Eros' begravning - 14

Obehaglig eller ej, genmälte Betty, så är den psykologiskt intressant.
Bort från erotiken kommer i ett nytt ljus. Rörelsen blir mig mera
sympatisk, ty det ligger ett verkligt patos bakom och ett stort
moraliskt fallissemang.
Menar ni verkligen, att hon är kär i honom? undrade Lizzy. I så fall
blir hans avsked en gåta.
Eller en bluff! återtog doktor Karolina. Det oroar mig mer än något
annat, ty det kan tyda på framtidsplaner. Hur långt har du egentligen
tänkt gå, min snälla vän? Jag hoppas, att du inte i din yra glömt
Jan-Petters testamente? Ett nytt äktenskap betyder Larsbos förlust. Tänk
om du skulle vilja förklara dig! Vi äro här bland vänner, situationen är
kritisk och en falsk blygsamhet obehövlig.
Nu begriper jag, inföll Betty, varför just Olle skulle upptäcka
sambandet mellan sedlighet och ekonomi. Men jag förstår inte, hur hon
tänker lösa problemet för sitt eget vidkommande.
I alla händelser, sa Lizzy, är det tydligt, att hon har experimenterat.
Hur i all sin dar har hon sluppit ut om nätterna? undrade Brita, som
alla ungdomar mera intresserad av det rent tekniska. Bollan ligger ju i
ytterrummet och hon sover som en fågel.
Lotten sa:
Ni ska få se, att hon gått genom Jan-Petters rum!
Dörren är igenspikad, invände doktor Karolina.
Spikar kan dras ut!
Stora vasen står framför dörren, invände Lizzy.
Stora vaser kan flyttas!
Damerna Willman tystnade till begrundan. Egendomligt nog tycktes
intresset för fru Olgas sätt att praktisera sig in och ut undertrycka
alla andra intressen. De gjorde emellertid icke några frågor, kanske
övertygade om att ej erhålla några svar.
Ty föremålet för deras ogillande och harmsna förundran föreföll att vara
alldeles känslolöst och omedvetet om vad som yttrades. Hon hade gått
fram till det öppna fönstret och stod och såg ut över gårdsplanen och
parken. Ansiktet var vaxgult, ögonen omgivna av vida, blå ringar. Den
finsvarvade lilla kroppen försattes stötvis i dallringar, som om den
utsatts för elektriska strömmar. Det kan inte förnekas, att hennes
utseende på den sista kvarten betänkligt deklinerat. Hon såg inte gammal
ut; hon såg ut som en sjuk flicka, en konvalescent. Utsmyckningen hade
falnat.
Hennes tankeverksamhet var lyckligtvis bedövad, hennes känslor
olyckligtvis icke. Alldeles som på morgonen hade hon en dunkel känsla av
att någonting krossats--en hel liten leksaksvärld. Hon liknade en
barnunge som rett sig en trädgårdstäppa, förnumstigt arbetat, petat och
plockat på flickmaner, ansat var blomma, ordnat vart strå och fått det
hela till förundran prydligt, prudentligt och nätt. Mitt i hagen; bland
snår och klängen, vildros, maskros och tistel. Och klokt folk hade sagt:
Nå, nå, lilla barn, du arbetar ju bara för bocken! Det var inte sant;
men nu var det sant. Olyckan och skammen låg mindre däri, att bocken
skövlat hennes täppa; snarare däri att hon gjort den så fin, prudentlig
och nätt. Ty bocken! Vem var bocken? Casimir Brut? Nej. Jan-Petter och
ingen annan. Och hon visste utan att tänka det i ord att en lång strid
slutat med nederlag. Jan-Petter triumferade! Hon förnam hans röst i
flickorna Willmans; hon brydde sig inte om orden, rösten var henne
alldeles nog.
