Den Fallna: Berättelse - 09

glädje, ty äfven der såg jag ett bevis af den trogna tillgifvenhet,
hvarmed du alltid omfattat mig och de mina.” Vid dessa ord visade hon
honom en hvit, ovanligt vacker och stor nejlika, den hon bar vid sitt
hjerta.
”Se här,” fortfor hon, ”denna har du satt på deras graf. Också dertill
sträckte sig dina ömma omsorger. Du är så ädel Ferdinand, så god; huru
skall jag fullt kunna tacka dig?”
”Detta pris förtjenar min lilla välmening i sanning icke. Men om du vill
bevisa på något sätt din tillgifvenhet emot mig, så stöt ej med köld
bort den innerliga bön, jag har att göra dig!” Med dessa ord fattade han
varmt hennes hand och såg henne bedjande i ögat.
”Och den är?”
”Den är, att du ej måtte sluta ditt hjerta för den tröst, som kommer
från höjden, att du ej förtviflar, ty allt skall bli bra och förlåtet,
blott du med lefvande tro kastar dig, så syndig du är, i din Frälsares
armar; men om du det ej gör, om du misströstar och tviflar, då skall du
alltid förbli olycklig, ingen fröjd skall då mera finna väg till ditt
hjerta, ty du är den ovärdig genom din otro.”
”Men, huru vill du att jag skall hoppas? Jag har ju så djupt försyndat
mig emot Herrens bud. Skall jag också kunna finna nåd?” sade Elisabeth
sorgsen och ödmjuk.
”Det skall du,” sade Ferdinand med lefvande öfvertygelse, ”blott du fast
tror och hoppas derpå. Din synd är stor, men Jesu förtjenst är mycket
större, ja så stor, att den räcker till att betäcka all verldens
skulder, huru gräsliga de än vara må, om man blott i ödmjukhet sträcker
sina händer derefter, med varmt och innerligt hopp.”
”O jag ville gerna tro dina ord, men jag kan ej!” suckade Elisabeth.
”Du kan, blott du ej misströstar, blott du väntar med tålamod. Icke kan
man så hastigt fatta tron eller komma från mörker till ljus. Man måste
småningom ledas dertill, och det går stundom mycket långsamt, men man
skall ju vänta på mycket mindre, hvarföre skulle man då ej göra det på
en sällhet, så stor som den Guds barn åtnjuta? Hoppas, bed och
misströsta ej, så skall du med Guds nåd bli hulpen. Jag skall läsa något
lugnande för dig om du så vill?”
”Ack ja, gör det!”
Ferdinand tog upp ur sin ficka nya testamentet, hvilket han, såsom en
sann herrans apostel, ständigt bar på sig och började med mild och sagta
röst läsa Johannes evangelium. De heliga orden funno väg till Elisabeths
hjerta och spredo der en fläkt så mild, som hon ej på länge kännt. Med
klarnad blick lyssnade hon till denna skrift, så underbart ljuf och
tröstande, och hon kände dervid nästan lugn och frid, och då Ferdinand
sent slutade sade hon varmt: ”tack!”
Men ack, efter denna tid kom åter långa stunder af ofrid och smärtsam
förebråelse, stunder, på hvilka hon ingen ro fick, utan städse jagades
ikring af sitt osälla samvete.
