor Karolina. Och samarbeta med
spillebodaren?
Fru Olga fnös.
Min metod ska baseras på psykologiska iakttagelser. Den ska bli fullt
vetenskaplig.
Och vad vill du vinna? sporde magdoktorn. Fru Olga svarade rappt:
Ökad arbetsintensitet, minskade omkostnader, fördubblad avkastning!
Då bugade herr generalagenten till jorden för den duktiga frun.
Nu hör jag, att hennes nåd slagit in på den rätta vägen! Minskade
omkostnader och fördubblat netto är en mycket sund princip.
Gärna för mig, medgav doktor Karolina, må du reformera och
experimentera. Bara du inte tråkar ut herr Brut.
För då bär det åt skogen! bekräftade Ludwig. Casimir har ett faderligt
överseende med dig, men jag är väldigt rädd, att han en vacker dag ger
dig en orre. Tag dig till vara! Jag vet, hur det känns!
Varningen gjorde en besynnerlig verkan på den självständiga varelsen.
Hon vaggade av och an, som om hon plågats av magsmärtor. Ansiktet
uttryckte den hisnande känslan hos ett ungt fruntimmer, som oryggligen
beslutat att doppa tåspetsarna i kallt vatten. Och plötsligt framstötte
hon de ödesdigra orden:
Pojkar! Jag har avskedat Casimir Brut.
Meddelandet, som gränsade till det ofattbara, mottogs med långvarig
tystnad. Äntligen yttrade doktor Karolina med lugn och eftertryck:
Det skulle betyda, att du blivit svagsint. Vad är din avsikt? Förklara
dig!
Fru Olga mumlade nästan ohörbart:
Jag tänker sköta gården själv.
Betty sa:
Begåvade personer, vilka i likhet med Olga länge blivit sedda över axeln
av sin omgivning, falla lätt offer för storhetsvansinne. Här är det
läkarens plikt att ingripa.
Åter uppstod ett ögonblicks tystnad, varpå damerna Willman, plötsligt
seende olyckan i hela dess vidd, utropade:
Avskedat Casimir Brut! Det är inte sant! Det är omöjligt!
Nu är det i alla fall gjort, mumlade fru Olga, reste sig från stolen och
höll sig upprätt vid dess ryggstöd. Ludwig, som greps av medlidande med
hennes ömkliga tillstånd, yttrade milt och lugnande:
Ingen olycka är ohjälplig undantagandes döden. Och även den kan undgås,
om man i tid tillsätter en kommitté. Låt oss överlägga! Olle har
förolämpat Casimir. Hon har för resten länge uppträtt som om det vore
hon och inte han, som befallde på Larsbo. Det måste bli en ändring.
Först och främst måste hon be honom om ursäkt under högtidliga former.
Kanske låter han sig bevekas av hennes tårar--
Den lilla fruns tårar hade verkligen börjat rinna, en efter en, sakta
men stadigt runno de utför kinderna. De lättrörda flickorna Willman
stämde om tonen. Med mild röst frågade doktor Karolina:
Och varför, stackars Olle, har du avskedat Brut?
Därför, svarade fru Olga med plötslig bestämdhet och sväljande gråten,
därför att det inte går i längden med två viljor på en gård.
Och vem, frågade Ludwig vänligt men sorgset, vem har inbillat dig,
stackars Olle, att du har en vilja?
Och vem, fortsatte doktor Karolina, tänker du ta i hans ställe?
Antagligen någon ung person, som kan prestera ett förmånligare yttre än
herr Brut.
Han är inte snarvacker, medgav Lizzy. Och han är allt annat än älskvärd.
Men i ett fall som detta skulle jag bara fästa mig vid hans duglighet.
Ack, vi stackars flickor! utbrast Lotten. Hur ska det gå, om Olle
ruinerar oss? Mitt lilla stipendium räcker knappt till tobaken.
Lummiga Larsbo! tremulerade Ludwig med djupa brösttoner. Stolta och
manliga fädernegård, som fallit i en kvinnas händer! I andanom ser jag
dina ruiner! Ängar och åkrar kvävda i ogräs, begravas i grånande mossa.
