Eros' begravning - 05

Statistiken! svarade fru Olga, i det hon gav sig ett tyst löfte att med
det snaraste söka den verkliga siffran i någon uppslagsbok; för
ögonblicket måste hon operera med en hypotetisk.
Hon fortsatte:
Mina beräkningar äro långtifrån avslutade, men jag kan redan nu nämna
att var och en av dessa 67,890 kvinnliga legohjon i erotiskt syfte
bortslösa i medeltal 198 tim. 4 min. 24 sek. om året. En enkel
multiplikation skall övertyga er om att det redan här är fråga om stora
värden.
Ludwig mumlade:
198 timmar 40 minuter 24 sekunder gånger 67,890 kvinnliga legohjon, det
är långtifrån någon enkel multiplikation. Men jag ska göra mitt bästa.
Fru Olga fortsatte:
Detta om den tjänande klassen. Utsträcka vi våra undersökningar i
berörda hänseende till de bildade klassernas uppväxande ungdom tror jag
att vi ska komma till ännu mera förbluffande och nedslående siffror.
Det vill jag också förmena, medgav prästen, men vad vill lilla hennes
nåd göra åt den saken?
Fru Olga svarade beslutsamt och målmedvetet:
Statistik, organisation, upplysningsarbete, i sista hand lagstiftning.
Jag förbereder till en början en broschyr med titeln: Har den moderna
människan råd att älska?
Den lille generalagenten, som med en viss vördnad lyssnat till de stora
siffrorna, brast plötsligt i ett ytterst vanvördigt skratt, som ej ens
värdinnans förbittrade blickar kunde tysta. Äntligen förmådde han
framstamma: Råd att älska? Fråga damerna Theander! Fråga damerna
Theander!
De tre små damerna, som intagit en mycket blygsam och tillbakadragen
hållning och då och då nickat uppmuntrande åt varandra, på det att inte
blygheten helt och hållet skulle taga överhanden, satte sig plötsligt i
försvarsställning, burrade upp sig och sträckte på halsarna. Och
samfällt ropade de:
Vad menar generalagenten med det?
Men han bara skrattade. Och Lizzy Willman sträckte på sin vackra lekamen
och smålog och smågäspade och krängde lite av och an på stolen i det hon
sa:
Du är en liten toka! Kärleken har inte råd att vara ekonomisk. Och inte
heller någon anledning. Den är självändamål och alltings innersta syfte.
Alla mänskliga strävanden drivas av lusten att tjäna kärleken. Samhället
är till för dess skull, religionen, vetenskapen, konsten, det materiella
framåtskridandet. Själva uppehållelsedriften kapitulerar inför kärleken,
men du frågar, om man har råd att älska. Du är väldigt löjlig. Kärleken
är det enda, som människan aldrig skall kunna organisera.
Och äktenskapet? insköt prästens juridiske son.
Lizzy svarade:
Äktenskapet har inte organiserat kärleken, men väl organiserar kärleken
äktenskapet dagligen och stundligen efter sina behov och nycker.
Låter det på det viset? sa Ludwig. Och sådant ska man få höra av Lizzy
Willman, som är den duktigaste och slängdaste flicka jag känner just i
fråga om att förnuftigt organisera och utnyttja kärleken. Jag kan
berätta ett exempel. Då hon ännu var ung och skulle taga studentexamen,
hade hon två fästmän. Den ene hette Karl-August och var en mycket lärd
yngling, som hjälpte henne med läxor och uppgifter, men den andre hette
Karl-Herman och var en odåga, som hon bara hade för ro skull. Ju närmre
det led mot examen, desto innerligare fäste hon sig vid Karl-August, så
att han blev så gott som hennes erkände fästman och fick rätt att ge
henne dyrbara presenter, under det att Karl-Herman bara fick ge henne
kyssar. Några veckor före examen insjuknade hon i en svår tandvärk, och
då den ansatte henne, blev hon som galen, skrek och grät och kunde inte
fortsätta sina studier. Under sådana förhållanden hade hon mindre nytta
av Karl-August, eftersom de i alla fall inte kunde studera tillsammans.
