Den Fallna: Berättelse - 03

stolte mannen så mild och rörd af sångens ande; Elisabeth hade aldrig
sett honom sådan. Andlös lyssnade hon till hans musik, fruktande att
förlora en not af den. Åter uppsteg samma dödande ångest, som hon kände
på balen; det var, som hade hon anat en annalkande stor fara, den hon ej
kunde motstå, eller undvika. Hopknäppande händerna, utsträckte hon dem
bedjande emot Rudolph; men han, sittande med profilen vänd åt henne och
den lifliga, svärmande blicken riktad mot höjden, såg det ej. Med
hänförande skönhet och en lindrig sväfning på rösten, fortfor han med
allt renare, allt klarare stämma att sjunga. Han hade öfvergått från de
enkla sångerna till toner af Veber, Rossini och Meyerbeer, skickligt
flätade om hvarandra, bildande sålunda ett tjusande och berusande helt.
Med hvarje ton som steg, steg äfven oron i Elisabeths bröst, hon tyckte,
som om en oändlig smärta fattat och sammanpressat hennes hjerta. I
krampaktig ångest tryckte hon händerna mot sitt flämtande bröst och
böjde hufvudet djupare, gömmande anletet emot divanens kuddar.
I detta ögonblick öppnades dörrn och Ferdinand inträdde, allvarlig och
tyst som vanligt. Frågande och förvånad blickade han först på den för
honom okände Rudolph och sedan på Elisabeth, som upplyftat sitt bleka,
och nu af tårar öfversköljda, ansigte. Äfven Rudolph hade uppstigit och
såg misslynt på den obekante störaren af hans fantasier. Vänligt och
nästan gladt helsade Elisabeth sin kusin välkommen, och presenterade
Rudolph och Ferdinand för hvarandra. Kallt och afmätt helsade de båda
männen hvarandra nu för första gången; en dunkel aning sade dem, att de
ej skulle stämma öfverens, att de skulle komma att stå i vägen för
hvarandra. Sedan aflägsnade sig Elisabeth på en stund och då hon
återvände med den lilla, som nyss vaknat, var hon åter lugn och glad.
Med barnet på sina knän, satte hon sig nära Ferdinand, som om hon endast
hos honom kännt sig lycklig. Gladt samtalade hon nästan endast med honom
och jollrade med den lilla, glömmande att Rudolph fanns till. Efter en
kort stund aflägsnade han sig allvarsam och misslynt, ej aktande
Elisabeths önskan, att han skulle qvardröja, tills hennes man hemkom.
När han var borta, såg Ferdinand forskande på Elisabeth, i det han
frågade likgiltigt: ”hvad tycker du om din mans vän?”
”Som sådan måste jag väl tycka om honom,” svarade hon leende, ”också
eljest behagar mig hans enkla väsende ganska mycket. Än dig då?”
”Inte alls! Jag kan inte med dessa varelser, som anse sig så mycket
högre än alla andra, som med en viss likgiltighet se så föraktfullt ned
på allt och alla omkring sig. Ofta har det förefallit mig som om denna
ovilja vore ett bevis på min egen, ännu okufvade fåfänga, men jag kan ej
öfvervinna den.”
”Jag tror dock, att du gör Rudolph orätt. Icke har jag sett honom visa
förakt mot någon.”
”Kanske! Hvem är också jag, att jag understår mig dömma mina
medmenniskor?” sade han, med en ödmjukhet, som djupt rörde Elisabeth.
* * * * *
Det var en vacker solig morgon i slutet af April. Elisabeth stod framför
toiletten i sin sängkammare, behagfullt ordnande sina ljusa lockar. På
en stol invid, satt Virginia, ömt betraktande vännens vackra, glada
anlete. Hon hade kommit, för att taga Elisabeth med sig på promenad i
den sköna morgonstunden. Snart var Elisabeth klädd och de gingo. På
gatan mötte de Rudolph. Han var klädd i en svart pels-surtoute och en
mörkröd sammetsmössa med svart bräm. Gladt helsande, erböd han sig att
göra damerna sällskap. Hans anbud blef med skämt antaget och arm i arm
gingo nu de tre unga menniskorna genom de snölösa, men lätt tillfrusna
gatorna. Deras samtal flöt lätt och gladt, och mångengång hördes alla
tre uppgifva ett hjertligt skratt. Så kommo de sluteligen fram till
elfstranden; på detta ställe sluttade den brant ned mot floden, som ännu
här var hårdt tillfrusen, och bildade på detta sätt en temmeligen hög
backe.
