Eros' begravning - 12

Total number of words is 4495
Total number of unique words is 1676
27.0 of words are in the 2000 most common words
35.3 of words are in the 5000 most common words
39.5 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
* * * * *
Efter detta skötte Faber kvarnen lika flitigt som tillförne utan att
någonsin besvära herr Gruber med någon anhållan om lön. Bykvinnorna
försågo honom med så mycken och välredd mat, att hans stora, starka
kropp säkerligen skulle ha blivit alldeles övergödd, om han icke späkt
den med allt hårdare arbete. Utan tvivel skulle de också ha försett
honom med kläder och kontanter, om han blott velat mottaga sådana
gåvor. Men dylikt avvisade han bryskt och ibland hårdhänt nog. För
resten bekymrade han sig inte stort om kvinnorna utan lät dem hållas,
komma och gå som dem behagade. Likväl fordrade han, att de ej besvärade
honom med fåfänga besök. Kommo de icke med allvarliga frågor, som krävde
sinnrika svar, eller med bön om hjälp i någon kinkig belägenhet, kunde
de vara vissa om att bli illa mottagna. Men då kvinnans liv städse är
fyllt med många om också icke alltid stora bekymmer, saknade de aldrig
förevändning att taga plats vid hans sida. Även sin syndaångest och sina
religiösa tvivelsmål och grubblerier började de anförtro honom; Och
under det att Hans Hinz bakom långsamt stigande ögonbryn begrundade den
kvistiga saken, gavs det tillfälle att gripa och smeka hans händer och
värma hans blod. Sedan han besvarat frågan i ord och vändningar, som med
tiden blevo alltmera djupsinniga och svårförståeliga ej blott för
kvinnorna utan även för honom själv, steg han vanligen upp och gick in i
kvarnen. Stängde han dörren bakom sig, återstod för kvinnan ingenting
annat än att besviken och förödmjukad smyga dädan. Lämnade han åter
dörren på glänt, kunde hon följa honom.
Slikt måste givetvis väcka stor förargelse i bygden dels bland männen
dels och i ännu högre grad bland de ärbara kvinnor, som ej smittats av
den besynnerliga "kvarnfebern". Kyrkoherden uppmanades att inskrida mot
ofoget, men åldern hade gjort den förträfflige mannen bekväm och
obenägen att påtaga sig en så kinkig sak. Han urskuldade sig med att
Faber trots sina signerier och vidskepliga utläggningar icke gjort sig
skyldig till något verkligt kätteri. Och det sjukliga svärmeriet för
hans person skulle slockna desto förr, ju mindre man blåste på det.
Slutligen och då Fabers rykte vunnit sådan spridning, att folk från
fjärran socknar uppsökte honom, blev den beskedlige gubben alldeles
förskräckt, kröp till kojs och förebar sjukdom. Då inträffade följande.
En hustru kom till Faber och bad honom stötta hennes hönshus, vars gavel
tryckts in av snöns tyngd. Hansi svarade: Bed din man! Vartill kvinnan
genmälte:
Du pratar! Vore inte min man ett kräk, skulle jag inte komma till dig.
Dessutom har han farit till staden med en kalv och vänder inte tillbaka,
förrän han supit upp pengarna. Jag är ensam på gården.
Hansi lovade att hjälpa henne och fram mot kvällen infann han sig mycket
riktigt med en stock över axeln. Han skred genast till verket. Men nu
bar det sig inte bättre, än att bonden återvände hem tidigare än hustrun
förmodat. Då han varsnade den ökände mjölnaren på sin gård, tumlade han
ur släden och vacklade på ostadiga ben fram mot Faber. Denne nickade en
tyst hälsning och fortsatte att arbeta. Bonden stod en stund och
betraktade honom med rusiga, blinkande ögon; så fann han trots ruset
rådligast att göra upp saken med hustrun. Han raglade således in i
huset och snart hörde Faber ett förfärligt kattrakande därinifrån.
