Eros' begravning - 02

samtal (vulg. möte, träff, "tätatät") om dagen. En enkel multiplikation
gav således vid handen, att Larsbo kvinnliga tjänare för erotiska syften
dagligen bortslösade 9 tim. 40 min. arbetstid, representerande ett
materiellt värde av cirka 4,85 kr. Ett "möte" kräver emellertid även en
manlig deltagare. Denne kan visserligen vara en gården icke tillhörig
arbetare; men då import och export gårdarna emellan härvidlag torde väga
jämnt, ansåg hon sig kunna räkna med 29/2 mansenheter, varvid hon
naturligtvis förbehöll sig att senare göra en särskild beräkning för
gårdens övertaliga män. Den bortpratade manliga arbetstiden
representerade efter en medeltimpenning beräknad 12,55 kr. Summa manlig
och kvinnlig arbetskraft i kronor 17,40 per dag eller cirka 5,220 kr. om
året!
Givetvis måste denna siffra nagelfaras och kanske avsevärt korrigeras
med hänsyn till åtskilliga felkällor: årstidens inverkan på det erotiska
livet (stickprovet togs på Saradagen, alltså mitt i högsommaren); den
större eller mindre tillgången på säsongarbetare; gårdens moraliska
atmosfär (en ej oviktig omständighet vad Larsbo beträffar); och sist men
icke minst experimentators något uppjagade sinnesstämning. Sistnämnda
felkälla hade sin orsak i ett samtal mellan experimentator och Casimir
Brut. Förvaltaren hade föregående afton på ett tämligen ohyfsat sätt
gjort henne förebråelser, sägande: Det går inte att upprätthålla
disciplin på den här gården. Frun håller sina flickor för mycket i
huset. Mina karlar vill tala med fruns flickor om kvällarna, men frun
håller dem i flygeln och låter dem sy och läsa och sjunga som i himlen.
Då går mina karlar till andra gårdar och om mornarna får jag springa
omkring och dra fram dem ur lador och hövolmar. Hur ska det kunna bli
någon disciplin?
Framställningen var ej blott cynisk utan även sakligt oriktig. Ett
första bevis härför hade hon redan i handom och hon var fast besluten
att fortsätta sina forskningar. De Willmanska tänderna hade blodats, hon
erfor en släktärvd så att säga vetenskaplig lycka. 5,220 kr. om året!
Allenast på Larsbo huvudgård! Hur många motsvarande gårdar äger Sverige?
Hur många tjänarinnor överhuvudtaget? Huru många arbetande kvinnor? Hur
många kvinnor? Statistiken skulle besvara dessa frågor, statistiken
skulle förse henne med siffror ad libitum. Hon skulle träda ut ur den
ljumma, fadda, sliskiga atmosfär, som omgav Jan-Petter Janselius' änka,
och slå sig ned i vetenskapens matematiskt svala tempel. Hon såg framför
sig räckor av bokhyllor, läspulpeter, biblioteksdiskar, folianter,
bibliotekarier, professorer, studenter. Hon erinrade sig en ung man, som
förr i världen ägnat henne en viss hyllning. Han var amanuens vid
Riksbiblioteket och skulle bli mycket förvånad över att se henne; ännu
mer, då han fick veta hennes ärende och planer. Hon kom att tänka på att
hon alltid borde bära en enkel svart dräkt; den skulle framhäva såväl
hennes anspråkslöshet som hennes allvar. Det var endast en liten
bitanke, som snabbt förbleknade. Framför henne låg ett arbetsfält, vars
omfattning och betydelse ej kunde överskattas. Hon beslöt att uppdraga
riktlinjerna för sitt förstlingsarbete och började med titeln. En väl
vald titel verkar på en gång inspirerande och koncentrerande. "Det
erotiska livet i social belysning." En redbar och flärdlös titel men
kanske alltför fantasifattig. Fantasien spelar större roll i det
vetenskapliga tänkandet än man i allmänhet antar. "Kärlekens ekonomi"?
