Eros' begravning - 07

barnen inte förstörde, det förstörde fröken Alexander, som ständigt hade
ett lättfotat byte just inom räckhåll, ständigt ropade: Äntligen en unge
och ständigt tomhänt rullade runt i de dyrbaraste rabatterna.
Generalagenten däremot använde en klokare metod, satte sig stilla på
solvisaren och lät sin fågel sjunga. På så sätt fick han ett par barn
men nödgades åter släppa dem för att rädda fågeln och plåstra om några
lättare skråmor.
Äntligen framrullade i sakta mak prästen, hästen och skrindan. Leende
åsåg han en stund den spännande jakten, och då fadershjärtat fröjdats
tillräckligt åt ungarnas rapphet och slughet, stack han två fingrar i
mun och framstötte tre gälla signaler. Genast stannade leken och tretton
fnysande, frustande, flämtande barn klungade sig heta men stilla kring
fadern. Sitt nu upp! befallde han och de sutto redan i höet.
Nu visade sig åter de tre nätta små pigorna följda av tante Sara, alla
fyra bärande duktiga bördor, som prästen fördelade rundhänt och
rättvist. Tacka vackert! sa prästen, och barnen ropade alla på engång:
Tack kära far! Men han lärde dem bättre och de tackade nu tante Sara.
Slutligen skramlade skrindan nedför allén, följd av faderns ömma blickar
och de andras förtretna. Sedan Ludwig med omsorg tvättat sin vän, Brita
Djurling, och därpå löst hennes fjättrar, var ordningen återställd och
episoden lyktad.


En ny tog sin början med en säregen scen mellan gårdens värdinna och
förvaltaren Brut. Flocken av pustande och rödflammiga barnjägare
nalkades lusthuset i långsam marsch, då i dess dörr framträdde som på en
kasperteater Casimir och fru Olga. Den senare höll sina pekfingrar
hotfullt framsträckta och den behagliga kroppen, framåtböjd i en båge,
spänstig och spänd, höjdes och sänktes med fotbladen och studsade för
varje gång lätt på tåspetsarna. Mot henne stod rotad med hälarna Casimir
Brut, knäna svagt böjda, den mäktiga ryggen i en kurva och huvudet
framsträckt, armarna krökta och sakta svängande och de präktiga nävarna
redo att taga ett livtag. Det såg ut att bli ett verkligt spektakel,
hotfullt, besynnerligt och högst intressant. Damerna Willman dröjde en
halv sekund i förundran, men när tante Sara förskräckt och försynt ville
slå in på en annan väg, fnöso de plötsligt av iver och störtade fram som
fålar, varvid doktor Karolina lyfte sin kjortel till friare språng. Men
de kommo för sent, ty i ett nu upplöstes scenen i intet, Olga försvann i
lusthusets inre och förvaltaren trädde helt lugnt nedför trappan. Likväl
inbjöd hans min inte till frågor och damerna Willman skyndade in i
lusthuset och ropade: Vad har hänt? Klockan över herrgårdsportalen slog
med mörk malmklang tolv slag; soluret däremot kastade skuggan någonstans
mellan två och tre.
Vi sågo, sa Ludwig, ett gräl och början till ett slagsmål. Varför kom ni
av er?
Fru Olga svarade värdigt fast med skälvande röst:
Mellan husbonde och tjänare förekommer ej något sådant som gräl. Vi
resonerade bara. Jag tänker inte tåla, att mina flickor dras från sina
sysslor av hans oskickliga karlar. Det här med Bollan är en förolämpning
mot mig personligen. Jag bär ansvaret för gårdens skötsel och här skall
reformeras radikalt och efter vetenskapliga grunder.
Doktor Karolina log sitt veka leende och mumlade:
Detta sedliga nit förefaller så främmande här på Jan-Petters lummiga
Larsbo.
Fru Olga vände sig hastigt om, blek och storögd; hon sa:
Mitt nit är allt annat än sedligt. Om jag får be! Det är rent ekonomiskt
och kan således kräva att mötas med allvar.
