Den Fallna: Berättelse - 06

Total number of words is 4701
Total number of unique words is 1410
34.4 of words are in the 2000 most common words
46.3 of words are in the 5000 most common words
50.8 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Stum stod Leonhard och betraktade henne några minuter, då Elisabeth såg
upp och deras blickar möttes. Det låg så mycken oskuld och ett djupt
drag af lidande i den blick, som hon åter långsamt lät sjunka ned på
barnet, att Leonhard kände sig djupt rörd af denna syn, och görande en
tyst afbön i sitt hjerta, för det han ett ögonblick kunnat tvifla på
henne, kysste han ömt hennes hvita panna och frågade oroligt:
”Hvad felas dig Elisabeth, är du sjuk, min vän?”
”Ja!” svarade hon kort, men ej ovänligt.
Han satte sig bredvid henne, tog hennes hand i sin och talade länge ömt
om hvad som rörde barnen och deras framtid och uppfostran m. m., men ej
ett ord nämnde han om sitt samtal med hennes kusin; han ville ej såra
henne och hennes blick hade förjagat all oro ur hans hjerta. Om han dock
i denna stund öppet frågat henne, skulle hon troligen ej tvekat, hon
skulle sagt honom allt och förtrott sig i hans beskydd, och så hade allt
kunnat bli annorlunda; men i ödets bok stod ej så skrifvet och ingen
förmår bekämpa hvad af det blifvit beslutadt.
Emedlertid skred tiden framåt. Några veckor hade åter förgått, se’n det
nyss beskrifna samtalet. En afton befann sig Leonhard och Rudolph i ett
stort herrsällskap. Deras förhållande var oförändradt vänligt, och ingen
skymt till misstroende sågs hos Leonhard, ty det fanns ej i hans hjerta.
De hade båda genast vid sin ankomst satt sig ned vid spelborden, ehuru i
skilda rum, och voro snart ifrigt inne bland händelser och mollor; ty
denna tid var ännu icke den ädla preferencens. Det led allt längre in på
natten och Leonhard blef allt ifrigare, ty han spelade gerna och med
tur, ehuru han på långt när ej var storspelare. Slutligen steg han upp
och gick i rummet nästintill. Der stötte han på de båda bröderna Holmén.
”Hvar är Berg?” frågade den äldre hemlighetsfullt och sagta.
”Är han icke här, så vet jag sannerligen inte af honom,” sade Leonhard.
”Nej, det är länge se’n han lemnade detta rum och detta hus.”
”Nå hvar är han då?” frågade Leonhard likgiltigt.
”Han är hos —” resten hviskades i hans öra.
”Du ljuger!” utbrast Leonhard blek af vrede och afsky.
”Tig då, tala ej så högt, man kan höra oss. Jag ljuger icke, du kan
öfvertyga dig sjelf derom genom att gå hem på en enda minut.”
”Du ljuger!” upprepade Leonhard men lemnade dock rummet.
Med hastiga steg flög han, snarare än gick, gatan framåt, och kom snart
till sitt hem. Porten stod oläst, dörrarne äfvenså, ty man väntade hans
hemkomst. I köket satt en piga och sof vid spiseln, hon skulle vakta
huset tills han återkom. Obemärkt gick han förbi henne och kom sagta in
i sängkammaren. Dunkel brann nattlampan der, och vid dess sken såg han
sin maka, sin Elisabeth lugnt och djupt inslumrad på den stora
imperialsängen. Han närmade sig stilla och betraktade henne uppmärksamt.
Det ljusa håret var helt och hållet fördt från ansigtet och detta syntes
nu vid lampans sken ovanligt blekt och magert, och en djup och stilla
sorg, men också ett uttryck af outsäglig godhet och oskuld, framstod der
i läsliga drag. Med oändlig kärlek betraktade Leonhard en stund sin maka
och det uppsteg en djup ånger i hans bröst öfver att en minut hafva
misstrott henne. Långsamt och sagta, men lycksalig, lemnade han åter
sitt hem och träffade vid porten deraf de båda bröderne som obemärkte
följt honom.
”Du har ljugit!” ropade Leonhard emot varnaren.
”Vi få väl se!” ljöd det lugna svaret.


En billet doux.
”Stundom äfven vaken drömmer jag.”