Som hon nu stod där, tom i hjärnan men med grubbel i hjärtat, började
hon halvt frånvarande lyssna till ett ljud, som under de sista minuterna
oavlåtligt växt och kommit närmre. Ett mångstämmigt sorl från parken,
som då och då tystnade för att giva fri rymd åt en ensam röst. Klockan
var vid pass nio, solen hade gått ned, dagern över gårdsplanens grå grus
var ännu tämligen stark, men i dunklet under trädens mörka grönska kunde
hon ingenting urskilja.
Nu vände prästens son tillbaka och förkunnade att Brut ej fanns i
förvaltareflygeln. Ludwig rusade fram till fönstret och knuffade undan
fru Olga. Flickorna Willman trängdes omkring henne, lyfte sig på tå,
sträckte halsarna, lyssnade. Ludwig, som hävt sig ut genom fönstret,
vände sig åter in mot salen. Blodet flöt på nytt ned över mun och haka,
men han märkte det inte.
Kors i jissi namn! viskade han. Casimir har gått ut till dem. Vad ska
det nu bli? Han slår strax och de äro minst femtio stycken.
Plötsligt hörde de Bruts röst, urskilde den i trots av att sorlet ej
längre tystnade. Hans stämma mullrade som åskan, sorlet som dess eko med
nyckfullt stigande och fallande rytm. Fru Olga vände sig om och gick mot
dörren. Där stod prästen. Han tog henne kring handloven. Han frågade:
Varthän? Hon svarade med gråt i rösten och ett uttryck, som om hon
försatts tjugu år tillbaka i tiden:
Jag ska gå och be dem vara snälla.
Jaså, be dem vara snälla, upprepade prästen. Och han sa: Da, da, da!
Och sköt henne tillbaka till damerna Willman.
Jag ska gå och tala med dem, sa han. Det är inte nödigt att någon följer
mig, för jag går som präst och inte som slagskämpe.
Han gick. Men vid foten av trappan möttes han av en liten grå gubbe med
krokiga knän och långa armar, som oroligt svängde fram och tillbaka.
Bredvid gubben stod en ovanligt stor och tjock käring, och mellan dem
trängde sig en tredje, som såg ut som en gänglig femton års pojke men
med gubbansikte. Hans hår var rött och hans ögon röda, glänsande,
tåriga; han gnydde sakta som en sjuk valp. Alla tre sågo i skumrasket ut
som en trollfamilj på aftonpromenad; deras blickar kilade kors och tvärs
över herrgårdsfasaden, snokande som möss. Och prästen sa:
Jaså, Spillebodaren är ute och går. Kunde väl tro, att fan inte kom utan
följe.
Då upplät kvinnan sin mun till anklagelser och förbannelser. Vad vreden
gällde förblev oklart; men orsaken var förvaltarens besök på Spilleboda,
då han sökte den försvunna flickan. Prästen lät emellertid inte bjuda
sig ovett utan röt:
Tig satkäring! Ska någon tala, så är det väl gubben själv.
Det är rätt, sa torparen. Tig käring!
Strax teg gumman och prästen sporde om anledningen till besöket.
Torparens armar kommo i än livligare rörelse; han såg mäkta förlägen ut
men mumlade till sist, att han kommit för att träffa Jan-Petters änka.
Vad vill du henne? frågade prästen. Torparen svarade:
Jag har väl ett ord och hälsning till henne från honom själv.
Vilken honom? sporde prästen.
Jan-Petter!
Det var värstens! utbrast prästen. Kommer du så långväga ifrån?
Torparen flinade till men blev genast åter allvarlig och svarade:
Det är ett ord, som Jan-Petter sa mig, då jag satt vid hans yttersta.
Att jag skulle föra det till änkan i sinom tid.
Vad säger du! förvånade sig prästen. Satt du också vid dödsbädden?
Jag satt väl om natten och kyrkherrn om dagen, förklarade Spillebodaren,
tillade: Och när varken kyrkherrn eller jag satt, då satt den tredje och
han satt längst.
