Den Fallna: Berättelse - 05

sig i den mjuka slädan, suckade hon djupt af tillfredsställelse och sade
sagta:
”Gud ske lof att det är förbi!”
Ifrån denna dag började en rad af lustbarheter för Elisabeth, i hvilka
hon alltid deltog och för hvilka hon till och med ofta var
tillställarinna. Med rastlös ifver jagade hon från nöje till nöje och
tycktes snart ej få nog deraf. Hennes väsen, nys så dystert, blef åter
muntert och gladt, men det var ej denna fridfulla glädtighet som fordom,
utan en häftig, ojemn, brusande och uppskrufvad jubelfröjd, under
hvilken endast den uppmärksamme åskådaren kunde upptäcka ett djupt
såradt och bristande hjertas sista förtviflade ryckningar. Den fordna
elegancen återvände i kanske ännu högre grad, och en ny, ehuru ofta
konstgjord rodnad, prydde åter hennes intagande ansigte. Med hvarje dag
uppstod hos henne allt större håg för flärd och fåfänga och hon tvekade
ej ett ögonblick att uppfylla den. Leonhard såg med glädje detta
återvändande till lifvet, som han ej kunde förklara, och nekade henne
nu, mindre än någonsin, hvarje, om också oförnuftig, önskan. Rudolph
också gladdes, gladdes åt det välde hans vilja utöfvade på den älskade,
gladdes åt hennes förvandling; ty så skarpsinnig han var, såg han dock
ej den förtviflan som bodde i hjertat, fast munnen myste af fröjd, och
mest gladdes han öfver hennes tilltagande kärlek. Endast Ferdinand såg
hvad som föregick i detta arma, för honom så dyrbara, hjerta och han
blef djupt bedröfvad. Men förgäfves försökte han att få ett enskilt möte
med henne, ty Elisabeth undvek ängsligt att bli på tumanhand med sin
kusin; förgäfves skref han, när ingen annan utväg återstod, och fick
brefvet ouppbrutet igen. _Då_ förtviflade han, och för första gången
vacklade hans fasta tro till Herran. ”Skall hon då förgås nödvändigt?!”
utbrast han knotande. Men hjelpen kom, ehuru den dröjde länge.


En Illusion.
”Hastigt förvissnar vårdagens ros,
Snart din förhoppning flyktar sin kos,
Hjertat ett föremål mera ej finner
Hvarför det klappar, hvarför det brinner.”
~Dahlgren.~

Drifvorna smälte för Aprilsolens varma strålar, taken greto af fröjd och
högt upp i skyn svingade lärkan, jublande öfver de ur snön framträdande,
svagt grönskande åkerfälten. Få hjertan finnas, som icke vakna till lif
vid vårens ankomst, och djup är den sorg, som ej af dess ljufva vindar
förmildras och lemnar rum för hoppets soliga dag. Också Elisabeths
hjerta öppnade sig för naturens älsklighet och hoppet återvände i hennes
barm. Hon trodde nu, hon hoppades att hennes brott ej var så oförlåtligt
som det förut framträdt för hennes inre syn. ”Månne icke Han, som skapat
sin jord så skön, så herrlig och gifvit allt åt sina syndiga barn, månne
ej Han, den barmhertige, också förlåter denna min ofrivilliga synd?” så
frågade hon sig ständigt, och det varma hoppet gaf ett jakande svar.
Detta hopp spred en ljusning öfver hela hennes väsen, det gjorde henne
mild, ödmjuk och fördragsam och framkallade en allt större vänlighet
emot den arme, bedragne maken; hon ville sålunda ersätta sin svalnade
kärlek, sina, ehuru endast i känslans verld, brutna eder. Leonhard såg
med glädje denna förvandling och den gjorde honom godt, ty just nu
behöfde han mera kärlek och mildhet än någonsin, ehuru han ofta tycktes
emottaga dem med en likgiltighet som djupt sårade Elisabeth, fastän hon
icke tröttnade att vara honom den ömmaste, omsorgsfullaste maka. Med en
grämelse, för hvilken han djupt förebrådde sig, såg Rudolph det
förändrade uppförande, Elisabeth iakttog mot sin man. Det uppväckte i
hans själ en viss orolig fruktan att förlora hennes kärlek, hvilken med
hvarje dag blef honom allt dyrbarare, och för hvilken han ofta kände de
grymma qval, en häftig svartsjuka alstrar. Men då han, djupt blickande i
hennes milda öga, blott läste der varm kärlek, då lugnades han åter och
slöt henne under en tyst afbön till det hjerta, der hon, och endast hon,
lefde i en känsla så varm, att den ej kan fattas af ett vanligt sinne.
