Eros' begravning - 12

   * * * * *
  Efter detta skötte Faber kvarnen lika flitigt som tillförne utan att
  någonsin besvära herr Gruber med någon anhållan om lön. Bykvinnorna
  försågo honom med så mycken och välredd mat, att hans stora, starka
  kropp säkerligen skulle ha blivit alldeles övergödd, om han icke späkt
  den med allt hårdare arbete. Utan tvivel skulle de också ha försett
  honom med kläder och kontanter, om han blott velat mottaga sådana
  gåvor. Men dylikt avvisade han bryskt och ibland hårdhänt nog. För
  resten bekymrade han sig inte stort om kvinnorna utan lät dem hållas,
  komma och gå som dem behagade. Likväl fordrade han, att de ej besvärade
  honom med fåfänga besök. Kommo de icke med allvarliga frågor, som krävde
  sinnrika svar, eller med bön om hjälp i någon kinkig belägenhet, kunde
  de vara vissa om att bli illa mottagna. Men då kvinnans liv städse är
  fyllt med många om också icke alltid stora bekymmer, saknade de aldrig
  förevändning att taga plats vid hans sida. Även sin syndaångest och sina
  religiösa tvivelsmål och grubblerier började de anförtro honom; Och
  under det att Hans Hinz bakom långsamt stigande ögonbryn begrundade den
  kvistiga saken, gavs det tillfälle att gripa och smeka hans händer och
  värma hans blod. Sedan han besvarat frågan i ord och vändningar, som med
  tiden blevo alltmera djupsinniga och svårförståeliga ej blott för
  kvinnorna utan även för honom själv, steg han vanligen upp och gick in i
  kvarnen. Stängde han dörren bakom sig, återstod för kvinnan ingenting
  annat än att besviken och förödmjukad smyga dädan. Lämnade han åter
  dörren på glänt, kunde hon följa honom.
  Slikt måste givetvis väcka stor förargelse i bygden dels bland männen
  dels och i ännu högre grad bland de ärbara kvinnor, som ej smittats av
  den besynnerliga "kvarnfebern". Kyrkoherden uppmanades att inskrida mot
  ofoget, men åldern hade gjort den förträfflige mannen bekväm och
  obenägen att påtaga sig en så kinkig sak. Han urskuldade sig med att
  Faber trots sina signerier och vidskepliga utläggningar icke gjort sig
  skyldig till något verkligt kätteri. Och det sjukliga svärmeriet för
  hans person skulle slockna desto förr, ju mindre man blåste på det.
  Slutligen och då Fabers rykte vunnit sådan spridning, att folk från
  fjärran socknar uppsökte honom, blev den beskedlige gubben alldeles
  förskräckt, kröp till kojs och förebar sjukdom. Då inträffade följande.
  En hustru kom till Faber och bad honom stötta hennes hönshus, vars gavel
  tryckts in av snöns tyngd. Hansi svarade: Bed din man! Vartill kvinnan
  genmälte:
  Du pratar! Vore inte min man ett kräk, skulle jag inte komma till dig.
  Dessutom har han farit till staden med en kalv och vänder inte tillbaka,
  förrän han supit upp pengarna. Jag är ensam på gården.
  Hansi lovade att hjälpa henne och fram mot kvällen infann han sig mycket
  riktigt med en stock över axeln. Han skred genast till verket. Men nu
  bar det sig inte bättre, än att bonden återvände hem tidigare än hustrun
  förmodat. Då han varsnade den ökände mjölnaren på sin gård, tumlade han
  ur släden och vacklade på ostadiga ben fram mot Faber. Denne nickade en
  tyst hälsning och fortsatte att arbeta. Bonden stod en stund och
  betraktade honom med rusiga, blinkande ögon; så fann han trots ruset
  rådligast att göra upp saken med hustrun. Han raglade således in i
  huset och snart hörde Faber ett förfärligt kattrakande därinifrån.
