Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 03

ribbor framför honom blef allt större. Men på loftet deruppe sof ännu
Ella, husets äldste. Mor Annikka hörde, huru tungt han andades; hans
jemna, dofva snarkningar hördes dit ned, vittnande om ett godt, lugnt
samvete. Man ville låta honom sofva ut. Han hade nog gjort det klart för
sig i går, tänkte hon -- allt skulle blifva godt igen, allt stanna vid
det förra. Far och mor voro så glada och försonligt stämda nu på
morgonen; man hade hört af en dräng, att Hedda hade firat sin förlofning
med Paawo i går qväll. Det var en glad öfverraskning på måndagsmorgonen.
Det var ett lyckligt omen. Veckan lofvade således blifva god, och
dernere var åkern nästan färdigbergad. Nu kunde det gerna regna... Ukko
var vid gladaste humör, och »äiti» hade en dag af frid och ro.
Vid vägen hördes skramlet af ett åkdon. Det kom närmare, det nalkades
alltmer. Ukko blef uppmärksam. Hvad mera gladt och nytt skulle hända
honom denna dag? »Äiti» tittade ut från dörren, barnen sprungo fram i
sina långa skjortor, snafvande öfver trösklar och trappor. Nere på åkern
hörde folket bjellrornas klang. De blickade upp från sina kärfvar, och
Olli i potatesåkern stannade midt i sin plöjning. Hvem kom med bjällror
till Salmi, och den tiden på dagen?
* * * * *
Efter en halftimme var allt klart. Han var vaken, Ella, som nyss sofvit
så godt. Han stod der tyst och axelbred som förr, lugn och sansad. De
sista dagarnes öfverretning var öfver. Hans ljusa hår föll slätt och
rakt ned och bildade en ram om ansigtets runda oval. Ögonen voro ej som
i går blodsprängda och blickade ej mer eldigt omkring, hans blickar voro
tvärtom lugna och milda. Det vemodiga draget kring munnen syntes der nu
så tydligt; blott ansigtets röda färg var litet mattare.
Han såg sig en gång om på gården. Händerna och de starka väldiga armarne
voro fastsurrade bakom honom, hårdt intill hvarandra. Ännu en blick
omkring sig och så en på Ukko.
-- Du har ett hårdt sinne, far -- sade han -- och när du retar mig,
kommer det öfver mig också! Det der sinnet, ditt hårda sinne. Men --
reta icke bröderna så som du retat mig. Låt dem hållas, du ser hvarthän
det bär med mig.
Han tillade efter en stunds paus, vänd till modern:
-- Men du, äiti, du är en välsignad Guds engel; inte skall jag någonsin
glömma dig.
Så upp i chäsen, som väntade med länsman, befallningsman och fångförare.
Man satte af. Bjellrorna klingade åter. Det lät så muntert, det genljöd
i bergsklintarne, morgonluften bar detta musikaliska glada ljud långt i
fjerran. Hjulen klirrade mot småstenarne, hästhofvarne slogo i frisk
takt på den lilla hårda och steniga vägen. Ljudet blef dock småningom
allt svagare och svagare.
Ukkos perthög hade stannat i växten. »Äiti» lyfte grytan ur elden,
brände sin hand, men kände det icke. Barnen lekte på stugugolfvet...
Allt var som nyss.
Men ifrån loftet der uppe hördes icke mer de lugna andedragen af den
sofvande. Ukko kände icke, att några stora regndroppar nedföllo. De
prasslade på perthögen, molnen der uppe blefvo tätare, det blef litet
mörkare, och regnet föll snart tungt, jemt och sakta. Icke en vindflägt,
allt var tyst och stilla.
»Du har ett hårdt sinne!» De orden hörde han ännu så tydligt. Och ur
Ukkos bröst uppsteg långsamt en djup, rosslande suck, en enda, men en
tung, centnertung.
»Du har ett hårdt sinne.»
1884.


I ödemarken.