En morgon denna vackra vår, inträdde Virginia till sin vän. Hennes blick
var glad, hennes kind strålade i högre färg än vanligt, gången var lätt
och klädseln ovanligt omsorgsfull. Gladt flög hon till den i det milda
solskenet på en soffa hvilande Elisabeth och slöt henne varmt i sina
armar. Vänligt besvarade denna, som just i dag var ovanligt lugn,
väninnans smekningar.
”Hvad du ser glad och lycklig ut i dag Virginia! Har något lyckligt
händt?” frågade Elisabeth, se’n hon en stund under tystnad betraktat sin
kusin. Men icke blott i dag, utan flere veckor tillbaka, hade Virginia
sett lika lycklig och glad ut, ehuru Elisabeth för sin egen smärta ej
gaf akt derpå.
”Nej, men du ser också i dag friskare och gladare ut än på länge. Huru
mår du?”
”Visst mycket bättre, men ack, icke är det fullt bra ändå ännu.”
”Det blir väl, bara du ger dig tålamod; minns du i julas, huru jag måste
tvinga dig att komma till R..s och huru godt det se’n gjorde dig att
vara ute bland andra. Ser du, jag är icke ändå en så alldeles stor
doktor hjelplös, följ du blott mina råd!”
”Gud bevars! Hvem vet huru det då skulle gå med mig?” sade Elisabeth
leende.
”Åh frukta ej! jag bekänner mig till vår tids läror äfven i medicin, att
icke begagna inre, men deremot använda så mycket mera yttre medel.”
”Ack ja, vår tid älskar ytan, äfven hvad medicin beträffar. Dessa
vattenkurer, huru beprisade äro de icke? O! om de kunde skölja bort allt
elände ur kropp och själ, huru välsignande vore de ej?”
”I sanning!” utbrast Virginia skrattande, ”du begär förmycket af dem,
det är nog om de mägta bota kroppen.”
”Du har rätt, och hvad är dock kroppens plåga mot själens qval?”
”Som ett knappnålsstygn mot ett igelbett, förmodar jag. Men lemnom
detta; det för oss in i en labyrinth, der vi se ingen utgång, låt oss
hellre tala om något gladt, t. ex. om kärlek?”
”Kärlek?!” upprepade Elisabeth bleknande och med knappt hörbar röst.
”Ja kärlek! Det ser ut som om jag skulle talt om död för dig, så blek är
du nu,” sade Virginia muntert.
Elisabeth försökte le också och Virginia fortfor hastigt och rodnande,
utan att ge akt på vännens upprörda väsen: ”Jag har länge längtat att
för dig, som jag från våra barnaår älskat så innerligt, få anförtro en
hemlighet, som rör mig sjelf; men du har nu på en tid varit så kall och
sluten emot mig, att jag ej vågat fram med min bekännelse. Nu kan jag
dock ej mera tiga, utan ber att du med tålamod måtte åhöra mig.”
”Och den hemlighet, du vill anförtro mig, är den sådan, att du ej
behöfver ångra att hafva öppnat ditt hjerta? Betänk dig väl, innan du
talar, det är för sent se’n.”
”För dig vill jag ingen hemlighet hafva,” sade Virginia varmt, ”vet då
att jag älskar innerligt.”
”Hvem?”
”Jag kan icke uttala hans namn, men gissa du goda Elisabeth,” sade
Virginia, gömmande hufvudet vid vännens bröst och sålunda undgående att
märka hennes dödliga blekhet.
