Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 10

inte hans mening att den vägen komma till den onde. -- Och jag höll med
honom.
Nu skulle man kunna tro att patron blef ond på oss, men det blef han
inte. Han började tvärt att tala om andra saker och var så folkelig och
glad, precis som en annan menniska. Han tog oss in i sitt arbetsrum,
öppnade sin reskantin, tog upp två glas och brygde till åt oss af sina
fina vinsorter och likörer någonting riktigt rart. Vi fingo två glas
hvar. Men det steg oss i hufvudet, starkt och djefligt som det var. Jag
minns inte någonting, utom att han sände af oss båda två att och gå mäta
upp skogen åt östra torpet. Och så bad han oss glömma kifvet, som vi
hade haft. Det sista ropade han så starkt, att det hördes utåt hela
gården. När vi hade gått ett litet stycke, kom patron efter och bad mig
springa hem efter Carlsons bössa, ifall vi skulle se något villebråd, ty
frun ville så gerna ha något rigtigt färskt vildt. Och jag sprang, ehuru
jag tyckte det var underligt, eftersom Carlson var bra full, och jag
sjelf kände att det var lite på sned med mig också. Det led till
solnedgången, och osäkert är det att skjuta då mörkret redan skiftar i
skogen. Nog fans det fullt opp med vildt i östra skogen, men den tiden
på dagen var det inte likt... Nå, jag gick som sagdt till drängstugan,
tog bössan och svarade ingenting på de andras frågor, för jag förstod
att de strax skulle märka att något var galet med mig, om jag hade sagt
ett ord. När jag kom tillbaka till skogen, der jag lemnat patron och
Carlson, satt Carlson ensam och halfsof på en sten. Patron var borta.
Jag slängde då bössan på axeln och började gå åt östra torpet. Men hur
jag gick, tyckte jag det blef så svart i skogen. Benen voro som om de
varit beslagna med bly, och jag begrep nog att det var patrons fina vin
som gjort mig så dödfull. Jag satte mig ned, jag också, kastade bössan
ifrån mig och somnade in. Gud vet hur länge jag sof. Då jag vaknade var
det af ett skott, lossadt i mörkret helt nära intill. Jag trodde att
Carlson vaknat, hittat bössan och ville skrämma mig. Jag ropade flere
gånger hans namn, men han svarade inte. Jag hörde nog ett prasslande i
buskarne bredvid, så jag visste deraf att jag inte drömt det om skottet.
Jag började söka honom, men det var omöjligt -- jag kunde inte finna
någon. Jag mådde så illa af vinet, att jag inte kom ur fläcken. Det var
vått och det var oländigt och stenigt der jag var, jag kom inte längre.
Om en stund somnade jag in igen, efter det jag en qvarts timme eller så
plågat mig med försök att bli vaken och klar. Men det gick inte.
Leena satt med båda händerna om hufvudet och gungade af och an. Peltonen
stannade. Den lille i vaggan började att sakta klaga, men tystnade igen,
sjunkande i nya drömmar.
-- Herre Gud, herre Gud -- klagade Leena, det var väl inte du, Antti,
som sköt honom?
Peltonen skakade långsamt på hufvudet och såg alltjemt åt golfvet.
Rynkorna i hans panna sågo så djupa ut, fårorna, som gåfvo munnen detta
förtviflade och sorgsna uttryck, drogos lägre ned, och han svarade icke.
Det var en stund alldeles tyst i stugan.
-- Hade du mördat honom, Antti, i fyllan mördat en medmenniska, herre
Gud, herre Gud, hvad skall det bli af oss, arma uslingar -- suckade
Leena, der hon satt och vaggade med hufvudet och halfgret. -- Fattiga
och eländiga äro vi förut, men hederliga trodde jag åtminstone vi fick
kallas. Herre Gud, herre Gud, att du skulle göra det, käre Peltonen.
-- Hederlig, hederlig, -- mumlade mannen -- det fins heder och heder.