Ja bevars, medgav Lizzy, men just ur ekonomisk synpunkt sett vore det en
dumhet att sätta Eros på svältkost. Hans pilskott är det starkast
stimulerande medel, som medicinens historia känner. Erosterapien har
ännu icke funnit sin vetenskapliga grundläggare, fast beaktansvärda
försök ej saknats. Men som huskur är den uråldrig. Erotikens
stimulerande inverkan på skalder och tänkare är välkänd, och antagligen
verkar den icke annorlunda på torvupptagare. En helt liten dos ökar
arbetsintensiteten kolossalt. En mycket trovärdig jägmästare har
berättat för mig följande: Han skulle avverka skog någonstans i obygden
och hade ett arbetslag på femton man. Ett äldre fruntimmer åtog sig att
hålla dem med mat. Hon var en duktig och matkunnig kvinna, men karlarna
voro i alla fall inte nöjda med kosten. De tjurade och surade, voro
ovilliga i arbetet, och det hela gick trögt. Slutligen ledsnade den goda
gumman på deras klander och lämnade dem i sticket. Att finna en
ersättning var inte lätt, och jägmästaren hade stora bekymmer, som han
händelsevis råkade anförtro åt en ung kvinnlig släkting. Hon kände
medlidande med de stackars männen, och dessutom var hon vetgirig av
naturen och ville gärna vara med om lite av varje. Hon erbjöd sig att
taga gummans plats, och ehuru hon inte dög mycket till i matlagning,
gjorde hon sitt bästa för att hålla karlarna vid gott humör. Efter en
vecka lågo fyra av dem på lasarettet, mer eller mindre knivskurna; men
de överlevande gingo fram som bärsärkar i skogen och tävlade om att visa
sin kraft och skicklighet. De mäktiga furorna föllo med fart och med
dån. Jägmästaren förvånade sig, men flickan sa: Deras krafter ha
mångdubblats, därför att jag lagar dem så god och närande mat. Och låt
mig bara hållas, men kom aldrig till min stuga, ty jag känner på mig att
det skulle bringa olycka. Jägmästaren lovade och han kämpade tappert
med sin nyfikenhet, men en höstkväll blev den honom övermäktig. Han smög
sig bort till kojan, som timrats upp för flickan. Det var så dags, att
hon borde reda aftonvarden, och på en häll utanför stugan brann mycket
riktigt en eld och över elden hängde en kittel. Några karlar voro
samlade runt elden; en av dem rev sig i huvudet och slängde en knippa
morötter i kitteln, en annan tog sig betänksamt om hakan och la en
fläsksvål till rötterna, en tredje tömde grynpåsen i soppan, en fjärde
betade bröd i den, en femte kryddade den med salt och peppar, ingefära
och kanel, anis och fänkol och alla de kryddor som fanns i burken. Den
sjätte rörde flitigt om med en träpinne i det han sa: Knepet med soppor
är att röra dem väl.
Men flickan, som skulle laga maten, syntes inte till! Då gick
jägmästaren in i stugan och där satt flickan och speglade sig och la upp
papiljotter till natten. Jägmästaren blev mycket ond, därför att hon
tänkte mera på sitt utseende än på sin plikt. För att grundligt näpsa
henne smög han sig på henne bakifrån, lade händerna över hennes ögon och
kysste henne. Flickan ropade: Ack olycklige, vem du än må vara! Har du
glömt, hur det gått dina kamrater? Var förvissad om att du ligger på
lasarettet i morgon så här dags! Då hon fick se, vem som kysst henne,
blev hon ännu mera bestört och anade en olycka. Men jägmästaren
skrattade åt hennes oro och gick med friskt mod därifrån. Vad sedan
hände är dunkelt Jag för min del hörde ingenting, men säkert är, att han
låg på lasarettet någon tid. Till följd härav upphörde avverkningen, det
duktiga arbetslaget skingrades och flickan gick till andra sysslor.