”Jag vet icke någon att gissa på,” sade Elisabeth med en suck.
”Har du ingenting sett eller märkt? ty äfven han älskar mig, det vet och
tror jag, ehuru han ingenting sagt.”
”Nej, jag har ej bland alla dem, som fjeskat kring dig, sett någon, som
jag just skulle kunna tro att ha lyckats eröfra min älskade Virginias
hjerta,” sade Elisabeth halft leende.
”Ingen fjesk skulle heller någonsin gjort det, nej! till att eröfra mitt
hjerta fordrades denna stolta, manliga och höga själ, han eger, som jag
älskar och evigt skall älska. Men efter du icke kan gissa hans namn, så
måste jag väl säga det. Luta ditt öra till mig, han heter Rudolph Berg!”
Vid detta namn, det sista hon hade väntat och trott sig få höra, spratt
Elisabeth häftigt upp. Hennes hjerta klappade sa våldsamt, att det
hotade qväfva henne, och tung och flämtande gick andedrägten öfver de
bleknade läpparne. Virginia såg upp häpen och förvånad.
”Hvad felas dig?” frågade hon bekymrad.
”Ett häftigt stygn,” sade Elisabeth knappt hörbart, men med en rörelse
af otålighet. ”Det är då _honom_ du älskar så högt?”
”Ja visst! och förtjenar han ej all kärlek, all dyrkan af ett
menniskohjerta? Ack Elisabeth! han är så ädel, så förträfflig, det ser
jag allt bättre för hvarje dag; hvem skulle kunna låta bli att älska
honom?”
Stackars Virginia! hon visste ej hvilken balsam hon med dessa ord gjöt i
rivalens sårade hjerta.
”Och han, älskar då han dig?” frågade Elisabeth efter en paus.
”Det är just hvad jag tror och hoppas. Han har väl aldrig med ett ord
uttalat, hvad han känner, men ack du vet Elisabeth, att för kärleken
finnes ett språk, som ingen vet hvari det består, ehuru det är fattligt
för ett älskande hjerta.”
”Har han då utmärkt dig framför andra?”
”Ack ja! eljest skulle jag ej ega något hopp alls; men nu är händelsen
den att han alltid med så mycken välvilja, godhet och uppmärksamhet
bemött mig, — du vet att han ej slösar med sådant — och på sednare tider
isynnerhet har denna hans uppmärksamhet öfvergått till en varm, innerlig
hängifvenhet, som är mig så ljuf och låter mig hoppas, att han delar min
kärlek.”
”Men om du bedrog dig, om han älskade en annan?” frågade Elisabeth med
en sällsam känsla.
”Elisabeth!” utbrast Virginia häpen, ”vet du, känner du då att han
älskar någon?”
”Nej! jag frågar blott hvad du skulle göra, om det vore så?”
”Då,” sade Virginia och hennes ögon tårades, ”då skulle jag sörja tyst,
men djupt och bittert, och sedan lägga mig stilla ner att dö.”
De tego båda. Efter en stund lemnade Virginia sin vän; hon gick hem
allvarsam och nedstämd. Ensam lemnad, försjönk Elisabeth i djupa tankar.
De voro mörka, ovissa och bittra, de talade sålunda: ”Har Virginia
bedragit sig och tolkat för kärlek, hvad som var endast vänskap, och en
vanlig, ehuru hos honom sällsynt, välvilja? Eller har Rudolph bedragit
henne och med uppsåt låtsat en kärlek, den han icke hyser? Eller älskar
han måhända henne och jag är den enda bedragna? O, i denna tanke ligger
ett helvete! För all min kärlek, för alla eder jag brutit, skulle det
bli min lott att se mig skändligt bedragen, gäckad, vanärad äfven i mina
egna ögon? Är det ej nog, att verlden, som snart lär fördömma mig, skall
tro mig vara sjunken ännu djupare än jag det verkeligen är? Skall jag
äfven sjelf förbanna den stund, den eländiga, svaga stund, då
bekännelsen om min kärlek gick öfver dessa usla läppar? Dock nej, o nej!