Nog är det hederligt att tillsammans med andra landstrykare bedra en
sådan stackare som mig, men ... det är väl derför att jag inte kan
kallas rigtigt hederlig som du gjort det. Oj oj! Det var visst värdt att
föda hit i verlden sådana här glada laxar som jag är. Och det är nog bra
roligt här i lifvet. Vår herre vet allt hvad han gör, när han ställer
det rigtigt gladt för en ända från vaggan. En del menniskor ha sitt nöje
af djurplågeri. Men i himlen ha de sitt nöje af tocke här djurplågeri.
Och jag mitt satans djur, jag är till för att vara till narr för
englarne, jag.
-- Hå, hå, hå.
Den unga hustrun såg upp. Hon rodnade ännu mer, hon såg på honom, der
han satt bruten och sig sjelf så olik. Hon hade ännu aldrig sett honom
sådan. Aldrig hört honom klaga. Han hade förlorat all sjelfbeherskning
och gick nu på med denna brutna, sträfva röst, hvars tonfall skar henne
ända in i hjertat:
-- Ja, jag måtte vara ett rigtigt frispektakel för fan och hela hans
följe. Först kommer jag i mor mins trasvagga och fostras till tjenare
och slaf åt folk som trampar nära på vettet ur mig. Och så fick jag det
här förbannade hjerteländet, som alltid har fört mig dit som det har
varit som mest förbannadt för mig. Och snott mig så tätt fast vid
patron, att jag aldrig kommit loss. Skulle jag ha skjutit Carlson, så
hade det varit bättre än det nu är. Då skulle det ha gått dit fan vill
ha't och inte vacklat af och an på det här viset. Men jag rörde honom
inte. Jag kastade bössan ifrån mig, och laddad var han inte. Herre Gud,
det fans ingen i drängstugan som inte visste att han var oladdad då jag
tog den. Och jag rörde hvarken kruthorn eller hagel. Det var omöjligt
att jag skulle ha skjutit honom, jag skulle inte ha skjutit en kråka
godvilligt, det visste patron nog, minst en menniska. Men -- hvad vet
jag? Den onde, som alltid haft godt öga till mig, han var nog med då
också. Han gjorde't väl, kan jag tro. Det var som han hade suttit i
pannan på mig hela qvällen och slagit och bultat och rifvit. Det sved
och surrade -- det brände! Jag gick hem i solskenet och lade mig. Vid
frukostdags kom' de med liket och bössan. Det blef ett fasligt lefverne.
Man började ropa på mördare. En del tittade på mig, som om det lätt hade
kunnat vara jag. Och -- det var allt nära att jag hade blifvit satt in,
redan den dagen. Men patron tog mig afsides, talade en hel hop och
lofvade att rädda mig, om jag svor en dyr ed på att tiga med allt, hvad
än jag komme att se och höra. Jag var som galen af sorg, och det tryckte
mig och pressade mig som till smulor. Och jag lofvade och svor dyrt och
fast att lyda och tiga och göra hvad som helst, bara han frälsade mig
från misstanke och fängelse.
Patron, som är lagkarl, visste nog hur han gjorde det, han. Han tog ett
par konstaplar ut, och doktorn med. De sågo på liket och på bössan,
vände och svängde, stucko med fingrarne öfverallt, mätte och skrefvo
opp, ... och hur det var, blef det så bestäldt att Carlson dödat sig
sjelf med sin egen bössa af våda, när han gått full i skogen...
Misstanken togs ifrån mig -- något litet, -- men inte alldeles. Jag
blef på sätt och vis rentvättad men liksom utan såpa, det sitter allt
lite qvar här och der ännu i skrynklorna. Gud har gifvit mig det der att
bära på, arfvedelarne falla så olika här i verlden. --
Leenas vackra ögon sågo upp, der tindrade ett uttryck af ömhet i dem,
och hon sträckte fram handen som hade hon velat bedja honom att upphöra
med de bittra anklagelserna. Men han såg henne icke, utan fortsatte:
-- Hennes nåd dog sedan några dagar derefter. Hon hade skrifvit under
patrons papper, Carlson och jag också. Vi lär ha gjort det den der
qvällen, sade patron. Han fick hela arfvet att förvalta hur han ville,
det var inga bestämmelser alls om barnen, allt skulle lemnas åt honom.