Alldeles oberörd härav fullbordade han sitt arbete och återvände helt
lugnt till kvarnen. Knappt hade emellertid hustrun med eder och
bedyranden nödtorftigt lugnat mannen, förrän hon smög sig ut för att
möta Hansi. Hon sökte honom förgäves, och nu blev det hennes tur att
bryta ut i raseri. Hon störtade in till mannen, som redan låg och
snarkade på träsoffan, drog honom i håret och överöste honom med
skymfliga tillmälen, i det hon med skamlös öppenhet tillstod, att hon
lockat dit Hansi för att vara ensam med honom om natten. Hon ryckte den
halvsovande fyllbulten från soffan, släpade honom ut genom dörren och
vräkte honom i en driva.
En halvtimmes sömn i snö och kyla kom mannen att nyktra till. Han reste
sig för att gå in men fann dörrar och fönsterluckor stängda. Genast tog
han för givet att hustrun låst sig inne med Hansi. Sedan han förgäves
dunkat på porten, måste han söka tak över huvudet hos grannas, där han
gråtande och svärjande förtalde sin olycka. Följande dag bars händelsen
fram till kyrkoherden och denna gång kunde han icke vägra att inskrida.
Åtföljd av några bland byns äldsta anträdde han med tungt hjärta
vandringen till kvarnen. Men Hansis väninnor, som underrättats av
hustrun, beslöto att icke lämna honom i sticket. De bröto upp i samlad
flock och följde på något avstånd männen.
Faber, med mössan i hand, lyssnade tålmodigt och undergivet till
kyrkoherden, som tillvitade honom intrång i en aktad mans hem och kanske
i hans äkta säng. Då kyrkoherden tystnat, redogjorde han lugnt och
fåordigt för händelsens verkliga förlopp. Han hade hjälpt kvinnan med
att stötta hennes hönshus och efter slutat arbete hade han återvänt hem.
Han kunde till och med namngiva ett par personer, som han mött på
hemvandringen. Kyrkoherden och de äldsta stodo där ganska förlägna men
icke så kvinnorna. Nu ingrepo de och skrädde icke orden, varken då de
prisade Fabers duglighet och hjälpsamhet eller då de skildrade
byamännens ömklighet och svartsjuka. Snart började de krydda sitt rappa
snatter med ordlekar och grovkorniga anspelningar, som visserligen voro
obegripliga för den beskedlige kyrkherrn men som alldeles förbryllade
honom. Hans följeslagare fingo icke en syl i vädret och till råga på
olyckan kunde några bland dem icke motstå kvinnornas mustiga skämt utan
brusto i flin. Även Faber smålog, och trots hans alltjämt vördnadsfulla
min kunde man se att han gonade sig åt sina vedersakares förlägenhet.
Men plötsligt ryckte mjölnaren till och drog sig hastigt bakom dörren.
Strax därpå trädde han åter ut och stod där till synes lugn men med så
tung och mödosam nästan flämtande andhämtning att det till och med
väckte kyrkoherdens uppmärksamhet. Han harsklade sig och började att en
smula stammande göra några allmänna betraktelser. Men han hade en stark
förnimmelse av att ingen och allra minst Faber lyssnade. Han såg alla
blickar riktade åt samma håll och nu upptäckte han i gläntan en kvinna,
som vandrade uppför stigen. Han igenkände bondsonen Henriks hustru,
Grädel.
Och Grädel, som hade ett ärende till byn ovanför kvarnen, gick stillsamt
och tyst förbi kyrkoherden och hans åhörare, oveten om vad som
försiggick, förlägen och sorgsen, då hon mötte Hansis blick som
oavlåtligt följde henne.
Prosten lyckades emellertid forma sitt tal så, att det varken gav Faber
full upprättelse eller helt fördömde honom. Ganska nöjd med sin
prästerliga diplomati lämnade han kvarnen, följd av männen. När Hansi
sett Grädel försvinna, steg han in och reglade dörren bakom sig. Då
begåvo sig även kvinnorna ned mot byn. De gingo tysta och stillsamma som
Grädel.
* * * * *
Mötet mellan kyrkoherden och drängen, då Grädel gick förbi, blev en
bidragande orsak till de följande olyckorna, mordet på herr Gruber, den
stora processen, Fabers dom. Redan några dagar efter mötet hettes det i
byn, att prästen dragit ut för att omvända Faber, men att han själv i
dess ställe blivit omvänd. Ännu några dagar senare visste man berätta,
att den gamle prästen fallit till drängens fötter, kysst hans händer och
gråtande bett om hans välsignelse. Frågade man ryktesspridarna, till
vilken ny eller gammal lära Faber skulle ha omvänt prästen, kunde de
visserligen ej giva besked men läto sig ej heller förbluffas utan
svarade: Skulle prästen ha fallit på knä om han icke blivit omvänd? Tog
man åter frågorna i en annan ordning och sporde, om det verkligen var
troligt att den vördnadsvärde prästen knäböjt inför drängen, svarades
med ännu större trosvisshet: Icke inför Faber knäböjde han utan inför
den gudomliga sanningen.