Ur ren förströelsesynpunkt var Karl-Herman att föredraga och han satt
hos henne och tröstade henne så gott han förstod. Men rätt vad det var,
flög värken sin kos, ty det var flygvärk, och vad den beträffar, så
låter den inte organisera sig. Då tänkte den kloka flickan: Ska jag
sitta här och förslösa en dyrbar studietid med Karl-Herman? Nej! svarade
hennes samvete och hon sa: Kära Karl-Herman, gå in i min garderob och
sitt där tills jag ropar på dig. Han frågade varför och hon svarade:
Karl-August kunde komma och som du vet, är vi tillsvidare trolovade. Han
kunde taga illa upp, ifall han funne dig här. Men när faran är över, ska
jag ropa på dig. Gott! sa Karl-Herman och gick in i garderoben och vad
han gjorde där i mörkret, det vet jag inte, om han inte tog sig en
tupplur. Nå, efter en kort stund var ju värken där och hon ropade ut
honom igen. Och så fortsatte de många dagar i sträck under en lång tid,
ända till dess att Karl-August en dag verkligen infann sig. Lizzy hade
just sin goda stund och Karl-Herman satt i garderoben som vanligt och
den gången vet jag att han sov. Karl-August slog sig ned och de
försjönko båda i djupa studier, men vips satte tandvärken i och upp flög
flickan som en galning och skrek: Mina tänder! Jag dör! Och ut störtade
den yrvakne Karl-Herman och där stodo de båda rivalerna framför
varandra, frustande av förakt och leda. Lizzy kastade sig emellan dem
och ropade: Karl-August! Tro inte att jag bedrar dig! Jag tar aldrig
fram Karl-Herman annat än då jag har tandvärk. Och det var sant. Men nog
blir jag ledsen, när jag hör den flickan påstå, att man inte kan
organisera kärleken.
* * * * *
Häråt skrattade alla undantagandes fröknarna Theander, som alltjämt
höllo sig upprätt i försvarsställning och fordrade att få veta orsaken
till herr generalagentens skratt och utrop. Han sade:
Jag vill bara ha sagt, att om hennes nåd önskar organisera kärleken på
ett ekonomiskt sätt, så bör hon ej försumma att inhämta damerna
Theanders råd, ty även de ha gjort sina rön i den frågan.
De tre damerna betraktade varandra, upphetsade och till synes färdiga
att taga till flykten. Slutligen sade den äldsta:
Vi få hoppas att herr generalagenten syftar på en sak av ringa
betydelse och i så fall äro vi beredda att meddela våra erfarenheter.
Men skulle han verkligen syfta på någonting annat, då sitta vi här
mållösa. Däremot kan min yngsta syster berätta, vad som hänt oss med vår
springflicka.
Den yngsta systern satte sig med en kraftig knyck tillrätta på stolen,
och i det hon vände ryggen åt den tyst flinande gubben förtalde hon:
Vi ha i vår lilla affär en springflicka och fröken Sara känner henne.
