Eros' begravning - 13

Jag önskar veta, var vittnet uppehöll sig den ödesdigra dagen mellan
klockan fem och halv tio eftermiddagen.
Domaren upprepade frågan, fru Maturin svarade lågmält men fullt tydligt:
I mitt hem.
Var ni ensam? frågade herr Schüler. Fru Maturin kröp ihop och drog
schalen tätare omkring sig. Domaren upprepade frågan; hon svarade:
Min man hade farit till staden.
Herr Schüler visade tydligt att han icke var nöjd med svaret och lika
tydligt, att han själv kände sig brydd. Han strök sig med handen
upprepade gånger över ansiktet. Plötsligt gick han på tåspetsarna bort
till domaren och viskade honom något i örat. Domaren spratt till och
blickade häpen upp på herr Schüler. Därpå nickade han och sade, i det
han åter vände sig mot vittnet:
Ni ska inte kringgå frågan! Var ni ensam i ert hem?
Fru Maturin svarade hastigt och en smula sluddrande:
Hansi Hinz var hos mig.
Den anklagade smålog halvt förbluffad, halvt medlidsam. Det föreföll
honom som om orden fladdrat fram genom tystnaden likt ostadigt
vinglande, svarta små fjärilar.
Herr Schüler fortsatte:
Kan ni erinra er, vid vilken tid er man lämnade gården?
Fru Maturin hade emellertid återfått sitt lugn och svarade alltjämt vänd
mot domaren, högt och tydligt:
Han for med femtåget.
Och när infann sig den anklagade?
Strax efteråt. En kvart kanske.
Visste han på förhand, att er man skulle lämna gården?
Ja.
Herr Schüler gav svaret tid att verka; därpå vände han sig till domaren
och yttrade:
Först för tre dagar sedan infann sig vittnet i min bostad och avlade
denna bekännelse. Då jag förebrådde henne, att hon så länge förtegat en
omständighet av avgörande betydelse, svarade hon att hon i det längsta
velat skona sin man. Jag önskar nu få bekräftat, att det var denna
finkänslighet eller fruktan, som vållade hennes förtegenhet.
Domaren behövde några minuter för att formulera den kinkiga frågan.
Redan innan den framställts fick den ett slags svar: en ljudlig,
stönande suck. Domaren vände sig förargad mot åhörarna, men den
tillämnade förebråelsen stannade på tungan. Fridstöraren, som satt på
främsta åhörarbänken, var en stor, kutryggig gammal bonde med slätrakat
rödlätt ansikte, fru Maturins man. Han höll de knutna nävarna hårt
pressade mot munnen, som om han velat hejda än flera suckar. Domaren
vände sig åter till vittnet.
Hade ni någon giltig orsak förmoda, att den anklagades besök i ert hem
skulle vålla er man vrede eller sorg?
Fru Maturin svarade med naiv uppriktighet:
Det är klart; det förstår man.
En spjuver bland åhörarna ropade: Tacka tusan för det! Han fördes genast
ut ur salen men hans dumma skämt väckte varken löje eller ens någon
uppmärksamhet. Spänningen var alltför stark. Domaren fortfor:
Hur länge uppehöll sig den anklagade i ert hem?
Han gick en kvart över nio.
Hur kan ni så precis erinra er klockslaget?
Jag såg flera gånger på klockan. Hansi hade ärende till en gård söder om
byn och han kunde inte komma dit senare än tio.
Vet ni, om den anklagade gick direkt till den där gården, sen han lämnat
ert hem?
Jag följde honom en bit på väg.
Mötte ni någon under vägen?
Fru Maturin tycktes rannsaka sitt minne; slutligen jakade hon och
namngav tvenne kvinnor.
Kunde den anklagade uppehålla sig så länge i ert hem utan att någon av
ert husfolk varsnade honom?
Fru Maturin svarade raskt:
En av pigorna såg honom, då han kom; men jag har bett henne tiga.
