Eros' begravning - 10

Den som inte inser det, är en åsna eller en hycklande person. Herr Brut
måste bort, därför att han hindrar mig från att göra Larsbo till en
sedligt-ekonomisk mönstergård. Det är min mening att göra Larsbo till
rörelsens Point Loma, där det ska visa sig, att de båda könen kunna
arbeta sida vid sida utan att ödsla tid och krafter på det erotiska.
Och vad, frågade doktor Karolina, har Brut att invända mot det? Skulle
han själv vara en lättsinnig person?
Casimir! skrek Brita. Nej, nu går det för långt! Han är den mest
sedligt-ekonomiska tvärvigg som finns. Ha vi inte alla bevittnat, hur
den stackars Lizzy bränt sina kol hela sommaren utan att kunna ljumma
upp honom det bittersta! En sån karl ska köras bort av rörelsen men
Ludwig får stanna, som hänger och slänger som en boa kring halsen på
alla pigor, när han inte hänger på Olle själv. Det är rättvisa!
Fru Olga rodnade åter men av harm. Hon sa:
Ludwig är ett barn. Han kan böjas och bildas. Jag inser, att erotiken
måste ersättas med någonting annat. Jag vill att arbete och bildande
förströelser ska avlösa varandra efter ett förnuftigt schema.
Oj, oj, kved Brita. Jag ska gärna sprätta dynga, om jag slipper de
bildande förströelserna!
Men damerna Willmans samfällda ogillande tystade henne. Fru Olga
improviserade raskt ett schema, som överraskade genom sin rikedom.
Dygnets timmar skulle i sanning väl utnyttjas. Det beskedliga Larsbo
blev ett Nya Jerusalem, ett Mecka. Improvisationens lycka berusade den
lilla frun; hon glömde sina sorger och gav fritt lopp åt sin fantasi.
Kvinnor och män av ovansklig, kylig renhet fyllde den lummiga parkens
valv med ett surr av förnuftiga och insiktsfulla samtal. Stora salen
fick ett tycke av Skolan i Aten. Allting var vitklätt, rent, arbetsamt,
ekonomiskt och förnuftigt. Plötsligt avbröt hon sin skildring i det hon
utropade:
Begriper ni nu, att den där människan måste bort? Han passar inte för
mitt program. Vi skiljas i godo och han är mycket nöjd med att få lämna
Larsbo. Han har naturligtvis andra planer för sin del--
Hon svalde ett par gånger, men rösten var dov och oklar då hon
fortsatte:
För resten tänker jag avskeda ännu flera. Jag är utledsen vid dem
allasammans. Jag tänker utrota hela den gamla surdegen. Jag tänker göra
rent hus. Så att jag äntligen får känna mig som en hygglig och anständig
människa. Jag tänker avlägsna allt, som påminner mig om Jan-Petter. Brut
var hans ögonsten och det förlåter jag honom aldrig. Jag kan inte se
honom utan att tänka på något, Jan-Petter sa mig innan han dog. Infamt!
Han har inte rättighet att gå omkring som ett spöke och skratta åt mig.
Jag har kämpat med mig själv mer än sådana tossor som ni kan ana. Jag
har en tioårig erfarenhet av bitterhet och smälek. Jag vill ha
upprättelse; jag vill uträtta någonting. Men när jag fattat mitt beslut
och utvecklat en plan, som i alla fall är ganska storartad, då kommer ni
tossor och säger: Vad har hänt?
Hon reste sig upp och gick. Genom ett sus av kära Olle och snälla Olle
och stackars Olle skred hon fram, smidigt undvikande utsträckta händer,
försvann. Utbrottet hade skrämt och överraskat damerna Willman till den
grad, att de en lång stund sutto fullständigt tysta. Slutligen utbrast
doktor Karolina:
Men finns det då ingen människa, som kan säga oss, vad som har hänt!
* * * * *
Jo en! Fröken Alexander hade sett, förstått och dragit sina slutsatser.
