Den Fallna: Berättelse - 11

”En landsman och vän,” sade Verner och räckte ånyo handen åt den bleke
fremlingen, som var ingen annan än Elisabeths olycklige make.
”En vän!” upprepade Leonhard mildt, men vemodigt. ”Det var länge se’n
jag hörde det ordet, eller sett någon, som varit det för mig; och om jag
också betviflar det sednare, kan jag dock helsa er med tillgivenhet
såsom det förra,” med dessa ord skakade han vänligt Verners hand.
”Och dock skall ni snart kalla mig så,” utropade Verner gladt och
besvarade hans handtryckning, ”ni skall kalla mig så, ty jag vill och
kan bringa er en stor glädje.”
”Jag betviflar det, ty glädje har jag ej på länge egt och i er magt,
unge man, står ej att bringa mig den.”
”Men om det stode? Om jag sade er, att ni ännu kan och bör bli lycklig,
att allt är förvandladt igen, skulle ni ej tro mig då?”
”Gäckas icke med mig, okände!” sade Leonhard med darrande röst och
dödsbleka kinder. ”Du känner ej hvad jag lidit, vet ej hur jag försakat
allt hopp om sällhet och huru jag skulle kunna hämnas på den, som ville
gäcka mig med dess tomma irrbloss. Var derföre tyst och reta ej
djefvulen i min kropp.”
”Jag gäckas ej,” sade Verner fast och högtidligt; ”inför Gud, den evige,
svär jag, att mina ord äro sanning och att jag kan och vill bevisa det,
om ni följer mig till mitt qvarter.”
”Hvem är ni då?” frågade Leonhard och betraktade Verner förvånad och
misstrogen, ”hvem är ni som så vill trösta mig?”
”Mitt namn vill jag säga er sedan. Tro mig blott nu och följ med.”
”Nej, jag kommer ej,” sade Leonhard och stod qvar orörlig, och med mörk
blick. ”Jag vill veta ditt namn frestare, om du är från himmelen eller
afgrunden.”
”Nå väl då envise,” utbrast Verner otåligt men ändå leende, ”jag måste
väl då säga er mitt enkla namn, på det ni tydligen måste inse, att det
ej kan göra anspråk på att härstämma hvarken från det ena eller det
andra stället, utan helt enkelt räknar sina anor från jordens grus. Jag
heter Verner, och om ni påminner er, torde ni kanske ihågkomma en
hedersgubbe till handlande med samma namn i er födelsestad. Denne man,
Gud fröjde hans själ, var far till mig, och _han_ som slumrar under
denna sten, var en af mina slägtingar. Jag följde honom hit till detta
fremmande land, ty han trodde sig finna helsa här, men fann döden. Frid
öfver honom, ty stor var hans skuld, men hans ånger var ändå större och
han dog som en botfärdig syndare!”
”Ja frid öfver honom!” sade Leonhard rörd, ”han gjorde mig obotligt
ondt, men jag vill ej förbanna honom.”
”Nej förbanna honom ej! Han var kanske lättsinnig, svag och straffvärd,
men han var äfven ädel, och hvad i hans förmåga stod, har han gjort för
att försona sitt brott. Och nu, när ni känner mitt namn, tvekar ni väl
ej att följa mig, på det jag må kunna bevisa er sanningen af mina ord.”
Leonhard log vemodigt och tryckte den unge mannens hand. Stumma vandrade
de sida vid sida tillbaka till det hotellet, der de båda bodde. Sittande
i samma soffa, der Rudolph få veckor förut hade utandats sin sista suck,
emottog Leonhard tvenne bref, dem Verner räckte honom, i det han med
rörd stämma sade:
”Det gläder mig att så snart vara i tillfälle att till er öfverlemna
dessa bref, till min omsorg anförtrodda af tvenne för mitt hjerta
dyrbara personer. Jag vågade ej hoppas att så snart träffa er. Måtte
dessa bref innehålla de underrättelser, och den tröst ert hjerta önskar
och törstar efter! Jag tror det, ty med innerlig öfvertygelse bådo mig
båda dessa personer framföra till er den försäkran att allt var
förvandladt och att ni kunde bli lycklig om ni ville.”