En afton satt hon åter på grafven. Det var långt lidet på våren. De höga
åldriga träden på kyrkogården stodo i full pragt och i deras lummiga
kronor slog nordens näktergal sina mildt melankoliska toner, toner så
veka, så ljufva, som skulle de varit en helsning från höjden, af de
själar, hvilkas jordiska omklädnad här under den gröna torfvan slumrade
lugnt, tills tiden kommer att stå upp igen. Hög och vördnadsbjudande
reste sig den gamla kyrkan, lik en moder midt ibland sina barn, omgifven
af hundradetal af grafkors. Solens strålar föllo brutna genom trädens
kronor på de höga, hvälfda, med små rutor i bly inlaggda fönstren, och
förgyllde dem, så att de tindrade med en glans, som om tusende ljus
strålat i helgedomen. Det gör ett oändligt stort och djupt intryck att
se en kyrka, omgifven af grafvar. Nutidens bruk har väl skiljt dem ifrån
hvarandra. Man föregifver hvarjehanda såsom orsaker dertill; men mig
synes såsom borde ingen enda af dem vara gällande. Visst säges det vara
skadligt för helsan att midt i en stad ha en begrafningsplats; men månne
vår tid föröfrigt iakttar hvarje medel, som kunde bidraga att förlänga
lifvet? Och månne ej våra vördnadsvärda förfäder lefvat vida längre än
vi, ehuru de hade sina grafvar i sjelfva kyrkorna. Detta bruk vill jag
ej försvara, ty äfven jag önskar engång att hvila under Guds öppna
himmel, betäckt af den grönskande jord, jag så mycket älskar, och hvem
är, som ej önskar att en solstråle må leka bland blommorna, som smycka
hans graf? Det är blott bruket att skilja grafvarne från kyrkan, som
förefaller mig motbjudande, ty äfven på landet har man gått så långt,
att man blott för att få dem åtskilda, anlagt begrafningsplatser några
steg från kyrkogården. Här åtminstone kan man ingen nytta hafva af att
skilja dem åt och det är bedröfligt att se fördomen och modet utöfva
inflytande på en sak, som borde anses vida höjd öfver deras domsrätt.
Det förefaller mig derföre, som skulle man röfvat barnen från modren, då
man skiljer åt dessa båda, ty kyrkan är ju den moder, som århundraden
igenom troget bevakar de i grafvarne ljuft slumrande, trötta barnen,
tills engång den kallanda rösten ljuder: ”statt upp, statt upp!”
Med stilla, men djup sorg i hjertat satte sig Elisabeth på sina barns
graf. Den låg invid stammen af en hundraårig lönn, blott prydd med ett
enkelt jernkors, hvarpå de båda barnens namn, döds- och födelseår stodo
ristade. Rundtikring korset och trädet var torflagdt och sköna rosor och
nejlikor prunkade på grafven, och invid trädstammen stod en liten bänk
för den sörjande modren. Allt detta var Ferdinands verk, ett bevis på
hans milda, uppoffrande tillgifvenhet.
Bedröfvad satt Elisabeth på kyrkogården. Stora tårar perlade på hennes
kinder, ty hjertat var så tungt och qvalfullt. Hon märkte ej, att
kyrkogårdsporten öppnades och ett liktåg långsamt skred fram på den
sandade gången, förrän den stannade just invid henne, der hon nu först
varseblef en nyss öppnad graf. Den halfstora kistan, hvitmålad och
enkel, med en liten grön krans på locket, ett bevis att en halfvuxen
gosse här skulle slumra sin sista sömn, sattes vid klockornas högtidliga
ljud sakta ned vid grafven, alla slöto en krets kring liket och se’n
klockorna tystnat, uppstämde de med klara och milda röster: ”Med glädje
och frid far jag nu hän.”
