Den Fallna: Berättelse - 01

AURA.
II.
Innehållande:


_Den Fallna_,

berättelse
af
=WENDELA=.

=ÅBO=,
J. C. FRENCKELL & SON.
=1848.=
J. W. Lilljas förlag.
------------------------------------------------------------------------


Imprimatur: _N. A. Gyldén_.
------------------------------------------------------------------------


DEN FALLNA,

BERÄTTELSE
AF
=WENDELA=.

”Den utan synd är, han kaste första
stenen.”
------------------------------------------------------------------------


Friden i hemmet.
”Förekomma icke innom detta hem de
små stötar, rubbningar, rifningar,
hastigheter, dumheter, försummelser,
förluster, och hvad de allt heta;
dessa andeliga musquitos, som med
sina stygn förorsaka retnings oro,
ledsnad, och som icke pläga för sina
besök skona äfven de lyckligaste
hem?”
~Hemmet.~

Det var en klar, men kall vinterafton. Månan sken i yppig glans på de
snöbetäckta, smala gatorna i .... och taken stodo öfversållade af
millioner diamanter, herrligt strålande i stjernljuset.
Ljus lyste det äfven i menniskornas boningar, särdeles ur några fönster;
ett af de största och vackraste husen, beläget vid strandgatan, med
utsigt åt den vackra, breda elfven. Det var en fridens boning, dit ännu
ingen giftig Samum förstörande inträngt. Huset ägdes af en ung, förmögen
handlande, sedan några år gift och bosatt i samma stad, och i hvars
stilla boning vi för en stund vilja införa den gunstige läsaren.
I ett enkelt, men smakfullt möbleradt rum, satt en ung qvinna vid den
glada, trefliga brasan, och på golfvet vid hennes fötter lekte tvenne
barn, en gosse och en flicka, två ljusalfer med gullgula, lockiga
hufvuden; ett tredje helt spädt låg jollrande i modrens sköte. Hela
denna tafla, upplyst af det klart flammande skenet från kakelugnen, såg
glad och fridfull ut; de vackra barnen med sina lifliga åtbörder och
modren med det ljufva leendet på sitt ungdomliga anlete, framställde en
intagande målning af lif, helsa och lycka.
Dörren öppnades till rummet och tvenne personer inträdde. Den första var
en ung, högväxt, smärt qvinna, den andra en ung, blek man, hvars drägt
och allvarligt milda drag betecknade en andelig.
”Ferdinand! Virginia!” utbrast den unga modren gladt och räckte, utan
att uppstiga, båda händerna åt de kärkomna gästerna, ”välkomna,
välkomna!”
”Tack Elisabeth,” sade den unga mannen alfvarsamt, men vänligt, ”du är
ensam, är din man ej hemma?”
”Nej, han gick bort på en stund, men nog är han snart tillbaka; dessutom
är jag ej ensam, man har sällskap nog af dessa,” dermed kysste hon
leende den bredvidstående dottrens hvita, höga panna.
”Det är sannt! och jag glömde nästan att helsa på er, lilla Helena och
Otto,” sade mannen svagt leende, i det han ömt kysste de båda barnen och
lät sin magra hand smekande halka öfver deras små hufvuden.
”Ack det vore icke under, om du skulle glömt dem, gode Ferdinand, då det
är så många år du varit skild ifrån oss; dock Gud ske lof! att du nu
åter är här.”
”Jag har ju varit här nära ett halft år redan.”
”Ja, men för mig förefaller det som skulle endast två dagar förflutit,
sen du återvände från djupet af Österbotten, för att i nejden af denna
vår kära födelsestad vara en mild och kärleksfull apostel.”
”Kanske för öfverseende, vill du säga, eller huru?”
”O nej, nej! inte det. Men säg mig nu hvar ni träffats, Virginia och
du?”
”Nå ändteligen” inföll denna, ”har du ett minne äfven för mig; men så är
det, när Ferdinand är närvarande, så bör ingen vänta sig att bli
ihågkommen af Elisabeth; man bör ej ens hoppas att kunna täfla med
honom.”
”Virginia, säg icke så!” sade Elisabeth leende med en tår i ögat, ”du
vet att I ären mig båda kära, men Ferdinand är min broder, då du deremot
är en barndomsvän.”
”Jag vet att ni vuxit upp under samma tak och att I älsken hvarandra som
syskon, hvilket är alldeles som sig bör; tro derföre ej att jag annat än
skämtade,” och hon kysste ömt väninnans ljusa panna.
”Virginia skulle väl ej heller på allvar vilja afundas den ringa skärf
af tillgifvenhet, som blifvit min jordiska lott?” frågade Ferdinand
vemodigt leende, och en djup saknad låg i rösten, hvarmed han uttalade