”Ack! hvad det vore roligt att åka kälke här utföre,” utropade Virginia
gladt. Elisabeth instämde i hennes önskan, men med en anmärkning öfver
det opassande i att så midt på dagen öfverlåta sig åt detta nöje i en
stad.
”Deri finner jag intet tadelvärdt,” sade Rudolph, ”och om mamsell Holmén
önskar det, skall jag genast skaffa oss kälke?”
”Ack ja, ja!” utbrast Virginia, klappande händerna i barnslig glädje.
Rudolph log och sprang bort.
Efter en stund återvände han med en liten grönmålad kälke. ”Nå väl mina
damer, sätten er här!” sade han andtruten, ”jag skall stå bakom och
styra.”
Elisabeth satte sig först, trots Virginias protest deremot, och tog
henne i famnen; Rudolph stod bakom, och så bar det af utför den hala
backen. Långt fram på isen stadnade kälken och de stego ur, hvarefter
Rudolph ensam drog den uppför backen åter. Så foro de flere gånger och
alltid lyckligt, tills kälken sluteligen välte och Virginia blef sanslös
liggande på den nästan glatta isen. Hon hade slagit sitt hufvud i
fallet. Stunden var ej den trefligaste. På knä, med Virginias hufvud i
sin famn, baddade Elisabeth hennes panna och tinningar med snö. En djup
ängslan hade fattat henne och vid åsynen af vännens bleka anlete, kunde
hon ej förhindra några heta tårar att falla på det hufvud, som hvilade i
hennes sköte. Rudolph såg det.
”Du gråter!” utbrast han hastigt, ängsligt fattande hennes båda händer
mellan sina. ”Sörj ej, goda, älskade Elisabeth, hon vaknar nog igen.”
”Gud gifve det! Men huru få henne härifrån?”
”Huru? om ej annorlunda, så skall jag bära henne på mina armar.”
”Det blir långt. Men om man skulle få en vagn.”
”Den kan fås. Jag springer genast; efter några minuter är jag åter.”
Han skyndade bort. Elisabeth blef ensam med den afsvimnade; som hon dock
efter många försök lyckades återkalla till sans igen. Virginia öppnade
ögonen och satte sig upp, men var ännu helt yr efter fallet. Snart
anlände Rudolph med sin vagn, de satte sig alla tre deruti och så bar
det af sagta mot hemmet.
* * * * *
Ifrån denna dag voro Elisabeth och Virginia ofta tillsammans. Den vackra
våren lockade dem att dageligen företaga promenader, på hvilka Rudolph
nästan alltid var dem följaktig, då Leonhard deremot sällan hade tid att
vara med. Ofta också foro de ut att åka alla tre, och då Elisabeth bad
sin man göra dem sällskap, kunde han vanligen ej komma, utan anförtrodde
sin hustru i Rudolphs vård och beskydd, och blef hemma, skötande sina
vidsträckta affärer. Vanligen var det Rudolph, som kom att i sin vackra
landau, förespänd med tre lifliga, appelkastade hästar, afhemta de båda
vännerna. På detta vis uppstod snart ett varmare förhållande mellan
dessa tre. Äfven Ferdinand besökte dem oftare nu än förr, men efter
hvarje gång tycktes Rudolph och han mindre tåla hvarandra; det var ett
hemligt groll, ett hat som ofta gaf sig luft i bitande infall och ord
som sårade och stötte.