Hon är renlig och ärlig, god och ordningsälskande, uppriktig och
trovärdig, gudfruktig och dygdig, snabbtänkt och flitig, gladlynt och
behaglig samt har ett mycket gott sätt mot kunderna, så att vi tänka
behålla henne, om vissa personer lämna henne i fred. För någon tid sedan
upptäckte vi, att hon har en så kallad fästman, en ung person, som ofta
besökte vår butik utan att köpa något. Likaså lade vi märke till, att
hon fördröjde sig på gatorna och förslösade tiden antagligen i den unga
personens sällskap. Då fick jag en idé, ty av oss tre är det vanligen
jag som får idéerna, under det att min äldsta syster är firmans chef och
min näst äldsta kassörska. Och jag tänkte alldeles som hennes nåd och
gjorde ett överslag och fann att det där pratandet och fjantandet
vållade firman en rätt stor förlust. Jag överlade med mina systrar och
vi blevo eniga. Och min äldsta syster sa till flickan: Varje dag du inte
träffar din fästman skall vi betala dig tjugufem öre, ifall du om
kvällen kan taga oss i hand på att du varken sett eller talat med honom
under dagens lopp. Hon betänkte sig men samtyckte. Det visade sig
genast, att idén varit god. Den unge mannen uppträdde icke mera i vår
butik, flickan uträttade snabbt sina ärenden, och minst sex kvällar i
veckan kunde vi med lugnt samvete utbetala de tjugufem örena, som vi
lade i en sparbössa för att ej fresta henne till onödiga utgifter. På så
sätt skärptes hennes sinne för sparsamhet, hennes karaktär stärktes och
vi gladde oss mycket åt det goda resultatet. Ty om vi också icke äro
mera moraliska än andra människor utan snarare tvärtom--vilket herr
generalagenten kan intyga, om han vill--så måste det i alla fall glädja
oss att se en ung människa öva sig i självbehärskning i stället för att
ge sig hän åt nycker och passioner. Flera månader förgingo,
sparpenningen växte oavlåtligt och vi började redan smått fundera på,
hur den bäst borde användas för att lända flickan till fromma. Men en
dag uppenbarade sig den unge mannen åter i vår butik. Utan att ens se åt
flickan, som för resten vände sig bort, begärde han att få tala med
firmans chef. Min syster kände sig ganska orolig, men styrkt av sitt
goda samvete, tog hon emot honom på kontoret. Han frågade helt hövligt,
om det ägde sin riktighet att vi betalade hans fästmö tjugufem öre för
varje dag, de inte träffades. Min syster svarade med fasthet: Det göra
vi och ämna så fortfara. Det vill jag innerligen hoppas, sa den unge
mannen, ty min fästmö sparar på sitt håll och jag på mitt. Och ju mer vi
få, desto bättre, ty i pingst ska vi resa upp till Stockholm och roa oss
grundligt och fästa upp pengarna. Man kan tänka sig min systers känslor;
men innan hon hunnit fatta något beslut eller rådgöra med oss yttrade
personen: Jag har ett förslag att göra fröken Theander. Betala min
fästmö femtio öre i stället för tjugufem, så kommer hon att arbeta tio
gånger mera än nu och ni vinner i alla fall på affären.--Varför skulle
jag göra det? frågade min syster. Och varför skulle hon arbeta tio
gånger mera?--Därför, svarade personen, att vi i så fall skulle förbinda
oss att inte heller träffas om nätterna, vilket nu är fallet. Hon skulle
komma utsövd till sitt arbete, och vad våra nöjen beträffar, så kunde vi
taga igen skadan i pingst.
På så sätt, slöt fröken Theander, blevo vi lurade, och vårt lilla försök
misslyckades, fastän idén var god. Vi anförtrodde oss åt vår granne,
herr generalagenten; han gjorde narr av oss och skrattade ut oss. Och vi
vilja innerligen hoppas, att det är åt denna obetydliga sak, han
skrattar och inte åt någonting annat. Det vore för hjärtlöst!
Det vore det! bekräftade äldsta och näst äldsta damen Theander, men
generalagenten sa:
Hjärtlöst eller ej, så är det just åt det där andra jag skrattar. En
historia, som jag brukar kalla historien om upplysningens frukter. Och
är det så, att damerna Theander inte vill berätta den, så kan jag göra
det själv.
Med ett gemensamt skri flögo de tre damerna upp från sina stolar men
satte sig åter; och där sutto de ehuru ingalunda mållösa, som de
befarat, utan tvärtom pratande varandra i mun, så att ingen förstod ett
ord. Slutligen fick den yngsta åter övertaget och yttrade:
Hellre än att herr generalagenten skall skildra den sorgligaste
händelsen i vårt liv, vill min äldsta syster göra det. Och om det också
länder till vår skam, så tror jag inte, att någon ska ha hjärta att
skratta åt oss mer än en enda och just den, som hellre borde gråta. Men
först och främst måste vi be den unga damen avlägsna sig, ty det är
ingenting för hennes öron.