Der var rättskunniga herrar från stan, allting skrefs upp och ordnades,
och från den stund började det gå bakut här på gården!
Så fick jag se dig i stan, den gången för längesen! Jag trodde då att
det kunde komma någonting gladt också i mitt lif. Du var så ung, bara
tjugo år, och jag hade då ren blifvit nära fyratio. Du var så nätt i
ögonen och så flink och glad. Jag glömde allt mitt tråk när jag såg hur
du arbetade nere vid klappbryggan om vintermorgnarne. Vattnet sprutade
om dig, när du högg i med klappträdet, istapparne knarrade, och från
dina röda armar stod der som en varm ånga. Man skulle ha kunnat koka opp
kaffe, så brann det på dina kinder, och så du skrattade!
Peltonen höll upp en stund, smålog, men återtog i den gamla tonen:
-- Nå, det var väl min tid då, eftersom jag blef så kär. Inte frågade
jag efter hvad folk sade, att du hållit dig väl med en gardist förra
sommarn, jag trodde så fast på dig. Bara jag fick dig, så tänkte jag
allt skulle vända sig för mig. Och du tog mig. Jag trodde att jag var
som annat folk, att en kunde älska mig, när jag var sådan jag borde. Men
-- jag var inte skapt till att länge få inbilla mig sådant. Du tålte
inte fattigdomen, och barnen, som du inte rådde med, blef det många
utaf. Jag var gammal och tungsint, du skulle ha ungt och friskt blod.
Ja, ja! lika barn leka bäst. --
Han lutade hufvudet tyngre i handen och såg stadigare ned åt de mörka
golfplankorna. Hon värmdes alltmer under hans tal, och hela hennes
ansigte talade deltagande och ömhet.
-- Ja, det kan icke finnas så onda ord, att jag inte förtjenar dem, --
sade hon slutligen. -- Om du skulle ha mördat honom, Carlson, så hade
jag ändå, sådan jag är, varit värre än du och sämre. Jag bedrog dig och
gaf esten af de slantar, som du skrapat ihop. Och inte har jag stått
efter att sköta om ungarne heller. Stugan har fått hållas, oh! det var
mig så lika nöjdt alltihop. Det var derför att jag inte tyckte om dig.
Jag tålte inte det tysta sättet. Du var så vresig så! Jag skulle ha
strax från början fått se hvad jag sett i dag. --
-- Hvad har du sett i dag, Leena? -- frågade mannen.
-- Jo, Antti, jag har sett hjertat ditt jag, det trodde jag du inte
hade något af. --
-- Nåå, hvad är det du vill, Leena? --
Hon hade ställt sig upp och stod der nu framåtböjd, helt nära honom. Det
stora, röda, öppna ansigtet strålade af uttryck, och hela gestalten hade
någonting nästan mildt, då hon satte händerna på hans axlar, såg honom
in i ögonen och med en ödmjuk ton sporde:
-- Förlåter Antti hustrun sin? --
Peltonen såg upp. Länge och fullt blickade de två på hvarandra. Den
allvarsamme mannen knäppte ihop sina smutsiga händer, och blickande ut
liksom i en fjerran verld, långt förbi den mörka, trånga stugans väggar,
utbrast han sakta:
-- Tacka Gud för denna välsignade stund! Jag förlåter allt som menniskor
gjort mig, också om de icke skulle förlåta mig! Och du, Gud, som hör och
ser allt, förlåt att jag i dag hädat ditt namn. Nu är jag ju mera
lycklig än jag skulle ha rätt till. -- Jag har i dag fått hvad jag visst
aldrig förr haft -- en hustru!
