Den Fallna: Berättelse - 08

oförderfvad, mild och undseende emot andra, och en varelse som, om också
oskyldig, likväl ser sig utesluten från verldens aktning, hvilken så
många mera brottsliga ega, den stöter ej så gerna ifrån sig de få
hjertan, som ännu äro henne tillgifna, om äfven de stundom äro
orättvisa.
Ensam blefven, försjönk Elisabeth i djupa sorgliga tankar. Hon stridde
mellan pligt och kärlek. Ogerna lemnade hon sitt barn och ogerna ville
hon vägra den älskade att uppfylla hans bön. Heta tårar fuktade hennes
kudde under nattens ensliga timmar, och då hon om morgonen, efter en
kort slummer, vaknade, var hon ännu obeslutsam. Hon steg sagta opp och
smög till vaggan, der den lilla låg under stilla qvidande; men vid
modrens åsyn tystnade all klagan, hon smålog och räckte ut sina små
armar. Med en känsla af ånger slöt henne Elisabeth till sitt hjerta.
”Nej, jag kan ej lemna dig,” sade hon.
Några timmar sednare skickade hon bud till Rudolph, af innehåll att hon
ej kunde komma med på slädpartiet, att hon beslutit stanna hemma hos den
sjuka. Samma bud medförde följande ord, skrifna i hast och med synbar
rörelse:
”Du vill icke komma. Välan! välj mellan honom och mig. Kl. 3 afhemtar
jag dig, eller — emottag min dom.”
Elisabeth vacklade åter. ”Jag måste följa honom,” utbrast hon
ångestfullt, och gick att göra sig färdig till afresan.
Kl. 3 stannade en vacker kasansk släda, dragen af tvenne glänsande
svarta hästar, framför porten till Lindmarkska huset. Rudolph sprang ur
och in i huset, men på trappan mötte han Elisabeth, redan färdig. Han
tryckte tacksamt hennes hand, hviskande: ”tack,” och förde henne till
slädan. Ett gällt och hjertslitande barnrop skallade efter dem, dervid
Elisabeth ångestfullt bortvände hufvudet. Likväl satte hon sig vid
Rudolphs sida i den eleganta, beqväma slädan, lät med tålamod svepa
kring sig den varma björnhudsfällen, såg alla de tusende omsorger,
Rudolph hade för hennes beqvämlighet, under tystnad, och då ändteligen
de otåliga, frustande hästarne fingo sträcka af, suckade hon djupt och
kände tyngden i sitt bröst lättad af färden på den klara vinterdagen, i
dess rena luft.
Med en hemlig känsla af triumf såg Rudolph det tysta qval, som fyllde
Elisabeths hjerta, såg att hon lidit och stridit mycket, innan kärleken
till honom vunnit seger öfver hennes pligter, och denna erfarenhet
gjorde honom glädje, ty den visade honom huru mägtig hennes kärlek var.
O, männer, männer, edert hjerta är dock ett hem för allt hvad egoism
heter; I kunnen för er egenkärlek uppoffra dens hela sällhet, som I
älsken. Ve eder, ty en sådan orättvisa bär aldrig god frukt!
Elisabeth satt tyst och sorgsen vid hans sida. Hon tänkte med grämelse
på sitt barn, som vid hennes bortgång upphäfde rop af saknad och smärta,
hon förebrådde sig bittert att ha lemnat henne. Den snabba färden med
klingande bjellror, den rena luften och åsynen af det vackra, snöhöljda
landet, som låg så glimmande i solens strålar, skingrade omsider hennes
hjertas vemod, åtminstone till en del, och då de, efter en timmas färd,
just i solnedgången, anlände till K..., der en bal var arrangerad, var
hon blefven nästan glad.
K... var en stor herrgård, hvars förre egare, en person med underbara
öden, sålt den till en högre tjensteman i V... som ej sjelf bebodde
stället. Egendomen, äfvensom det stora huset, vårdades af en gammal
inspektor, som egde flere fullvuxna döttrar och medelst löfte, att dessa
skulle få deltaga i dagens nöje, förmåddes gubben att upplåta
hufvudbyggnaden till ballokal. Han lät således putsa och elda de gamla
rummen, som nu, fullt upplysta, gåfvo en rätt treflig anblick.