dessa ord.
”Afundas! nej visst icke, men jag ville gerna dela Elisabeths
tillgifvenhet.”
”Hvem vill förfoga öfver den utan min tillåtelse?” frågade härvid en
munter stämma från dörrn och in trädde en ung, vacker karl, klädd i pels
och galoscher.
”Pappa, pappa!” ropade barnen och sprungo fram till den nykomne. ”Har
pappa bok åt mig, och häst åt mig, och russin och fikon och ...?”
”Jag glömde allt mina barn!” sade fadren med synbar glädje strålande i
det öppna ansigtet, i det han med en viss otålighet kysste de små.
”Välkomna mina vänner, det passar bra att I ären här, så få vi alla dela
denna glädje. Se här läs Elisabeth!” och han lade en tidning för sin
maka, derpå räckande de båda gästerna hjertligt handen.
Med blicken följande det ställe, hennes man utvisat, förblef Elisabeth
stum ett par minuter; derpå utbrast hon gladt: ”Rudolph Berg är utnämnd
till borgmästare här!”
”Ja, och här skrifver han, att det mycket gläder honom att komma på
samma ort som jag, och att han hoppas att få anse mitt hem som sitt
eget, och dig, min egen gumma, som sin syster; hvad säger du dertill?”
”Hvad annat än ett hjertligt ja! Du vet ju Leonhard, att dina vänner äro
mina, skulle jag då ej med glädje omfatta denne, den käraste af dem
alla?”
”Tack du goda! Lyckönsken mig mina vänner att få till samma stad en af
mina barndoms lekkamrater, den bästa vän jag eger.”
”Elisabeth undantagen, hoppas jag dock,” sade Virginia leende. ”Skulle
jag vara som hon, blefve jag svartsjuk.”
”Det skulle sannerligen ej löna sig,” sade denna med lekfullt trotsig
ton.
”Huru! hvad hör jag? sätter du så föga värde på din mans kärlek?”
”Ja ty hon är säker att alltid äga den,” sade Leonhard leende. ”Men det
ser ut som I ej viljen lyckönska mig; Ferdinand, du har ännu ej sagt ett
ord, känner du Berg?”
”Till ryktet, icke personligen.”
”Nå hvad säger ryktet om honom?”
”Mycket.”
”Godt eller illa?”
”Kära Elisabeth! du vet att jag ej är af dem, som finna ett nöje i att
utsprida historier, de der börjas med orden: ”det säges” eller ”man
berättar,” ej heller tror jag synnerligen på dem; likväl kan jag
sanningsenligt säga, att de rykten, jag hört om Berg, äro långtifrån
fördelaktiga, — ursägta bror Lindmark, blif ej ledsen, jag berättar ju
endast hvad som säges — det förljudes nemligen, att han varit förlofvad
med en ung intagande flicka, hvilken han mycket älskat, men åter helt
plötsligt, utan orsak, övergifvit, och tros nu vara förlofvad med en
annan.”
”Det är icke sannt!” utbrast ifrigt Leonhard. ”Rudolph är ej sådan, jag
känner honom bättre.”
”Och vore det än sannt,” sade Virginia, ”hvad mer! då vore han ju endast
lik alla andra, alla karlar åtminstone.”
”Icke alla,” inföll Elisabeth; ”det finnes kärleksfulla, trofasta
karlar, ja Virginia, skaka ej så ditt vackra hufvud. _Jag_ vet, att de
finnas, men de finnas också, som ej anse för något brott att bedraga ett
hjerta, som tillhör dem, de finnas som med kall blod krossa en arm
qvinnas hela jordiska glädje och frid, förspilla hennes sällhet, hennes
väl och kanske ändå dertill triumfera. Dessa äro lumpna, lågtänkta
varelser, huru högt de äfven må stå i verldens ögon, och jag för min del
kan icke annat än afsky och förakta dem.”
”Elisabeth, säg icke så,” sade Ferdinand mildt; ”vi skola icke dömma,
endast beklaga de vilseförda, ty de straffas nog redan derigenom, att de
ingen lycka kunna finna på jorden. Derföre skola vi lemna domen åt
Honom, som den tillhör.”
”Icke vill jag dömma dem,” sade Elisabeth ödmjukt, ”ty hvad vet den, som
aldrig blifvit pröfvad; kanske skulle jag under samma förhållanden icke
varit bättre. Jag ville endast säga, att jag ogillar dem.”
Hon tystnade och de andra äfven. Virginia hade fattat guitarrn, som låg
på soffan, och med mild, behaglig stämma sjöng hon en af Runebergs
sånger, hvilkas toner aldrig skola bli fremmande för Finska hjertan. Vi
vilja emedlertid upplysa våra läsare om det förhållande, hvari dessa
personer stå till hvarandra och litet närmare skärskåda dem.
Leonhard Lindmark var en obemedlad yngling, då han för nära tolf år
sedan ankom till ... och blef antagen som bokhållare på ett rikt
