Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 09

ställt till så bra för dig. Endast en omständighet kan ju vara
beklaglig: du miste alltför tidigt din hustru!...
-- Ack ja, -- suckade patronen med en blick till himlen, -- hon gick
ifrån mig, till min otröstliga sorg! Och lemnade qvar mig ensam med min
smärta och tre minderåriga! Dem måste man uppfostra, det är fan så dyrt.
De ha inga karaktärer, de brås på modern, gunås! Dåliga anlag! Pojken är
drömmande och pjunkig, veklig och slösaktig. Han har en egendomlig
talang att skaffa mig utgifter, så ung han är. Det är med oro jag ser
hur han är i stånd att bestjäla mig för att ge skänker åt någon af de
tiggare vi ha på gården, någon af det der eländiga folket som man får
lof att föda ... för skams skull, och hvilka kalla sig våra tjenare...
-- Åh för tusan, låter det så? Hör du bror, jag har lust att komma hem
till dig -- du reser ju hem i qväll -- för att se hur du har det, några
goda råd kunde kanske jag som äldre landtbrukare ge dig.
Patronen fick en skiftning af rödt öfver sitt gula ansigte, han hostade,
morgonluften var kanhända honom för skarp, och med af ständiga
hostningar afbruten hastighet sade han, litet vänd ifrån sin vän:
-- Det är ingenting att bjuda -- bjuda gäster till, mitt hem, mitt
ungkarlshem. Neej, mitt bord är illa försedt, vi ha nu också oroligheter
med hyresgästerna -- och det blir slagt först i nästa vecka ... då, om
du behagar, är du välkommen, och jag skall vara smickrad och förtjust
att få emottaga en så ärad och så sällsynt gäst.
-- Jaså, du protesterar ... du gamle skälm, du tror du slipper! Någon
skall du ha som skojar upp dig, det märker jag. Jag följer med dig i
dag, blir några dar öfver, och dermed punkt. Åhoj, der ha vi ju
Helsingfors! Prägtigt! Fanken till bra kyrka den der röda deruppe ...
det är den ryska, jaha! Och så ståtlig Nicolaikyrkan tar sig ut
härifrån. Lite för mycket hvitt, och -- ja -- något annat fel är det
dessutom. De skulle på den der kolossala trappan satt Kasanska kyrkan
från Petersburg i stället. Löjligt med dimman, nu är alitihop dolt igen,
och man ser bara Sveaborg som midt i en ocean. Gamla ärliga fästning med
dina trefliga fängelser och murar. Skall bli fan så lustigt att andas
din präktiga surkålsluft igen!
Patronen betraktade med likgiltiga blickar hela det lifliga sceneriet
omkring dem. Dimman, som kom och gick, flyttade sig än åt höger och än
åt venster, än skymmande en, än en annan del af nejden, än förvandlande
hafvet der det var tätast besatt med klippor -- till en oändlig
vattenyta, än visande sjön bortom båken i hägrande bilder med i fjerran
seglande skepp, skutor och båtar, alla upp och ned, med masterna åt sjön
och kölarne uppåt skyarne.
Uninius visste ej hur han skulle undslippa löjtnantens besök, och det
gjorde hans lynne ej gladare... Slutligen tog han sitt parti, såg med
en artig min på sin vän och yttrade, i det han med nervös vänlighet
tryckte hans hand:
-- Efter du är naturvän, så behagar dig kanske utsigten från mina
klippor der på Hvitö ... lite kaffe med smörgås kunna vi väl bestå, om
du håller till godo, jag skall låta min karl föra hem dig till hotellet
i staden i qväll... Mitt ringa hus är för fattigt för att herbergera dig
öfver natten. Var således välkommen, bäste vän kl. 5. Vid den tiden
finner du mig der på kajen eller ombord på båten här.