Det menar jag med, sa prästen. Men nu ska du vara liker kar,
Spillebodare, och visa att du är förmer än syndarenom! Du ska laga att
gårdsfolket kommer till ro och det andra byket tillbaka till barackerna.
Vad gör de med förvaltaren?
Från trappan och gårdsplanen kunde man svårligen se, vad som tilldrog
sig i parken. De ropande rösterna hade tystnat; dock hördes dova ljud
som från ett slagsmål eller snarare från en folkmassa, som vältrar av
och an. Torparen svarade:
De hålla honom till länsman kommer. Jag har ingenting med honom att
skaffa. Jag har kommit för änkans skull, att hon må Stiga här ut.
Vad skulle det vara bra för? undrade prästen.
Torparen svarade:
Det står skrivet: Synderskan skall ha sin smälek.
* * * * *
Synderskan hade emellertid smugit sig efter prästen och redan hunnit ut
i förstugan, då damerna Willman upptäckte hennes flykt. De skyndade
efter och omringade henne.
Vad tänker du nu göra? frågade de. Tänker du ställa till med någon ny
skandal?
Vad som upprör mig mest, utbrast doktor Karolina, är din brist på
förtroende mot oss, din syster, din släkt, dina vänner! Jag skulle
förstå dig, om vi vore några trångbröstade varelser, men du vet lika väl
som jag, att du hos oss kunnat påräkna förståelse.
Just därför! mumlade synderskan. Doktor Karolina hörde henne icke utan
fortfor:
Du begriper väl för guds skull barn, att det inte är din lilla svaghet,
vi klandra! Envar har sin och på din ha vi så att säga väntat både länge
och förgäves. Men det är sättet, barn! Som du inte tycks ha någon aning
om! Endera trampar man den konventionella moralen under sina fötter,
dristigt och med högburet huvud. Man gör det med patos!
Och med stil! inföll Lizzy.
Och helst med reklam, tillfogade Betty.
Ty därigenom, fortsatte doktor Karolina, höjer man sig över moralen och
blir så att säga portalfigur till den nya etikens tempel. Man blir
klandrad men också beundrad. I alla händelser kommer det någonting stort
över det hela. Eller om man inte har mod, kraft, intelligens nog att
våga sig på någonting dylikt, arrangerar man sig inom övliga gränser och
gängse former. Den som inte kan vara stor, bör åtminstone kunna vara
elegant och taktfull. Du har burit dig åt som en lantlolla!
Som en gammaldags mamsell! högg Lizzy i med stigande hetta. Vi skäms för
dig. Du har vanhelgat dig själv, din släkt och ditt kön genom att smyga
omkring som en brottslig piga. Du har känt dig brottslig, det är ditt
stora fel. Ty ingenting kan vara osundare!
Nej, ingenting kan vara osundare! upprepade doktor Karolina. Och nu
befinner du dig i en situation, som förefaller hopplös. Du har gjort dig
löjlig genom ditt allmogeaktigt torftiga uppträdande. Du kan helt enkelt
inte stanna på Larsbo med mindre du gifter dig med den där trevlige
herrn. Och gifter du dig, får du inte stanna. Hur vill du klara den
saken? Kände jag Jan-Petter rätt, så har han anat det här och lagt ut en
snara för dig. Tyvärr har han nu som alltid fått skrattarna på sin sida!
Ditt fall är hopplöst.
Jag tror, genmälte Betty, att Olle även i detta postuma fall blir en
desillusion för stackars Jan-Petter. Jag tror, att hon har drabbats av
den stora kärleken och det kan aldrig ha varit den retsamma men
hjärtegoda apans avsikt.
* * * * *
Prästen sa:
Där står du och grinar invärtes, Spillebodare, och det förvånar mig
icke. Ty då ett världens barn faller i gropen, fröjdar sig fan och de
fromma. Men vad har du för kännedom om saken och hur har du fått den?