handelskontor derstädes. Hans flärdlösa väsende och stränga redlighet,
hans ordningssinne och vana vid affärer gjorde, att han inom några år så
lyckades vinna sin patrons förtroende, att denne ingenting företog sig
utan att rådgöra med den unge kontoristen; och mångengång uppsteg i den
hederliga patronens hjerta den önskan att en gång få kalla den unge
mannen son, och att i så skickliga händer få öfverlemna sin kära handel
och den förmögenhet, som var hans eget verk. Försynen tycktes äfven
gynna denna hans önskan, ty med hvarje år närmades de hvarandra allt
mera. Den unge Lindmark kände sig snart och för alltid fängslad af sin
patrons enda barn, den vackra Elisabeth, som å sin sida fattade allt
större tillgifvenhet för den behaglige ynglingen, och ett par år före
sin död hade gamle Holmén den glädjen att se sin käraste förhoppning gå
i fullbordan, då han med djup rörelse lade sin sextonåriga dotters hand
i dens, hvilken hennes hjerta utvalt. Det unga paret lefde lyckligt hos
sin fader, som öfverlemnat hela sin handel åt mågen och nu i stillhet
tillbragte de sista åren af sin verksamma lefnad, tills han efter få år
följde sin maka i grafven, välsignande sina barn, dem han lemnade djupt
bedröfvade öfver hans bortgång. Sedan den första sorgen var öfver,
tröstade sig dock den fader- och moderlösa. I sin makes rika kärlek fann
hon en ersättning för alla förluster, och snart såg hon sig äfven
omgifven af barn, som i ett lyckligt hem utgöra solen och glädjen i
lifvet. Så hade nu sex år förflutit, se’n deras förening och hvarje dag
hade endast fört dem närmare hvarandra, i det den lärt dem bättre känna
det djup af kärlek, deras hjertan ägde och allt bättre uppskatta
hvarandras goda egenskaper. De syntes nu så oskiljaktigt, så fast
förenade, att intet kunde slita dem från hvarandra, och dock var
pröfningens stund icke ännu slagen.
Den unge mannen, vi kallat Ferdinand, var kusin till Elisabeth. Från
späda år fader- och moderlös och dertill utan alla medel lemnad ensam i
verlden, blef han upptagen af sin farbror, Elisabeths far, och jemte
henne uppfostrad. Tidigt visade han dock afgjord böjelse för studier och
afsmak för handeln, till hvilket han var ämnad, och detta, i förening
med hans allvarsamma och tysta lynne, gjorde, att en viss köld mot honom
uppsteg i farbrodrens bröst, hvilken köld han dock — vi måste till hans
beröm säga det — så mycket i hans förmåga stod, sökte dölja, ehuru det
ej alltid lyckades. Ack, han hade icke hyst något agg till honom, om han
vetat, att i djupet af ynglingens hjerta bodde en stolt, men tillika
ödmjuk ande, som lät honom bittert känna hans beroende ställning, och
som tidigt uppväckte hos honom en brinnande håg att genom eget arbete
komma fort i verlden. Holmén deremot såg i hans sträfvande blott
trotsighet och motsägelseanda, ty han förmådde ej begripa, att någon
kunde finnas, som icke älskade handeln, detta hans lifs lif. Dock lät
han brorsonen fritt följa sin böjelse och sparade intet, som kunde
underlätta hans studier.
Men om Ferdinand stundom hos sin fosterfar fann sträfhet och missnöje,
såg han deremot endast kärlek och välvilja hos hans dotter. En innerlig
vänskap förenade de båda kusinerna och i Elisabeths bifall fann han
alltid uppmuntran i sina studier. Hans största glädje var, då hon med
klappande hjerta och en hög rodnad af deltagande på de sammetslena
kinderna, lyssnade till hans berättelser ur Roms och Greklands historia,
eller då han talade om Trojas fall eller Israeliternes storhet. Huru
lycklig var han ej att, då de ströfvade vida omkring, ute bland
skärgårdens skogbevuxna holmar, kunna, vid hennes frågor om blommor och
gräs, nämna deras namn och beskrifva deras egenskaper, eller, då de en
stjernljus afton sutto tillsammans vid något fönster och beskådade den
klara himmelen, kunna säga henne hvad dessa ljusbilder hette, och
beskrifva deras eviga vandring på sina strålande banor. Detta var hans
stolthet och glädje, och huru belönade ej Elisabeths tacksamhet hans
möda och ansträngningar. Så lefde de lyckliga tillsammans ända till den
tid, då Leonhards och Elisabeths böjelse för hvarandra blef mera