Under det att vittnesmålet avgavs hade åklagaren haft sin uppmärksamhet
huvudsakligast fästad vid den anklagade. Fabers förbluffade och
medlidsamma löje hade icke undgått honom; efter hand som vittnesmålet
framskred blev den anklagades ansiktsuttryck och hållning alltmera
tryggt överlägset och föraktfullt. På grund av sjukdomen tillät man
honom att sitta och denna tillåtelse utnyttjade han nu på ett nästan väl
oförskämt sätt. Makligt tillbakalutad mot skranket med armarna korsade
över bröstet, det ena benet kastat över det andra tycktes han följa
förhandlingarna, halvt road, halvt uttråkad. Tydligen betraktade han
saken som redan avgjord till sin förmån. Åklagaren ingrep.
Det kan ju vara möjligt, sade han, att vittnet av hänsyn till sin man
och sitt rykte hållit en så viktig omständighet hemlig. Däremot
förefaller det mig alldeles otroligt, att den anklagade, som gjort ett
så stort nummer av sitt ytterst svaga alibi, ej med ett ord berört sitt
besök hos vittnet. Låt oss visa en liten smula aktning om icke för
sanningen så åtminstone för det sannolika.
Herr Schüler stod just i begrepp att parera det skarpa utfallet, då hans
klient plötsligt sprang upp från bänken och utropade:
Sanningen är att jag aldrig sprungit efter kvinnor, men väl ha de
sprungit efter mig. Det är sanningen. Och kom inte och tala om sanning i
den här lögnhålan! Det är kvinnorna, som ljugit mig hit och nu får de
väl se till, hur de ska kunna släpa mig härifrån.
Domaren gav honom en sträng tillrättavisning, varvid den anklagade
bugade sig och tog med handen åt huvudet som för att stryka av mössan.
Han mumlade halvt för sig själv:
Folk håller styvt på sanningen, när den gagnar dem själva eller skadar
andra. Eljest är det inte så kinkigt. Men man kan bli led vid alla
lögner också.


Tidigt på morgonen den sista rättegångsdagen trädde herr Schüler in i
sin klients cell. Han var tankfull och bekymrad; segern tycktes honom
alls icke säkrad. Åklagaren hade ännu tre vittnen ohörda. Två av dem
voro män: byns skolmästare och skogsfogden. Deras utsago skulle, antog
herr Schüler, gå ut på att ställa Fabers förhållande till kvinnorna i
sådan dager, att värdet av deras vittnesbörd förringades. Det tredje
vittnet var en kvinna, skogsfogdens dotter, Grädel. Om henne visste herr
Schüler ingenting annat än att hon var Henriks hustru och denna
okunnighet oroade den försiktige advokaten.
Hans Hinz satt vid en ganska riklig och smaklig frukost och befann sig i
det yppersta lynne. God morgon, husbond! ropade han åt herr Schüler och
grinade själv åt sin skämtsamma hälsning. Mellan honom och herr Schüler
rådde ganska stor förtrolighet och då de voro på tu man hand brukade
advokaten dua sin klient. Försänkt i sina funderingar besvarade Schüler
icke hans hälsning utan satte sig på bänken och började ivrigt bläddra
bland papperna i sin portfölj.
Slutligen såg herr Schüler upp från sina papper och yttrade i betänksam
ton:
Ja, min kära vän, jag har gjort mitt bästa och jag hoppas att vi skola
lyckas. Men människan spår och Gud rår, som man plär säga. Åklagaren har
ännu tre vittnen ohörda. De två bekymra mig inte stort. Den tredje är
den där bonden Henriks hustru Grädel. Måtte hon inte ställa till med
någon olycka.
Grädel! utbrast Hans Hinz och höjde ögonbrynen ända till hårfästet.
Efter en stund sade han, lugnt och trohjärtat:
Hon blir inte farlig. Hon vet ingenting.
Nej, vad skulle hon också veta? mumlade herr Schüler en smula förlägen.