Rudolph kan ej ha bedragit mig, jag skall fråga honom, jag skall besvära
honom att säga sanningen, och då jag hört min dom från hans egna läppar,
då först skall jag tro på mitt öde. Öde! huru grufligt vore det ej, om
Virginia doge för sin kärlek till honom? Hu! jag vill ej tänka derpå!”
och hon gömde rysande hufvudet i sina händer.
En afton några dagar derefter satt Elisabeth ensam i ett af
salongsfönstren. Mild skymning herrskade i det stora rummet, men
Elisabeth, der hon satt, var dock bestrålad af fullmånans ljus, som så
herrligt tindrade på den klara, högblå vårhimmeln. En djup tystnad
herrskade i hela huset; Leonhard var borta i ett sällskap, barnen äfven
så och tjenstefolket sysslade med sina hushållsbestyr i en
flygelbyggnad. Den djupa tystnaden födde sorgliga tankar i Elisabeths
sinne. Lifvet föreföll henne så tomt och bittert, så fullt af lidande,
att stora brännheta tårar långsamt började droppa ned öfver den hand,
mot hvilken hon stödde sitt hufvud. Då öppnades sagta dörrn och en
manlig gestalt smög hastigt genom rummets halfdunkel fram till den
sörjande, och i nästa ögonblick låg hon vid ett hjerta, som klappade
högt för henne. Det var Rudolph, som hon ej sett på flere dagar och som
hon varmt efterlängtat; hon hade så mycket att säga honom.
”Du här!” utbrast hon öfverraskad och ryckte sig häftigt lös från honom,
men en stråle af vemodig glädje bröt dock fram ur hennes öga vid hans
åsyn. ”Jag trodde dig vara hos Y..s. der är ju stor herrsamling i dag?”
”Hvad gjorde jag der? Visst gick jag dit på en stund, men det surrande
lifvet var mig vidrigt och jag lemnade det för att vid en blick af dig
glömma allt, som förefaller mig vämjeligt; jag såg att jag kunde fritt
frossa af din ljufva närvaro i afton. Jag har längtat efter ett
ögonblick med dig ensam och nu först blir det mig gifvet.”
”Du älskar mig då?” frågade Elisabeth vemodigt. ”Nej se på mig Rudolph!
jag vill i ditt öga läsa svar på min fråga; jag behöfver det för att
vara rätt säker derpå.”
”O du älskade! kan du tvifla derpå?” sade Rudolph och blickade henne
trofast i ögat. ”Dig, och endast dig älskar jag i lifvet.”
”Gud ske lof!” sade Elisabeth sagta och lutade sitt hufvud mot det
hjerta, som så älskade henne; men hastigt drog hon sig med en rysning
tillbaka och fortfor: ”Och dock är det ett brott att säga så, ett brott
för oss att älska.”
”Återvänder du till dessa grubblerier? Lemna dem min älskade, och stör
ej dessa få saliga ögonblick vi ega för hvarandra!”
”Nej, nej, jag skall ej förbittra dem; men en fråga skall du besvara,
som jag redan under flere dagars tid längtat att få göra dig: älskar du
Virginia?”
”Jo som en vän, en slägting till dig.”
”Icke annorlunda? Säg mig sanningen.”
”Nej, icke annorlunda. Kan du väl tvifla derpå?”
”Men hon tror det dock,” sade Elisabeth med en djup suck; ”hon älskar
dig med den första kärlekens hela värma, och tror att du delar denna
känsla.”
”Det är omöjligt!”
”Tyvärr är det sannt, hon har sjelf förtrott mig sin kärlek och sitt
hopp att också vara älskad af dig. Ack Rudolph, du hade ej bordt bedraga
henne, hon är så god, så varmhjertad, så trofast i sin kärlek.”
”Jag har ej bedragit, ej hycklat för henne,” sade Rudolph fast, ”det var
ej mitt fel att hon i en kall vänskap läste varmare känslor. Hon bedrog
sig sjelf och på henne kan villans bitterhet ensam falla, ty endast hon
har felet i denna sak.”