Nöten skria förgäves efter ans och föda, sprida till sist sina knotor
över myren. Lador och logar störta murknade samman vid vindens dova
suckar. Och i det taklösa slottet spirar gräs i de ruttnande tiljornas
mull. Uv och hök reda bo i salonger och salar, räven sin lya i
källaren. Men jakten är eljest kaputt, ty hundratals tjuvskyttar har
förstört den. Och i de milsvida skogarna givs ej annat matnyttigt vilt
än flickorna Willman, en irrande uthungrad skock, som till sist rikta de
trånande blickarna mot den kyske gubben i månen. Sådant, Larsbo, blir
ditt öde om Casimir flyttar!
Prata inte dumheter! avbröt doktor Karolina i gällare ton. Jag tål inte
höra talas om den saken. Unga änkor är ju kända för sina nycker och
ställa stora fordringar på omgivningen, i synnerhet den manliga. Men det
får vara måtta med allt! Jag ska genast tala med herr Brut.
Hon reste sig för att verkställa sitt beslut. Men fru Olga ställde sig i
vägen för henne och hon tog henne i armen och tryckte den så hårt att
det närmast liknade en nypning. Hon sa:
Herr Brut har fått sitt avsked och den, som tänker blanda sig i den
saken, gör bäst i att lämna Larsbo. Jag är en självständig varelse och
ni ska inte tro, att jag är angelägen om ert sällskap. Ni kan gärna ge
er i väg! Allasammans! Eljest kan det hända! Att jag kör i väg er!
Sedan den lilla frun utslungat denna vidunderliga hotelse tog hon själv
till flykten och lämnade lusthuset halvspringande. Upp störtade tante
Sara och satte efter henne; doktor Karolina kippade ett ögonblick efter
andan men följde raskt. I hennes fotspår gled med mjukt vaggande gång
Lizzy, trippade Betty, lufsade Lotten med det stripiga håret slakt
hängande ned över panna och näsa. Brita slutligen gav sig tid att
sticka en polkagris i mun och skänka prästens son till avsked en lång
blick.
Hör nu herrn! sa Ludwig till denne. Man blir rasande av flickor. Har
herrn märkt det? De är nog trevliga, så länge de varar, men efteråt mår
man illa. Tycker herrn som jag, så går vi bakom lagårn. Det är rätta
stunden för det nu.
Och de följdes åt bakom lagårn. Sedan kusken tillkallats för att
tjänstgöra som domare, yttrade Ludwig sakligt och sansat:
Vet herrn, vad jag har hört sägas av en trovärdig person? Jag har hört
sägas, att herrns far ska vara en riktigt genomtrevlig präst!
Vem säger det? frågade prästsonen.
Jag! svarade Ludwig.
Och du, genmälte prästsonen, är en ouppfostrad lymmel och en äcklig
flickpojke!
Vem säger det? frågade Ludwig.
Jag! svarade prästsonen.
Denna korta ceremoni gav slagsmålet ett moraliskt berättigande, och de
båda kämparna avlade nu med värdighet och utan brådska sina rockar,
varpå kusken harsklade, spottade och sa till, att de kunde börja.
* * * * *
I lusthuset kvarblevo emellertid prästen, fröken Alexander och
generalagenten. Prästen vandrade sävligt omkring och tog sig en kaka här
och en bulle där och stoppade dem tankspritt i fickorna. Slutligen lät
han upp sin mun och sa:
Här pratas hit och dit om kärlek och annat, men jag tänker att här
finns någonting, som ska döljas. Någonstans ligger en hund begraven, det
ska ni få se. Allting står inte rätt till. Och vad är det nu för en
historia med den bortsprungna flickan?
Ack, herr kyrkoherde! svarade fröken Alexander, det är en faslig
historia! Flickan ska ha släpats till Spilleboda brunn, mördats och
sänkts i vattnet.
Vem har inbillat henne det, lilla fröken? sporde prästen och spärrade
upp ögonen. Fröken Alexander log.
Det är så med mig, sa hon, att folk gärna anförtro sig åt mig, om de ha
någonting sorgligt eller hemskt på hjärtat. Jag vet inte, hur det kommer
sig, men så är det. Och den här sorgliga händelsen hörde jag redan på
hitvägen av en gumma, som jag mötte och hon hade hört det av ett par
karlar och de hade hört det av torparen på Spilleboda. Det ska vara
mycken oro bland arbetarna och man kan vänta sig vad som helst om inte
den skyldige bekänner och får sitt straff. Men vem som är den skyldige,
det skulle jag också kunna säga kyrkoherden, om jag inte tagit till
princip att aldrig föra sådana saker vidare.