Och han fortsatte:
Men kvinnor äro i vissa fall mycket dåliga och opålitliga vittnen. De
veta vad de önskar veta. De veta med hjärtat så att säga. Frågan är nu,
om hennes hjärta är stämt till din fördel eller motsatsen. På det kan
mycket bero.
Faber vände honom ovilligt ryggen, och då herr Schüler fullföljde sina
bekymmersamma funderingar, avbröt han honom barskt.
Prata inga dumheter! Grädel! Det är någonting helt annat. För resten vet
hon ingenting. Tig med sånt där!
Införd i rättegångssalen bugade han först som vanligt för domaren men
vände sig därpå mot de till trängsel fyllda åhörarbänkarna och hälsade
helt sirligt med upprepade bugningar. Då började några damer vifta med
sina näsdukar, andra kastade slängkyssar och åter andra klappade i
händerna. Den förgrymmade domaren hotade att låta utrymma salen, varvid
Faber förebrående utbrast:
Herr domare! Det är ju sista gången!
Som straff för sitt oskickliga uppträdande fråntogs han rätten att sitta
under förhandlingarna. Faber bugade och sade allvarligt:
Alldeles riktigt, i dag bör jag stå.
Förhandlingarna började. Skogsfogdens och skolmästarens vittnesbörd
gingo, som herr Schüler förmodat, ut på att visa, vilket inflytande den
anklagade haft över kvinnorna. Men till åklagarens förargelse svävade de
på målet alldeles som Henrik, och skogsfogden förklarade till slut helt
bestämt att hans samvete förbjöd honom att inför rätten upprepa en massa
dumt byskvaller.
Nu blev det Grädels tur. Hon hade framsagt den förestavade eden med
tydlig och stark röst men besvarade nu frågorna lågmält och ängsligt.
Herr Schüler satt i stark spänning. Emellertid ställde åklagaren blott
ett par tämligen betydelselösa frågor till vittnet. Hon hade den
ödesdigra dagens morgon mött sin mans styvmor och av henne fått veta,
att svärfadern skulle resa till staden. Vidare hade fru Maturin yttrat
att hon ämnade använda tiden väl under mannens frånvaro. Tillfrågad vad
hon ansåg att svärmodern menat med detta yttrande, svarade hon, att hon
trott att svärmodern ämnade vidtaga förberedelser för det beramade
skogsmötet. Sedan han nått detta skäligen magra resultat förklarade sig
åklagaren ej ha flera frågor att göra. Då reste sig herr Schüler och
framställde samma fråga som han regelbundet ställt till föregående
vittnen: Trodde hon den anklagade vara i stånd att begå en sådan
ogärning som den, för vilken han beskylldes. Med en trotsig styrka och
skärpa i rösten, som man knappt skulle ha tilltrott henne, svarade
Grädel:
Nej. Aldrig i livet! Jag känner honom, sen vi voro barn. Jag vet, att
han inte har gjort det.
Herr Schüler spratt till och sken upp. Slumpen hade tydligen smusslat
till honom ännu en trumf. Det var sannerligen icke illa att avsluta den
långa raden vittnesmål med ett åklagarevittne, som uttalade sin
bergfasta tro på den anklagades oskuld. Han beslöt att utnyttja trumfen,
han uppmanade Grädel att utförligt berätta, vad hon hade sig bekant om
den anklagade.
Olyckligtvis fattade Grädel denna uppmaning alltför bokstavligt. Det
edliga löftet att ingenting förtiga skrämde henne till onödig
utförlighet. Hon skildrade rätt omständligt den föräldralöse pojkens
uppväxtår, som till största delen förflutit i skogsfogdens gård. Både
domare och åklagare och slutligen även herr Schüler sökte då och då
dämpa hennes berättariver, men hon stötte ständigt på nya enskildheter,
som hon fann mycket betydelsefulla. Och hon berättade så troskyldigt och
med så barnslig övertygelse om berättelsens vikt, att de knappt hade
hjärta att avbryta henne. Sålunda fingo åhörarna en frisk och ganska
tydlig bild av vallarepojken. De fingo bland annat några tämligen
oskyldiga tjuvpojksstreck till livs, vilka verkade desto mer roande som
berätterskan tydligen framställde dem med djupt och allvarligt
ogillande. Helhetsintrycket blev i alla händelser gynnsamt: en präktig
och godhjärtad pojke, stark, flitig, samvetsgrann, hjälpsam.