Håhå! skrek plötsligt käringen. Vi ha haft ögonen hitåt alltsen
Jan-Petter dog och länge dessförinnan. Håhå! En känner väl, var det osar
bränt! Pojkstackarn har ögon som en katt och larvar omkring utan att
någon ser honom. Ty vem aktar masken som ödmjukt kryper? Håhå! Eller
ugglan på trädets gren? Vi vet nog vad styggelse är i socken. Håhå! Gör
sig inte för bred, kyrkherrn! Eller flädermusen i skymningen; vem ser
honom? Men han ser om det så ska vara tvärsgenom prästgårdsväggar! Och
vad han inte ser, det förstår han med förståndet--
Tig käring! sa torparen; och till prästen:
Pojken har gått omkring och tittat. Alldeles som kyrkherrns ungar för
den delen.
På det sättet! sa prästen. Då veta vi att saken är allmänligen bekant;
och känd sak är så god som vittnad. Men du ska inte neka till, att det
är du som uppviglat folket med dina lögnhistorier om mördade flickor och
annan styggelse. Du har ställt till med spektakel förr och kämpat med
synden och djävulen inför allt folket. Men när du fick dig en kanna
brännvin och några riksdaler, så gick du hem till ditt. Och vad är det
nu du vill Jan-Petters änka?
Hon är högfärdig, sa torparen. Och ett är Herren en styggelse:
högfärdiga ögon!
Prästen genmälte:
Är det sant som sägs, att hon går i par med en fattig förvaltare, så kan
du inte skylla henne för högfärd! Och lämna du mans hennes ögon i fred.
Eller har du förtagit dig på hennes ögonvarv och låtit hennes dejelighet
göra dig lusta?
Då torparen förnam bibliska ord blev han eftersinnande och sökte i sitt
eget förråd; men käringen ropade:
Håhå! Är hon inte högfärdig! Då gubben satt hos Jan-Petter på hans
yttersta, ville hon inte sitta när honom och deltaga i bönen för den
döendes själafrid. Håhå! Är hon inte högfärdig! Och var helst
gubbstackarn här gick i hennes hus, var hon efter honom med luktvatten
och stänkte omkring honom och hävde det över honom. Och till sist lät
hon tjänarna vräka ut honom.
Jaså, det är där skon klämmer, sa prästen.
Håhå! fortfor käringen. Honom klämmer ingen sko, utan den som klämd
bliver är härskarornas Herre, då han ser en synderska högfärdas inför de
heliga! Men Jan-Petter i sin stora syndaktighet såg sig inte för god att
hålla gubbstackarn i hand och taga välsignelse och bön av honom. Och han
skämdes för kvinnans högfärd och sa: Liksom hon häller luktvatten över
dig så har hon bespottat mig för min svaghets och min synds skull och
hon är som de fariséer: utantill vitmenad men fylld av de dödas ben.
Jaså han sa det, Jan-Petter, sa prästen. Till mig sa han annorless, men
han tör ha varit tvåfaldig in i det sista. Och nu har du kommit hit,
Spillebodare, och bådat upp allt gårdens folk för att taga hämnd för
luktvattnet?
Torparen svarade lågmält:
Jag lovade Jan-Petter att jag skulle vakta hennes vägar. Och då jag såg
henne falla, skulle jag stiga fram och upprätta henne. Ty han förgat
icke i sin själanöd, att han släpat en kvinna med sig genom synden och
han våndades mera för hennes själ än för sin egen.
Han var en omtänksam man, medgav prästen, och han visste precis, hur han
skulle ställa det för att bereda sin omgivning trevnad. Men kläm nu ur
dig vad du ska ha för att maka dig undan och få det andra byket att göra
sammaledes!
Spillebodaren upprepade truligt och trilskt: Jan-Petters änka ska komma
hitut.
Varför det då? frågade prästen än engång och än engång svarade torparen:
Hon ska ha sin smälek.
Jaså, du upprättar, de fallna med smälek, du? sporde prästen.
Icke jag, svarade torparen, utan Herren!