Värderade fröken! genmälte prästen. Vill ni gälla för att vara en
sannfärdig människa, så upprepa aldrig, vad ni hör sägas på Larsbo.
Bland så många fruntimmer trivs lögnens ande rätt väl, och gubevars, det
gör jag med. Emellertid håller jag det ej för otroligt, att någonting
gruvligt inträffat och i så fall har jag gjort en trevlig upptäckt. I
morse, då jag och mina barn nalkades gården, gjordes halt i backen vid
Spilleboda. Ty timmen var tidig och man blir inte väl bemött av
lättingar, om man stör deras morgonsömn. Därför sände jag mina barn att
plocka lite bär i skogen. Och några av dem kommo åter och berättade, att
de sett hennes nåds kammarjungfru i småskogen, fasthållen och kämpande
med en mansperson, från vilken hon slutligen slet sig lös. Skrikande
sprang hon därifrån och han efter. Och manspersonen var ingen annan än
förvaltaren Casimir Brut. Men jag, min värderade fröken, går nu och
sträcker min gamla kropp i en backe och tar mig en lur före middagen.
Därmed gick prästen; ensam med generalagenten yttrade fröken Alexander:
Jag har en tämligen god observationsförmåga och mig undgår just
ingenting. Jag skulle kunna berätta åtskilligt, som verkligen skulle
förvåna herr generalagenten.
Men generalagenten svarade:
Snälla människa, jag är inte nyfiken. Andras bekymmer angår mig inte,
och jag för min del tänker vara glad så länge jag kan och lite längre. I
min ungdom och mannaålder förde jag ett strävsamt och oroligt liv,
flackade omkring och låg i, som man säger. Jag hade en massa agenturer,
stora artiklar och goda artiklar. Men nu är jag bara en angenäm
sällskapsmänniska, som njuter sina stunder i ro. Kärleksaffärer och
penningaffärer kvittar mig lika och rör mig inte i ryggen. Jag har
dragit mig tillbaka och är numera blott generalagent för konstgjorda
fåglar. Det är en liten artikel men fin och angenäm.
Han öppnade med kärleksfull omsorg dosan och buren med fågeln kom till
synes. Han vred på en skruv och det nätta djuret bugade artigt, smällde
med vingarna och spretade med stjärten.
Generalagenten log ömt och lyckligt:
Snälla människa, sa han, vi ha båda kommit till den ålder då man kan
taga det mesta med ro. Vädret är vackert, platsen behaglig. Vad fattas
oss? Jo, lite fågelkvitter! Hör får ni höra en näktergal, som aldrig
blir hes! Det är konst, som överträffar själva naturen! Och priset är
fantastiskt billigt! Hör får ni höra! Utan köptvång! Blott för att njuta
ställets och stundens behag!
Han tryckte på en knapp och genast började fågeln sjunga med välljud.


Liksom en höna då hon vill lägga sitt ägg i fred, sökande kilar än hit
och än dit för att finna ett gömsle för den övriga flocken och ett
passande bäle, så sprang fru Olga orolig och förvirrad omkring än i
parken, än på gården och slutligen genom husets salar och rum. Efter
henne följde Karolina och Lizzy, Brita, Betty och Lotten, under det att
tante Sara sackade av och andfådd utgick ur leken. Damerna ropade då och
då och i tur och ordning: Vad har hänt? Vad har hänt? men fingo ej svar.
Äntligen i ett rum med bara en ingång, undgick fru Olga ej längre
förföljarna. Rummet var litet, intimt, kokett i sin eftergjorda rokoko.
