Den Fallna: Berättelse - 10

obeskriflig häpenhet och förfäran målad i sina drag, på den vålnadslike
varelsen, som långsamt nalkades henne. När den uppnått henne, stannade
den och betraktade henne stum och med en förebrående, men sorgfull
blick, några minuter.
”Du vill fly mig,” sade mannen omsider med graflik röst, ”du hatar, du
afskyr mig. Mycket har jag felat, mycket brutit, men detta förtjenade
jag ej.”
Elisabeth sade intet. Ångestfullt blickade hon i den talandes anlete.
Det var askgrått, förfallet och liflöst, döden hade redan tryckt sin
stämpel derpå; endast blicken ur de djupt insjunkna ögonen egde ännu lif
och eld, då den häftades på henne. I den lutade gestalten hade man
knappt kunnat igenkänna den fordom så reslige Rudolph, och likväl var
det han. Elisabeths häpna blick undgick honom ej, den framkallade en
svag rodnad och ett bittert leende hos honom.
”Du känner mig kanske ej,” sade han med häftig ton, ”och det skulle ej
förundra mig; fyra långa års helvetiska plågor till kropp och själ kunna
förvandla äfven en engels utseende, hvad hafva de ej då verkat på mig!
Och ändå är jag densamma ännu och evigt i mitt hjerta. Men det var ej
derom jag ville tala,” fortfor han efter en kort paus och strök med den
magra handen öfver sin bleka panna. ”Jag ville blott se dig, ännu en
gång höra från dina läppar min dom, och sedan fly, fly för evigt.”
Elisabeth teg.
”Svara då,” sade han nästan otåligt, ”upprepa ännu en gång förbannelsen
öfver mitt hufvud, och jag vill lemna dig.”
Elisabeth teg ännu.
”O, du hatar mig då så gränslöst, att du ej engång vill tilltala mig,
vore det än med en förbannelse,” klagade Rudolph, och en tår simmade i
hans af sorgen fördunklade ögon.
”Nej, jag hatar dig ej,” sade Elisabeth klart, men sagta.
”Huru?” utbrast Rudolph och en stråle af hopp bröt fram i hans blick.
”Skulle du väl kunna förlåta mig?”
”Hvad har jag att förlåta?” sade Elisabeth sorgligt; ”sjelf har jag
varit den brottsligaste af oss båda.”
”Nej, det har du ej. Var det ej jag, som, lik en orm, inträngde i ditt
hem och spred der olycka och tvedrägt mellan hjertan, skapade att vara
förenade och värdiga hvarandra? Var det ej jag, som förrådde alla
pligter af vänskap, tacksamhet och ära, som röfvade sällheten från mitt
lifs räddare, dref honom i landsflykt, som förvillade hans maka, och
blef hans barns mördare? Är det ej på mig all denna förfärliga skuld
hvilar, jemte din rättvisa, ehuru grufliga förbannelse?”
”Har jag förbannat dig? O, då har det skett i en mörk och olycklig
stund,” sade Elisabeth snyftande.
”Skulle du ej nu upprepa den?”
”O nej, nej!”
”Tack Elisabeth!” sade Rudolph full af salig glädje. ”Du har lyftat en
centnerbörda från mitt hjerta, ty tro ej att jag eljest trängt mig fram
till dig. I fyra långa år har jag irrat kring din boning utan att våga
visa mig för dig, ty minnet af din sista förvirrade blick skrämde mig;
men döende af längtan efter ett förlåtande ord från dina läppar, har jag
dock ej kunnat helt och hållet slita mig lös från din närhet, ty jag
hoppades på den saliga stund som nu är inne. O Elisabeth! Jag har gjort
dig mycket, kanske ohjelpligt, ondt, men du skulle likväl icke hatat
mig, om du kännt all den gränslösa kärlek, jag burit till dig. Nej blif
ej ledsen, se ej så sträng, så hotande ut! Jag talar ju blott om hvad
som varit och huru jag älskat dig så, som ännu ej en qvinna blifvit
älskad; ja ännu — ännu .... men jag skall ju icke tala derom. Blott för
att få din förlåtelse kunde jag förmå mig att ännu engång framträda
inför dig och väcka smärtsamma påminnelser hos oss båda. Det är sista
gången och innerligen tackar jag dig för den tröst du gifvit mitt
hjerta! Den skall blifva mig ett ljus på den korta väg, mig återstår att
vandra; den gör, att jag med lugn kan tänka på den långa skilsmessan
från allt, hvad som är mig kärast, från fosterland och de få vänner, jag
eger. Den gör också, att jag med glädje tänker på den sällhet, som jag
så innerligen tror och hoppas ännu skall bli din lott på jorden, se’n
alla sorger vikit med mig, som var din lyckas mördare.”