Då rann sinnet på prästen och han utropade:
Den herren, som du och dina gelikar tjänar, är ingen annan än djävulen!
Det märker man däruppå, att synden är er en söt lukt, så att ni gärna
springa milen fram och tillbaka i ur och skur om ni blott kan få lukta
på en om än aldrig så liten synd. Drevhundar är ni i det stora
tjuvskyttet på Guds villebråd. Och liksom hundar har ni inte större lust
än den att få hetsa och jaga och därför står fradgan kring munnen på er
och tungan hänger ur käften. Men en Herrens tjänare talar i saktmod som
jag.
Håhå! pep käringen. Talar du i saktmod, du?
Det gör jag! svarade prästen. Ty talade jag i vrede skulle du rämna. Men
fall du mig inte i mitt ämbete, torpare, så ska jag inte falla dig i
ditt! Tror du inte, att jag som förvaltat predikoämbetet i förtio år,
därtill fostrad och invigd, tror du inte att jag kan tala förstånd med
ett litet fruntimmer, som råkat hoppa över gärsgårn? Tror du inte att
jag kan visa henne grinden och den rätta vägen? Vem är du din krake att
du vill sätta dig till doms över andra och till på köpet över gårdens
fru? Vad lockar dig hit och vad gör du på hennes vägar? Att Jan-Petter
sänt dig, det håller jag för troligt. Och hur ledsamt han än kan ha det,
där han vistas, så tör han vid det här laget sitta och grina åt dig, din
stolle. Ty den som sätter sig till doms i kättjemål, han gör sig själv
saker i hjärtat. Eller lever du inte i synd du med? Vad skulle det bliva
av dig, om jag toge till ämbetet och låte dig skrifta? Men jag har haft
överseende med dig som med andra lurkar i min hjord, därför att jag
vet, att Herren leder oss fram fjät för fjät efter sitt sinne och inte
efter vårt. Fram ska vi, din tossing, fram ska vi! Ty Jerusalems portar
stå öppna!
Ja, Jerusalems portar stå öppna! upprepade torparen halvt förvirrad och
gumman ropade: Håhå! Håhå! Prästen såg god verkan av ordet, eldades
därav och fortsatte:
Backe upp och backe ned, gubbe och käring, bär det! Samma väg ha vi
alla, samma vånda och leda, suck och gruvan, gråt och sorg, synd och
skam, sår och sveda. Men fördömd och evigt dömd är den, som stöter sin
felande broder från vägen. Ty skall du icke stå här och ropa smälek över
din gårds fru! Utan gå i frid och tag käringen och bytingen med dig. Vad
är du för en, som gör natten till dag och står här och skräpar klockan
tio på kvällen? Man kan sannerligen tro dig om lite av varje. Ge dig i
väg!
Men Spillebodaren stod där han stod och mumlade:
Hon ska ha sin smälek.
* * * * *
Och prästen fick annat att tänka på, ty det såg ut, som om parken skulle
tömma sitt mörker över gårdsplanen. Folkhopen vältrade fram och stannade
vid soluret. Den mörka, rörliga massan hade en fast kärna: Casimir Brut
och de män som höllo honom. Vad som var att säga hade sagts och
människorna höllo sig tysta. Men gruset rasslade och gnisslade som
strandgrus under vågglid, då hopen i långsamma svängningar sakta rörde
sig av och an. Casimir Brut kämpade fortfarande för att komma loss.
En man gick över gårdsplanen och steg tveksam uppför trappan; han strök
hövligt av sig mössan och frågade efter fru Janselius.
Vad vill ni henne? sporde prästen. Karlen, som var arbetsförman vid
torvupptaget, funderade en stund och svarade förläget:
Vi vill egentligen bara ha bud efter länsman.
Och han tillade halvhögt:
Det vore bäst, om han komme så fort som möjligt. Fan har flugit i dem
och jag har ingen ressel med dem. De säger, att förvaltaren slagit ihjäl
flickan, därför att hon överraskat honom och frun. Inte vet jag, men det
är bäst att länsman kommer.