Löjtnanten tackade, men helt och hållet upptagen af att betrakta den
vackra taflan omkring dem, lade han alls icke märke till patronens
snöpliga sätt att invitera honom. Dimman höjde sig nu på allvar, solen
bröt fram, klar och strålande, samt göt öfver trakten en hel flod af
ljus. Hafvet sken, de röda granitklipporna, ännu morgonfuktiga, skeno de
också, skogen, öfverglittrad af dagg, stod så vacker, och i fonden reste
sig ur den vida fjärdens sköte det täcka Helsingfors med sina breda
kajer, sina höga kyrktorn, sina gröna esplanader och sin obelisk med den
ryska fläckta örnen, hvars förgyllning girigt sög åt sig solens strålar
för att rigtigt falla i ögonen.
På stranden gick allt ytterst bullersamt till. Något af den österländska
grannens liflighet tycktes ha blifvit inympadt på iswostschikar, bärare,
hamnsluskar, fisksäljare och fiskköpare. Det skreks och svors i kapp med
ångbåtsbesättningen, gatpojkar kilade af och an, viga som ödlor,
lökryssar med sina korgar stojade ut sin vara, soldater i långa och
korta chineller och jackor flanerade af och an, det knuffades, så man
knappt kunde komma fram.
Åt söder låg Sveaborg med sina mörka vallar och dystra husrader ...
solens gyllne sken omgöt Ehrensvärds fäste och den ogästvänliga
stranden, som ingen dödlig vågar beträda undantagande den ryska vakten
med sina skarpladdade gevär.
Men högt öfver stad och land sväfvade nu dimman i form af lätta,
skiftande sommarmoln på lustfärd i det blå, fjerran förda af morgonens
ljumma, men friska bris.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Peltonen kom tjärig om händerna och svettig i ansigtet från arbetet med
båten och skulle ta itu med huggandet af strandparkens gamla, i flera
årtionden beundrade björkar, då han erinrade sig att han glömt tåget
hemma i stugan. Han kastade ifrån sig yxen och gick hemåt, klef öfver
gärdet, tog en genväg genom hafreåkern, gick längs diket och stod inom
ett ögonblick vid sin lilla halfförfallna grå stuga, hvars hopkittade
fönsterrutor och murkna trappuppgång alltför högt talade om det armod
mot hvilket man förgäfves derinne sökte kämpa.
Rundtomkring stod i yppig sommarfägring kardborre, hallon och
nässelbuskar, bolmörten frodades i husknutarne, här och der lågo större
och mindre sophögar, på hvilka fiskhufvuden och potatesskal syntes
bredvid utregnade och utslitna skodon, disktrasor och
porslinsfragmenter.
På förstuguqvisten var en hop gamla tröjor och kjolar utbredd, och på
ett tåg, spändt tvärsöfver till närmaste björk, hängde några orena
barnkläder fladdrande för vinden.
Peltonen strök sitt mörka, lockiga hår ur pannan, log mildt mot lille
Heikki, som satt i sanden och täljde en båt åt Clara, böjde sitt hufvud
för att komma genom dörren, hvilken han öppnade helt sakta för att ej
skrämma den nyfödde, som den tiden brukade sofva inne i rummet.
Stugan var mörk och upptogs till ena hälften af den stora sotiga
spiseln. Midt för fönstret stod ett bord och på golfvet framför sängen
en liten vagga, hvars medar voro borta. På kanten af den långa och breda
sängen satt hustrun, en ännu ung och vacker qvinna med en stor svart
karl bredvid sig. Han höll henne om lifvet med ena handen, med den andra
balancerade han ett téfat, hvars mörka rykande innehåll han blåste på
för att få det att kallna.
Peltonen uppfattade genast situationen. Det der hade han sett så många
gånger förut, det kunde numera icke ändras. Est-Lasse var hustrun kär,
sådana der svarta, långa karlar med ögon som kol och stora glupande
läppar äro alltid qvinfolk i smaken. Och så var han spelman och kunde
visor, det är talangen som gör sådana herrar oemotståndliga. Han söp och
slogs, det rörde henne ej, kärleken är ju långmodig och förlåter. Han
lurendrejade på sin segelbåt in förbjudet gods från Reval till
helsingforska skärgårdsbor, var djerf och lät sig aldrig fångas af
tullsnokarne, det var hans dygder. Somliga sade att han stal, men det
var måhända förtal, och ingen kunde med säkerhet säga om han varit
fast, ehuru några i allra största hemlighet påstodo att han varit
sibiriefånge för mord och rymt samt derför ej kunde bo i sitt hemland på
andra sidan finska viken.