De äldste, som bevittnat mötet, gåvo knappast klarare besked. Ingen hade
sett något knäfall, men prästen hade varit upprörd och förvirrad och
hade snarare prisat än klandrat Faber. Därtill kom, att den lilla
episoden med Grädel, den plötsliga, förväntansfulla tystnaden, Fabers
beteende och utseende snart blev märkligare i deras minnen än i
verkligheten. De tyckte sig förstå att någonting egendomligt just då
inträffat, men för dess art och väsen kunde de ej redogöra. Kyrkoherden
själv var väl den ende, som kunnat giva klart besked, men den gamle
herrn hade fått mer än nog av hela saken. Han gick åter till sängs, fast
besluten att ej visa sig förrän historien råkat i glömska.
Kvinnornas och deras medlöpares vittnesbörd fick därför stå tämligen
oemotsagd, och härav begagnade sig fru Maturin för att förmå Faber att
framträda som Ordets förkunnare och Guds man. Det är möjligt att hon
verkligen hade en dunkel tro och ännu dunklare föreställningar om hans
mission, men dessutom ägde hon ett alldeles särskilt skäl att omgiva
honom med en mystisk gloria. Hon var sedan någon tid förlovad med bonden
Brut, Grädels svärfar, och man visste, lätt det brådskade med bröllopet.
Man visste också eller trodde sig veta, att upphovet till denna brådska
ej var den blivande brudgummen utan just Hansi Hinz. Och denna slutsats
drog man av fru Maturins täta besök i kvarnen. För henne blev det
således angeläget att giva dessa besök en förklaring: hon hade suttit
vid den nye mästarens fötter, hon var hans första lärjunge.
Detta ståtliga bedrägeri eller självbedrägeri stötte emellertid på ett
obevekligt hinder: "mästaren" vägrade bestämt att vidkännas några
andliga gåvor av denna utomordentliga art. Han ville inte höra talas om
slika dumheter; han var en olärd dräng och visste litet om de heliga
tingen. Den listiga fru Maturin vek för detta hinder och slog in på en
annan väg. Hon skulle göra honom till "mästare" mot hans vilja. Hans
beundrare och anhängare, bland vilka numera räknades ej så få män, voro
tillräckligt talrika för att bilda en liten menighet. Fru Maturin skulle
på lämplig dag föra dem till kvarnen, och då Faber plötsligt stod
ansikte mot ansikte med så många troende, skulle han väl kunna förmås
att yttra några uppbyggliga ord. Och därmed vore en god början gjord.
Hansi Hinz visste alltså ingenting om fru Maturins förberedelser, men
hur hemligt hon än bedrev dem, nådde dock ryktet därom herr Grubers
öron. Gubben greps av en utomordentlig, förskräckelse. Skulle hans
dräng bli predikant? Med andra ord lämna honom och kvarnen i sticket!
Det gamla människovraket hade alltför länge levat av den unge mannens
krafter för att icke uppfatta en sådan förändring som en grov kränkning
av hans egen rätt. Han linkade och skuttade i en sorts haltande trav upp
till kvarnen och började på äkta skolfuxmaner överösa drängen med
förebråelser för otacksamhet, lättja, slarv. Slutligen förbjöd han honom
utan vidare att uppträda som predikant. Faber begrep ingenting men
gubben skrek:
Hycklare! Du vet mycket väl, vad jag syftar på. Men jag skall göra ett
slut på det här alldeles som jag gjorde slut på den dumma historien med
skogsfogdens dotter.
Faber hade som alltid, då husbonden bannade, stått med mössan i hand,
tyst och vördnadsfull. Och varken hans hållning eller uppsyn
förändrades, när han yttrade:
Det var således husbond, som gjorde slut mellan mig och skogsfogdens
Grädel?