Leonhard skakade hufvudet tviflande. Stum emottog han de båda brefven.


De båda brefven.
”Sörj icke mer, de fly bekymrens tider
Och snart är minnet öfrigt blott,
Det gifs ett mål för allt hvad hjertat lider,
Och hvarje plåga gränsor fått.”
~Granberg.~

Leonhard tog brefven. Med en hastig blick öfversåg han utanskriften på
dem. Den ena stilen var honom fullkomligt fremmande, den andra svag,
ojemn och darrande, framkallade en dödlig blekhet på hans insjunkna
kinder. Häftigt sjönk handen med brefvet igen och han satt längre
orörlig med hufvudet lutadt mot bröstet. När han upplyftade det om en
stund, var han ensam i rummet, Verner hade lemnat honom. Med en stilla
suck återtog han brefvet, bröt det och läste följande, med svag och
darrande hand skrifna, och om djup rörelse och ånger vittnande ord:
”Jag borde icke våga vända mig till dig, dig som jag så grymt gäckat på
allt det käraste, du egde i lifvet; jag borde ej ens i skrift göra det,
ej påminna dig om den usla varelse, du engång kallat vän och broder.
Icke skulle jag heller gjort det, om jag ej hoppats att derigenom, om
också blott till en ringa del, godtgöra hvad jag brutit emot dig. Detta
hopp, och längtan att erhålla lugn och tröst i den stund, som ej är
långt borta, är det som gifvit mig mod att så träda inför dig med alla
mitt hjertats djupaste hemligheter afslöjade, och jag ber dig i _hennes_
namn, som vi båda tillbedt, att lyssna med tålamod till mina ord och tro
dem; de äro sanning, helig, lefvande sanning, ty på grafvens brädd med
döden i hjertat kan och vill jag ej bedraga dig.”
”Min ungdom känner du, känner det varma band, som så fast, så
oupplösligen tycktes förena oss; men hvad du ej känner, var den djupa,
till dyrkan gränsande kärlek, som jag bar i mitt hjerta för allt skönt
och herrligt, vare sig i natur, i handling eller hos menniskor och djur.
Det var denna känsla som fästade sig så djupt i mitt sinne och som
förenade oss båda, ty tro ej, att det endast var af tacksamhet för mitt
lifs räddning, jag höll dig kär; ack nej! det var för den skönhet, jag
såg i din modiga, sjelfuppoffrande handling, jag så innerligt älskade
dig. Och dock var äfven lifvet mig kärt då ännu, ty endast den trötte
brottslingen, den, hvars hjerta varit hårdt snärjdt i syndens bojor,
längtar efter befrielsen; det känner jag för väl, för väl!”
”O att du ej hade räddat mig! Hvarföre ryckte du ditt lifs onde engel ur
den kalla, våta grafven? Hvarföre skulle du locka tillbaka den djefvul,
som så skoningslöst krossat din sällhet? Ack! ....
”Men då var du mig dyrbar; min tillgifvenhet var så varm, så innerlig,
jag tyckte mig kunna för dig uppoffra lifvet och allt det käraste, det
hade att bjuda, och likväl ... Menniskohjerta! du är ett eländigt, ett
illfundigt ting, dina fastaste föresatser kullslås, dina innerligaste,
bästa känslor fördunsta! Eländigt!”
”Jag återsåg dig efter en mångårig skiljsmessa. Vi hade båda under tiden
blifvit män. För dig hade lifvet visat blott sin blomstersida; jag
deremot hade pröfvat svikna förhoppningars bitterhet, och denna känsla
hade gjort mitt väsen sträft och kallt, under det elden i det inre blott
flammade dess högre. Då, mera än någonsin, längtade jag efter ett
hjerta, som kunde fullt fatta och dela mina känslor, ett hjerta, vid
hvilket jag lugnt och tryggt skulle kunna hvila. Jag längtade efter ett
föremål att älska och tillbe, ett som varit mig det käraste på jorden,
hvilket jag kunnat vörda och lefva för.”