Om damerna syfta på sjuttonåriga Brita Djurling, inföll nu Ludwig, så
ber jag dem förr oroa sig för mig. Hon berättar historien om de båda
tvillingarna, som älskade samma flicka, mycket bättre än jag, i varje
fall med mera saft och kläm. Tro ni mig inte, så ska jag gärna draga upp
henne och sätta henne i gång, men ni får själva svara för följderna.
Det stämmer! sa Brita. Äldsta damen Theander bemannade sig och satte sig
tillrätta, med blicken fast riktad mot generalagenten. Och hon tog icke
längre någon hänsyn utan berättade historien om

UPPLYSNINGENS FRUKTER.

Vi tre systrar ha alltid levat ett lugnt och gott liv och ingen kunde
väl ana att det skulle hända oss, som hände oss. Vår lilla affär ha vi
ärvt efter vår far; vi ha skött den så gott vi förstått och den har
givit oss vår bärgning. Andra äga rikedomar och många vänner och nöjen
och stora intressen av skilda slag; men vi ha vårt hem, där allting
påminner oss om våra föräldrar och synnerligast om vår käre far, som var
en sträng och allvarlig, gudfruktig och rättsinnad man. Vi älskade honom
mycket högt och vi ha alltid ansett det vara vår plikt och uppgift i
livet att hålla hans hem prydligt och rent och liksom helgat åt hans
minne. Vi ha just aldrig tyckt om att taga emot våra få manliga bekanta
i vårt hem; det har nästan förefallit oss som en otrohet mot fars minne.
Men låt vara, att vi därvidlag kanske gått för långt i pietet, så kan
man åtminstone ej förtänka att vi velat förskona vårt hem från besök av
ett visst slag--besök, som naturligtvis ej gällt oss.
Det har gjort, att vi synnerligen noga betänkt oss varje gång vi tagit
en flicka i vår tjänst. Ty sannerligen kan inte en sådan, om hon är av
rätta sorten, förpesta och vanhelga ett helt hus. Trots våra
efterforskningar och undersökningar ha vi inte undgått en hel del
tråkigheter av den arten; och jag kan nästan säga, att dessa flickor
varit vårt livs kors. Varför skall i flickornas nöjen alltid ingå en
manlig individ? Så är det, säger man, och så måste det vara. Men det är
ett misstag. Ty se nu på oss tre! Om jag undantar vår kära far, som vi
aldrig ska upphöra att sakna och begråta, så ha vi sannerligen aldrig
längtat efter manligt umgänge. Och fast vi uppfostrats så att vi kunna
umgås med vem som helst, och fast vi lika glatt betjäna en manlig som en
kvinnlig kund--ja till och med hellre, ty de äro mera rejäla och pruta
mindre--så ha vi alltid trivts bäst bland våra väninnor. Därför ska man
inte komma till oss och säga, att den rena, sanna dygden strider mot det
naturliga och normala. Vi ha vår erfarenhet och vi veta, vad vi tala om.
Nu hände det sig en sommar, att jag och min yngsta syster besökte en
kvinnlig anförvant som är gift med en enkel lantman i Småland. Traktens
skönhet förtjuste oss och ännu mer befolkningens sedesamma och
strävsamma liv. Där blandade sig icke de båda könen i mer eller mindre
tvetydiga danser och andra nöjen, utan när de icke förenades i bön, gick
den kvinnliga ungdomen för sig och den manliga för sig. Glädjen var icke
mindre för det, men det var en glädje i kyskhet. Och om också äktenskap
ingingos och barn föddes, där som annorstädes, skedde det dock aldrig
utan föräldrars och målsmäns samtycke--åtminstone försåvitt jag vet.