märkbar; då på en gång blef Ferdinand förändrad. Hans lynne, förut
allvarsamt, blef nu dystert och tungt, och var han fåordig förr, blef
han nu stumm och sluten, ehuru alltid lika vänlig och öm mot Elisabeth;
och då hon blyg förtrodde honom sin kärlek till Leonhard, önskade han
henne varmt lycka och sällhet, och sade många ord af beröm öfver den,
hennes hjerta utvalt, hvilket var en stor fröjd för Elisabeth. På hennes
bröllop var han äfven, men straxt derefter for han till Helsingfors för
att fullborda sina studier och derefter taga kandidatexamen. På flere
månader erfor man i hemmet ingenting om honom; blott ett dunkelt rykte
sade, att han fallit i händerna på de så olika bedömda pietisterna,
hvilka i Sverige benämnas med det så betecknande namnet läsare; men på
länge kom ej en rad ifrån honom. Sluteligen fingo de genom tidningarne
erfara, att han blifvit prestvigd i Åbo och förordnad till adjunkt i ett
pastorat långt upp i Österbotten. Vid samma tid erhöll äfven
fosterfadren ett bref, deri han skref, att han nu först rätt begrep sin
kallelse och det fåfängliga i hans fordna sträfvande, och att han
derföre öfvergifvit planen att blifva magister och doktor, hvarföre han
nu ofördröjligen egnat sig åt det andeliga ståndet, såsom det enda
hugsvalande i vår syndbelastade verld. Likväl tackade han innerligt sin
farbror för all hans välvilja och ömhet, nedkallande himmelens
välsignelse öfver honom, men tillika afsägande sig för framtiden allt
vidare understöd, sägande sig äga nog af sin tjenst. Djupt upprördes den
gamle mannen af detta bref, det sista han erhöll, och vid sin död
skänkte han honom en ansenlig del af sin förmögenhet. Sex år hade
förflutit utan att Elisabeth och Leonhard haft någon underrättelse från
Ferdinand, då han en vacker dag sågs lifslefvande inträda till dem. Han
hade blifvit utnämnd till kapellan i närgränsande socken. Sedan den
första glädjen var öfver, sågo de med förvåning den härjning tiden
åstadkommit hos honom. Han var ännu icke fullt tretio år och såg ut att
vara nära femtio. Det ljusa håret var gråsprängdt och glest, gestalten
framåt böjd, en skär rodnad lågade stundom på den insjunkna kinden, och
de blåa ögonen glänste ofta matta och glasartade. För öfrigt var hans
väsende mildt och vänligt, ehuru allvarligt, utan spår af denna
fördömmande stränghet, eller det proselytmakeri, hvarföre hans likar
voro och ännu äro, fast ofta orätt, beskyllda. Ett halft år hade han nu
åter vistats i deras granskap och under denna tid sällan besökt dem, men
hvarje gång, som det syntes, med allt större tillgifvenhet i sitt
hjerta, allt ömmare i sitt väsende.
Ännu med några ord vilje vi redogöra för den fjerde personen i
sällskapet. Virginia Holmén var en tredje brors dotter och således kusin
till Ferdinand och Elisabeth, och blott två år yngre än den sistnämnda,
hennes käraste lekkamrat och vän. För Virginia var Elisabeth ett non
plus ultra af qvinlig fullkomlighet och hennes mönster och förtrogna i
allt. Det var icke allenast denna svärmande, lätt öfvergående
tillgifvenhet, man erfar vid tjugu år, det var den djupa, sanna och
afundsfria beundran man skänker en rikt lottad varelse, hvilken man
känner sig vida underlägsen och dock af allt sitt hjerta älskar.
Virginias föräldrar voro, ehuru välmående, ej rika, hvilket hade hindrat
dem att ge annat än en huslig uppfostran åt sina många barn. Af
Elisabeth hade Virginia lärt sjunga och litet musik, samt rita och
finare handarbeten, dessa små insigter, så vackra och nyttiga för ett
fruntimmer; och som hon hade lust och fallenhet, hade hon gått rätt
långt i allt detta. Sådan var Virginia, föröfrigt en täck brunett med
blixtrande bruna ögon, af en stolt hållning och en smärt, yppig vext.
Hennes hjerta var godt och oförderfvadt, hennes väsende flärdlöst, men
bestämdt, och en ovanlig trofasthet låg i botten af hennes själ. Hon var
en af dessa varelser, mägtiga af en djup och oföränderlig kärlek, som,
om den krossades, kunde lida och dö, men icke byta kärlek i hat, icke
larma och klaga, utan blott bedja tyst för dem hon älskade och se’n gå
bort.