Sedan hon tåligt lyssnat till generalagentens sjungande fågel och
bestämt avvisat alla förslag att vare sig kontant eller på avbetalning
köpa en dylik, yttrade hon:
Generalagenten! Med mig är en egenhet, som ni kommer att finna kuslig.
Själv är jag aldrig utsatt för några olyckor, men jag kan aldrig besöka
någon bland mina vänner utan att det händer dem någonting sorgligt. Det
är naturligtvis inte mitt fel, och det förstå de. Men så fort de få se
mig, ropa de: Där kommer fröken Alexander! Stäng alla dörrar och fönster
och koppla från telefon! Alldeles som vid åskväder. Vad säger ni om
det?
Jag säger, svarade generalagenten, att äldre damer äro vidskepliga, men
att de i alla fall helst bör hålla sig hemma.
Kallar ni det vidskepelse, att jag bringar olycka, så kommer ni
antagligen att ångra er innan kvällen. Ni måste väl ändå medge att vår
kära värdinna redan är allt annat än lycklig? För att nu inte tala om
den stackars herr Brut!
Generalagenten lade speldosan i asken; han tänkte: Om lyckan är mig
bevågen och gumman, som jag tror, tycker om vin, får jag kanske sälja en
liten fågel efter middagen.
Men högt sa han:
Lyckan, kära människa, är en fågel, som alla hör och ingen ser. Den
flyger från gren till gren och från träd till träd och därför blir vår
vandring krokot och utan mål. Men inte utan mening, ty vi se oss omkring
och lära oss ett och annat, som kan vara bra att veta vid ett senare
tillfälle.
Ack ja! Så sant och så skönt! suckade fröken Alexander. Vi äro alla barn
och livet är ingenting annat än en dansskola, där vi få lära oss ett
passande uppträdande. Men somliga lära för himlen, andra för helvetet.
Jag var engång på en bjudning hos älskvärda människor, man, hustru och
dotter, en förtjusande flicka, vacker och oskyldig, vek och drömmande.
Föräldrarna voro rikt folk, präktigt folk, ansett folk. Men vid
middagsbordet råkade de i tvist. Vem hade tänkt sig det! Tvisten blev
gräl och det yttrades saker, som gingo över alla gränser. De generade
gästerna sökte slå bort det hela med skämt, men det skulle de inte ha
gjort, ty de båda makarna uppeldades därav. Särskilt gnistrade hustrun
av hån och hat och slungade fram den ena beskyllningen värre än den
andra. Rätt vad det var, reste sig mannen och lämnade rummet. Gästerna
sutto där tysta och förlägna; frun yttrade heller ingenting och tycktes
alldeles frånvarande. Men den unga flickan pratade och skrattade och
sökte hålla målron vid makt. Efter en stund reste sig också frun och
lämnade salen. Strax därpå kom en tjänstflicka inrusande och ropade:
Hjälp, hjälp! Herrn har hängt sig! Gästerna störtade upp och följde
henne. Hon förde dem in i en stor garderob; i taket hängde ett avskuret
rep och under repet låg den store, fine, gode, rike, ansedde herrn
oskadad, fast avsvimmad. I sin hustrus armar kvicknade han åter till
liv. Och nu, herr generalagent, fingo gästerna höra så ömma ord och heta
kärleksförklaringar, som de kanske aldrig hört förr. Hade de inte varit
med om det föregående, så kunde de sannerligen ha trott sig bevittna ett
kärleksmöte mellan två unga älskande. Förlägna drogo de sig åter till
salen och visste varken ut eller in. Men den unga flickan, parets
dotter, sa: Ack lämna dem bara i fred och bry er inte om det! Det är
inte första gången det här händer, och blir väl inte den sista! Vad
säger herr generalagenten om det?
Jag säger, svarade generalagenten, att flickan var ett monstrum.
Just ingen komplimang för mig! sa fröken Alexander och log vemodigt.