”Hvilken sällhet skulle väl numera kunna bli min lott?” sade Elisabeth
vemodigt, ”jag har ju förverkat allt hopp derpå.”
”Du har ingenting gjort,” sade Rudolph högtidligt, ”du är oskyldig; ty
du gaf endast vika för en ögonblicklig svaghet, men jag ensam är den
skyldige. Huru väl om hela straffet träffat mig allena! Men så skall det
hädanefter bli, jag känner det, ty med din lösta förbannelse återtogs
straffdomen öfver oss båda, så att du blef den fria och jag skall
hädanefter ensam bära det, som ännu ej är fullgjordt. Du deremot skall
åter bli lycklig, _nu_ vet jag det, och denna kunskap gläder mig. Du
skall återfå _honom_, som min kärlek höll på att för evigt beröfva dig,
honom, som du saknat och begråtit i så många år; han skall med ännu
varmare kärlek än fordom omfamna dig, ty han återfår ju dig luttrad
genom frestelsens skärseld. Detta hopp är det, som ännu kan uppehålla
mig i de svåra, plågfulla stunder, som återstå innan vandringen är
fullbordad och bördan lyftas från de axlar, som redan böjt sig under
den. Och när jag engång, hvilket som jag hoppas sker snart, får lägga
mitt trötta hufvud ner till hvila i den kalla jorden: då kan jag i
skilsmessans stund med glädje tänka på den lycka I båda njuten och
dervid äfven påminna mig den förlåtelse du skänkt mig.”
En häftig darrning öfverföll Elisabeth vid dessa ord. Rudolphs spådom
fann en genklang i djupet af hennes hjerta; nu visste hon hvad hon
längtat och trånat efter, såg att också hon i tysthet hyst detta hopp
utan att dock våga erkänna det ens för sig sjelf. Att dock nu se denna
längtan, detta hemliga hopp klädt i ord, öfversteg all hennes styrka och
hon vacklade af sinnesrörelse. Rudolph såg denna svaghet och förstod
dess källa; ett smärtsamt leende flög öfver hans tunna, bleka läppar och
han sade lugnt och förtröstande:
”Det skall ske som jag sagt, jag vet det, och fröjdar mig deråt. Och då
du åter är lycklig och säll, så ber jag, att om en ofrivillig tanke
flyger tillbaka till en tid, den du önskar vara begrafven i glömskans
sköte, du då utan allt hat och agg måtte dröja vid mitt minne. Och nu
lef väl för evigt! Aldrig skall jag mera störa din frid, ty jag går nu
bort för att i ett fremmande land, under en varmare, skönare himmel,
söka mig en graf, der jag i lugn får hvila ut från alla strider och
qval. Der skall jag slumra ensam, gömd och glömd, men lycklig, ty din
förlåtelse skall sprida en glädjeskimmer kring min dödsbädd. Ännu engång
tackar jag dig för den! Gud välsigne dig och gifve ditt rena, skuldfria
hjerta frid!”
Med dessa ord böjde han sig ned öfver Elisabeth, som åter sjunkit ned på
gräsmattan, och tryckte sina glödande läppar mot hennes höga, kalla
panna; derpå aflägsnade han sig långsamt, utan att se sig om.