Sedan alla aflagt sina öfverplagg, spelade orkestern upp en liflig vals.
Sällskapet, gladt och upprymdt af färden, var synnerligen dansstämdt.
Äfven Elisabeth kände sig ovilkorligt lifvad och smålog, då hon hörde de
lifliga tonerna. Nu som fordom omringades hon af dansörer, som täflade
om att få en dans af henne, men Rudolph var ej bland dessa, ty se’n sin
olyckliga sjukdom hade han icke dansat ett steg. Elisabeth var snart
helt och hållet betagen af dansen, hon tyckte om den, den lät henne
glömma alla qval och sorger. Lätt och behaglig sväfvade hon ikring,
hennes hvita drägt harmonierade väl med det bleka, fina ansigtet och den
nästan alabasterhvita, så oändligt väl formade nacken och skuldrorna.
Betagen betraktade henne Rudolph, han kunde icke skilja sina ögon från
den intagande gestalten, så etherisk, så sväfvande. Lutad i hörnet af en
soffa, satt han känslolös för allt annat, blott med blicken följande
hennes minsta rörelser; och då hon trött och yr smög sig ur danssalen
för att i ett annat rum söka hvilan, åtminstone på en kort stund,
lemnade äfven han sin plats.
Uttröttad kastade sig Elisabeth i en fåtölj i ett af de mest aflägsna
rummen, dunkelt upplyst af en lampa, vid hvars sken hon varseblef på en
säng, ett äldre fruntimmer djupt inslumrad. Här var det så lugnt och
svalt, så ljuft att hvila. Elisabeth lutade sitt feberglödande hufvud i
handen och sökte reda sina förvirrade tankar. En varm kyss på hennes
höga panna lät henne spritta hastigt opp.
”Blif ej förskräckt,” sade Rudolph i det han slöt henne i sina armar,
”det är ju jag, din älskare, din Rudolph, som har sökt upp dig, för att
säga huru mycket han älskar dig, du bleka, sköna engel!”
”För Guds skull Rudolph,” bad Elisabeth förskräckt, ”var tyst, man kunde
ju höra dig!”
”Och må man höra mig, må hela verlden höra, att du är en engel, och den
skall ej kunna jäfva mitt vittnesbörd. Huru skön är du icke i dag också,
huru älskvärd, huru behaglig! O, att jag kunde kalla dig min!”
”Rudolph, låt mig gå,” sade Elisabeth och sträfvade förgäfves att göra
sig lös från hans omfamning; ”tänk om någon skulle komma!”
”Det är just denna jemna fruktan som plågar mig,” sade Rudolph häftigt.
”Vår kärlek är så ren, så kysk, och ändå skola vi dölja den, och ändå
skall den i verldens ögon vara syndig och oren. Det kunde vara
annorlunda, vi kunde vara fria och lyckliga, blott du ville.”
”Tala ej derom; låt denna sak vara, den upprör oss endast.”
”Nej jag vill tala derom så länge, tills ditt marmorhjerta veknat. Huru
grym är du ej Elisabeth, som så plågar oss begge, ty äfven du lider, det
vet jag, af denna dolda kärlek, och den kunde så lätt bli ett band, som
vi ej behöfde dölja. Hvarföre då dessa strider, denna tvekan, om du
älskar så, som du sagt?”
”Emedan en aning säger mig, att om jag bryter dessa band, som förena mig
med en annan, jag då aldrig kan bli lycklig på jorden; att då först vore
jag helt och hållet förkastlig. Derföre vill jag vänta tills _han_
förskjuter mig. Det kan ej dröja länge, och jag förtjente ej bättre.”
”Tro mig, han gör det aldrig,” sade Rudolph med mörk blick.