En afton sutto de åter alla samlade kring divanbordet; endast Leonhard
saknades nu som vanligt. Rudolph läste; det var ”_Hemmet_” — denna
vackra målning ur hvardagslifvet — just der förf. skillrar Sara, denna
Sara, så rikt lottad och dock så fattig på själens sanna skönhet,
godheten. Med blandade känslor, men med samma intresse, lyssnade alla i
den lilla kretsen till den älskeliga författarinnans ord; äfven lilla
Helena satt mellan Ferdinand och sin mor, mot hvars knän hon lutade sitt
täcka hufvud, lika uppmärksamt lyssnande som de andra. Efter en timmas
läsning satte Rudolph bort boken, i det han med ett slags hån i ton och
blick sade:
”Jag vet ej hur man i romaner, dylika som denna, kan finna gift och
förderf; och dock är jag säker att t. ex. pietisterna anse den för ett
djefvulens foster, värdig samma ära, som vederfarits många andra böcker,
nemligen att brännas.”
”Pietisterna äro inga bokförstörare,” sade Ferdinand kallt, ”dessutom se
de ej spöken, der inga finnas, och en bok, så oskadlig som denna, kan
aldrig fördömmas af en aldrig så litet upplyst menniska.”
”Och dock hafva de uttalat förkastelsedomen öfver många förträffeliga
arbeten; att börja med den nya Svenska psalmboken och Hagbergs med
fleres predikningar, de der blifvit ett rof för lågorna.”
”Det var ett verk af öfverspända, svärmande ideer och måste, ehuru jag
ej vill försvara det, bedömmas skonsamt.”
”Hvarföre, om jag får fråga? Herrar pietister äro ej de mest skonsamma
emot andra, men blir det fråga om deras egna svagheter, då äro de genast
färdiga att göra anspråk på den christeliga barmhertigheten.”
”Ja, emedan hvarje svärmare, ehuru beklagansvärd, dock är värd aktning
för sitt sträfvande; huru mycket mera den, som af sin brinnande kärlek
för religionen blifvit ledd för långt i sitt nit?”
”Bah!” sade Rudolph föraktligt i det han uppsteg och satte sig vid
pianot, ”jag kan ej tåla dessa svärmare.”
”Och dock är äfven ni en svärmare!” sade Ferdinand halft leende.
”Jag, en svärmare!” utropade Rudolph i det han hastigt vände sig om.
”Ja, ni som alla andra.”
”Och hvari består då mitt svärmeri, om jag får fråga?”
”I drömmar, i djerfva, vågsamma drömmar, drömmar om en sällhet, stor men
brottslig, förbjuden. Tro mig jag känner dem.”
Rudolph spratt till vid dessa halfhögt hviskade ord och bleknade djupt.
En blick af oändlig bitter smärta, blandad med hat, träffade den
talande; derefter vände han sig bort och började spela ett vildt,
bullrande stycke.
Emedlertid sutto de öfriga allvarsamma och tysta, och en viss
förstämning hade bemäktigat sig dem. Men med de gladare, fridfullare
toner, till hvilka Rudolph småningom öfvergick, återvände lugnet i deras
hjertan. Lilla Helena uppsteg och smög sig bort till den spelande, på
hvars stol hon uppklättrade och slog armarna om hans hals, då han
upphörde att spela.
”Du är så snäll;” sade hon, räckande honom sin lilla mun att kyssa. ”Jag
måste hålla af dig.”
Han tog barnet i sina armar och smekte det innerligt.
”Du håller af mig också, men hvarföre?” frågade hon.
Rudolph lutade sig ned och hviskade något till den lilla.
”Ack så roligt!” utbrast Helena, ”du håller af mig för det jag liknar
mamma, du håller då af henne med?”
Dessa barnets ord nådde Elisabeths öra, men hon låtsade ej höra dem,
utan fortsatte sitt samtal med Virginia, som ingenting märkt. Ferdinand
hade äfven hört Helenas utrop och lyssnade till svaret, men det bestod
blott i en kyss som förseglade den lilla munnen.


Lustfärden.