Leena drog en suck, liksom af lättnad. Hon räckte mannen handen. Och såg
sig omkring i den lilla grofva, smutsiga stugan. Derefter slog hon
kraftigt med den andra handen mot bordet och utbrast i glädtig ton:
-- Hå hå, Antti! nu ska här sopas och tvättas och fejas, och ungarne ska
veta att de ha mor sin i stugan! Och med den här ugnsrakan så skall
esten sopas ur huset. Och tomten skall ha gröt hvareviga söndag. Och gud
nåde mig om jag skall annat än vara glad och lustig hvar enda dag och
hålla ihop med dig, mannen min. Och hvarenda qväll så skall jag be Gud
att hintar patron. Hej ohoj! nu skall du ha kaffe. För en sådan
födelsedag som i dag ha vi aldrig förr firat!
Medan hon stökade derinne, gick han ut, med tillstymmelsen af ett leende
på läpparne. Men med det lingula håret burrigt och fullt af dam, kröp
der fram bakom sängen först lille Heikkis hufvud, och så hela hans
späda, hvitklädda figur. Han rynkade pannan som af missnöje, och då han
kilade ut genom dörren, knöt han näfven med passionerad kraft och
upprepade sakta moderns ord, endast med mer eftertryck och innerlighet:
»ja, ja, vi ska be Gud att hin tar patron!»
Men Peltonen, som derute gick till sitt arbete, blickade än en gång med
en tacksam blick tillbaka till det lilla huset. Det tycktes honom i
detta ögonblick som hade han lemnat en kyrka, stor och hög, en kyrka,
den vackraste han visste, en kyrka der han hädanefter kunde bedja hur
ofta han ville och der verldens skönaste orgel spelade upp heliga
psalmer till Guds lof. Det var hans kyrka. Hans eget älskade, fattiga,
men nu så lyckliga hem.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Den sköna dagen led redan. Solens strålar voro mattare och skuggorna
längre, när patron med sin gäst och barnen landstego samt begynte
klättra uppför den eländiga stigen framåt strandparken. Löjtnant Stål
var idel förtjusning öfver Hvitö vackra stränder och höga, skogbevuxna
berg, medan patronen sjelf gick der sur och tvär och drog sina mungipor
så långt ner han kunde. Hans tunna hår klibbade fast vid tinningarne och
näsan, som en gång varit hans stolthet, den »fina» näsan, hvars romerska
linie han sjelf fordom så varmt beundrat, den tycktes i dag så
genomskinlig och hvass som hade den specielt lagt an på att med sin
djerft vågade bugt skrämma alla sin egares fiender på flykten. Han höll
hårdt om sin käpp med ena handen och fingrade nervöst med den andra om
berlockerna på sin stålurkedja. Hans blickar foro sökande hit och dit,
medan munnen förgäfves nu och då försökte ett leende, som skulle
öfvertyga gästen om att han var välkommen.
Då de gått en stund, uppdagade han lille Heikki, som, kilande mellan
några af stenarne, på afstånd visade Clara en halffärdig docksko,
hvilken han profvade på en stor docka.
-- Har den tjufstrykern gått och tagit din docka Clara, så lofvar jag
honom en ordentlig sittopp! -- yttrade patronen, vänd till flickan.
Alla barnen svarade på en gång, pratade i munnen på hvarandra och
försäkrade att Heikki bara fått låna dockan för att göra henne skor,
sålunda afskärande patronen tillfälle att på detta vis få ge sin harm
luft.
Då de gått ännu några steg, stannade löjtnanten på höjden af en utaf
kullarne. Nedanför låg den äng, som ännu denna morgon burit namn af
strandparken, men som nu företedde en verklig förödelsens anblick. Der
lågo de om hvarandra, de väldiga björkarna, lågo i virrvarr med de
tunga, tjocka masterna uppåt tufvorna, -- och de lummiga kronorna, hvari
nyss skogens skyggaste foglar funnit plats högt öfver jorden, de sopade
nu marken. Hängbjörkarnas rika bladkransar, som varit utsatta för
middagssolens hetta, lågo redan slokiga, och en stor mängd spån syntes
rundtomkring, somliga flugna långt bort, liksom hade de velat så långt
som möjligt ifrån det ställe der de varit fjettrade i hela sekler inom
det tjocka näfverskalet.