Av denna historia framgår emellertid, fortsatte Lizzy Willman, att redan
små doser erotik stärker ambitionen och kroppskrafterna samt ökar
matlusten, så att även mindre smaklig föda förtärs med frimodighet och
glädje. Sin mest gynnsamma verkan har dock detta medel vid fall av
bristande självförtroende och företagsamhet.
Det stämmer! bekräftade Ludwig. Jag kände en bankkassör, som stal
tjugutusen kronor bara därför att han en afton råkade komma i närmre
beröring med en serveringsflicka. Ändock hade han hela sitt liv gått och
gällt för att vara ett fårhuvud och en slö och slapp person, som man
kunde anförtro hur mycket pengar som helst utan ringaste risk. Det blev
en ändring! Flickan piggade upp honom och satte honom i form så att han
presterade ett riktigt vackert spel, smidigt och djärvt; på mindre
distanser som 10 och 20,000 kronor blev han distriktsmästare och fick
beröm av domaren och smickrande kritik i fackpressen. Men när
serveringsflickan fått honom så långt, tyckte hon att hon gjort sitt och
drog sig blygsamt tillbaka. Ingen människa spillde trycksvärta på henne,
och sådan har kvinnans lott alltid varit.
Det påminner mig, fortsatte Lizzy, om faster Anna-Lisa Willman och en
viss sorts unga idioter, som umgingos i hennes hem. Bland många andra.
De ledo av imbecillitet parad med melankoli och förryckthet.
Sjukdomsorsaken var alltid densamma: dålig uppfostran. De goda mödrarna
hade väl sagt: Var alltid hövlig! Gå ur vägen! Bocka dig! Bättre böjas
än brista! Låt bättre folk gå före dig! Tålamod är den ringes styrka!
Tro dig inte om för mycket! Varligt är aldrig farligt! Blygsamhet är
ungdomens skönaste dygd! Och andra lika lögnaktiga och dumma påståenden,
som de siktat genom erfarenhetens silduk i den olycksaliga tron, att det
var renaste guld. Resultatet av denna uppfostran blir ofta en psykos. Om
patienten införes i rum, där andra personer vistas, söker han skydd i
dörrspringor och kakelugnsvrår eller bakom gardiner och skärmar.
Framdragen ur sitt gömsle, råkar han i stark upphetsning, som snart
följes av utmattning och stundom kollaps. Tremor förekommer, stämman
blir hes och grötig eller också utomordentligt gäll, talet är stammande
och osammanhängande, pulsen ojämn, han svettas ymnigt särskilt om händer
och fötter i svåra fall förekommer inkontinens. Omdömet är avtrubbat och
han visar fullständig oförmåga till logiskt tänkande. Han anser sig vara
världens obetydligaste människa men tror sig samtidigt vara föremål för
allas uppmärksamhet. Skratt och viskningar sätter han alltid i samband
med sin person, och om det också inte visar bristande omdömesförmåga, så
är det i alla fall vådligt dumt. Han kan vara kunnig, flitig,
samvetsgrann, över medelmåttan begåvad och till karaktären överjordiskt
ren, men han är alltid underjordiskt blyg och tafatt. I yngre år kan
hans utseende vara ganska behagligt och man kan säga till sig själv: Det
blir nog någonting av den där pojken, om han får mera ruter i kroppen.
Men det får han inte! I alla händelser ej om han lämnas åt sig själv.
Navelsträngen blyghet kväver honom. Kastar han sig någon gång över ett
självständigt arbete, blir den glädjen inte lång. Snart stöter han på
någon liten detalj, som förefaller oöverkomlig. Andra skulle se på den
med otålighet, han betraktar den med ödmjukhetens vidskepelse. Jag har
velat flyga för högt! Vad min kära mor hade rätt! Så dalar han nedåt.