”Tro ej hoppet! O, jag vet ett bröst,
Grymt bedåradt af dess falska röst:
Löfte fick det blott om sälla öden,
Kämpar nu med smärtorna och döden.
Tro det icke! Hellre lyft ditt hopp
Opp, opp!”
~Böttiger.~

Midsommaraftonen var inne. Dagen var ovanligt varm och herrlig, det var
en af dessa i norden så onämnbart ljufva, då hvarje sorg tycks upplösa
sig i sällhet och njutning, då solens glöd synes smälta all hårdhet, all
is i hjertat, och man vid hvarje sagta vindfläkt känner sig kringhvärfd
af balsamiska ångor, så sköna, så lifvande. Ej under om på en sådan dag
hjertat känner sig styrkt och öppet för alla glädjande intryck, om det
längtar ut från qvalmet och qvalet i en stad, för att i det gröna njuta
sommarens herrligaste fest, den sköna, sanna blomsterfesten, och, för
att tillfredsställa denna längtan, för ett ögonblick glömmer det
evinnerliga sträfvandet för födan och kläderna. Äfven bonden firar
midsommarn med lusteldar, vid hvilka bygdens ungdom roar sig hela den
sköna sommarnatten igenom, med lek och dans, och vid hvarje stuga resa
sig löfträn, för dagen, för stunden planterade.
Invånarena i det goda ... beslöto äfven, vid åsynen af den vackra dagen,
att roa sig i det gröna. I följd af detta beslut föranstaltades i
största hast en båtfärd ut till en ö, belägen en mil ut i sjön. Der
skulle midsommaraftonen, natten och dagen firas i landtlig oskuld.
Klockan fem om aftonen vandrade således noblessen i ... högtidsklädd ner
till elfstranden, för att derifrån i tre löfklädda slupar begifva sig
till ön. I den slup, der Elisabeth satt, befunno sig äfven hennes man
och barn, samt Rudolph och Ferdinand, äfvensom Virginia och hennes
föräldrar och syskon. Ferdinand hade till Elisabeths stora glädje
erhållit tillstånd att tillbringa sin midsommar hos henne och hennes
man. Om hans närvaro var kär för Elisabeth, tycktes den vara det så
mycket mindre för Rudolph, som med tilltagande köld och ett visst förakt
bemötte den anspråkslöse, redlige presten, som dock ej på minsta vis lät
det bekomma sig, hvilket åter just tycktes ännu mera uppreta den andre,
så van att se sig och sin vilja afgöra allt. I dag tycktes isynnerhet
deras ställning till hvarandra vara fiendtlig och besynnerlig, det var
som om en osynlig magt å ömse sidor äggat dem till strid. Ferdinand var
dock lugn, Rudolph deremot häftig och bitter. Ej utan oro åhörde
Elisabeth detta gnabb mellan dessa båda för henne så käre, och ofta
blandade hon sig medlande i deras ordtvister. Endast hon såg i dessa en
djupare grund än de andra, som blott logo och förundrade sig öfver desse
män, eljest så lugna och kalla, som det tycktes, och dock så häftiga, då
de kommo i hop. Eljest var hon i dag mycket orolig; Virginias ovanliga
glättighet fann nu intet genklang hos henne. Virginia var, som sagt, i
dag ovanligt glad, hon skämtade och lekte med lilla Helena och Otto och
alla de andra på det behagligaste. Rudolph hade ännu ej sett henne så
vacker, och egnade henne derföre mera uppmärksamhet än vanligt, hvilket
tycktes bemärkas ej allenast med nöje af Virginia sjelf, som, om man
vill bekänna sanningen, på en tid fann sig allt mera dragen till den
stolte, riktbegåfvade mannen, utan äfven af hennes föräldrar. Endast
Elisabeth gaf ingen akt derpå utan satt tyst, försjunken i sig sjelf.