  Alldeles oberörd härav fullbordade han sitt arbete och återvände helt
  lugnt till kvarnen. Knappt hade emellertid hustrun med eder och
  bedyranden nödtorftigt lugnat mannen, förrän hon smög sig ut för att
  möta Hansi. Hon sökte honom förgäves, och nu blev det hennes tur att
  bryta ut i raseri. Hon störtade in till mannen, som redan låg och
  snarkade på träsoffan, drog honom i håret och överöste honom med
  skymfliga tillmälen, i det hon med skamlös öppenhet tillstod, att hon
  lockat dit Hansi för att vara ensam med honom om natten. Hon ryckte den
  halvsovande fyllbulten från soffan, släpade honom ut genom dörren och
  vräkte honom i en driva.
  En halvtimmes sömn i snö och kyla kom mannen att nyktra till. Han reste
  sig för att gå in men fann dörrar och fönsterluckor stängda. Genast tog
  han för givet att hustrun låst sig inne med Hansi. Sedan han förgäves
  dunkat på porten, måste han söka tak över huvudet hos grannas, där han
  gråtande och svärjande förtalde sin olycka. Följande dag bars händelsen
  fram till kyrkoherden och denna gång kunde han icke vägra att inskrida.
  Åtföljd av några bland byns äldsta anträdde han med tungt hjärta
  vandringen till kvarnen. Men Hansis väninnor, som underrättats av
  hustrun, beslöto att icke lämna honom i sticket. De bröto upp i samlad
  flock och följde på något avstånd männen.
  Faber, med mössan i hand, lyssnade tålmodigt och undergivet till
  kyrkoherden, som tillvitade honom intrång i en aktad mans hem och kanske
  i hans äkta säng. Då kyrkoherden tystnat, redogjorde han lugnt och
  fåordigt för händelsens verkliga förlopp. Han hade hjälpt kvinnan med
  att stötta hennes hönshus och efter slutat arbete hade han återvänt hem.
  Han kunde till och med namngiva ett par personer, som han mött på
  hemvandringen. Kyrkoherden och de äldsta stodo där ganska förlägna men
  icke så kvinnorna. Nu ingrepo de och skrädde icke orden, varken då de
  prisade Fabers duglighet och hjälpsamhet eller då de skildrade
  byamännens ömklighet och svartsjuka. Snart började de krydda sitt rappa
  snatter med ordlekar och grovkorniga anspelningar, som visserligen voro
  obegripliga för den beskedlige kyrkherrn men som alldeles förbryllade
  honom. Hans följeslagare fingo icke en syl i vädret och till råga på
  olyckan kunde några bland dem icke motstå kvinnornas mustiga skämt utan
  brusto i flin. Även Faber smålog, och trots hans alltjämt vördnadsfulla
  min kunde man se att han gonade sig åt sina vedersakares förlägenhet.
  Men plötsligt ryckte mjölnaren till och drog sig hastigt bakom dörren.
  Strax därpå trädde han åter ut och stod där till synes lugn men med så
  tung och mödosam nästan flämtande andhämtning att det till och med
  väckte kyrkoherdens uppmärksamhet. Han harsklade sig och började att en
  smula stammande göra några allmänna betraktelser. Men han hade en stark
  förnimmelse av att ingen och allra minst Faber lyssnade. Han såg alla
  blickar riktade åt samma håll och nu upptäckte han i gläntan en kvinna,
  som vandrade uppför stigen. Han igenkände bondsonen Henriks hustru,
  Grädel.
  Och Grädel, som hade ett ärende till byn ovanför kvarnen, gick stillsamt
  och tyst förbi kyrkoherden och hans åhörare, oveten om vad som
  försiggick, förlägen och sorgsen, då hon mötte Hansis blick som
  oavlåtligt följde henne.
  Prosten lyckades emellertid forma sitt tal så, att det varken gav Faber
  full upprättelse eller helt fördömde honom. Ganska nöjd med sin
  prästerliga diplomati lämnade han kvarnen, följd av männen. När Hansi
  sett Grädel försvinna, steg han in och reglade dörren bakom sig. Då
  begåvo sig även kvinnorna ned mot byn. De gingo tysta och stillsamma som
  Grädel.