Dessa små berättelser om lantlig och barnslig oskuld tjusade
stadsdamerna och väckte hos bykvinnorna blida och vemodiga minnen.
Stämningen i den pompösa och dystra rättegångssalen förändrades, som om
man plötsligt öppnat alla dess fönster för vårsol och vårvind, barrdoft
och bybäckens sorl. Allas blickar voro oavlåtligt fästade vid
berätterskan.
Ledd av herr Schülers försiktiga frågor fördes hon nu fram till senare
tider. Hon blev mindre meddelsam. Sedan Faber gått i tjänst hos herr
Gruber hade de sällan mötts. Kvinnosladdret om drängens hemlighetsfulla
förmågor och underkurer hade hon aldrig fäst sig särdeles vid. Lockad av
sin nyfikenhet hade hon dock engång sökt hans hjälp, men då han öppet
tillstått, att han icke ens kunde trolla bort vårtor, hade hon förstått
att det inte var det ringaste bevänt med hans kunskaper.
Denna i en viss ömkande och föraktfull ton framsagda dom alstrade en
skrattlust, som smittade själve domaren. Mitt i den rungande
skrattsalvan ropade Hansi Hinz ivrig och halvt förargad:
Du glömmer, att jag gav dig körsbär i stället!
Grädel ropade tillbaka:
Det glömmer jag visst inte. Sex åt du och sex åt jag och det trettonde
delade vi.
Domaren fann nu rådligt att dölja munterheten bakom sin allra
strängaste ämbetsmin.
Såväl åklagare som försvarare förklarade sig beredda att överlämna
målet. Åklagaren fattade sig helt kort, påpekade att alla indicier gingo
i samma för den anklagade ogynnsamma riktning, underströk svagheterna i
det presterade alibit och yttrade till sist med skärpa, att om några
vittnen blivit obehörigt påverkade, så var det sannerligen icke
åklagarens.
Även herr Schüler ålade sig en viss måtta. Han framställde på sitt sätt
vittnesmålens resultat och yrkade på den anklagades frikännande. Likväl
kunde han icke helt avstå från att söka giva rättegången en mer
allmännelig betydelse. Han yttrade:
Det här är ej blott fråga om ett människoöde utan jämväl om vissa
principer, som för mig alltid varit heliga. Om den anklagade icke
förvärvat sig annat än sina medborgares blotta aktning, skulle han
sannolikt ej ha stått, där han nu står. Det jämnstrukna blir ej föremål
för tadel, avund och intriger. Faber är eller har varit en folkledare.
Åklagaren har vid flera tillfällen med tydligt förakt gjort gällande,
att hans anhängare huvudsakligast utgjorts av kvinnor. Jag vill göra min
kollega en kanske något närgången fråga. Anser han verkligen kvinnors
hängivenhet och beundran så mycket mindre värda än männens? Må vara att
de i högre grad än vi låta leda sig av sina känslor. Måste dessa känslor
ovillkorligen leda dem vilse? Styras de verkligen av en pervers böjelse
för allt som är oäkta, falskt, lögnaktigt? Ja, i så fall måste jag
medge att dessa kvinnors hängivenhet a priori stämplar min klient som en
svår brottsling. Men jag dristar förmoda att icke ens min ärade
motståndare ser så mörkt på våra mödrar, hustrur, döttrar. Det må för
resten bliva hans ensak. För mig och för många med mig väger det
kvinnliga förtroendet snarare tyngre än det manliga. En ärlig
sanningssökare skall--det är min fasta övertygelse--vinna sina första
proselyter bland kvinnorna. Och om han blott vunne en enda anhängare och
denna enda vore en kvinna, skulle jag säga: Han har kanske icke funnit
sanningen, men jag vet, att han har sökt den. En sådan sanningssökare är
min klient. Kvinnor ha i honom sett sin ledare; män ha pådiktat honom
ett brott. Jag överlämnar honom med lugn åt hans insiktsfulla och
samvetsgranna domare. Ur materiell synpunkt sett kan han icke vara
brottslig; ur ideell synpunkt sett får han icke vara det.