Ingen visste hvar Est-Lasse egentligen bodde. Än här och än der i
stugorna på öarna omkring hufvudstaden. Än i lador och rior, än i
grottor och ofta i sin öppna båt sommarn om. Då vintern kom, var han
långa tider försvunnen, han sade att han på Estlands kust fångade säl
eller i de tjocka skogarne i norra Nyland jagade räf och vildt med
egendomsherrarne.
Peltonen såg på sin hustru, som satt der med bränvinsflaskan i handen,
hvaraf hon nyss hält i Lasses kaffekopp. Hennes oordnade hår och öppna
tröja gjorde på honom ett obehagligt intryck. Han gick till vaggan,
vände barnet och jemkade det smutsiga täcket, tog en rulle tåg från en
spik och lemnade utan ett ord rummet.
Lasse slickade sig om munnen när mannens steg ej mer hördes.
-- Ge mig en kopp till Leena, -- sade han, -- det var inte elakt alls,
det der. Och så kyssen åt dig, och derefter får du lof att ge mig den
der marken du talte om, och så adjö med dig till härnäst.
Leena drog fram marken, lät sig kyssas, borstade med handen bort några
strån af sänghalmen från sin älskades rock och började gråta, häftigt
och utan vidare öfvergång från den glädje hon nyss visat i hans armar.
Lasse svor, svängde sig på klacken, stoppade i fickan ett hålbröd, som
han bröt loss från takspettet, och sprang ut, muntert hvisslande.
Hon derinne fortfor att gråta. Slutligen kom en liten nära treårig
flicka, klädd i ett linne och en lång, nästan släpande kjol, intultande
i stugan, hängde med mungiporna, under det ögonen stodo fulla af tårar,
drog modern i kjolen och begärde mat.
-- Fattiga barnungen min -- sade modern, tog en bit af det hårda svarta
brödet och räckte den åt barnet. Men den lilla rynkade på näsan och
snyftade högljudt och pockande.
-- Matmjölk, mamma, mamma -- lallade hon, -- matmjölk Anna vill ha.
Modern satte sig på en af stolarne, ref upp sin vida bomullströja och
lyfte barnet i famnen. Inom ett ögonblick somnade det vid moderns varma,
fulla barm, mätt af den föda hon så rikligt kunde gifva det, ehuru den
delades med den lille två månader gamle dernere i vaggan.
Den unga hustrun satt der tills ögonen, ännu svullna af gråt, slöto sig
och hufvudet sjönk bakut mot väggen. Inom en stund slumrade äfven hon
in, och de tre sofvandes lugna andedrag hördes tillika med flugornas
surr och klockans knäppande i det qvafva rummet.
Elden i spiseln slocknade, vällingsgrytan som puttrat på trefoten
tystnade och tjocknade till, katten kröp fram med krökt rygg och svansen
i vädret. Allt var en stund i ostörd stillhet.
Utifrån hördes ihållande och täta yxhugg, och derpå ett doft susande och
så ett väldigt brak. En af de sekelgamla björkarna föll. Så ännu
längre, mödosammare slag af yxan och åter det olycksbådande suset, då en
annan af skogens veteraner stupade. Den skuggiga, lugna platsen skulle
snart vara tom och öppen för sol och vind. Han suckade, den ensamme
arbetaren, svettades och högg, hans panna lade sig i djupa veck, och
kring munnen syntes det svårmodiga draget tydligt framträda. Tio eller
tolf af träden lågo redan.
Det var middagstid, det såg han på solen, och han begaf sig derför med
tunga steg hemåt.