Denna rena atmosfär verkade uppiggande på oss och min yngsta syster fick
en idé. Vår anförvant hade många barn, hon hade anförtrott oss, att
stugan började bliva dem för trång, äldsta flickan, som hette Lisbeth,
måste söka sig en plats. Var det icke en vink från ovan? Vi gingo länge
i smyg och granskade flickebarnet; en vänare, frommare och renligare
flicka kunde man inte se. Vi fattade ett raskt beslut och togo den
överlyckliga flickan med oss till staden.
Naturligtvis hade vi klart för oss att vi därmed påtagit oss ett ansvar
av mer än vanliga mått. Vi vidtogo också, som vi trodde, alla tänkbara
åtgärder till hennes skydd. Hennes dräkt blev enkel men ej lantlig, ty
en instinkt sade oss, att lantflickorna äro särskilt utsatta för
flickjägarnas attacker. Vi gåvo henne vår egen fars rum, som är beläget
mellan min yngsta och min näst yngsta systers; på dess tredje sida
ligger kontoret, där jag brukar sova; fönstret vetter åt gården och
försågs dessutom med tämligen täta gardiner. Vi skaffade lämplig lektyr
för hennes fristunder; vi lagade så att vår fars porträtt med de goda
men bistra dragen betraktade henne, då hon låg i hans säng. Naturligtvis
fick hon följa oss i kyrkan, och på söndagen lämnade vi henne
överhuvudtaget aldrig ur sikte. Sedan vi gett henne en hel del kloka
förhållningsregler ansåg jag för min del, att vi borde lämna resten åt
Försynen och flickans naturliga oskuld.
Men min yngsta syster, som läst mycket och som har ett skarpt huvud,
delade icke min mening. Det är, sa hon, en modern åsikt, att ungdomen i
vissa hänseenden bör upplysas, försiktigt men grundligt. När vi nu
påtagit oss ansvaret för detta naturbarn, vore det orätt av oss att ej
lyssna till tänkares och pedagogers ord. Jag var inte mycket för saken,
men min systers idéer bruka vara goda och lönande och jag gav efter. Hon
läste ytterligare några böcker i ämnet, och sedan hon förberett sig
gingo vi alla tre in till flickan. Kära Lisbeth, sa hon, den moderna
tiden har medfört ett friare umgänge mellan könen, vilket befordrar ett
välsignelsebringande tankeutbyte och andra fördelar. Men denna frihet är
en frihet under ansvar.
Jag tror inte, att flickan riktigt förstod henne, ty det gjorde inte jag
heller, varför jag bad min syster använda ett lättfattligare språk. Hon
lät då flickan förstå, att den manliga ungdomen i vår stad ingalunda har
det bästa rykte och hon sa: Om nu någon av dem tilltalar dig, så ska du
inte genast lägga benen på ryggen. Så gjorde man visserligen förr, men
det hade redan då sina olägenheter och passar ej för vår ordnade tid.
Utan du skall hövligt men bestämt tillrättavisa honom, en gång, två
gånger, tre gånger. Hjälper icke det, skall du tillkalla närmaste
polisman eller, om sådan ej finnes i närheten, ropa på hjälp.