”Och om han ej gör det, så vill jag vänta, lida och hoppas,” sade
Elisabeth ödmjukt och undergifvet.
”Ja hoppas, hoppas, tills vi läggas i grafven. Ack Elisabeth, var ej så
hård, så hjertlös! Förbarma dig öfver din Rudolph! Se huru jag blifvit
förändrad, hur jag plågats och lidit. Tror du, att jag, med denna
brinnande längtan, denna oupphinneliga trånad i mitt hjerta, kan lefva
länge? Vill du mörda mig, vill du med din hårdhet långsamt martera mig
till döds? Jag är stolt, jag har aldrig anropat någon menniska om
medlidande, men vid dina fötter tigger jag nu derom. Var barmhertig och
uppoffra ej vår lycka för en tom skuggbild. Lifvet är så kort; låt oss
ej förspilla den sällhet, det har att bjuda oss; låt oss njuta den, låt
oss vara lyckliga.”
Han hade böjt knä för den älskade. Tårar glänste i dessa ögon, vanligen
så skarpa, men nu så milda och kärleksfulla. Elisabeth såg på honom, såg
huru dessa drag, fordom så vackra och manliga, nu bleknats och blifvit
föråldrade, och det allt för hennes skull. Denna syn trängde till hennes
hjerta som ett stygn och gjorde det vacklande. Rudolph såg hennes strid;
den gladde honom. Med melodisk lockande stämma talade han om sin kärlek,
om den sällhet, som skulle bli båda deras lott och sade sluteligen:
”Bäfva ej för svårigheterna, som denna skiljsmessa skulle medföra; burna
af oss båda, bli de icke tunga. Säg blott ja, och jag skall bestyra om
allt.”
Elisabeth var besegrad. Hon sjönk till hans bröst och hennes läppar
öppnade sig för att framhviska det förrädiska ordet, då i detsamma en
sträng röst yttrade: ”Elisabeth!”
Hon spratt häftigt till och Rudolph sprang upp. I dörrn stod Ferdinand.
Med mörk blick betraktade han det brottsliga paret. ”Min onda genius,”
mumlade Rudolph och Elisabeth vände sig ångestfullt bort.
”Du måste följa mig,” sade Ferdinand i det han nalkades och fattade
hennes hand.
Elisabeth steg darrande opp, men Rudolph ställde sig i vägen för dem, i
det han hånfullt sade: ”Jag ville gerna veta, med hvad rätt min herre
begagnar denna dictatoriska myndighet emot detta fruntimmer?”
”Med en rätt, som ej rör er,” sade Ferdinand lugnt.
”Jag ville se den, som efter ett sådant svar onäpst undsluppe mig,” sade
Rudolph bleknande af vrede och gick hotande emot honom.
”Kom mig icke att glömma hvem jag är!” sade Ferdinand kallt, ”tvinga mig
icke att uppenbara händelser, som tids nog skola bli bekanta för denna
olyckliga” — han visade härvid på Elisabeth som känslolös sjunkit på en
soffa, — ”låt det vara nog, att jag säger, det hon _måste_ återvända
till sina barn.”
Med dessa ord tog han Elisabeths arm och ledde henne bort med sig. Vid
trappan stod en släda, förespänd med en löddrig häst. De satte sig uti
och foro obemärkta bort.


Isfarten.
”Så ila de fram på den glatta ban,
Men under dem lurar den falska Ran.”
~Tegnér.~

Vi gå nu ett par timmar tillbaka i vår berättelse.
Elisabeth lemnade sitt hem och sina barn i tjenstefolkets vård, då hon
for till K... Det yngsta var sjukt och gret och klagade utan uppehåll,
Helena hade gått till en liten väninna och Otto var således ensam
lemnad. Det blef honom för tungt att sitta allena i den tysta qvällen
och han beslöt att också roa sig. Obemärkt smög han således ut med sin
lilla kälke och gick att söka ett par kamrater från granskapet för att
tillsammans med dem åka kana utför de branta, glatta elfstränderna. Han
hade ej funnit de sökta kamraterne hemma och begaf sig ensam ut i
skymningen. Luften var klar, men mild och behaglig och han kände ingen
fruktan. Isen var så glatt, kälken så lätt och det var så innerligen
roligt. Otto vandrade så småningom från stranden längre fram på isen.