Emellertid kan jag försäkra, att mina stackars föräldrar älskade
varandra innerligt. Att de ibland hatade så där cyklonartat var nog
endast ett sätt att komma varandra närmre och förenas innerligare, än
kärleken förmår åstadkomma. Ty kärleken är ingenting annat än ett
hopplöst försök att bli kvitt sig själv.
Men där borta, fortsatte fröken Alexander, kommer någon, som jag
verkligen beklagar!
Hon sträckte på halsen och ropade:
Herr Brut! Herr Brut! Har ni funnit henne?
Casimir Brut kom från åkern och gick tvärs genom parken. Vid fröken
Alexanders rop ryckte han till, stannade för ett ögonblick, skakade på
huvudet och fortsatte i ökad takt. Fröken Alexander följde honom med
blicken, så länge han var inom synhåll. Och hon vände sig till
generalagenten, sägande:
Medgiv att samvetet är en besynnerlig inrättning! Somliga anse, att
samvetet är rädsla för straff, men det tror jag inte mycket på. Snarare
är det rädsla att undgå upptäckt. Tron på sanningens helgd är den mest
outrotbara tro eller övertro, människan äger. Om hon uppfört sig mindre
passande och nödgas ljuga med munnen, försöker hon tala sanning med
ögonen eller ansiktsfärgen eller hon bekänner den i förtäckta ordalag
eller hittar på ett teckenspråk. Ty fram ska den och samvetet är
ingenting annat än rädslan att den inte ska komma fram. Om herr
generalagenten haft den saken klar för sig, skulle ni hört och sett
många bekännelser här i dag. Men herr Bruts bekännelse kommer nog under
dagens lopp och då ska ni passa på!
Vad har då hänt? skrek generalagenten och spärrade upp ögonen alldeles
som flickorna Willman.
Efter vad jag kan förstå, svarade fröken Alexander, så har herr Brut
slagit ihjäl den stackars flickan. I hastigt mod naturligtvis. Jag
antar, att han älskade henne passionerat. Jag passade på och språkade
litet med hennes kamrater och fick veta, att hon på sista tiden skaffat
sig en fästman bland torvupptagarna. Antagligen var det honom hon mötte
i morse och antagligen har förvaltaren överraskat dem i skogen.
Fästmannen tog till flykten och lämnade flickan ensam med den rasande
människan. Prästens barn såg dem brottas. Om han sedan sköt henne eller
på annat sätt bragte henne om livet, det törs jag inte säga. Men det
kommer nog snart i dagen. Och vad säger herr generalagenten nu?
Jag säger, svarade generalagenten, att ni är en ryslig människa! Hur vet
ni allt det här?
Fröken Alexander log vemodigt.
Vissa människor ha en skarp blick och en snabb uppfattning i fråga om
olyckor. De bli uppövade i barndomen. Och nu hoppas jag att herr
generalagenten inte skyller mig för vidskepelse, då jag säger, att jag
för olycka med mig?
Men den upprörde gamle mannen svarade:
Ni är en tossa! Jag säger det av uppriktigt hjärta! Ni är en hemsk
gammal tossa! Jag tror inte ett ord, av vad ni har sagt! Och ni skrämmer
mig inte med er vidskepelse!
Som ni behagar! sa fröken Alexander. Jag hoppas innerligt att jag inte
ska bringa er olycka! Nu ska jag gå och språka lite med flickorna i
köket och titta in hos rättarn och höra mig för här och var, så får jag
kanske veta någonting närmre. Men jag säger bara: Stackars herr Brut,
som ska behöva leda skallgången efter sitt eget offer! Och man kan tänka
sig hur den blir ledd! Och stackars det lilla offret! Och stackars lilla
hennes nåd, när hon får veta, vad som hänt! Och stackars er också, herr
generalagent!
Hon reste sig, men hon hade inte tagit många steg mot lusthusets dörr,
då hon råkade trampa på en murken planka, som lossnat i fogen. Plankan
guppade till och välte ett litet bord, på vilket generalagenten ställt
asken med den sjungande fågeln.