-- Hvad fan är det här -- skrek den tjocke löjtnanten, röd af
sinnesrörelse, -- hvad har du här för en öken? Rakt framför gården
hugger du bart, och sådana der jättar till träd! Är du stormrasande,
bror Uninius? Det är väl ett misstag af förvaltaren, detta är väl icke
din vilja, eller hur?
Löjtnanten torkade svetten från pannan, och patronen fick ett anfall af
sin besvärliga hosta, hvilken han dock afbröt, i det han rusade emot
Peltonen, som just kom fram med yxen i handen bakom ett af träden.
-- Usling -- skrek han på långt håll, -- hvad har du gjort, sade jag dig
inte att du skulle hugga på andra sidan potatislandet, och nu har du
egenmäktigt gått och ställt till det så här?
Peltonen krökte föraktligt sin läpp, när han svarade:
-- Patron bad mig klart och tydligt hugga ned just de här.
-- Du ljuger, satans karl, -- skrek patronen utom sig af förbittring, --
du ljuger, så sant jag heter Uninius, du ljuger!
I detta ögonblick sprang Heikki fram till sällskapet, sträckte sig på
tå, liksom för att synas längre, körde fram sin lilla haka så mycket han
kunde, och talande med sin klara barndiskant, som klingade likt en
bjellra i den lugna qvällen, sade han i det han med knytnäfven hötte åt
patronen:
-- Pappa ljuger inte! Neej, ser patron! Och det är allt patron sjelf som
ljuger, för jag hörde hur patron i morse sa' åt pappa att de här ska'
huggas, just de här! Och det är inte första gången som patron ljuger, ty
patron har svurit falskt förut och narrat pappa och mördat och --
Peltonen var med ett språng framme, tog våldsamt barnet i armen, skakade
honom och kastade honom så med vild kraft ett långt stycke fram ibland
snåren, derifrån den lille med en katts snabbhet genast ilade bort, som
om ingenting hade händt.
Uninius knep ihop sina läppar och visade sin tjenare ett ansigte så
vanstäldt af vrede, att denne glömde sig ända derhän att han mumlade,
tydligt nog för att höras äfven af barnen:
-- Jo, jo, det har en gräns, herr patron, akta att ormen inte bits, när
man trampar honom på hufvudet.
-- Men om man låter polisen få ta aset, så bits han lagom -- hväste
husbonden, då i detsamma löjtnanten slog honom på axeln för att afbryta
den obehagliga scenen.
-- Karlen har naturligtvis misstagit sig, kära bror -- sade den tjocke
medlande, -- det var visserligen ett styggt misstag, men -- du får väl
låta plantera hit en tät allé af lönn i stället, de gå fort. Se så, låt
oss gå in nu, jag nekar inte att ditt kaffe skall smaka mig präktigt.
Den oförskämda pojklymmeln behöfver sig en risbastu, det är alltihop!
Seså!
-- Laga att det här blir bortforsladt så fort som möjligt -- patronen
vände sig till Peltonen med ett ansigte, der lugnet nu tycktes
återvändt, -- och så ska vi inte mer tänka på den saken! Han är en bra
karl, Peltonen, men han gör ibland förbannade dumheter!
Herrskapet gick, följdt af arbetarnes hatfulla blickar. Den lilla Heikki
hoppade återigen fram öfver stammarne, tog fadern nu som alltid i
handen, såg upp i hans ansigte och sade med sin barnsligt förtroliga
ton: Var inte ledsen, pappa. När jag blir stor, säger jag till polisen
att ta honom! Mamma har kaffe åt dig, och jag får med. Hon har köpt
bullar af torparmor, som bakat i dag, och de äro så goda! Kom nu, så får
du halfva min del också! Jag är så mätt så ... du kan få hela min bulle,
pappa, sockret med, bara du kommer!