Stämning.

Solen är högt uppe och skiner klart på de väldiga drifvorna. Fjärden är
isbelagd, men ännu utan snö. Det glänser och det blänker, och midtpå,
der de små holmarne, hvita och runda som snöbollar, spegla sina snötunga
trädgrenar i sjön, der är det blott nattgammal is, klar och svart så man
kan se dit ned, famnslångt i djupet.
På stränderna stå tallar och sträcka sina kronor högt mot solen. Ifrån
grenarne falla nu och då skimrande droppar, väckta till lif af
strålarne. De perla ned, glittra i fallet, men frysa dernere på marken
strax igen till is. Skator hoppa mellan qvistarne, hvilka då strö ifrån
sig ett litet moln af rimfrost, torrt och lätt som puder. Flingorna
ligga i lager på hvarann som ett bolster af de täckaste hvita stjernor
öfver allt; det är så lätt och fint och sveper liksom i en enda oändlig
likkista sommarens hela blomsterfägring.
Ingen enda vindflägt lyfter de hvita snödunslöjorna, och Päjänes vida
frusna vatten utbreda sig i fjärdar, vikar och sund, så långt ögat når.
Mil efter mil är allt lika ödsligt, tyst och hvitt. Barrskogar, täta och
vilda, bekransa stränderna, moar utbreda sig inåt landet, der de höga
kalstammiga tallarne sträcka knotiga, barrlösa grenar ut mot norr och
öster, medan endast på södra sidan träden ha yfvigare grenar och böja
sig liksom rädda undan nordanvinden som höstarne om hviner öfver sjö och
land.
Under snön sofver ljungen sin vintersömn, och harens, räfvens och
vargens spår äro de enda vägar, som leda fram derute mellan skogarne och
de tufviga, nu snöbetäckta träsken.
Men längst inne i en af vikarne synes en fläck odlad mark. Träden äro
här borthuggna, råg- och potatisland ligga på ömse sidor om en liten
byväg, som igensnöad och smal slingrar emellan höga gärdesgårdar, af
hvilka nu endast de högsta störarne titta fram som vägvisare mellan
fälten.
Der ligger byn. Det är en hop små grå kojor, utan ordning kastade
bredvid hvarandra af ödemarkernas arkitekter, bönder som aldrig sett
någon stad, och hvilka aldrig med sina bygnader eftersträfvat någonting
annat än att nödtorftigt skydda mot kölden och skyla mot regnet de
varelser, som skulle bo i husen.
Emellan kojorna ligga ladugårdarne och svinstiorna, rankiga skjul
betäckta med ris och torf, hotande att falla, ehuru de tidt och ofta
stödjas af starka stöttor, nedslagna i jorden. På några af gårdarne stå
stora brunnar med hissverk, så tilltagna i längd och utsträckning, att
de på långt håll se ut som jättegalgar. Annars är der fattigdom
öfverallt, ett djupt, endast till hälften kändt elände, ett trälande och
ett arbetande för lif, hvilkas glädjelöshet de knappast sjelfva förstå.
Man knotar icke här otillfredstäldt öfver ödet ... dagarna förflyta,
komma och gå i mörker och töcken vintern om, i träl och släp den korta
sommaren.
Endast _ett_ afbrott har enformigheten här, en liten fest, hvars
regelbundet återkommande tjusning gör hvar lördagsqväll lika
efterlängtad som full af glädje. Det är ett älsklingsnöje man här består
sig, ett nöje, nära nog ett slags sport som man dyrkar, nästan afgudar,
och till hvars firande man byggt några altaren, som omhuldade och
snarlika stora bål stå der och ryka lördagen lång, så den tjocka
präktiga röken såsom ett enda lifstecken höjer sig upp, utvisande ett
tecken af lif midt i den eljes obebodda ödemarken.