Ack! utropade fröken Alexander. Måtte inte den vackra fågeln ha tagit
skada!
Därmed gick hon. Generalagenten åter tog med skälvande händer upp asken,
öppnade försiktigt locket och fann, att hans älsklingsfågel fallit från
pinnen. Den låg på burens botten med de gyllene små vingarna utbredda
och halsen knäckt, så död och fördärvad som det är möjligt för en
sjungande konstgjord fågel att bli.
* * * * *
Fröken Alexander språkade med flickorna i köket, tittade in hos rättarn
och hörde sig för här och var. Hon gick också ut på stora landsvägen och
träffade en del personer, med vilka hon inledde intressanta samtal.
Ingen av de goda människorna visste mer än hon och de flesta visste
mindre. I stället för att inhämta upplysningar blev det snarare hennes
lott att meddela dylika. Och det gjorde hon gärna. Hon sa också, att hon
trodde, att förvaltaren skulle bekänna före kvällen. Var hon gick fram,
lugn och mild, lämnade hon bakom sig bestörta och häpna människor. Hon
gick som ryktet.
Hennes väg och vandring förde henne också förbi stallbacken.
Uppklättrade på räcket vid gödselbrunnen sutto tre manspersoner och
rökte cigarretter. Den ene var kusken, den andre var prästens son och
den tredje var Ludwig. De unga herrarna hade slagits i fyra omgångar och
vilade sig nu för den femte. Prästens son var illa åtgången, Ludwig
däremot helbrägda men dorsk och ledsen, därför att saken aldrig fick
någon ända. Ty så snart han fått den stackars prästpojken under sig och
tilltygat honom just lagom, framstötte den slagne mellan flämt och flås:
Vill du nu erkänna att du är en lögnare?
Och det kan jag inte, sa Ludwig till kusken. Jag har blivit relegerad
från två allmänna högre läroverk på grund av min sanningskärlek, och hur
ska jag då kunna förneka att hans far är en genomtrevlig präst?
Nej, det går nog inte det, medgav kusken.
Det bevisar, att du behöver mera smörj! flämtade prästens son. Så stod
saken då fröken Alexander anlände. Hon stannade framför dem och sa:
Skulle inte de unga herrarna kunna företaga sig någonting nyttigare och
mera aktningsvärt än att slåss?
Han där, svarade Ludwig vresigt, slåss för sin fars ära, och jag för min
egen. Vet fröken något nyttigare och mera aktningsvärt så kläm bara fram
med det!
De unga herrarna, fortsatte fröken Alexander utan att fästa sig vid hans
vresighet, skulle till exempel kunna deltaga i skallgången efter den
olyckliga flickan. En kedja går genom skogen, har man sagt mig, och en
annan över myren.
Kors i jisse namn! skrek Ludwig. Gå de skall efter Bollan och jag är
inte med!
Herrn, sa han till prästens son, ska vi leta efter tösen ett slag? Så
hinner herrn komma i bättre form.
Förslaget antogs och de båda kämparna satte av över ängen och utmed
vetefältets diken bort mot myren. På avstånd hördes redan ropen från den
ännu osynliga kedjan, som närmade sig.
Och vad tror kusken? frågade fröken Alexander.
Kusken såg på fröken Alexander och han såg bort åt skogen och han såg
upp mot herrgårn och ut över myren. Slutligen sa han:
Vad jag tror? Jag tror, att jag tiger.
Fröken Alexander lät honom då veta, vad hon trodde.
Och under allt detta slogo Larsbos klockor sina slag och angåvo sin
åsikt om tiden, medan soluret hade en annan och prästens mage en tredje.
Vad honom beträffar, så låg han utsträckt på gräsvallen nedanför
gårdsplanen. Gässen betade omkring honom, Ludwigs jakthund hade slickat
honom i ansiktet och delade nu hans läger med huvudet på hans bröst.