Den milda upplyftande sången trängde lik balsam ned till Elisabeths
hjerta och upptände der en klar hoppets lampa. De förtröstansfulla orden
i den heliga sången väckte en ljuf rörelse, en rörelse af hopp, fröjd
och tillit i hennes själ, som hon aldrig kännt för. Alla Ferdinands ord,
alla de heliga böcker, hon sjelf läst, men de der varit mörka och
obegripliga för hennes förstånd, blefvo nu på engång klara för henne,
det var som om hennes själs öga hastigt blifvit öppnadt. I strålande
ljus såg och förstod hon nu hvarje ord och fattade och kände den
innerliga förhoppning, de inneburo. Med innerlig tacksamhet blickade hon
opp och varseblef då en gammal qvinna, som med undergifven, men djup
sorg i sitt åldriga, skrynkliga, af silfverhår omgifna anlete stod med
lutadt hufvud invid grafven. Det var enkan i Najn, som sörjde sin ende
son. Med beundran och en känsla af underlägsenhet betraktade Elisabeth
denna gamla gumma, och hon blef djupt rörd af den innerliga fromhet och
undergifvenhet för Guds vilja, som talade ur hennes drag. Hon ville så
gerna veta hvem gumman var och vara henne till någon nytta, ty allt
utvisade att hon behöfde tröst och hjelp i flere än ett fall. Se’n liket
var jordfäst, och alla borta som visat det den sista hederstjensten,
utom dödgräfvarn, nalkades Elisabeth honom och frågade hvems graf det
var. Utan att afbryta sitt sorgliga arbete svarade han, att det var en
ung fjortonårig gosse, sonson till den gamla gumma, Elisabeth så mycket
beundrat. Hans farfar hade varit en rik arftagare och son till en
handlande, som dött, då han ännu var helt liten. Han hade också sjelf
efter uppnådd myndig ålder handlat, men det ville ej gå med hans
affärer, ty han var i ytterlig grad elak och liderlig på allt vis. Mot
sin hustru hade han varit hård, ja stundom grym; men hon var engel i
tålamod och godhet och fördrog allt ståndaktigt. Se’n han i fylleri och
ond lefnad förslösat hela sitt arf, dränkte han sig slutligen, lemnande
sin hustru med en fyraårig son alldeles utfattiga. Hon var dock lika
flitig och arbetsam, som from och gudfruktig, och försörjde sig och sin
son. Denne blef helt ung sjöman och detta bidrog att göra hans lynne,
som hade mycken likhet med fadrens, alldeles vildt. Helt ung gifte han
sig med en qvinna på allt vis dålig och lastfull, och hade med henne en
son, denne gosse som just nu blef begrafven. Tidigt blefven fader- och
moderlös, var han hos sin gamla farmor. Han var lika mild och ömsint,
som far och farfar varit hårdsinta, och utgjorde farmodrens enda glädje,
tills han för ett par dagar se’n hastigt dött efter en kort och häftig
febersjukdom.
Sådan var dödgräfvarns berättelse och oaktadt den gjordes med köld och
likgiltighet, uppväckte den dock en stor, ehuru vemodig glädje hos
Elisabeth. ”Jag sörjer,” tänkte hon, ”och har dock så väl förtjent det
hårda öde, som drabbat mig, då denna gamla qvinna deremot så god, så
from, lidit så mycket hela sitt långa lif igenom och dock äfven nu med
tålamod och undergifvenhet bär detta sista hårda slag. O, huru mycket
bättre är ej hon än jag, och dock återstår för henne endast himlen och
grafven att hoppas på, och jag deremot eger ännu på jorden föremål att
lefva för och älska i min Helena och den goda Ferdinand. För dem och i
deras kärlek vill jag hädanefter lefva, och skulle också ingen annan
glädje mera finnas för mig på jorden, så kan jag dock nu hoppas på en
stor och evig efter detta lif.”


Ankomsten till det nya hemmet.
”Hör hoppets röst: det lofvar dig att stilla
Den storm, som grumlar lifvets elf.”
~Granberg.~

”Elisabeth,” sade Ferdinand en dag mot hösten, ”jag har tyckt mig märka,
att du vantrifs på dessa nejder: Är det ej så?”
”Ack jo!” sade hon med en tår i ögat. ”Hvarje föremål här påminner mig
om den olyckliga tid, då jag var så förblindad, och jag får ingen ro
till mitt sinne.”
”Du måste bort! Re’n länge har jag bemärkt din oro och derföre har jag
velat föreslå dig att flytta härifrån.”
”Huru gerna gjorde jag det ej, men hvart skall jag väl ta vägen? Jag
eger ju i hela verlden ingen att vända mig till.”
”Har du glömmt mig?” frågade Ferdinand ömt förebrående.
”Ja du, men du har gjort så mycket för mig redan, att jag tvekar att
numera vända mig till dig; dessutom kan du i detta fall ingenting göra
för mig.”