Herr Schülers tal mottogs med stillatigande men tydligt bifall. Domaren
ställde nu till den anklagade den obligatoriska frågan, om han hade
något att tillägga, innan rätten började sin överläggning.
Faber svarade:
Jag vill tala om, hur det gick till.
Hans röst var emellertid så grumlig att domaren ej uppfattade svaret.
Hansi Hinz stod en stund tyst och stirrade framför sig. Hans ögonbryn
voro högt uppdragna i pannan alldeles som då han, sittande på bänken
vid kvarnen, grubblade över kvinnornas mångahanda spörsmål.
Slutligen började han tala med tydlig röst men i avhuggna och ibland
svårförståeliga satser. Han sade:
Så här var det. Husbond lovade att tala med skogsfogden om Grädel. Jag
litade på löftet, men han svek. Då visade han mig testamentet, att
kvarnen och skogen skulle bli mina. Det tyckte jag var rätt. Men vad det
led blev han ond på mig. Han sa, att han kunde riva sönder testamentet
som om det ingenting varit. Då kunde jag inte lita på det heller. Vad
skulle jag lita på? Allting var lögn tyckte jag. Och jag tyckte det var
orätt.
Och den där dagen kom husbond till mig och jag hade väntat på honom
länge och tänkt över saken. Då tog jag honom med mig upp på kammaren och
frågade om han redan rivit sönder papperet. Nej, sa han, men han skulle
göra det samma afton. Då tänkte jag: Han ska ljuga så länge han lever,
men om han dör nu, ljuger han inte mer. Och han förstod, vad jag tänkte.
Han blev så rädd, att jag måste hålla honom uppe. Han la huvut här på
bröstet och bedyrade att han inte skulle ljuga. Men det var för sent. Du
ska tro mig, sa han, det är nödvändigt att vi människor tro varann. Det
kan hända. Men han hade själv handlat så, att jag inte kunde tro honom.
Då bar jag honom bort till luckan och lät honom falla ned i kvarnen. Jag
sprang genast ned och kände på honom att han redan var död. Då blev jag
förskräckt och gav mig ut i skogen, men när jag lugnat mig gick jag
till bekanta för att de skulle tro, att jag varit borta från kvarnen.
Det är sanningen.
Fabers bekännelse följdes av en fullständig och rätt långvarig tystnad.
Icke ens den bestörte herr Schüler förmådde få fram ett ord. Domaren
vred och vände häftigt på sina papper och det lätta prasslet var det
enda ljud som förnams. Slutligen yttrade domaren:
Hur kommer det sig, att Faber, som hitintills halsstarrigt förnekat all
skuld, nu helt plötsligt avlägger bekännelse?
Hansi Hinz höjde eftersinnande de tjocka ögonbrynen. Därpå vände han sig
långsamt om och sökte med blicken Grädel, som tagit plats bland
åhörarna. Han pekade på henne. Han sade:
Om hon där ljugit som de andra, så skulle jag inte ha sagt ett ord, utan
herrarna hade fått leta sig hit eller dit. Men det var sant allt vad hon
sa. Ända från det vi var små, det var sant alltsammans. Allt, vad de
andra sa, var lögn, men allt vad Grädel sa var sant. Varför skulle jag
då ljuga? Inte vinner man någonting med lögn, nej, ingenting.