För att straffa sin egen djärvhet inmundigar han andras tankar i
kolossala kvantiteter, och ingenting kan vara osundare. Blicken blir
skum, ryggen kröks, huvudet sjunker. Rockkragens luggslitning smittar
håret, som börjar falla; klädernas fläckfeber angriper huden och
vanställer ansiktet; själens skygghet alstrar var i ögonvrån och kommer
näsan att droppa. Han åldras hastigt och försvinner, väl ej i graven men
i någon grå och mörk och murken vrå.
Sjukdomen, fortsatte Lizzy, går aldrig av sig själv till hälsa, men
lyckligtvis ha vi ett ofelbart specificum: erotik. Faster Anna-Lisa
använde medlet med stor framgång på sina unga idioter. Hennes
terminologi var oklar och hon begagnade ordet förståelse i stället för
erotik. Ett ogenerat och framfusigt uppträdande kallade hon genialitet,
och hon brukade därför säga: Den där unge mannen skulle vara ett geni,
om han bara hade någon som förstod honom! Hennes hem var i själva verket
en mycket välskött privatklinik, där hon med aldrig svikande nit,
skicklighet och erfarenhet ledde arbetet, under det att vi unga flickor
assisterade. På min lott kom vanligen de svåraste fallen. Jag ansågs ha
naturlig fallenhet, som i fråga om denna kur spelar större roll än
kunskaper och erfarenhet. Jag har heller aldrig misslyckats, men engång
var jag nära däran och hade redan uppgivit allt hopp, då en ren slump
räddade patienten. Han var son till en fattig änka och för att råga hans
olyckors mått hade han kommit till världen ett par år efter sin fars
död. Barndomen blev därefter och då han fördes in på vår klinik var han
ett verkligt skolexempel på blyghet, tafatthet, imbecillitet, melankoli
och förryckthet. Faster Anna-Lisa la sin hand på mitt huvud och sa:
Försök att förstå honom, så blir han säkert ett geni. Det blev han
också, fast det satt hårt åt. Jag grep mig genast an med kuren;
bestrålade honom med mina ögon, smekte och smickrade honom med mitt tal
och lockade honom med alla en ung och oskyldig flickas behag. Men han
trodde att jag gjorde narr av honom och hans tillstånd försämrades.
Slutligen var jag som sagt nära att uppgiva hoppet, vartill nog också
den omständigheten bidrog, att jag vid ifrågavarande tidpunkt själv led
av olycklig kärlek.
Du! inföll Ludwig. Det tror jag inte! Vem skulle ha vägrat att pussa
dig?
Försåvitt jag vet ingen, svarade Lizzy, men det var inte fråga om kyssar
utan om ett förtjusande halsband, som jag sett i ett fönster och som
personen i fråga med oförklarlig halsstarrighet vägrade att köpa åt mig.
På en bal hos faster Anna-Lisa kom det till öppen brytning oss emellan
och jag beslöt att gråta ut. Jag har för sed att inte gråta över en sorg
i sänder utan samlar dem till ett knippe, som jag vid lägligt tillfälle
fuktar med mina tårar. Det sparar tid, ögon och hy men för också med
sig, att min gråt når upp till en förbluffande intensitet och
uthållighet. Jag uppsökte alltså ett avsides liggande rum, där jag kunde
få vara i fred, men av gammal vana råkade jag släpa med mig min patient.
Jag tänkte inte vidare på saken utan satte honom i en stol och kastade
mig själv framstupa i en soffa. Jag lade genast in hela min energi,
betänkte min olyckas vidd och mångfald och grät med full fart, ty jag
visste att det tog tid och jag ville gärna vara med om kottiljongen.
Under en kvart rådde i det lilla rummet den mörkaste förtvivlan, en
orkan av snyftningar, hickningar och halvkvävda klagorop virvlade om med
de strida tårarna, och mina fötter smattrade kraftigt mot soffgaveln.