Elisabeth stirrade efter honom så länge som möjligt, men då den sista
skymten försvunnit af honom bland skogens trän, då föreföll henne
alltsammans som en dröm, en villa. För att skingra den, strök hon med
handen öfver sin panna, men der brände ännu spåret af den glödande
kyssen, döds- och afskedskyssen. Förvirrad blickade hon omkring sig; då
framträdde ur skogen Helena med sin fyllda blomsterkorg på armen och en
krans af de vackra, doftande blommorna kring sitt lilla mörklockiga
hufvud.
”Ack mamma,” utropade hon och kastade sig kring modrens hals, ”du tror
ej huru mycket blommor det finnes derborta på ängen. Huru vackert är
ändå ej landet; här vill jag lefva och dö med dig och den gode morbror
Ferdinand! Men du är så allvarsam?” afbröt hon sig sjelf med en
kärleksfull blick på modrens sorgsna anlete, ”är du ledsen för det jag
dröjde så länge, men det skall du ej vara, ty, ser du, jag har ju bundit
en krans under tiden, som jag skall ge morbror. Är den ej vacker mamma
lilla?”
”Jo mitt barn,” sade modren, men hennes blick var häftad endast på
dottrens vackra anlete och hon tryckte henne ömt och innerligt till sitt
hjerta, kännande lifligt, att hon numera utgjorde den enda länk, som
ännu förmådde fästa henne vid en lyckligare tid.
”Men hvar kan den morbror dröja?” frågade Helena otåligt efter en stund;
”jag tror han glömmt oss i dag.”
”Det tror ej jag,” svarade härvid en röst helt nära och den
efterlängtade framträdde ur skogen. Med ett utrop af glädje sprang
Helena emot honom och gaf sin enkla, men vackra och doftande gåfva.
Derefter vandrade alla tre långsamt mot hemmet.
En timma sednare samma afton rullade, från den närmast Elisabeths boning
varande gästgifvaregården, en resvagn. Tvenne herrar sutto deri. Den ena
var ännu ung, den andra blek, lutad och skugglik, med ett ord Rudolph.
Stumma sutto de under den snabba färden. Mägtiga tankar tycktes kämpa i
Rudolphs sinne, endast afbrutna af en häftig, orolig rynkning på
ögonbrynen af smärta, hvarje gång en större skakning på den på mjuka
fjädrar gungande vagnen förmärktes, men straxt derpå försjönk han åter i
lika djupa grubblerier.
Så förgick timma efter timma, mil efter mil. Natten igenom gick färden
och tidigt om morgonen befunno de sig i Å.. På värdshuset, der de togo
in, dröjde de endast ett par minuter och begåfvo sig derefter ned till
stranden för att gå ombord på det vackra, eleganta ångfartyget Finland,
som skulle öfverföra dem till Sverige, derifrån de vidare ville
fullfölja resan till södra länderna. Allt var af en vän förut
iordningställdt till resan och fartyget färdigt att afgå. Ännu på
stranden, hörde de redan qvartskottet aflossas och de skyndade sig att
komma på fartyget. Rudolph gick förut, den andre följde honom. Plötsligt
vände sig Rudolph om och sade allvarsamt:
”Du vill då följa mig Verner? du vill då för min skull lemna
fädernesland, vänner, älskarinna och allt, och kanske för lång tid; ty
ännu återstå kanske många stunder af plåga för mig, innan det sega
lifvet är utnött?”
”Ja jag vill!” sade Verner, en ung läkare; hemma från Rudolphs och
Leonhards gemensamma födelsestad och litet slägt med den förre, samt nu
för det närvarande stadsläkare i ..., ”för dig och min vetenskap lemnar
jag gerna på en tid mitt kära Finland och allt hvad jag eger dyrbart
här.”
”Men om du ej återfann det, så som du lemnade det?” frågade Rudolph och
ett bittert minne förvred hans drag; ”om deras hjertan, som nu älska
dig, vore slutna vid din återkomst och kallnade för dig?”