Denna gång tog han ej genvägen öfver åkern, såg ej på Heikki, som sprang
emot honom, stampade i förstun fötterna liksom hade han haft snö på
stöflarne, slängde yxen på golfvet och gick in.
Hustrun vaknade upp och stirrade förskräckt på mannen. Kinderna voro
blossande af sömnen och ögonen ännu röda efter gråten. Han såg icke åt
henne, lyfte sjelf grytan närmare spiselkanten, tog en tallrik och
begynte ösa ur.
Hon sprang från stolen, lade temligen oförsigtigt den lilla sofvande
flickan i sängen och föll ännu en gång i vild, hejdlös gråt.
Peltonen såg på henne, liksom hade han velat fråga henne någonting, men
teg ännu.
-- Jag vet att du är ond -- snyftade hon, mycket ond och att du skulle
kunna slå ihjäl mig för alltihop, och det är bäst att du gör det, för
det är så uselt det här lifvet, att jag inte orkar lefva det mer nu.
Nej, jag orkar inte, för det är så, att jag nu är led vid det.
Peltonen började äta. Hon fortsatte under tårar och snyftningar:
-- Han kom också och frestade mig till det, och han var så glad och sa
vänlig och du bara teg och teg, så jag aldrig hade en glad dag med dig.
Peltonen tog ifrån skåpet en liten skål, fyld med salta strömmingar, tog
en om en i fingrarne och åt upp ett par stycken.
-- Aldrig har du sagt mig någonting, aldrig talt om hvarför du
egentligen går på gården här och trälar och sliter för så liten lön, att
vi nästan svälta ihjäl. Och hur jag tiggt och bedt att du ska ge dig
till en annan husbonde, så har du bara tegat eller snäst mig och bedt
mig vara tyst. Och det har förargat mig och vändt mig ifrån dig.
Peltonen rynkade ögonbrynen och tuggade kraftigt sitt hårda bröd.
-- Och det står en menniska inte ut med. Jag vet att du gjort något ondt
med patron, ja det säges öfverallt, och jag vet att du gifvit pant på
att lyda allt det fanstyg han befaller dig att göra. Jaa, jag vet det,
och skulle du sagt mig allt och öppnat ditt hjerta för mig, så skulle
jag hålla med dig ärligt och vara nöjd med mitt och arbeta för huset och
barnen och dig. Men när jag är som främmande för dig, så är du också
främmande för mig. Så har du det då som du vill! Och det är så uselt,
att man inte står ut med alltihop, fattigdomen och bråten och ungarne!
Nej, jag går jag, du må sköta dig och barnen bäst du vill. Efter du är
mot mig som vore jag en ko eller oskäligt djur, så är jag otrogen mot
dig. Jag går.
Hon snyftade öfverljudt och höll händerna för ögonen.
-- Är du så galen i honom, Leena, att du ska lemna barnen? -- frågade
slutligen Peltonen med sina allvarliga röst.
-- Honom, honom, nej, jag går inte med honom. Om du bara vore som jag
ville, skulle jag aldrig i verlden se till Esten mer. Aldrig i lifvet
skulle han få en enda af mina fattiga fyrkar, som han narrar och snislar
åt sig, den svarta ledingen -- ropade Leena och knöt med näfven. --
Någon måste en ha, och efter jag aldrig hade dig, så tog jag honom, för
han höll sig inte för god att prata och fundera med ett qvinfolk, han
var kärlig och alltid så glad... Herre Gud, men jag orkar inte se honom
mer, tjufstrykern! Dessutom...
Hon hann ej tala mer. Peltonen hade stigit upp från stolen och stod nu
med hennes båda händer i sina.
-- Sitt ner, Leena, -- sade han -- säg, kan du hålla mig kär, fastän jag
gått och hållit mig ifrån dig och låtit dig vara ensam så länge?
Leena såg upp med ögonen ännu fulla af tårar.
-- Kan du tro på mig, du? -- frågade hon tviflande.