Lisbeth lyssnade uppmärksamt och i hennes stora, klara barnaögon läste
vi med rörelse ett fast beslut att fatta och följa våra råd. Men vi, som
uppfostrats i en stads osunda atmosfär, kunde inte rätt uppskatta hennes
oskuld och skulle tyvärr inte lära oss att förstå henne förrän det var
försent. Snart nog blevo vi dock utledsna på alla hennes nödrop och
tröttnade på alla de polismän, som begärde upplysningar om den stackars
flickans själstillstånd. Och då slutligen en aktad manlig kund frågade
oss, varför vi skaffat oss en så ohövlig flicka, som snäste honom och
hotade honom med polisen, blevo vi helt förskräckta. Vi rådslogo, och på
vår yngsta systers förslag beslöto vi att taga ännu ett steg i
upplysande riktning. Vi gingo således in till flickan och sade henne att
hon missförstått oss och att våra regler endast gällde män med dåliga
avsikter. Och hur skall jag lära känna deras avsikter? frågade flickan
med dess klara men oerfarna vett. Vi betänkte oss länge; slutligen sa
min yngsta syster: Om en man visar benägenhet att vilja kyssa dig, så
kan du veta, att han hör till den dåliga sorten. Ack, suckade Lisbeth,
hemma hos oss kysstes vi alltid, och när vi konfirmerades kysstes både
pojkar och flickor, utan att det gjorde oss något omak.--Min syster sa:
Du vistas inte längre i dessa paradisiska nejder. Om en karl här i stan
kysser dig, så har han redan beslutat ditt fördärv.--Då ska det heller
aldrig ske! utropade Lisbeth. Och hon höll ord.
Nu kunde vi en lång tid fröjda oss åt vår skyddsling. Vi frågade de
manliga kunder, som beklagat sig, hur de nu funno henne, och de svarade
med en mun: Flickan har blivit riktigt trevlig. Vi levde således i ro
tills jag en dag råkade kasta en blick ut på gården. Där stod Lisbeth
och herr generalagenten; med ena handen höll han henne under hakan och
med den andra strök han hennes kind. Jag kan icke säga, att jag blev
särdeles upprörd, ty generalagenten är ju en mycket gammal man och han
är dessutom vår granne och brukar hjälpa oss med att sätta pris på våra
varor. Jag ansåg emellertid en varning vara befogad och kallade in
flickan. Hon mötte min milda förebråelse med utropet: Han kysste mig
inte! Nej, det hade bara fattats det, sa jag, och det kan du icke heller
vänta dig av en man vid hans ålder. Min varning gäller fast mer de unga
gloparna, ty om en sådan tar dig under hakan, sker det i en bestämd
avsikt att kyssa dig.
Lisbeth lovade vara på sin vakt och jag ansåg mig icke ens behöva
omnämna tilldragelsen för mina systrar. Vi levde som sagt en tid i lugn
och lycka. Visserligen iakttogo vi, att vår manliga kundkrets avsevärt
ökades, men vi togo det med ro; och inte ens då en viss ung man började
bli en allt flitigare gäst i vår butik, anade vi oråd, ty vi kände hans
mor som en aktningsvärd kvinna och han gjorde både stora och dyrbara
inköp. Vår godtrogenhet skulle emellertid hämna sig. En dag, då jag
oförhappandes trädde ut i butiken, där Lisbeth för några ögonblick
lämnats ensam, fann jag henne rentut sagt i den unge mannens armar. Han
tog genast till flykten och jag tillkallade mina systrar. Jag behöver
icke omtala vår bestörtning men väl den unga flickans, ty hon var
verkligen och trots allt oskyldig. Hon sa: Vad skulle jag göra? Han
talade så vänligt till mig och slog armarna omkring mig, men han kysste
mig inte och tog mig ej heller under hakan.--Inser du icke, frågade vi,
att du sluten i en mans famn redan är så gott som förlorad? Då brast hon
i bitter gråt och bad att få resa hem. Ty, sa hon, därhemma kan sådant
ske utan omak, men jag inser, att det här i stan är någonting rysligt. I
trots av vår upprörda sinnesstämning behärskade vi oss och sökte lugna
den förtvivlade flickan. Och vi sa: Om den unge mannen någonsin mer
tilltalar dig, får du icke svara försåvitt han inte frågar dig om priset
på en vara eller eljest något, som angår affären. Hon lovade och vi
sökte åter invagga oss i lugn.