~Geijer.~

Några dagar sednare, än ofvan beskrifna händelse, tilldrog sig en annan,
som var bestämd att skingra Leonhards villa. En af pigorna hade, under
det hon städade rummen, funnit en liten biljett på sängkammargolfvet.
Den var för söt på sitt rosenröda papper och för lik den, som aftonen
förut blef genom samma person emottagen af borgmästarens betjent, med
uttrycklig befallning att lemna den endast till fru Lindmark, som vid
dess emottagande visade en alltför stor sinnesrörelse att ej den skulle
bemärkas af den sluga flickan, som nu vid den oförmodade åsynen af samma
papper, ej kunde motstå frestelsen att erfara hvad det innehöll. Olyckan
ville, att hon ej kunde läsa skrifvet och hon tvekade att låta någon
annan se detta kostliga fynd, ty hon var sin matmoder mycket tillgifven;
men qvinnans arfsynd, nyfikenheten, segrade dock och hon bar brefvet
till betjeningen på kontoret för att af dem höra det sig föreläsas.
Hennes önskan blef äfven med all beredvillighet uppfylld, men när de få
raderna, som biljetten innehöll, voro lästa, sade den äldsta kontoristen
— alla hade varit närvarande vid läsningen — som var en äldre, redlig
trotjenare och Leonhard mycket tillgifven:
”Det var ej rätt, att du viste denna biljett åt någon, det var ej
redligt handladt emot din fru, Marie, som alltid varit så god emot dig,
säger du. Dock det är en sak, som ej kan hjelpas numera och kanske var
det äfven bäst som skedde; ty nu måste du föra denna biljett till herrn,
han måste se den.”
”Ack Herre Gud!” ropade Marie förskräckt, ”det törs jag visst icke, då
skulle han säkert ge mig stryk.”
”Du är ett dumhufvud! Hvad behöfver du säga att du med afsigt ger den åt
honom? Kan du ej låtsa, som om du tillfälligtvis hittat den? Jag tycker
att ni qvinnor så ofta ljugen för roskull, så att det gerna kan ske
engång äfven för nöds skull.”
”Men hvad nytta vore det dervid?” frågade flickan ängsligt, ”månne ej
herrn blir så ledsen på frun, att han ej vill veta mer af henne?”
”Det är en sak som ej angår oss,” sade bokhållarn strängt, ”och som vi
ändå ej behöfva frukta. Dessutom är det vår skyldighet att förtiga hela
denna affär, ty den är ej för allas öron.”
Med darrande knän gick Marie in till sin herre. Leonhard satt vid bordet
i sitt arbetsrum och skref. Pigan låtsade en stund syssla i rummet,
innan hon långsamt trädde till bordet, satte biljetten bredvid sin herre
och sade skygt: ”månne detta papper är herrns?”
”Gif hit!” sade Leonhard och grep efter det. Förundrad såg han på
stilen. ”Från Rudolph!” sade han halfhögt och genomögnade hastigt
biljetten. Under dessa få sekunder, som läsningen varade, kämpade många
olika känslor i hans hjerta, och en brinnande rodnad omvexlade hastigt
på hans kinder med dödens blekhet. Men då läsningen var slutad sade han
dock likgiltigt, ehuru rösten något litet darrade: ”Hvar har du funnit
detta papper?”
”På golfvet i sängkammaren,” svarade hon, dristig vorden genom det lugn,
han visade.