”Säg ej så Rudolph!” bad Elisabeth förskräckt, ”dömm ej så hårdt! Du har
ju sjelf sagt, att kärleken ej är brottslig; icke kan den vara
straffvärdare om den ej är delad? Och huru vore det möjligt att ej älska
dig? Jag kan ej fatta denna möjlighet.”
”Icke fördömmer jag henne, Elisabeth, jag blott beklagar hennes
förblindelse. Kanske den likväl icke går så djupt, denna känsla, den
förgår säkert snart.”
”Ack, det är just det jag fruktar, att icke sker,” sade Elisabeth
sorgset. ”Virginia är ej af dessa fjärillätta varelser, som glömma allt
i ett ögonblick. Hennes känslor, ehuru dolda, gå djupt, och hvad hon
engång fästat sitt hjerta vid, det älskar hon evigt.”
”Olycklig hon då, om så är,” sade Rudolph med djup stämma, ”ty henne
vill, kan och skall jag aldrig älska, aldrig i evighet. Du, blott du, är
den mitt hjerta tillber och dyrkar, så länge det klappar!” och med en
kärlek så ren, så varm, att englarne logo deråt, ehuru brottslig den
syntes i menniskoögon, slöt han Elisabeth till sitt hjerta och månan
strålade klart öfver de båda älskande.
I detta ögonblick hördes ett svagt buller; det var som ljudet af en
sagta suck. Rudolph och Elisabeth sprutto till och lyssnade, men hörde
intet vidare. De sågo sig omkring, men blefvo ingenting varse och trodde
att de misshört sig. Aldrig fingo de heller veta orsaken dertill. Men
författare och författarinnor, som fått den stora gåfvan att veta litet
mera än andra, ehuru de ofta veta mindre, kunna således äfven meddela en
och annan liten sqvallernyhet, och i besittning af denna vackra talent,
går jag att berätta hvad jag vet om den hemlighetsfulla sucken.
”Mamma!” sade Virginia samma afton till sin mor, ”jag går på en liten
stund till Elisabeth, hon är väl ensam nu, ty Leonhard är nog hos Y..s.”
”Gå mitt barn!” sade modren. ”Du kan nog behöfva hemta frisk luft, det
kan göra ditt sjuka bröst godt, men tag skinnkappan på dig.”
”Huru tror mamma att jag orkar gå med den?” sade dottren skrattande,
”dessutom behöfs ej mera vinterplagg.”
”Åh nej! tag du den bara min flicka. Kom ihåg att du ej varit frisk på
ett par dagar. Tag du kappan vackert, så ångrar du dig ej.”
”Nå, för att göra mamma till viljes skall jag ta den då.”
”Se så, det är bra! Kom hit Virginia lilla så får jag svepa den om dig
bättre än du sjelf brukar;” och med öm omsorg drog modren kappan öfver
dottrens bröst.
”Tack mamma lilla! Adjö nu! Skicka efter mig klockan 10;” med dessa ord
försvann Virginia.
Med lätta steg vandrade hon i den ljusa qvällen till vännens boning och
var snart framme. Obemärkt gick hon genom de öppna, tomma rummen. Hon
tittade in i barnkammarn, sängkammarn, samlingsrummet, kabinettet,
köket, men fann ingen christen själ. Redan stod hon i begrepp att lemna
huset, då hviskande röster, genom den mot tamburen halföppna
salongsdörrn, nådde hennes öra. Förundrad tog hon ett par steg närmare
och stod i begrepp att sagta inträda for att öfverraska Elisabeth och
den andra väninnan, som hon trodde vara någon af deras gemensamma
bekanta, då hon hörde sitt namn nämnas af en röst, vid hvilken hennes
hjerta slog högt af blandade känslor. En oemotståndlig nyfikenhet kom
öfver henne, hon ville höra hvad dessa för henne så kära personer talade
om henne så hemlighetsfullt och på en så ovanlig stund och plats, ty med
skäl trodde hon Rudolph vara med de andra hos Y..s. Med återhållen
andedrägt och framlutadt hufvud stod hon vid dörrn i så djupt åhörande
af det halfhöga samtalet derinnanför, att hon ej sett eller märkt om
hela verlden ramlat öfver henne. Med blicken stirrande fästad genom den
halföppnade dörrn på de af månans ljus bestrålade gestalterna derinne,
åhörde hon i namnlös ångest allt hvad de sade. Hennes hörsel, genom en
förfärlig feberaktig spänning skärpt utöfver vanligheten, tillät henne
att tydligt fatta hvarje ord och lemnade henne en förfärlig upplysning.