Prästen betänkte sig ett ögonblick.
Nåja, inte mig emot, sa han, jag ska laga att han kommer.
Han vände sig om för att gå in, men i porten, som öppnats bakom honom,
försiggick en hastig brottning, varpå fru Olga trädde ut på trappan och
porten åter stängdes. Hennes vita dräkt lyste i halvdunklet vid sidan om
prästens svarta långrock.
När Casimir Brut fick se henne, gjorde han ånyo ett försök att komma
loss. Hela hopen, som nu fyllde bakre delen av gårdsplanen, försattes
åter i en vågrörelse, som så småningom förde de främsta fram till
trappan. Fru Olga sa:
Här är jag, om det är mig ni söker.
Spillebodaren på krokiga knän slank hastigt och tyst som en skugga
uppför trappan.
Är du Jan-Petters änka du? gnällde han. Jag känner inte igen dig för den
vita klänningens skull.
Han stack två fingrar inom svångremmen och tog fram en papperslapp, som
han räckte henne, sägande:
Här har du ett ord och en hälsning från honom själv. Från Jan-Petter, då
han låg på sitt yttersta.
Fru Olga tog lappen och stirrade frånvarande på den. Det var helt enkelt
ett gulnat visitkort: Jan-Petter Janselius. Utan att veta vad hon
gjorde, stoppade hon kortet i skärpet. I detsamma steg förmannen fram
till henne och yttrade i snäv och befallande ton:
Vi vill, att det ska gå skjuts efter länsman.
Hon svarade:
Nej
Och det blev ett ögonblick fullständigt tyst. Endast prästen mumlade en
varning. Han tog henne sakta i armen. Men hon gjorde sig lös, steg
längre fram på trappan och ropade:
Nej! Det ska inte gå något bud till länsman. Och ni ska ögonblickligen
släppa herr Brut. Han har inte gjort något ont.
Nu fick hon svar i ett sorl, som var alltför mångstämmigt för att kunna
tydas. Folkhopen på gårdsplanen uppgick nu till halvtannat hundratal,
män och kvinnor. Arbetarbarackerna på myren och de små stugorna runtom
på Larsbos ägor stodo tomma. Förhållandet mellan fru Janselius och
förvaltaren, som till denna dag förblivit hennes anförvanter obekant,
hade sedan ett par veckor tillbaka samlat det allmänna intresset på
Larsbo. Det var en kärleksroman och den eldade alla sinnen. Åttioåriga
gubbar följde den med samma spänning som sjuttonåriga ungmör. Socialt
intresserade torvupptagare funno i historien belägg för vissa teorier
beträffande överklassens hemliga laster. Spillebodaren och hans
anhängare behandlade den efter sina metoder utan att historien därigenom
förlorade i saft och pikanteri. Det tomma begreppet hennes nåd eller
gårdens fru hade blivit en liten kvinna som envar kunde släppa in i sin
hjärtekammare och behandla efter sin smak. Och plötsligt hade historien
kryddats med en kraftig dos tragik. En fattig flickstackare hade
upptäckt det brottsliga förhållandet och upptäckten hade kostat henne
livet. På ett eller annat sätt. Endera hade Brut skrämt henne till att
begå självmord. Det var fröken Alexanders version och den delades av
hennes bekanta bland gårdsfolket. Eller också hade han rent av röjt
henne ur vägen. Torvupptagarna, som haft tillfälle att beundra
förvaltarens ovanliga styrka, voro böjda för denna åsikt. De visste av
egen erfarenhet, att han hade ett uppbrusande lynne. De hade sett honom
orolig och mot vanan försagd. Skallgången och husundersökningen på
Spilleboda och i barackerna togo de för en fint. Själva skallgången med
dess fruktlösa spänning hade hetsat upp dem. Männen, som höllo honom
mellan sina händer, kände den starka kroppen skälva. Det retade dem och
ingenting retar män så som mäns fruktan. I flock är svaghet en dödssynd.