”Det var bra att jag fick det åter,” sade Leonhard lugnt, och återtog
sitt arbete, som om ingenting förefallit. Men då den förvånade
tjensteflickan lemnat rummet, lade han bort pennan och återtog
biljetten. Den lydde sålunda:
”Elisabeth! Det är en evighet, se’n jag sist träffat dig, dig, som dock
är mig kärare än lifvet och allt hvad det eger högst och ljufvast. Jag
har ej velat komma, ej velat se dig, trots min brinnande längtan, ty din
åsyn är mig mera än solen, än luften jag inandas; och dock har jag under
dagar och veckor, långa som evigheter, frivilligt afsagt mig denna
salighet, ty jag vill ej att ditt rykte skall lida för min skull, min
älskade! Redan hviska menniskorna om vår kärlek, ehuru ej sådan den är;
ty deras grofva, sinliga känslor kunna ej fatta en sådan som vår, så
ren, så skuldfri midt i synden, af hvilken den tyvärr bär stämpeln. O
när, när skall det bli annorlunda? När skola vi fritt få träda fram
bland menniskorna och med öppen blick kunna säga: ”se, vi älska
hvarandra så varmt, så innerligt, som få göra det!” Jag har ej besökt
ditt hem, på det smädelsen ej med sin giftiga tunga måtte nämna ditt
älskade namn; men nu, nu kan jag ej längre bekämpa min längtan att se
dig, att höra din älskade stämma. Dock ville jag icke träffa _honom_ då,
jag ville så gerna vara ensam med dig, ty då drömmer jag alltid att du
är min, min egen, såsom jag hoppas du engång, och kanske snart nog,
blir. Låt mig vara lycklig, det är så sällan; fördöm mig ej för dessa
drömmar, utan skaffa mig underrättelse om, när jag kan få träffa dig, då
_han_ är borta. Måtte det ske snart, ty jag förgås af längtan efter en
blick, ett ord af dig!
Din Rudolph.”
Långsamt läste och omläste Leonhard dessa ord. Han ville ej tro sina
egna ögons vittnesbörd, han trodde, att en osalig villa fått magt med
honom. ”O,” sade han slutligen, då sanningen dock genomträngt honom, ”o
att jag, som så älskat dem, skulle så bedragas. Men kanske att det ej är
så, kanske de äro oskyldige,” hviskade hoppet i hans hjerta, ”jag vill
pröfva dem!”
Han försjönk i djupt eftersinnande, sluteligen spratt han till. ”Det går
bra!” sade han tillfredsställd.
”I morgon reser jag till V...” sade Leonhard samma afton till sin maka,
”och återvänder ej på ett par dagar.”
Elisabeth såg upp. ”Hvarför reser du nu?” frågade hon oroligt och en
blick af ömhet, den första på länge, bröt fram ur hennes öga. ”Kan du ej
vänta tills de banditer blifvit gripne, som nu, enligt allas
berättelser, oroa vägarne emellan V.. och här?”
”Var icke orolig,” sade Leonhard leende, ”de skola ej göra mig ondt, ty
jag reser med laddade pistoler.”
”Men kan du ej lemna denna resa tills det blir säkrare?”
”Nej, affärer, som jag med det första vill hafva uppgjorda, tvinga mig
att resa i morgon.”
Detta sade han fullkomligt lugnt och man talade ej vidare om saken.
Följande morgon, då Leonhard tog afsked af sin maka, kunde han med möda
dölja sin djupa rörelse. ”Kanske,” tänkte han, ”kanske är detta sista
gången som jag vill och kan trycka henne så till mitt hjerta; derföre
vill jag medan tider är, ännu njuta salighet.” Och han njöt, njöt deraf
i fullt rågadt mått, han tömde sista droppan af sällhetsbägaren, innan
han ville föra den fulla malörtskalken till sina läppar. Äfven Elisabeth
var rörd. ”Gud låte dig komma lyckligt fram och hem igen!” sade hon
vänligt och sorgligt.
Leonhard var rest. Rudolph hade från sitt fönster sett honom resklädd
fara förbi, ty med afsigt hade Leonhard valt denna väg. Oroligt väntande
gick han nu upp och ned i sitt rum. Då inträdde hans betjent med ett
pakett i handen.
”_Detta_,” sade han räckande det till sin herre, ”blef hemtadt hit nu
just af fru Lindmarks piga, som begär en annan bok tillbaka åt sin fru.”
”Säg henne, att jag ej vet hvilken hon vill hafva,” svarade Rudolph
kallt, ”men att jag skall komma i afton för att sjelf höra åt hvilka
frun ej läst.”
”Ja herre,” sade betjenten med en bugning och lemnade rummet. Utanför
dörrn log han hånligt och sade halfhögt: ”Jo, jo, jag känner nog den
boken han för åt henne.”
Ensamblefven slet Rudolph häftigt bort omslaget från boken som blef
honom lemnad, och då han öppnade den, föll en liten bit papper ut mellan
bladen. Han kysste det häftigt och läste följande ord, skrifna i hast
och med darrande hand:
”Jag är ensam i afton kl. 7. O Gud förlåt mitt brott! Elisabeth.”
”Jag får då se henne, se henne snart och alldeles ensam!” jublade han
och gick i glädjen upp och genom alla rummen.