Bättre, mycket bättre! På en gång allvarligt och en liten smula
pikant--för dem, som prompt ville finna någonting pikant i detta ämne.
Som boktitel utmärkt men kanske lämpligare för ett arbete n:r 2, ett
standardwork i 2 à 3 delar. Broschyren är ett vigare redskap för den
unga vetenskapen, som ej kan ställa sig förnämt avvisande till alla
popularitetskrav. En kraftig, aktuell, allvarlig titel, snarare
frågande än besvarande meditativ, riktad som en sprängkil mot problemets
kärna--
Nu hade hon den!
"Har den moderna människan social rätt till kärlek?"
Nej. Nej det var inte bra. Inte rätt, inte! Det är ett tråkigt
banaliserat, deklasserat ord och i grund och botten djupt
ovetenskapligt.
Men så här:
Har den moderna människan råd att älska?
Förträffligt!
Hon såg upp från papperet med de 29/2 kvinnoenheterna och de 5,220
kronorna och råkade rent tillfälligtvis se sig i spegeln. Det föreföll
henne, som om detta tankfulla, tungsinta, en smula härjade men ej
alldeles osköna ansikte skulle ha en särskild rätt att slunga fram en
fråga som denna: Har den moderna människan råd att älska? Hon smålog för
att se om de tankfulla och tungsinta dragen skulle förflyktigas; men
nej, de snarare framhävdes, och över pannans kanske väl ungdomliga
klarhet ringlade den svarta locken som ett frågetecken. Har den moderna
människan råd att älska? Hon kom att tänka på, att om hennes arbeten
engång skulle utges i en samlad upplaga, borde författarinnans porträtt
just vara sådant som spegelbilden nu: huvudet lätt böjt, läpparna skilda
i ett nästan omärkligt svårmodigt leende, blicken silad genom ögonhåren,
locken på sin plats. Dessutom borde hon upptaga sitt flicknamn Olga
Willman eller ännu hellre Olga Willman-Janselius--i sanning en symbolisk
konstellation ovan orden: Har den moderna människan råd att älska? Var
det kanske en slump att just hon skulle bryta en av mänsklighetens
färdvägar genom den erotiska urskogen? Ett tioårigt lidande är icke en
slump, det är ett öde. Hon stod inför Eros skyddad av erfarenhetens
pansar, känslolös, rättvis, vetenskaplig. Hon kände sig segerviss, hon
kände att hon skulle tillfoga den fatala guden ett nederlag, beröva
honom en provins. Hon kunde ännu ej ha någon klar föreställning om, hur
det skulle gå till, men hennes hjärta darrade av glädje och allvar, ty
hon anade någonting stort. Tanter, systrar, kusiner, sysslingar,
bryllingar och amanuensen vid Riksbiblioteket skulle lära sig inse, att
hon icke var det lilla giftasdjur, de höll henne för; kohandeln mellan
professorskan och Jan-Petter skulle hämnas. Samtidigt som hon sovrade
och systematiserade sina erfarenheter, skulle hon friska upp sin
matematik tillsammans med Ludwig, ty siffror och åter siffror är det
sprängämne, som röjer årtusendens avlagrade fördomar ur vägen. Och
Casimir Brut skulle få en välförtjänt läxa! Kall och nykter skred hon
till verket, beredd att taga sina forskningars alla konsekvenser även de
mest omvälvande, de mest ödeläggande--kanske framför allt dem. Hon
skänkte sin spegelbild ännu en blick och upptäckte en ny, blek, kylig
glans påminnande om marmorns och rätt klädsam. Men hon fäste sig icke
vid dylikt, utan röck med ett raskt grepp det första redan nedklottrade
arket ur notesboken och skrev på det blanka bladet i pärlrunda bokstäver
orden:
Har den moderna människan råd att älska?