Så foro de sakta framåt. En svag vind fyllde de hvita seglen, krusade
lätt fjärdarne och spred en angenäm svalka. Det var så fridfullt och
ljuft. Då föreslog Leonhard att Elisabeth och Rudolph skulle sjunga och
han sjelf blåsa flöjt, på hvilket instrument han egde temmelig
färdighet. Alla förenade sig i denna önskan och Rudolph och Elisabeth
stämde upp. Det var en sann njutning att höra dessa stämmor, så rena, så
fylliga och klara, förenade i klingande toner höjas och sänkas och
tillslut i en mild susning, lik en andehviskning, dö bort.
Alla sutto stumma en stund, sedan sången upphört, men snart bådo flere
röster: ”sjungen, ack sjungen än!”
Rudolph tog guitarren, som låg bredvid honom, preludierade och sjöng
sedan ett soloparti ur Meyerbeers ”Robert le diable”. Han satt midt emot
Elisabeth och den mörka blicken ur de brinnande ögonen träffade henne
ofta med ett sällsamt uttryck, en blick, för hvilken hon måste nedslå
sin. Slutligen vågade hon ej mer se opp af fruktan att träffas af dessa
flammande lågor, men det dämoniskt tjusande i musiken gjorde samma
underbara, ångestfulla intryck som förr, på hennes själ. Äfven Virginia
skakades sällsamt af dessa toner, det var beundran, förtjusning, och
kanske ännu något annat, som uppfyllde hennes bröst med outsäglig
sällhet.
Så hade en half timme förflutit under sång och musik och äfven Rudolph
hade tystnat, då åter någon begärde en sång till. Då räckte Rudolph
guitarren åt Elisabeth i det han sade: ”var god och spela; skola vi ej
sjunga den vackra duetten: ”Högre mot sanden?”” Men Elisabeth sköt sagta
ifrån sig instrumentet.
”Jag kan icke sjunga,” sade hon med nedslagen blick. ”Låt Virginia göra
det, hon sjunger den bättre än jag.”
Rudolph såg skarpt på henne, derefter vände han sig till Virginia och
sade: ”Ni hörde er kusins dom, mamsell Holmén! Vill ni vara god och
besanna hennes ord?”
”Det skulle bli mig svårt,” svarade Virginia leende, ”men jag skall
bjuda till att söka fylla hennes plats, så godt sig göra låter.”
”Hvarföre säger du så Virginia?” inföll fadren missnöjd, ”du har nog en
så vacker röst som någon, och sjunger lika bra som Elisabeth, tycker
jag.”
”Skäm ej bort mig pappa, genom att jemföra mig med Elisabeth,” sade
dottren rodnande öfver fadrens ord, dem hon med rätta ansåg opassande.
”Hennes like, så i sång som annat, finnes ej så lätt; dessutom uppnår
lärjungen sällan sin mästare.”
”Kanske detta sällsynta fall inträffat med er,” sade Rudolph med en
blick af välvilja på den anspråkslösa flickan.
Djupt rodnande för denna blick, hvars uttryck hon missförstod, emottog
Virginia nu guitarren och började med sväfvande röst sången. Hon hade
aldrig sjungit för Rudolph och en obestämd känsla, som lät henne önska
att nu kunna göra det bra, verkade också, att hon ännu aldrig sjungit
bättre. Med tillfredsställelse kände hon det sjelf, och då Rudolph vid
duettens slut föreslog en annan sång, samtyckte hon glad.
Så hade under sång och musik vägen blifvit tillryggalagd och innan de
visste ordet af, låg slupen vid en liten stenlaggd brygga, i skuggan af
den tätt albevuxna stranden. Med ett jublande hurra stego de i land och
började en vandring i små grupper inåt skogen, som bestod af vackra,
lummiga björkar, aspar och rönnar, i hvilkas toppar vaktlar, bofinkar
och andra sångare slogo sina glada driller. Under utrop af beundran och
nöje trängde sällskapet längre fram i den vackra skogen. Äfven Elisabeth
kunde ej motstå naturens ljufhet, för hvilken hennes sinne öppnade sig,
och de mörka aningarna trädde i bakgrunden. Glad, som ett barn, sprang
hon med en af sina små vid hvardera handen bort från de andra; hon
skulle söka blommor åt dem. Alla sågo leende efter den unga modren, då
hon försvann mellan träden; endast Rudolph, som vid landstigningen
bjudit Virginia armen, blickade mörkt efter hennes lätta, flyende
gestalt. Efter några minuter kallade ett gladt rop de öfriga att följa
henne, och då de ifrigt trängde genom skogen, sågo de henne stå med
barnen på en stor öppen plats, omgifven af höga trän, mellan hvilkas
stammar vexte en oändlig mängd nyponbuskar, nu fulla af blommor, hvilka
spredo en balsamisk ånga öfver den jemna slätten.