Engång ett tillhåll för Jan-Petters särskilda urval av slippriga bilder,
bar väggarna numera ingenting oanständigt, om man ej som sådant får
räkna ett porträtt av Jan-Petter. Mecenaten håller i handen en liten
läcker grupp, "Leda med svanen", och synes försjunken i en väl
återgiven, oskrymtad beundran. Här fastnade fru Olga och här flämtade
damerna i korus: Men Olle! Vad har hänt? Hon betraktade dem med ögon,
som hastigt torkades av en het och gnistrande vrede. Plötsligt tog hon
Jan-Petter mellan sina händer, vände honom helt om mot väggen, satte
sig rak och stel på en stol och sa:
Det är det förskräckliga! Att då jag gripits av en idé, begrundat den,
bearbetat och sovrat den samt i hast skisserat den för er--då frågar ni:
Vad har hänt? Som om inte jag skulle kunna få en idé med mindre än att
någonting hänt! Eller inte kunna tänka, iakttaga, analysera,
syntetisera, grubbla, fatta, förstå av mig själv! Tror ni, att jag
behöver få en takpanna i skallen eller magknip eller andra
obehagligheter för att kunna komma till en världsåskådning?
Olle! svarade doktor Karolina, satte sig mitt framför henne och sökte
kuva henne med sin läkarblick. Vi veta, att du kan tänka, iakttaga,
analysera, syntetisera, grubbla, fatta och förstå av dig själv. Men du
kan väl i alla fall tala om, vad som har hänt!
Nåja, sa fru Olga, ingenting har hänt; men jag kan tala om, vad som
plågar mig. Det är han där!
Och hon pekade med tummen över axeln på Jan-Petters helomvända porträtt.
Han har plågat mig hela dagen och för resten många dagar och för resten
alltid. Jag är inte vidskeplig, jag tror inte på ett liv efter detta.
Själv kommer jag att dö som en blomma och ni med. Men jag gör ett
undantag för Jan-Petter. Han var för koncentrerat elak för att lämna
mig, så länge det finns någonting kvar av mig. Han går igen och han
kommer att gå igen, tills han fått sin vilja fram.
Vilja? upprepade doktor Karolina. Förklara, dig! Vad ville Jan-Petter?
Fru Olga lät sina pekfingrar bilda en spetsbåge, som hon betraktade.
Plötsligt smålog hon; hon lyfte blicken och lät den vandra från doktor
Karolina till Betty, från Betty till Lizzy, från Lizzy till Lotten. Och
alltjämt smålog hon; men de andra smålogo icke; de blinkade, förläget
och nervöst, de beto sig i läppen, de vände sig bort.
Nåja, svarade fru Olga på frågan. Vad han allra innerst ville låter sig
antagligen ej uttryckas på redigt språk. De sista åren kunde han ju bara
stamma och sluddra. Men vi kan ju säga, att han ville göra mig till en
dålig människa. Han ville ta ifrån mig den lilla tro på sedliga krafters
existens, som jag ännu hade kvar. Jag har i tio års tid kväll efter
kväll lyssnat till hans historier. Hans själ hade drunknat i erotik och
var så upplöst, förruttnad och vämjelig som en kropp, som legat i
månader i vattnet. Ni ska inte tro, att han besparade mig någonting
alltifrån den puerila impotensens fantasier till den senilas. Men när
jag med min dyrköpta erfarenhet framkastar en idé och framlägger vissa
förslag till reformer, då behandlar ni mig som en barnunge, skrattar ut
mig och frågar till på köpet, vad som har hänt!
Det är fräckt! medgav Betty. Och vi bry oss inte längre om vad som har
hänt. Vi hysa en intensiv önskan att förstå dig, men vi anhålla
vördsamt om saklighet och lugn.
Jag är alltid saklig, så länge man inte retar mig. Men jag har hela
dagen känt på mig, att Jan-Petter skrattar åt mig. Och hur bär ni er åt?
Jag började redan i morse att tala allvarligt med er om dessa saker, men
i stället för att delgiva mig era åsikter, drar ni den ena oanständiga
historien och anekdoten efter den andra. Ni tro helt enkelt, att jag
inte förstår mig på åsikter.
För att bevisa motsatsen, inföll Lizzy, anhålla vi enträget att du
meddelar oss din åsikt. Vi trodde, att någonting hänt men förstå nu, att
händelsen varit av själslig art. Någonting nytt har fötts inom dig och
av vissa yttranden att döma är detta nya en åsikt. Vi vänta med spänning
på ditt meddelande.
Det gör vi! instämde samtliga flickorna Willman.
Fru Olga betraktade dem misstänksamt och skyggt.
Skojar ni nu igen?
Men de skojade inte.