Med namnlös smärta blef henne allt klart, och då hon såg Rudolph, denna
Rudolph, som hon så högt älskade, sluta Elisabeth, detta hennes ideal af
qvinlig fullkomlighet, i sina armar, till det bröst, vid hvilket hon
hade hoppats att engång få hvila, då blef henne lifvet bittert och tungt
och ett mörkt tvifvel uppsteg i hennes hjerta. Förvirrad strök hon
handen öfver den bleka pannan och en sagta suck uppsteg ur det beklämda
bröstet. Det var denna suck, som nådde våra båda älskandes öron och lät
dem spritta till. Äfven Virginia återväckte den till lif. Sagta, som hon
kommit, smög hon bort igen. Med döden i hjertat vandrade hon utan mål
framåt längs elfstranden. Mörka, bittra tankar kämpade i hennes bröst.
Hon tyckte sig öfvergifven, förrådd och smädad af dem, hon älskade högst
på jorden och en känsla af hat och hämdlystnad intog hennes hjerta, men
kärleken uppsteg åter mäktigare och qväfde den.
”O!” tänkte hon, ”för hvad är det jag anklagar dem? De kunna ej älska
mig, men det är väl mitt och ej deras fel. Och dock tillber jag dem så
högt, jag ville gerna för deras skull uppoffra lif och sällhet och allt,
allt på jorden, om det vore dem nyttigt; men de bry sig ej derom, fråga
ej det ringaste efter min tillgifvenhet, min kärlek. Jag trodde för ett
ögonblick att han älskade mig; jag dåre! huru kunde jag ens hoppas denna
sällhet? Huru kunde han, den ädle, den förträfflige älska mig, mig den
felfulla? Blott Elisabeth kunde fatta all hans själs rikedom, blott hon
var värd att älskas af honom. Denna illusion var kort, men herrlig,
derför vill jag icke klaga, icke sörja; lifvet är dock så kort, så
flygtigt, och för mig är det snart slut, jag känner det här,” hon lade
handen på bröstet, der en häftig smärta kändes. ”Tåla, lida och hoppas
på ett bättre lif är hvad mig återstår.” Men nu blef plågan i bröstet så
stor, att hon måste stanna och luta sig mot stammen af ett åldrigt träd,
vid flodstranden, ty hon förmådde ej hålla sig uppe längre. Då frambröt
en ström af varm, rosenröd blod öfver hennes läppar och flöt ned på den
frusna marken. Af den häftiga sinnesrörelsen hade blodet kommit i
starkare omlopp och skulle dödat henne, om det ej gifvit sig utbrott.
Länge flöt det sagta så, och då det slutat, stapplade hon matt och
långsamt hem igen.
”Min Gud! mitt barn, hvad fattas dig?” utbrast modren ångestfullt, då
hon fick se dottrens bleka ansigte. ”Är du sjuk?”
”Ja min mor!” svarade Virginia och tvingade sig att le, ”jag mår
verkeligen ej väl.”
”Du är mycket sjuk, mitt barn, sjukare än du tror; det är bäst du lägger
dig.”
”Nej mamma, jag är ej så pjåkig, låt mig sitta oppe bara, sålänge jag
ännu kan,” tillade hon sagta och suckade.


Upptäckten.
”O jag vill, jag kan icke misstro henne!”
~Leonhard.~

Månader gingo. Ryktet hade fattat Rudolphs och Elisabeths namn i sina
obarmhertiga händer och fört dem som en löpeld ikring stad och land.