”Med dessa känslor såg jag din maka och i henne den drömbild, som
ständigt kringsväfvat mig vaken eller sofvande. Hvad mitt hjerta kännt
och anat skönast, det såg jag allt hos henne förkroppsligadt. Från
första ögonblicket tillbad jag henne, dock dolde jag sorgfälligt både
för mig och andra denna känsla. Men jag var svag, jag kunde ej se och ej
låta bli att se henne, och för hvarje gång blef hon mig dyrare,
heligare, tills i en obevakad stund, en stund af mägtig frestelse, det
första ord af kärlek gick öfver mina läppar. Förbannade vare dessa ord,
denna stund, i evighet förbannade!!”
”Ännu älskade jag dig dock. Men steget engång taget på syndens väg, kan
icke tagas tillbaka; ifrån den breda helvetes stråten är det så svårt
att återvända, ty fram eller åter skall det bära, men stanna får man ej;
man måste, måste gå till målet, envar det än må vara ställdt.”
”Och jag gick, men med döden i hjertat, fast det brann af en besvarad
kärleks salighet. Jag var så låg, så sjunken i mina egna ögon, att
lifvet blef mig tungt och vämjeligt. Men derunder tillbad jag dock henne
allt högre och högre, och dolde för hennes skuld de qval, som tärde mig;
ty också hon led. Jag sökte försona henne med sin ställning, men det
lyckades aldrig, och kanske blef hon derigenom endast dyrbarare för mitt
hjerta, ty högre lågade för hvarje dag min kärlek, ehuru jag med smärta
såg de förebråelser, hon ständigt gjorde sig sjelf.”
”Vid denna tid var det, som du lät utöfva hämndens kall emot mig. Denna
handling så rättvis, så välförtjent, uppväckte likväl bitterhet i mitt
hjerta och slöt det för dig. Du hade tagit igen ditt lån, då du så
obarmhertigt fråntog mig helsa och kraft och lemnade mig ett eländigt
rof för sjukdom och plågor. Från denna stund var allt qvittadt oss
emellan och jag ingenting dig skyldig numera. Utan förbehåll lemnade jag
fritt rum åt min kärlek, men hon förblef mig likväl alltid helig. Nu
ville jag alldeles röfva lyckan ifrån dig och en engel för mitt sjuka
hjerta, jag ville skilja er åt och dervid vinna en maka, sådan jag kunde
tillbe; men denna plan strandade emot hennes bergfasta vilja, hennes
renhet och oskuld, ty oskyldig var hon, trots allt och vid allt, som är
heligt, i himmelen och på jorden. Hon ville ej slita bandet emellan er,
sade hon alltid, ty det var dig, och endast dig hon tillbad i sitt
hjerta, ehuru jag ej då kände det. Du sjelf skulle vara den, som skulle
uttala skiljsmessans dom mellan dig och henne; sådant var hennes beslut.
Men jag kände dig så väl, jag visste att detta ord aldrig skulle gå
öfver dina läppar, och då — ja då önskade jag dig döden, önskade, att du
legat djupt ned i jorden; ty du stod ju i vägen för min kärlek, denna
kärlek, som uppslukat alla de ädlaste känslorna i min själ. Jag var
blefven eländig och usel, din stränga hämd hade krossat hela min bättre
varelse. Du blef mig vidrig, förhatlig, du som jag fordom så högt
älskade.”
”Med rysning förbigår jag nu den sorgliga händelse, som för evigt
skiljde henne och mig, som öppnade hennes ögon, blott för en kort tid
förblindade af en falsk synvilla, den hon tog för kärlek, men som endast
var ett sken deraf. Du får tids nog erfara denna händelse, om du ännu
finnes bland de lefvandes antal, och en gång återser ditt hemland, eller
någon röst derifrån når ditt öra, i hvilken vrå af den vida verlden du
då än må irra. Jag ville blott säga dig, att hvad du än må känna vid
denna underrättelse, så låt det bli blott jag, som träffas af din
rättvisa förbannelse, ty jag, endast jag, är den skyldige. Må mig ensam
drabba all förbannelse, allt straff och hennes skuldfria hufvud skonas!