Framgången gjorde honom djerf och vågsam; han begaf sig allt längre och
längre. Varm och ifrig glömde han att tiden led, att han var långt
kommen från hemmet, att det mörknade allt mera och att han befann sig
helt allena på isen. På en gång bemärkte han, att den brakade och
knakade under honom, men innan han, stel af förskräckelse, hann att fly,
brusade vågorna rundt ikring honom och han sjönk med kälke och allt i en
öppen vak. Den olycklige hade fallit ned i en öppning, som färgare nyss
förut begagnat, men som sedermera tillfrusit, ehuru isen ännu var så
svag, att den ej bar ens denna lilla tyngd. Med ett hjertslitande
ångestrop sjönk han i det kalla vattnet, der vi nu måste lemna honom ett
ögonblick, för att se oss om efter en räddare.
Denna dag kände Ferdinand en oändlig längtan till .... Han hade på länge
icke sett Elisabeth och han ville nu så gerna träffa henne, det var en
osynlig magt som drog honom till .... Denna dragning blef sluteligen så
stark, att han ej kunde motstå den. Tidigt på eftermiddagen lät han
spänna för sin bästa häst och satte sig i slädan. Hastigt tillryggalade
han de fyra milen, som lågo mellan hans hem och .... Det gick så lätt på
det klingande föret. Stum satt Ferdinand och blickade upp till de klart
tindrande stjernorna i den mörknande qvällen. Han tänkte på Elisabeth,
på Leonhard och Rudolph och hans tankar voro ej glada. Vägen gick nu
nere på elfven. På en gång nådde ett gällt nödrop hans öra.
”Stanna!” ropade han till drängen, som satt fram i slädan och körde;
”hörd du nödrop?”
”Nej herre!” svarade denne lugnt, i det han höll inne hästen.
I samma ögonblick hördes det åter, men svagare.
”Hörde du ej nu heller?” frågade hans herre.
”Jo, sannerligen, tror jag icke att det är ett barn, som håller på att
drunkna.”
”Nå så kör då, så mycket hästen orkar springa, åt det hållet, derifrån
ropet höres.”
Den snabba trafvaren satte af i sträckande fart. Ropet kom allt närmare,
ehuru det blef svagare. På en gång stannade hästen och ville ej gå
längre.
”Hvad kommer åt djuret? piska på det!” ropade Ferdinand.
”Jag har så gjort, men han går ej framåt; isen är väl så svag, att den
ej håller längre.”
”Nå låt vara då!” sade Ferdinand, i det han hoppade ur slädan. ”Kanske
vi re’n äro nära det arma barnet.”
I samma ögonblick hördes åter, såsom svar på hans ord, ett svagare rop
helt nära. Ifrigt skyndade Ferdinand framåt, men vid hvarje steg, han
tog, brakade isen och blott med yttersta möda kunde han försigtigt
skrida längre utan att falla in. Slutligen stod han vid den öppna vaken.
Här syntes intet och på en stund hade äfven alla nödrop upphört. Vid
stjernornas skimmer varseblef han dock ett föremål, som flöt på vattnet.
Efter mycket bemödande lyckades det honom att få fatt derpå och, då han
bringat det upp från vattnet, såg han, att det var en kälke, vid hvars
ena mede en liten gosse ännu höll sig krampaktigt fast, ehuru han var
stel och orörlig. Full af glädje återvände nu Ferdinand med sin räddade
skatt till slädan, och det lyckades honom att utan något äfventyr, ehuru
med stor fara, finna den på samma ställe, der han lemnade den.
”Kör på, kör på!” ropade han sättande sig i slädan.