”Hvem vet? En fjerdingsväg från mitt boställe ligger en liten bondgård,
som jag köpte i våras, ty läget behagade mig. Det är väl ett litet
ställe och rummen äro få och små, men om du ej har något deremot, så
skulle jag be dig flytta dit med Helena. Der i ensligheten på landet
skall du finna ro och lugn, som du här saknar.”
”Tack du goda Ferdinand! Ack ja, huru skönt vore det ej att få lefva ett
stilla obemärkt lif på landet i naturens sköte. Men huru skall jag lemna
grafvarne, och huru skall det gå med lilla Helenas uppfostran? hvem
skall lära henne der?”
”Jag skall lära henne religion och allt hvad jag sjelf kan bäst och
nyttigast, och du lär musik och sång, hvaruti du sjelf hunnit så långt;
för resten skola vi ej meddela henne dessa ytliga kunskaper, som
verldens barn så gerna pråla med. Hon skall få lära sig hvad som är godt
och nyttigt, men det prålande och lysande skola vi ej fråga efter. Hvad
åter grafvarna beträffar, skall du ej oroa dig för dem, ty du kan ju
bedja någon af dina slägtingar vårda dem och sjelf kan du så ofta du
vill fara in till stan och se om dem.”
Med glädje biföll Elisabeth till denna plan och skyndade med ifver att
sätta den i verket. Efter några veckor var hon äfven färdig att flytta.
Sjelfva flyttningsdagen var en oändligt vacker höstdag. Tidigt om
morgonen hade Elisabeth gått ut till barnens graf och då hon återvände,
glänste några klara tårar i hennes ögon. På gården stod vagnen redan
förespänd och Helena satt resklädd deruti.
”Hvad du dröjt länge min lilla mamma!” ropade hon mot modren. ”Du tror
ej huru jag längtar att få se det vackra Kulla, dit morbror Ferdinand
för oss.”
”Måtte du trifvas der!” sade modren mildt i det hon uppsteg och satte
sig i åkdonet.
Ferdinand var den tredje i vagnen, som snart satte sig i snabb rörelse.
Blott en afskedsblick kastade Elisabeth på huset, då de foro förbi det
och lemnade så ett hem, som varit henne så kärt, som sett henne födas
och der hon varit så lycklig, men också så outsägligt olycklig. Hon
suckade djupt och med denna suck lättade sig hennes hjerta från mycket
qval och många sorger. Med hopp och tillförsigt blickade hon omkring sig
på naturens alla föremål. Augusti månad eger ett oändligt ljuft behag,
som kanske uppväger vårens milda skönhet och högsommarns praktfulla,
glänsande yppighet; det är något så onämnbart skönt och herrligt i en
augustidag och qväll, det är som om den flyende sommaren ville vid sitt
försvinnande ännu mera tjusa våra sinnen än förr.
Det var redan mot qvällen, då Elisabeth anlände till sin blifvande
bostad. Det lilla rödmålade huset, med sina hvita knutar och
fönsterposter samt sina af den nedgående solen förgyllda skorstenar,
skimrade så behagligt fram genom en tät grupp af vackra hängbjörkar, som
växte på den lilla gröna gården. På ömsesidor omgafs huset af löfskog,
men på den fjerde sidan utbredde sig en vacker, temmeligen stor insjö,
hvars klara böljor gingo helt nära foten af den lilla byggnaden. Små
vackra holmar syntes här och der, äfvensom täta albuskar, bakom hvilka
reste sig en hög, dyster tallskog, bekransade sjöns stränder. Hela
scenen var så vacker och behaglig att Elisabeths hjerta ovilkorligt
klappade af glädje, då vagnen körde opp och stannade vid trappan.
”Ack hvad det är vackert, gudomligt vackert!” utropade Helena och
klappade i outsäglig fröjd sina händer samman.
”Tycker du så?” frågade Ferdinand leende.
”Jo jo, huru roligt skall det ej bli att lefva här!” fortfor den lilla i
det hon såg sig omkring.
”Skulle du ej vilja sjelf ega ett sådant ställe?” frågade Ferdinand.