Gården var tyst, dagen var varm, gräset var mjukt, prästen sov ostörd i
två timmar.
Han vaknade till sist, han satte sig upp, han sträckte på sig och
gäspade, han sa:
Det kurrar så skönt i min mage! Om gamla märken stå, så skulle det
betyda, att den välsignade timmen är slagen. Och att bordet på Larsbo är
dukat.


Tyvärr hade herr kyrkoherden i sina beräkningar utelämnat vissa
psykologiska faktorer, som visade sig äga stort inflytande i försenande
riktning. Maten var lagad, därom skvallrade själva luften, mättad med
härliga dofter. Bordet i stora matsalen stod dukat, rikt på silver och
kristall, blommor och karaffer, vänligt och skönt. Husets gäster,
kyrkoherden, generalagenten och fröken Alexander, uppehöllo sig i dess
omedelbara närhet och tante Sara strök då och då tyst genom rummet,
ändrade och ordnade. Men husets värdinna, som ensam kunde uttala det
förlösande ordet och göra slut på en pinsam väntan, infann sig icke och
ej heller hennes väninnor. Till sist tog kyrkoherden fröken Schönthal i
armen och yttrade hövligt men bestämt:
Bästa fröken Sara, färdiglagad mat förlorar för varje minut i saft och
arom. Man gör orätt mot sig själv, om man inte äter den, då den är som
läckrast.
Ack ja, jag vet! mumlade den olyckliga gamla damen och skyndade bort som
för att åstadkomma en ändring. I själva verket saknade hon allt
inflytande och kunde inte göra någonting åt saken.
De psykologiska faktorer, som kyrkoherden utelämnat i sin beräkning av
måltidstimmen, var fru Olgas skiftande själstillstånd. Den långa
sommardagens händelser hade frestat hennes krafter över förmågan. Efter
en tämligen orolig natt hade hon stigit upp i otta, fylld av en viss
flämtande energi, som tagit sitt första uttryck i kammarjungfruns
utsändande. Flickan hade i likhet med Noaks tredje duva icke återvänt,
och ehuru den lilla nåden alls icke ägde en fröken Alexanders
divinatoriska snille, måste hon likväl ana en olycka. Och
förtretligheterna hade följt varandra slag i slag! Hon hade kastat en
klocka ut genom fönstret och i otid väckt hela huset. Hon hade krossat
Jan-Petters dyrbaraste konstskatt, vasen Eros, och sammansvurit sig med
Ludwig för att undanröja spåren av denna olycka. Därvid hade hon
överraskats av förvaltaren, och den uppjagade sinnesstämningen hade
medfört en tvist, som längre fram på dagen lett till fullständig
brytning. Herr Brut, som i femton år oklanderligt förvaltat det
vidsträckta Larsbo, hade fått sitt avsked! Och människan hade mottagit
sin dom med överdriven och alldeles oväntad tillfredsställelse; han hade
utbett sig att få lämna platsen genast, han packade kanske redan sina
kappsäckar. Hon stod där med sin gård, skäligen hjälplös. Saradagen
uppvisade alla en Tycho-brahedags kännemärken.
Men ur dessa olyckor, förolämpningar och förföljelser hade hennes själ
hämtat en oanad styrka. Fru Olga hade i själva verket utvecklats med
förbluffande hastighet. Klockan sex på morgonen hade hon ännu varit
Jan-Petters rika och behagliga men själsligen rätt obetydliga änka.