Ty heligt svär jag, att hon intet felat, intet brutit, utom sin svaghet,
om den är ett brott, och du bör, du skall sätta tro till mina ord, en
döendes ord!”
”Och nu, nu återstår mig blott att besvära dig att återvända till
_henne_, som trånar af längtan efter dig. Hvarföre skulle du försaka den
lycka, som vinkar dig och som du ännu så fyllt kan njuta? Hvarföre sluta
hjertat för den felande, men ångerfulla makan, dig ännu lika värdig som
fordom? Aldrig skulle jag yttra dessa ord till dig, om jag ej vore på
grafvens brädd, men med döden i hjertat blir man ödmjuk, och en längtan
uppstår att försona om möjligt sina brott. Också jag vill försona hvad
jag brutit, om det låter göra sig, och denna brinnande önskan gör, att
jag kan hoppas förlåtelse i ett annat lif.”
”Mitt hopp är, att detta bref måtte finna väg till dig och att dess ord
kunde sprida ljus och tröst i din själ; ty nu i dödsstunden har mitt
hjerta veknat och den fordna barndomsvänskapen har återtagit sin heliga
plats deri. Gerna och fullkomligt förlåter jag dig din grufliga hämd och
erkänner att den ej var orättvis. Mycket har jag brutit, men blifvit
mycket straffad också. Men nu, nu i dödsstunden, uppfyller ett mörkt
tvifvel min själ; det förefaller mig, som om du ej skulle varit den, som
hämnats på mig, som om jag oskyldigt anklagat dig. Är det så, huru
mycket har jag ej då felat emot dig? Mot dig har jag felat, aldrig emot
någon annan, och detta bör till en del försona min misstanke. Snart
skall allt detta bli mig uppenbart, och för hvad jag brutit, skall
straffet drabba mig. Måtte du förlåta mig, såsom jag dig!”
Brefvet sjönk ur Leonhards hand och han böjde hufvudet ned mot bröstet.
”Frid med dig,” suckade han, ”måtte du vinna förlåtelse i den andra
verlden, såsom du vunnit den af mig äfven för din olycksaliga, ehuru
falska misstanka!”
Länge förblef han tankfull och ville ej komma sig till att bryta det
andra brefvet. Omsider sprang sigillet och efter en snabb blick på
underskriften läste Leonhard följande:
”Broder! — Låt mig kalla dig så, ty alla äro vi ju bröder inför Honom,
som ransakar hjertan och njurar. — Broder! länge har jag hoppats, länge
bedit, att den stund måtte komma, som nu är inne då din blick hvilar på
de ord, jag skrifvit; ty jag betviflar ej att du ju icke djupt känner
sanningen af dem, att de icke återföra friden och glädjen till ditt
arma, ack så länge fridlösa hjerta; jag betviflar ej, att ju Gud icke
styr det så, att dessa rader finna dig ehvar du än må irra i den vida
verlden, o! måtte de då vara rösten, som kallar och beder dig återvända
till de kära, du här lemnat.”