En ny person.
”Hvem skulle min herre vara?”

Åter var det afton, fastän några veckor sednare, än den förr beskrifna.
Snön låg ännu qvar, ehuru det led mot våren, och den mörka himmelen lät
störtbad af regn nedfalla öfver jorden för att rena den till dess
blifvande skönhet.
Vi införa åter läsaren i samma rum som förra gången och finna der
Elisabeth knäböjande framför vaggan, der hennes späda dotter låg, orolig
och gråtande. Med ömma ord och smekningar sökte hon tysta den lilla, som
säkrast lugnades, då modren med en ovanligt klangfull och vacker stämma
sjöng Runebergs vackra vaggvisa. Om en stund inslumrade barnet, och då
modren såg, att hon hvilade lugnt, steg hon sakta upp från sin
knäböjande ställning och satte sig i soffan, fattande ett arbete som låg
framme. Men snart slöto sig äfven hennes ögon, arbetet nedföll på mattan
vid hennes fötter och hon insomnade. Hon hade vakat mycket under de
föregående nätterne och sof tungt, med hufvudet tillbakaböjdt mot
divanens dynor och hvilande öfver ena armen. Det utsöktaste koketteri
hade ej kunnat gifva henne en behagligare ställning. Den svarta
klädningen nedföll i djupa veck kring den smärta, fina gestalten och
dolde till hälften de små, i karmosinröda sammetstofflor instuckna
fötterna; den hvita musslinshalsduken hade halkat ned för axlarne och
öfver den runda, välformade alabasternacken böljade det nu upplösta
gullgula, lockiga håret i yppig rikhet. Värman i rummet hade spridt en
högre färg än vanligt öfver de lena kinderna och sömnen hade förtagit
detta drag af oro, som en stund förut sväfvade öfver hennes anlete, och
i stället gifvit det ett uttryck af oändlig mildhet och ljufhet. Hela
den hulda gestalten, upplyst af det matta lampskenet, såg fée-lik ut.
Väl en timma hade hon slumrat så, då dörren öppnades och en mansperson
inträdde. Det var en hög, stolt figur, med ett mörkt och dystert anlete.
Förvånad och tvekande blickade fremlingen kring rummet och varseblef den
sköna slumrerskan. Han tog några steg framåt, men stadnade, betagen af
den herrliga synen; efter några minuter hemtade han sig dock och ämnade
återvända, då Elisabeth i samma ögonblick vaknade, rätade på sig och
uppslog ögonen. Häftigt spratt hon till, i det hon till hälften reste
sig, en hög rodnad flög öfver hennes ansigte och hon stirrade häpen på
fremlingen. Denne, som tydligt läste frågorna: ”hvem är ni?” och ”hvad
vill ni?” i hennes blick, framträdde ett par steg och sade leende:
”Jag ber om ursägt för min ofrivilliga förbrytelse! Mitt namn är Berg
och, såsom nyss anländ till denna min blifvande vistelse-ort, skyndade
jag att genast uppsöka en gammal vän, handelsman Lindmark och blef af en
domestik visad hit, — — men kanske herr Lindmark ej är hemma?”
Elisabeth, som af hans föregående tal hört endast namnet, sprang upp och
utropade utan besinning med glädjestrålande blick: ”Berg! Rudolph Berg?”
”Ja!” sade fremlingen gladt, ”så är mitt namn och om jag icke bedrager
mig, ser jag nu framför mig Elisabeth Lindmark?”
”Jag är er väns maka,” sade denna rodnande af förlägenhet, ”och han har
ofta nämnt ert namn för mig. Det fägnar mig att se er; välkommen till
oss!” och med oefterhärmligt behag räckte hon honom handen, den han
vördnadsfullt kysste.
”Min man är nog hemma,” sade Elisabeth efter en pauss, ”var god och stig
in!” och hon öppnade en dörr, tecknande åt gästen att följa sig.