Min åsikt, återtog fru Olga, uppmuntrad av deras imposanta allvar, som
till och med förmådde Brita att taga polkagrisen ur munnen, min åsikt är
den, att vår så att säga erotiska kultur hotar att ödelägga
mänskligheten. Det nya hos min åsikt är, att jag inte alls fäster mig
vid osedlighet och dylikt. Det är mig egentligen djupt likgiltigt. Jag
riktar mitt anfall mot själva kärleken. Den är lika skadlig inom som
utom äktenskapet, kanske skadligare inom. Var helst den finns, finns
också frestelsen att ägna den ett övermått av tid, krafter, tankar,
fantasi. Man påstår, att kärleken är en nödvändig förutsättning för
släktets fortplantning. Det är falskt. Människosläktet kan och skall
visa, att den kan fortplanta sig utan mystik och vidskepelse, utan
kärlek alltså, sakligt och lugnt.
Kors i jissi namn! viskade Brita till Lotten. Om Ludwig får höra det
här, så blir han uppriktigt ledsen.
Men fru Olga fortsatte alltmera inspirerad:
Människan måste averotiseras. Jag skulle vilja formulera saken bättre,
men sådant kommer senare av sig själv. Vårt intellekt måste befrias från
den erotiska slaggen. Jag skulle vilja förbjuda all erotisk konst och
litteratur. Och jag syftar inte på den så kallade smutslitteraturen. Den
är mig djupt likgiltig. Det är just den stora konsten och litteraturen
som äro fördärvliga i den mån de behandla erotiska motiv. Kärleken
mellan tvenne motkönade individer utsmyckas som det skönaste,
viktigaste, ädlaste i livet. Det är ju rentav äckligt! Kärleken till
makan ställes över kärleken till människosläktet, framåtskridandet,
vetenskapen! Det är alldeles galet, ty makan kan föda barn utan kärlek,
men framåtskridandet behöver vår kärlek odelad för att komma någon vart.
Ack! utropade den snälla Lotten bekymrad, vad detta gör mig ledsen! Är
det ingen som kan lista ut, vad som fattas henne?
Och Lizzy sa:
Vi skulle så gärna vilja hjälpa dig, stackars Olle! Är det ingenting vi
kan göra för dig?
Jag tror, inföll doktor Karolina, att vi inte böra slå bort hennes
funderingar med skämt. Naturligtvis kommer inte en klok människa med
dylika galenskaper utan att ha en allvarlig orsak. Endera är hon sjuk,
och det är ingenting att skämta med. Eller också har hon någon avsikt,
som vi inte ha reda på.
Men fru Olga hörde dem icke. Hennes kinder blevo livligt röda, hennes
ögon började gnistra, och hon drog girigt in luften genom vidgade
näsborrar. Plötsligt sa hon, rappt och piggt:
Pojkar! Jag skulle vilja åstadkomma en rörelse!
De lystrade till.
En rörelse? upprepade doktor Karolina och lyfte hastigt de släpiga
ögonlocken. Även Lizzy, Betty, Lotten och Brita upprepade ordet, alla
med samma intresse och aktning. Detta intresse var i själva verket en
honnör för minnet av Willmanska släktens huvud, professorskan Anna-Lisa.
Den kraftfulla kvinnan hade nämligen under sin halvsekellånga
glansperiod årligen väckt tre à fyra mäktiga och betydelsefulla rörelser
på skilda områden och i olika riktningar. En förteckning på dessa
rörelser skulle bliva längre än flertalets varaktighet, men de hade alla
låtit tala om sig. Ordet rörelse, taget i denna bemärkelse, hade således
en särskild och kär klang för flickorna Willman. Och trots det
lättsinne, som någon gång kunde prägla deras sätt, tal och
livsåskådning, skulle ingen av dem ha vägrat att skänka sina krafter åt
en pigg och allvarlig rörelse, vare sig den gällde reformerade seder
eller hattar eller korsetter eller mat och dryck eller fångvård eller
sjukvård eller barnavård eller slinkors upprättande eller sluskars
tillvaratagande eller skvallrets bekämpande eller råttors utrotande
eller musiklivets höjande eller kaffets avskaffande eller bildningens
spridande eller kaninavelns främjande eller umgängets förenklande eller
kroppskulturens utveckling eller någonting annat som överhuvudtaget
kunde reformeras, upprättas, tillvaratagas, bekämpas, utrotas, höjas,
avskaffas, spridas, främjas, förenklas eller utvecklas.