Skymningen inbröt. Stunden närmade sig allt mera och med hvarje minut
växte Rudolphs längtan; men han kufvade den för att uppfylla Elisabeths
önskan att ej komma före kl. 7. Han försökte läsa för att fördrifva den
odrägliga tiden, som för en väntande vandrar fram med snäckans gång, men
det ville ej gå; se’n tog han flöjten och blåste en stund, men aldrig
hade hans toner förefallit honom så liflösa som nu; förtretad kastade
han bort instrumentet och steg upp. ”Nej, det går ej,” sade han helt
högt,” och Elisabeth, den engeln, får säga hvad hon vill, men jag kan ej
längre vänta.” Med dessa ord tog han en bok från bordet, han såg ej
hvilken, svepte kappan kring sig och gick så med lätta steg och gladt
hjerta, fram till bedragne vännens boning. Han blef ej varse den långa,
spejande figuren, som på afstånd följde honom fram till Lindmarks port,
kunde ej ana det öde, som innan aftonen väntade honom. Då han inträdt
genom porten till det hus, derifrån han jagat friden, återvände hans
obemärkte följeslagare med snabba steg, samma väg han kommit, och gick
in i ett hus vid en gata, ej långt från Lindmarks. Detta hus tillhörde
den äldre Holmén.
”Nå,” ropade denne emot den inträdande brodren, ”hvad nytt?”
”Intet,” svarade den tillfrågade kort, ”annat än att Berg vid denna tid
sitter hos Elisabeth. Hvad tycker du om denna nyhet, Erik?”
”Den slynan! Men huru vet du det, Johan?”
”Jag såg honom just nu, med egna ögon, då han smög in från porten hos
Lindmarks.”
”Och Leonhard är borta! Är det ej skam att hon så alldeles glömmt all
ära och tro, som hon svurit sin man, och dertill en man så god, ja för
god åt en sådan varelse? Men vi skola hämnas honom och det i denna afton
till!”
”Ja det skola vi!” inföll den yngre och räckte brodren handen.
Nu blef det aftaladt, huru de skulle verkställa sin hämndplan; men som
vi tids nog få erfara den, så gå vi tillbaka till Rudolph.
Obemärkt gick han genom de mörka rummen och kom slutligen till
Elisabeths kabinett. Här brann lampan klar, och vid dess sken såg han
den älskade hvilande hufvudet emot soffans kuddar, på hvilken hon half
låg. Vid hans inträde steg hon hastigt opp och gick honom några steg
närmare.
”Välkommen!” sade hon med melodisk stämma och räckte honom handen.
Rudolph tog den och betraktade henne förvånad. Hon var svartklädd och
mycket blek, och i hennes förgråtna ögon glimmade tårar; men hon var
vacker, mycket vacker ändå, och de milda dragen buro en stämpel af
oändlig ödmjukhet, men tillika af en kärleksfull styrka. Man begriper
kanske ej detta ord, men styrkan, såväl som svagheten, kan vara
kärleksfull; detta är den enda förklaring vi kunna afgifva.
”Vi äro ensamna,” sade Elisabeth sagta, efter en lång paus, ”jag har
skickat bort barnen.”
”Tack, du älskade!” utbrast Rudolph, som nu återfick lif och känsla vid
ljudet af den kära rösten. ”Huru skall jag kunna tacka dig tillfyllest
för allt, allt?” Och han slöt henne kärleksfullt i sina armar; men
Elisabeth drog sig hastigt undan och sade, i det en svag rodnad färgade
hennes bleka kinder:
”Vi skola icke glömma, hvilka och hvar vi äro.”
”Glömma!” upprepade Rudolph och hans blick mörknade. ”Tror du jag
någonsin kunde glömma hvad jag är dig och min varma kärlek skyldig? Tror
du jag skulle vilja förolämpa dig, dig som är mig så helig? O! huru kan
du så misskänna mig?”
”Förlåt, förlåt!” bad hon svagt och sjönk full af tillit till hans
bröst.