”Huru skulle jag kunna tänka derpå? Jag eger ju ingenting.”
”Men du eger ändå Kulla, ty jag ger dig det till namnsdagsgåfva! Det är
ju i dag Lovisa och du har ännu ingenting fått, men också har du ännu
ingenting bestått oss.”
”Ack ja, det är i dag min namnsdag!” utropade den lilla i det hon sprang
att uppsöka sin mor, som gått ett stycke förut och redan inträdt i
rummen.
De voro få, små och låga, som Ferdinand sagt, men de voro ljusa, vackra
och putsade. Väggarne och taken voro nyss målade och friskt granris var
strödt öfver de hvita golfven. Möblerna voro Elisabeths egna, här på
förhand uppställda af Ferdinand, med en smak och en ordning, som hon ej
skulle tilltrott honom. Med rörelse såg Elisabeth den omsorg, han haft
för hennes minsta önskningar och tycken, dem han alla kände så väl och
bevarat i troget minne.
Hon satte sig vid fönstret till ett rum, synbarligen ämnadt till hennes
och Helenas sofkammare, ty två små sängar, med hvita täcken och
beskuggade af hvita gardiner, stodo på hvar sin sida af rummet. Knappt
hade hon hunnit sätta sig, innan dörrn öppnades och Helena rusade in.
”Vet du mamma,” sade hon med glädjestrålande blick, ”morbror Ferdinand
säger, att han ger hela Kulla åt mig till namnsdagsgåfva, ty du må veta
att det i dag är Lovisa ehuru vi alla glömt det, utom den goda morbror.”
”Ja Elisabeth,” sade Ferdinand i det han närmade sig sin kusin, ”det är
icke hos mig du bor, utan hos din dotter.”
”Du skämtar ju?” frågade Elisabeth misstroget.
”Nej, jag har aldrig talat mera sanning än nu,” sade Ferdinand
allvarsamt. ”Jag har gifvit detta lilla ställe åt Helena till
namnsdagsgåfva, efter det behagade henne så mycket, och jag hoppas du ej
vill förneka henne att göra mig den lilla glädjen att ej försmå min
ringa gåfva?”
”Ferdinand, du är så god!” sade Elisabeth med tårar i ögonen. ”Du har
gjort oss så stora tjenster och ännu vill du råga måttet af dem, genom
att för mitt barn uppoffra din förmögenhet. Men kan och bör jag tillåta
det?”
”Du bör det, ty i din dotters namn har jag köpt detta lilla hemman, det
är således hennes. Jag ville ej att du skulle anse dig beroende af mig,
men med ditt eget barn kan detta aldrig komma ifråga. Dessutom, hvad den
af dig så kallade uppoffringen vidkommer, skall jag aldrig sakna denna
lilla summa, hvarigenom jag blott till en ringa del sökt återgälda hvad
jag sjelf fordom åtnjutit af din alltid vördade faders oändliga godhet.
Jag har ej stora, ej många behofver och att tillfredsställa dem eger jag
ännu och alltid medel.”
”Nej, jag kan dock icke tillåta, att du för mig och mitt barn beröfvar
dig denna summa, som du en dag kunde behöfva. Ack du har så många gångor
godtgjort mig och de mina, hvad som blifvit gjort mot dig sjelf, att det
nu är vi, som äro dig skyldige, och ack så mycket, att det aldrig,
aldrig på jorden kan fullt betalas, men i en annan verld skall du njuta
lönen derför. Derföre måste jag afslå denna din önskan och endast
innerligen tacka dig för den!”
”Elisabeth, du kan ej vägra, att låta din dotter uppfylla min vilja, då
du får höra, huru innerligt jag glädt mig åt detta hopp. Om du genom
något vill bevisa att jag får vara och varit din sanna vän, så ber jag
att du nu måtte belöna min trofasta tillgifvenhet genom att låta Helena
uppfylla mitt hjertas varma önskan.”