Många voro berättelserna om deras kärleksintriger, som alla kände, ehuru
ingen visste det rätta förhållandet. Leonhard blef ömsom smädad, ömsom
beklagad, ty numera var han den enda, som ej kände sin makas kärlek till
Rudolph, en berättelse som lefde i hvar mans mun, ehuru förfärligt
vanställd och med tillägg, som stämplade den till det rysligaste brott.
Alla drogo sig småningom från Elisabeth, ehuru de fortforo att till det
yttre visa henne all aktning; men detta skedde förnämligast för hennes
makes skuld. Hvarken Leonhard eller Elisabeth bemärkte detta, endast
Rudolph såg det med tyst förbittring, ty hans ljusa omdöme sade honom
orsaken dertill. Han undvek numera vännens hus för att ej gifva
lastarenom rum, men som han af naturlig granlagenhet förteg för
Elisabeth orsaken, såg hon i hans aflägsnande blott en oförklarlig köld.
Detta — i förening med Virginias dystra sinnesstämning och tilltagande
sjuklighet, hvilken hon förebar som en orsak, hvarföre hon sedan den
olyckliga aftonen, då hon, ehuru osedd, var ett vittne till deras
kärlekseder, ej velat besöka någon, icke ens Elisabeth, af fruktan för
sin svaghet då hon skulle återse dem tillsammans; — detta allt
tillsammanstaget gjorde, att Elisabeth ej var lycklig i sitt hem och
derföre ute i verlden sökte nöjen och förströelser i rastlös oro.
Ferdinand, som mera sällan nu besökte dem, såg med innerligt medlidande
hennes själs och sinnes ofrid, och bad blott tyst för henne; ty i ord
ville och fick ej hans hjertas varmaste känslor kläda sig. Det var ett
mörkt moln, som dystert hängde ned öfver dem alla, hotande att i sitt
fall krossa allt.
I ... lefde vid denna tid, och gör det troligen än i dag, två bröder,
äldre karlar, enkla till sitt väsen, opolerade i sitt sätt, men
rättskaffens och redlige i vandel och tankar. De voro familjefäder,
hurtiga, ovanligt stora raska hussar och sjömän till yrket. Deras namn
var äfven Holmén, och de voro kusiner till Elisabeth, ehuru mycket äldre
än hon och, i anseende till sitt från ungdomen förda kringirrande lif,
som föga lät dem vistas i hemmet, nästan vordne fremlingar för sin
kusin. Äfven dem nådde ryktet om deras slägtings vanära och grämde djupt
deras redliga och slägtkära hjertan. De beslöto att för Leonhard
upptäcka saken, öfvertygade, att intet vidare behöfdes för att bringa
den till en lycklig utgång. ”Han är ju herre i sitt hus,” sade de, ”och
om ej annat hjelper, kan han piska ut den falske vännen, och om han i
vredesmod ger sin hustru tillbörlig husaga med, kan det ej skada som
straff och varnagel för en annan gång.” Deras hämnd- och
bestraffningsplan var i äkta sjömanstil. Med all den granlägenhet honom
var möjlig, meddelade nu en dag den äldre brodren sin stora hemlighet
till Leonhard, men huru förvånad blef ej den gode mannen, då han såg att
vännen, trots all hans tydlighet, ej förstod honom mera än om han talat
hebraiska. Nu blef han tvungen att närmare reda ut saken och då han
gjort det, såg han med häpnad, hvilken verkan denna underrättelse gjorde
på Leonhard.
”Du borde blygas!” sade denne — och en mörk vredens rodnad färgade hans
panna och en hotande blixt bröt fram ur de eljest så lugna, glada ögonen
—, ”du borde blygas att på ett så nedrigt sätt förtala din egen slägting
och min maka och vän, och med dina giftiga ord söka sprida tvedrägt i
mitt hus och röfva bort all sällhet ifrån oss; men jag svär, att du ej
skall lyckas och att jag sjelf vill skydda min arma älskade Elisabeth
emot alla lömska, osanna rykten; ty jag kan dock ej tro dig vara
uppfinnare af denna djefvulska lögn, utan du eftersäger blott, hvad
någon giftig tunga utspridt och berättat dig.”