Herr Gruber hade förrått sin hemlighet. Han blev besinningslöst rädd. I
stället för att svara skrek han:
Akta dig! Jag kan riva sönder testamentet när jag behagar!
Faber stod en stund och funderade; därpå tog han ett steg fram mot
gubben, stannade och sa:
Hur skulle husbond kunna göra det? Jag har tjänat utan lön. Det vore
orätt. Husbond skulle ångra sig.
Hotar du! skrek herr Gruber och plötsligt rusade han fram till drängen
och började hamra löst på honom med sina utmärglade, maktlösa nävar.
Faber gitte inte värja sig, men gubben, som kände den unges svällande
och hårda muskler under den tunna rocken, sprang i full förskräckelse på
dörren, svärjande och bedyrande att drängen velat mörda honom. På vägen
mötte han Grädels man, Henrik, och skildrade för honom händelsen på sitt
sätt utan att likväl vinna vare sig tilltro eller medlidande.
Förberedelserna för mötet, som skulle förvandla mjölnardrängen och
kvinnotjusaren till underman och andlig ledare, bedrevos fram på
sommaren mera öppet. Utsocknes män och kvinnor kommo till byn och hystes
av Fabers anhängare. Fru Maturins plan blev allmänt känd och även herr
Gruber fick veta, att man ämnade överraska Faber och locka honom att
framträda inför menigheten. Herr Gruber såg sig då ingen annan råd än
att trots sin rädsla gå till kvarnen.
* * * * *
Han fann drängen på hans vanliga kvällsplats och som vanligt reste han
sig och hälsade husbonden genom att stryka av sig mössan. Gruber
framförde genast sitt ärende och sitt förbud. Han svarade fogligt, att
han icke skulle låta locka sig till mötet. De stodo en stund tysta
bredvid varandra, gubben flåsade ännu efter vandringens mödor och även
den unge andades tungt. Gubben steg in i kvarnen och ropade åt drängen
att följa efter. Alldeles som vanligt fann han många ting att klandra
och skrek sig hes för att överrösta dånet. Hans skrek till svar, att han
ingenting kunde höra, och då han hade allvarligare saker att tala med
husbond om, föreslog han, att de skulle stiga upp i kvarnkammaren.
Gubben samtyckte och de klättrade uppför stegen.
I kammaren, vars fönster endast var en fotshög glugg, var det redan
nermörkt. Gubben gick fram till gluggen, Hans stod kvar vid luckan.
Husbond--började han, men rösten stockade sig. Gubben ropade:
Kom hit! Jag hör dig inte.
Långsamt och med sänkt huvud steg Hans fram till honom och utan att höja
blicken från golvtiljorna frågade han, om Gruber verkligen stode fast
vid, att han när som helst kunde riva sönder testamentet. Gruber jakade.
Då, sade Hans, är det så gott, att jag lämnar kvarnen redan i morgon,
eftersom jag inte längre kan tro husbond på hans ord. Jag har tjänat
länge nog utan lön.
Gruber svarade:
Bra! Bra! Jag ska riva sönder pappersstrunten den kväll i kväll.
Efter en stund sade Hans med grötig röst, som Gruber till sin förvåning
och lättnad, trodde vara dov av tårar:
Jag skulle nog inte gå ändå, om jag inte vore tvivlande på att papperet
finns. Husbond har nog redan bränt det.
Gruber svarade:
Fårskalle! Följ mig hem, så ska, jag visa dig att det, ligger i min
kista. Men nu litar jag inte längre på dig ditt otacksamma kräk. Gå din
väg! Jag skall nog finna en annan. Och så snart jag kommit hem, ska jag
riva sönder eländet och bränna var bit.
De stodo en stund tysta; Gruber vände sig från gluggen. Plötsligt skrek
han till:
Vad står du och bligar i golvet? Se på mig!
Hans grep honom i armen, icke särdeles hårt men med ett grepp, som
föreföll gubben olösligt. Han sa:
Husbond kommer icke hem.
Åter stod de en stund tysta. Gruber gjorde icke något försök att slippa
lös. Hans tankar blevo hastigt klara och besinningsfulla. Han insåg att
han med våld eller hot ingenting förmådde. Han började tala med en
bildad mans tonfall och ordval, någonting som han eljest för länge sen
lagt bort.