Trängseln, hettade, knuffarna eggade. De främsta i hopen voro tätt
intill trappan och Brut och hans väktare knappt tio steg därifrån. De
kunde inte längre fördraga att känna hans kropp oskadd. De ville slå
honom inför hans medbrottsling; däri låg rättvisa och dessutom en
särskild njutning. Ett slag föll och ännu ett. Vid det första rådde
tystnad, vid det andra gav hopen till ett tjut, som om var och en
träffats av slaget. Men nu sprängdes leden, som skilde fången från
trappan, av förmannens spadstora nävar. I en handvändning hade han ryckt
lös förvaltaren och dragit honom med sig upp på trappan.
Vad är det för djävla dumheter! röt han. Är ni folk eller fä? Ska ni slå
ihjäl karn, innan ni vet, om flickan är död? Hon sitter kanske på
skorsten, och skrattar åt oss. När det är kvinnfolk med i spelet kan man
vara säker på en sak: att bli lurad!
* * * * *
I förstugan bakom porten stodo flickorna Willman, lyssnade huttrande och
skälvande, ur stånd att längre diskutera de olika sätt, på vilka en
liten kärlekshistoria kan avvecklas med grace eller med storhet. I
salen satt generalagenten med tante Sara i famn, tilltäppande hennes
öron med händerna. Fröken Alexander lyssnade vid ett fönster,
triumferande och olycksbådande men själv lyckligare än om hon bevistat
en begravning. I ett annat fönster hängde Brita och Ludwig. Och Brita
viskade mellan, klapprande tänder:
De kommer att slå ihjäl dem båda två! Gode Gud, om det går bra ska jag
aldrig kyssas mer!
Plötsligt utbrast Ludwig:
Kors i jissi namn!
Och drog sig tillbaka in i rummet. Han stirrade på Brita med vitt
uppspärrade ögon, han mumlade:
Hundra mot ett! Kom ihåg! Jag håller hundra mot ett!
Därmed försvann han, springande men på tå.
Men Casimir Brut, som fått ett ögonblicks frist, andades ut, tog luft i
lungorna och ropade med stark röst:
Jag säger er, att jag inte gjort flickan någonting! Så pass borde ni
känna mig, att ni vet, att jag inte ljuger.
Då stod Spillebodaren framför honom och skrek med sin gälla röst, sin
snubblande, snabba predikotunga:
Låter oss pröva, om du är av sanningen eller av lögnens ande! Är det
sanning eller lögn att du brutit mot sjätte budet med din egen matmor
och din husbondes änka?
I stället för att svara gick Brut emot honom, men de närmast stående
rusade upp på trappan för att skydda torparen. De åter, som stodo längre
bort på planen, ropade:
Gå ur vägen! Vi vill se dem! Knuffa ihop dem! Låt dem pussas!
Karlarna drogo sig tillbaka och Casimir Brut och fru Olga stodo allena,
sida vid sida framför den svarta porten. Smäleken var stor och
fullkomnad. Och Spillebodaren pekade på den vita lilla frun och
utropade:
Si där står hon i skökoklädnad, listig.
Vildsinnad och ostyrig, så att hennes fötter ej kunna bliva i hennes
hus.
Nu är hon ute, nu på gatan och vaktar vid alla hörn. I skymningen om
aftonen då det mörkt vart.
Och jag såg bland de fåkunnige en galning, som trädde in på vägen till
hennes hus. Hon tog honom fatt och kysste honom utan skam och sade till
honom:
Därföre är jag utgången till att möta dig, till att söka ditt ansikte
bittida, och haver funnit dig. Jag haver skönligen tillpyntat min säng
med täcken utur Egypten och jag haver bestänkt min sängkammare med
mirrham, aloe och kanel. Kom låt oss bola allt till morgonen och älskog
sköta.