Men trots släktkärlek och uppriktig vänskap hyste de för Olle en
misstro, som tog sig uttryck i doktor Karolinas ord:
Skulle det vara en verklig rörelse? Tror du dig om det?
Varför skulle jag vara mindre kapabel till det än någon annan? Jag har
visserligen inga examina eller andra meriter i den vägen, men jag har
energi! Och det är, vad som behövs. För resten skulle det roa mig eller
rättare sagt intressera mig. Mitt liv skulle få ett innehåll.
Det är sant, medgav doktor Karolina. Och jag skulle naturligtvis skänka
dig mitt stöd. Men vad skulle det vara för en rörelse?
Fru Olga svarade:
Man kan naturligtvis kalla den vad man vill, men den behöver ett enande
slagord och jag skulle vilja föreslå: Bort från erotiken! Vad jag tror
är väldigt bra och tillplattande för belackarna, det är, att jag
behandlar saken helt och hållet ur ekonomisk synpunkt. Det är så reellt.
Jag har en massa broschyrer i huvudet och en har jag redan skrivit: Har
den moderna människan råd att älska?
Doktor Karolina begärde att omedelbart få läsa detta opus, men fru Olga
erinrade sig att vissa siffror måste korrigeras. Hon fortsatte:
Jag har också tänkt på möjligheten att grunda en litterär tidskrift. Den
skulle ställa kärleken på dess rätta plats, som inte är någon plats
alls. Kan människan reda sig utan erotik, så kan naturligtvis
skönlitteraturen också göra det.
Olle! utropade Lizzy. Om du tänker grunda en tidskrift, så ställer jag
mina krafter till rörelsens förfogande. Jag har alltid drömt om att få
redigera en tidskrift men aldrig fått det. Däremot har jag aldrig drömt
om att flirta men alltid fått det.
Nu viftade Brita ivrigt med handen och sa:
Får jag fråga? Ska alla pojkar avskaffas? Eller hur ska det annars gå?
Så länge Ludwig är i livet, kan jag inte räkna med någon odelad kysk och
ekonomisk tillvaro.
Du är nog inte så dum, som du gör dig! snäste doktor Karolina. Det finns
ingen orsak att håna Olle, därför att hon uttrycker sig lite suddigt.
Hennes tanke är i alla fall en tanke och som incitament för en sedligt
uppfostrande rörelse inte oäven. Vi tänka inte avskaffa vare sig kön,
könsegenskaper eller könshandlingar. Bevare oss väl! Men vi ämna
reducera det erotiska inslaget i vårt känsloliv till vad det bör vara:
en negligeabel kvantitet. Vårt intellektuella jag bör befrias från
erotiska distraktioner. Det ligger i alla fall ett stycke
framtidsprogram i det här.
Fru Olga rodnade av glädje.
Du börjar förstå mig, sa hon. Jag tror, att det kunde bli en kraftig och
uppryckande rörelse.
Jag börjar också förstå, betygade Lotten, fast det går trögt.
Personligen är jag inte villig att avstå från ett ömt och svärmiskt
umgänge med yngre manspersoner, om sådant verkligen bjuds. Men ifall den
beramade rörelsen Bort från erotiken kan gagna kommande flickor med rött
hår, glasögon och klumpnäsa och göra dem stoiska och kyliga gentemot
mankönet, så är det min tydliga plikt att stödja rörelsen. Om sådant
förekommer ska jag med glädje deltaga i demonstrationer, och att bära
fanor med inskrifter i blåsväder är bland det roligaste jag vet. Jag ska
också hålla föreläsningar i ämnet mot skälig ersättning. Men längre kan
jag för mitt samvetes skull ej gå.
Och jag, sa Betty, ansluter mig också till den nya frälsningsarmén under
förutsättning att den får en klädsam uniform. Jag tror inte mycket på
saken, men genom att övertyga andra kommer jag att övertyga mig själv.
För resten är det en jäkla spänning med att sätta i gång någonting som
folk finner vanvettigt. Men en upplysning ska jag be om: Vad har
rörelsen för samband med Casimir Brut och hans avsked?
Fru Olgas svar kom ögonblickligen och med utomordentlig skärpa: