Eros' begravning - 08

jag inte heller. Han försvann helt enkelt, lät aldrig höra av sig. Från
månen kom han och till månen återvände han. Men jag hade då bara en
tanke och en önskan: Jag ville bekänna för far. Innan han dog måste jag
tala om alltsammans; annars skulle jag aldrig få frid. Jag gick hela
följande dag och sökte ett tillfälle, men modet svek mig. Tungan vägrade
helt enkelt. Far somnade som vanligt klockan nio, och den kvällen satt
jag vid hans bädd. Efter en liten stund vaknade han åter. Han såg på mig
och sköt samman ögonbrynen, som han brukade göra, då han förundrade sig
och tänkte efter. Han sa: Ska du inte gå ut i kväll?
Jag mumlade någonting och skyndade in i mitt rum. Jag var illa däran,
matt och eländig. Jag kunde inte gråta ens. Visste far något? Och vad
visste han? Jag tänkte: Han vet alltsammans, men han kan inte ens förmå
sig att banna mig. Han vämjes vid mig, därför att jag är en slyna, som
bedrar sin döende far. Och jag förstod, att jag varken skulle få bekänna
min skuld eller erhålla förlåtelse.
Hela nästa dag satt jag tyst vid hans bädd, förmådde inte säga ett ord.
Far var också tyst. Klockan nio somnade han och sov vid pass tio
minuter. Så lyfte han plötsligt huvudet och sa: Tänker du inte gå ut i
kväll heller? Då brast mitt hjärta i två hälfter och mitt hjärteblod
strömmade ut i tårar. Och med tårarna bekännelsen. Jag låg på knä vid
hans bädd och berättade alltsammans. Far lät mig tala och gråta och jag
gjorde båda delarna länge. Till sist tystnade jag och väntade min dom;
far sa:
Det är så dags att tala om det där nu, sen jag legat här i veckor och
hört på er.
Och han tog sig en funderare; ty i hela sitt liv hade han aldrig begått
en överilad handling eller sagt ett obetänksamt ord. Slutligen strök han
mig över kinden, vilket var förlåtelsen. Och han sa:
Egentligen borde jag vara mycket ond på dig och ännu mera på den unge
lymmeln, som ville förgifta mig. Det borde jag. Men å andra sidan har
han fördrivit många tunga timmar, och du gjorde mig just ingen tjänst,
då du tystade på honom. Jag skulle bra gärna vilja veta, hur han till
sist ska få bukt med den där rysliga tanten. Ja, jag är verkligen
ledsen, att jag inte får höra slutet på historien, ty den var spännande.
* * * * *
Sen dess, fortsatte Betty, har jag tänkt och trott och stundom funnit
bekräftat att vi överdriva betydelsen av våra handlingar, de onda ej
mindre än de goda. Kanske sover också den gode Guden för öppet fönster,
och då vi engång på skälvande ben släpa vår syndabörda inför hans tron
kommer han kanske att säga: Egentligen borde jag vara mycket ond på dig,
men å andra sidan har du fördrivit mången tung timme--
Förlita sig inte på det, hon lilla mamsell! snäste prästen vresigt. För
då torde hon i sinom tid bli obehagligt överraskad. Helvetet tar dem som
synda, alldeles som solen torkar snöslasket. Det är nog tämligen
bergsäkert. Och för syndare mot sjätte budet brinner en särskild eld,
vars lågor slå upp över själva jordskorpan. Ty förvisso ser man dem
brinna redan här i livet. Den som haft den tunga plikten att giva
Jan-Petter Janselius sista smörjelsen vet väl, att hettan börjar bli
svår redan på denna sidan graven.
Antydan om, var man för närvarande hade att söka den hädangångne
Larsboherrn, väckte ingen rörelse utom hos änkan, som hastigt vände sig
bort, och hos Ludwig, som skrek:
Kors i jissi namn! Nu börjar prästen bli trevlig igen. Men här har den
ena efter den andra anfört slående bevis för kärlekens vikt och
betydelse i olika skiften och gestalter. Och jag vill sannerligen inte
undandraga mig min plikt, utan nu ska tvillingarna fram! Jag ska berätta
så fint och anständigt att varken herr generalagenten eller tante Sara
ska finna någonting brokigt i den historien.
Det var engång ett manligt tvillingpar av ädlaste skapnad och
fullkomligaste likhet. Och likheten sträckte sig också till tycke och
smak, så att de älskade samma flicka. Då sa den ene till den andre: Det
här är ett sådant fall, då bruden bör ha valet fritt. Och de gingo till
flickan och friade och bådo henne välja utan att genera sig. Hon
betraktade dem fram och bak och vände på dem och kände på dem och bad
dem räcka ut tungan och hon lät dem trava och galoppera och klämde dem
på hasorna och såg dem i mun och förfor lika samvetsgrant som vid ett
hästköp. Men det var stört omöjligt att upptäcka den ringaste skillnad.
Då la hon handen slumpvis på den ene och ropade: Dig tar jag, för annars
blir jag galen. Men bror din måste genast resa till en annan världsdel,
ty kärleken är en och oföränderlig och varar hela livet och jag vill
inte veta av några förväxlingar eller andra tråkigheter.
Det var kloka ord och så skedde. Men tvillingarna voro sjömän och ödet
ville, att de skulle råkas än engång och blåste så finurligt på deras
skutor, att de löpte in i samma hamn någonstans långt borta. Man tänke
sig deras glädjetårar! När de skildrat sina äventyr, sa den ogifte:
Broder, en fråga! Är du lycklig i ditt äktenskap?--Sätt dig på det!
svarade den andre. Mitt äktenskap har på grund av dess lyckliga
beskaffenhet satts i högsta klass och vi älska varandra dag och natt
året runt, så att vi få blåsor på läpparna. Dessutom ha vi svurit en
helig ed att dö tillsammans och inte överleva varandra en dag ens.--Kors
i jissi namn! utropade tvillingen och i sin starka rörelse ville han
omfamna brodern, men bar sig inte bättre åt än att han knuffade ned
honom från kajen. Det hade varit en smal sak att dra upp honom, men
tvillingen hade sina söndagskläder på, och under det han tog av dem och
vek ihop dem, som hans mor lärt honom, kom en haj och åt upp den
olycklige brodern.
Sedan den ogifte bittert begråtit den gifte, sa han till sig själv: Hur
ska det nu bli med lilla svägerskan? Det här är en ledsam historia för
henne särskilt i betraktande av den där heliga eden. Det vore skada på
tös. Han funderade ett litet slag och gick därpå ombord på broderns
skuta och sa: Här är jag nu igen era busar! Känner ni inte igen mig?
Karlarna svarade: Nog känner man igen dig, fähund, om det så vore i
mörka natten. Då kände han sig trygg för upptäckt och seglade hem med
broderns skuta. Hemma gick det likadant; ingen betvivlade att han var
den gifte och numera avlidne tvillingen. Visst kände han sig litet
skral, då han trädde inför den älskade kvinnans prövande blickar; visst
var han litet orolig att inte fullt motsvara alla förväntningar, men det
var onödiga bekymmer. Ty vetenskapen lär oss att tvillingar av denna
sort äro varandra lika in i minsta detalj. Han bestod provet och följden
blev att de levde sälla och nöjda i många, många år.
Ända till dess att de skulle fira guldbröllop. Då small det och sprack
och gick upp i sömmen, som man säger. Där satt i sin förmakssoffa den
älskliga fina lilla gumman med snövitt hår och bredvid henne satt den
väderbitne åldringen och höll hennes hand i sin. Och gumman tackade den
Högste, som låtit henne leva i ett långt och lyckligt äktenskap utan
trassel och mankemang. Fint och smort hade det gått hela vägen och inte
klickat på en enda punkt. Än prisade hon sin gud och än sin man och hela
tiden sig själv. Hon utlade texten, rotade i minnena, smickrade gubben
och sa att han var densamme i dag som för femtio år sedan. Och alltid
har du varit min snälle, rare gubbe, sa hon, och dig lik från den ena
dagen till den andra. Undantagandes den gången då du kom hem från den
och den resan i fjärran vatten. Då hade du förändrat dig en liten
gnatta. Men bara till din fördel, så att du var rappare och duktigare,
och jag tyckte nästan ännu bättre om dig efter den resan.
Då tänkte den falske tvillingen: Nu är rätta stunden för en gentleman
att bekänna färg och lägga korten på bordet. Jag vill ej dö med en lögn
på mitt samvete. Och i skonsamma ordalag späckade med vackra tänkespråk
skildrade han den sorgliga händelsen och bedyrade att han gärna skulle
ha kastat sitt bästa snus i ögonen på hajen, om han därmed kunnat rädda
sin olycklige broder. Men varken hans skonsamhet eller hans ädla
tänkesätt hjälpte det bittersta. Gumman blev översiggiven och slog
omkring sig och grät och betedde sig, som om hon velat riva ned hela
huset. Och hela tiden ropade hon: Det grämer mig! Det grämer mig!
Tvillingen blev nästan litet stött. Han hade alltid gjort sitt bästa för
att vara henne till lags, och att hon blivit änka var inte hans fel utan
hajens. För resten hade hon haft mindre men av det än änkor i gemen. Och
han karskade upp sig och sa: Vad är det, som grämer dig, tokstolla? Har
du inte själv sagt, att du just inte märkt någon skillnad på mig och min
bror utan att vi så att säga varit oss lika hela livet igenom?
Men gumman skrek:
Det är just det som grämer mig! När ödet gjorde mig till änka och
narrade mig att bryta det heliga löftet till min stackars man, så kunde
jag åtminstone ha fått lite ombyte!
* * * * *
Det är en bra historia, avslutade Ludwig sin berättelse. Och fastän jag
för tante Saras skull nödgats ersätta de finaste poängerna med
blinkningar och harsklingar, känner ni nog på er, att det är en tragisk
skildring ur det verkliga livet. Vill herr kyrkoherden dra den om söndag
och får jag sköta reklamen, så garanterar jag lapp på luckan.
Detta grova skämt med den vördige prästen möttes på många håll med
ovilja, men prästens köttslige son bröt ut i ett sakta och gnäggande
fnitter som jämte minspelet uttryckte tydlig beundran för den unge
grevens skämtsamma snille. Och Ludwig blev flat! Han sa till Brita:
Vad går det åt dåren? Se hur han grinar, när jag grovt förolämpar hans
far! Har vreden släckt hans ljusa förstånd?
Han reste sig, gick bort till prästens son och sporde:
Hör nu herrn! Var det inte herrn, som nyss ville tala med mig bakom
lagårn?
Jag vet just inte det, mumlade prästens son och smålog förläget. Men
Ludwig rynkade pannan i grubbel och återvände till Brita, som sa:
Lugn min ängel! Den där kommer inte att kröka ett hår på ditt huvud, om
jag får hållas.
Hållas? upprepade Ludwig.
Älskade Ludwig, sa Brita, tror du att jag kan tillåta den där lurken att
klå upp dig och kanske vanställa ditt vackra barnaanlete? I en halv
timmes tid har jag haft honom under behandling, fast du blindbock
ingenting märkt.
Vad för behandling? frågade Ludwig. Och Brita svarade:
Jag värmer upp honom. Jag ska nog visa, att jag kan den konsten lika bra
som Betty och Lizzy. Se hur han rodnar! Lurken kommer inte att slåss,
säger jag, om inte för min skull.
Nu bleknade Ludwig, och när han såg sin älskade, trofasta flicka brösta
av, lägga an och med blixtrande blickar beskjuta en annan mumlade han
sakta för sig själv:
Finns det något djävligare än kvinnor? Betvivlas!
Men Lotten Brenner sa:
Det där var historien om ett guldbröllop och till halten lika dum och
dålig som berättaren själv. Men jag tänker på, hur det ska bli med mig,
stackars flicka, då jag sitter åldrad någonstans alldeles ensam, då
ingen vän trycker min hand och smeker min kind, då jag alldeles upphört
att behaga. Den tanken gör mig förtvivlad.
Hon rev sig livligt i håret och tog--till generalagentens illa dolda
förvåning--fram sin lilla snugga, stoppade den och tände, drog några
kraftiga bloss och spottade långt ut i parken.
För resten, fortsatte hon, har jag själv som liten, liten tös varit med
om ett guldbröllop här på gården. Och det blev märkligt. Det var på
grevinnans, min fasters tid och före Jan-Petters. Vill ni höra?
Och hon berättade historien om

FILEMON OCH BAUKIS.

Där arbetarbarackerna nu stå, fanns i min barndom en trädgård, som inte
skämdes för sig. Tämligen förvildad var den visserligen och äppleträden
och päronträden liknade mest gamla kvastar, som Vår Herre varje sommar
behängde med några löv till ett under och tecken, att han gör, vad honom
behagar. Men han hängde också dit päron och äpplen och lät dem giva god
skörd vare sig det var fruktar eller ej.
Mitt i trädgården stod en ganska stor röd stuga i två våningar och med
kupigt mörkt tegeltak. Den var säkert mycket gammal; golvtiljorna voro
alnsbreda, trösklarna timmerstockar, dörrklinkorna nästan för tunga för
mina händer. På väggarna i salen fanns holländska kattuntapeter med
blommönster och en väldig kakelugn med två eldstäder. Den var, som hörs,
en bostad för ståndspersoner, och jag vet inte för vem den byggts eller
hur den förr i tiden använts. Men i min barndom beboddes den av Filemon
och Baukis, fast gubben här på trakten kallades Erik och gumman Lovisa.
Som jag minns honom, var han bortåt åttio år eller kanske mera, gumman
en tio år yngre. Han hade någon gång varit kusk på herrgårn, men det
var redan så längesedan, att ingen mindes när. Lite håvor och gåvor fick
de men hade varken stat eller pension. De enda djur jag såg där, var en
gris, en katt och tre urgamla, skalliga hönor, som tillsammans inte
orkade med mera än ett ägg om året. Täppa och potatisland hade de
förstås. Och gubben hade en lång svart rock, som han fått från herrgårn
och gumman hade en gredelin och blommerant klänning med halskrås. De
sutto i det fina huset som herrskapsfolk och gerådet var därefter
åtminstone i stora salen, som var det enda rum dit folk släpptes. Där
stod då gubben i position och tog emot, om man kom med en strut snus.
Tack för all del för den vänliga hågkomsten, sa han, jag hoppas kunna ge
den snälla grevinnan lika gott igen. Och det gjorde han om hösten, när
han kom med sina underbara päron. Då fick han snaps och tilltugg men
inte som annat folk i köket utan i lilla salen. Och där satt han och
underhöll grevinnan en timme, varefter han fick en korg med godsaker
till Lovisa. Men den korgen skulle han av någon anledning inte bära
själv utan en flicka eller dräng sändes med honom. Och han gick aldrig
jämsides med flickan eller drängen utan ett par steg före och höll en
käpp i handen.
Ingen visste, hur han kunde vara så fin som han var, alltid slätrakad
och med fadermördare kring den breda hakan. Ingen visste heller vem som
givit honom och gumman rätt att bo i det stora huset, som var alldeles
för vidlyftigt för deras stånd och villkor. Grevinnan gjorde
efterforskningar och fann, att då huset för en trettio år sedan stått
tomt, hade gubben och gumman helt enkelt flyttat dit. Men nu började det
bli ont om husrum på Larsbo. Grevinnan lät rusta upp stugan på ett
nedlagt skogstorp. Den hade kök och kammare och var ganska nätt; täppa
hörde till, lagård, fruktträd och buskar. Men det var ju på intet sätt
att förlikna vid det stora röda huset. Då grevinnan föreslog gubben att
flytta dit, skrattade han åt henne och gjorde på ett hövligt och
skämtsamt sätt narr av henne. Nej, kom aldrig mer till mig med det! sa
han. För då nödgas jag tro att grevinnan blivit vilsen. Hur skulle det
se ut, om vi flyttade till det där lösseboet? Folk kunde tro att det
gått utför med oss på gamla dar. Inte för att jag bryr mig om, vad som
pratas i socken. Men Lovisa har sina känslor! Och om det tillåts mig att
i ödmjukhet ge grevinnan ett råd: Stöt sig inte med Lovisa!
Därvid fick det tillsvidare bero. Gubben spatserade tillbaka till det
fina gamla huset, kavat och rak i ryggen, rödblommig mellan de vita
polisongerna. Och han hade klarat sig ur många svårigheter och
genomdrivit sin vilja vid flerfaldiga tillfällen genom att säga: Får jag
ge ett råd? Stöt sig inte med Lovisa!
Men Lovisa var en liten gumma med stora, runda ögon, stort, runt huvud
och liten, rund kropp. Hon var så urbeskedlig att man nästan kunde tro,
att hon tappat målföret. Hon sa aldrig ett ont ord, och det myckna goda
hon sa bestod mestadels i ömma och förtjusta utrop. Det fanns inga
planer att stöta sig med henne och det visste väl gubben bäst som
regerade henne som tuppen regerar hönan. Själv var han munter och
godmodig och då vi barn stulo frukt i hans trädgård, låtsades han aldrig
se oss, försåvitt vi inte kommo alltför tidigt på morgonen. Han hade ett
förskräckligt morgonhumör och det ska ha varit orsaken, varför han fått
avsked som kusk. Det gjorde, att vi barn helst stulo hans frukt om
mornarna, och även de lataste bland oss kunde inte motstå frestelsen
utan knogade upp klockan sex för att stjäla hos Erik. Då kilade han
omkring under träden med en piska och snärtade oss. Mina ben voro ofta
randiga och svullna. Om gumman också fick smaka piskan, det vet jag inte
men tror det knappast. Ty när han var i det humöret, brukade han utstöta
en sorts gäll vissling, som enligt mitt förmenande var ett varningsläte
för gumman. Och jag hörde honom också ropa: Kvinna! Håll dig undan! Jag
har djävulen i hjärtat och piskan i hand!
Sådant hände om mornarna; eljest var han from och gladlynt. På gumman
hade han ingenting att anmärka undantagandes tre ting. Det ena var det
häftiga lynne, han påstod henne äga. Men det var en klar lögn. Det andra
var, att hon snöt sig i underkjolen. Det var sant och grämde honom desto
mera, som han påstod att enda verkliga skillnaden mellan bättre och
sämre folk låg i näsduken. Han hade själv de allra finaste
battistnäsdukar med min farfars namnchiffer och grevekrona. Somliga
påstodo att han stulit dem, men det troliga är att han fått dem efter
farfars död då allt linne utdelades bland folket. Den tredje
anmärkningen bestod däri att gumman inte löd honom på fläcken och
efterkom hans önskningar ögonblickligen. Det var delvis sant, ty gumman
var döv och hade mycket svårt att fatta vad han sa henne. Gubben tyckte,
att gumman på femtio år borde ha lärt sig förstå hans miner och
åtbörder. Han övade och exercerade henne dagligen utan att hon gjorde
några egentliga framsteg. Det bedrövade dem båda, men enligt mitt
förmenande levde de ganska lyckligt.