* * * * *
I detsamma ringde väckarklockan. Den fungerade utmärkt som dessa
väckarklockor till fem och femtio vanligen göra. Dess slagverk var
ställt på sju, dess visare pekade på sju och soluret på gårdsplanen hade
ungefär samma uppfattning. Allt var i sin ordning. Fru Olga hade tagit
plats i skrivkabinettet innanför sängkammaren; ett tiotal meter skilde
henne från klockan. Hon var lika yrvaken och bestört som om hon väckts
ur den sötaste slummer. Hon grep i blindo framför sig och fick tag i en
ljusbärande, dansande silverne faun, vars ljus hon knäckte. Hon störtade
upp, snurrade runt och knuffade till något; hon sprang ut i sängkammaren
och förnam bakom sig en skräll och ett vekt och sorgset krasande. Men
framför henne arbetade klockan gäll och oförtruten; med utsträckta
händer rusade hon bort till fönstret och skulle just gripa tingesten, då
pekfingrarna plötsligt sköto fram som fällknivsblad och gåvo klockan en
gemensam knuff. Den vacklade, den föll, den krossade sitt glas mot
sanden; det glänsande nickelfodralet sprack men slagverket fungerade
oklanderligt. Fru Olga skrek till och hävde sig ut genom fönstret.
Klockan låg i sanden och ringde. Bevingade kryp kretsade surrande kring
linden; svalor skuro genom luften och snärtade den med sina vingar;
korna bölade efter mjölkpigorna; katten satt på solurets häll och tvådde
sig efter nattens jakt; hunden såg på; gåsflocken betade i parkens gräs.
Lat och lurig, tung av söta dofter drog vinden från västan till östan
motande framför sig en maklig, vitullig skock. Det var morgon, det var
högsommar, det var Saradagen.
Och ett efter ett öppnades fasadens fönster. Först ett i nedersta raden,
det andra från vänster, och ut stack ett slätkammat huvud med bena över
hjässan, flätsnäckor över öronen, med ovalt ansikte, ovala ögon, krum
liten näsa, bågformiga läppar och mellan läpparna en stor polkagris. Det
var Brita Djurling, fru Olgas systerdotter. Därpå öppnades fönstret i
andra raden längst till höger, öppnades med en skräll och ut vällde två
starka skuldror, nakna, feta, brunbrända av solen och som knoppen på en
soppterrin så vilade på den breda kroppen ett alltför litet huvud,
bukkindat och trint, rött och omgivet av röda testar. Över näsans
köttiga rygg red på sned en skraltig och vinglig pincené med
morgonimmiga glas och i vänstra mungipan hängde en helt liten snugga,
syrlig att döma av den bruna såsen på hakan. Det var Lotten Brenner,
värdinnans syssling på mödernet och kusin till den näst siste ägaren av
Larsbo. Hon harsklade dovt och spottade långt ut på gårdsplan. Härnäst
öppnades ett fönster i tredje raden den högsta och ett vackert och
själfullt anlete kom till synes, ganska likt fru Olgas fastän mera
förfinat, även mera åldrat och med blekare färger, ögonlocken höjdes
aldrig helt och munnen log ett förteget, tankfullt, roat och medlidsamt
löje, som om hon ständigt lyssnade till vackra men sorgliga saker; men i
sin dagliga gärning lyssnade hon säkert till annat, doktor Karolina
Willman, den berömda magspecialisten. Här på Larsbo bodde hon alltid
högst upp under taket och i en tämligen torftigt möblerad kammare, ty
från dess fönster hade hon fri blick över Mosjön och kunde med kikarens
hjälp se svanorna simma i vassen. Ännu ett fönster slogs upp, ljudlöst
men snabbt, i andra våningens mitt, just tätt bredvid Olgas. Med
sokratisk näsa mellan djupblå, närsynta ögon och skära, finhyllta kinder
visade Betty Willman sin nätta person, drog munnen sidleds som flundran,
då hon såg den i gruset troget ringande klockan, sände en snedblick mot
himlen och en annan mot Olga, nös åt solen som stack henne rakt i
uppnäsan och dolde sitt ansikte i smala, vita, blåådriga händer. Det