”Jag kan ej säga ja till dina ord,” svarade den andre förolämpad, ”ty
alla tala derom, och icke blott giftiga tungor, utan de hederligaste
menniskor i vår stad; alla känna denna sak utom du, ehuru ingen annan än
jag haft mod att säga dig detta, och f—n i mej jag det gjort, om jag
haft en förställning om, huru dåraktig och förblindad du är. Att för all
välvilja ännu bli ansedd for en smädare och ränkmakare, det hade jag
aldraminst väntat af dig.”
”Förlåt mig!” bad Leonhard och räckte försonande handen åt sin slägting,
”men huru vill du att jag skall tro denna rysliga lögn?”
”Jag fordrar ej att du skall tro den, ehuru jag anser ryktet för
sanning, jag vet nog att det är tungt att misstro dem, som äro oss kära;
men jag ansåg dock för min pligt att upplysa dig om allt, på det du
måtte kunna vidtaga dina mått och steg. Tror du det är så förb— roligt
att springa åstad med sådana underrättelser? Och jag hade ej gjort det,
om inte Elisabeth varit min slägting och jag värderat dig för mycket,
att med liknöjdhet se dig ett föremål för åtlöjet, som din okunnighet om
din hustrus otrohet väcker.
”Är jag ett föremål för åtlöjet?” frågade Leonhard rodnande af
förtrytelse.
”Ja visst är du det, och med fulla skäl dertill. Huru kan en klok karl
låta huttla med sig så der groft? Och se’n anse en hederlig karl, som
vågar säga honom sanningen, för en bedragare, det är kronan för all
dumhet! Nog är det bra att ej misstro de sina, men man bör ej heller
misstro andra utan att först pröfva saken.”
”Hvad vill du jag skall göra då?” frågade Leonhard sorgset, ”icke vill
och icke kan jag misstro henne, icke honom heller.”
”Men du kan ju ge akt på dem ändå.”
”Bespeja min egen maka och min vän? Nej aldrig! Elisabeth kunde jag
fråga, hon skulle ej bedraga mig, det vet jag; men mitt tvifvel skulle
såra hennes, som jag är öfvertygad om, skuldfria sinne, och det vill jag
ej heller.”
”Fråga henne sjelf,” utbrast den välmenande mannen med en spefull blick,
”det vore rågan på all oklokhet; fråga henne, på det hon då måtte kunna
föra dig bakom ljuset, genom sina försäkringar och för framtiden vara
försigtigare i sitt uppförande, som i grunden förblir detsamma! Jo det
vore bra det! Du känner icke qvinnorna, kära Leonhard; de äro giftiga
som ormar och hala som ålar stundom. Tro mig, jag känner dem väl!”
”Du känner dock icke Elisabeth, hon är ej falsk, ej listig, och skall,
om jag frågar henne, säga mig sanningen. Men,” tillade han stolt, ”jag
vet, att hon ingenting har doldt för mig och derföre vill jag ingenting
fråga.”
Misslynt gick vännen bort. ”Han är en narr, ehuru en hederlig karl,”
sade han för sig sjelf, och upprepade det samma på brodrens fråga om
utgången, hvarefter de båda beslöto att på afstånd bevaka sina
slägtingar och om så behöfdes, lemna dem kraftigt bistånd i nöden.
Emedlertid satt Leonhard försjunken i bittra tankar. Han betviflade ej
ett ögonblick sin makas trohet, och dock sårade det honom djupt, att se
hvad han ansåg heligast på jorden, hennes rykte, i fara att lida
skeppsbrott bland tadlets, illviljans och afundens farliga blindskär.
Ryktet kan dock icke hafva blifvit satt i omlopp utan någon liten ytlig
oförsigtighet trodde han, och törstande efter visshet och upplysning,
längtande att få varna och råda henne att framdeles vara varsammare,
steg han upp och gick till sin maka.
Elisabeth satt med sitt yngsta barn på sina knän, då hennes man
inträdde. Med ett vemodigt leende utbredt öfver sitt älskliga ansigte,
satt hon och betraktade den lilla, som lekte och jollrade med henne.