”Nå väl då,” sade Elisabeth och tårar af tacksamhet strömmade utför
hennes bleka kinder, ”ske din vilja!”
Ferdinand tryckte sagta hennes hand och då han såg henne så upprörd,
aflägsnade han sig; Helena hade längesedan lemnat dem.
Elisabeth satte sig åter i det fönster, hon under den vänskapsfulla
striden lemnat. Tankfull satt hon med hufvudet lutadt i handen och såg
utåt sjön. Solen hade nedgått, och der den försvunnit vid vesterhimmeln,
flammade en hög purpurrodnad öfver skyarne, under det fullmånan uppsteg
klar och ljus i öster på det högblå fästet, och återstrålade sin
glänsande skifva i insjöns klara, lugna spegel. Det ligger ett slags
magisk förtrollning i Augustimånans milda ljus och hvarje föremål,
hvarpå det faller, framstår i en nästan öfverjordisk glans. Det är något
mägtigt, ljuft men vemodsfullt i detta silversken, något som talar om
längesen försvunna tider, om en sällhet, en dygd, som fordom funnits
äfven på jorden, men nu lemnat dess arma barn och hvarföre den milda
himlalampan blifvit satt till ett ljus för dem på deras mörka stigar. En
mild, men mägtig förebråelse ligger i månans sken, som ovilkorligt
träffar den själ, som är öppen för hvarje intryck och med sig sjelf
känner att hon felat.
Äfven Elisabeth kände det så. Heta ångrens tårar rullade ned öfver den
hand, hvarmed hon stödde sitt hufvud, och djupa suckar uppstego från det
hjerta, der ej på länge någon glädje funnits. De sista förspillda åren
reste sig spöklika och hotande för hennes inre syn, anklagande henne för
all den sällhet, den glädje hon förstört för sig och dem, som bort vara
henne kärast på jorden. Denna tanke var hård och bitter och en djup
misströstan uppsteg dervid i hennes hjerta. Då klingade på engång toner
helt nära invid henne, och en herrlig hymn ur ”Sions sånger”, dessa så
mycket tadlade och dock så sköna andliga sånger, uppstämdes af en enkel
manlig stämma, i hvilken Elisabeth igenkände Ferdinands röst. Sångens
milda, ljufva toner spred en oändlig frid i Elisabeths hjerta, ju mera
hon lyssnade till dem, och då de tystnade, runno ljufva tårar af hopp
och glädje nedför hennes kinder.


Det sista mötet.
”Vi se hvarandra aldrig åter.”

År kommo och gingo sin jemna gång och Elisabeth glömde derunder mycket;
men hvad hon aldrig glömde, var att bittert begråta och sörja öfver sina
felsteg, sin förblindelse. Visst mildrade tiden äfven denna grämelse,
men ångern fortlefde alltid lika varm i hennes hjerta, ehuru äfven
hoppet spred sina glädjestrålar i det mörker, som omtöcknade hennes
framtid. Stundom, och det var ofta så, när minnet blef allför bittert
och lifvet syntes henne så mörkt, uselt och fridlöst, då, lik en
andehviskning, ljöd det en röst i hennes hjerta, som talade ord så
ljufva, så herrliga, att hon, darrande af salighet, knappt vågade tro på
dem; men de återkommo, de ville ej tystna, med hvarje år blefvo de
klarare och i samma mån blef Elisabeths längtan allt innerligare, allt
mera uteslutande; dock dolde hon den i djupet af sitt hjerta, lik en
helgedom, bäfvande att visa den ens för Ferdinand och sin goda, vackra,
älskade Helena, som med hvarje år blef henne allt kärare; hon var ju det
bästa modren egde på jorden, det enda, utom sina ljusa, lockande
förhoppningar. Med allt innerligare vänskap fästade sig Elisabeth vid
Ferdinand. Han var hennes tröst i sorgestunderna, hennes sällskap i de
gladare, hennes råd, hennes stöd, hennes allt i allom och dertill en
trogen, omsorgsfull lärare för hennes barn, detta barn, som med hvarje
år allt skönare utvecklade så herrliga egenskaper, att det arma
modershjertat darrade af tacksam sällhet.