Det är badstu-badandet, åt hvilket Alassammariboarne egna sig med en
sådan lidelse, och åt hvilket de ha rest så många tempel. Den lilla byn
har nemligen hela fyra små badstupörten, låga med tak af torf, sotiga,
förfallna och nedrökta. Med sina låga dörrar, halm på det nakna,
jordbetäckta golfvet, lafve af gamla murknade bräden och stor ugn af
stenar är det deras bästa fröjd att gå dit, låta steka sig i det lilla
mörka, ånguppfylda rummet, slå sig röda och svullna med löfqvastarne och
ligga der tills de, hälften rusiga och hälften sofvande af hettan, gå in
igen till stugorna att somna bort från en existens, som de knappt drömma
att den kunde vara bättre...
Något skild från byn ligger ett ensamt torp högt uppe på backen. Inne i
stugan står mor och kokar gröt i den stora öppna spiseln. Far ligger i
långsängen, som intar en stor del af rummet. Han hvilar sig nu på
lördagen efter veckans arbete. Det är fars trädestid nu, han hvilar
mest, hvilar på gröten, och hvilar på »luren», lite' för och lite'
efter. Vinterdagarne äro så långa. Det är sömnigt att höra mors väfstol,
som klappar så enformigt. Skottspolen surrar oupphörligt af och till,
det är ingen vexling i låten. Rågmjölet, som vispas i grytan, har en så
egendomligt söfvande lukt. Far trifs så väl under den storblommiga
»ryan». Barnen äro så stora, att de inte mer skrika, Matti täljer båtar
och Annikka stickar strumpa.
Matti har båten färdig, stiger på bänken och ser ut genom det lilla
fönstret. Han står på tå och sticker ut den röda tungan ur munnen för
att se bättre. Det hvita håret faller honom i ansigtet; förargligt att
det är så långt! Drägten är eljes ej invecklad. Lång skjorta af hemväfdt
oblekt lärft. I stugan är varmt. Ute är vinter, trettio grader om
nätterna; solen kysser visserligen en smula lif i ispiggarne
middagstiden, eljes icke.
Hvad ser han, den sjuårige, der han står? Rök från skorstenarne och rök
från badstugorna. Från allihop! Och bakom röken der längst nere i dalen,
der vägen går emellan de snötäckta ängsrenarne hvad ser han der? En
ovanlig och i hans tycke förtjusande syn. En släde förspänd med två
hästar och med en lysande figur med blanka knappar på kuskbocken. Inuti
släden en dam och så ännu en och en half, en ung fröken och ett barn!
»Herra Jumala»! mor! nu går jag ut, se bara, der kommer herrskap i
släden, stor-herrskap, riktigt som kejsaren sjelf, hör sådana bjellror,
och solen lyser på allt gullet, se mamma! se, allt folket springer ut --
kom så få vi se hvart de fara.»
Den lille hade rätt. »Hela byn,» varskodd af bjellerklangen, var på
benen. Det var främmande till länsman, förnäma främmande, en fru från
sta'n, en fröken i grann pels och en militär med blanka knappar och röda
prägtiga snören. Han satt på kuskbocken och körde sjelf. Matti hade
aldrig sett en sådan ståt förr.
De förmögnare af byns innevånare, som redan kl. tolf ätit sin middag
hade nu vid tutiden sin badtimme. De hörde ännu ingenting, men de andra
der nere desto mer. Vägen gick långsamt uppför och hästarne drogo tungt
och ovilligt i den djupa snön. Men på ömse sidor rusade qvinnor och barn
ut från kojorna, stodo i drifvorna, barbenta, barhalsade och bara
gapade.
Officern på kuskbocken rynkade ögonbrynen. Han tyckte icke om »det råa,
smutsiga, obildade folket, som visade så föga hyfsning att de
presenterade sig i badstuskick». Han piskade på hästarne och for vidare.
Nu kom han med sitt ekipage till torparnes badstugor. Damerna i släden
skulle egentligen nu rodnat ännu mer... Derinne i bastun gick nemligen
just nu hett till.