”Återvänd, o återvänd till henne, som du så högt älskat, till henne, som
utgjorde din himmel på jorden! Tro mig! Ännu förtjenar hon hela din
kärlek och kanske högre än fordom, ty hennes hjerta, luttradt genom
lidande och ånger, är så rent, så oskyldigt, som ett barns i denna
syndiga verld; hennes själ har vändt sig till Honom, som allena kan
hjelpa, och brinnande böner beder hon natt och dag, att Han måtte bevara
dig och föra dig åter till hemmet, på det hon genom sin oändliga kärlek
måtte utplåna minnet af sina förbrytelser. Huru ofta i nattens mörker,
då hon trott sig vara obemärkt, har jag icke hört henne gråta och bedja
så, att det kunnat röra en sten; bedja, att du måtte återvända, på det
hon ännu skulle kunna visa dig sin återväckta kärlek, denna kärlek, som
aldrig varit slocknad; ty det var blott en mörk, olycksalig skugga, som
smög sig emellan er, och nu, då den är borta, strålar kärleken i
fördubblad glans och styrka. Men hon känner djupt sitt felsteg och vågar
icke vända sig till dig med en bön att återvända; hon beder derom, men
hon vågar icke hoppas, vågar icke ens nämna denna önskan, och det är
henne ovetande, som jag sänder dessa rader ut i verlden att söka väg
till dig. Låt ej deras bön förklinga ohörd, tillslut icke ditt hjerta
för den sällhet, som ännu väntar dig; låt ej verldens dom skilja åt det
Gud förenat och glömm ej, att ”en menniska kan falla sju resor, men dock
stå upp igen.”
”Mycket har du lidit, mycket älskat och blifvit älskad också, och i din
kärleks namn besvär jag dig att glömma och återvända till henne. Hon
vågar icke hoppas derpå, men i hennes hjerta har jag läst denna önskan.
Derföre beder jag: kom igen till den du fordom älskade; slut henne åter
till ett hjerta, som klappar för henne, och du skall ännu engång finna
sällhet på jorden. Hon har varit en pligtförgäten maka, en kall mor, en
menniska, som glömmt sina eder; hon har syndat mycket i himmelen och på
jorden; men hon har mycket ångrat också, och hennes bittra tårar hafva
rentvagit hennes själ. Ännu kan hon hoppas nåd af Honom, som ensam
dömmer oss, och du, du skulle icke förlåta? Ack ja! det skall, det måste
du, om du hoppas sjelf få nåd. Du skall återvända till henne, som varit
och förblir din maka, och I skolen åter bli lyckliga, ty jag känner er
båda och mitt hopp skall icke svika. Men du måste skynda, ty här väntar
dig en vän, som länge beredt sig till den sista vandringen, och han får
ej dröja säger honom en känsla, som icke bedrager; men han vill ej gå,
innan han fullbordat sitt sista varf på jorden, innan han beredt
sällheten åt en varelse, honom kärare än lifvet och allt hvad det eger
skönast. Kom derföre! Skynda! Förakta ej min kallelse; ehuru svag, tror
jag och hoppas att det blir mig gifvet att åter förena er, ni båda mitt
hjertas älsklingar. Dröj icke! Kom, o kom snart, eljest blir det
försent!”
Ferdinand.
Leonhard sjönk på knä. ”O, min Gud, min Gud!” suckade han andaktsfullt
och djupt upprörd, och för första gången, efter årslånga qval, fugtades
hans ögon af tårar; ”o, är det sannt, är det möjligt, att denna sällhet
ännu är mig sparad. Hvad är då allt mitt lidande, alla mina qval emot
den!”
Han hörde en rörelse i rummet och vände sig om. I dörrn stod Verner.
”Kom, att jag måtte få omfamna dig, du himlasändebud!” utbrast Leonhard
i det han räckte armarna emot honom, Verner sjönk till hans bröst.
”Nå nu följer ni mig väl?” frågade han rörd.
”Ja i dag, i detta ögonblick!” sade Leonhard ifrigt och sprang upp. ”Jag
skyndar mig att iordningställa allt hvad till afresan hörer.”
”Jag har redan gjort det.”
”Huru?”
”Underättad om brefvens innehåll af mina båda vänner, då de anförtrodde
dem åt mig, har jag ej betviflat, att ju icke utgången skulle blifva
den, som den blef, och derföre skyndade jag mig att iordningställa allt,
medan ni läste, och efter ett par timmar kunna vi lemna Nizza och
anträda återresan till vårt kära Finland.”
Rörd tryckte Leonhard den unge mannens hand.


Försoningen.