Framemot fyratiden på eftermiddagen hade själva doktor Karolina måst
medgiva, att denna obetydliga person måhända upptäckt möjligheter till
en ny stor rörelse i tidens anda. Bort från erotiken! En ny frigörelse,
sund och ekonomisk, fri och sträng; en rörelse, som kunde få vidsträckta
förbindelser med alla möjliga vetenskaper och som kunde intränga på alla
mänskliga områden. Det var ju i alla fall inte småsaker! Och denna
rörelse hade framsprungit ur hennes själ mellan klockan 6 f.m. och
klockan 4 e.m.--i sanning en lätt förlossning! Naturligtvis var den ännu
i sin linda, dess karaktär en smula obestämd, dess drag otydliga--man
får inte begära för mycket--men den fanns där! Och den hade i ett slag
vänt upp och ned på hela hennes liv. Hon såg i dunkel men lockande dager
en framtid av tidningsartiklar, broschyrer, intervjuer, kongresser på
Larsbo, agitationsresor jorden runt, förföljelse och ära, fanatiska
fiender och fanatiska vänner. Hon hade icke varit professorskan
Anna-Lisas dotter om hon icke funnit denna framtid uppiggande och
förtjusande. Vem eller vad hade åstadkommit denna plötsliga förvandling?
Ingen, intet. Naturen själv hade återinsatt henne i hennes rätta
sammanhang med mänskligheten. Engång hade hon varit den stora,
vetenskapliga Willmanska släktens offer på den snöda Mammons altare. Hon
hade sålts som i österlandet unga flickor säljas till rika vällustingars
harem. Men hon hade kämpat sig upp ur den erotiska dyn, hennes
intelligens hade triumferat, hennes huvud hade segrat över hennes
hjärta. Hon hade frigjort sig själv och hon skulle frigöra andra. Bort
från erotiken! Vad det nu var, men inte var det småsaker!
Under sådana betraktelser och i en stundom ångestfylld, stundom
glädjebävande sinnesstämning skred fru Olga till att bestämma sin
middagstoalett. Hennes första avsikt var att icke vidtaga några som
helst ändringar i den svarta och nästan dystra dräkt hon bar. Men efter
en blick i spegeln kom hon att tänka på, att hennes liknöjdhet för yttre
bjäfs kunde uppfattas som en ovänlighet mot namnsdagsbarnet, tante Sara,
och en ohövlighet mot de långväga gästerna. Med en lätt suck begav hon
sig till klädkammaren. Medan hon betänksam gick från dräkt till dräkt,
nästan alla svarta eller åtminstone mörka, upptäckte hon en helvit
klänning undanhängd i en vrå. Hon tog fram den och betraktade den med
ett vemodigt leende. Det var hennes sista balklänning som flicka, använd
blott en gång. Den var omodern naturligtvis, mycket enkel och obetydligt
dekolleterad men bortsett från några fåniga skära bandstumpar ganska
söt. Och det enda vita i garderoben. Fru Olga sa till sig själv:
Det är vansinnigt men jag tar den, därför att det roar mig att ta den.
Jag har gått klädd som en gammal nucka sedan jag gift blev. Den är
väldigt kortärmad för en sån här middag, men om jag inte vågar trotsa
en så löjlig fördom, så kan jag gå och lägga mig. Och Bort från erotiken
med mig! Jag tar den, om den inte är för trång över bröstet och för snäv
kring stjärten.
Hon ömsade och ställde sig framför spegeln. Det visade sig, att hon i
det närmaste behållit sin flickfigur; endast få och små ändringar voro
av nöden. Hade hon tid därtill? Hon såg på sitt ur; det stod alltjämt
och gav henne inga exakta upplysningar men väl ett allmänt intryck av,
att det inte kunde vara så farligt med tiden. Hon gick raskt till
verket, tog fram sax och sprättkniv och sparkade kraftigt i golvet för
att tillkalla Lotten Brenner, som bodde i rummet inunder. Lotten kom i
underkjol och med två små röda flätor hängande och slängande kring det
klotrunda huvudet. Hon betraktade klänningen; den provades ånyo och
Lotten sa: Det är bäst att ta hit flickorna Willman! Hon började därför
irra omkring i huset och kom även inför prästen, som vände sig bort med
vämjelse. Äntligen fann hon flickorna Willman samlade i Lizzys rum, där
de alltjämt diskuterade dagens händelser.
Vet ni vad! skrek hon. Olle tänker klä sig i vitt!