   * * * * *
  Mötet mellan kyrkoherden och drängen, då Grädel gick förbi, blev en
  bidragande orsak till de följande olyckorna, mordet på herr Gruber, den
  stora processen, Fabers dom. Redan några dagar efter mötet hettes det i
  byn, att prästen dragit ut för att omvända Faber, men att han själv i
  dess ställe blivit omvänd. Ännu några dagar senare visste man berätta,
  att den gamle prästen fallit till drängens fötter, kysst hans händer och
  gråtande bett om hans välsignelse. Frågade man ryktesspridarna, till
  vilken ny eller gammal lära Faber skulle ha omvänt prästen, kunde de
  visserligen ej giva besked men läto sig ej heller förbluffas utan
  svarade: Skulle prästen ha fallit på knä om han icke blivit omvänd? Tog
  man åter frågorna i en annan ordning och sporde, om det verkligen var
  troligt att den vördnadsvärde prästen knäböjt inför drängen, svarades
  med ännu större trosvisshet: Icke inför Faber knäböjde han utan inför
  den gudomliga sanningen.
  De äldste, som bevittnat mötet, gåvo knappast klarare besked. Ingen hade
  sett något knäfall, men prästen hade varit upprörd och förvirrad och
  hade snarare prisat än klandrat Faber. Därtill kom, att den lilla
  episoden med Grädel, den plötsliga, förväntansfulla tystnaden, Fabers
  beteende och utseende snart blev märkligare i deras minnen än i
  verkligheten. De tyckte sig förstå att någonting egendomligt just då
  inträffat, men för dess art och väsen kunde de ej redogöra. Kyrkoherden
  själv var väl den ende, som kunnat giva klart besked, men den gamle
  herrn hade fått mer än nog av hela saken. Han gick åter till sängs, fast
  besluten att ej visa sig förrän historien råkat i glömska.
  Kvinnornas och deras medlöpares vittnesbörd fick därför stå tämligen
  oemotsagd, och härav begagnade sig fru Maturin för att förmå Faber att
  framträda som Ordets förkunnare och Guds man. Det är möjligt att hon
  verkligen hade en dunkel tro och ännu dunklare föreställningar om hans
  mission, men dessutom ägde hon ett alldeles särskilt skäl att omgiva
  honom med en mystisk gloria. Hon var sedan någon tid förlovad med bonden
  Brut, Grädels svärfar, och man visste, lätt det brådskade med bröllopet.
  Man visste också eller trodde sig veta, att upphovet till denna brådska
  ej var den blivande brudgummen utan just Hansi Hinz. Och denna slutsats
  drog man av fru Maturins täta besök i kvarnen. För henne blev det
  således angeläget att giva dessa besök en förklaring: hon hade suttit
  vid den nye mästarens fötter, hon var hans första lärjunge.
  Detta ståtliga bedrägeri eller självbedrägeri stötte emellertid på ett
  obevekligt hinder: "mästaren" vägrade bestämt att vidkännas några
  andliga gåvor av denna utomordentliga art. Han ville inte höra talas om
  slika dumheter; han var en olärd dräng och visste litet om de heliga
  tingen. Den listiga fru Maturin vek för detta hinder och slog in på en
  annan väg. Hon skulle göra honom till "mästare" mot hans vilja. Hans
  beundrare och anhängare, bland vilka numera räknades ej så få män, voro
  tillräckligt talrika för att bilda en liten menighet. Fru Maturin skulle
  på lämplig dag föra dem till kvarnen, och då Faber plötsligt stod
  ansikte mot ansikte med så många troende, skulle han väl kunna förmås
  att yttra några uppbyggliga ord. Och därmed vore en god början gjord.
  Hansi Hinz visste alltså ingenting om fru Maturins förberedelser, men
  hur hemligt hon än bedrev dem, nådde dock ryktet därom herr Grubers
  öron. Gubben greps av en utomordentlig, förskräckelse. Skulle hans
  dräng bli predikant? Med andra ord lämna honom och kvarnen i sticket!