* * * * *
Så långt hade han hunnit ostörd, ty en del av folket funno uppbyggelse i
orden och en annan del väntade, att de skulle bliva saftigare och
lättare att fatta. Prästen och förmannen gjorde sig all möda att hålla
tillbaka Casimir Brut. Och fru Olga stod stilla och undergiven vid
skampålen. Den kloka Lizzy hade förstått henne: hon kände sig verkligen
brottslig. Denna hemska och osunda känsla, som tidigare på dagen förmått
henne att söka dölja ett litet moraliskt fallissemang bakom en stor
rörelse och en kraftig uppryckning av mänskligheten i sin helhet, denna
känsla tog sig nu uttryck i en slö förkrosselse. Hon hörde
Spillebodarens röst, men uppfattade till en början ej orden. Det susade
för hennes öron och hon hade en välgrundad övertygelse att Yttersta
domens basuner lyftats och att Jan-Petter skrattade. Hon lyssnade
emellertid så gott hon kunde till Spillebodarens tal och hon lyssnade
med ödmjukt sinne, skuldmedveten och krossad.
Men plötsligt ryckte hon till och spratt fram som en vit stråle ur
portens mörker; och överröstande Spillebodaren utbrast hon:
Herregud, vad är det ni säger karl? Är det mig ni talar om på det där
rysliga sättet?
Visst är det du, Jan-Petters änka! skrek torparen ursinnig men tämligen
förbluffad över avbrottet.
Är det jag, som stänker kanel i min sängkammare och allt det där andra?
fortsatte fru Olga, vit i ansiktet och med vidgade svarta ögon. Är det
mig ni kallar så där?
Är du inte en sköka? skrek Spillebodaren.
Nej nu går det för långt! mumlade fru Olga.
Och professorskan Anna-Lisas starka ande vaknade plötsligt inom henne.
Hon gick spänstig och snabb fram emot Spillebodaren och ropade:
Vet du inte hut, din drummel? Jag ska lära dig att tala som en anständig
människa!
En örfil brann av: Spillebodaren tumlade nedför trappan och föll i
famnen på den tjocka käringen. Hur det gick till förblev outrett. Några
höllo före, att prästen, som stod i närheten, passat på och utdelat
slaget. Och som prästen var illa sedd, skreko de upp i vrede. Flertalet
menade däremot, att den lilla frun själv givit torparen hans lön, och
deras tillfredsställelse och beundran kände inga gränser. Mellan dessa
båda åsikter och partier uppstod nu häftiga tvister, som måhända
övergått till handgemäng, om icke Spillebodarens parti nästan
uteslutande bestått av kvinnor, fru Olgas av män. Dessutom inträffade
strax därpå en avgörande händelse, som blev vändpunkten i detta lilla
sedligtreligiösa upplopp.
Den gnällande svarta porten läts upp och Ludwig von Battwyhl trädde ut,
baklänges och böjd, släpande efter sig en kvinnlig varelse som stretade
emot av alla krafter. Porten stängdes åter bakom paret. Utan att släppa
sitt tag vände sig Ludwig mot menigheten och yttrade högt och klart,
kallt och föraktfullt:
Ja, här har ni henne nu i alla fall! Dumjockar!
Bollan! svarade menigheten i dov kör, blandad med några gälla skratt och
utrop. Bollan!
Jaha! ropade flickan förargad. Och skrik lagom! Det kunde just ha
passat er, era fulingar, om jag legat död någonstans, men det gör jag
inte.
Vänd mot fru Olga snyftade hon:
Stackare oss båda två, hennes nåd! Det här ante vi inte i morse, när
solen sken så klart!
Var har du hållit hus? frågade fru Olga lågmält, mindre angelägen att
leda förhöret inför offentligheten. Bollan åter hyste därvidlag inga
betänkligheter utan ropade:
Var jag har hållit hus? Halva dagen har jag suttit i en torkria ute på