Under de fyra år, som förgått, se’n Elisabeth öfvergaf sin födelsestad
och begaf sig till den fristad, som den aldrig svikande vännen beredt
henne och hennes dotter, hade de mycket sällan varit i ... och då det
någongång händt, var grafven det enda ställe mor och dotter besökte.
Naturligtvis skulle detta väcka nyfikenhet i den lilla staden, der
Elisabeth var så känd, se’n barnaåren; — mindre underliga ting hade
gjort det — men det uppväckte också mycket tadel och många försmädliga
gissningar och häntydelser, rörande hennes och Ferdinands förhållande
till hvarandra; ty det är nu engång så fatt med de arma menniskorna, att
ehuru de sjelfva sällan på det rätta sättet bekymra sig om andra, bli de
dock högeligen förbittrade, om andra på något sätt visa likgiltighet för
dem, och den stackars skyldige blir då med eller utan orsak på det
grymmaste gisslad af förtalets giftiga tungor. Det hände stundom, att
ändå någon midt i den allmänna fördömmelsen upphöjde sin röst till
försvar för den hårdt ansatta frånvarande, men då blef en allmän
axelryckning och ett försmädligt löje den frimodige försvararens
belöning, och denna vanliga fras blef svaret på den mildare domen: ”nog
känner man ju hennes förra lif, och den som kan lefva så som hon med en,
kan det nog med en annan också,” och på dessa ord fann ingen svar.
Det ligger någonting hårdt och nedslående uti att betrakta det sätt,
hvarpå menniskorna i allmänhet bemöta dessa sina olyckliga likar, som
snafvat och fallit under vandringen på lifvets slippriga stig, men
hvilka rest sig ur fallet och framstå renade igen genom ånger och tårar
inför Honom, som allena eger att dömma ”öfver lefvande och döda.” O
menniskorna, de förgäta, huru lätt de sjelfva kunnat sjunka, om
frestelsen hade träffat dem, de förgäta, huru deras himmelska bröder,
englarne, gläda sig ”öfver den syndare som sig omvänder och bättrar;” de
fördömma blott, och draga sig undan för dessa, som de varit angripne af
pestsmitta. Ack! visst är det sannt, att synden är en sjukdom, värre än
pest och allt annat ondt, men liksom man blir fri från en fysisk smitta,
så kan menniskan ock genom väckelse och ånger befrias från syndasjukan.
Och likväl, ehuru Gud förlåtande upptagit det återvändande bannet,
likväl skola vi, dess syndiga bröder, med förakt och hårdhet stöta honom
ifrån oss. O! vi veta ej hvilken bitter känsla detta väcker hos en
menniska, som nog sjelf ändå i djupet af sin själ i outplånliga drag har
sin syndaskuld skrifven; huru vämjeligt vår misstro kan göra hans lif,
tungt nog förut genom en evigt aggande ånger; huru det kan väcka
bitterhet och trots i ett sinne, förut mildt och sagtmodigt, och — o
denna tanke är an afgrund! — kanske förstöra ånyo i hans själ det
himmelska utsädet, som ännu ej hunnit slå djupa rötter.