Det bar av i svindlande far. Omsorgsfullt svepande sin pels kring det
våta och stela barnet, satt Ferdinand tankfull och ängslig, tryckande
den lille okände till sitt varma hjerta. Han ville föra barnet till
Elisabeths boning och med tillhjelp af en ditkallad läkare söka
återbringa honom till lifvet. Sedan skulle han återföra den räddade till
de tacksamma och bedröfvade föräldrarne.
Snart stannade slädan vid trappan till det hus, dit han ämnade sig. Med
sin börda på armarna sprang han uppför trappan och in i huset. Till den
första, han mötte, ropade han: ”skaffa hit en läkare!” och störtade så
in i ett rum. Här lade han den räddade ned på en bädd och kastade en
blick på de små, bleka dragen. O himmel! de voro honom väl bekanta, det
var ju Leonhards och Elisabeths barn, med ett ord, lilla Otto. Häpen
betraktade honom Ferdinand och ville ej tro sina egna ögons vittnesbörd;
men då han sansat sig, började han med all ifver försöka alla de mest
brukliga medel till drunknades vederfående, ehuru utan någon framgång,
och på hans ifriga frågor till den snart anlände läkaren, svarade denne
efter en stunds tyst undersökning: ”Man kan väl icke säga, att det är
omöjligt att han kan återfås till lif, ty för vår Herre är allt möjligt;
men mig tyckes som vore alla försök onödiga.”
”Det vore förfärligt!” utbrast Ferdinand förskräckt. ”Gif dock ej allt
förloradt, herr doktor, utan försök det yttersta. Men hvar är er fru?”
frågade han de häpna och gråtande pigorna.
”Hon är på slädpartiet,” svarade den modigaste af dem.
”Och ni hafva så illa vårdat barnen under tiden,” sade läkaren strängt,
”att en nu ligger död här. Kanske det ej är bättre med de andra heller.
Hvar är Helena, och huru mår den sjuka?”
”Hon var mycket orolig straxt efter det frun reste,” svarade sköterskan,
en äldre, något döf qvinna, ”och tycktes ha plågor, men efter en stund
blef hon stilla och har nu sofvit i några timmar rätt godt.”
”Ett godt tecken!” sade läkaren i det han gick i nästa rum och med ett
ljus nalkades vaggan, der den sjuka slumrade lugnt och stilla. Han tog
sagta bort det lätta täckelset, som var kastadt öfver barnets ansigte
och lyste på henne. Hon var hvit som marmor och en blåaktig färg var
utbredd öfver läppar och ögonlock. Förundrad lade läkaren handen på
hennes hjerta; det slog ej mera. Hon var död!
Nedslagen gick han tillbaka till den andres dödsbädd. Tyst undersökte
han honom. Derefter sade han till Ferdinand med en röst, som darrade af
sinnesrörelse: ”Ett hårdt slag kommer att drabba fru Lindmark, ty
förgäfves äro alla försök att återkalla honom till lifvet, och också en
annan har dödsengeln röfvat ifrån henne.”
”Är också den andra död?” frågade Ferdinand med stapplande röst.
”Ja,” sade doktorn och torkade en tår ur de ögon, som voro så vana vid
denna verldens elände. ”Man måste varsamt bereda henne derpå, hon är ej
af dem, som lugnt kunna bära sådana olyckor.”
”Jag reser genast efter henne,” sade Ferdinand ifrigt och gjorde sig
beredd till färden. ”O min arma Elisabeth, måtte jag skonsamt kunna
meddela dig denna underrättelse.”
Han afreste. Huru han fann Elisabeth, känner läsaren redan.


Modrens förtviflan.
”Tro ej glädjen! O jag såg ett tjell
Der han bott från morgon intill qväll:
Tro ej den! Han ilar innan kort
Bort, bort.”
~Böttiger.~

Stumma tillryggalade Elisabeth och Ferdinand vägen mellan K... och
staden.