Och han drog fadern öfver stock och sten och följdes nästan viljelöst af
den mörke, allvarsamme mannen, öfver hvars drag der hvilade liksom ett
tungt moln.
Snart voro de ur sigte, och på terrassen framför stora byggningen dracks
kaffet under ett samtal, från hvilket dock den otvungna glädtigheten
tycktes bannlyst. Patronen och löjtnanten talade om »gamla glada dagar»,
men på så olika sätt. Den ene med saknad och bitterhet, den andre med
saknad och glädje, den glädje som ingenting har att ångra, om ej
möjligen några små obetänksamheter eller lättsinnigheter, som likväl ej
dragit några ledsamma följder efter sig --.
Solen började att långsamt försvinna bakom holmen i vester. Himlen fick
en färg af rödt och gult, ofvanför hvälfde sig det mörkblå, och vinden
mojnade alldeles af. Man bröt upp för att gå till östra torpet,
hvarifrån löjtnanten skulle blifva rodd till staden af Peltonen och
torparns son Calle, och den oländiga vägen dit tillryggalades
jemförelsevis angenämt för löjtnanten, som eljes med stor ovilja sett
hur förändrad hans vän blifvit. Patronen tycktes af punschen ha blifvit
vänligare stämd, vinångorna hade på hans temperament en stillande
verkan, han blef melankolisk och hjertnupen, öppen och meddelsam, ehuru
endast till en viss grad, han beklagade sig oupphörligt och lyckades
verkligen att till någon del återvinna sin väns sympatier eller
åtminstone deltagande.
-- Jag är en olycklig menniska, -- halfsnyftade han -- jag har alltid
gjort det som jag efteråt ångrat. Detta har varit mitt öde. Jag skulle
aldrig ha valt den juridiska banan, den har skärpt mina olyckliga
naturliga fallenheter, jag skulle ha blifvit lyckligare, om jag som du
lemnat Finland och sökt min lycka i Ryssland. Förhållandena här ha gjort
mig slö och likgiltig för vårt lands politik, jag är led vid
stridigheter, som ingenstädes leda, och har derför dragit mig från
alltihop. Jag skulle kanhända sökt mig in vid statssekretariatet, der
hade min plats varit. Jag passar inte heller för landtbruket...»
-- Min vän, -- inföll löjtnanten -- du passar icke för rikedomen.
Patronen såg bort, obehagligt berörd. Men snart nog föll han i den förra
sentimentaliteten.
-- Jag skulle icke blifvit gift -- med henne. Hon var, oss emellan sagt,
en liten gås, utan vett och fasoner, nästan utan bildning. Jag kunde
inte presentera henne någonstädes, och dessutom var hon idéfull och
envis, uppfostrade barnen efter sitt eget hufvud -- hvilket var det
sämsta hon kunde göra -- ja, jag var beklagansvärd, bror, ett olyckligt
äktenskap är det värsta af allt.
-- Men min bäste, hon dog ju, hvarför gifter du ej om dig, du unga
karlen?
-- Du skämtar, -- småskrattade patronen, men tillade derpå i samma
gråtmilda ton: -- ack sen man jordat allt i lifvet, till och med hoppet,
tänker man inte mera på sådant! Jag är ifrån alltsammans, jag har allt
för många som förstöra hvad jag har och hvad jag förtjenar, man gör inte
ett »godt parti» om man gifter sig med patron på Hvitö och -- vid min
ålder äro inklinationspartierna sällsynta. Jag såg verkligen i fjol en
sötunge -- Herre Gud hvad hon var frisk och charmant, sådana armar,
sådan superb figur, men på hösten gifte hon sig.