”Gud bevare!” utropade den unge mannen leende, men dock ofrivilligt
bleknande vid denna hårda spådom.
Rudolph varseblef denna blekhet. ”Gå! ännu är det tid,” sade han, ”gå
och bevaka din sällhet att ej arffienden röfvar den ifrån dig!”
”Det finnes en bättre hand än min att skydda den,” sade Verner med fast
tillförsigt, ”och _vill_ ej den beskydda så vore alla mina bemödanden
fåfänga.”
”Men hvarföre skulle du följa mig? Ännu aldrig har jag egt någon, som
varit mig trofast tillgiven; skall min dödsbädd i detta fall bli
lyckligare än min vagga?”
”Tala ej om död och dödsbädd! Du reser ju nu ut för att söka ny helsa i
ett mildare klimat och säkert återvänder du helt frisk derifrån efter
ett par månader, eller ett år.”
”Frisk ja, och frisk för evigt. Aldrig återser jag mera mitt fosterlands
klippiga kuster, men nog irrar väl min ande hit igen, ty den lemnar ju
allt, som den älskat, här. Jag vill icke bedraga dig; det är döden som
långsamt gnager på mitt hjerta; det är för att söka mig en varmare graf,
än under nordens frusna drifvor, jag nu reser. Men dödskampen kan bli
lång och grym och plågorna göra mig mera despotisk än jag eljest är.
Blif derföre qvar här, ännu är det tid, blif qvar och lemna mig åt mitt
öde!”
”Alla passagerare om bord!” skallade kaptenens stämma i det samma och
alla hastade hufvudstupa att efterkomma befallningen.
”Ännu är det tid,” upprepade Rudolph, ”lemna mig!”
”Nej jag följer dig!” ropade Verner utan tvekan.
I samma stund satte sig fartyget i rörelse. Rudolph tryckte tacksamt
vännens hand.
”Farväl mitt fosterland, sade han då Å.. försvunnit ur deras åsyn,
”farväl för evigt!”


Den döende.
”Så må jag dö af verlden oförstådd,
Men ej försmådd
Af Den, som engång löser lifvets gåta:
Han, som mitt lif en himmelsk syftning gaf,
Skall i min graf
Mig ej åt stoftets mörker öfverlåta.”
~Atterbom.~

En osynlig ande för oss nu bort till en fjerran strand. Milda, ljufva
dofter uppfyllde luften, så varm, som ännu aldrig en nordens sommardag
egt den och solen strålar glödande öfver en jord, höljd af en evigt
blomstrande skönhet och ungdom. Allt är så outsägligt herrligt, luft och
jord och himmel; men i nordbons själ väcker den trånad och längtan,
denna himmel, så högblå, så ljuf; han längtar bort till sina gröna
kullar, sina stora sjöar och sin klara, ljusa himmel, beströdd med
milliarder stjernor och prydd med klart flammande norrsken; äfven den
kalla vintern med sina höga drifvor är honom kärare, än denna eviga vår.