”Det ges ett land der ögat aldrig gråter,
Der hjertat aldrig hatar, blott förlåter.
O! låt mig hoppas att få se dig der!”
~Lindegren.~

Mörk skymning herskade ute, men i det rum, der vi inträda, brann en
dunkel lampa, och den starka lukt af medikamenter, som möter oss der,
gör att vi genast inse, det vi kommit i ett sjukrum. När vi nogare se
oss om, varsebli vi en blek, lutad gestalt med aftärda, nästan
oigenkänneliga drag, hvilande på en säng, invid hvilken en ung qvinna
sittande med ett barn, en liten flicka på sina knän, och båda, med ett
omisskänneligt uttryck af kärlek och tillgifvenhet, tysta betraktande
den sjuke, som ligger der, med slutna ögon och tungt rosslande
andedrägt.
”Hvad är klockan?” frågade han omsider, knappt hörbart och öppnade till
hälften sina dunkla ögon.
”Fyra,” ljöd det milda svaret.
”Fyra! Och det är så skumt! Men det är väl mina ögons fel. Min blick
börjar redan fördunklas, slutet nalkas, tror du ej det, Elisabeth?”
”O nej, nej! Tala ej så, du kan inte vilja lemna mig ensam i en verld,
som föraktar mig; du kan icke vilja lemna mitt barn, som du så högt
älskat.”
”Tviflar du på min tillgivenhet?” frågade den sjuke sagta; ”Ack gör det
ej Elisabeth. Du är mig kär, ja kärare än jag kan nämna, men Herren
kallar mig och jag måste lyda. Dock lemnar jag dig icke ensam. Jag ville
ej gå bort, utan att gifva dig en vän, till hvilken du kunde fly i sorg
och nöd och frestelse, och det var min fröjd att hoppas på detta
ögonblick, då jag finge sluta dig intill hans hjerta. Men mig blef ej
denna glädje gifven, ty jag går kanske bort utan att återse honom; du
deremot skall göra det och bli lycklig ännu engång; denna tro är fast
och lefvande hos mig.”
Han tystnade och låg en stund med slutna ögon. Omsider öppnade han dem
åter och sade med ännu svagare stämma i det han fattade Elisabeths hand
och sagta tryckte den:
”Jag känner, att min stund nalkas. Är här ingen utom ni?”
”Nej ingen, endast jag och Helena.”
”Skall jag då dö utan att se honom,” sade Ferdinand, icke utan att
lindrigt knota. ”Fall på knä, Elisabeth, och du, barn, och bedjen med
mig att jag måtte få lefva en liten tid ännu.”
Fulla af andakt knäböjde Elisabeth och hennes dotter och bådo en
brinnande bön för den trogne vännens lif. Med sagta röst upprepade han
deras ord och hans ögon hvilade med ett uttryck af innerlig kärlek på
dem båda. Men hastigt blef blicken irrande och orolig; det var som om
den sökt något annat föremål att fästa sig vid, men förgäfves. Då
rycktes dörren häftigt upp och en man syntes på tröskeln. Med ett utrop
af outsäglig fröjd, blandad med smärta, ville han störta fram i rummet,
men då framskyndade hastigt en annan gestalt och höll den förra
tillbaka, i det en ängslig röst sade:
”För Guds skull besinna er! Det kunde kosta tvenne lif.”
Vid mannens utrop spratt Elisabeth till och vände sig om; äfven den
sjuke reste sig litet och en stråle af glädje flög öfver de drag, på
hvilka döden redan tryckt sin stämpel. Dödsblek, med flämtande andedrägt
och stirrande blick, såg Elisabeth bort till mannen, som ville slita sig
lös från den andres hårda tag och ila fram; han syntes henne lik en
vålnad. Känslolös stod hon stilla, tills den döende häftigt fattade
henne hand och med stark och klar stämma sade:
”Qvinna, fall ned till den mannens fötter, och bed, med de ord, ditt
förkrossade hjerta föresfäfvar, honom om tillgift får hvad du brutit.
Det är din man.”