  Det gamla människovraket hade alltför länge levat av den unge mannens
  krafter för att icke uppfatta en sådan förändring som en grov kränkning
  av hans egen rätt. Han linkade och skuttade i en sorts haltande trav upp
  till kvarnen och började på äkta skolfuxmaner överösa drängen med
  förebråelser för otacksamhet, lättja, slarv. Slutligen förbjöd han honom
  utan vidare att uppträda som predikant. Faber begrep ingenting men
  gubben skrek:
  Hycklare! Du vet mycket väl, vad jag syftar på. Men jag skall göra ett
  slut på det här alldeles som jag gjorde slut på den dumma historien med
  skogsfogdens dotter.
  Faber hade som alltid, då husbonden bannade, stått med mössan i hand,
  tyst och vördnadsfull. Och varken hans hållning eller uppsyn
  förändrades, när han yttrade:
  Det var således husbond, som gjorde slut mellan mig och skogsfogdens
  Grädel?
  Herr Gruber hade förrått sin hemlighet. Han blev besinningslöst rädd. I
  stället för att svara skrek han:
  Akta dig! Jag kan riva sönder testamentet när jag behagar!
  Faber stod en stund och funderade; därpå tog han ett steg fram mot
  gubben, stannade och sa:
  Hur skulle husbond kunna göra det? Jag har tjänat utan lön. Det vore
  orätt. Husbond skulle ångra sig.
  Hotar du! skrek herr Gruber och plötsligt rusade han fram till drängen
  och började hamra löst på honom med sina utmärglade, maktlösa nävar.
  Faber gitte inte värja sig, men gubben, som kände den unges svällande
  och hårda muskler under den tunna rocken, sprang i full förskräckelse på
  dörren, svärjande och bedyrande att drängen velat mörda honom. På vägen
  mötte han Grädels man, Henrik, och skildrade för honom händelsen på sitt
  sätt utan att likväl vinna vare sig tilltro eller medlidande.
  Förberedelserna för mötet, som skulle förvandla mjölnardrängen och
  kvinnotjusaren till underman och andlig ledare, bedrevos fram på
  sommaren mera öppet. Utsocknes män och kvinnor kommo till byn och hystes
  av Fabers anhängare. Fru Maturins plan blev allmänt känd och även herr
  Gruber fick veta, att man ämnade överraska Faber och locka honom att
  framträda inför menigheten. Herr Gruber såg sig då ingen annan råd än
  att trots sin rädsla gå till kvarnen.
   * * * * *
  Han fann drängen på hans vanliga kvällsplats och som vanligt reste han
  sig och hälsade husbonden genom att stryka av sig mössan. Gruber
  framförde genast sitt ärende och sitt förbud. Han svarade fogligt, att
  han icke skulle låta locka sig till mötet. De stodo en stund tysta
  bredvid varandra, gubben flåsade ännu efter vandringens mödor och även
  den unge andades tungt. Gubben steg in i kvarnen och ropade åt drängen
  att följa efter. Alldeles som vanligt fann han många ting att klandra
  och skrek sig hes för att överrösta dånet. Hans skrek till svar, att han
  ingenting kunde höra, och då han hade allvarligare saker att tala med
  husbond om, föreslog han, att de skulle stiga upp i kvarnkammaren.
  Gubben samtyckte och de klättrade uppför stegen.
  I kammaren, vars fönster endast var en fotshög glugg, var det redan
  nermörkt. Gubben gick fram till gluggen, Hans stod kvar vid luckan.
  Husbond--började han, men rösten stockade sig. Gubben ropade:
  Kom hit! Jag hör dig inte.
  Långsamt och med sänkt huvud steg Hans fram till honom och utan att höja
  blicken från golvtiljorna frågade han, om Gruber verkligen stode fast
  vid, att han när som helst kunde riva sönder testamentet. Gruber jakade.
  Då, sade Hans, är det så gott, att jag lämnar kvarnen redan i morgon,
  eftersom jag inte längre kan tro husbond på hans ord. Jag har tjänat
  länge nog utan lön.