Ofta var han i begrepp att för henne i skonsamma och milda ord
tillkännagifva hvad hon hade att förvänta sig vid sin hemkomst, men
alltid studsade han tillbaka, då han ville bryta den djupa tystnad, som
herrskade emellan dem. Han beslöt att vänta, tills Elisabeth sjelf
skulle bryta den, men hon satt stum och, som det tycktes, död för allt,
vid hans sida. De nalkades snabbt allt närmare hemmet; redan åkte de in
i staden. Nu gick det ej längre an att tiga.
”Elisabeth,” sade Ferdinand mildt och sorgligt, ”jag måste bereda dig på
en stor förlust. Du finner ej allt och alla, som du lemnade för några
timmar sedan.”
Elisabeth satt tyst och orörlig. Hon tycktes icke hört eller fattat hans
ord.
”Två af de dina hafva blifvit kallade bort af Honom, som är herre öfver
lifvet och döden. Måtte du med den undergifvenhet, som höfves en
christen, bära detta svåra slag, och påminna dig, att det ej är för
alltid vi skiljas här, utan blott för några få ögonblick och att om vi
hoppas och tro på vår helige religionsstiftare, så bli vi sluteligen
alla förenade i en salig fröjd.”
Ferdinand tystnade. Han härledde Elisabeths orörlighet från sorgen, som
gripit hennes hjerta; men då de anlände till hennes hem såg han tydligt,
att hon ej ens gifvit akt på hans ord, ty i det hon lemnade slädan sade
hon hastigt, liksom återväckt till besinning: ”Sade du ej mig något om
mina barn? Hvad är det med dem?”
”Det skall du snart få se,” sade Ferdinand, ej utan en smula bitterhet i
sitt hjerta, och förde henne in i ett rum.
”Elisabeth,” sade han vemodigt, se’n de aflagt sina öfverplagg, ”skulle
du nyss hört på mina ord, så hade jag sluppit att en gång till upprepa
dem. Men dina tankar voro fjerran då, fästade på ett föremål, som jag
ganska väl känner, men jag vill icke nu genom någon förebråelse lägga
sten på bördan, som — jag fruktar det — ändå blir tung nog för dig. Du
anar väl, att jag ej utan vigtiga orsaker så ryckt dig från glädjens och
kärlekens armar?” frågade han med ett uttryck af bitterhet i tonen. ”Det
skedde också endast för dina barns skull.”
”Hvad går åt dem då?” frågade Elisabeth häpen och darrande; hon anade
redan en olycka.
”Med Helena är det bra, men de två andra måste du göra dig beredd att
lemna för detta lif,” sade Ferdinand ömt och deltagande.
”O min Gud! Äro de då döende?” utropade hon ångestfullt och störtade
upp.
”De äro döda!” sade Ferdinand så mildt och kärleksfullt som en tröstens
engel. ”Detta slag är hårdt, men måtte du få styrka att bära det.”
Elisabeth hade sjunkit magtlös ned. Ferdinand upplyftade henne ömt, och
lade henne på en soffa. ”Låt mig se dem!” hviskade hon svagt och höll
sig fast i hans arm. Omsorgsfullt ledde han henne i nästa rum. Läkaren
var borta, han hade blifvit kallad till andra dödsbäddar. Folket hade
lagt de båda små liken bredvid hvarandra i en säng och stodo nu
snyftande och vridande sina händer ikring den, och vid sidan af de små
afsomnade syskonen låg lilla Helena högt gråtande.
Med ett jemmerskri fullt af sorg och förtviflan slet sig modren vid
denna syn lös från Ferdinand och störtade fram. Magtlös sjönk hon ned
öfver de små, så oändligt kära varelserna, som nu här slumrade den eviga
sömnen, så lugna, så stilla, med ett saligt leende sväfvande öfver de
bleka läpparne, som om en öfverjordisk syn framkallat den. Med brinnande
kyssar och tårar öfverhöljde hon deras kalla ansigten, deras hals och
händer, kallande dem tillbaka i de mest ömma och förtviflade uttryck.