-- Jag frågar om du kan hålla mig kär, fastän jag är en fördömd menniska
-- sade Peltonen och såg henne i ögonen.
-- Är jag något bättre, jag? -- menade Leena.
-- Men jag är en olycklig varelse, jag har så mycket som tynger på. --
Peltonen satte sig ånyo, körde hårdt armbågarne i bordet och lutade
hufvudet mot sina båda händer.
-- Stackare, nog ska vi hålla ett, om du bara litar dig till mig och
talar om alltihop. Och kan du förlåta mig, så...
Hon såg med en skygg blick i hans ansigte.
Peltonen förblef i samma ställning, talade i början långsamt och liksom
ovilligt, men blef småningom allt mer oförbehållsam och liflig. Leena
lyssnade. Hon satte sig vid vaggan och betraktade den lillas alltjemt
lugna sömn.
-- Hå, hå -- sade han efter en stunds tystnad, -- jag var ung då, ung
och orolig i blodet. Min far var betjent åt patrons far, när han, salig
menskan, for med generalguvernören genom riket som skrifvare eller något
sådant åt grefven. Far dog ung, och jag fick ärfva hans syssla. De
kallade patrons far sektern den tiden, och han var en rigtig fin karl,
han. Patron och jag lekte tillsammans hela dagarne, när vi voro barn,
och jag var ibland hans häst och ibland hans karl -- det var alltid på
samma vis som nu, fastän vi var små då, förstås. Han sparkade mig, fast
det var jag som var hästen, men om jag gaf tillbaks, fick jag stryk.
-- Fy då! du har alltid varit liksom en slaf du, Peltonen!
Han såg upp en gång. -- Säger du det, Leena, och vet inte att somliga
bli födda till slafvar! När Gud skapade mig, tryckte han visst till
bröstet på mig, att jag aldrig skulle få andas rigtigt ut, och han böjde
tungt till nacken, att jag inte skulle kunna höja på den så som andra.
-- Och det kan du säga så der förnöjdt och lugnt! Tror du det var Gud
som gjorde din tunga så der stum, att du inte talar mer än en gång i
månaden, -- bevare mig, skyller han allt det onda på Gud!
-- Hustru, det är barn och qvinfolk som ha så mycket att tala om och,
och, ja -- och ester, ryssar och lösdrifvare, jag säger det rent ut.
Leena rodnade under den bruna hyn. Hon förstod tillrättavisningen.
Mannen fortsatte:
-- Från mitt fjortonde år var jag i deras bröd. Herr Emil, som man då
kallade patron, han skolades, uppfostrades fint och lefde i öfverflöd
hela tiden, ända tills gamla herrn dog och lemnade huset i konkurs efter
sig. Han var då redan student och kanske tjugo år. Så gick det en tid.
Herr Emil hade det svårt, van som han var att lefva stort. Han lånade af
hvem han fick tag på och krånglade sig fram några år, fastän med stora
bekymmer. Men han var likafullt med öfverallt, på alla danser och
middagar, hos alla fina herrskaper i stan. Han var så nätt som en
gardesofficer, fastän han var bara student. Men slutligen var det för
svårt, och han höll på att komma fast för skuld. Det var då han tog
kondition hos ett kommerseråd. Vi reste utrikes tillsammans med dem,
han och jag. Jag slet den tiden mycket, svalt och trälade, han hade
ingenting att ge mig, och jag hade inte hjerta att lemna honom, som
nästan berodde af mig. Jag tänkte på att de mina tjenat i hans förfäders
hus, hur skulle jag lemna sonen derför att han blifvit fattig. Jag
skulle väl hålla ut i olyckan, efter som jag varit med i lyckans dar.
-- Men med en så elak herre skulle jag inte stått ut.
-- Du ja, du som sjelf har herrskapsblod i dig af far din, som ingen vet
hvad han var för en, mer än att han var herreman, men jag som är af en
stackars tjenareslägt ... med mig är det annat...