Plötsligt fick jag känna ett krafsande bak i nacken. Patienten hade på
eget bevåg rest sig och kommit fram till mig. Stammande men tämligen
tydligt frågade han, varför jag grät. Jag svarade sanningsenligt, att
jag ville dö, därför att den, jag älskade, mötte min kärlek med förakt
och kyla. Krafsandet upphörde och jag satte åter i gång. Efter
ytterligare en kvart hade mitt lidande nått sin höjdpunkt och jag var i
starkt behov av en näsduk. Jag lyfte litet på huvudet för att be min
patient snyta mig. Vad såg jag! Han stod framför rummets spegel med en
hållning, som var honom alldeles främmande. Ryggen var rak, huvudet
högburet, handen i sidan, kinderna färgades av en livlig rodnad och
ögonen i spegelbilden glittrade av mod och oskrymtad lycka. Han såg ut
som en spansk toreador. Plötsligt varsnade han mig i spegeln och blev i
hög grad förvirrad. Han var en dålig skådespelare och behövde en god
minut för att forma om ansiktet till en något så när anständig
förtvivlan. Han kom fram till mig och sa: Lizzy, du krossar mitt hjärta!
Gör jag det? sa jag och satte mig upp. Han tog mina händer och tryckte
dem mot sitt bröst. Han sa: Hade jag anat, att du höll av mig, så skulle
jag för länge sen ha dragit mig tillbaka.
Nu blev jag verkligen bestört och förvirrad, fortsatte Lizzy, och jag
sa: Så besynnerligt! Varför skulle du ha dragit dig tillbaka? Han
svarade: Därför att jag älskar din kusin Betty; och om du inte har
någonting däremot, ska jag gå ut ett slag och dansa med henne. Det var
som katten! tänkte jag. Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun. Jag
besinnade mig ett ögonblick för att finna den rätta tonen. Därpå stötte
jag honom med kraft ifrån mig, kastade mig åter framstupa och mumlade
dovt: Gå! Gå! Jag hatar er båda! Utan att ens göra ett försök till
förställning ropade han: Tack! och försvann. Men jag for upp och smög
mig efter honom. Karsk och käck gick han tvärs genom balsalen, knuffade
de dansande till höger och vänster och tog med dristig hand Betty från
hennes kavaljer. Härvid uppstod ett litet gräl och även därutinnan redde
han sig bra och avsnoppade sin rival och hånskrattade åt honom. Lyckan
att ha lyckats göra en vacker flicka olycklig hade stigit honom åt
huvudet. Från det ögonblicket fortskred hans tillfrisknande med
förbluffande snabbhet. Han är nu en framstående man i sitt fack och i
fråga om ogenerat uppträdande den mest geniale, jag någonsin träffat.
Mot mig visar han en medlidsam ömhet, som gör mig gott ända in i själen.
Och sens moralen är, insköt doktor Karolina, att lilla Olga ska ta det
med ro, om hennes flickor nojsa en smula med drängarna. Den tid som
förspills därmed är inte förspilld. Kärleken ger tusenfallt mer än den
tar. Den är stolt och lugn, fri och skön som svanarna i vassen och
känner inte till några småaktiga regler och skrankor. Lämna därför den
förträfflige Brut i fred. Alltför stor prydhet klär inte en ung änka, i
all synnerhet då hon heter Janselius! Hon är den sista, som i kärleken
bör se någonting brottsligt.
Det kan vara, sa prästen, men vad här anförts som exempel på kärlek,
det godtar jag inte. Jag kallar det rätt och slätt kättja. Kärleken är
en och oföränderlig och varar hela livet.
Med svärmisk och högtidlig röst upprepade generalagenten:
Kärleken är en och oföränderlig och varar hela livet.
Och tante Sara yttrade blygsamt:
Det är också min åsikt.
Ja, av dem ska man få höra't! sa Ludwig. En karlskygg mamsell! En
gentleman, som råkat ut för en allvarlig olycka! Och en trevlig präst
som varit gift tre gånger med tre änkor!