Då, på engång, som om tungans band blifvit löst, sjönk Elisabeth ned
till sin olycklige, fordom och nu åter så högt älskade makes fötter och
bad med ångerfull, skälvande stämma: ”Förlåt, o förlåt, förlåt!!”
Mildt och ömt böjde Leonhard sig ned till den bedjande och slöt henne
till det hjerta, som aldrig kallnat för henne. Huld och god reste han
upp den ångerfulla och bar henne till en soffa, och der, med den alltid
så högt älskade tryckt till sitt bröst, gret han tårar, på engång ljufva
och smärtfulla.
Med ett leende af outsäglig fröjd låg den sjuke stilla, betraktande den
rörande taflan. Tacksamt ihopläggande sina händer, suckade han sagta:
”Herre, nu låter du din tjenare fara i frid!”
Sen den första rörelsen gifvit sig, såg Leonhard upp och hans blick föll
på Helena, som ännu knäböjde med ihopknäppta händer och full af undran
betraktade fremlingen som hon ej mera kände.
”Mitt barn!” utbrast han, störtade fram till flickan och slöt henne med
innerlig kärlek till sitt varma fadershjerta. ”Mitt barn! Min Helena!”
Blickande honom djupt i ögat, slog Helena sina armar innerligt kring
hans hals och sade: ”Du är då pappa! O så är du då åter hos oss och
lemnar oss ej mera! Eller huru? Vi ha så saknat och gråtit öfver dig,
mamma och jag, och bedt Gud, att du skulle återvända, och den gode Guden
har hört vår bön efter du kommit igen.”
”Ja jag är återkommen,” sade den djupt rörde fadren. ”O min Gud,
välsigna du mitt barn! Men hvar äro de andra?” och han såg frågande
omkring sig.
Denna fråga kändes som ett dolkstygn i Elisabeths arma hjerta, hon
vacklade och sjönk på knä med hopknäppta händer, å nyo stammande: ”o
förlåt, förlåt!”
”De ha gått den väg, vi alla skola gå,” afbröt den sjuke lifligt, i det
han reste sig från bädden.
”Döda således!” sade fadren sorgligt.
”Ja döda genom min vårdslöshet! utbrast Elisabeth; ”o till alla mina
brott kommer äfven det, att jag varit mina barns mörderska.”
Vid dessa ord bleknade Leonhard djupt och stirrade förskräckt på den
knäböjande. En rysning skakade honom, men den sjuke reste sig och sade
med klar och tydlig, ehuru svag stämma: ”Det är hennes djupa ånger, som
talar så, men om du ej betviflar sanningen af mina ord, en döendes ord,
så var öfvertygad, att hon ej är saker till deras död, utan Han ensam,
som afmätt alla varelsers lifslängd, har kallat dem till sig; och väl
dem som fått gå dem vägen, innan synden ännu hunnit göra den trång och
törnbesådd. Derföre Leonhard, sörj ej, utan gläd dig åt dina barns
lycka, en lycka, som jag snart hoppas få njuta också. Lef och gläd dig,
njut af den sällhet, som af Gud blifvit sparad åt dig, bered din makas,
ditt barns och alla deras sällhet och lycka, som komma i din väg! Glöm
det förflutna och lef blott för det tillkommande!”
Det låg en så innerlig bön i den döendes ord, att den smälte Leonhards
själ. Djupt rörd, böjde han sig ned öfver sin knäböjande maka, och slöt
henne till sitt bröst sägande innerligt:
”Allt är glömdt och förlåtet! Ifrån denna dag skola vi börja ett nytt
lif!”
Med blickar, i hvilka redan syntes ett återsken af öfverjordisk fröjd,
låg den sjuke betraktande de båda makarna. Sedan vinkade han dem till
sig, med ömhet slutande deras händer i sina, och talade med matt stämma
sålunda: ”Gud har varit god och barmhertig emot mig, som han är det mot
alla; Han har låtit mig upplefva detta ögonblick, som jag så innerligt
efterlängtat, och Hans heliga namn vare derföre prisadt evinnerligen! Ni
ären försonade och förenade åter, ni båda, som jag älskat så högt, och
intet skall åtskilja er, det säger mig en inre röst. Mitt värf är
således slutadt på jorden och jag kan nu, utan oro och med fröjd, följa
döden, som redan länge stått kallande vid min hufvudgärd. Men innan jag
går den väg, ni kanske ej så snart beträden, vill jag ännu engång tala
sanning och uppenbara en känsla, som jag under många, långa år begrafvit
i djupet af min själ. Elisabeth, min vän, min syster! Vet då, att jag
älskat dig varmt, innerligt, outsägligt, mera än man älskar mor, far och
syskon, högre, annorlunda. Jag har sörjt deröfver, jag har bittert
gråtit, men denna brottsliga, ehuru så rena kärlek, har jag ej kunnat
utplåna ur mitt hjerta, den qvarlefde der, oaktadt all kamp och strid.
Denna känsla, som jag fördömt, men ej förmått besegra, har varit masken,
som gnagit på mitt lif, och som i så unga år för mig i grafven. Men nu,
med döden i hjertat, nu först inser jag klart och tydligt, att jag
misskännt mig sjelf, att min kärlek varit, ehuru olåflig, ren, stark och
alltuppoffrande, och derföre kan jag nu, innan jag går, öppna mitt
hjerta för dig och utan skuld bekänna, att jag älskat dig, sen våra
barnaår; ej med samma lugna syskonkärlek som du, utan högre. Tidigt
inseende skilnaden i våra känslor, lärde jag mig likväl att kufva mina,
och det högsta, jag sedan eftersträfvat, var, att bli din vän, din
beskyddare emot allt ondt, mot hvilket det stod i min magt att värna
dig. Troget har jag, enligt min svaga förmåga, sökt uppfylla detta kall;
jag har varit din bror; men nu behöfs jag ej mera, nu är min rol slutad,
nu får jag gå, ty min tid är kommen. Derföre: lefven väl! lefven för
hvarandra och ert barn; lefven så, att ni kunna återfinna hvarandra
engång der oppe, ofvan stjernorna, hos den allgode, all kärleks urkälla.
Och under årens lopp, när minnet försvagas: egnen stundom en tanke af
kärlek åt honom, som var er trognaste och varmaste vän. Och nu! låten
mig sluta er till mitt hjerta alla tre! ... Gud välsigne er! ...
misströsten ej! ... hoppas ... man kan falla ... men ... stå upp ...
igen.”
Den kärleksfulla stämman tystnade, ögonen slötos, och med ett leende af
outsäglig fröjd, utandades Ferdinand sin sista suck.


Slutet.
”Nu är det slut!”

Dagar kommo, dagar gingo, allt var som förr, men dock hur annorlunda?
Leonhard och Elisabeth älskade hvarandra åter, som fordom, kanske ändå
högre, och ändå voro deras blickar dystra, deras kinder blekare och
leendet mera sällsynt på deras läppar; det var en hemlig smärta, som
tärde på deras hjertan, men båda tego och dolde den sorgfälligt för
hvarandra.
En afton, några månader efter Ferdinands död, satt Elisabeth åter som
vanligt ensam vid fönstret i sin kammare och blickade tankfullt ut i
rymden. Då nalkades henne någon, som med en öm smekning tryckte hennes
hufvud till sitt hjerta och ett par varma läppar vidrörde lätt hennes
panna. Förvånad såg Elisabeth upp, det var hennes make, som med en öm
blick såg in i hennes vackra, blå ögon, hvilka nu stodo fulla af tårar.
”Elisabeth, min vän,” sade Leonhard kärleksfullt, men sorgligt, ”du
gråter. Det är något, som du saknar. Vill du icke öppna ditt hjerta och
säga mig, hvad det är?”
”Ack!” svarade hon vemodigt, ”visst sörjer och saknar jag djupt något,
som jag aldrig, aldrig mera återfår.”