  Gruber svarade:
  Bra! Bra! Jag ska riva sönder pappersstrunten den kväll i kväll.
  Efter en stund sade Hans med grötig röst, som Gruber till sin förvåning
  och lättnad, trodde vara dov av tårar:
  Jag skulle nog inte gå ändå, om jag inte vore tvivlande på att papperet
  finns. Husbond har nog redan bränt det.
  Gruber svarade:
  Fårskalle! Följ mig hem, så ska, jag visa dig att det, ligger i min
  kista. Men nu litar jag inte längre på dig ditt otacksamma kräk. Gå din
  väg! Jag skall nog finna en annan. Och så snart jag kommit hem, ska jag
  riva sönder eländet och bränna var bit.
  De stodo en stund tysta; Gruber vände sig från gluggen. Plötsligt skrek
  han till:
  Vad står du och bligar i golvet? Se på mig!
  Hans grep honom i armen, icke särdeles hårt men med ett grepp, som
  föreföll gubben olösligt. Han sa:
  Husbond kommer icke hem.
  Åter stod de en stund tysta. Gruber gjorde icke något försök att slippa
  lös. Hans tankar blevo hastigt klara och besinningsfulla. Han insåg att
  han med våld eller hot ingenting förmådde. Han började tala med en
  bildad mans tonfall och ordval, någonting som han eljest för länge sen
  lagt bort.
  Min käre gosse, sade han, du har tydligen missförstått mig grundligt. Du
  borde ju ändå känna mitt humör och veta, att jag pratar i vädret, då
  gallan sätter åt mig. Jag har aldrig ett ögonblick tänkt rygga mitt ord.
  Vad har jag gjort, eftersom du misstror mig? Tänker du kanske på den
  där historien med Grädel? Jag svär vid allt vad heligt är--
  Han tvärtystnade; greppet kring hans arm hade plötsligt hårdnat till och
  lät honom förstå, att han råkat in på en farlig väg. Efter ett ögonblick
  fortsatte han, resonerande, lugnt, klart, kallt:
  Nå. Låt vara att du misstror mig. Det kan jag förstå. Du misstror mig,
  jag misstror dig, du misstror mig, det brukar så vara. Och det skadar
  inte, det är nödvändigt här i livet att gå omkring med en viss portion
  misstro i västfickan. Men det finns ju lag och rätt. Jag kan låta
  inregistrera testamentet. Eller ännu bättre! Jag kan i morgon dag sätta
  upp ett gåvobrev. Jag skall skriva konceptet, så snart jag kommit hem--
  Hans upprepade entonigt:
  Husbond kommer inte hem.
  De tego.
  Plötsligt sjönk gubben ihop och Hans måste slå armen kring hans liv. Med
  huvudet slappt vilande mot drängens bröst, viskade herr Gruber:
  Min käre gosse, jag försäkrar dig! Jag talar i ditt eget intresse. Du
  får i alla händelser ingen glädje av det. Betänk! Så snart man fått
  veta--du kommer i fängelse--
  Han svarade:
  Jag har tänkt ut det så, att ingen ska få veta något.
  Han bar den halvt medvetslöse gubben bort mot luckan. Ännu engång
  började herr Gruber viska:
  Min käre gosse, jag begriper inte--varför tror du mig inte på mitt ord?
  Jag förstår alltsammans. Vi måste tro varandra. Det är nödvändigt. Så
  snart jag kommit hem, ska jag visa dig--hur orätt du har--
  Hans upprepade:
  Husbond kommer inte hem.
   * * * * *
  Samma afton var Hans Hinz synlig på en gård söder om byn. Han hade ett
  obetydligt ärende och avlägsnade sig efter några minuter. Vid elvatiden
  knackade han på hos den kvinna, vars hönshus han stöttat, och bad att få
  stanna där över natten. Han berättade varifrån han kom och sade att han
  redan i gryningen skulle fortsätta upp till kvarnen. Både kvinnan och
  mannen räknades numera bland hans anhängare. De kunde icke nog fröjda
  sig åt den ära, han gjorde deras hus, och hustrun ville bädda åt honom i
  storstugan, men gästen föredrog att ligga hos de andra i köket. I
  dagbräckningen avlägsnade han sig.