Min käre gosse, sade han, du har tydligen missförstått mig grundligt. Du
borde ju ändå känna mitt humör och veta, att jag pratar i vädret, då
gallan sätter åt mig. Jag har aldrig ett ögonblick tänkt rygga mitt ord.
Vad har jag gjort, eftersom du misstror mig? Tänker du kanske på den
där historien med Grädel? Jag svär vid allt vad heligt är--
Han tvärtystnade; greppet kring hans arm hade plötsligt hårdnat till och
lät honom förstå, att han råkat in på en farlig väg. Efter ett ögonblick
fortsatte han, resonerande, lugnt, klart, kallt:
Nå. Låt vara att du misstror mig. Det kan jag förstå. Du misstror mig,
jag misstror dig, du misstror mig, det brukar så vara. Och det skadar
inte, det är nödvändigt här i livet att gå omkring med en viss portion
misstro i västfickan. Men det finns ju lag och rätt. Jag kan låta
inregistrera testamentet. Eller ännu bättre! Jag kan i morgon dag sätta
upp ett gåvobrev. Jag skall skriva konceptet, så snart jag kommit hem--
Hans upprepade entonigt:
Husbond kommer inte hem.
De tego.
Plötsligt sjönk gubben ihop och Hans måste slå armen kring hans liv. Med
huvudet slappt vilande mot drängens bröst, viskade herr Gruber:
Min käre gosse, jag försäkrar dig! Jag talar i ditt eget intresse. Du
får i alla händelser ingen glädje av det. Betänk! Så snart man fått
veta--du kommer i fängelse--
Han svarade:
Jag har tänkt ut det så, att ingen ska få veta något.
Han bar den halvt medvetslöse gubben bort mot luckan. Ännu engång
började herr Gruber viska:
Min käre gosse, jag begriper inte--varför tror du mig inte på mitt ord?
Jag förstår alltsammans. Vi måste tro varandra. Det är nödvändigt. Så
snart jag kommit hem, ska jag visa dig--hur orätt du har--
Hans upprepade:
Husbond kommer inte hem.
* * * * *
Samma afton var Hans Hinz synlig på en gård söder om byn. Han hade ett
obetydligt ärende och avlägsnade sig efter några minuter. Vid elvatiden
knackade han på hos den kvinna, vars hönshus han stöttat, och bad att få
stanna där över natten. Han berättade varifrån han kom och sade att han
redan i gryningen skulle fortsätta upp till kvarnen. Både kvinnan och
mannen räknades numera bland hans anhängare. De kunde icke nog fröjda
sig åt den ära, han gjorde deras hus, och hustrun ville bädda åt honom i
storstugan, men gästen föredrog att ligga hos de andra i köket. I
dagbräckningen avlägsnade han sig.
När fru Maturin och hennes vänner, i allo ett sjuttiotal, drogo upp mot
skogen, mötte de honom på väg nedåt byn. Han berättade, att han vid sin
hemkomst tidigt om morgonen funnit gubben Gruber liggande död vid
kvarnkammarstegens fot. Antagligen hade gubben sökt honom i kvarnen, och
då han icke funnit honom, klättrat uppför stegen, på återvägen hade han
i mörkret trampat fel, störtat ned genom luckan och brutit nacken. Den
bestörta skaran följde honom upp till kvarnen, där de funno herr Gruber
i det läge och den ställning, drängen beskrivit.
Men redan samma afton häktades mjölnardrängen. Hans Hinz Faber som
skäligen misstänkt att hava vållat sin husbondes död. Visserligen kunde
han prestera ett sorts alibi, men då Gruber bevisligen lämnat byn redan
vid sextiden och då Faber anlänt till den omtalade gården först efter
klockan tio, syntes detta alibi skäligen svagt. Vem som lett
myndigheternas uppmärksamhet på det misstänkta, fallet, förblev hemligt,
men ryktet utpekade Henrik, Grädels man. Grädel själv skulle ha sänt
honom i ett ärende till kvarnen, dit han anlänt vid åttatiden. Han hade
funnit dörren reglad, men kvarnverket hade varit i gång. Och då han för
att vila och fundera slagit sig ned på bänken hade han satt sig på
någonting mjukt, som visade sig vara Hans Hinz' mössa. Eftersom drängen
icke hade flera mössor än denna och eftersom han säkerligen ej vandrat
barhuvad halvmilen ned till bondgården, hade han sannolikt befunnit sig
i kvarnen och sålunda i varje fall träffat sin husbonde före dennes död,
ett sakförhållande, som han dock envist förnekade.