Allt det underliga, som dagen fört med sig, tycktes kulminera i detta
utrop! Flickorna Willman sjönko ihop, deras munnar öppnades till ett
uttryck av slö förvåning. Betty repade sig först, satte den sokratiska
näsan i vädret och yttrade:
Jaså i vitt! Är det ännu någon, som betvivlar, att hon är kär i Casimir
Brut?
En fråga, som just diskuterats.
Doktor Karolina sa:
Hon är inte kär. Jag skulle ha märkt någonting, och jag har ingenting
märkt, fast jag nog haft ögonen på dem.
Hon är inte kär, bekräftade Lizzy. Men hon är ursinnig. Han har på något
sätt förolämpat henne och hon vill visa honom, vem han stungit haver!
Låt oss hjälpa henne! ropade den godhjärtade Brita. Hon sprang före och
de andra följde henne, trängandes och knuffandes i alla dörrar. Men då
de kommo i närheten av klädkammaren, stannade de och lyssnade med
återhållen andedräkt. Fru Olga sjöng! Hon hade sjungit som flicka men
aldrig efter bröllopet och ej heller efter begravningen. Nu sjöng hon i
sin ensamhet! Hon sjöng pagens aria ur Figaros bröllop; musikaliskt ej
tadelfritt, men med känsla och hörbart nöje. Flickorna Willman trädde
sakta in i klädkammaren. Där satt fru Olga vid sybordet och sprättade
bort de skära banden. Hennes ansikte hade en livlig färg, hennes ögon en
varm glans. Doktor Karolina, som var bestämd motståndare till
kärlekshypotesen, befarade ett kroppsligt lidande.
Har du feber? frågade hon.
Nej, svarade fru Olga lugnt. Varför skulle jag ha feber? Jag står vid en
vändpunkt i mitt liv och känner mig lite konstig. Jag tänker sätta på
mig den här kära gamla trasan. Vad säger ni om det?
Och du mår inte illa på något sätt? fortsatte doktorn sitt förhör; men
Lizzy sa:
Vi måste se, om den klär dig.
För tredje gången påtogs den halvt uppsprättade klänningen. Fru Olga
vände sig långsamt runt och lät sig beskådas. Lotten gränslade sin
pincené över den köttiga näsryggen och brummade sakta en ed; Betty
stödde hakan i handen, försjönk i kritisk beundran; Lizzy stoppade
munnen full med knappnålar och började ordna vecken; doktor Karolina,
alltjämt orolig, stack handen ned på fru Olgas rygg för att känna om hon
var mycket het; Brita sa:
I den där klänningen ser hon ut som en barnrumpa. Den kommer att göra
susen.
Vilken sus? sporde fru Olga, tillade med skärpa: Om jag får fråga!
Inte vet jag, mumlade flickan kuvad av glöden i fru Olgas blick och
majestätet i hennes hållning. De andra fortsatte i lugn men med stigande
stämning sin granskning. Betty sa:
Jag hoppas du inser, att din koaffyr måste radikalt läggas om?
Det inser jag fullkomligt, svarade fru Olga. Jag måste hitta på
någonting alldeles nytt och jag tror nästan, att jag har en idé. Men vem
ska hjälpa mig med det?
Vi! svarade flickorna Willman; och Lizzy fortsatte:
Jag har aldrig förr skänkt Olles utseende någon närmre granskning.
Faktum är, att hon är närapå vacker och att hon med små och enkla medel
kan göras bländskön. Jag hoppas, pojkar, att vi alla ha en honnett
ambition och veta vår plikt i ett fall som detta?
De begåvo sig alla med glatt mod, beslutsamma, ivriga, behjärtade,
kunniga, idérika, väl skolade och förberedda till fru Olgas toalettrum.
Några ägnade sig åt henne, andra åt klänningen, och alla visade vackra
prov på nit, smak och förstånd. Efter en timmes ihärdigt tyst arbete
kunde de ställa den lilla frun framför spegeln, sägande:
Nåå? Vad tycks?