Patronen suckade, tog sin väns arm, på hvilken han lutade sig som en
brud på sin fästmans, och fortsatte:
-- Ser du, lifvet har gjort mig till melankoliker. Menskorna ha bedragit
mig. Omständigheterna ha störtat mina förhoppningar, ödet har bränt
mina rosengårdar, och jag lefver som i en öken, emedan försynen icke
unnat mig en vän, en enda vän. Till och med en tjenare som jag kan tro
på saknar jag. Hittills har jag litat på den der finske karlen Peltonen,
som jag i snart fyratio år känt till, men just i dag såg jag att också
han uppreser sig emot mig. Han har en ormunge till son, som man får lof
att aflägsna... Oh, jag är en olycklig menniska!
-- Pojkvalpen behöfver en risbastu, dermed blir den saken hjelpt, --
sade löjtnanten med en gäspning -- men det är fan hvad det är mörkt här,
är du säker vi hitta fram, Uninius?
-- Var du lugn, när vi komma upp på klippan, tänker jag vi få se månen
stiga upp, och dessutom ha vi ju karlen framför oss, jag behöfver bara
ropa, så svarar han.
På den höga klippan, som nästan lodrätt stupade i hafvet och der djupet
sades vara bottenlöst, satt lille Heikki i sin hvita skjorta med en
liten korg på den ena armen och löjtnantens paletå på den andra. När han
såg herrarne komma, steg han upp, kilade af ned i dalen och försvann
springande inåt småskogen. Om en stund hade man uppnått torpet. Callo
och Heikki hade dragit båten framför bryggan, och Peltonen stod uti,
färdig att ro. Heikki kastade med förunderlig färdighet »smörgåsar» i
vattnet, de flata stenarne gjorde tio à tolf hopp på den stålblanka
vattenytan.
-- Det var präktigt, pojkbyting -- ropade löjtnanten, genast entusiast
som vanligt, -- kan du göra tre sådana der tag till, får du en
femtipenni af mig.
Heikki lät icke bedja sig. Han kastade icke allenast tre, utan sex
sådana mästertag efter hvarandra och emottog efter slutad bragd en blank
enmarksslant af den resande. Mor derinne i torpet hade skänkt honom för
betfisken, som han metat upp, korgen half med strömming, det var en glad
dag för den lille!
Slutligen stötte båten med de tre männen ut, och de båda karlarne rodde
med full fart. Det skimrade som silfver, när årorna sänkte och höjde
sig, det gnistrade som diamanter i månskenet, och en bred
silfverdallrande stråle bildade sig i vattnet efter den mörka
försvinnande båten. Strålarne upplöste sig så småningom, och der
qvarstannade på ytan endast som några långa, smala gnistrande perlband,
hvilka i sin tur försvunno. Båten försvann slutligen helt och hållet
bakom udden, årtagen ljödo allt saktare, och det blef alldeles tyst.
Patronen satt ännu qvar. Det var någonting märkvärdigt med hans
sinnesstämning denna qväll, han var under inflytande af det större
qvantum starkt vin han nyss druckit och vid hvilket han var fullkomligt
ovan. Melankoliens stadium höll emellertid på att ge vika, och han kände
en hjertverksamhet, som började att alltmer plåga honom. Han blef ond på
sig sjelf och tänkte med ovilja på att gå hem, se om barnen, huset och
alltsammans. Den förra gamla vanliga retligheten kom åter öfver honom,
men i ännu starkare grad än eljes. Han steg upp och gick hemåt.
Småstenarne på gångstigen voro denna qväll särdeles ymnigt tillstädes,
trädgrenarne försåtligare än eljes, daggen gjorde marken slipprig och
hal, och qvistarne slogo honom i ansigtet. Han kände det förtrytsamt
oländigt på den lilla skogsstigen längs stranden, och qvällens alla
obehagligheter stego fram just nu och kommo hans hjerta att slå ännu
häftigare af förtrytelse och ovilja.