Han efterkom dock icke uppmaningen, utan sade: ”det ser så trefligt ut
här inne, får jag ej stanna här och invänta Leonhard? Om jag spår rätt,
så kan han icke dröja länge härifrån.”
Tonen, hvarmed dessa ord yttrades, var fullkomligt enkel och naturlig,
den innehöll intet galanteri eller smicker; utan tycktes vara hjertats
språk. Derföre svarade Elisabeth gladt och eget: ”Gör som ni behagar och
var hemmastadd hos oss.”
Sedan ringde hon och bad den inträdande pigan hemta ljus och tillsäga
handelsmannen, att hon ville tala vid honom, men icke nämna ett ord om
den fremmande; det skulle bli en surpris för Leonhard. Glad inträdde
denne efter ett par minuter.
”Nå! hvad vill du min lilla rara gumma?” frågade han utan att
varseblifva vännen.
”Hon ville bevisa, att du är den lyckligaste menniska på jorden,” sade
denne uppstigande och framträdande.
”Rudolph!” utbrast Leonhard och tryckte varmt vännen till sitt redliga,
trofasta bröst. ”Så är du då här, välkommen till mitt hem! måtte du
alltid anse det som ditt eget, och icke vantrifvas här.”
”Sörj icke derföre,” sade Rudolph tryckande hans hand, ”jag sköter nog
min egen trefnad; dessutom finner jag mig re’n så hemmastadd här, att
det är en lust åt.”
”Gör du? Nå det var godt! Elisabeth se här min vän, som jag så ofta
omtalat.”
”Vår bekantskap är redan gjord,” sade Rudolph i det han kastade en blick
af belåtenhet och nöje på Elisabeth. ”Din fru var den första, som
välkomnade mig i detta hus.”
”Var hon det? Det gläder mig; men I fån ej kalla hvarandra vid ett så
fremmande namn. ”Du” är ett så vackert ord och för min skull, som I båda
älsken, skolen I kalla hvarandra så.”
”Gerna!” sade Elisabeth och räckte Rudolph handen. Han tog den och
tryckte den stum till sina läppar.
”Elisabeth, du måste ge honom en kyss!” sade Leonhard vänligt. ”Du- och
välkomst-kyssen.”
Elisabeth rodnade djupt. ”O Leonhard,” sade hon, ”fordra ej detta!”
”Nej Leonhard, fordra ej denna uppoffring af din maka,” sade Rudolph
ironiskt.
”Uppoffring! Hvarföre skulle det vara en uppoffring af henne?”
”Emedan hon då måste kufva den motvilja jag tyckes ingifva henne.”
”O säg icke så!” inföll Elisabeth hastigt. ”Rudolph inger mig ingen
motvilja.”
”Jag tror det, och om så är, så kyss honom då,” och Leonhard lade sjelf
sin maka i vännens armar.
Det finnes stunder i ett menniskolif, då en ond genius synes styra
hennes handlingar alltid till det värsta, ehuru rena motiverna äfven
kunna vara; huru många gången får man ej bittert begråta en handling,
begången under dylika olyckliga stunder! Ofta, ja många år sednare,
påminde sig Leonhard det steg, han tog i denna stund, och han — ångrade.
En kyss, hvad är den? ett hastigt öfvergående något, ett ting som inga
spår qvarlemnar. Och ändå, ändå! hvarför denna darrning i hjertat? dessa
nedslagna ögon? denna glödande rodnad på kinderna? dessa brännande
läppar? och framför allt, hvarföre denna trånad, detta outplånliga
minne, så farligt, så förledande? Man känner ej den eld, kyssen eger,
blott att den lefver der, och verkar, ofta förstörande. Kyssen är en
ande, så liten och dock så stor, så mägtig!
Med nedslagna ögon slet sig Elisabeth från Rudolph och ilade skakad och
sökande skydd hos sin make, vid hvars bröst hon gömde sitt blossande
ansigte. Leonhard upplyftade leende hennes hufvud och såg med förvåning