Den anklagade, som hela tiden förblivit stående, visade nu oroande
tecken till svaghet och begynnande vanmakt, varför sessionen
avbröts. Vid följande session dömdes mjölnardrängen Hans Hinz
Faber--trots herr Schülers ansträngningar att få honom ställd under
läkareobservation--till livstids straffarbete. Faber förklarade sig nöjd
med domen. Herr Schülers nederlag blev således fullständigt och hans
hopp att med fallet Faber som språngbräda nå en bättre ställning
krossat. Flera vittnen ställdes till ansvar för mened, men endast fru
Maturin kunde överbevisas. Eftersom hon befann sig i välsignat tillstånd
ansåg sig emellertid vederbörande läkare kunna intyga att hon vid
ifrågavarande tillfälle ej ägt sina sinnens fulla bruk.
I byn talades det givetvis länge om denna rättegång och om Hansi Hinz.
Även som tukthusfånge sysselsatte han kvinnornas fantasi och var föremål
för deras ömmaste medlidande. Mot Grädel visade de en tyst avoghet, vars
oförnuftiga orsak var den, att de i henne sågo upphovet till Hansis
olycka. Hon levde nästan lika ensamt och stillsamt som fången själv.
Vad Hansi Hinz beträffar, tycktes han icke vantrivas i sin sjukcell.
Visserligen satt han för det mesta tyst och orörlig på bänken vid väggen
och sökte allahanda förevändningar för att slippa ifrån de föreskrivna
promenaderna. Men han såg helt förnöjd ut, där han satt lugn med sina
tankar, bakom höjda ögonbryn funderande över ett och annat.
Hans straff blev kort; halvtannat år efter domen dog han.


Då Casimir Brut slutade, var prästen alltjämt späckad med frågor, men
förvaltaren ursäktade sig som hastigast och återvände till sina
räkenskaper. Prästen gick nu lös på den stackars Faber, lämnade
ingenting hederligt kvar hos honom utan menade, att han varit en uräkta
spetsbov och väl värd sitt öde. Damerna Willman togo honom däremot
ganska varmt i försvar, så att det ville synas som om den stackaren ännu
efter döden behållit något av sitt kvinnotycke. Lotten beundrade hans
ståndaktiga kärlek till en enda kvinna, doktor Karolina prisade hans
hjälpsamhet och ridderlighet mot kvinnor i trångmål, Betty förvånade sig
över hans förmåga att på ett stillsamt sätt klara sig bland så många
fruntimmer, och Lizzy sa:
Jag fick det intrycket att han måste ha varit en ståtlig och bra pojke
och inte så olik herr Brut själv. Jag är verkligen ledsen, att han inte
kan tåla mig.
Ledsamma erfarenheter ha gjort honom till kvinnohatare, förklarade
Betty.
Det ser nästan så ut, inföll doktor Karolina med betydelsefull skärpa.
Och under dessa repliker betraktade damerna oavvänt fru Olga, som satt
där i sin vita klänning och såg ut som om hon måste svälja någonting
bittert.
Fröken Alexander viskade till generalagenten:
Om jag inte misstar mig, är lilla hennes nåd nära gråten. Jag vågar
förutspå, att saken blir ännu sorgligare än jag först tänkt mig.
Spå vad ni vill, kära människa, mumlade generalagenten och drog sig
skyggt åt sidan. Men lämna mig i fred; jag har haft nog av olyckor.