Han tryckte henne ömt till sitt hjerta och satte sig sedan på en pall
vid hennes fötter. Der, med hufvudet hvilande mot hennes knän och hennes
händer slutna i sina, såg han med oändlig kärlek upp till henne och hans
läppar talade kärlekens hänförande språk. Hela hans väsen var så ljuft,
så innerligt, så vekt, så olikt den stolta, högdragna, hårda mannen, att
ingen som sett honom så, skulle kännt igen honom. Berusad, förbländad
lyssnade Elisabeth till de ord, som melodiska och lockande, lik flöjtens
toner, gingo öfver hans läppar och söfde hennes hjerta och samvete till
ro. Hon glömde allt, glömde hvem hon och hvem han var, glömde sin pligt,
sina sorger och qval, glömde hela jorden, för hans åsyn, för de varma,
eldiga blickar, hvarmed han såg henne djupt i ögat. De vaggade sig i ett
saligt rus, under hvilket de glömde tiden och timmarne, huru de skredo i
hastig fart framåt. Rudolph låg nu knäböjd vid Elisabeths fötter och
hennes hufvud hade sjunkit på hans axel. Så slutna i hvarandras armar
och med en brinnande afskedskyss på de ungdomligt friska läpparne,
hvilade de stumma ett par minuter. Då öppnades dörrn hastigt, men sagta,
och Leonhard stod på tröskeln. En mörk eld flammade i hans ögon, vid den
syn som mötte honom, och han tryckte hårdt de sammanknäppta händerna
emot sitt nästan bristande hjerta.
”Det är då sannt,” sade han sagta och med graflik röst, så hemsk och
förändrad lät den, ”det är då sannt, hvad jag ej velat tro, jag är då
gäckad och bedragen af dem jag mest älskat.”
Efter ett par ögonblick trädde han dock lugnt och stilla fram i rummet.
”Gå!” sade han långsamt, men bestämdt till Rudolph, som vid hans åsyn
rest sig opp och nu blek, men med hårdt sammanbitna tänder och hotande
blick, stod med korsslagna armar framför soffan, på hvilken Elisabeth
sjunkit sanslös vid sin makes inträde. ”Gå, jag vill vara ensam med min
hustru.”
”Jag går ej!” sade Rudolph trottsigt, och stod qvar utan att röra sig.
”Gå dock,” sade Leonhard till det yttre lugnt, ”jag egde rätt att
befalla, men för det förhållande, som en gång varit mellan oss, så _ber_
jag ännu engång: gå!”
”Jag går ej! Jag blir qvar för att beskydda _henne!_”
”I sin makes hus behöfver hon intet skydd utom hans,” sade Leonhard och
en lätt rodnad färgade hans höga panna.
Stumma stodo de ett par minuter och sågo dystert och väntande på
hvarandra. Ingendera ville vika för den andre. Då tog Leonhard några
steg närmare sin maka och sade med en röst, som skulle vara lugn, ehuru
den grufligaste sinnesrörelse skälfde i den: ”Då är det väl jag som
skall vika, och jag gör det!” Med dessa ord tog han sin ännu sanslösa
maka på sina armar och bar henne långsamt mot dörrn till ett
närgränsande rum. Men knappt hade han rört vid låset, innan en tung hand
hindrande lade sig öfver hans, och Rudolph stod vid hans sida.
Leonhard stannade. Hans blick var eld, hans andedrägt tung och
flämtande, men ännu stod han stilla. ”Menniska,” sade han omsider med en
ton och blick, för hvilken den andre studsade och drog sig undan, så
hemsk och hotande var den, ”låt mig gå, och mana ej i evighet fram
djefvulen i mig!”
Obehindrad fick han nu aflägsna sig med sin börda och Rudolph hörde i
nästa rum, huru regeln drogs för dörrn. Sedan han några minuter stått
stilla, slog han den knutna handen för pannan och störtade bort.
Imellertid lade Leonhard, darrande af sinnesrörelse, sin ännu sanslösa
maka på en soffa och började att gnida hennes händer och tinningar, för
att sålunda återväcka henne till lifs. Han ville ej tillkalla någon, på
det att man ej skulle finna så alldeles stor orsak till undran. Midt
under dessa hans bemödanden med Elisabeth, nåddes hans öron af
besynnerliga ljud. Det föreföll som om tätt under fönstret till samma
rum, der han var, några raska karlar brottats, och stundom hördes några
qväfda rop; men om det var nödrop kunde Leonhard ej fatta. Bestört
sprang han till fönstret och såg då klart, belyst af månans strålar en
karl lik Rudolph just i detta ögonblick störtas omkull af tvenne stora,
grotta, oformliga qvinnogestalter, synbarligen endast förklädda, såg en
af dem springa upp på den slagnes bröst der hon ett par gångor hoppade
upp och ned, och såg de häftiga, ehuru ej af ett nödrop åtföljda,
sprittningarna af honom, som blef trampad lik en mask. Mera såg han ej.