* * * * *
Fabers rättegångsbiträde hette Schüler, en kunnig och skicklig jurist
men ständigt förföljd av en besynnerlig otur. Ett kvickhuvud hade döpt
honom till "den förlorande partens advokat" och tack vare detta
bedrövliga renommé fick han vanligen nöja sig med mer eller mindre
tvetydiga uppdrag. I fallet Faber tycks han ha vädrat möjligheten till
en "stor" rättegång. Saken föreföll visserligen enkel. De för den
anklagade graverande omständigheterna voro överväldigande och mot dem
kunde han endast uppställa ett mycket svagt alibi. Men herr Schüler hade
vid ett besök i byn gjort en bekantskap, som ingivit honom vissa
förhoppningar om att kunna slå ett stort slag--han hade lärt känna fru
Maturin.
Herr Schülers taktik gick ut på att framställa Faber som en folkledare
och ett offer för kyrkliga intriger. Tyvärr stämde den anklagades
uppträdande inför rätten illa överens med denna bild. Faber hyste en
fast förtröstan till sitt alibi. Indicierna hopade sig, men han trodde
sig kunna parera dem med de lättsinnigaste lögner. Han tycktes uppfatta
förhören som ett spännande spel och var tydligen stolt över att sitta
inne med den avgörande trumfen: sanningen. Han bemötte åklagare och
vittnen medlidsamt, ironiskt, överlägset. Och han som tillförne sällan
eller aldrig skrattat eller ens smålett, kunde nu brista i gapskratt vid
någon fråga, som syntes honom särskilt dum och meningslös.
Ni tro mig ju inte i alla fall! skrek han. Men det är nödvändigt att vi
människor tro varandra. Det är det enda nödvändiga. Ni pratar alldeles
för mycket! Man fångar inte sanningen som man fångar en ekorre genom
att ställa sig under trädet och smacka!
Trots domarens tillrättavisningar upprepade han gång på gång dylika
fraser med ohöljd ironi i min och tonfall. Åhörarna voro därför till en
början ganska ense i sina omdömen om den anklagade: han var en typisk
förbrytarnatur och en lögnare av födseln. Sanningen att säga gjorde han
ett allt annat än angenämt intryck. Den vackre bypojken hade i fängelset
hastigt förändrats och ingalunda till sin fördel. Den rikliga
fängelsekosten i förening med det ovana stillasittandet hade kommit både
kropp och ansikte att svälla upp till blekfet pussighet. De förut
väderbrynta kinderna voro nu mjölvita och mot denna sjukliga blekhet
stack ögonbrynens breda, svarta rand av på ett sätt, som gjorde ett
hotfullt, brutalt, obehagligt intryck. Därtill kom att hans uppträdande
för varje ny rättegångsdag blev alltmera egenkärt och övermodigt. Den
ståtliga och praktfulla domsalen med dess ständigt tätt besatta
åhörarbänkar gav honom en högst överdriven föreställning om hans egen
betydelse. Särskilt roade det honom att vara föremål för så många rikt
utstyrda damers uppmärksamhet. Kvinnorna äro sig överallt lika, tänkte
han. Hade jag varit mjölnare i staden, så skulle, de där fina damerna ha
suttit uppradade på mina mjölsäckar.
Första rättegångsdagen inträffade ingenting anmärkningsvärt
undantagandes att herr Schüler sökte jäva åklagarens huvudvittne,
bonden Henrik; Grädels man. Vittnet hade länge visat den anklagade
uppenbar ovänskap, förorsakad av svartsjuka. Då han emellertid ej
mäktade styrka sitt påstående--den anklagade själv utbrast i förargad
och myndig ton: Det är lögn! Henrik har aldrig haft orsak till
svartsjuka--avslog rätten hans begäran. Åklagarens seger visade sig dock
följande rättegångsdag som ett nederlag. Vittnet Henrik svävade
betänkligt på målet. Då utropade herr Schüler:
Unge man, inför rätten kan ni tala tryggt. Hit sträcker sig inte
svartrockarnas inflytande.