Hon såg och hon log, dels av glädje vid den vackra bilden, dels för att
prova ett halvt dussin löjens skiftande verkan. Hon sa:
Tjusig!
Men blev i en hast allvarlig och ängslig, utbrast:
Har någon en aning om klockan? Jag tror det är matdags. Prästen blir
oresonlig om han får vänta en halv minut. Låt oss genast gå!
Då ropade flickorna Willman på engång: Fem minuter om vi få be! Bara
fem! Och de störtade bort var och en till sitt rum och sitt toalettbord.
Minuter förrunno i femtal, tiotal och tjogtal, ty flickornas honnetta
ambition var verkligen väckt och stod i sitt flor och tog tid. Under det
att generalagenten slank ur vrå i vrå med sin tystade fågel, ängsligt
undvikande den olycksbringande fröken Alexander; under det att prästens
mage kuttrade dovt som duvor i skogen och hans tunga med satiriska och
vresiga tillrop plågade den oroligt vankande Sara; under det att Casimir
satt fördjupad i gårdens räkenskaper och gång efter annan reste sig upp
för att kasta en mörk och orolig blick ut över myren; under det att de
båda kedjorna skallgångsmän en efter en samlades vid Spilleboda för att
med Ludwig i spetsen göra ett sista försök att återfinna den försvunna
flickan, död eller levande--arbetade de fem flickorna friskt och flinkt
vid fem toalettbord, obekymrade om tid och tilldragelser. Fru Olga i sin
omstuvade dräkt från den sista flickbalen, obeskrivligen nätt och fin,
ilade från den ena till den andra, ständigt beredd att hjälpa med råd
och dåd och aldrig försummande att med nöje betrakta sin egen person i
de olika speglarna. Av allt att döma hade hon för stunden glömt dagens
sorger, uppskakande händelser och stora tankar.
* * * * *
Men när resultatet av allt detta samvetsgranna arbete, denna fantasi,
idérikedom, smak, äntligen i samlad trupp infann sig i matsalen, kunde
flickorna Willman inte undgå att känna en djup besvikelse. De hade icke
väntat sig någon publiksuccès, väl vetande, att det icke fanns någon
publik att tala om på Larsbo, och likväl hade tätatäten med den stadigt
minut efter minut allt skönare spegelbilden ingivit dem en vag
förhoppning om att bliva hälsade med förtjusta utrop, komplimanger,
beundrande blickar. Det blev inte fallet. Prästen var fräsande förargad,
generalagenten sorgsen och surögd, fröken Alexander butter och sårad av
jämförelsen mellan sin egen grå enkelhet och dessa praktblommor, tante
Sara blyg och nedslagen. Casimir Brut, Ludwig och prästsonen saknades.
Den kolossala disproportionen mellan avsikt och verkan måste väcka en
viss förstämning även hos dessa godmodiga och rappa flickor, som
sannerligen inte voro rädda om besväret och som skulle ha nöjt sig med
en kogubbes beundran, om den varit uppriktig. Allenast fru Olga syntes
helt oberörd av det kyliga mottagandet och gick så långt i naiv
självbeundran att hon frågade den farlige prästen om inte vitt klädde
henne. Lyckligtvis lät han maten tysta munnen; och fru Olga vände sig nu
mot generalagenten och lät de sex omsorgsfullt utprovade leendena avlösa
varandra i en snabb och graciös följd. Och fastän icke ens detta gav
nämnvärt resultat, föreföll hon glad och belåten. Men när Casimir Brut
först efter soppan gjorde sitt inträde, rynkade hon pannan och yttrade
kärvt:
Jag vet inte, hur det kan ha förhållit sig i ert barndomshem, herr Brut;
men i mitt fick man lära sig att passa på måltiderna eller åtminstone be
om ursäkt, när man kom försent.
Brut svarade lugnt:
Jag har inte haft något barndomshem och är en alldeles ouppfostrad