Eros' begravning - 06

och märkligaste tilldragelsen i ert liv, skulle ni förstå både mig och
damerna Theander bättre. De ha kanske aldrig älskat någon annan än deras
stränge far, men de ha inte haft mindre behov än andra av att älska och
älskas. Äldsta systern hade kanske kunnat besluta sig för saken, om hon
blott sett någon utväg att komma förbi det obligatoriska kyssandet, som
hon i sin barnsliga vördnad ansåg vara ett faderligt prerogativ. Den
yngsta åter, som är mera kavat, har i sina kärleksfunderingar kommit så
långt som till omfamningen, där hon resolut gjort halt, under det att
den mellersta och blygaste skyggat tillbaka redan vid en klapp på
kinden, även den ett faderligt prerogativ. Men vad de vägrat sig själva
att uppleva, det har de upplevt i den vackra flickans person.
Anmärkningsvärt är, att de förbjödo henne att kyssas, omfamnas och
skriva kärleksbrev men lämnade den viktigaste punkten oberörd. Troligen
anse de, att det skett av anständighetsskäl, men i grund och botten ha
de haft en känsla av, att den saken varken kunde eller borde förbjudas.
Och just därför ha de funnit flickans historia på engång djupt tragisk
och högst tillfredsställande. I fantasin ha de sett henne utrustad med
deras egna kyska dygder, och de ha låtit henne kämpa tappert mot den
manliga ondskan för att slutligen duka under, där de själva bort duka
under. Jag gör inte damerna Theander någon otjänst genom att då och då
egga dem att berätta sin historia, ty den är deras livs enda innehåll
och vida mer deras upplevelse än flickans. Och vem skulle vilja förmena
en gammal sjöbuss, som försmäktar på landbacken, att förtälja sitt
värsta skeppsbrott, även om det blott existerat i hans fantasi? Nej, jag
är sannerligen damerna Theanders bästa vän och vill deras väl. Jag kände
deras far och förstår dem.
Det är gott och väl det, sa Ludwig, fast jag på grund av min ungdom inte
begriper ett jota. Om generalagenten är damerna Theanders vän, det vet
jag inte, men nog tycks han ha varit påfallande vänlig mot den stackars
flickan.
Vad flickan beträffar, fortsatte generalagenten sitt försvar, så var
hon ett utomordentligt liderligt litet stycke och fullfjädrad redan i
boet, fast damerna Theander partout vill tro motsatsen. Hon var en
skandal för vårt kvarter och hela gatan. Och att hon slutligen sköt
skulden på mig, arme man, berodde därpå att jag varnat och tadlat henne
och skvallrat på henne, vilket ställde mig i ett förhatligt ljus även
inför damerna Theander. Deras tro har jag emellertid ej velat rubba för
att ej fördärva historien för dem. Men när den oförsynta flickan hade
fräckheten att sända en advokat till mig i penningutpressande syfte,
kunde jag lyckligtvis avvärja försöket med en läkarattest. För många år
sedan drabbades jag nämligen av en olycka, som berövade mig förmågan att
ställa till med olyckor.
Kors i jissi namn! skrek Ludwig. Och jag, som just satt och beundrade
herr generalagentens kroppsliga vigör! Men man ska inte lita på
någonting och allra minst på läkarattester. Ty det är faktiskt bevisat,
att kärleken gör underverk. Jag har läst en sannfärdig och rolig
historia om en eunuck, som blev stamfar för en stor kejsarätt någon gång
när det nu var. Dessutom vet man, att de påvliga kastratsångarna på sin
tid voro världens bästa och ryktbaraste fruntimmerskarlar och alls inga
trögmånsar utan prydnader för sitt kön. Och att de inte dömdes att
betala barnuppfostringshjälp berodde endast på en brist i den påvliga
lagstiftningen.
Vad den dumme ynglingen där yttrar, inföll prästen, för mig i minnet en
skolkamrat, som jag en tid ansåg vara den olyckligaste människa på
jorden.
Och han berättade historien om

DEN OLYCKLIGE YNGLINGEN.

Året innan jag slutade skolan fick min klass en högst remarkabel
tillökning i en yngling från Stockholm, som helt oförhappandes
placerades bland oss. Dopnamnet var Arthur och tillnamnet vill jag
förtiga, då det tör vara alltför känt. Han var jämnårig med oss andra,
sjutton eller aderton år, men mera utvecklad än vi i alla hänseenden. Vi
betraktade honom med en viss misstro och gåvo oss till en början ogärna
i lag med honom. Han ägde dyrbarheter, som man då för tiden inte brukade
finna hos skolgossar, såsom guldklocka och kedja, pärlknappar till
skjortan med mera. Det stötte oss. Slutligen upptäckte vi, att hans
tröja var av silke och att han närmast kroppen bar en guldkedja med en
tämligen stor medaljong av samma metall. Det retade vår nyfikenhet och
vi frågade, om han i medaljongen bar sina föräldrars porträtt. Då gjorde
han antydningar, som ännu mer eggade oss, så att vi till sist lockade
honom med oss in på avträdet, där vi slogo omkull honom och fråntogo
honom medaljongen. Den innehöll ett porträtt, huvudet av ett vackert
fruntimmer; men det märkliga var, att porträttets ögon voro
genomstungna, munnen sönderskuren och kinderna prickade med
knappnålsstyng. Arthur röck ifrån oss medaljongen, han snyftade av vrede
och bearbetade oss med ett sådant raseri, att vi voro ganska förlägna.
Emellertid blevo vi snart förtroligare med honom. Han var en god och
frikostig kamrat och obegripligt slängd i att ljuga bort alla obehag
såväl för sig själv som för oss. Han blev vår ordningsman och på honom
lassade vi alla våra förtroendeuppdrag, enkannerligen sådana, som gingo
ut på att draga herrar lärare vid näsan. Undantagandes en viss
snobbighet i klädseln och ett ständigt kammande och pomaderande,
tvättande och nagelpetande funno vi ingenting att klandra. Och sedan vi
sönderbrutit en liten öronslev av elfenben, som blivit oss för mycket,
tyckte vi rätt bra om honom.
Men det blev mig förunnat att upptäcka hans svaga sida. En dag sa han
till mig:
Jag trivs i den här staden för dess många kvinnors skull.
Finns det då flera här än annorstädes? frågade jag i min enfald; och han
svarade:
Du begriper inte, vad jag menar. Kvinnor kallar jag blott sådana
fruntimmer, som man kan få lust till och har någon utsikt att komma
över.
I min lantliga oskuld vågade jag inte annat än låtsas begripa. Jag
släppte mig lös i lättsinnigt tal och bredde på efter bästa förmåga för
att icke ställa oss i löjlig dager inför en yngling från en annan stad
och läroverk. Ty fruktan att göra sig löjlig övervinner hos ungdomen
även den starkaste dygd. Han blev då helt förtrolig, tog mig under armen
och sa:
Jag vet inte, hur du har det ställt, men jag för min del kan inte leva
utan kvinnor. Hemma fick jag inte stanna, därför att jag hade ett
förhållande med min mors sällskapsdam. För resten skulle jag inte ha
brytt mig om henne ifall det inte varit för att reta dem därhemma. Och
här ska du få se.
Han tog ur västfickan ett papper, på vilket han ej utan skicklighet
avbildat ett ungt naket fruntimmer i en betänklig ställning. Då tog
äntligen dygden hos mig överhanden, så att jag bannade honom och ryckte
ifrån honom papperet. Och jag har det ännu i mina gömmor, fast jag först
tänkte bränna det. Men det var ju icke det unga vackra fruntimrets fel,
att en liderlig lymmel avbildat henne, och därför blev hon sparad.
Emellertid lät jag kamraterna veta, vad jag erfarit, och de ropade med
en mun:
Tro honom inte! Han skryter!
Ty för oss var detta någonting oerhört, som kränkte vår världsåskådning.
Visserligen roade vi oss ibland med rätt mustiga berättelser och voro i
fantasin lika hemmastadda under kjolen som ovan. Men vi hade en
förnimmelse av att själva händelsen borde inträffa först efter avlagd
mogenhetsexamen, som icke utan orsak bar sitt namn och som var en
vändpunkt i den bildade mannens liv. Vårt umgänge med könet bestod
däri, att vi varje afton sleto Storgatans borgmästarstenar i sällskap
med en trofast väninna.
Nykomlingen däremot hade andra seder och snart kommo de besynnerligaste
rykten i svang. Inom kort utpekades än den tjänstflickan, än den sy-
eller bodmamsellen som offer för hans förförelsekonster. Och hur skall
man förklara hans framgång hos dessa stackars flickor? Jag kan utan
skryt säga, att jag själv var en vida vackrare yngling, fast min
anständiga blyghet ständigt legat mig i fatet. Hans hår var alldeles
korpsvart om det nu ska vara någonting, och ögonen tämligen stora och
lysande. Munnen var liten, smal, högröd och till formen elak. Mest
framträdande var ansiktets onaturliga vithet; och vare sig detta var
hans medfödda hudfärg eller redan en följd av utsvävningar, så gjorde
den i alla händelser ett egendomligt intryck. Staturen var i mitt tycke
för klen, fast välväxt. Verkliga orsaken till hans lycka hos könet var
säkerligen hans dristighet och framfusighet och de stackars
småstadsflickornas ovana vid dylik hardiesse. Huru som helst så vet jag
med visshet att han gjorde många erövringar och alla så grundligt att
tårar och elände följde honom i spåren.
Vi kamrater måste naturligtvis ogilla hans liderlighet, men det skall
icke förnekas, att vi beundrade hans dristighet och företagsamhet. Även
då dessa egenskaper ställas i de svartaste lasters tjänst, avtvinga de
ungdomen beundran: ett faktum som kan kallas sorgligt men knappast
underligt, ty mänskligheten kan möjligen existera utan dygder men
omöjligen utan dristighet. En och annan började så smått träda i hans
fotspår. Och till mig sa han:
Tänker du leva i många hundra år, eftersom du inte börjar i tid? Tror du
dig inte om att på egen hand skaffa dig en flicka, så tag den och den.
Jag har tröttnat på henne och du är min bäste vän. Sådan och sådan är
hon.
Han beskrev henne på det skamlösaste sätt. Min fattigdom skyddade min
kyskhet och jag hade starkare skäl än han att vilja bevara folks goda
tanke om mig. Andra visade mindre fasthet än jag. De stackars töser, som
övergivits av förföraren, sökte tröst hos hans vänner. Några förföllo
till fullständig sedeslöshet och gingo snart ur hand i hand och detta
ingalunda av vinningslystnad, utan därför att de blivit slavar under ett
begär, som för tidigt väckts. I vårt lilla och beskedliga samhälle
införde han på några månader ett lättsinnigt leverne, som filosofer av
betänkliga skolor skulle behövt årtionden att propagera. Lasten vinner
sina största segrar tack vare exemplets makt.
Det kan tyckas underligt, att ingen stävjade den tygellöse pojkens
framfart. Men dels var det ej många bland de äldre, som erforo något
därom, ty om någonting kom i dagen, sköto flickorna skulden på andra och
läto Arthur gå fri. Dels hade han vissa egenskaper, som tillvunno honom
även äldre personers aktning. Han var orädd och hade en verklig mani
att rädda folk ur livsfara. Under svag-is-tiden bedrev han ett riktigt
småpojksfiske vid åstranden och hans hjälterykte tog icke ens skada av
vissa pysars påstående, att den ädelmodige räddaren först knuffat i dem.
Ej heller vunno de illasinnade tilltro, som förfäktade att han antänt
ett träruckel för att få tillfälle att i sista stund släpa ut en gammal
lemmalytt käring. Hur som helst så var han i alla fall ett stycke
hjälte; han fick stora lovord och hans dygders heder kommo hans laster
till godo.
Dessutom var han älskvärd mot alla utom mot dem, han älskade. Han hade
alltid något skoj för sig, som livade upp folk. Han stiftade föreningar
och bildade teatertrupper, ställde till med baler och anförde storartade
gåsmarscher, han slog ut fönsterrutor hos förhatliga lärare och var en
mästare i alla sorters serenader, både de angenäma och de oangenäma. Han
var korteligen trevlig. Jag höll av honom och kunde inte annat än sörja
över hans lättsinne. Men han sa:
Det där begriper du inte. Ditt liv är utstakat. Du kommer att bli präst
och gifta dig tre gånger med tre barnrika änkor. Du blir nittio år och
på din gravvård skall dina dygder inristas av dina barn. Med mig är det
annorlunda. Jag dör snart och tänker inte försitta tiden.
Förvisso, medgav jag, kommer du att dö snart, om du fortsätter med detta
levernet.
Då föreföll han ett ögonblick betänksam och jag minns ganska väl hans
vita ansikte just från den stunden. Det liknade snarare en åttaårings
än en adertonårings. Plötsligt sa han:
I så fall gjorde jag min kära mamma en stor tjänst. Hon har aldrig
kunnat tåla mig. Och inte jag henne.
Jag blev alldeles försagd vid denna bekännelse, som tycktes mig både
orimlig och hemsk. Ty själv har jag alltid satt det fjärde budet bland
de yppersta, mest bindande och självklara. Han såg min förlägenhet och
mina tvivel, att jag hört rätt. Då ryckte han hastigt upp sin medaljong,
höll dess bild framför mina ögon och utbrast med en lidelse, som man väl
aldrig får varsna hos vuxet folk:
Här har du henne! Och tro du mitt ord: hon har aldrig så mycket som
kysst mig eller sagt mig ett gott ord! Men jag sticker henne var kväll
ett styng. Det är min aftonbön.
Jag sa ingenting, men från den stunden höll jag mig borta och kom honom
inte nära, viss att en olycka väntade honom.
Han drabbades till slut av olyckan; hans synder fingo sin lön. Några
veckor före studentexamen försvann han ur skolan och i förtroende
meddelade man oss orsaken, förmenande att exemplet borde avskräcka. En
vanskött sjukdom, som lasten ådragit honom, hade tagit en så elak
vändning, att han måst föras till lasarettet för att undergå en
operation, som skulle rädda livet på könets bekostnad. Jag tror, att de
bland oss, som deltagit i hans utsvävningar, sovo tämligen illa den
natten och under de följande dagarna kände sig ynkligare än om de haft
sju dödliga sjukdomar i kroppen. Måtte icke skräcken ha släppt dem för
tidigt!
Jag för min del beklagade djupt hans öde och prisade min egen
ståndaktighet. Men examen stod för dörren och jag hade icke någon tid
över för den olycklige ynglingen. Först då jag med stor heder bestått
mitt prov, erinrade jag mig honom åter. Jag erfor, att han alltjämt
vistades på lasarettet som konvalescent. Jag gjorde honom ett besök.
Han låg klädd på sängen, avmagrad och om möjligt blekare än förr men
eljest sig tämligen lik. Mina tafatta och måhända något klumpiga försök
att trösta avfärdade han med smutsiga skämt. Först då jag uppmanade
honom att bära sitt öde med tålamod och ägna sitt liv åt någon stor och
god gärning, som kunde ersätta förlusten av kärlekslycka och familjeliv,
tog han saken allvarligare och yttrade:
Tror du, att jag tänker överleva det här? Då känner du mig inte.
Därefter utgöt han sig i hädelser och smädelser mot livet och den
Högste, smutskastade allt och lämnade intet rent. För att avbryta dessa
styggelser frågade jag, hur hans mor tagit hans olycka. Han svarade helt
vårdslöst, att hon i varje fall borde ha varit förberedd, eftersom han
aldrig stuckit under stol med sitt leverne utan, tillfrågad därom,
snarare överdrivit än mildrat. Jag fann ingenting vidare att säga den
unge cynikern utan tog ett tämligen hastigt och kyligt farväl. Jag
räckte honom handen.
Han tog den. Men plötsligt satte han sig upp till hälften, drog mig till
hälften ned, slog armarna kring min hals. Och han brast i en gråt--och
Gud skone mig att höra den engång till. Han låg i famnen på mig,
hjälplös och ömklig som en liten barnunge, och jag visste inte, vad jag
skulle göra. Till sist gick gråten ned i snyftningar och snyftningarna
övergingo till ett lågt rabblande mummel, vilket jag slutligen uttydde
som:
Mamma, mamma, mamma--
Då tänkte jag: Den förstockade har veknat; han vill tala vid sin mor.
Jag gjorde mig lös och skyndade att uppsöka en sjuksyster, som jag
underrättade om hans bön. Hon såg helt bestört på mig och svarade:
Hans mor har visserligen varit här men for redan för en vecka sedan. Det
måste råda ett hemskt och besynnerligt förhållande dem emellan, ty då
han fick veta, att hon var här, blev han ursinnig och förbjöd oss att
släppa in henne. Och hon visade icke någon stor lust att träffa honom
utan avlägsnade sig.
Jag återvände till den olycklige ynglingen, som nu var fullkomligt lugn
och låtsades om intet. Vi togo avsked.
Vad mig beträffar, så visade han sig sannspådd. Jag blev präst och gifte
mig tre gånger med barnrika änkor. Nu återstår endast gravstenen med de
inristade dygderna, slutet på en obetydlig men hederlig levnad. Om min
ungdomsvän visste jag i många år blott det, att han för egen räkning
varit mindre sannspådd och alltjämt levde. Tänkte jag någon gång på
honom, vad väl sällan skedde, betraktade jag honom som den olyckligaste
människa på jorden. Ty jag har alltid haft en klockarkärlek till barn
och synnerligast till mina egna. Fast de orsakat mig många umbäranden,
har jag haft min fröjd i att se dem beta och växa som killingar. När den
sjunde kom till upphörde jag att röka och det klara bondvattnet kom på
mitt bord; vid den tionde avstod jag från att se gäster i mitt hus;
tolvan tog ifrån mig böcker och tidskrifter; efter fjorton har jag inte
skaffat mig nya kläder; sexton vande mig av med snuset och förbjöd mig
att giva allmosor, vilket faller sig svårt för en präst att underlåta.
När den sjuttonde och sista kommit till världen, beslöt jag att icke
vidare besöka min kära hustru. Det var det allra värsta men
oundgängligt, om jag inte ville avstå från att äta. Så sköt då
självbevarelsedriften en regel för den porten.
Men den olycklige ynglingen återsåg jag för ett tjugutal år sedan, då
jag var på prästmöte i en stad, som jag inte vill namngiva. Där hade
nyligen invigts en makalöst grann krog, som skulle vara förgylld från
ovan till nedan, och det tyckte jag var underbart. Så att jag sa till
mig själv: Nu har du predikat så många gånger mot de rikas fördärvliga
lyx, att du ock bör se den. För resten ska du ha någonting att berätta
för barnen, när du kommer hem. Alltså steg jag dristeliga in, satte mig
i ett hörn av salen och beställde en kopp kaffe. Krogen var verkligen
syndigt grann och vacker, men min uppmärksamhet fästes dock mest vid det
lysande följe av damer och herrar, som fyllde den. En liten lantpräst,
som vallar sin hjord på magra tegar, känner sig bortkommen i sådant
sällskap, förlägen och en liten smula förargad. Ty även om man med glatt
mod vandrar den smala vägen fuller övertygad om, att den är den rätta,
känner man understundom en viss nedslagenhet vid anblicken av dem, som
förstått att taga sig fram på den breda.
Jag satt alltså i skymundan och filosoferade vid min kaffekopp, då jag
varsnade en man, som av allt att döma var ett strå vassare än alla de
andra. Hans hållning var rak, hans gång majestätisk och varhelst han
framskred, hälsades han med aktning. Men han var ingen annan än min
skolkamrat, Arthur, den olycklige ynglingen. Jag kände genast igen
honom, fast han mycket ändrats. För spenslig förr, för bred nu. Det
smala, vita ansiktet rött och pussigt. Jag jämförde i sinnet den
hjälplöst gråtande pojken med den trygge, ståtlige mannen. Och ehuru att
jag väl bort glädja mig åt förvandlingen, gladde jag mig icke.
När han kommit i närheten av mitt bord, reste jag mig och gick emot
honom. Jag frågade: Känner du mig? Nej. Han kände mig ej fast jag
förändrats vida mindre än han. Jag nämnde mitt namn; han betraktade mig
helt bekymrad och svarade:
Jag vet, att jag känner dig ganska väl; men ditt namn säger mig
ingenting.
Då nämnde jag staden och skolan; alltmera bekymrad och förlägen blev han
och jag såg att han kramade sitt minne. Han sa:
Min skolgång var något vidlyftig och jag besökte många städer och
läroverk. Men låt oss sätta oss, så kanske det klarnar.
Vi togo plats mitt i salen och han beställde för oss båda allehanda
läckerheter i mat och dryck, som ditintills och dädanefter varit mig
förvägrade. Det sätt, på vilket vi blevo betjänade, styrkte mitt
antagande, att han var en betydande man. Så småningom men liksom
motvilligt vaknade hans minne och vi fördrevo en stund med att väcka
glada erinringar. Plötsligt sa han:
Skada att jag inte kan taga dig med till mitt hem! Min hustru är en
smula opasslig.
Aha! tänkte jag. Han är gift och hemlivets behag har han ej måst
försaka. Besynnerligt och något orättvist. Men vad förmår icke rikedom!
Nu skildrade jag mina öden och tillstod att hans spådomar voro på god
väg att besannas, ty jag var redan gift för andra gången och hade tolv
barn i stugan. Han sa leende:
Jag för min del har nöjt mig med tre!
Ehe? tänkte jag och frågade helt oförhappandes: Du har då också gift dig
med en änka?
Men det var icke fallet och min fråga förvånade honom. Då böt jag
hastigt samtalsämne, och under det vi pratade hit och dit, blev jag
alltmera tankspridd och funderade starkt och nagelfor mitt minne. Åter
beklagade han, att han icke kunde införa mig i sitt hem; och han sa:
Men min hustru väntar i dagarna en liten.
Oho! tänkte jag. Och nu upptäckte jag, att hans ansikte hade alla
sorgens rynkor och att pannan var fårad och dunkel. Jag visste icke
rätt, om jag borde tala eller tiga. Han måste likväl ha känt mitt varma
medlidande, ty han lade sin hand på min och kramade den kraftigt, i det
han sa:
Inte heller står det så bra till i mitt hem, som det borde. Rentut
sagt--jag är rädd, att det blir skilsmässa.
Jojo! tänkte jag. Här båtar ingen rikedom och hans straff har blivit
grymt nästan över förtjänst. I egenskap av präst ansåg jag mig dock böra
yttra några allmänneliga ord om äktenskapets helgd och den kristnes
plikt att förlåta; och jag sa:
Du bör tänka dig för mer än en gång.
Han svarade:
Du misstar dig! Jag har ingenting att förlåta. Bevare mig väl! Hur kan
du komma på en sådan tanke. Jag vill allt annat hellre än att skiljas.
Min hustru är den bästa maka och mor och dessutom skulle jag som den
felande parten gå miste om mina barn och det är mig en olidlig tanke.
Du är då den felande parten? sporde jag och spärrade upp ögonen. Han
svarade:
Fel och fel! Vem kan ändra sin natur? Du minns, att jag redan som
yngling hade en viss svaghet för det täcka könet och den har knappast
blivit mindre med åren. Emellertid har jag ingenting allvarligt att
förebrå mig. Men min kära hustru förstorar mina fel och plågar mig med
sin svartsjuka. Hade hon bara en smula förtroende för mig, skulle jag
vara den lyckligaste människa i världen!
Han suckade tungt men jag suckade ännu tyngre. Ty mina cirklar hade
rubbats, min rättskänsla hade fått en fläck och min naturkunnighet en
knäck. Den olycklige ynglingen, som vid mitt bröst begråtit sin
förlorade mandom, hade jag återfunnit som fader till tre barn med hopp
om ett fjärde och som den lyckligaste människa i världen, ifall han
blott icke plågats av sin hustrus svartsjuka. Min förvåning besegrade
min finkänsla och jag förde talet på vårt avsked. Jag sa att det gladde
mig att återfinna honom frisk och sund helst han varit i ett bedrövligt
tillstånd, då vi skildes på lasarettet. Nu började han stamma någonting
men yttrade till sist kort och avvisande:
Du missminner dig. Jag har aldrig legat på något lasarett.
Mitt minne är emellertid klart som kristall och just min stolthet, och
när någon vill förneka det, blir jag lätt lite het om huvudet. Jag
beskrev därför lasarettet, läkaren, sjuksystern och påminde honom om
allahanda detaljer. Till sist vaknade hans minne även på denna punkt och
han sa:
Du har rätt. Nu minns jag verkligen, att jag låg på lasarettet. Jag
fick difteri strax före studentexamen och min kära mamma reste ned till
mig och vårdade mig. Jag minns fullkomligt.
Nej, det gör du inte! genmälte jag, upphetsad av min iver att få rätt.
Difteri vårdas, som du vet, inte på lasarett. Och vad din kära mamma
beträffar, så vill jag minnas, att hon inte kunde tåla dig och du inte
henne. Utan du stack hennes porträtt var kväll med en knappnål. Och bär
du fortfarande den där medaljongen? Och har du nu kanske utbytt din kära
mors porträtt mot din kära hustrus?
Åter började han stamma och hans feta ansikte var så mörkrött, att jag
blev hart när ängslig. Men när han nu med sin sluddrande tunga beskyllde
mig för lögn, rann sinnet på mig. Ehuru jag av naturen är saktmodig,
besegrades mitt saktmod av min vedervilja och jag utbrast:
Det är du, som är lögnare av födseln. Mig bedrar du dock icke och än
mindre torde du vara i stånd att bedraga din hustru. Men kanske har du
verkligen bedragit dig själv, och jag skulle gärna vilja veta, hur
någonting sådant är möjligt!
Härpå svarade han ingenting utan talade i stället om ditt och datt, som
om vårt föregående samtal varit ogjort. Plötsligt avbröt han denna
svada, och efter några ögonblicks tystnad yttrade han ganska lugnt och
stillsamt:
Varför jag bedragit mig själv och hur jag kunnat, det kan jag säga dig.
Jag har i hela mitt liv blott älskat två kvinnor. Den ena var min mor,
den andra min hustru. Men du har rätt däruti, att min mor inte höll av
mig.
Och din hustru? var jag nära att fråga men bet mig i tungan. Ty hans
ansikte hade blivit vitt som förr och det stora köttet hängde slappt
kring den spensliga stommen. Jag tyckte mig se den gråtande pojken och
fast jag inte är blödig, var jag själv nära gråten. Han fortsatte
emellertid att tala om ditt och datt, som om ingenting hänt. När han
efter en stund reste sig och gick, var han lika stor igen. Jag satt kvar
och var åter lika liten och obetydlig som förut i den makalöst granna
omgivningen.
* * * * *
Så var det med den saken, avslöt prästen sin berättelse. Kanske var jag
obarmhärtig. Jag fick senare veta, att det verkligen blivit skilsmässa,
ehuru icke på hustruns begäran utan på mannens. Så att möjligen har jag
krossat det äktenskapet. Men jag har icke fördrag med folk, som trolla
bort sina minnen och leva i inbillningar. De häda Gud och den naturliga
ordningen. För resten äro de redan döda och bör inte få gå omkring och
spöka. Mitt straff fick jag i alla fall och det genast. Ty i sin
förvirring glömde karlen bort att betala vår rikliga förtäring, vilket
alltså föll på min lott och blev kännbart.
Men nu, fortsatte han, kan det vara tid för mig att bjuda farväl. Eljest
kunde hennes nåd få den föreställningen att jag tänker stanna till
middag. Och förvisso skulle jag tackat och sagt ja, om jag inte haft
alla barnen med mig.
Orden väckte förstämning och skrämde damerna Willman. Prästens barn på
gården hela dan betydde friden förstörd jämte häckar, buskar, rabatter
och bärträd. Varje vrå i park och trädgård skulle genomsnokas och alla
rummen i huset. Gömmor, som kanhända dolde någon oskyldig svaghet,
skulle blottas, undanlagda brev finnas och läsas både tyst och ljudligt,
toalettbordens diskreta slöjor avhöljas, alla hemligheter, stora som
små, samvetsgrant bringas i dagen. Därtill oförutsedda olyckor, krossade
speglar, lössläppta tjurar, smärre eldsvådor och dylikt. Prästens barn
saknade ingalunda tukt och ordning; i hemmet uppträdde de på det mest
mönstergilla sätt, men prästen ansåg med rätta, att barn någon gång
måste rasa ut. I trots av dessa utsikter framstammade fru Olga redan en
inbjudan, då Ludwig avbröt henne, ropande:
Stopp Olle och hör ett förslag, som tar hänsyn såväl till prästabarnens
berättigade intressen som till våra. Kyrkoherden förbinder sig att samla
sina barn och väl inräknade stuva dem i skrindan. Under tiden reder
tante Sara en makalös matsäck och med den ombord avresa prästabarnen
glada och tillfredsställda. Vi åter få ännu någon tid njuta kyrkoherdens
sällskap. Och jag säger än en gång: Herr kyrkoherden är en trevlig
präst!
Jaså, du gör det! mumlade kyrkoherdens äldste son och nalkades hotfull;
men fadern höll honom tillbaka, sägande:
Stilla dig! Förslaget är gott och gillas. Leta du reda på barnen, så ska
jag spänna för och köra fram.
Så skedde. Kyrkoherden begav sig till stallet och äldste sonen begynte
jaga. Ludwig sa till Brita: Låt oss hjälpa honom! Och snart ljödo
jaktrop och härskri från alla delar av parken och gården. Jakten
misslyckades. Brita Djurling föll själv offer för tre halvvuxna pojkar,
som bakbundo hennes händer och fastsurrade henne vid ett träd, varpå hon
medelst en bränd kork försågs med mustascher, pipskägg och två horn.
Ludwigs enda byte blev en treåring, som låg på magen och gallskrek allt
under det att gåskarlen bearbetade honom med sina kraftiga vingar.
Damerna Willman, Brenner och Alexander började inom kort se rött,
jaktfebern grep dem och de hängåvo sig med iver åt fångsten. Och vad