Likväl är det godt och nyttigt, det förakt verlden skänker brottslingen,
och glädjande den afsky, den visar öfver brottet; den är en genklang
från de tider, då menniskosinnet rent och skuldfritt ännu, med fasa hör
brottet omtalas och knappt känner hvad det är, mera än att det är något,
som ej är godt. Nyttig är denna afsky derföre, att äfven den är ett
medel och kanske, ty värr, det verksammaste, att afskräcka menniskorna
från att beträda brottets ofta, ack så lockande, stig. Samvetet är så
mjukt, så elastiskt, så medgörligt, vår fader deruppe så mild, så
förlåtande, Han öfverser nog med våra små snedsprång från pligtens
regelrätta stråt; men menniskorna äro strängare, deras dom fruktar man
mera och af räddhåga för dem, afstår man den lockande, men brottsliga
njutningen. Ack det är väl eländigt, och ringa värde lärer vår Herre
sätta på en så beskaffad dyggd, men den kan dock verka mycket godt,
ehuru ej för den som öfvar den, ty exemplet är dödande för en ung, ännu
oskyldig själ; det finnes en onämnbar tjusningskraft i synden, en
tjusning, som berusar och förbländar den olyckliga, som engång blifvit
indragen i dess trollkrets. Derföre är det godt att afsky lasten och
brottet och det bör hvarje menniska göra, men man borde ej vara så snabb
att tro, att påbörda sin nästa allt ondt. Ser man deremot tydligt, att
han är skyldig, då bör föraktet drabba honom, ty motsatsen skulle endast
stärka honom i sin förvillelse; men visar han ett tecken till ånger, o,
då bör man ej genom hårdhet och köld qväfva denna gudagåfva, icke göra
återgången till ett bättre lif tung och svår, ja stundom omöjlig för den
arme vilseförda.
Elisabeth kände djupt sitt begångna felsteg och just denna känsla
uppväckte i hennes själ dess fordna milda blygsamhet. Aldrig, under
dessa fyra förgångna år, hade hon omnämnt Rudolph: de var som om hans
blotta namn uppväckt en oöfvervinnelig afsky i hennes hjerta. Hon hade
ej sett honom, se’n deras skilsmessa vid barnens dödsbädd och egde ingen
tanke för återseendets stund, ty innerligt bad hon stundom att den
aldrig måtte komma. Äfven Rudolph å sin sida undvek henne sorgfälligt,
men lik en osalig ande irrade han i hennes granskap, osedd och fridlös,
men ur stånd att undfly den ort, der hon vistades.
En skön juniafton hade Elisabeth vandrat ett långt stycke väg från
hemmet. Hon hade gått ut med Helena att efter vanligheten möta
Ferdinand, som hvarje dag plägade besöka sina kära skyddslingar. Aftonen
var så oändligt skön att Elisabeth, sedan hon förgäfves gått ett långt
stycke fram längs den smala, genom en vacker löfskog sig slingrande,
vägen, beslöt att sätta sig på en hög kulle, som reste sig i skogen helt
nära invid vägen och der invänta Ferdinands ankomst. Hon gjorde så och
Helena aflägsnade sig för att plocka liljenkonvaljer, som i ymnighet
växte på en nära belägen äng. Elisabeth var ensam. Hon aftog hatten och
lät den milda sommarluften spela kring kinder och hals. Trött nedkastade
hon sig på den mjuka gräsmattan och lutade hufvudet mot stammen af ett
åldrigt träd. Det gullgula håret böljade ej mera som fordom fritt öfver
de snöhvita, fylliga, men nu så magra, skuldrorna, utan låg fängsladt i
en tjock fläta kring det ännu vackra, ehuru så betydligt förändrade,
hufvudet. Dragen voro bleka och grufligt afmagrade, men ändå mildare nu
än någonsin. Ett ljuft trånande vemod låg i blicken, hvarmed hon
långsamt och tankfullt såg omkring sig. Den plats, der hon hvilade, var
vacker och skuggrik, ty höga, lummiga trän omgåfvo den öppna toppen af
kullen och mellan deras tjocka stammar växte höga ormbunkar och vilda
törnrosor, nu prunkande i full blomm. Allt var så vackert och fridfullt,
att Elisabeth kände en liflig rörelse af tacksamhet och glädje, men
hastigt förvandlade sig denna rörelse i förskräckelse, ty hennes
kringirrande blick mötte ett föremål, för hvilket det studsade tillbaka.
Der midt emot, mellan de täta trädstammarne stirrade ett par mörka ögon
på henne med eldblick. Elisabeth darrade och ville fly, men då hon reste
sig från marken, fördes plötsligt det höga gräset undan och en hög, men
lutad gestalt nalkades henne med vacklande, osäkra steg.
Till hälften rest från marken, stirrade Elisabeth orörlig och med en