”Se’n hvilken upptäckt jag gjort!” ropade Elisabeth emot de ur skogen
framträdande, ”passar ej denna vackra plan till en danssal i det gröna?”
Alla funno upptäckten förträfflig, en fiol framskaffades och någon af
herrarne spelade upp en munter polska. Alla skrattade, togo i ring och
svängde muntert om. Det var lif och glädje. Elisabeth dansade mest af
alla. Det fanns ingen, som hon ej svängt om med, utom Ferdinand, som vid
dansens början dragit sig undan och Rudolph, som sedan han dansat några
hvarf med Virginia, lemnade sällskapet och försvann, utan att någon gaf
akt derpå.
Utmattad och andtruten, lemnade Elisabeth efter en stund kretsen och
smög sig obemärkt inåt skogen. Hon ville hvila en stund och sedan ensam
njuta af naturens skönhet. Länge gick hon sagta framåt. Den milda luften
i skogen svalkade behagligt hennes hals och kinder och gjöt en ljuf frid
i hennes hjerta. Det blef henne så obeskrifligt godt att vara. Hon
tänkte med ömhet på sin make, sina barn och äfven till henne sjelf gick
hennes tankar; hon tänkte och hoppades, att det skulle bli bättre,
annorlunda än det nu var, bli åter som förr, se’n hon öfvervunnit en
känsla, som stod henne ständigt i vägen. Under dessa tankar hade hon
kommit så långt, att hon ej mera hörde musiken, ej heller de dansandes
larm. Stället, der hon stod, var så vackert, kort, mjukt gräs betäckte
marken och träden stodo tätt omkring med sina hvita stammar. En lust kom
öfver henne att hvila här en stund. Hon satte sig ned på den mjuka
gräsmattan; hatten och halsduken hade hon aflagt under dansen, således
satt hon nu med blottade skuldror och lockarne sagta gungande för
aftonvinden; en hög rodnad betäckte kinderna, och ögonen, glänsande af
nöje, dröjde med beundran vid naturens älskeliga föremål. En vaktel
började plötsligt sina driller i ett närastående träd. Förtjust lyssnade
Elisabeth till den lilla sångarn, då ett hastigt prassel i skogen
tvingade henne att se sig om. Bredvid stod Rudolph med mörk blick och
rynkad panna, betraktande henne. Lugn såg Elisabeth upp till den höga,
dystra gestalten och räckte honom vänligt handen. Han tryckte den lätt
och satte sig, qvarhållande densamma sagta vid hennes sida. De tego båda
en stund, under hvilken tid Rudolph forskande betraktade henne. Åter
uppsteg ångest i hennes hjerta, hon ville draga sin hand tillbaka och
fly, men han qvarhöll den och sade dystert:
”Lemna mig ej Elisabeth, innan du besvarat en fråga som jag vill göra
dig.”
”Och den lyder?” frågade Elisabeth knappt hörbart.
”Älskar du Ferdinand, din kusin?”
”Ack jo!” utropade Elisabeth med lättadt bröst.
”Jag talar ej om en kärlek, som också med ett annat namn kallas vänskap;
det är en sann, verklig kärlek jag menar. Är det med en sådan du älskar
honom?”
”Hvad menar du?” frågade Elisabeth häpen.
”Jag menar, om du älskar honom öfver allt och alla på jorden?” svarade
han häftigt.