sjätte fönstret slogs upp i nedersta raden ej långt ifrån Britas. Här
bodde den fagra Lizzy, om vilken det sades, att hon ägt en trolovad
fästman i var fakultet och i den filosofiska tvenne, men att hon nu,
sedan fakultetsindelningen befunnits mindre lämplig, lät professurernas
antal bestämma kavaljerernas, designerande var gång med sitt val en
papabilis. Förtal, givetvis, men värdigt de svartaste, rikaste
knollrigaste lockar, som någonsin skyddat stora och djupa kunskaper i
fornnordiska språk. Hon hälsade dagen med en susande gäspning följd av
ett dovt och mullrande ljud ej olikt åskan; hon sträckte de fylliga
armarna till en gest à la Müllers system men avbröt sin övning för att
krafsa sig hårt kring ögon och näsa och här och var på den halvnakna
kroppen. Till sist skrek hon ett kraftigt gomorron och nickade glatt
till höger och vänster åt sömndruckna vänner. Men över det vänstra örat
svävade lätt som en fjäril, fast intrasslad i håret, en glömd papiljott,
brokig och klippt ur en modejournal. Slutligen och för att fylla
sjutalet, öppnades långsamt, försiktigt, med något darrande händer det
lilla fyrkantiga fönstret mittöver själva portalen. Och hon, som nu kom
till synes, var om ej ställets så dagens genius: fröken Sara Schönthal,
en fattig judinna, till skillnad från alla de andra utan ringaste
blodsband med gårdens värdinna. Om hon kommit i släkten som guvernant
eller sällskapsdam eller hushållsmamsell, det är numera okänt. Säkert
är, att hon varit förtrogen med den saliga professorskans
flickhemligheter och att sen dess ett tjugutal ungmör av tvenne
generationer anförtrott åt tante Sara allt, som kan komma ett hjärta att
brista av fröjd eller smärta, och lite därtill. Icke förty var hon tunn
och torr och tom som ett oskrivet pergament, gulnat och svartnat,
skrynklat och sprucket till oläslighet redan innan det präntats. Näsan
höjde sig som ett tungt, bugnat, skrovligt och murket bogspröt stagat av
kraftiga rynkor, som löpte tvärsöver kinderna och hade sitt fäste vid
öronens bas; men öronen själva hängde som slaka segel. Ögonen täcktes
av svällande svartblå kuddar, fyllda av gammal, mörknad gråt, kunde
tyckas. Ansiktet var stelt som trä men med rörliga, läderaktiga läppar,
som än sögos in, än blåstes ut, än drogs isär och blottade en jämn och
bländande tandrad i övre käken, tre gulnade betar i undre. Det var tante
Sara. Men hennes godhet, blygsamhet, ömhet, försynthet kan ingen värdigt
beskriva. Och när nu den gamla, bländad av solen och oveten om alla de
andra, sträckte sig ut för att skaka en meterlång fläta, hopsnodd av
under ett halvsekel avkammat hår, svart, grånat och vitt, samt rullade
den till en praktfull korg och ett behövligt skydd för hjässan, ropade
alla hurra! Leve tante Sara! Dock icke på en gång och taktfast utan
ropen höjdes än här och än där och kilade kors och tvärs över fasaden.
Det lät som då skator i skilda bon kivas och skratta; men gumman
förlorade ej sin hållning, blygsam och värdig, utan neg till tack för
varje nytt hurra och fäste under tiden sin fläta.
Äntligen tystnade klockan i gruset.
Och äntligen öppnades det åttonde fönstret, beläget rakt ovan fru Olgas.
Ludwig von Battwyhl, svept i en kanariegul sovrock med svarta uppslag
och sleifer, hävde sig ut och gjorde en ofrivillig bock, så att det
rufsiga håret daskade ned i pannan. Fönsterkarmen träffade honom hårt i
magen. Herregud, tänkte han, det måste bli en ändring! Han satte knogen
med kraft i ögonvrån och borrade långsamt ut sömnen; han gäspade stort
men ljudlöst, betänkte sig, gäspade än en gång och nu med ett illvrål.
Han tuktade sin mun med ett hårt slag. Vad jag är rå! tänkte han. Det
måste bli en ändring! En röst ropade:
Ludwig! Gratulera tante Sara! Det är hennes namnsdag.