-- Det är väl så, att far min skyller det att jag känner det sturskt i
mig. Jag tål inte deras högfärd.
-- Men du vill vara högfärdig sjelf, Leena.
-- När en är förnäm emot mig, så är det som tog det mig i bröstet, så
jag måste spotta åt dem. Jag blir så arg så, och patron, ja vore det
inte att det skulle bli ledsamheter för dig, så skulle jag allt en gång
bulta honom mjuk med brödspettet här.
-- Kära hustru, du är ung, och sinnet sitter ännu hårdt i. Men jag!...
Han försjönk i tankar och skulle ha förblifvit tyst, om icke hustrun
tagit till ordet.
-- Är det slut nu det du skulle säga mig? Då är väl bäst jag går ifrån
dig nu?
Han tummade på mössan, som legat honom på knäet, och sade dröjande:
-- Jag tänker att du får vara min prest, Leena, jag skall säga dig
alltihop, så är vi sen qvitt, och du kan göra hvad du vill: gå med
honom, friarn din, eller stanna qvar med mig och barnen. Hvar var jag,
jo vi reste...
Alltnog, det var med ett herrskap, hos hvilket herr Emil då var
informator. Vi voro i Paris ett år ... jag var deras, herrskapets,
tjenare och min lön fick han, _min_ herre. Dottern i huset,
kommerserådets dotter, hade med sig sin fostersyster, Olga Alén, som
sades vara en rik flicka. Patron tyckte visst om någon som var fattig,
någon här hemma, men han förlofvade sig i alla fall med fröken Olga, som
han visst aldrig tyckte om. Det var för penningars skull förstås, hon
var mycket ung. Sexton år eller så, såg inte någonting ut, var blyg och
rädd för alla menniskor. Jag vet inte hur han bar sig åt för att få
henne, men så blef det i alla fall, och när vi efter ett års dröjsmål
derute foro hem igen, blef det förlofningskalas.
-- Förmyndarn tyckte inte om hela saken, och giftermålet måste
uppskjutas något år för fröken Olgas sjuklighets skull. Det var ett
dåligt år. Min husbonde hade ett svårt spel. Bruden, hon som bodde hos
kommerserådets och inte skulle få gifta sig förrän året gått om, hon
skref och bad honom ofta besöka sig, hon längtade så mycket, och jag
sprang med svar, röda bref, långa och skrifna med så stora vackra
bokstäfver. Hon som inte var hans brud, utan någonting mer, hon skref
också, ville ha penningar och honom sjelf på köpet. Men han hade lika
ondt om tid som om penningar, det var sällskapsspektakler och
konserter, det var danser och det var slädpartier. Under allt detta var
det i alla fall, henne han tyckte om, den fattiga. Hon frågade ut mig
hvar gång jag var der ... men jag måste tiga. En dag var det ett
förfärligt uppträde hos kommerserådets, ett rigtigt gräl, om Minda.
Herrn svor och min husbonde bara bockade. Jag såg en hel del genom
fönstret, der jag stod, och tjenstfolket talade om resten.
Om morgonen fick jag höra af patron att det ändå skulle lysa i kyrkan
söndagen derpå. Och så blef det bröllop, ett litet dåligt bröllop,
liksom skulle han ha fört hem en fattig brud. Han hade tjenst i verket
då, och det sades till oss tjenare att han var notarie. Åren gingo,
långa, svåra år för flere än en. Hon dog först, den stackars Minda,
patrons enda kärlek, dog i rättan tid, tänker jag. Det var då han
började bli så elak mot frun. Vi flyttade om somrarne hit ut. Största
delen af statfolket afskedades. Jordbruket indrogs nästan helt och
hållet. Han började ett sådant trakasserande med fiskarne, att de sökte
sig bort, alla utom estgubben på östra torpet och rysstackars på udden,
de fattigaste och orkeslösaste af allt folket. Pigorna stannade aldrig
mer än en månad, det var alltjemt nya. Ja, det der vet du bäst sjelf, så
var det då, och så är det nu, alltid precis lika. Till Johanssons fick
frun aldrig gå... Jag vet inte hvarför. Sällan var det främmande här,
men ändå oftare än nu. När folk såg på, var han så artig mot frun, så
kärvänlig och söt som hade de varit fästefolk, men när de voro
ensamma...