Farmor och mormor, farfar och morfar, mor och far med söner och
döttrar, tjenstefolk af alla åldrar badade i samma rum. De suto på
lafven med qvastar af torkadt björklöf och läto små forsar af hett
vatten porla ned ifrån stäfvorna omkring lemmar af mörkröd färg; imman
ifrån den heta ugnen regnade mildt ned på lafven, der en bädd af halm,
öfvertäckt med lakan, gjorde hvilan inbjudande. Hettan var qväfvande och
skulle ha dödat mindre härdade naturer. Stilla och tyst försiggick
behandlingen. Sträng ordning hölls i badstugan. Ingen talade. Gårdens
öfverhufvud befalde nu och då litet mer »bad» på ugnen. En stark jänta
skötte tjensten som baderska. Kring de breda höfterna bar hon en grön
yllekjol och på hufvudet en virad duk i gul skiftning.
Som en trollformel ljuda bjellrorna in genom tystnaden. Slut med den
högtidliga stämningen! Farmor och farfar, mormor och morfar, mor och far
med söner, döttrar och tjenstefolk, alla ut genom dörren och ned till
badstutrappan att se släden fara fram.
Löjtnanten svär. Damerna draga sina skinnboor högt upp i halsarne och
sticka sina små tofsbeprydda muffar alldeles för ögonen. De ha en hel
skärseld att passera. Tvenne af badstugorna, en på hvardera sidan om
vägen äro så tätt garnerade med nakna kroppar, att det är omöjligt att
passera förbi utan att se. Och de badande tränga sig fram, skådelystna,
beundrande, i fullkomlig obekantskap om den ovilja de väcka, tills den
förgrymmade epålettbeprydde snärtar i luften med sin piska...
-- Det förbannade obildade folket!
Men uppe på backen vid torpet stod Matti. Hans hjerta klappade af
stolthet. Han bar fars hvita fårskinnspels på axlarne och stora
skinnmössa på hufvudet. Att för det granna herrskapet få visa något af
sin dugtighet var hans innersta åstundan i detta ögonblick. Vid väggen
stodo skidorna, nytjärade och blanka, tre och en half aln i längd. Trots
den djupa snön går det bra nedför backe. Det är isgata inunder.
Han passar på det rätta ögonblicket, just då släden långsamt börjar
färden uppåt den branta vägen.
Han sticker de små bara fötterna i skidans skoknäppe, fäller af sig sin
hvita pels och trycker mössan djupare i pannan, så att endast de klara
blå ögonen skälmaktigt lysa fram, tar ett par steg, åker ned och möter
släden i halfva backen. Den långa skjortan, öppen i halsen, fladdrar
omkring benen; som en tjock rök strömmar andedrägten ur den lilla
munnen, som ler, och i farten svänga de små armarne i luften, medan han
nere i gropen konstnärligt gör ett hopp öfver, och lycklig att så väl ha
gjort sitt mandomsprof ifrån sig springer han sjungande tillbaka upp
igen med skidorna i handen -- och försvinner, innan de resande hunnit
upp, in i den rykande stugan med pelsen släpande efter sig full af snö
från drifvan!
Mor har lyft ur gröten, hotar med fingret åt sonen och visar på far:
»visste han att du går och sliter på nya pelsen, så finge du dig... Se
så, gå och säg till syster. Väck far.»
Middagen räcker länge. Första rätten gröt. Andra rätten kolja. Tredje
rätten gröt. Fjerde rätten kolja. Det börjar skymma. Mor tänder upp
pertblosset. Far skrapar sig i hufvudet. Han har ännu mycket osofvet.
Lyckligt att det är söndag i morgon. Hvilodag. Gudstjensten tar upp
förmiddagen. Presten är en så beskedlig karl. Hans åhörare ta sig ofta
en lur under predikan -- men det måste ske utan oljud. Snarkningar tål
pastorn inte. Nå, nå, det är nu hans ensak.
-- Matti, gå förut och kasta »bad», vi komma efter.