Elisabeth bleknade, hon förstod hans ord, men sade intet, endast heta
tårar strömmade öfver hennes kinder. Rudolph varseblef dem och en hastig
ånger uppsteg i hans hjerta.
”Förlåt, förlåt, du goda!” utbrast han och kysste kärleksfullt hennes
händer och kläder; ”men om du visste, huru den vänlighet, du visat
honom, då du ej ens låtsat märka att jag fanns till, om du visste, huru
den plågat, marterat mig, så skulle du förlåta och förbarma dig öfver
din arme Rudolph.”
Med svaga händer sökte Elisabeth befria sig från hans häftiga kyssar,
som brände på hennes armar lik eld. ”Ni glömmer hvem jag är,” sade hon
sagta och drog sig rysande undan; men Rudolph följde henne.
”Nej jag har ej glömmt det!” utropade han eldigt, ”men det hindrar mig
ej att öfver allt på jorden älska och tillbe dig, du hulda, goda engel!
Och Elisabeth: är mitt hopp för djerft, om det säger, att också jag har
en plats i ditt hjerta?”
”Förbarma dig!” frampustade Elisabeth svagt och med dödsbleka kinder.
Hon vacklade och måste stöda sig mot ett nära stående träd.
”O, jag skall göra det, jag skall förbarma mig, se’n jag först fått
höra, om jag ej bedragit mig; säg blott: ”jag älskar dig!” och jag vill
lemna dig, eller, om du vill, bära dig på mina armar genom verlden.”
”Lemna mig!” bad hon med döende röst och drog sig rysande unnan den arm,
som ville omfatta henne. ”Tänk på Leonhard!”
Vid detta namn spratt Rudolph till, han bleknade och drog sig undan; men
snart närmade han sig åter. Hans väsen var förändradt, han var nu mild,
lugn och undergifven, och en tår glänste i hans manliga öga, då han
sade: ”tror du ej Elisabeth, att jag kämpat och stridit för att qväfva
den känsla, hvars bekännelse gått öfver mina läppar i denna stund af
svaghet? men den var starkare än jag, än min vilja, jag kunde ej, kan ej
besegra den. En hård strid har mitt hjerta kämpat mellan kärleken till
dig och Leonhard, men du har segrat, du har uppsväljt all min kärlek och
lemnat honom intet öfrigt. Arme, bedragne vän! O hvarföre skulle du
rädda din sällhets mördare? hvarföre lemnade du honom ej hjelplös i den
kalla, våta grafven? ty äfven Elisabeth älskar mig, det vet jag nu,
hennes tårar sade, att hon ej älskar den förhatlige Ferdinand, hvilket
jag fruktade.”
Han hade åter närmat sig Elisabeth och fattade hennes händer, dem han
ömt tryckte till sitt bröst, under det han kärleksfullt blickade i
hennes ögon, liksom sökte han sin dom i dem. Elisabeth darrade och
vacklade; det veka, bedjande uttrycket i hans ton och blick grep hennes
hjerta och gjorde det svagt. Hon lutade sig framåt och på hennes läppar
sväfvade redan den brottsliga bekännelsen, då hastigt en röst helt nära
nämnde hennes namn, och Ferdinand framträdde ur skogen. ”Min goda
genius,” hviskade det i Elisabeths hjerta vid hans åsyn, men Rudolph
vände sig bort med en tyst förbannelse. Lugn gick Ferdinand fram till
Elisabeth, tog hennes arm och sade, i det han förde henne bort:
”Jag har sökt dig länge, ty du saknas der borta; men om du vill, så
kunna vi promenera en stund, innan vi gå till de andra?”
Elisabeth förstod det grannlaga i hans förslag och hennes hjerta blef
varmt vid åsynen af så mycken godhet, men en okuflig blygsel förböd
henne att öppna sitt hjerta för honom. Stum gick hon vid hans sida en
stund, men då han skulle föra henne till de andra, gjorde hon sin hand
lös från hans och sade sagta och bedjande: ”låt mig gå! jag vill ej vara
med de andra.”