-- Finge jag bara pojkäcklet i fingrarne, så skulle han väl få veta --
mumlade han halfhögt, men varseblef med detsamma den lille, som dernere
i dalen vid stranden ännu roade sig med samma lek som nyss vid
fiskartorpet. Pojken gnolade sakta för sig sjelf, hvisslade då rösten
icke räckte till och njöt i fulla drag i utöfvandet af sin nyss med den
rara slanten prisbelönta konst.
Så hörde han ett buller från vägen.
-- Det är visst en orrhöna -- tänkte Heikki och slungade ut i småskogen
en af sina flata stenar.
Stenen flög ett stycke in ibland buskarne. Patronen kom närmare.
-- Nehej, -- tänkte Heikki -- det är ingen orrhöna, det är visst ett
troll, det är bäst att jag gömmer mina pengar.
Månen, som ett ögonblick skymts bakom ett moln, framträdde nu tydligt,
och i dess sken såg Heikki patronens krokiga och spetsiga gestalt, som
med den tunna paletån fladdrande om benen i stora, osäkra steg klättrade
uppför branten till klippan, der vägen åt herrgården gick.
-- Kom hit! -- ropade patronen åt Heikki, -- kom hit, så ska' du få dig
ett rapp för hvad du sagt i qväll, kom hit, ormunge!
-- Jag är väl inte galen, -- ropade Heikki -- han får allt piska upp sej
sjelf patron, för det är han som behöfver det, och inte jag. Ljuger han
ännu en gång på pappa, så går jag till polisen, ja, det gör jag! Och då
får patron gå i fängelse, och då skall jag skratta och vara glad! Adjö
nu, patron, och tag fast mig om han kan.
Han sprang ett stycke, den lille, men stannade så för att se sig
omkring. I samma stund hven det för pannan på honom, och han föll,
träffad på hjessan af en stor spetsig sten, slungad med skicklig hand af
patronen, som sigtade säkert på den lille der han stod med sin hvita
skjorta belyst af den klara augustimånen.
Patronen skyndade till. Pojken låg der till hälften afdånad, med det
lilla ansigtet oigenkänligt af den nedströmmande bloden. Hålet var djupt
och kanske lifsfarligt. Men barnet slog ännu en gång upp ögonen,
stirrade förskrämd på patronen och stammade, i det han krampaktigt knöt
näfven:
-- Patron är mördare, och polisen skall jag gå till och säga ... säga
till polisen att patron...
Han hann icke längre. Patronen tog ifrån marken emellan stenarne en
handfull mossa och körde den i munnen på den lille, och så ännu en näfve
till.
-- Du kunde vara i stånd till allt, du, om jag läte dig hållas -- sade
han för sig sjelf, tog på sina armar det halft sanslösa och ändå
motsträfviga barnet med de vidöppna, vilda ögonen, bar det uppför
klippan till yttersta spetsen och slungade det med en kraftansträngning,
som kom svetten att stiga upp på hans panna, ned i sjön, bort i det
»bottenlösa» djupet.
Den lilla hvita figuren syntes flytande på vattnet ett ögonblick, och
försvann sedan. Detta ögonblick skymdes åter månen af ett nytt moln, som
redan nästa minut var borta för att låta den klara månskifvan på nytt
belysa vattenytan, der nu endast en försvinnande krusning var det enda
märke på den graf som så villigt slutit sig öfver den lille. Ännu en
bubbla, och så ännu en. Det var lifvets sista andedrag dernedifrån.
Derefter rådde dödens stillhet öfverallt.
Skogen stod som en kyrkogård, fjärden var som en is, så orörlig. Inte en
fågel, inte en flägt...
Patronen lyssnade länge. Ingen hade hört eller sett något, intet vittne,
intet lefvande. Månen sqvallrar icke, och icke hafvet. Åtminstone på det
stället ligger man lugnt.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Om en qvart var patronen hemma inom sin gårds omhägnad. Peltonens hustru
stod på andra sidan, vid grinden, och spejade utåt vägen.
-- Hvad ser hon efter, madam? -- ropade Uninius, vänd till henne.