Han spärrade upp ögonen, och i det han tog ett stadigt tag om
fönsterstolpen, hoppade han upp på karmen och steg ut på blecket. Sex
damer skreko men den sjunde, tante Sara, stod parat att taga mot
gratulationen. Och han sa:
Kära tante Sara! Det är din namnsdag i dag och du är så söt. Ja, det är
min uppriktiga mening, fast andra tycker att du är ful. Hade jag råd,
skulle jag ge dig löständer till underkäken. Men jag är en fattig gosse
och jag önskar dig allt gott. Undantagandes en riklig avkomma.
Ludwig! skrek Lizzy.
Lizzy? parerade han prompt och tjänstvilligt. Och bekymrad tillade han:
Var det klumpigt sagt? Jag kom att tänka på bibeln och den risk, som
vidlåder mångåriga Saror. Andra äro vid den åldern förskonade. Men det
ska bli en ändring. Gomorron Lizzy. Gomorron Betty. Gomorron tante
Karolina. Jag hoppas, att du har sovit gott? Gomorron Lotten. Gomorron
lilla söta Brita. Och tack för i natt! Jag drömde att vi låg i
syskonbädd--
Ludwig! skrek fru Olga. Han hoppade till så att blecket knakade, och
stirrade förskräckt ned på henne.
Jaså, det är du Olle, sa han. Gomorron.
Olle var hennes smeknamn, ett påhitt av Jan-Petter.
Du är rå! sa fru Olga.
Ja, medgav han, det är jag, men det ska bli en ändring. Jag har haft en
gemen dröm--
Han stirrade ned i backen, rynkade pannan och gjorde en min som om han
svalt ricinolja.
Om mig? frågade Brita, tog polkagrisen ur mun.
Nej, inte om dig. Det sa jag för att retas. Jag drömde om ett annat
kvinns. Det var inte någon av er. Jag tror inte, att jag kände henne. Vi
gingo på myren och kommo till Spillebobrunn. Vi stodo alldeles vid
vasskanten och gnabbades lite. Rätt vad det var, ville hon knuffa mig i
brunn. Jaså du, sa jag, tog henne i håret och böjde henne bakåt. Jag
tänkte att jag skulle kyssa henne på halsen; men i stället tog jag upp
min jaktkniv och skar av henne strupen--
Å hu! skreko damerna. Å hu, vad du är rå!
Han hörde dem knappt; drömmen satt ännu kvar i honom. Han knep hårt ihop
ögonen och hela kroppen riste av vämjelse. Han mumlade:
Jag blev alldeles blodig. Ända upp i ansiktet--
Plötsligt ropade Brita:
Där kommer Casimir Brut!
Ludwig hoppade in i rummet. I Casimir Bruts närvaro uppförde han sig
alltid som en ung gentleman och tillät sig inga pojkstreck. Han hyste en
fanatisk tillgivenhet för schweizaren, delvis beroende på den
omständigheten, att Casimir var den ende, som grundligt agat honom.
Förvaltaren kom från parken och gick tvärsöver gårdsplanen mot högra
flygeln. I ena handen höll han sin ridkäpp, i den andra någonting som
liknade en rödprickig snusnäsduk. När nu damerna och Ludwig i korus
ropade: Gomorron Casimir! Gomorron Brut! Gomorron förvaltaren! knycklade
han hastigt ihop näsduken och stoppade den i fickan. Han lyfte lite på
mössan och fortsatte sin väg. Fru Olga hejdade honom.
Brut! ropade hon. Har ni sett till Bollan?
Han stannade men vände sig inte om. Fru Olga fortfor:
Jag skickade ut henne ett ärende och vips kom en av era torvupptagare
och la beslag på henne. Där ser ni!
Han vände sig långsamt om, tog några steg mot huvudbyggnaden, stannade.
Hur vet hennes nåd, att det var en torvupptagare?
Det vet jag inte, svarade fru Olga, men jag antar det. I alla händelser
var det inte någon av gårdens folk.