”Som du vill!” sade han kallt, ”jag skall då föra dig till ett ställe,
der du kan hvila ostörd.” Med dessa ord återtog han hennes arm och vände
sina steg inåt skogen.
Snart kommo de till en liten äng, bakom hvilken låg en åker och invid
denna ett litet torp, öfver hvars låga tak några stora, uråldriga lönnar
höjde sina lummiga kronor. Det hela såg så fridfullt ut, upplyst af den
nedgående solens sista strålar. Elisabeth längtade dit bort, att söka
hvila för sitt trötta hufvud. Då de kommo på den lilla gården, satt der
en ung flicka, mjölkande en ko, men då hon såg våra båda vandrare, steg
hon opp och helsade med en höflig nigning. På Ferdinands fråga svarade
hon, att hon var dotter på torpet, att hennes föräldrar rest till den
två mil derifrån belägna sockenkyrkan, för att i morgon bivista
gudstjensten och tillika helsa på en nära slägting i den nejden; men att
deras enkla stuga stod till tjenst och att ”frun” icke skulle bli störd
der, ty sjelf skulle hon (flickan) gå till byn för att tillbringa natten
vid lustelden. Ferdinand och Elisabeth följde således sin vägviserska.
Den unga bondflickan var redan klädd i sina helgdagskläder; en kort röd-
och grönrandig halfylle kjortel med en halftqvarters tvärskarf i fållen,
hvita bomullsstrumpor, svarta grofva, illa gjorda läderskor, ett
scharlakansrödt kamlots lifstycke, ett svart förkläde af samma tyg och
en upp till halsen gående, med långa ärmar försedd, snöhvit, såkallad
öfverdel, utgjorde hennes baldrägt.
Med hjertlig välmening, strålande i de ljusblå ögonen och ett vänligt
leende utbredt öfver det frodiga ansigtet, införde hon Elisabeth i den
lilla löfprydda stugan. Dess väggar, golf och tak voro svarta af rök,
men bänkar, bord, stolar och sängar hvita och skurade. På en liten hylla
stodo trädkärl och några fat af lera ordentligt uppstädade, friskt
doftande granris var strödt på golfvet, och i den toma spiseln och kring
väggarne voro stora löfqvistar stuckna. Allt hade ett högtidsklädt
utseende, som innerligen behagade Elisabeth. Hon såg sig med nöje
omkring.
”Vill du bli här?” frågade Ferdinand efter en stunds tystnad. En tacksam
handtryckning var hennes enda svar. Han lemnade stugan jemte den unga
flickan, och Elisabeth blef ensam. Då tryckte hon hårdt händerna mot
sitt hjerta och en flod af strida tårar rann öfver de bleka kinderna. ”O
min Gud!” suckade hon, ”har du då alldeles öfvergifvit mig? Har du
lemnat mig ensam i detta mörker att förgås? Förbarma dig, o!” Länge gret
hon så och bad, och den bittra oron uttömde hennes krafter, så att hon
utmattad inslumrade på den hårda och torftiga, men snygga bädden. Det
var ej en lugn vederqvickande sömn, som hon njöt, utan en orolig dvala,
under hvilken hon omsväfvades af mörka, hemska drömmar. Vid midnatt
spratt hon häftigt till och vaknade; hon hade drömt en gruflig dröm, i
hvilken hon tyckte sig från en strand se alla dem, hon älskade,
uppslukas af vågorna och omkomma, utan att hon förmådde frälsa dem. Då
hon vaknade stod ångestsvetten i hennes panna och hjertat klappade i
vild oro. Det var så qvaft derinne, hon behöfde luft. Hon gick till det
enda lilla fönster, som fanns i rummet, men det kunde ej öppnas. Klädd
som hon var, smög hon sig ut och gick till skogen, som mörk och dyster
reste sig invid torpet. Natten var varm och ljus som alltid i norden vid
denna tid, men en skir dimma låg dock utbredd öfver jorden och dagg
betäckte den grönskande marken. En sagta vind susade i de höga träden
och torkade mildt ångestsvetten från Elisabeths panna. Med ljudlösa steg