  När fru Maturin och hennes vänner, i allo ett sjuttiotal, drogo upp mot
  skogen, mötte de honom på väg nedåt byn. Han berättade, att han vid sin
  hemkomst tidigt om morgonen funnit gubben Gruber liggande död vid
  kvarnkammarstegens fot. Antagligen hade gubben sökt honom i kvarnen, och
  då han icke funnit honom, klättrat uppför stegen, på återvägen hade han
  i mörkret trampat fel, störtat ned genom luckan och brutit nacken. Den
  bestörta skaran följde honom upp till kvarnen, där de funno herr Gruber
  i det läge och den ställning, drängen beskrivit.
  Men redan samma afton häktades mjölnardrängen. Hans Hinz Faber som
  skäligen misstänkt att hava vållat sin husbondes död. Visserligen kunde
  han prestera ett sorts alibi, men då Gruber bevisligen lämnat byn redan
  vid sextiden och då Faber anlänt till den omtalade gården först efter
  klockan tio, syntes detta alibi skäligen svagt. Vem som lett
  myndigheternas uppmärksamhet på det misstänkta, fallet, förblev hemligt,
  men ryktet utpekade Henrik, Grädels man. Grädel själv skulle ha sänt
  honom i ett ärende till kvarnen, dit han anlänt vid åttatiden. Han hade
  funnit dörren reglad, men kvarnverket hade varit i gång. Och då han för
  att vila och fundera slagit sig ned på bänken hade han satt sig på
  någonting mjukt, som visade sig vara Hans Hinz' mössa. Eftersom drängen
  icke hade flera mössor än denna och eftersom han säkerligen ej vandrat
  barhuvad halvmilen ned till bondgården, hade han sannolikt befunnit sig
  i kvarnen och sålunda i varje fall träffat sin husbonde före dennes död,
  ett sakförhållande, som han dock envist förnekade.
   * * * * *
  Fabers rättegångsbiträde hette Schüler, en kunnig och skicklig jurist
  men ständigt förföljd av en besynnerlig otur. Ett kvickhuvud hade döpt
  honom till "den förlorande partens advokat" och tack vare detta
  bedrövliga renommé fick han vanligen nöja sig med mer eller mindre
  tvetydiga uppdrag. I fallet Faber tycks han ha vädrat möjligheten till
  en "stor" rättegång. Saken föreföll visserligen enkel. De för den
  anklagade graverande omständigheterna voro överväldigande och mot dem
  kunde han endast uppställa ett mycket svagt alibi. Men herr Schüler hade
  vid ett besök i byn gjort en bekantskap, som ingivit honom vissa
  förhoppningar om att kunna slå ett stort slag--han hade lärt känna fru
  Maturin.
  Herr Schülers taktik gick ut på att framställa Faber som en folkledare
  och ett offer för kyrkliga intriger. Tyvärr stämde den anklagades
  uppträdande inför rätten illa överens med denna bild. Faber hyste en
  fast förtröstan till sitt alibi. Indicierna hopade sig, men han trodde
  sig kunna parera dem med de lättsinnigaste lögner. Han tycktes uppfatta
  förhören som ett spännande spel och var tydligen stolt över att sitta
  inne med den avgörande trumfen: sanningen. Han bemötte åklagare och
  vittnen medlidsamt, ironiskt, överlägset. Och han som tillförne sällan
  eller aldrig skrattat eller ens smålett, kunde nu brista i gapskratt vid
  någon fråga, som syntes honom särskilt dum och meningslös.
  Ni tro mig ju inte i alla fall! skrek han. Men det är nödvändigt att vi
  människor tro varandra. Det är det enda nödvändiga. Ni pratar alldeles
  för mycket! Man fångar inte sanningen som man fångar en ekorre genom
  att ställa sig under trädet och smacka!