Mina damer, fortsatte han vändande sig till de övriga. Här har talats
mycket om kärlek och förvisso förljuvar den livet och gör det värt att
leva, på samma gång som den trasslar till det och åstadkommer många
obehag och onödiga utgifter. Men det finns också utgifter som man aldrig
behöver ångra. Det kommer en tid, mina damer, då kärleken inte längre
har någonting att säga. Vänskapen inte heller. De stora, vittfamnande
intressena falla från själen, som grenarna från en gammal tall. Trohet
blir ett tomt ord, framgång meningslös, glädje hån. Livet blir grått som
dimma. Minnena plåga. Kroppen njuter av intet; själen slutes långsamt i
mörker. All visdom förlorar sin sälta. Och tiden blir lång. Men har man
då, mina damer--och även herr kyrkoherden kan tänka på saken, ty det
finns många olika prislägen--har man då en liten konstgjord, sjungande
fågel--
* * * * *
Här avbröts herr generalagenten av ljudet från en dörr, som vräktes upp,
tummel i trappan, snubbel över tröskeln. Prästens son stod i
dörröppningen, flämtande men trots språnget blek. Strax efter honom kom
Ludwig, knuffade den andre åt sidan och kastade sig på en stol. Bordet
med kaffekoppar och likörflaskor var nära att stjälpa, då damerna alla
på engång störtade upp.
Lugna er! flämtade Ludwig. Jag har bara slagits.
Och de kunde tryggt tro honom på hans ord, ty blod flöt ymnigt från näsa
och mun. Brita sprang efter vatten och handdukar. Ludwig blödde och sa:
Jag har slagits med drevkarlarna.
Med hela hopen? frågade Brita.
Idiot! Men jag slogs med den värste av dem, det kan herrn där intyga.
Det var Bollans fästman och han slogs för tösens skull, så det är
ingenting att säga om det. Jag slogs, därför att han påstod att Casimir
tagit livet av henne. Och det finns inte heller någonting att säga om
det. Den ena människan kan komma att slå ihjäl den andra och vara
renhårig ändå. Men han påstod, att Casimir ville skjuta skulden på någon
bland karlarna och själv smita. Då slogs jag.
Han fick mycket smörj, fortsatte prästens son med en viss
tillfredsställelse. Och nu gäller det herr Brut själv. Hela skocken
kommer hitåt.
Spring ned i flygeln, befallde prästen sin son, och säg åt förvaltaren
att han genast kommer hit.
Ludwig, sa doktor Karolina, som i egenskap av äldsta flicka Willman
gärna tog ledningen vid allvarliga tillfällen. Ludwig, du har anseende
för att vara en sanningsenlig gosse. Säg oss, vad du vet!
Jag vet ingenting annat än vad karlarna berätta, muttrade Ludwig
motvilligt. Men så här ska det ha gått till. Flickan gick ut i morse för
att hämta grodspott åt Olle, som har en revorm bakom örat. Då mötte hon
sin fästman, som är torvupptagare och jag känner mycket väl igen honom
nu, sen jag har slagits med honom. Nåja, de gick och gick och kommo allt
längre bort utan att finna någon grodspott. Om de funno något annat, det
vet jag inte, men rätt vad det var, kom Casimir över dem i skogen. Han
hade kommit över dem engång förut på morgonkröken och skickat hem
flickan, så nu tyckte han, att måttet var rågat. Han mätte dem skäppan
full båda två, och han sa, att hennes nåd hade strängt förbjudit sånt
där. Torvupptagaren insåg det orätta i sitt handlingssätt och hade just
börjat lomma i väg, då den ettriga flickan ropade något som gjorde
Casimir ursinnig.
Vad ropade hon? frågade doktor Karolina.
Men Ludwig fortsatte:
Han tog tag i henne och sa, att nu skulle hon genast följa honom till
länsman och sättas i häkte för sin onda tungas skull. Men flickan blev
från vettet och skrek, att hon hellre skulle ta livet av sig än komma i
häkte. Hon slet sig lös och sprang och Casimir satte efter henne. Sen
dess har hon inte varit sedd; men fram på dan kom Casimir och lät
genomleta arbetarebarackerna och Spilleboda och ställde till med
skallgång. Och nu tro de, att han gjort det för att vilseleda och kasta
misstankarna på torvupptagarna. Dessutom ha prästens förfärliga barn
sprungit omkring och bedyrat att de sett mordet begås. Och ett äldre
stadsfruntimmer ska ha varit hos statarna och sagt, att förvaltaren
kommer att bekänna innan kvällen.