Vad hände? Knappt en vecka senare, då jag granskade Lisbeths byrålådor,
fann jag några papper, som visade sig vara sannskyldiga kärleksbrev,
fyllda med de mest hänsynslösa och glödande uttryck och delvis skrivna
på vers. Med dessa papper i min hand skyndade jag ut i butiken, där
såväl Lisbeth som mina systrar uppehöllo sig. Flickan visade icke det
ringaste tecken till bestörtning utan omtalade helt lugnt, att den unge
mannen skrivit breven. Hon medgav även, att hon besvarat dem. Och hur
har du besvarat dem? frågade jag. Hon sa: Så gott jag kunde, kära tante;
och jag försökte också skriva vers, men det gick inte.
Jag inskränkte mig till att säga: Du har nu åter varit nära att kasta
bort ditt liv och din lycka.
Men nu började jag ana att en verklig och stor olycka hotade oss. Och
sedan jag tagit mina systrar i enrum, sa jag till den yngsta: Ditt
upplysningssystem har burit dåliga frukter. Jag tror, att du endera
upplyst henne om för mycket eller också om för litet.--Det kan vara,
medgav min syster, men du måste också betänka, att detta är en
mångfaldig sak. Hur skall jag kunna upplysa och uppräkna och komma ihåg
och tänka på alla de faror, som i detta hänseende hotar en ung flicka?
Lika gärna kan jag gå ned och sätta mig under alarna vid ån och fånga
mygg.
Vi rådgjorde hit och dit och funno slutligen den utvägen bäst, att hålla
flickan under ständig bevakning. Följaktligen skaffade vi oss en annan
flicka för affären, och jag flyttade in i Lisbeths rum och sov jämte
henne i min fars säng och vi släppte henne överhuvudtaget aldrig ur
sikte. Men det led mot midsommar och någon av oss sa: Jag skulle gärna
vilja gå i kyrkan och höra den stora konserten! Det voro vi alla med på
och inte minst Lisbeth, som tyckte mycket om musik. Emellertid blev hon
sjuk just den dagen och att det inte var något svepskäl, det veta vi med
visshet, ty hon var kavhes, i halsen fanns en tjock vit beläggning, som
lyckligtvis snart försvann; pulsen slog visserligen endast 70 slag, men
temperaturen var nära 42 och magen krånglade märkbart. Vi ansågo oss
således med lugn kunna lämna henne, sedan vi reglat hennes dörr och satt
springflickan på kontoret för att bevaka henne.
Dock, knappt hade jag slagit mig ned i kyrkan, förrän jag greps av en
oförklarlig oro. Jag vred mig och sökte förgäves lugna mig och till slut
sa jag till mina systrar: Det sker en olycka därhemma, låt oss skynda!
Och ehuru det väckte en pinsam uppmärksamhet i kyrkan, reste vi oss och
banade oss väg och skyndade hem. Det första jag upptäckte var att
springflickan gick på gatan och åt karameller. Jag smög mig raskt in på
kontoret och reglade ljudlöst upp dörren. Vad jag nu såg, ville jag
helst förtiga, men man har uppmanat mig att icke visa någon hänsyn. I
vår egen fars säng och under hans porträtt låg Lisbeth, avklädd ehuru
med täcket draget upp under hakan. På sängkanten satt den unge mannen.
Gårdsfönstret stod öppet, visande vilken väg han tagit in, och samma väg
tog han ut. Lisbeth, som senare än han varsnade min ankomst, ropade
efter honom: Vart tar du vägen så brått? Jag har ju inte sagt dig vad
det kostar!
När jag senare frågade henne, vad hon menat med dessa ord, sa hon att
hon mitt upp i sin förblindelse haft mina tillsägelser i tankarna och
att hon därför med sin förförare endast resonerat om de olika artiklarna
i vår lilla affär och deras pris. Man skall kanske icke tro det, men
detta tröstade mig något, ty det visade att den stackars flickan i grund
och botten hade en ädel karaktär och att skulden mindre var hennes än
vår, i det vi flyttat henne från de oskyldiga nejder, där hon uppväxt.