  Trots domarens tillrättavisningar upprepade han gång på gång dylika
  fraser med ohöljd ironi i min och tonfall. Åhörarna voro därför till en
  början ganska ense i sina omdömen om den anklagade: han var en typisk
  förbrytarnatur och en lögnare av födseln. Sanningen att säga gjorde han
  ett allt annat än angenämt intryck. Den vackre bypojken hade i fängelset
  hastigt förändrats och ingalunda till sin fördel. Den rikliga
  fängelsekosten i förening med det ovana stillasittandet hade kommit både
  kropp och ansikte att svälla upp till blekfet pussighet. De förut
  väderbrynta kinderna voro nu mjölvita och mot denna sjukliga blekhet
  stack ögonbrynens breda, svarta rand av på ett sätt, som gjorde ett
  hotfullt, brutalt, obehagligt intryck. Därtill kom att hans uppträdande
  för varje ny rättegångsdag blev alltmera egenkärt och övermodigt. Den
  ståtliga och praktfulla domsalen med dess ständigt tätt besatta
  åhörarbänkar gav honom en högst överdriven föreställning om hans egen
  betydelse. Särskilt roade det honom att vara föremål för så många rikt
  utstyrda damers uppmärksamhet. Kvinnorna äro sig överallt lika, tänkte
  han. Hade jag varit mjölnare i staden, så skulle, de där fina damerna ha
  suttit uppradade på mina mjölsäckar.
  Första rättegångsdagen inträffade ingenting anmärkningsvärt
  undantagandes att herr Schüler sökte jäva åklagarens huvudvittne,
  bonden Henrik; Grädels man. Vittnet hade länge visat den anklagade
  uppenbar ovänskap, förorsakad av svartsjuka. Då han emellertid ej
  mäktade styrka sitt påstående--den anklagade själv utbrast i förargad
  och myndig ton: Det är lögn! Henrik har aldrig haft orsak till
  svartsjuka--avslog rätten hans begäran. Åklagarens seger visade sig dock
  följande rättegångsdag som ett nederlag. Vittnet Henrik svävade
  betänkligt på målet. Då utropade herr Schüler:
  Unge man, inför rätten kan ni tala tryggt. Hit sträcker sig inte
  svartrockarnas inflytande.
  Högeligen förargad genmälte åklagaren att han icke ämnade tåla, att
  försvarsadvokaten framställde alla misshagliga vittnen såsom varande
  tubbade och skrämda av prästerna. För att mota denna tadelvärda taktik
  skulle han inkalla byns kyrkoherde som vittne. Herr Schüler svarade
  patetiskt:
  Jag skulle ha kommit min ärade kollega i förväg härutinnan, ifall jag
  icke nyligen underrättats om att kyrkoherden för en vecka sedan slutade
  sin jordiska vandring. Han står nu inför en domare, som ser klarare än
  vi i denna sak.
  Den oväntade nyheten från byn och advokatens patetiska tonfall rörde
  Hansi; hans ögon tårades och några sparsamma droppar runno utför
  kinderna. Den påpasslige herr Schüler vände sig till sin klient och
  yttrade högt:
  Jag har hållit det hemligt för er, min käre vän. Han var er fiende men
  jag visste, att ni skulle bli bedrövad.
  Den lilla episoden och advokatens medlidsamma ord verkade på åhörarna
  till den anklagades förmån. Och det därefter följande korsförhöret med
  vittnet Henrik gav dem en alldeles ny syn på saken. Henrik förnekade,
  att kvarnen varit i gång den ödesdigra aftonen, och vad mössan på bänken
  beträffade, så kunde den likaväl ha tillhört herr Gruber som Faber.
  Vidare sade han sig icke känna till någon oenighet mellan husbonde och
  dräng; tvärtom hade han hört herr Gruber lovorda Faber.