Han störtade ut.
”Hjelp, rädda!” skrek han med en röst som domsbasunen, ”här är mord å
färde.”
Vid detta rop lemnade de båda furierna sitt offer och rusade bort, och
snart infunno sig andra personer, som kommo till stället dels af
nyfikenhet, dels af medlidande. Rudolph, som emedlertid förlorat
sansningen blef med största omsorg buren hem till sig. En läkare
eftersändes i största hast och då han såg den liflösa, blodiga
gestalten, skakade han allvarsamt hufvudet och sade betydelsefullt:
”Han är illa slagen, bröstbenet är bräckt och krossadt.”
Leonhard återvände till sin maka och lyckades snart att återväcka henne
till sans. Hvad som sedan tilldrog sig mellan dem, vet endast Han, för
hvilken allting är uppenbaradt; men att en fullständig bekännelse och
försoning egt rum, kunde man dock läsa i Elisabeths förgråtna ögon, och
i det milda, sorgliga och undergifna draget i Leonhards ädla, nu mer än
någonsin vackra anlete, då de, efter att i tvenne dygn hafva varit
instängda ensamna i sina rum, åter trädde ut ibland menniskor.


Mötet.
”O kärlek jords och himmels under,
Du salighetens andedrägt!”
~Tegnér.~

”O jag vill, jag skall besöka honom!” sade Elisabeth en dag till sig
sjelf, i det hon mot sitt hjerta gömde en liten biljett, der det med
darrande hand stod skrifvet:
”Min älskade! Har du alldeles glömmt din arme Rudolph? O han dör af
längtan efter dig, och du lemnar honom så utan tröst och hugsvalelse,
midt under hans grymma plågor. Kom, o kom till mig, om blott på ett
ögonblick, att jag får se och höra att du ännu älskar mig.”
”Jag måste besöka honom, kosta hvad det vill!” upprepade Elisabeth
bestämdt. ”Det är min pligt, ty det är ju för mig han lider. O du grymma
Leonhard, hvarföre skulle du hämnas så hårdt?”
Elisabeth trodde som alla, andra i ... att det var Leonhard som låtit så
handgripligt tukta Rudolph för hans förräderi emot vänskapen. Imellertid
kunde ingen vara mera oskyldig dertill än han, det visste de båda
bröderna Holmén alltför väl, ehuru de visligen tego.
Mot aftonen denna dag, kastade hon en lätt schal öfver hufvud och axlar
och gick så hastigt, men försigtigt utför gatan och bort till det hus,
Rudolph bebodde. Obemärkt, som hon trodde, lyckades hon att lemna sitt
hem och kom snart fram dit hon ämnat sig utan att möta någon lefvande
varelse. Tyst och sagta smög hon uppför de mörka trapporna och in i
tamburen. Hon kände väl rummen i detta hus, men i hans hade hon aldrig
varit. Sagta, med svigtande knän och klappande hjerta, trefvade hon sig
fram i mörkret och stod slutligen vid en halföppen dörr, derifrån ett
svagt ljussken utgick. Den medikamentslukt, som derifrån trängde sig
emot henne, öfvertygade Elisabeth, att det var sjukrummet; men hon
vågade ej inträda, ty hon visste ej om han var ensam, oaktadt den djupa
stillheten derinne. Med återhållen andedrägt lyssnade Elisabeth, då en
djup suck, som af hopplös längtan, nådde hennes öra och följande ord,
uttalade med en sorglig, klagande och svag stämma:
”Hon kommer ej! Hon bryr sig ej om mina qval, mina lidanden, hon har
glömmt, har öfvergifvit mig, mig som så älskar, så tillber henne! O
Elisabeth! Visste du huru jag lidit, och huru ändå midt i plågan jag
funnit tröst och styrka i hoppet på din kärlek, så skulle du ej så grymt
hafva öfvergifvit mig. Nu först, se’n jag ser, att du ej mera älskar
mig, nu först äro mina plågor lika helvetets qval. O hur det bränner och
svider i mitt hjerta, i mitt arma krossade bröst. Gud, gud låt mig dö!”
”Nej lef,” hviskade det sagta, och ett par lena läppar vidrörde lätt
hans brännande panna, ”lef för henne, som älskar dig högre nu än förr!”
”Elisabeth,” utbrast den sjuke gladt och slöt den älskade i sina svaga
armar, ”du är då här! Du älskar mig då ännu! Huru lycklig är jag ej,
hvad är allt mitt lidande emot denna sällhet!”
Elisabeth satte sig på sängkanten med hans båda afmagrade händer slutna
i sina. Med djup sorg betraktade hon honom. Hans manligt vackra ansigte
var blekt, nästan askfärgadt, kinderna infallna, ur de djupt liggande
ögonen strålade en underlig eld och kring den hårdt sammanpressade
munnen lekte ett leende fullt af en underbar blandning af trots och
ödmjuk undergifvenhet, nu förenad med en tacksam glädje. Imellertid
tycktes han lida mycket, andedrägten gick tung och väsande öfver de
bleka läpparne, bröstet häfde sig långsamt, men högt, och stundom
skakades hela hans väsen af en våldsam hosta. Elisabeth såg den
förändring den kraftiga gestalten undergått och hennes ögon fylldes af
tårar. Rudolph varseblef dessa tårar och kysste dem bort, med ett ömmt,
men smärtfullt leende.
”Gråt icke!” bad han. Väl är jag blott en skugga af hvad jag varit, och
återfår troligen aldrig mera min fordna styrka och helsa; men hvad gör
det, blott du älskar mig; din kärlek gör mig så rik, sjelfva plågan
förljufvas af den, och jag glömmer allt. Du älskar mig ju lika som
förr?”
”Högre!” snyftade Elisabeth. ”Men hvad det är hårdt att du skall lida
för min skull! Obarmhertige Leonhard, kunde ej en mindre hämnd
tillfredsställa dig!”
”Säg icke så!” sade Rudolph och en svag rodnad färgade, vid tanken på
Leonhard, hans bleka anlete. ”Anklaga icke honom! Jag var honom skyldig
lifvet, ty han frälsade det engång, han återtog sin fordran och i högre
mått ändå, ty han beröfvade mig helsan, utan hvilken lifvet ej eger
värde. Nu är jag honom intet skyldig och kan utan förebråelse älska dig,
du hulda engel, som han också rövat ifrån mig; ty Gud har skapat oss för
hvarandra, det säger oss ju hvarje tanke, hvarje känsla i vår själ.”
”Ack ja! Jag älskar dig, dig och ingen annan på jorden!” sade Elisabeth
varmt och hon trodde så sjelf i detta ögonblick af sinnesrörelse.
Länge sutto de så, samtalande om hvad som var deras hjerta kärast.
Slutligen uppsteg Elisabeth och beredde sig att gå.
”Skall du lemna mig re’n?” frågade den sjuke sorgligt.
”Jag måste, jag kan ej dröja längre.”
”Huru lång blir ej natten för den ensam lidande! O, att du ej behöfde
lemna mig!”
”Jag lemnar dig ej,” sade Elisabeth ömmt, ”mitt hjerta, min själ är hos
dig; det är blott kroppen som jag för till dem.”
”Så gå då, jag skall lefva af ditt minne och i hoppet att se dig åter.
Du kommer ju hvarje afton till din arme Rudolph?”
”Jag kommer,” sade hon och försvann samma väg hon kommit.
Snart befann sig Elisabeth åter nere på gatan lika obemärkt som hon
kommit, men knappt hade hon gått några steg framåt, innan hon tyckte sig
i det allt mera tilltagande mörkret se en skugga, som troget följde
henne helt nära. Med klappande hjerta och en hemsk känsla såg Elisabeth
detta och fördubblade sina steg, men skuggan följde efter, tills den
hastigt helt nära hemmet vek förbi henne och försvann. Elisabeth andades
lugnare. ”Gud ske lof,” tänkte hon, ”det var då ingen spion, utan en
oskyldig menniska.” Hon kom hem. I deras vanliga samlingsrum satt
Leonhard, omgifven af alla barnen, för hvilka han berättade roliga och
lärorika historier. Ett moln af smärta och vemod sväfvade dervid öfver
hans vackra panna, och med illa dold likgiltighet fortsatte han den nyss
började berättelsen, som dock gjorde stort nöje och emottogs med högt
jubel af hans små kära åhörare. Barnens glädje gjorde ett djupt och
sårande intryck på Elisabeths hjerta, som förebrådde henne den
likgiltighet, hon på en tid visat dessa sin själs älsklingar. Stum gick
hon förbi den glada kretsen, och in i sitt kabinett. Leonhards blick
följde henne sorgsen, och då hon var borta tänkte han: ”Hon hade rätt då
hon sade _honom_, att endast hennes kropp är hos oss; ty själen, den är
död för allt hvad hon fordom älskat.” Han försjönk derefter i så djupa
och bittra tankar, att hela berättelsen blef afbruten och först barnens
gälla rop: ”mera, söta pappa, mera! Huru gick det se’n?” förmådde väcka
honom åter till känsla af det närvarande, och lät honom äfven känna att
det var omöjligt att nu fortsätta historien.
”I morgon skall jag berätta mera för er,” sade han vänligt men
allvarsamt, ”i dag kan jag det ej. Dessutom är det långt lidet på
qvällen, det är bäst, att I gån till Maja, hon hjelper er till sängs.”
Dermed kysste fadren ömmt deras hvita pannor, tyst i sitt hjerta
välsignande dessa sina älsklingar. Barnen gingo till hvila, men kunde ej
på länge somna för oron och gissningarne om utgången på den afbrutna
berättelsen.


Dödsbädden.
”Lik äolsharpans stilla sammanklang,
När strängen sprang,
Och vinden blott försvunna tonen saknar:
Så blifve ock från kylans rymd min gång;
Så klinge sång
Vid blommans bädd då hon i Eden vaknar.”
~Atterbom.~

Många veckor förgingo. Hösten var åter inne med sin mörka, mulna himmel,
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Den Fallna: Berättelse - 07
  • Parts
  • Den Fallna: Berättelse - 01
    Total number of words is 4371
    Total number of unique words is 1515
    33.9 of words are in the 2000 most common words
    45.5 of words are in the 5000 most common words
    50.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Den Fallna: Berättelse - 02
    Total number of words is 4681
    Total number of unique words is 1643
    32.1 of words are in the 2000 most common words
    44.0 of words are in the 5000 most common words
    47.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Den Fallna: Berättelse - 03
    Total number of words is 4623
    Total number of unique words is 1570
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    43.8 of words are in the 5000 most common words
    48.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Den Fallna: Berättelse - 04
    Total number of words is 4658
    Total number of unique words is 1474
    32.4 of words are in the 2000 most common words
    43.1 of words are in the 5000 most common words
    47.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Den Fallna: Berättelse - 05
    Total number of words is 4752
    Total number of unique words is 1464
    32.4 of words are in the 2000 most common words
    43.2 of words are in the 5000 most common words
    48.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Den Fallna: Berättelse - 06
    Total number of words is 4701
    Total number of unique words is 1410
    34.4 of words are in the 2000 most common words
    46.3 of words are in the 5000 most common words
    50.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Den Fallna: Berättelse - 07
    Total number of words is 4860
    Total number of unique words is 1371
    35.1 of words are in the 2000 most common words
    47.3 of words are in the 5000 most common words
    50.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Den Fallna: Berättelse - 08
    Total number of words is 4683
    Total number of unique words is 1474
    34.5 of words are in the 2000 most common words
    45.6 of words are in the 5000 most common words
    50.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Den Fallna: Berättelse - 09
    Total number of words is 4765
    Total number of unique words is 1606
    31.6 of words are in the 2000 most common words
    42.6 of words are in the 5000 most common words
    46.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Den Fallna: Berättelse - 10
    Total number of words is 4747
    Total number of unique words is 1512
    32.3 of words are in the 2000 most common words
    43.0 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Den Fallna: Berättelse - 11
    Total number of words is 4852
    Total number of unique words is 1360
    35.0 of words are in the 2000 most common words
    44.8 of words are in the 5000 most common words
    49.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Den Fallna: Berättelse - 12
    Total number of words is 333
    Total number of unique words is 207
    55.9 of words are in the 2000 most common words
    60.1 of words are in the 5000 most common words
    63.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.