Hur dags ungefär var det? frågade förvaltaren. Fru Olga smålog. Ungefär!
Hon svarade:
Mötet ägde rum därborta vid husknuten. Det började klockan 6,43 och
varade i trettioåtta minuter och fjorton sekunder.
Förvaltaren tog hastigt upp sin klocka; Ludwig skrek:
Kors i jissi namn! Tog du tid?
Jag tog tid, svarade fru Olga. Och hon tänkte: Det är så gott att jag
förbereder dem.
Jag tog tid, upprepade hon och pekade på det krossade väckaruret, och
jag tänker hädanefter ta tid, så ofta jag blir i tillfälle. Det
förefaller mig nämligen vara av stort intresse att taga reda på, hur
mycken betald arbetstid som pratas bort--
Vartåt gick de? frågade förvaltaren.
Det visste hon inte så noga. Karlen hade möjligen gått nedåt parken,
flickan hade helt enkelt försvunnit. Frågan saknade för resten betydelse
och hon fortfor:
Jag tror, att jag med en smula påpasslighet och noggrannhet skall kunna
komma till en visserligen endast approximativ men ganska pålitlig
uppskattning av den förslösade tiden och dess ekonomiska betydelse. De
forskningar (hon sög på ordet) jag redan gjort, har givit förbluffande
resultat--
Hon sökte förgäves någon förbluffelse i åhörarnas ansikten.
Vetenskapares likgiltighet för forskningar på andra områden än deras
eget är otrolig. Och den fullständigt ovetenskaplige Casimir Brut sa:
Frun hade gjort klokare i att ropa tillbaka flickan.
Det korta "frun" angav, att han var ond. Han svängde om på klacken och
stegade in i flygelbyggnaden. Emellertid var det ju icke för honom hon
tänkte avslöja sina planer. Han kunde gärna gå sin väg. Hon undrade, hur
hon borde lägga sina ord. Det är inte så lätt att annonsera en ny
vetenskaps födelse på ett trovärdigt och icke löjeväckande sätt.
Under tiden försjönk fasaden och dess huvuden i en morgonsalig
kontemplation. Doktor Karolina lyfte kikaren och följde med beväpnat öga
svanornas glid genom vassen, log. Lotten med snuggan i den ena mungipan
pustade rök ur den andra regelbundet som en motor. Lizzy blottade i smyg
sin rika barm för solen. Brita kastade en lång och lömsk blick upp mot
Ludwig, fnös och stoppade en ny polkagris i mun. Tante Sara räknade
någonting på fingrarna. Betty satt hopkrupen, hakan stödd i handen,
munnen dragen på sned, tittade i kors över nästippen och såg allting
dubbelt.
Och fru Olga hostade lätt; hon rätade upp sig, hon grep med båda händer
i fönsterkarmen och stod där som en föreläsare i talarstolen. Blodet
sköt plötsligt upp i huvudet, glödde i kinderna och gjorde henne
vackrare och yngre, än vad hon önskade vara just nu. Men hon klarade
strupen och yttrade med dämpad, allvarlig, behärskad röst:
Flickor! Vet ni vad! Jag ska tala om någonting för er?
I detsamma ropade Ludwig:
Olle! Var snäll och böj dig lite mera bakåt.
Hon lydde, ofrivilligt.
Stå nu alldeles stilla! befallde han. Och hon stod alldeles stilla men
sneglade upp mot honom, halvt förskräckt. Han nickade och log och
strålade av oskyldigt nöje.
Han sa:
Som du nu står, ser jag dig långt ned på din vita rygg. Ända ned till
stjärten.
Willmännerna brusto i skratt.
Fru Olga brast i gråt, drog sig hastigt tillbaka och stängde fönstret
med en smäll.
* * * * *
Ludwig gick ned för att bedja om förlåtelse. Fru Olga satt vid fönstret
och snyftade. Men hon var inte ond. Hon sa:
Du är en drulle, men det är inte för din skull jag gråter. Här har hänt
en olycka.