Herrlig är den dock och ljuft vore att tillbringa en tid, men endast en
liten tid, i ”Italia herrlig och mild,” ty det är till dess varma luft,
dess doftande orangelunder, dess skönheter af tusende slag, vi fört våra
läsare, i förhoppning att finna öfverseende med den lilla svaga
teckning, vår ofullkomliga penna förmått göra af all den skönhet, vi
drömt om, men i verkligheten sjelfve aldrig skådat, en okunnighet och
obekantskap, som vi dela med de flesta våra landsmän, ty få af dem hafva
varit längre än till Stockholm eller Petersburg, om man undantager
sjömän. Och dock skulle vi ej sakna medel till dessa lärorika och
interessanta utflykter; vi kunna kanske bättre, än Svenskar och Danskar,
göra vår eriksgata kring Europa, ty Finland, ehuru ingalunda rikt
lottadt, är dock ej af de fattigaste länder. Men hvad är det då som
vållar, att Finnen så sällan sticker hufvudet utom sitt fosterlands
gränsor? Icke är det brist på nyfikenhet, ty i detta fall stå våra käre
landsmän på samma linie med hela den öfriga verlden; icke heller, är det
af hushållning, patriotism och hvad alla dessa vackra egenskaper heta,
som pryda ett lands medborgare, ty ingen är mindre hushållsaktig än
finnen och mindre patriotisk än han, då det blir fråga om att välja
mellan sitt eget, eller ett fremmande lands, produkter och att, i mån af
sina tillgångar, lägga sig till onödiga lyxartiklar. Hvad är det då som
vållar denna likgiltighet att se andra länder? Flegman, den medfödda
trögheten i sinnet. Visst vore det roligt att resa, tänker man, och
kanske jag hade råd dertill, men det är så mödosamt, så besvärligt, jag
måste för så länge afsäga mig alla mina gamla, kära vanor; nej! det är
bäst jag blir hemma. Och denna tröghet vidlåder oss icke allenast i
fråga om nöjen och trefnad, men äfven i saker af vigt och allmän nytta,
och har, ty värr, ofta förorsakat stora och ohjelpliga förluster för
hela vårt land.
Det var till Italiens förgård, till det sköna, för så helsorikt ansedda
Nizza, vi vilja föra våra käre läsare. Det var om hösten 183.. November
månad var inne, ej den dystra, stormiga, mörka och töckniga, som i
norden, men november ändå, ehuru klädd i söderns förtjusande drägt.
Orangelunderna prunkade med de herrligaste mogna frukter och spredo en
aromatisk och tjusande doft ikring sig, frestande för en nordbos dervid
ovana näsa. Blommor, frukt och sjelfva jorden vittnade dock om vinterns
annalkande äfven här, ehuru det var en söderländsk vinter.
Många resande hade anländt dessa sista veckor och kommo allt dageligen.
Promenader och gator vimlade af dem. De voro Fransmän, Spanioner,
Tyskar, Nordboer och framför alla Engelsmän. Större delen af dessa
fremlingar buro sjukdomens och dödens prägel i sina bleka anleten, sina
magra, skugglika gestalter och i sina långsamma, besvärande rörelser.
Och dock hade de kommit hit för att söka lif och helsa i den milda,
ljufva luft, som herrskar här; men ack, fåfänga äro alla försök dertill,
se’n lidandets mask en gång funnit väg till hjertat och lefver och
gnager der utan uppehåll.
Ett par veckor före den dag, för hvars afton vi närmäre vilja redogöra,
hade tvenne resande, bland många andra, anländt längs jernvägen till
Nizza. De voro icke utmärkta, hvarken i klädedrägt eller väsen framför
någon af de andre, men det framstående nordiska draget i deras ansigten
och den ovanliga, fast sköna accenten, på deras fransyskt-italienska
språk, göra, att vår uppmärksamhet genast fästas vid dem. Hvilka kunna
båda dessa fremlingar vara? Vi vilja beskåda dem närmare, kanhända de ej
äro oss obekanta. Den äldre af desse fremlingar var troligen ej mycket
öfver tretio år, ehuru sjukdom och lidande tryckt en stämpel af grämelse
och lidande på hans bleka drag och lutande gestalt, och gaf honom
utseende af att vara minst 15 à 20 år äldre, än han verkeligen var. Han
gick långsamt och med möda, stödd på sin följeslagares arm, som med
omsorg och styrka ledde honom genom ett par gator till det stora hotel,
der de fingo rum i tredje våningen. Sedan den sjuke fremlingen med möda
stretat upp för de höga trapporne, allt biträdd af den unge,
lefnadsraske mannen, kastade han sig utmattad på en soffa och förblef
der orörlig flere timmar. Många dagar förgingo så under tystnad och
djupt lidande.
En afton några veckor sednare låg den sjuke fremlingen på samma soffa,
som nu blifvit flyttad under det höga, gothiskthvälfda fönstret. Det
stod öppet och söderns milda aftonluft strömmade in i rummet och kyste
lätt den sjukes bleka panna, der han låg stödd mot några omsorgsfullt
lagda kuddar, lutande hufvudet i sin magra hand och med blicken följande
en stråle af den nedgående solen, som ännu glödande qvardröjde på
fönsterrutorne. En tår af stilla, hemlig trånad glimmade dervid i hans
insjunkna ögon och en sagta suck uppsteg ur det qvalda bröstet. Då
nåddes hans öra på engång af toner, vid hvilka han spratt våldsamt till
och lyssnade. Det var ett positif nere på gatan, som spelade en vals,
den han fordom ofta hört i sitt hemland. Han lyssnade begärligt till
dessa toner, som likt ett svärd inträngde i hans hjerta och genombårrade
det med tusende stygn; det låg dock ett slags hemlig tjusningskraft i
sjelfva det bittra minne, de uppväckte.
En timma sednare inträdde den unge mannen till sin sjuke vän. Han hade
varit ute på promenader och gator och återvände helt upplifvad och
hoppfull till sin boning. Obemärkt inträdde han och såg vännen ligga
stilla på sin soffa under det öppna fönstret, derifrån alla solstrålar
så småningom dragit sig. Sagta, ty han trodde att vännen sof, gick han
fram för att stänga fönstret, att ej nattluften skulle skada den sjuke;
men då han var nära att verkställa sin afsigt, smög en kall hand öfver
hans och en mild, men vemodig stämma sade på svenska:
”Låt det stå öppet så länge, Verner! Jag vill så gerna inandas denna
balsamiska luft, så ljuf och dock så olik vår.”
”Men den kunde lätt skada dig, Rudolph.”
Rudolph Berg — ty det var han — log svagt i det han sade: ”Mig skadar
intet numera.”
”Jag har också tyckt,” sade vännen, som ej ville fatta meningen af hans
ord, ”att du på dessa sednare tider sett raskare ut. Snart lära vi kunna
fortsätta vår resa längre fram.”
”Ja vi resa snart, men åt olika håll,” sade Rudolph tankfullt, ”båda
återvända vi likväl till hemmet.”
”Vår afsigt var ju att resa till södra Italien, Rom, Neapel, Palermo,”
sade Verner, som ville blanda bort hans sorgliga tankar, ”eller har du
kanske bytt om plan och vill anträda resan hem?”
”Du vill ej förstå min mening, Verner, derföre måste jag uttala den
tydligare. Längre går ej min väg i lifvet än hit; här är målet och jag
måste stanna. Många stunder har jag ej mera qvar af mitt lif och denna
tanke fröjdar mig. Döden har blifvit mig ljuf att tänka på, ty ehuru en
man, behöfver jag dock ej rodna att bekänna, att jag lidit mycket och är
trött och längtar till hvila. Ljuf skall denna hvila bli, men den hade
blifvit ändå ljufvare, om jag fått njuta den i den jord, som sett mig
födas. Nu först, då det är för sent, ser jag att ingen bör låta dåra sig
af en fåfäng villa, som lockar en att söka sin graf i fjerran land; ser
att det dock i dödens stund är svårt att tänka på en hvila i den jord,
som är oss fremmande, långt skild från alla dem vi älskat. Ja jag vill
utan blygsel bekänna, ty denna känsla är helig, att jag längtar bort,
bort till mitt kära hem, till det älskade Finland. Nu är det för sent,
nu får jag det ej mera, ty mina krafter äro slut, jag skulle ej nå
hemmet, utan skulle duka under på vägen, och detta ställe är så godt som
något annat också. Snart, ja om några timmar kanske, är det förbi med
mig. Ja, skaka ej så tviflande på hufvudet! Du är ju läkare och bör
således ej låta dåra dig af den styrka och helsa, du tror dig märka, nu
mer än förr på länge, i mitt väsen. Har du ej sett ljungelden, hur den
blixtrar fram ett ögonblick, lyser, men försvinner hastigt? Så och med
mig och mitt hela lif. Det har varit ett enda lysande, men tomt och
onyttigt irrbloss. Och det hade kunnat, hade bordt vara så annorlunda!
Nu först, med döden i hjertat, känner jag rätt, huru mycket jag
förspillt och försummat, nu tycker det mig tungt, men det är för sent.
Om jag kunde börja ånyo! Men nej! Endast ångern återstår för mig. Med
snabba steg nalkas döden och dess kalla hand skall snart vidröra det
hjerta, som i lifvet varit så varmt och kärleksfullt, som är det ännu,
ty fåfängt har jag stridit och kämpat för att segra öfver denna känsla,
så brinnande, så oöfvervinnelig, så förkastelig, och dock så ren, så
helig. Den har varit lavaströmmen, som förtärt min framtid, som
förbrännt mig till kropp och själ och gjort mig till den jag nu är. Och
ändå, ändå kan jag ej ens i dödsstunden slita denna känsla ur min själ,
den följer mig till grafven och bortom den. Svag och bedårad, har jag
mycket felat, men mycket lidit också; om plågorna här skulle kunna
afplana syndaskulden, nog vore mycket af min då afbetalad. Mycket har
jag felat, men innan jag dör, vill jag söka godtgöra litet deraf. Om du
engång återser Leonhard Lindmark, så säg honom, att han, och endast han,
varit älskad af Elisabeth, att allt det öfriga varit blott en chimére,
och gif honom det bref, som du finner försegladt i mitt schatull, och
säg honom också, att hvarje ord deraf är en helig sanning, besvuren af
en döende, ångerfull syndare; detta bref skall kanske gifva honom frid.
Helsa äfven Elisabeth och säg, att jag döende välsignar henne ännu, och
bed att hon ville upprepa den förlåtelse, hon engång skänkte mig, på det
att jag må finna ro i grafven. Och nu lef väl! på samma ställe som
brefvet finner du mitt testamente. Hälften af min förmögenhet tillhör
dig, den andra har jag gifvit till en fattigförsörjnings-anstalt i vår
födelsestad. Emottag du detta lilla bevis af min tacksamhet; du har
varit den ende som följt mig under plågans och smärtans tid. Måtte denna
lilla summa bereda dig en ljusare framtid med henne, du älskar! Jag
måste slumra litet nu, ty jag är så trött, så trött. Lemna mig på en
stund och medan jag hvilar, så bed för mig, jag behöfver det så väl!”
Han tystnade och hans hufvud nedföll mot dynorna, ögonen voro slutna,
men ett saligt leende sväfvade öfver de bleka läpparne. Tyst smög sig
Verner ur rummet. När han ett par timmar sednare återvände och med ett
ljus nalkades den slumrande vännen, såg han att denne hade slutat.
”Han är död!” utbrast Verner med rörelse. ”Sof i frid; du har mycket
lidit, men också bittert ångrat dina brott; måtte de vara dig
tillgifna!”


Mötet vid grafven.
”Misströsta ej!”

Rudolph slumrade i frid under en enkel, men skön, hvit marmorurna i
skuggan af en hög cypress på en kyrkogård i Nizza. Här skulle han hvila
ut efter sitt lifs långa, bittra lidande. Redan för nära en månad sedan
hade Verner fullgjort alla sina pligter mot den döde, men ändå
qvardröjde han. Italiens ljufva himmel qvarhöll honom med magisk
trollkraft. Nu skulle han dock lemna Nizza och allt var redan förberedt
till hans afresa, då han sent en qväll gick för att ännu engång besöka
vännens graf. Följande dagen skulle han bryta upp, men ville
dessförinnan säga farväl för alltid åt den under torfvan slumrande.
Dagen förut hade en resande anländt till samma värdshus, der de båda
vännerne bott, och der den ena öfverblifne ännu bodde. Den fremmande var
blek och syntes mycket lida. Då han anlände, stod Verner honom helt
nära, och de förfallna, solbrända, men blonda dragen förefollo honom
mycket bekanta, ehuru han ej kunde påminna sig att de tillhörde någon,
som han förr sett. Medan han ännu grubblade derpå, gick fremlingen förbi
honom och försvann in i huset. Förgäfves vände sig Verner till värden
för att få veta den resandes namn; det han fick som svar på sin fråga
var ett honom fullkomligt obekant Engelskt eller Amerikanskt. Förgäfves
väntade han att få återse honom vid table d’hote; fremlingen kom ej och
syntes icke till under hela aftonen, ej heller den följande dagen.
Denna dag om aftonen hade han dock lemnat värdshuset och vandrade
långsamt framåt längs gatorna i staden. Slumpen, eller ödet, eller en
högre magt ledde hans stapplande steg till en vacker, trädplanterad
kyrkogård. En oemotståndlig dragningskraft förmådde honom att inträda
genom den öppna gallerporten. Han andades så lugnt på denna vida
hviloplats och med ett slags tillfredställelse och längtan blickade han
ikring bland dessa små och obemärkta, men lugna boningar. En af dessa
behagade honom särdeles; det var en skön, hvit marmorurna, kring hvilken
slingrade sig en krans af i sten huggna törnrosor. Denna graf stod skild
från de öfriga, i skuggan af en åldrig cypress, och platsen såg så lugn
och fridfull ut. Med längtan i sitt lidande hjerta nalkades fremlingen
den afskilda grafven.
”Du har funnit ro, okände,” sade han på svenska och böjde sig ned för
att läsa skriften på grafven. Der stod äfven på svenska endast dessa
ord:
”Rudolph Berg,
född
den 11 Junii 1802,
död
den 6 November 1839.”
”Rudolph Berg!” upprepade fremlingen häftigt upprörd och med dödsbleka
kinder; blott med möda förmådde han hålla sig uppe vid trädets stam.
”Rudolph Berg, min dödsfiende, min lyckas mördare, är det så jag
återfinner dig? Har den sällhet, du röfvat ifrån mig, ej bringat dig
bättre frukt? Dock, du har lidit ut, du står nu inför den domaren, som
allena kan läsa i menniskohjertat och som vet, hvad straff du förtjenar;
mig tillhör således ej att dömma utan att glömma och förlåta, om jag
sjelf vill hoppas att bli förlåten. Hvila då i frid! Du gjorde mig
mycket ondt, men det fanns en tid, på vilken du var mig kär och vid
minnet af denna tid förlåter jag dig!”
”Leonhard Lindmark!” utropade härvid en röst helt nära och Verner
framträdde till grafven. Han hade obemärkt af den andre inträdt på
kyrkogården och nalkades sagta grafven; ty med förvåning varseblef han
fremlingen, som föregående dagen väckt hans uppmärksamhet. Med
obeskriflig undran såg Verner den andres djupa rörelse, men då hans
utrop, så sorgligt och fullt af grämelse, men äfven af mild och
kärleksfull undergifvenhet, nådde hans öra, föll som på engång fjellen
från hans ögon och han igenkände fremlingen.
”Leonhard Lindmark!” upprepade Verner och räckte sin hand åt fremlingen.
Denne mottog den ej, utan stirrade förvånad på den talande.
”Det var en tid som jag kallades så,” sade han omsider sagta och
långsamt, ”men denna tid är nu förbi.”
”Hvarföre har ni aflagt er faders namn?”
”Emedan detta namn var mig en plåga,” sade mannen bittert, ”emedan det
uppväckte i min själ minnen af en tid, lycksalig, men kort och för
alltid flyktad. Men hvem är ni unge man,” frågade fremlingen misstroget,
”hvem är ni, som känner mig, mitt språk, och kanske mina öden?” tillade
han med en forskande blick.