Det äldre stadsfruntimret, inföll fröken Alexander, är nog ingen annan
än jag. Och jag tror fortfarande, att bekännelsen inte ska låta vänta på
sig. Sådant har jag på känn. För resten få vi inte döma herr Brut för
hårt. Vad flickan ropade till honom var verkligen oanständigt, och en
man med hans temperament blir lätt offer för sin vrede.
Kors i jissi namn! ropade Ludwig och stirrade förskräckt på den dystert
leende fröken Alexander. Hur kan damen veta, vad som sas i skogen?
Känner man människorna, svarade fröken Alexander, så vet man nästan
alltid på ett ungefär, vad de ha sagt eller kommer att säga vid det och
det tillfället. Man kan ta fel på ordalydelsen men inte på innehållet.
Ludwig! manade doktor Karolina. Det är av vikt att få veta vad flickan
sa, som kunde till den grad uppröra herr Brut. Jag kan inte tänka att du
ämnar undanhålla oss sanningen.
Jo, det gör jag, sa Ludwig som satt med huvudet tillbakaböjt för att få
blodet att stanna. Och han tillade:
I det här fallet kan inte fan själv tala sanning. Då är det bättre att
slåss.
Jaså, sa prästen. Då tör hon ha beskyllt honom för stöld eller andra
oegentligheter, och det kan stämma med det oväntade avskedet.
Där högg kyrkoherden i sten! skrek Ludwig förargad. Och plötsligt
givande efter för sin pinsamma och tyranniska sanningskärlek fortsatte
han buttert:
Flickan sa, att hennes nåd kunde vara lagom sträng om dagarna, när hon
själv gick till förvaltaren om nätterna. Undra sen på om att han blev
arg, helst drängen hörde på--
* * * * *
Det är möjligt att en viss anständighetskänsla parad med ömkan skulle ha
avhållit damerna Willman från att kommentera det sensationella
avslöjandet, ifall den första djupa tystnaden brutits på ett värdigt och
avledande sätt. Olyckligtvis blev det herr generalagenten för
konstgjorda fåglar, som först tog till ordet. Han var inte situationen
vuxen, eller rättare sagt: han var alldeles bakom flötet. Hans
älsklingsfågel var krossad och trots den sena timmen hade han icke fått
upptaga en enda order. Han var själv sorgsen och orolig, och som alla
sorgsna och oroliga trodde han sig omgiven av idel glada, lyckliga och
skämtsamma varelser. Därtill kom, att de för honom ovanliga vinerna och
likörerna avtrubbat hans eljest skarpa omdöme. Han brast i ett
spasmodiskt fnitter och utropade:
Ack, lilla hennes nåd, nu är rätta stunden att köpa två små fåglar: en
för er själv och en för er vän. Minns ni inte, hur jag och min älskade
Judit signalerade till varandra? Det är praktiskt! Det är poetiskt. I
längden också billigt på grund av spelverkets outslitlighet. Och det
blir ett minne! Då hösten kommer och åldern, och vintern och den stora
tystnaden--tryck på knappen och vår och ungdom äro åter där! Då
näktergalen tiger, hennes nåd, då sjunga mina fåglar!
Ludwig tog honom i armen och viskade vänligt: Om herr generalagenten
tiger, lovar jag att köpa ett halvt dussin! Generalagenten teg och
antecknade ordern. Men damerna Willman gingo till attack:
Besynnerligt! sa doktor Karolina. Besynnerligt att detta skulle hända
dig, kära Olga, som av vår mor alltid framhölls som ett exempel på
självbehärskning. Besynnerligt ehuru icke alldeles oväntat. I alla
händelser katastrofalt! Herr Brut är dock en tjänare. Han hör inte till
vår sfär. Det kan bli en obehaglig historia.