Hennes röst sjönk en oktav, i det hon förkunnade olyckan:
Eros är sönderslagen.
Och hon snöt sig kraftigt för att hejda gråten.
Kors i jissi namn! skrek Ludwig. Är det Bollan?
Hon betänkte sig ett ögonblick, kastade sig därpå beslutsamt mitt in i
eländet och yttrade:
Nej. Det är jag. Men var snäll och inte åbäka dig. Jag är ledsen nog
ändå. Jag visste hela tiden, att det hänt en olycka. Jag kände mig så
beklämd. Men jag visste inte, vad det var. Förrän jag kom tillbaka in i
skrivrummet.
Ludwig gick mot skrivkabinettets dörr; fru Olga reste sig hastigt och
följde honom. Förödelsen var fullständig, hela golvet översållat med små
fina lerskärvor. Att åter sammanfoga dem var otänkbart.
Kors i jissi namn! upprepade Ludwig, satte sig på huk och rörde om
bland skärvorna.
Hur gick det till?
Hon förklarade:
Jag satt där vid skrivbordet och tänkte på någonting allvarligt. Då
började väckarklockan pingla. Jag blev ohyggligt nervös. Jag sprang upp
och rusade ut i sängkammarn. Jag hörde att någonting föll och krasade
bakom om mig och jag kände att det hade hänt en olycka. Men jag hade
inte en tanke på Eros.
Kors i jissi namn! upprepade Ludwig för tredje gången; tillade:
Det här skulle Jan-Petter ha sett!
Bet sig i tungan, ty fru Olga brast åter i gråt.
Eros var eller hade varit en grekisk vas, en vit lekyth. Jan-Petter hade
köpt den av en parisisk antikvitetshandlare för 10,000 frs. Kännare, som
besökt Larsbo, hade kallat den sällsynt i sitt slag, ty Eros brukar ej
förekomma på dessa gravvaser. Dessutom var den signerad ehuru med
oläsliga bokstäver. Jan-Petter påstod sig dock tydligt urskilja namnet
Hieron, och det stod också mycket riktigt Hieron, om man antog att
bokstäverna voro latinska, vilket åter illa stämde med den uppgivna
fyndorten, Kreta. Hur som helst så var det en egendomlig och dyrbar vas
och den hade kostat 10,000 frs. Jan-Petter placerade den vackra pjäsen i
sin hustrus skrivkabinett och just framför den dörr, som ledde till hans
eget sovrum. En egendomlig plats, kan tyckas, men Jan-Petter ville
kanske därmed betona, att dörren var den enda dörr i huset, som aldrig
öppnades. Den var reglad och dold bakom ett draperi. Vasen hade således
stått där i fred och intet ont hade hänt den. Men nu var den krossad.
Och fru Olga grät.
Ludwig sa:
Det var ju en dyrbar vas, men jag förstår inte, varför du ska ta det så
hårt.
Nej, svarade hon, det förstår du inte, därför att du är en osnuten
pojke. Om du vore matmor, skulle du förstå mig. Senast i går eller
förrgår sa jag till Bollan: Den dag du knuffar ikull vasen, får du
flytta. Och nu har jag gjort det själv.
Ja, ja, sa Ludwig, man ska akta sig för överord. För resten begriper jag
inte, hur du bar dig åt. Du skulle springa ut i sängkammaren och då
rusar du först till Jan-Petters dörr. Det är idiotiskt.
Han gick mot Jan-Petters dörr men Olga ställde sig plötsligt i vägen för
honom; hon lade händerna på hans axlar och stirrade honom eftertänksamt
in i ögonen.
Jag tänker på en sak, sa hon. Det finns kanske en förklaring. Antagligen
hade Bollan börjat städa i skrivrummet och flyttat på Eros. Ja, nu minns
jag, att den stod snett bakom skrivstolen. Fast jag inte fäste mig vid
det.
Alltså är det Bollans fel, dekreterade Ludwig.
Fru Olga funderade.