några klara tårar glimma på den nu bleka kinden. Han kysste ömt bort dem
och sade vänligt: ”Tag din guitarre och sjung en liten sång för oss.”
Hon gjorde det, och under sången lugnades hennes oroliga sinne. Tonerna
blefvo allt högre och klarare, hon glömde allt och alla och lefde blott
i sången. Betagen lyssnade Leonhard, och Rudolph satt drömmande med
pannan lutad i handen och armen stödd mot divanens kuddar, under det
blicken, mörk och forskande, var fästad vid sångerskan.
De voro så olika, dessa begge män. Leonhard var ljus och glad och hans
vackra, öppna anlete och lätta, flärdfria väsende ingaf förtroende och
vänskap; det fanns någonting oemotståndligt tilldragande hos honom,
något som gjorde, att man genast fann sig väl och hemmastadd i hans
närhet. Dessutom strålade hans stora, mörkblå ögon af så mycken godhet,
och redbarheten hade tryckt sin stämpel på den höga, skönt formade
pannan, lätt beskuggad af ljusbruna lockar. Rudolphs drag deremot voro
mörka och dystra, det kolsvarta, glänsande håret föll rakt och stripigt
ner för en oftast rynkad panna, som, ehuru ovanligt hvit och fin, dock
bar ett omisskänneligt drag af djerfhet och trots. Samma uttryck
uppenbarade sig äfven i linierna kring den hårdt tilldragna munnen, i
den romerska näsans böjning och i hela hållningen af den höga, raska,
ehuru smärta gestalten. Ögonen voro svarta och glödande och den blick af
hat, förakt eller kärlek, som utgick ifrån dem, måste oemotståndligt
träffa sitt föremål. Hela väsendet, ehuru fullkomligt flärdfritt,
förblef kallt och fremmande, en viss frånstötande stolthet var
grunddraget deri.
Men nu tycktes hans väsende upptinas, det syntes som om isen i hans
hjerta bortsmält i Leonhards och Elisabeths närvaro och när hon slutat
sången och glad och upprymd språkade med de båda vännerna, deltog han
muntert i samtalet. Då han efter slutad qvällsvard tog god natt, utbad
han sig tillstånd att få anse sig som en medlem af deras familj, och på
Leonhards svar, att han skulle vara hemmastadd hos dem, sade han
skämtande:
”Tack! men om jag trifdes här så väl, att jag skulle alla dagar
återvända?”
”Så mycket bättre!”
”Måtte du aldrig tycka annorlunda!” med dessa ord gick han.
”Nå hvad tyckte du om Rudolph?” frågade Leonhard sin maka se’n de
blifvit allena.
”Han såg ståtlig ut, men det låg en köld i hans väsende som jag ej
tyckte om. Inte liknade han dig.”
”Inte det? Nå! hvilkendera tycker du mera om?”
”Hvilken fråga! Var det ej ditt öppna, kärleksfulla väsende jag först
fäste mig vid? är det ej derföre jag älskat dig?”
”Kanske! det är godt! men tro ej att Rudolph är sådan han synes, i hans
bröst lågar nog kärlek till allt godt och stort, allt ädelt och skönt.
Sådan var han som gosse och jag tror ej att hans sinnelag se’n dess
förändrat sig.”
Hvarföre rodnade Elisabeth vid dessa ord? Ack! en aning sade henne, att
hennes makes vän ej var den samme som förr, och denna aning spred en
viss oro i hennes hjerta; dock teg hon dermed och sade endast:
”Möjligt!”


Rudolph Berg.
Haf tack! min räddare och vän,
Vi träffas väl en gång igen!
~Anonym.~

Rudolph Berg var född i H.... Hans fader var en förmögen handlande
derstädes, och den ende sonen utgjorde hans stolthet och glädje. Tidigt
blefven moderlös, var han lemnad utan all närmare tillsyn, ty fadren,
upptagen af sina affärer, kunde blott sällan egna sonen någon