Och det är skönt att spåra något gott i varje mänskligt bröst. Men att
just vårt hem, som vi strävat att hålla rent och obesmittat och som
fylldes av minnet av vår käre och stränge far, att just det skulle utöva
ett så olyckligt inflytande, det har smärtat oss mer än någon av er
förstår.
Nu beslöto vi, att flickan skulle återvända till de sina; men hon bad så
bevekande, att hon måtte få stanna till tjänsteårets slut, då det annars
skulle heta, att hon blivit bortkörd. Vi gåvo vika; och under den tid,
som återstod, visade hon oss så mycken sann ömhet och enfaldig
tillgivenhet, att våra ögon ofta tårades. Men det bittraste skulle ej
bliva oss besparat. Frampå hösten gjorde hon oss ett meddelande. Hon sa,
att hennes belägenhet var sådan, att hon icke kunde återvända hem förrän
en viss tid förflutit. Jag skulle krossa mina föräldrars hjärta, sa det
stackars barnet, och jag kan inte av dem vänta samma överseende som av
er, vilka så att säga sett mitt gradvisa fall.
Jag tror nästan att vi anat olyckan; den fann oss i varje fall
stålsatta. Vi lagade så att den olyckliga fick bästa möjliga vård, och
då den förfärliga väntetiden var över, anförtrodde vi barnet åt en god
fostermor.
Men ännu en smärtsam överraskning var oss förbehållen. Då vi skildes
från Lisbeth bad hon oss under strida tårar om tillgift. Och hon sa: Jag
har allt att förebrå mig; men ni måste dock betänka att jag i min ungdom
och dumhet litade på era föreskrifter. Och jag kan svära på, att den
man, som blev mitt olycksöde, aldrig kysst eller omfamnat mig och aldrig
ha vi heller resonerat om annat än affären.
Denna oavsiktliga förebråelse mot oss sårade mig en smula så att jag sa:
Du kan dock icke neka till, att både jag och händelserna varnat dig just
för den unge mannen.
Då spärrade hon upp sina stora, vackra ögon och svarade:
Vad den unge mannen beträffar, så har han alls ingen del i min olycka.
Det var en annan och någon, som ni inte varnat mig för och dessutom en
gammal man och för resten ingen annan än er granne, generalagenten!
* * * * *
Det sista ordet framslungade äldsta damen Theander med en viss hatfull
och dyster kraft. Därpå reste hon sig hastigt och med henne de båda
andra systrarna. Men nu voro de med ens återförvandlade till blida och
blyga små mamseller, som nego och logo och tackade ställets värdinna för
visad gästfrihet. De togo en och var i hand till farväl; dock gingo den
äldsta och den yngsta med bortvända ansikten förbi generalagenten. Den
mellersta däremot stannade framför honom, räckte honom handen och sa:
Jag är inte ond på generalagenten. Jag vet och förstår, vad ni och den
stackars lilla Judit lidit. Och hur skulle jag då kunna vara ond på er?
Generalagenten fortsatte emellertid att ohyfsat grina, i trots av att
hela församlingen med värdinnan i spetsen visade honom en tydlig ovilja.
Damerna Theander gingo emellertid utför trappan, och sedan de ännu en
gång hastigt och på givet tecken vänt sig om och nigit för de samlade,
tågade de bort till den festligt smyckade hyrvagnen, som väntade dem i
allén. Under ömsesidiga viftningar, slängkyssar och glada tillrop
lämnade damerna Theander gården. Men prästen vände sig till
generalagenten, sägande:
Hör ni vördnadsvärde grinolle! Kunde ni åtminstone inte låta bli att
flina? Och varför tvingade ni damerna Theander att berätta den där
bedrövliga historien? Ni borde skämmas att pina de beskedliga kräken!
Snälla människa, ni gör mig orätt! invände generalagenten. Jag har inte
pinat dem mer eller annorlunda, än de själva önskat. Om herr kyrkoherden
vore i den belägenheten, att en flickas syndafall utgjorde den största