-- Fy en sådan inpiskad kanalje! Om jag bara finge strypa honom så
visst som det inte får ske, -- suckade Leena och kramade en af stolparne
i den medlösa vaggan, -- stackars frun!
-- Hon var blek och såg alltid ut som om hon hade bedt om förlåtelse för
att hon ännu fans i lifvet. Barnungarne kommo till alla tre på sex år.
Hos dem, inne i gula kammarn, satt hon beständigt, man såg henne aldrig
ute de tre sista somrarne, utom då hon med någon af barnen gick ut längs
stora strandallén, i hagen, som nu snart är en sved liksom halfva holmen
för öfrigt. Nog såg man att hon var sjuk, men af hvad, det är svårt att
säga. Lungsoten var det inte, för hon hostade aldrig. Kanske tvinsoten,
den får man af elaka menniskor och onda ord, och den sjukdomen trycker
dag och natt som maran. Stackars frun.
-- Det har varit tal om Carlson, förre inspektorn, som sedan skall ha
blifvit mördad här någonstädes, hur var det med den saken? Folk skakar
alltid på hufvudet när man frågar dem om det, och svar kan en aldrig få.
Peltonen for häftigt upp af stolen och stälde sig rakt framför sin
hustru.
-- Du gör bäst om du aldrig talar med någon derom, hör du, aldrig.
Han satte sig åter tungt ned och suckade:
-- Det är just förbannelsen, det med Carlson. Vi voro aldrig rätt sams,
han och jag. Patron talte alltid ondt om honom för mig och om mig för
honom. Än var det han som skulle sagt om mig fanstyg, och än tvärtom.
Vi träffades sällan, men då vi råkades, skälde vi ned hvarann, sade
hvarann stickord och käbblade som småbarn. Men det var intet ondt
dermed, för då vi gått på en stund, märkte vi båda att det egentligen
inte var menadt någonting och att vi i sjelfva verket kunde lida hvarann
rätt bra. Den sommaren frun dog var Carlson här oftare än eljes och fick
ibland tala med henne långa stunder. En dag, när patron for till staden,
kom Carlson in till mig och sade att frun ville tala med mig. Jag kom
dit, hon satt på sin hvita soffa med lilla Clara bredvid sig. -- Kära
Peltonen -- sade hon -- ni två äro de enda af dem som härefter komma att
se mina barn, på hvilka jag kan lita! Lofva mig att se till dem, när jag
går bort, att vara vänliga mot dem, att så godt ni i er ställning kunna
det, värna deras rätt. Viljen I lofva mig det?
Carlson lofvade, och jag med. Det var nog en ärlig karl, Carlson; han
hade den gången tårar i ögonen, och jag hade svårt att hålla mig styf,
jag med. Hon satt der så liten, så hvit och vissnad, insvept i sin mjuka
schal. Och när hon räckte oss sina händer, voro de heta och fuktiga och
tunna. Vi ville gå, men hon tillät oss icke. -- Ännu en bön har jag till
er -- sade hon -- och tittade upp till oss med sina stora, trötta ögon.
Jag skulle be er vara rigtigt fasta och hålla i det som är rätt, om man
än bad er aldrig så att göra orätt. Att vara sanningsenliga, om också --
ja om också husbond' sjelf skulle bedja er att göra orätt för att göra
honom en tjenst. Skrif aldrig under, hör ni, förrän ni båda veten _hvad_
det är ni skrifven! Kan ni läsa båda två? -- Vi sade att vi kunde det.
Och derefter lofvade vi om igen att lyda henne. Hon tog afsked, gaf oss
hvardera en tiomark, och så fingo vi gå. Det var på onsdagen.