Högeligen förargad genmälte åklagaren att han icke ämnade tåla, att
försvarsadvokaten framställde alla misshagliga vittnen såsom varande
tubbade och skrämda av prästerna. För att mota denna tadelvärda taktik
skulle han inkalla byns kyrkoherde som vittne. Herr Schüler svarade
patetiskt:
Jag skulle ha kommit min ärade kollega i förväg härutinnan, ifall jag
icke nyligen underrättats om att kyrkoherden för en vecka sedan slutade
sin jordiska vandring. Han står nu inför en domare, som ser klarare än
vi i denna sak.
Den oväntade nyheten från byn och advokatens patetiska tonfall rörde
Hansi; hans ögon tårades och några sparsamma droppar runno utför
kinderna. Den påpasslige herr Schüler vände sig till sin klient och
yttrade högt:
Jag har hållit det hemligt för er, min käre vän. Han var er fiende men
jag visste, att ni skulle bli bedrövad.
Den lilla episoden och advokatens medlidsamma ord verkade på åhörarna
till den anklagades förmån. Och det därefter följande korsförhöret med
vittnet Henrik gav dem en alldeles ny syn på saken. Henrik förnekade,
att kvarnen varit i gång den ödesdigra aftonen, och vad mössan på bänken
beträffade, så kunde den likaväl ha tillhört herr Gruber som Faber.
Vidare sade han sig icke känna till någon oenighet mellan husbonde och
dräng; tvärtom hade han hört herr Gruber lovorda Faber.
Förbryllad av sitt huvudvittnes beteende vände sig åklagaren till rätten
med anhållan om att vittnet måtte hänvisas till sin själasörjare i och
för en tydligen nödvändig undervisning om vittnesedens betydelse. Herr
Schüler insköt:
Åklagaren vill kanske jäva sitt eget vittne? Gärna för mig om han blott
vidgår, att det är just på detta vittnes utsago, han byggt sin
anklagelse. Personligen har jag efter detta fått en vida högre tanke om
vittnets karaktär och sanningskärlek. Han står för mig som en man, hos
vilken sanningskärleken segrat över futtiga hänsyn--
Denna vackra harang avbröts av ett skallande skratt. Hela församlingen
ryckte till och vände sig mot den anklagade. Det var verkligen han, som
skrattade och skrattade för full hals. Bestörtningen blev stor,
förargelsen större. Herr Schüler motade båda med ett raskt ingripande.
Han sa:
Jag har redan förut velat påpeka en omständighet, som vållat mig stora
bekymmer. Min klients fysiska och framför allt psykiska hälsa har den
sista tiden betänkligt försvagats. Fängelseluftens deprimerande inverkan
har ruinerat även dessa robusta nerver--
Förhandlingarna avbrötos, den anklagade återfördes till sin cell,
fängelseläkaren tillkallades. Han fann inga som helst symtom av någon
nervsjukdom. Tillfrågad varför han brustit i skratt svarade Faber:
Kan man göra annat? Jag vet inte, vem som ljuger värst min advokat eller
den andre!
Minnet av advokaternas ordstrid kom honom åter att brista i skratt, men
denna gång kulminerade skrattet i ett våldsamt hostanfall. Han strök sig
med handen över mun och visade läkaren en blodblandad upphostning. En
undersökning med stetoskopet gav vid handen, att den ena lungan var rätt
hårt angripen. Mikroskopet visade närvaron av tuberkler i upphostningen.
Faber överfördes till fängelsets sjukavdelning. Hans tillstånd var dock
icke sådant att man behövde göra något uppskov i förhandlingarna.
Så stod saken, då herr Schüler förde bykvinnorna i elden. I trots av att
de gåvo sina uppgifter i så likalydande vändningar, att åklagaren
föraktfullt talade om "herr Schülers formulär", blevo dessa förhör ej
enformiga. Var och en gav sin berättelse ett särdrag, betecknande för
vittnets karaktär, omständigheter och behov. En kvinna hade hoppats, att
Faber skulle utrota superiet i byn; en annan att han skulle taga sig an
de misshandlade kvinnornas sak; en tredje hade hoppats bli botad för
ett årslångt lidande; en fjärde hade sökt och vördat honom på grund av
hans djupa insikter i naturens skilda riken. De flesta sade sig dock av
Faber vänta ett klarare gudsord än vad kyrkan skänkte. Så hade var och
en hängt sina särskilda önskningar på honom och smyckat honom med
egenskaper och förmågor alltefter eget behov. Hans Hinz lyssnade till
lovsången med synbart behag.
