Den Fallna: Berättelse - 12

”Och det är?”
”Din för evigt förlorade aktning, som jag fordom åtnjöt,” sade Elisabeth
sagta och gömde hufvudet vid sin makes bröst. ”Jag har ej förtjenat
bättre, men ack, jag kan ej lefva den förutan.”
”Nå väl!” sade Leonhard med klarnad blick. ”Långt, långt bortom hafven
finns ett land, fritt och lyckligt så mycket man kan vara det på jorden.
Der har jag beredt de mina en hamn, väl trång, men lugn och stilla. Vill
du följa mig dit? Der skall intet förakt störa vår frid, der skola vi
lefva lugnt och lyckligt för hvarandra och vårt barn. Vill du följa mig
dit?”
”Ack ja! Tag mig med! Gör med mig, hvad du vill, blott jag aldrig
behöfver lemna dig mera. O, jag är så ovärdig din kärlek.”
”Säg icke så! Vi äro alla svaga. Hvem är den bland alla jordens barn,
som ej kunnat falla, om han blifvit frestad? Men få äro de, som kunna
resa sig eller fallet, och uppstå renare än förr.”
Och de lemnade sitt fädernesland och man har aldrig hört något om dem
sedan. Menniskorna beklagade Leonhard och fördömde Elisabeth, men
Leonhard var lycklig, och Han som sade: ”_den utan skuld är han kaste
första stenen_,” Han bad for Elisabeth, som för oss alla.
~Slut.~


Eftertal.

_Genom företal plägar man anbefalla ett arbete af värde i allmänhetens
bevågenhet, ehuru ett sådant knappast behöfver något tal alls; ty det
talar tillräckligt för sig sjelft. Men ett arbete, sådant som detta,
borde då, mätt efter samma måttstock, egenteligen vara försedt både med
för- och eftertal, för att sålunda i fullt harnesk kunna bjuda
motståndarne spetsen. Dock torde all fruktan vara öfverflödig, då det
gäller ett så ringa arbete som detta, hvilket utan de ringaste anspråk
framträder i dagen. Blott ett barn af lediga stunder, ett hastverk,
begär det att icke bättre anses. Skulle dock någon välvillig läsare,
emot all förmodan, ibland det öfriga gruset finna, om ock blott ett korn
gull, skall det icke glädja någon högre än_
_Författarinnan._
------------------------------------------------------------------------