Slutligen störtade hon upp och lopp genom rummen, slitande i förtviflan
håret ifrån sitt hufvud och förbannande sig högljudt såsom sina barns
mörderska. Gråtande omfattade lilla Helena modrens knän och besvor henne
att lugna sig, men Elisabeth hörde intet, utan stötte henne med hårdhet
ifrån sig, eller ock stirrade hon förskräckt i dottrens ansigte och drog
sig rysande unnan sägande med ångest: ”Är också du död, och är det din
vålnad, som kommer att förebrå den olyckliga mörderskan de många lif,
hennes vårdslöshet förspillt?”
Förgäfves försökte Helena göra det klart för modren genom sina
smekningar, att hon lefde, förgäfves upphäfde Ferdinand sin milda röst
att tolka hoppets och tröstens ord för den arma Elisabeth: hon hörde och
fattade intet deraf. I rastlös oro gick hon från rum och i rum, eller
satt hon vid den dubbla dödsbädden stel, orörlig, mumielik. Så satt hon
också följande morgon, då dörrn öppnades och Rudolph inträdde. Han hade
lemnat sitt hem så tidigt, för att sjelf erfara orsaken till Elisabeths
plötsliga afresa från balen och tillika affodra henne det löfte, hon i
går höll på att aflägga, då de afbrötos af Ferdinands ankomst. Obemärkt
hade han inträdt i Lindmarkska huset och stod nu oberedd inför denna
bedröfliga tafla. Elisabeth satt med halfslutna ögon vid barnens
dödsbädd; vid hennes fötter låg Helena under tårar omfamnande dem. Ett
utrop af smärtsam öfverraskning undslapp hans läppar vid den syn, som
mötte honom. Vid detta rop spratt den sörjande upp och såg förvirrad
ikring sig, men då hennes blick föll på Rudolph uppgaf hon ett skri af
vild smärta och gömde hufvudet i sina händer.
”Elisabeth, min älskade! Hvad går åt dig?” sade han och nalkades, ömmt
fattande hennes händer. ”Jag är ju din älskare, din Rudolph; vill du ej
se mig, eller känner du mig ej mera?”
”Visst känner jag dig,” frampustade hon svagt och slet sig med
förtviflan lös från honom. ”Visst känner jag dig, du dubbla mördare. Se
här ditt verk,” och med vild ifver visade hon honom de båda liken, ”se
hvad du gjort mig skyldig till genom dina djefvulska frestelser! Var det
ej nog att du röfvat mitt lugn, min husliga sällhet, drifvit min make i
landsflykt, förstört hela min både jordiska och eviga framtid? Skulle du
ännu dertill tvinga mig att bli mina egna barns mörderska?”
”För Guds skull sluta,” utropade Rudolph förskräckt, ”sluta och hör
mig!”
”Nej, jag vill icke höra dig,” skrek Elisabeth vildt, ”du frestare, du
djefvul i menniskogestalt! Till huru mycket ondt har du ej förledt mig?
O, jag var så förtrollad, jag älskade dig så högt och har blifvit
grufligt straffad för min synd och svaghet. Men nu, nu se’n jag sett
dessa kära varelser döda, nu är mitt hjerta förvandladt, nu hatar jag
och afskyr dig lika mycket, som jag fordom älskat dig. Gå derföre bort!
Gå, lemna mig! Fåfänga äro alla frestelser numera; gå nu, se’n du sett
ditt verk, och fröjda dig öfver din framgång!”
”Hvem anser du mig för?” sade Rudolph djupt sorgsen. ”Hvilken barbar
tror du mig vara? O Elisabeth, fördöm mig ej så, jag älskar och har
älskat dig så varmt, förskjut mig ej nu så oskyldigt! Jag har kanske ej
handlat rätt, har stundom varit hård och egoistisk emot dig, men dertill
har min innerliga kärlek varit orsaken, ej en låg herrsklystnad.”
”Jag känner dig, känner väl denna ormtunga; men den frestar mig fåfängt
numera!” sade Elisabeth bittert. ”Gå då, som jag sagt! Gå och låt mig
vara ensam med min sorg!”