Knappt hade han uttalat dessa ord, förrän han hukade sig ned bakom Brita
och viskade:
Ve mig! Och besynnerligt att jag inte kan lämna prästen ifred. Se på
sonen, hur ögonen gnistra och finnarna glöda! Jag börjar känna mig
kuslig.
Men Betty med den sokratiska näsan yttrade:
Jag ska be att i kärleken få se någonting brottsligt. Lugn och stolt
kärlek kan passa för mycket vackra flickor som Lizzy, men jag med min
uppnäsa och mina ovanligt smala ben måste nog hitta på någonting annat.
Jag kan inte tänka mig en kärlek utan spänning och förskräckelse. Och
jag antar, att då samhället fullkomnats och brottsligheten reducerats
till ett minimum och människan blivit så idealt social som möjligt skall
älskogen stå kvar som en grönskande hage, där hon kan beta sin
naturliga brottslighet och tillfredsställa sin lust att vara djäklig mot
sig själv och andra.
Hur sant! utropade plötsligt fröken Alexander. Och hon suckade djupt och
upprepade: Hur sant, hur sant! Men Betty hade redan börjat berätta

DEN SPÄNNANDE HISTORIEN.

Min första kärlek hade varken början eller slut. Min älskade kom från
månen, till månen återvände han och jag vet inte ens hans namn.
Visserligen uppgav han ett och till på köpet ett mycket högadligt, men
jag vet inte, varför han skulle ha hållit sig till sanningen just i
fråga om namnet.
Min far var ju ämbetsman, och när han blivit pensionerad, kom en svår
tid för mig. Han var fruktansvärt pedantisk och hade bara mig
att regera. Jag fick således uppbära alla de påpekningar,
tillrättavisningar, föreskrifter och bannor, som tidigare fördelats på
ett halvt dussin kanslister och vaktmästare. Det var för mycket för en
ung flicka. Mitt sinne blev bittert och trotsigt och jag var inte långt
ifrån att fatta hat till min stackars far. Jag skulle säkert ha gjort
uppror och ställt till med något elände, som jag måst ångra i hela mitt
liv, om inte min första kärlek kommit emellan och gjort mig brottslig i
mina egna ögon och ödmjuk och undergiven mot min far.
En månskenskväll, då jag återvände hem från en väninna och med hjärtat i
halsgropen, ty jag var fem minuter försenad, stod plötsligt min älskade
framför mig. Han var bara några år äldre än jag, som var sexton fyllda;
hans utseende var romantiskt och gav ett starkt intryck av opålitlighet.
Han förklarade genast sin kärlek. För mig kom det som en visserligen
behaglig men överraskande nyhet, eftersom jag aldrig sett honom förr och
inte han mig. Han brydde sig inte om min förlägenhet utan började
berätta om sig själv. Han antydde, att han haft en stormig forntid och
väntade sig en än stormigare framtid. Till sinnelaget var han dyster och
betydligt bittrare och hatfullare än jag; han levde snarare på trots än
därför att det beredde honom något nöje. Slutligen ville han bestämma
tid och rum för ett verkligt kärleksmöte. Jag hade lyssnat med stigande
intresse, men nu tyckte jag, att jag också kunde få en syl i vädret. Jag
förklarade, att mötet skulle stöta på oövervinneliga svårigheter, ty min
far, som fruktade att man skulle enlevera mig, höll mig så gott som i
fängsligt förvar. Jag lät honom förstå, att jag ingalunda var det
oskrivna blad, han tog mig för, och att vissa erfarenheter gjort mig
skeptisk och kall. Korteligen, jag smorde i honom ungefär lika mycket
som han smort i mig, och vi skildes, nöjda med oss själva och varandra.
Följande dag, då far och jag togo vår morgonpromenad, mötte vi min
älskade. Mitt hjärta dunkade våldsamt men höll på att stanna, då han,
just som han passerat oss, vände sig om och räckte mig ett brev, i det
han sa: Damen har tappat något. Far tackade honom artigt och bannade
mig för mitt otroliga slarv. Jag var maktlös, av sinnesrörelse och ännu
klenare blev jag, då jag äntligen fick tillfälle att läsa brevet. Det
innehöll någonting förskräckligt. Om jag inte vid det och det
klockslaget mötte min älskade utanför vårt hus, skulle han skjuta sig på
vår trappa. Eftersom jag visste, hur högt han älskade mig och hur lågt
han skattade sitt liv, så borde jag ej betvivla hans ordhållighet. Jag
tvivlade inte ett ögonblick och min ångest var storartad, ända till dess
jag kom att tänka på, att det bestämda klockslaget i själva verket var
högst gynnsamt. Just vid det klockslaget begav sig min far med vanlig
regelbundenhet till ett ställe som då för tiden och i landsortsstäder
var beläget på bakgården. Här tillbragte han en kvart, varken mer eller
mindre, och vägen fram och tillbaka tog fem minuter. Tjugu minuter stod
således till vår disposition. Vi utnyttjade dem den dagen och följande
med en punktlighet, som inte ens överträffades av min fars. Och vår
kärlek växte.
Men far insjuknade, och den omständigheten att sjukdomen bröt ned hela
hans system av vanor och ändrade hans tidsindelning, borde ha sagt mig,
hur allvarlig den var. Det förstod jag emellertid inte, och all min
strävan gick ut på att överlista min stackars far och stjäla mig till
möten med den älskade. Jag utbildade mig snabbt till en skicklig
lögnerska. Det var illa. Å andra sidan sökte jag uppväga mina synder
genom att visa far utomordentlig tjänstvillighet och tålamod, och jag
skulle säkert ej ha varit hälften så självuppoffrande och öm, om jag
inte bedragit honom. Till sist orkade far inte längre hålla sig uppe;
och då han inte ville se någon annan än mig i sitt rum, var jag så gott
som hela dagen bunden vid hans säng.
Jag sökte förströ honom så gott jag kunde; och det hade varit en lättare
uppgift, om han intresserat sig för någonting annat än statskalendern.
Han resonerade med mig om befordringarna i de olika ämbetsverken; jag
fick slå upp än den och än den ämbetsmannen och vi beräknade tillsammans
hans utsikter. Under tiden satt jag och tänkte på min älskade, med
saknad naturligtvis men ännu mer med skräck, ty jag var övertygad om att
han endera dagen skulle störta in till oss eller spränga huset i luften
eller begå någon annan förtvivlad gärning. Jag visste mig ingen råd och
levde i stor osäkerhet. Men fars punktlighet tog snart ut sin rätt; han
skaffade sig nya, pålitliga vanor. Jag iakttog, att han på slaget nio
varje kväll somnade för att åter vakna, då klockan slog elva. Mellan
dessa klockslag behövde jag ej befara att bli kallad till hans bädd. Jag
lyckades sända min älskade ett meddelande härom och bjöd honom att
infinna sig på vår gård klockan nio för att i två timmar njuta av mitt
sällskap. Fars sängkammare låg nämligen åt gården; det var sommar och
han sov för öppet fönster. Jag kunde således även från gården vaka över
honom och höra, om han ropade.
Denna anordning motsvarade i hög grad mina krav på en fullständig
lycka. Jag fick träffa min älskade och levde i dödlig ångest för
upptäckt; jag bedrog min far och gnagdes av ånger. Livet var fyllt av
spänning. Min älskade såg på vårt förhållande med icke mindre tragisk
blick än jag. Han föreslog, att vi skulle förgifta far. Jag vägrade
bestämt; däremot förklarade jag mig villig att rymma med min älskade när
och vart som helst. Ty jag ville sannerligen ej att han skulle tro, att
jag var någon vanlig snäll pappas flicka, även om jag ryggade tillbaka
för fadermord. Tanken att rymma tilltalade också honom och vi sutto på
bänken nedanför fars fönster och månen lyste på oss och far snarkade och
vi omfamnades och kysstes och uppgjorde våra planer.
Min älskade ägde ett gods i Skåne och ett bland de allra största och
präktigaste man kunde tänka sig. Med detta gods var en tragisk hemlighet
förknippad. Min älskades styvmor hade förgiftat hans far och levde nu på
godset tillsammans med sin älskare. Hon hade också sökt förgifta sin
styvson, och om han infunne sig på slottet, kunde han vara tämligen viss
om sin död. För att göra sin rätt till godset gällande behövde han
emellertid vissa papper, som den elaka kvinnan förvarade på okänt
ställe. Han föreslog nu, att vi skulle rymma, att jag förklädd skulle
taga plats på godset, innästla mig i styvmoderns förtroende och beröva
henne papperen. Det var den ursprungliga planen och skäligen enkel. För
varje kväll blev den mera komplicerad. Nya svårigheter döko upp, nya
fiender ställde sig i vägen för vår lycka. Särskilt har jag livligt
minne av en tante, som sannolikt tecknades efter levande modell och
förlänades ytterst markanta drag. Det var en ruskig käring, elak så det
förslog och med åtskilliga brott på sitt samvete, men hon var på samma
gång mycket begåvad och sataniskt listig. Hennes skarpsinne nödgade oss
att göra vår plan allt mer och mer invecklad. Jag ville döda henne genom
gift eller kvävning, ty min älskade hade lärt mig att inte skatta ett
människoliv särdeles högt. Men han smålog hemlighetsfullt och svarade:
Tror du inte, att jag har försökt! Hans sinne råkade i häftigt uppror,
bara han kom att tänka på den förfärliga tanten, och jag måste ofta
lägga handen över hans mun, så att han inte skulle väcka far med sina
utgjutelser.
Då jag gick in till far om mornarna, hade jag en förfärlig
hjärtklappning. Jag väntade, att min hemlighet förr eller senare skulle
upptäckas, och jag var beredd på någonting rysligt. Far såg ofta mycket
plågad och sorgsen ut, med det berodde nog på sjukdomen. Han blev sämre.
En dag sa läkaren till mig: Du får inte behålla din far länge. Jag
trodde inte det var sant. Men samma dag lät far kalla till sig ett par
vänner. Jag lyssnade vid dörren och hörde far rådgöra och bestämma om
sin begravning. Då blev jag alldeles förtvivlad och min första tanke
var: Aldrig mer ska jag lämna honom ens för ett ögonblick. Men då
klockan slagit nio och far somnat, smög jag mig ut på gården. Så gjorde
jag den kvällen och så gjorde jag de följande.
Där sutto vi och därinne låg far, som snart skulle dö. Min älskade
talade ofta så högt, att hans röst mycket väl kunde väcka far, och att
tysta honom tjänade inte mycket till på grund av hans livliga
temperament. Men mer än rädslan plågade mig skammen. Jag ljög för far,
bedrog honom. Mitt hjärta pinades. Jag drömde om nätterna, att vi sutto
på bänken och att far plötsligt trädde fram i fönstret, blåvit och med
förvridet ansikte och för resten just sådan, som jag sedan såg honom i
dödskampen. Jag blev till sist så uppjagad, att minsta buller försatte
min kropp i skälva. Slutligen märkte min älskade att jag förändrats; han
frågade, hur det var fatt. Jag berättade, vad läkaren sagt om far. Min
älskade släppte mig och såg upp mot den mörka fönsteröppningen. Så vände
han sitt ansikte mot mig, men såg åter bort och makade sig ett stycke
ifrån mig. Vi sutto där i månskenet, tysta. Jag vet inte hur länge, men
länge. Äntligen reste sig min älskade och utan att se på mig, sa han:
Här sitter du och därinne ligger din far. Vem vet? Kanske dör han just
nu.
Min älskade gick och jag tänkte: Jag får aldrig se honom mer. Det fick