Och än engång brast han i skratt, men nu drunknade hans skratt i hela
församlingens. En flicka, vars förstånd tydligen ej hörde till de
skarpaste, hade i svärmiska ordalag prisat Hansi såsom den, vilken kunde
göra envar lycklig och i all synnerhet kvinnorna. För att göra slut på
hennes tvetydiga svammel, frågade herr Schüler kort och torrt, om hon
trodde Faber vara i stånd att slå ihjäl en människa, vartill flickan i
förnärmad ton genmälte:
Å bevars! Ett dussin om det kniper!
Hennes stolthet över hjältens kroppskrafter och hennes okänslighet för
frågans moraliska betydelse framkallade en stormande munterhet. Domaren
hotade att låta utrymma salen och då lugnet återställts, kallade herr
Schüler fram sitt huvudvittne: fru Maturin.
* * * * *
Hon stod vid vittnesskranket och höll sig krampaktigt fast vid dess
spjälor. Redan hennes röst och tonfall, då hon avlade eden, lät
församlingen ana att det här var fråga om ett viktigt vittnesmål.
Domaren gjorde några inledande frågor, som fingo knappt hörbara svar.
Vänd till honom yttrade nu herr Schüler:
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Eros' begravning - 13
  • Parts
  • Eros' begravning - 01
    Total number of words is 4362
    Total number of unique words is 1826
    22.8 of words are in the 2000 most common words
    32.0 of words are in the 5000 most common words
    37.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Eros' begravning - 02
    Total number of words is 4552
    Total number of unique words is 1771
    24.7 of words are in the 2000 most common words
    34.3 of words are in the 5000 most common words
    39.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Eros' begravning - 03
    Total number of words is 4747
    Total number of unique words is 1758
    28.1 of words are in the 2000 most common words
    38.2 of words are in the 5000 most common words
    43.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Eros' begravning - 04
    Total number of words is 4993
    Total number of unique words is 1439
    32.0 of words are in the 2000 most common words
    41.1 of words are in the 5000 most common words
    45.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Eros' begravning - 05
    Total number of words is 4861
    Total number of unique words is 1518
    29.1 of words are in the 2000 most common words
    39.8 of words are in the 5000 most common words
    43.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Eros' begravning - 06
    Total number of words is 4761
    Total number of unique words is 1676
    28.0 of words are in the 2000 most common words
    38.0 of words are in the 5000 most common words
    41.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Eros' begravning - 07
    Total number of words is 4775
    Total number of unique words is 1765
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    36.7 of words are in the 5000 most common words
    41.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Eros' begravning - 08
    Total number of words is 4937
    Total number of unique words is 1606
    30.2 of words are in the 2000 most common words
    40.6 of words are in the 5000 most common words
    46.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Eros' begravning - 09
    Total number of words is 4644
    Total number of unique words is 1637
    26.6 of words are in the 2000 most common words
    36.4 of words are in the 5000 most common words
    41.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Eros' begravning - 10
    Total number of words is 4640
    Total number of unique words is 1634
    28.4 of words are in the 2000 most common words
    38.3 of words are in the 5000 most common words
    42.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Eros' begravning - 11
    Total number of words is 4697
    Total number of unique words is 1615
    28.5 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    43.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Eros' begravning - 12
    Total number of words is 4495
    Total number of unique words is 1676
    27.0 of words are in the 2000 most common words
    35.3 of words are in the 5000 most common words
    39.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Eros' begravning - 13
    Total number of words is 4543
    Total number of unique words is 1599
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    37.6 of words are in the 5000 most common words
    42.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Eros' begravning - 14
    Total number of words is 4680
    Total number of unique words is 1585
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    37.9 of words are in the 5000 most common words
    42.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Eros' begravning - 15
    Total number of words is 2966
    Total number of unique words is 1059
    31.9 of words are in the 2000 most common words
    41.6 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.