Rudolph ville ännu dröja, men Elisabeth gaf honom en blick så full af
vild förtviflan, att han med furien i hjertat störtade ur rummet. Han
slog sig vildt för pannan och sade med af förtviflan stelnad röst: ”Hon
är förlorad för mig och således har jag intet hopp på jorden.”
Elisabeth åter sjönk efter hans bortgång högt gråtande ned öfver de båda
liken och sade med hjertslitande ömhet i det hon kysste dem: ”Er, endast
er tillhör numera mitt hjerta.”
Så fann henne Ferdinand några timmar sednare, liggande magtlös och
orörlig öfver dödsbädden.


Den sanna trösten.
”Allt går väl och lyckligt bara man fruktar
Gud!”
~Fru H...~

Månader gingo förbi. Elisabeths sorg hade rasat ut i vild häftighet och
efterlemnat ett doft, dvallikt, men icke mindre förtvifladt lugn. Tyst
och orörlig satt hon mången vinterqväll, långt in på natten på barnens
grafvar, och återvände först, när kölden stelnat hennes lemmar, eller en
häftig hunger rasade i hennes inelfvor. Hennes fordom så herrligt
blomstrande gestalt var blefven mager och hopfallen, liknande mera ett
benrangel än en menniskokropp. Det gullgula lockiga håret nedföll nu
oordnadt kring det bleka, affallna anletet, och ur de numera lugna,
högblå ögonen, sköt stundom en blick så djupt sorgsen och vemodig, ja
förtviflad, att den kunde locka tårar ur deras ögon, som sågo den.
Rudolph hade undvikit Elisabeth, se’n det sednast skillrade mötet, men
lik den fördömde, som sorgsen irrar kring porten af det paradis,
derifrån han blifvit utesluten, så omgaf han nästan stundeligen den så
högt älskades boning, ehuru han ej vågade visa sig för hennes hårda,
förebrående blick. Ferdinand åter tillbragte sin mästa tid hos
Elisabeth. Det gjorde honom så ondt, att se henne lida, men det var dock
en ljuf tröst att se, det hon med hvarje dag blef honom allt mera
hängifven; han och lilla Helena voro de enda menniskor, hon tålde se.
Hennes stilla, ehuru djupa sorg, gjorde att han ännu icke misströstade
om hennes sällhet på jorden; ty han hoppades och trodde så gerna, att
hon ej gjort sig helt och hållet ovärdig den, och ännu en gång gjorde
han i sitt hjerta ett heligt löfte att söka befrämja den, och att lefva
för att bli hennes och hennes barns beskydd och stöd, om de aldrig
skulle återfå honom, som ensam hade rätt att vara det. Och äfven detta
hoppades han. För det närvarande önskade han ej annat än att kunna
förskingra den djupa sorg, som nedtryckte Elisabeths sinne och att öppna
det för bönen och hoppet, för det högre hopp, som så skönt lefde i hans
eget hjerta. Han kände dock menniskohjertat så väl, han ville icke
påskynda och förstora dess strider, utan se’n kampen var slutad, ville
han framträda med den enda sanna trösten och draga det trötta, utmattade
hjertat till Gud, öfvertygad, att det då, svagt och eländigt, skulle med
innerlig kärlek fly till den hamn, der det allena i lugn skulle få hvila
sig efter alla sorger och strider. Derföre såg han med glädje, att hon
med hvarje dag lugnades allt mera, och vid denna syn stärktes hans hopp.
Våren var åter inne och blommorna framstucko redan på grafvarne, då
Elisabeth en afton sent återvände från kyrkogården. Hon var mild och
stilla, men klara tårar tillrade nedför hennes kinder. De voro de första
på länge. Ferdinand såg dem, de och hennes milda väsen gaf honom hopp
och mod att börja sitt tröstearbete.
”Hvarföre gråter du?” frågade han vänligt deltagande.
”Jag gråter af sorg och glädje,” sade hon stilla; ”af sorg, ty jag
kommer från deras grafvar, som genom mitt förvållande dött så unga; af