Hon sa:
Det blir inte mindre förargligt för det. Jag skulle önska, att hon
aldrig finge reda på det. Jag kunde naturligtvis säga, att jag ställt
undan vasen. Men skärvorna!
Skärvorna? upprepade Ludwig. Det är ju en smal sak. Dem tar jag och
gräver ner dem. En mörk natt.
Så att ingen ser det?
Så att ingen ser det!
Och du skvallrar inte?
Å hut! sa Ludwig.
Då fick han två kyssar. Och uppmuntrad härav, krängde han av sig
pyjamasrocken, bredde ut den på golvet och började fylla den med
skärvor.
I detsamma knackade det på sängkammardörren. Å, herregud! viskade fru
Olga. Det är Bollan!
Hon frågade:
Vem där?
En grov röst svarade kort och snävt: Förvaltarn.
Hon vände sig hastigt om. Ludwig såg upp, frågade:
Vad är det med dig?
Hon svarade:
Ingenting. Men du hinner inte ta med dig skärvorna nu. Jag ska lägga dem
där i nedre skåpet, så kan du hämta dem vid tillfälle.
Plötsligt och till synes tämligen omotiverat stampade hon ursinnig i
golvet och fräste:
Sätt åtminstone på dig rocken, din drummel!
Ludwig reste sig, storögd, tog sin rock.
Hon fortsatte viskande:
För resten behöver du inte gå genom sängkammaren. Du kan lika gärna gå
genom Jan-Petters rum. Skynda dig!
Och vänd mot sängkammaren ropade hon:
Jag kommer. Jag ska bara snöra skon--
Äsch vad du är fånig! sa Ludwig och gav henne en förbittrad och sorgsen
blick. Ljuga! Fy fan!
Men hon hade redan gått in i sängkammaren och stängt dörren. Ludwig
gjorde en grimas och lydde. Först då han passerat Jan-Petters rum och
kommit ut i stora salen, stannade han ett ögonblick eftertänksam. Dörren
mellan skrivkabinettet och Jan-Petters rum hade för ovanlighetens skull
och kanske för första gången på ett decennium stått oreglad.


Frampå förmiddagen anlände tante Saras gäster. Först kommo i förhyrd
stadslandå damerna Theander, tre systrar och kompanjoner. Tante Saras
förbindelse med dessa damer bestod endast däri att hon två eller tre
gånger om året gjorde några små inköp i deras kortvaruaffär. Men gamla
fruntimmer förstå att uppskatta varandra, de flocka sig gärna samman,
sitta i ring och säga varandra barnsliga artigheter eller elakheter,
giva varandra smeknamn och öknamn. De göra lustiga och oartiga miner,
fnittra åt ingenting, råka ibland i gräl och gråta då bittert. Man
säger, att de blivit barn på nytt; ack så väl är det inte. Men de önska,
att de vore barn och att någon mycket, mycket gammal och stor och
mildhänt och förståndig komme och toge hand om dem. Ty de känna sig
trötta och griniga.
Damerna Theander medförde gåvor; den ena en luktvattenflaska den andra
ett par silkevantar, den tredje ett krås. De voro inte rika, men de
funno vänskapen skön och ville gärna kosta på den något. Landån var den
finaste hyrlandån i stan, kusken hade livré, hög hatt med kokard, gula
handskar och en skär ros i knapphålet. Röda och gula och blå
pappersblommor sutto instuckna i hästarnas manar, i munderingen och här
och var i vagnen. Det hela var festligt. Då flickorna Willman blevo
damerna Theander varse, kände de sig plötsligt modfällda och förstämda;
de smögo sig ut i parken och gömde sig. Men damerna Theander stego ur
vagnen, ställde upp sig i en linje samt marscherade med taktfasta steg
fram mot trappan i det de räknade: ett tu, ett tu. Det var inte deras
vanliga sätt att uppträda, men de hade kommit överens om att slå sig
lösa, ha roligt och roa. Och de kunde inte tänka sig annat än att
gårdens folk mangrant såg på, höll sig i sidorna för skratt och viskade
till varandra: Titta på gummorna Theander! Så kavata! Det är ändå roliga