På fredagen var hon dålig. Doktorn hade beredt dem deruppe på att det
skulle bli slut den dagen. Med eftermiddagsbåten väntades fruns
förmyndare, häradshöfdingen, och pastorn. Kl. två kom köksan och ropade
mig, Carlson var uppe förut. Vi fördes in i gula kammarn, der frun låg i
sin säng. Det var så hett der och luktade så starkt. Patron gick, röd i
ansigtet, af och an. Han tycktes vara vid elakt humör och var alls inte
vänlig emot den sjuka, som låg der feberhet och häfde sig. Hennes ögon
dem glömmer jag aldrig. När vi kommo in, så stucko de sig i oss som
eldpilar och lemnade oss icke. Hon rörde läpparne, och de hvita
fingrarne spelade på täcket så flinkt. Patron tog ett papper från
bordet, ett stort fullskrifvet papper, sträckte det till frun, med
pennan som en syl rakt mot bröstet på henne, och sade med en sträng ton,
en ton som jag inte heller glömmer så länge jag lefver:
-- Se så, Olga, skrif nu, de här karlarne äro dina vittnen, skrif nu,
säger jag dig, innan du igen börjar prata i nattmössan. Skynda dig, så
får du sedan se barnen, annars tar jag dem in till stan genast.
Den sjuka reste sig upp i sängen, blef sittande stel som ett lik, såg
på honom stinnt och sade: -- det der är inte _mitt_ testamente, du har
skrifvit det sjelf, det skrifver jag aldrig under, jag vill ha mitt
eget.
Patron blef med ens så gul i ansigtet som en bit svafvel. Han var en
stund tyst, men vände sig sen till oss. -- Hon yrar redan, -- sade han
-- nu är ingenting mer att göra, ni kan gå till ert igen. När hon blir
redig, skall jag kalla er upp ånyo.
Senare på eftermiddagen fingo vi ett nytt bud att infinna oss deruppe.
Jag hade icke sett Carlson på hela dagen, patronen hade haft honom i
något arbete uppe i huset. Men när vi kommo in, hviskade mig Carlson i
örat några ord, som bevisade huru väl han genomskådade patronen, och
knöt handen i den tro att ingen såg det. Patron hade ändock lagt märke
dertill, och likaså en af tjenarinnorna, som genast skickades ut igen.
-- Nå, mina vänner, -- sade patronen då vi kommo in -- nu har hon
skrifvit, och det behöfves nu bara edra underskrifter, så ha vi det här
klart.
Carlson bad att få se papperet och läsa igenom det.
Han skakade på hufvudet, då han såg att det var samma papper som förra
gången, och gick fram till sängen, der den sjuka låg med halfslutna ögon
och läppar som rörde sig. Han frågade henne om hon skrifvit testamentet
eller godvilligt satt sitt namn inunder, ty det stod der, namnet, med
fullkomligt läsligt skrifna bokstäfver. Patronen svor och förebrådde
Carlson hans oförskämdhet och frågade om ej Carlsson kunde se att hon
låg i en dvala, som medikamenterna kommit åstad, samt sade att det var
stor synd att väcka henne. Men med ens blef han vänligare mot oss, bad
oss skrifva under och förklarade att hon alldeles sjelfmant skrifvit sin
namnteckning. Ännu en gång gick Carlson till sängen, och vi tyckte då
båda att vi hörde henne många gånger hviska om och om igen sakta, men
ändå tydligt: aldrig, aldrig!... jag skref det aldrig, svär inte
falskt!... Ni lofvade mig ju båda.
Leena hörde knappt sin mans sista ord, hon satt och stirrade med
ångestfulla blickar. -- Du skref väl inte, vill jag tro? -- frågade hon
och såg honom rätt i ögonen.
-- Nej, det var just olyckan, -- svarade Peltonen -- vi skrefvo icke. Vi
nekade båda. Hon skulle först sjelf säga oss att hon gjort det
frivilligt, sade Carlson, eljes ville han icke försvära sig, för det var