Emellertid började torvupptagningen i stor skala och det blev allt
trängre om utrymmet på Larsbo. Förvaltaren låg över min faster och
uppmanade henne att låta avhysa de båda gamla och skicka dem till
fattighuset, eftersom de i sin sturskhet inte ville nöja sig med
skogstorpet. Det bar henne emot och hon fann en annan utväg. De gamla
hade två döttrar, som båda voro präktigt gifta, den ena med en
sotarmästare i Örebro och den andra med en kopparslagare i Arboga.
Engång, då grevinnan var i Örebro, kallade hon till sig sotarmästaren
och gjorde honom det förslaget, att han skulle taga svärföräldrarna i
sitt hus och sin kost mot hederlig vedergällning och ett passande
underhåll. I betraktande av deras höga ålder kunde det ju också vara
lämpligt att de fingo vård och tillsyn. Sotarmästaren hade ingenting
emot förslaget, vad gumman beträffade, men gubbens svåra morgonhumör
skrämde honom. Han sa: Min svåger i Arboga är kopparslagare och en satan
till karl; han är minsann inte buskablyg. Om han vill ta gubben, så ska
jag gärna ta gumman.
De blevo ense och sotarmästaren och kopparslagaren blevo också ense.
Tiden för avhämtningen bestämdes till en dag på sensommaren då de gamla
skulle fira guldbröllop och då döttrarna och mågarna i alla fall skulle
ha gjort den långa resan för att bereda dem en glädje. Eftersom gubben
var tjurskallig, beslöt man att tillsvidare hemlighålla saken. Min
faster sa alltså ingenting åt de båda gamla, och då den betydelsefulla
dagen nalkades, reste hon bort, sedan hon först givit order om, att
guldbröllopet skulle firas med all tänkbar ståt och på hennes bekostnad.
Vid tolvtiden på guldbröllopsdagen begåvo vi oss till den fina gamla
gården. Jag, som var sju eller åtta år, representerade min faster och
var vitklädd och hade en blomkrans på håret och en stor blomkvast i
handen och i blommorna ett kuvert med pengar. Närmast efter mig kommo
alla gårdens honoratiores, förvaltaren och bokhållarna, rättaren och
kusken med hustrur, hushållsmamsellen och kammarjungfrun. Vidare infunno
sig klockaren och skolläraren och skollärarinnan och kanske ännu några
flera men allasammans bättre folk. Ett par pigor buro stora korgar med
Guds gåvor.
Gubben i svart rock och galonerad kuskmössa stod mitt i trädgården och
bredvid honom gumman. Stora röd-och-gula päron och skär-och-gröna äpplen
hängde på bugnande grenar över deras huvuden. Gubben mottog vår hyllning
med lagom förvåning, artigt och värdigt; gumman mös och pep av
tacksamhet och lycka. Ett bord dukades bland hallon, vinbär och krusbär
och vi slogo oss ned och tittade mot vägen. Bäst det var, reste sig ett
dammoln och ur molnet kom med rassel och smattrande hovar Larsbo
char-à-bancs, lövad och med den likaledes lövade kopparslagaren på
kuskbocken. I vagnen sutto sotarmästaren, döttrarna och några barn och
barnbarn. Det hela slingrade och slog, slank och log; ty körsvennen var
mer munter än skicklig och i matsäcken fanns ett femkannorskrus med
brännvin och ett annat med punsch. Vi lantbor hade varit stillsamma och
sedesamma och vi hade talat om väderleken. Men stadsbor som dessa äro
gladare och hurtigare och skickar sig ledigt. Kopparslagaren tog alla i
famn och mig kysste han så att skäggstubben stack hål på skinnet. Ful är
du, sa han, men nu har jag i alla fall kysst en grevinna!
Vi bänkade oss kring bordet, åto och drucko. Kopparslagarn gav mig ett
glas punsch och strax blev jag så yr i huvudet, att jag varken såg eller
hörde någonting tydligt. Armar och ben, huvuden och händer dansade runt
för mig bland päron och äpplen under himlen. Men när jag återkom till
besinning, varsnade jag gumman och gubben. Hon stod och drog honom i
rockärmen och han drog åt sitt håll så att de vacklade fram och
tillbaka. Gubben skrek:
Nej, jag ska till Arboga, och det passar mig, för det är en fin stad.
Där ska jag gå på de släta gatorna och spegla mig i de stora fönstren.
För jag är trött på bondlandet och på dig med bondgumma!
Och han vände sig till de andra och sa:
Tror ni att jag på femtio år kunnat lära henne att snyta sig som folk?
Snyt dig! röt han i örat på gumman. Snoren rinner om dig!
Det var sant, ty gumman grät bittert. Nu tog hon genast upp underkjolens
kant och snöt sig.
Si! Si! Si! triumferade gubben. Tri ting har jag aldrig kunnat lära
henne, fast jag ordnat och exerat i femtio år: att snyta sig som folk,
att lyda på momangen och att styra sin elaka tunga. Nej, nu är jag
utless på dig, Lovisa! Far till Örebro du! Far till Örebro! Jag far till
Arboga!
Gumman drog och grät och grät och drog och slutligen lyckades hon få
honom in i huset. Det sista jag hörde av dem, var gubben som skrek: Jag
är utless på dig, gumma! Har jag inte dragits med dig i femtio år och nu
ska du missunna mig! Att komma till Arboga! Men si det ska jag! Och leva
herrens glada dagar! Ska jag!
Mer fick jag varken höra eller se av Filemon och Baukis, ty fasters
kammarjungfru tog mig skyndsamt vid handen och förde mig hem.
Antagligen hade sällskapet blivit alltför livligt. Men när glädjen stod
som allra högst, skall gubben ha kommit ut igen, förlägen och allvarlig.
Han tog sin måg kopparslagarn avsides och förklarade, att det hela varit
ett skämt. Varken skulle han fara till Arboga, ej heller gumman till
Örebro. Utan de skulle förbliva i sitt hus, de dagar som återstodo. Då
blev kopparslagarn förtörnad och han sa:
Är du tjurskallig gubbe, så ska vi genast packa ihop. Och det ska vi
ändå göra, eftersom vi måste ge oss av bittida i femdraget.
Så gingo de in i huset, döttrarna och mågarna och de andra, och begynte
packa ihop. Förvaltaren lät en skrinda köra fram och i den stuvades
bohaget. Och förvaltaren sa:
Det är grevinnans befallning. Där har ni, för att ni inte ville bo i
skogstorpet.
Nu gick gumman från den ene till den andre, från döttrarna till
mågarna, från förvaltaren till klockaren, från skolläraren till
hushållsmamsellen. Hon tog var och en i hand och till var och en sa hon
allt under det hon grät:
Å kära hjärtanes! Kan I inte förstå? Kan I inte förstå!
Skolmästarn sa:
Vad kan vi inte förstå? Ska gammalt folk vara så tokigt att de inte kan
bo i var sin stad? När det länder till deras bästa och de få den ömmaste
vård av barn och barnbarn!
Men gumman hade inte fått flera ord än dessa:
Kan I inte förstå! Kan I inte förstå!
Och gubben stod ordlös inför omstörtningen, tung efter middagsruset.
Visste till sist inte bättre än att begagna det gamla knepet och säga:
Får jag ge er ett råd? Stöt er inte med Lovisa!
Då kunde de inte annat än skratta, men de blevo också rörda av de båda
gamlas hjälplöshet; de togo dem i famn och klappade om dem och under
tiden fullbordades packningen. När besvärligheten var undanstökad och
gumman äntligen tystnat och med henne gubben, ville kopparslagarn att
glädjen skulle återvända, eftersom det i alla fall var en festdag. De
båda gamla bekransades, sotarmästarn höll tal för dem och prisade deras
trohet och kärlek; döttrarna och barnen satte sig när dem och smekte
dem. Det läto de ske; men när de suttit en stund, reste de sig och
gubben sa:
Ska vi fara bittida, så är det bäst att vi gå bittida till sängs.
De gingo in i huset, där en bädd lämnats kvar åt dem för natten. I
trädgården fortsatte festen, och som hushållsmamsellen sörjt för den med
rund hand, tröt glädjen inte i första taget. De gjorde sig glada, tills
plötsligt ett av barnbarnen kommo springande och ropade:
Titta farfar och farmor! Titta farfar och farmor på vägen!
Ett stycke bort på vägen gingo gubben och gumman och mellan sig sköto
och drogo de en kärra, och på kärran stod sängen. Genast rusade de efter
dem och hunno snart fatt dem. De skreko och ropade om varandra, somliga
förargade, andra rörda, åter andra skrattande. Men gubben sa:
Nu gå vi till skogstorpet. Ska I inte unna oss det heller?
Pass mante! svarade kopparslagarn. Vi ha ord och avtal med grevinnan och
det blir ingen ändring.
Han tog gubben på armen just som en barnunge, sotarmästarn tog gumman
och de andra togo kärran. Så stängde de in dem i huset. Festen fortsatte
tills det blev tid att gå till sängs. Stadsborna fingo husrum på
herrgården men en av döttrarna stannade för att vaka över de båda gamla,
som krupit till kojs och somnat. Hon redde sig en bädd bredvid deras och
höll sig vaken en god stund. Då hon inte hörde någonting från dem annat
än ett jämnt snarkande från gubben och snusande från gumman, lät hon
dock sömnen få sitt och sov en timme. Hon vaknade mitt i natten och fann
de gamlas bädd tom. Sedan hon ropat och letat förgäves, skyndade hon upp
till herrgården och väckte de sina. De begåvo sig åter uppför vägen till
skogstorpet och hade inte gått långt, förrän de hunno dem. Gubben låg
rak lång tvärsöver vägen och gumman satt på dikeskanten med hans huvud i
sitt knä. När hon såg, att barnen åter voro över henne, började hon
skaka gubben och dra i honom, men han vaknade inte. Barnen togo honom
mellan sig och buro honom hem, gumman följde tyst efter. Den gamles
kropp var iskall och barnen trodde, att han var döende. Men sedan de
gnidit honom och värmt honom med heta grötar, kände de att hjärta och
puls slogo normalt. Väcka honom kunde de däremot icke. En läkare
efterskickades och en klok gubbe och en klok gumma och allt vad på
trakten fanns av insikt och förstånd, men väcka honom kunde de icke. De
båda mågarna måste återvända till sina städer och yrken. Döttrarna
lämnades kvar för att vänta på gubbens uppvaknande.
Han sov fem dygn i sträck och hans besynnerliga tillstånd väckte allmän
förvåning. Ty fastän hjärta och lungor arbetade normalt tycktes alla
andra kroppens funktioner vara upphävda. Döttrarna sörjde honom redan
som död och hans hustru grät då och då en skvätt utan att dock visa den
förkrossande sorg, som man väntat sig. Det var också en gåta och båda
fingo samtidigt sin förklaring på sjätte natten. Den ena dottern, som
sov i rummet utanför de gamlas sängkammare, väcktes nämligen av ett
skrällande ljud. Hon lyssnade, men då hon inte förnam något vidare
buller, trodde hon sig ha drömt; hon steg dock upp och gläntade på
dörren. I sängen satt gubben kapprak och av ansiktet att döma i sitt
värsta morgonhumör; på golvet låg gumman på knä och samlade hop kokt
potatis och skärvorna av en karott. Och hon viskade: Äss, äss! Ge dig
till tåls! I morron kommer grevinnan hem och sen behöver du inte ligga
och åbäka dig utan kan få ordentlig mat.