  Förbryllad av sitt huvudvittnes beteende vände sig åklagaren till rätten
  med anhållan om att vittnet måtte hänvisas till sin själasörjare i och
  för en tydligen nödvändig undervisning om vittnesedens betydelse. Herr
  Schüler insköt:
  Åklagaren vill kanske jäva sitt eget vittne? Gärna för mig om han blott
  vidgår, att det är just på detta vittnes utsago, han byggt sin
  anklagelse. Personligen har jag efter detta fått en vida högre tanke om
  vittnets karaktär och sanningskärlek. Han står för mig som en man, hos
  vilken sanningskärleken segrat över futtiga hänsyn--
  Denna vackra harang avbröts av ett skallande skratt. Hela församlingen
  ryckte till och vände sig mot den anklagade. Det var verkligen han, som
  skrattade och skrattade för full hals. Bestörtningen blev stor,
  förargelsen större. Herr Schüler motade båda med ett raskt ingripande.
  Han sa:
  Jag har redan förut velat påpeka en omständighet, som vållat mig stora
  bekymmer. Min klients fysiska och framför allt psykiska hälsa har den
  sista tiden betänkligt försvagats. Fängelseluftens deprimerande inverkan
  har ruinerat även dessa robusta nerver--
  Förhandlingarna avbrötos, den anklagade återfördes till sin cell,
  fängelseläkaren tillkallades. Han fann inga som helst symtom av någon
  nervsjukdom. Tillfrågad varför han brustit i skratt svarade Faber:
  Kan man göra annat? Jag vet inte, vem som ljuger värst min advokat eller
  den andre!
  Minnet av advokaternas ordstrid kom honom åter att brista i skratt, men
  denna gång kulminerade skrattet i ett våldsamt hostanfall. Han strök sig
  med handen över mun och visade läkaren en blodblandad upphostning. En
  undersökning med stetoskopet gav vid handen, att den ena lungan var rätt
  hårt angripen. Mikroskopet visade närvaron av tuberkler i upphostningen.
  Faber överfördes till fängelsets sjukavdelning. Hans tillstånd var dock
  icke sådant att man behövde göra något uppskov i förhandlingarna.
  Så stod saken, då herr Schüler förde bykvinnorna i elden. I trots av att
  de gåvo sina uppgifter i så likalydande vändningar, att åklagaren
  föraktfullt talade om "herr Schülers formulär", blevo dessa förhör ej
  enformiga. Var och en gav sin berättelse ett särdrag, betecknande för
  vittnets karaktär, omständigheter och behov. En kvinna hade hoppats, att
  Faber skulle utrota superiet i byn; en annan att han skulle taga sig an
  de misshandlade kvinnornas sak; en tredje hade hoppats bli botad för
  ett årslångt lidande; en fjärde hade sökt och vördat honom på grund av
  hans djupa insikter i naturens skilda riken. De flesta sade sig dock av
  Faber vänta ett klarare gudsord än vad kyrkan skänkte. Så hade var och
  en hängt sina särskilda önskningar på honom och smyckat honom med
  egenskaper och förmågor alltefter eget behov. Hans Hinz lyssnade till
  lovsången med synbart behag.
  Och än engång brast han i skratt, men nu drunknade hans skratt i hela
  församlingens. En flicka, vars förstånd tydligen ej hörde till de
  skarpaste, hade i svärmiska ordalag prisat Hansi såsom den, vilken kunde
  göra envar lycklig och i all synnerhet kvinnorna. För att göra slut på
  hennes tvetydiga svammel, frågade herr Schüler kort och torrt, om hon
  trodde Faber vara i stånd att slå ihjäl en människa, vartill flickan i
  förnärmad ton genmälte:
  Å bevars! Ett dussin om det kniper!
  Hennes stolthet över hjältens kroppskrafter och hennes okänslighet för
  frågans moraliska betydelse framkallade en stormande munterhet. Domaren
  hotade att låta utrymma salen och då lugnet återställts, kallade herr
  Schüler fram sitt huvudvittne: fru Maturin.
   * * * * *
  Hon stod vid vittnesskranket och höll sig krampaktigt fast vid dess
  spjälor. Redan hennes röst och tonfall, då hon avlade eden, lät
  församlingen ana att det här var fråga om ett viktigt vittnesmål.
  Domaren gjorde några inledande frågor, som fingo knappt hörbara svar.
  Vänd till honom yttrade nu herr Schüler: