Den Fallna: Berättelse - 02

uppmärksamhet. Detta, i förening med fadrens nästan klemande ömhet och
eftergifvenhet för alla hans nycker, gjorde, att han redan som gosse var
häftig och vild, men dyster, tyst och sluten. Likväl var hans hjerta
godt, han var slösande gifmild, och för hvarje lidande hade han tröst
och råd, men aldrig sågs, ens i späda år, en tår i hans mörka öga. Det
var ett slags behof hos honom att göra godt, men denna godhet förlorade
sitt värde genom den köld, med hvilken den utöfvades. Hans kamrater och
jemnåriga drogo sig undan för den ”stolta, högmodiga pojken,” som de
kallade honom, och aldrig sågs han deltaga i deras allmänna lekar på
fristunderna. Likväl må man ej tro, att han var likgiltig för sin ålders
fröjder; tvärtom njöt han dem mera och oftare än någon af sina
jemnåriga, ehuru för det mesta ensam. Ingen pojke i hela nejden var så
snäll skridskolöpare, eller klef så vågsamt efter fågelbon i de högsta
trän och åkte i så svindlande fart kälke nedför de högsta berg och
backar. Dessa ofta farliga färder gjorde, att hans kropp blef stark och
härdad, van vid köld och värma.
Invid hans faders stora, prägtiga stenhus, stod ett litet, obetydligt af
träd, som egdes af en fattig, men hederlig handtverkare, vid namn
Lindmark. Också han egde blott en enda son, hans största skatt, hans
ögonsten, den han ville uppfostra till något annat än handtverkare. Han
ville ej, att hans enda barn skulle känna det armod, som ofta blir den
idoga arbetarens lott på hans ålderdom, se’n yngre och skickligare
medtäflare uppstått och bemägtigat sig all arbetsförtjenst. För dessa
olycklige gamle, om de icke lyckats spara något ihop från yngre åren,
återstår endast brist och fattigdom, och mången gång få de händer, som
förr varit idoga, tvina bort i elände. Lyckligtvis äro de fall sällsynta
i vårt land, då de fattiga drifvas ända till hunger; men också nödgas
mången, som i sin ungdom varit idog och skicklig, på sin ålderdom lida
brist och nöd utan eget förvållande. Kunde det icke vara annorlunda? I
vårt land hafva snart alla stånd pensionskassor; månne ej en sådan äfven
kunde och borde inrättas till hjelp för de handtverkare och arbetare,
hvilka genom olyckshändelser, eller eljest utan egen medverkan råkat i
brist? Eller skola så många nyttiga samhällsmedlemmar ännu framdeles dö
i fattigdom, för det deras bemedlade kamrater vilja lefva i öfverflöd
och pragt? Ja pragt! ty till den grad har fåfängan och öfverflödet
gripit kring sig i vårt land, särdeles bland borgare- och
handtverksklasserna. Vi vilja hoppas, att vår tid, så upplyst och varm
för det rätta, skall afhjelpa äfven detta missförhållande.
Rudolph Berg och den unge Leonhard Lindmark voro grannar och
skolkamrater, men endast sällan gingo de tillsammans. En dag, de var i
början af vintern, fingo gossarne lof att åka skridsko nere på hafsviken
under deras stad. Glada skyndade de alla ut, försedda med skridskor och
kälkar. Äfven Rudolph och Leonhard voro med; men nu, som vanligt, skilde
sig den förre ifrån de öfrige och skrann ensam. I vida cirklar kretsade
han, snabb som en fågel, och ingen kunde mäta sig med honom i vighet och
styrka. Slutligen begaf han sig längre fram på isen, icke aktande de
andras varnande rop och böner att återvända. Högt skrattande och
triumferande, svängande mössan öfver hufvudet, ilade han endast snabbare
längs den glatta isen utåt sjön, men på engång hördes ett hemskt,
ihåligt brakande, och han försvann för kamraternas häpna blickar. Isen
hade brustit och han låg tyst, arbetande att rädda sig ur afgrunden; men
med hvarje tag brast den svaga isen och vaken blef blott större och
större. Intet rop om hjelp gick öfver hans läppar, men hjelparen var
dock nära. Sedan den första häpenheten var öfver, ilade Leonhard
Lindmark snabbt utåt isen, ropande: ”kamrater, kommen! vi skola rädda
honom!” men då han såg, att ingen följde, ropade han med vredens rodnad
på sina, af köld och ångest, bleka kinder: ”krukor! efter I ej ha’n mod
att rädda en menniska, som drunknar, skall jag försöka hvad jag ensam,
med Guds hjelp, förmår.” Och Gud tycktes gifva honom vingar, ty med
ljungeldens fart flög han fram öfver isen och stod snart vid kanten af
vaken. Ännu syntes Rudolphs hufvud öfver vattnet, men endast svagt
förmådde han mera arbeta att hålla sig uppe. Hans händer, äfvensom hela
kroppen, voro stelfrusna. ”Gud ske lof! du lefver!” utbrast Leonhard och
kastade sin gördel, som han redan under vägen löstagit, till kamraten,
förmanande honom att hålla väl fast. Sedan, lindande den andra ändan
kring sitt eget lif, borrade han skridskorna fast i isen, hvarest den
kändes som starkast, drog med hela sin styrka på gördeln och lyckades
äfven bringa kamraten upp. Hans glädje var stor, men ännu tog Rudolph
hans hjelp i anspråk; han var nemligen så stelfrusen, att han ej mera
förmådde skrinna tillbaka. Leonhard ilade derföre till de andra och
återvände genast med en kälke, på hvilken han lade Rudolph, band kälkens
snöre om sitt lif och återförde honom sålunda till stranden.
Hemkommen, sade Rudolph till den öfver hans utseende förskräckta fadren:
”Jag har fallit i sjön och skulle drunknat, om ej Lindmarks son räddat
mig. Han var den enda, som vågade sitt lif på den svaga isen, för att
frälsa mitt. Jag vill belöna honom.”
Fadren gaf glad sitt bifall och Rudolph gick till sin räddare.
”Leonhard!” sade han och föll honom om halsen, ”du har räddat mig, vi
äro således nu bröder. Kan jag göra något för dig igen, så nämn det
blott: du vet att min far är rik och att han både vill och kan löna
dig.”
”Min gerning förtjenar intet pris,” sade Leonhard, ”men om du vill göra
mig en tjenst, så utverka, att jag blir antagen på din fars handel. Jag
har länge i hemlighet önskat det.”
”Gerna! Och du skall få resa ut till Lybeck och Hamburg och Paris för
att fullkomna dig i yrket, likasom Anton C... och Calle B...”
”Det vore mer än jag någonsin kunnat drömma om.”
”Men icke mer än du förtjenar. Lita på mig, att du det får.”
Och han höll ord. Ännu samma dag flyttade Leonhard till Bergs, och se’n
han derstädes inhemtat de nödigaste kunskaper i handel, fick han medel
att på ett par år företaga en utrikes resa för att ytterligare utbilda
sig. Under denna tid hade han den olyckan att förlora sin välgörare, och
återvände, straxt efter inhemtad underrättelse derom, till H... igen.
Med förvåning varseblef man nu att Bergs affärer, ehuru ej dåliga, dock
på långt när icke voro i det blomstrande skick, man allmänt trodde, och
med grämelse såg sig Rudolph bedragen i sin förhoppning, att kunna
öfverlemna hela fadrens handel åt den för honom så kärblefne räddaren.
Likväl anslog han en betydlig del af sitt arf åt Leonhard, hvilket denne
dock icke emottog, och se’n alla affärer voro utredda, skiljdes de båda
vännerna åt. Leonhards öde, från hans ankomst till .... känna vi redan,
och hafva nu sett orsaken till den vänskap, som herrskade mellan dessa
olika personer; en orsak, den Leonhard troget förtegat äfven för sin
maka, då han deremot aldrig upphörde att omtala all den godhet, han
åtnjutit af Rudolph och hans far.
Rudolph åter kom in som auskultant i Åbo Hofrätt och gjorde sig snart
känd som en skicklig jurist, men ändå mera genom sin fåfänga, sin
slösaktighet och sitt underliga, dystra lynne. Hans intressanta, icke
obehagliga utseende, hans stolta hållning och väsen samt mången vacker
talang gjorde honom till damernas gunstling. Ur mången blomma sög han
honing, utan att förmås qvardröja. Ett par gånger tycktes han väl
allvarligt fästad, men länge varade det ej, innan han åter var fri. Den
första af dessa flickor var vacker, rik och af en ansedd slägt, och
tycktes älska honom af allt sitt hjerta. Det var, hvad man kallar, ett
godt parti och alla Rudolphs kamrater lyckönskade honom varmt, under det
mången i tysthet afundades denna lycka. Äfven han sjelf syntes en tid
ovanligt glad och belåten, men plötsligt blef hans förhållande mot sin
trolofvade kallt och tvärt och slutligen övergaf han henne. Bittert
tadel mötte honom nu från alla sidor; ty man såg ingen orsak till detta
hans handlingssätt, och den öfvergifnas bleka kinder och sorgsna väsen,
hvilka talade tydligt om en ännu ej öfvervunnen kärlek, väckte allmänt
deltagande. Han tycktes ingen uppmärksamhet fästa dervid, ej heller vid
den köld, som öfverallt mötte honom, utan framgick stolt och lugn som
vanligt. Åter förlofvade han sig med en ung, mycket vacker, men enfaldig
flicka, som emot sina föräldrars vilja, blott följande sitt hjertas val,
lofvade honom sin tro. Äfven henne öfvergaf han snart och, ledsen vid
den ort, der han numera ingen glädje kunde finna, sökte han
borgmästare-tjensten i .... Ryktet om hans tvära, frånstötande väsen
hade föregått honom och stämmt sinnena till hans nachdel, och endast
Leonhards ifriga bemödanden förskaffade honom rum på förslaget. Sålunda
ville han ännu en gång bevisa sin vänskap och tacksamhet.
Vi vilja nu återföra läsaren till den afton, då Rudolph, hemkommen från
sitt första besök hos Lindmarks, inträdde i den våning, Leonhard hyrt
och möblerat åt honom.
Rummet, der vi inträda, är stort och dystert, endast svagt upplyst af en
dunkel lampa i taket. Vid dess sken se vi ett fortepiano, öppet och
betäckt med musikalier; på ett litet bord vid ena väggen ligga en hop
böcker och ofvanpå dessa en flöjt; midt emot står en stor imperialsäng,
beskuggad af mörkgröna taftsgardiner, och i de tre fönstren prunka en
liten samling utsökta pragtblommor i höga alabasterurnor. Allt i detta
rum, från den prägtiga, turkiska golfmattan, till den fina doft af
utsökta vällukter, som var kringspridd öfverallt, talade om lyx och ett
sträfvande att göra lifvet så behagligt som möjligt. Endast egaren sjelf
syntes så vida skiljd från all fåfänga och flärd, att det gjorde
contrasten så mycket skarpare. Han hade aflagt rock och halsduk, och
påtagit en nattrock af mörkröd sammet. En högre rodnad än vanligt
betäckte hans ansigte, pannan var slät och ögonen blixtrade gladt. Han
satt i skuggan, med hufvudet lutadt mot handen och, som det tycktes,
försjunken i djupt begrundande. Slutligen uppsteg han hastigt, gick
några varf häftigt upp och ned i rummet och talade dervid halfhögt för
sig sjelf, med åter rynkad panna:
”Man säger, att lidandet renar och höjer själen öfver all låghet, all
uselhet. _Jag_ har lidit mycket, lidit djupt, ehuru obemärkt. O! om de
vetat, dessa menniskor, som dömt mig så hårdt, för gerningar, hvilkas
orsaker de ej kännt, eller ens kunnat begripa, om de också kännt dem, —
om de vetat, huru djupt deras orättvisa grämt mig, och det midt under
det förakt jag visade derför, — de hade häpnat och förlåtit mig. Och
dock, hvad hade jag brutit? Har jag icke dyrkat skönheten i allt, i
natur och handling? Har ett ansigte, en blomma, ett djur, som varit
vackert, en handling skön och ädel, halkat undan min beundran? Var det
icke för hennes skönhets skull, jag tillbad henne, hon med de ljusa
lockarne och den strålande blicken? Ack! när den så öm och kärleksfull
häftades på mig, huru darrade jag ej af glädje och förtjusning. Hon såg
så mild, så huld ut. Jag ansåg den sköna yttre omklädnaden såsom en
reflexionsspegel, troget återgifvande det inres renhet och glans. Hur
jag bedrog mig!!! Den morgonen glömmer jag aldrig då jag obemärkt
inkommen, såg henne slå en stackars tjensteflicka, under det hon
öfverhopade henne med förebråelser i ordalag, som aldrig böra gå öfver
en qvinnas läppar. Det sköna ansigtet var vanstäldt af vrede och nästan
oigenkänligt. Vid min röst vände hon sig om och bleknade djupt för den
blick, jag slungade mot henne. Gråtande kastade hon sig i mina armar och
stammade: ”Förlåt mig! jag skall bättra mig!” Jag lade henne ned på en
soffa och sade kallt: ”För din egen skull vill jag hoppas, att så sker:
mellan oss är det slut för alltid.” Kanske var det hårdt af mig, men
bedraga mig sjelf och henne ville jag icke, ty efter denna stund förblef
mitt hjerta kallt för henne, och den ånger och sorg, hon visade,
förmådde ej uppvärma det. Men mitt varma hjerta behöfde kärlek. Jag såg
mig åter ikring; då varsnade jag en flicka — god och älskelig såg hon ut
att vara; — jag trodde henne bli nog för mig, men hennes förstånd var
dunkelt, hon begrep mig ej. Hvem tadlar den, som af sin blifvande maka
fordrar likstämmighet och deltagande i sina sträfvanden, eller till det
minsta önskar att ej se sin längtan misskänd? Och dock blef jag så hårdt
dömd af verlden. Nu återstod mig, efter denna andra skiljsmessa, ingen
annan kärlek än till stjernor och blommor och musik, och det var en
kärlek, som ej kunde, gäcka mina förhoppningar. I två år har jag
uteslutande älskat er,” fortfor han, tankfullt strykande de vackra
bladen af en blomma, ”men denna kärlek har ej varit nog, den har ej
gjort mig lycklig. I afton känner jag det åter djupare än någonsin.
Leonhard! Hvarföre är du så lycklig? hvarföre? .... Dock _du_ förtjenar
det, _dig_ vill jag icke afundas. Men ändå huru skön, huru ljuf är ej
hans maka! Jag har aldrig sett en sådan englabild. Månne också hon kan
bedra? Jag tror det ej, hon såg så ren ut. En sådan maka att lefva, att
sträfva för — det vore ett paradis på jorden; men jag fruktar hennes
like icke finnes. Hade jag sett henne förr — så —” stampande med foten
häftigt i golfvet — ”dock nej, hvarför dessa tankar, jag bör icke hysa
dem! Kanske finner jag en syster till henne i inre och yttre skönhet.
Hon är ju från denna stad; kanske finnes här hennes like? Jag vill lära
känna det snart; men huru? Jo jag har det!” utropade, han glad, efter en
paus. ”Jag skall hålla en bal. Dit komma alla, som kunna ega döttrar,
värdiga den förebild, jag utsett till jemförande. Då skall jag se och
välja, och blifva lycklig, utan att behöfva afundas andra. Så är det
bra! det var en ljus idée.” Han tystnade nu och tog flöjten från bordet,
der den låg, och långt in på natten ljödo toner från hans rum, toner så
herrliga, att nattväktaren stannade förvånad, lyssnande till dem. De
inneburo en ljuf, lefvande förhoppning, Ack! — —


Balen.
”Hur strålar din skönhet i högtidens glans!
Hur blomstrar i locken den grönskande krans!”

Baldagen inföll. Klockan hade nyligen slagit half 6. Elisabeth stod
färdigklädd framför den stora spegeln i sin sängkammare. Aldrig hade hon
varit missnöjdare med sig sjelf och ändå hade hon aldrig klädt sig med
mera omsorg än i dag. Också kan man knappast göra sig en föreställning
om det förtrollande behag, som var utbredt öfver denna af spegeln
fördubblade gestalt. En ljusröd sidenklädning föll i djupa veck ned till
de små, i hvita sidensargeskor beklädda fötterna, helt och hållet
betäckande dem genom sin längd. En tjock silfversnodd gick kring lifvet
och slutade i rika tofsar vid klädningsfållen; lifvets urringning och de
korta ärmarne omgåfvos af dylika. Det ljusa, glänsande håret var
fängsladt i en rik och prägtig fläta, som, smyckad af hvita rosor, lik
ett diadem omgaf det lilla, förtjusande hufvudet. Några halsband hvita
perlor kring den vackra svanhalsen och en bukett utsökta, doftande
blommor — en skänk af Rudolph några timmar förut, — fästade vid bröstet,
voro för öfrigt hennes prydnader. Ett oändligt, ljuft behag uppenbarade
sig för öfrigt denna afton, ännu mer än vanligt, hos henne, och en
rodnad, så skär och fin, som det innersta af en rosenknopp, betäckte
hennes kinder.
Länge fick hon ej stå så, försjunken i betraktandet af sig sjelf, ty
Leonhard inträdde. Han stannade betagen af den syn, som mötte honom.
”Hvad du är skön!” utbrast han med ofrivillig beundran, och säkert har
ännu ingen man, som i sex år varit gift, kännt en sådan förtjusning vid
åsynen af sin hustru.
Leende kastade sig Elisabeth om hans hals och sade: ”Du får ej skämma
bort mig genom smicker.”
”Jag smickrar ej, det är mitt hjertas mening,” svarade Leonhard med en
kyss på hennes rosenläppar. ”Men min afsigt, då jag kom hit, var
egenteligen icke att säga dig artigheter, utan att påminna dig om
nödvändigheten att afresa, ty snart infinna sig gästerna och det är ju
din skyldighet, som tjenstgörande värdinna, att taga emot dem.”
Elisabeth var genast färdig. Hon kastade en lätt svart sidenkappa öfver
axlarne och, efter en kyss på de hemmablifvande barnens pannor, gick hon
vid sin makes arm att sätta sig i den mjuka, beqväma kursläden,
förespänd med två ystra, svarta hästar, och nu bar det af med ilande
fart.
Mareschaller flammade vid porten och på gården till det hus, Rudolph
bebodde, och ur de många fönstren utgick ett bländande ljussken. Lyx och
rikedom mötte ögat i de ännu folktoma rummen, och för förfriskningar och
beqvämlighet var det sörjdt på allt upptänkligt vis. Ensam gick Rudolph
upp och ned i den stora salen. Armarna voro korslagda på ryggen och
hufvudet nedböjdt mot bröstet; han såg dyster och tankfull ut. Hans
svarta drägt var enkel som alltid, men buketten i knapphålet vittnade
dock om en smula poesie, hvilket eljest icke röjdes hos honom.
”God afton!” ljöd plötsligt en klar röst från den öppna dörren.
Rudolph spratt till och såg sig om; i dörren stod Elisabeth. Upplyst af
det klara skenet från salongens många ljus, såg hon förtrollande ut. Med
samma blick som nyss af Leonhard, betraktades hon nu af Rudolph, men han
teg. Elisabeth förstod dock dess uttryck och en högre rodnad spred sig
hastigt öfver hennes kinder. Snart sansade han sig och gick glad och
artig emot sina gäster, välkomnande dem hjertligt. Med en hastig blick
bemärkte han de blommor, Elisabeth bar, och tackade henne derför. Länge
dröjde det ej innan rummen fylldes af gäster. Ungdom och ålderdom om
hvarandra grupperade sig i salarne och gemaken. Allt hvad det goda ...
egde utmärkt, infann sig här på det bästa utstyrdt, och samlingen var
verkeligen vacker och lysande.
Med forskande blick hade Rudolph mönstrat alla de af Elisabeth honom
föreställda unga flickor. Ingen egde detta behag han fordrade; de kunde
ej jemföras med henne. Blott en ung, högväxt, hvitklädd brunett ådrog
sig hans uppmärksamhet; Elisabeth presenterade henne som sin kusin; det
var Virginia. Det glada, godhetsfulla uttrycket i hennes småtäcka
anlete, behagade honom mycket, äfvensom hennes enkla, oskuldsfulla
väsen, hvilket gjorde en skarp contrast emot flere af de andra unga
damernas. Likväl kunde hon ej bli det ideal, han skapat sig, och ifrigt
forskade han vidare; men då alla gästerna infunnit sig, och ännu ingen,
liknande hans förebild i skönhet och behag, uppträdt, suckade han djupt,
ehuru obemärkt, och gick att hos de manliga gästerna uppfylla sina
pligter som värd.
Se’n de första förfriskningarna gått omkring, gafs tecken åt orkestern.
Musiken stämde opp; det var en af Straus’s valser, dessa likaså brusande
som berusande melodier, dem man aldrig kan höra utan hänryckning. De
unga damerna kastade längtande blickar bort till herrarne, som stodo i
grupper vid dörrarne, eller midt på golfvet. Då nalkades Rudolph
Elisabeth med hastiga steg. Han gjorde en lätt bugning och begärde denna
vals. Hon uppsteg, kastade svandunsboan ifrån sig, och räckte honom
handen. Han lade armen kring hennes smärta lif och de sväfvade fram, lik
zephyrer, öfver det glatta golfvet. De valsade båda ovanligt väl och,
unga och starka, glömde de att sluta, så att det ena hvarfvet börjades
efter det andra. Deras blickar voro fästade på hvarandra och hans
andedrägt vidrörde lätt hennes panna. Det var som om ett slags
förtrollning hade kommit öfver dem; de tycktes glömma att det fanns en
verld ikring dem, en verld som ej är den mest skonsamma i sina domar.
En ung man sade en gång, att han, om han hade en hustru, aldrig skulle
tillåta henne valsa med någon annan karl; att om hon gjorde det, han
efter denna stund ej mera kunde anse henne uteslutande för sin. Man log
deråt och mången ung flicka ifrade deremot, påstående att en hustru ej
behöfde lyda en så orimlig önskan, att qvinnan ej var slafvinna m. m.;
det hjelpte ej att han förklarade sig anse mannen bunden af samma
skyldighet. Dock hade han ej så orätt, som man tyckte. Jag är ej af dem,
som anse dans för något ondt, till och med för synd; men må man förlåta
mig, om jag ändå tycker, att en maka och mor icke _bör_ finna nöje i
dans, särdeles i vals, som hvarken är helsosam, ej heller, då man
fördomsfritt betraktar den, är en dans, passande för den, som fattat fot
i lifvet och eger dyrbara föremål att lefva för. Med ungdomen är det
annorlunda; den står ännu på flygande fot, den älskar allt, som stormar
och brusar; för den är valsen, den kan tjena som afledare för de
öfverspända känslorna och således vara nyttig, blott den ej går till
öfverdrift.
Rudolph och Elisabeth kunde icke valsa i evighet heller. Nej! äfven för
dem fanns ett slut, men då han förde henne åter tillbaka till hennes
plats, bad han halfhögt: ”Gif mig ännu en sådan vals i afton och jag
begär ej mer!”
Elisabeth sade intet; en jakande böjning på hufvudet var hennes enda
svar. Många danser följde efter denna och endast i ett par deltog
Rudolph, men ej i någon vals. Det var lidet mot middnatt; då klingade
åter Straus’s toner genom salen. På Sophia-valsens vingar flögo de åter
utåt golfvet. Med högburet hufvud och en underlig glans strålande i de
mörka ögonen, dem han ofrånvändt höll fästade på henne, sväfvade Rudolph
fram, nästan bärande på sina starka armar Elisabeth. Djupt rodnande,
nedslog hon ögonen för den glödande blicken, men den brände henne ännu.
Det låg ett slags infernalisk makt i den, en makt för hvilken hennes
hjerta bäfvade. Hennes bröst var sällsamt beklämdt, det saknade luft och
slutligen steg hennes ångest till en sådan höjd, att hon blott med möda
förmådde framstamma: ”stanna!” och sjönk sanslös till hans bröst.
Det blef ett buller och en uppståndelse, som ej låta beskrifva sig.
Musiken tystnade och alla skyndade fram till hjelp; men Rudolph
upplyftade Elisabeth och bar henne lätt, som om hon varit ett barn, till
ett litet kabinett, dit skrålet från danssalen blott hördes lik en
susning i fjerran. Här lade han henne ned på en soffa och, stödjande
hennes hufvud mot sin arm, knäföll han derinvid.
Med djup ånger och grämelse betraktade han hennes bleka anlete, och,
tryckande en kyss på den lilla snöhvita handen, som hängde maktlös ned
längs hennes sida, bad han: ”förlåt, förlåt!” Och då Leonhard, som han
låtit tillkalla, bestört inträdde, uppsteg han, ej utan en liten suck af
saknad, och lemnade sin plats åt honom. Leonhard intog den dock ej, han
lutade sig öfver sin maka, slutande henne i sina armar och med de
ömmaste ord och smekningar sökande återkalla henne till lifvet. Efter en
stund uppslog Elisabeth ögonen och blickade förvirrad omkring; men,
seende sig i sin makes armar, smålog hon ljuft och, gömmande ansigtet
mot hans bröst, suckade hon ohörbart: ”Gud ske lof! det är ej sannt! det
var då blott en dröm!” Men då hon varseblef Rudolph, som med korslagda
armar, betraktade henne med en vemodigt bedjande blick, vaknade minnet
af hvad som händt, och en djup rodnad flög åter öfver hennes anlete.
Hastigt reste hon sig opp, fattade sin makes hand och sade bedjande:
”Låt oss resa hem! jag mår ej väl, som du ser.”
”Gerna! Men vi måste dröja en stund, tills jag skickat hem efter våra
hästar.”
Rudolph framträdde och erböd sina. Med nöje blef detta tillbud antaget
och de båda makarne afreste. I afskedets stund visade sig Rudolph åter
kall, han till och med skämtade öfver Elisabeths opasslighet, den han
hoppades skulle gå öfver tills i morgon, på ett sätt, som åter gjorde
henne glad och lycklig, i det den helt och hållet skingrade den ångest,
hvaraf hennes själ qualdes.
Då de voro borta, var det förbi med skämtet och löjet. Den höga pannan
drogs åter i djupa veck och blott med möda kunde Rudolph visa sig artig
mot sina gäster. Då den sista af dem aflägsnat sig och han blef ensam,
andades han djupt och utbrast: ”nå ändteligen!”
Han uppsökte det lilla kabinettet, der Elisabeth hvilat och kastade sig
på samma soffa, der hon kort förut legat. Der, med hufvudet nedböjdt mot
bröstet, satt han qvar, tills dagen begynnte gry. Han hade ej märkt, att
ljusen brunnit ner och slocknande rykte ur sina pipor, ej hördt huru
tornuret förkunnade slag efter slag, att natten närmade sig sitt slut.
Mäktiga tankar kämpade i hans själ, men han gaf dem ej ord; endast en
suck uppsteg då och då ur hans bröst och vittnade, att det fanns lif i
den orörliga gestalten.


Några Scener.
”Än är du lycklig. Mildt dig skonar
Än för sitt eldprof frestelsen.
Gestalten än ditt lif försonar
Och medvetslös är skönheten.”
”Snart skall du vakna ur din dvala,
Snart dig på öckenfärden ge,
Der inga fläktar dig hugsvala,
Der inga syskonsjälar le.”
~Stagnelius.~

Några dagar hade förflutit efter den nyss beskrifna aftonen, och under
denna tid hade Rudolph ingen gång besökt sina vänner. ”Det är
besynnerligt hvar han dröjer!” sade Leonhard ofta, och Elisabeth tänkte
det samma, fast hon teg. Det hade re’n så obemärkt blifvit en vana för
henne att hvarje afton se honom i deras krets, och fast hon ej hade det
klart för sig, saknade hon hans sällskap. Äfven Virginia och Ferdinand
hade ej på länge besökt henne; hon saknade dem, saknade nu för första
gången sällskap i sitt hem; ej under då, att hennes blickar ofta
längtande riktades på gatan, det var som väntade hon någon. Leonhard
hade också så mycket att göra, han utrustade sina skepp — han egde flere
— till den snart stundande våren, och kunde således blott sällan
tillbringa några ögonblick hos sin maka; ty hans aftnar, då han eljest
haft tid, voro upptagna af att emottaga och expediera bref. Äfven barnen
voro otrefliga, de hade snufva, hosta och bröstvärk och pjunkade
ständigt. Man må derföre förlåta Elisabeth, om hon icke fann hemmet
fullt så trefligt, som förr, om hon saknade sällskap.
En afton satt hon åter ensam i deras vanliga samlingsrum. Leonhard var
borta och barnen hade fått tillstånd att besöka en jemnårig i
granskapet; den yngsta sof. Hon hade ej roligt och arbetet ville icke
gå. Förtretad kastade hon bort det, uppsteg och satte sig vid pianot.
Tankfull lät hon händerna hvila på tangenterna, men efter ett par
minuter sjöng hon med mild och sagta röst: ”Längtan.” Hon var så betagen
af sången, att hon icke märkte, huru dörrn sagta öppnades och någon smög
fram bakom henne. Med värma fortfor hon att sjunga; men då hon skulle
vända om bladet på noterna, sträckte sig en arm fram öfver hennes axel
och förekom henne. Hon spratt till och vände sig om; bakom henne stod
Rudolph. Han log och räckte henne handen. Hon bannade honom, för det han
skrämmt henne, men då hon varseblef hans ovanliga blekhet, blef hon
orolig och, fattande hans båda händer mellan sina, såg hon forskande upp
i hans ansigte och frågade vänligt:
”Hvad felas dig Rudolph? Du mår ej väl.”
”Nej! jag har varit sjuk allt se’n vi träffades sist,” svarade han, i
det han sökte undvika hennes blick, och, hastigt görande sig fri,
tillade han skämtande: ”Jag tror din då så hastigt påkomna sjukdom
smittade mig.”
Elisabeth bleknade lätt vid detta minne och vände sig med ovilja bort.
Rudolph varseblef detta, och det gjorde honom ondt att hafva sårat
henne, men han teg och intog den plats hon lemnat. Lätt och hastigt lopp
hans fingrar öfver tangenterna. Med klar och sällsynt välljudande manlig
stämma sjöng han några vackra sångstycken af Ehrström och Pacius.
Elisabeth hade aldrig hört honom sjunga eller spela, hon hade ej en
aning om att han var en så fulländad mästare som hon nu erfor. Betagen
lyssnade hon orörlig, med pannan lutad mot handen och blicken stirrande
riktad på sångaren. Aldrig hade han förekommit henne så skön, som då han
satt der, svagt upplyst af det dunkla lampskenet. Den höga pannan var
ljus och slät, och en oändlig ljufhet, gränsande till vekhet, låg i röst
och blick. Det var en sällsam, oväntad anblick, att se den starke,