Nu är det torparfolkets tur att bada. Matti och Annikka gå förut. Mor
kommer efter med far. Skymningen har fallit på. Mörkret upplyses af en
ensam stjerna. Kölden knäpper i knutarne. Ute knarrar det under fötterna
när man går. Håret betäckes med rimfrost. Borta i skogen låter det som
om någon gret. Det är ulfven som »sjunger».
Far och mor bada, i bastun äro flere, men icke Matti och Annikka. De ha
gått hem igen, de hade glömt qvastarne, de tanklösa barnen.
Men hvarför komma de icke tillbaka. Ha de glömt bort sitt ärende? Nej,
de ha visst ej glömt det. Annikka kämpar en hård kamp derute, några steg
ifrån stugan, kämpar för lifvet... Hon slår omkring sig med qvastarne
och höjer jemmerrop, rop som likna ulfvens tjut, men det är dödsrop!
Ingen hör henne. Matti, den tappre lille Matti, skall han ej hjelpa
henne? Ack han är redan öfvervunnen. Han dog utan ett ljud, det gick med
ens. Vargen var barmhertig nog att hugga säkert i. Han ligger i skogen
några famnar från hemmet; hungriga och roflystna spara vargarne intet
annat än rocken af vadmal och de stora stöflarne, som han lånat af far.
Och hon litet längre ner... Stackars Annikka, hennes fiende är icke en
gång så barmhertig. -- -- -- Far och mor komma ändtligen från badstun.
Vid vägen höra de tunga suckar och se en mörk skepnad springa inåt
skogen, då de nalkas.
Tung af aningar skyndar modern till drifvan; der finner hon flickan
stympad, döende.
Intet skrik, intet.
Natten är längre än vanligt. Med flammande pertbloss söka byns folk
efter det andra liket. Några ha laddade bössor. En eld lyser på backen,
ute bland stenarne. Det är en olyckseld, man vet att ondt händt.
Far sofver icke i kyrkan den söndagsmorgonen.
Han står på kyrkogården med knäppta händer och stirrar på en graf, som
ännu icke är fyld. Inuti, nere på den frusna bottnen ligger en liten --
klädkista, en mycket liten som dock inrymmer det som ännu i går var lif.
På marken i snön ligger modern. Hon gråter icke. Hon har ej tårar. Hon
undrar öfver menskolifvet och frågar i sitt hjerta ett hvarför, hvarför,
och hvartill!
»Det förbannade obildade folket...» Löjtnanten med länsman och damerna
från staden äro också i kyrkan. Gudstjensten är slut. Herrskaperna gå
liknöjda förbi och rynka föraktfullt på näsorna, då de känna lukten af
vadmal och smorläder ... af röken från kojorna och ladugårdarne.
Och solen skiner, ehuru kölden redan skärper till. Två mil ifrån kyrkan
ligger Alassammari... De vida, ödsliga moarne måste passeras för att
komma dit. Och på qvällen, då mörkret faller på, då »sjunger» varglon
borta vid skogsbrynet, hungrig äfven han... Han sjunger, han gråter, han
tjuter, han hotar. Han har fått smaken. Han tål icke, icke ens han »det
förbannade obildade folket». Ja, när mörkret faller på, då...
1882.


Han kommer!

Junisolen lyser öfver staden. På det stora sandtorget växa präktiga
grupper af frodiga kardborrar i blom. Lugn som ett isfält ligger sjön
Jyväsjärvi och speglar i sin släta yta den kala stranden. Från fjerran
svedjerök, tät, oljig. Det är vindstilla och mattblå himmel.
Gatorna med sina dels nya, dels halfförfallna hus stå nästan öde;
kritade fönster och igenbommade dörrar tillkännagifva att egarne äro
borta. Det är Jyväskylä i sommarskrud.
Här och der står en boddörr på glänt. I fönstren hänga prof på varorna:
mörka dukar, randiga klädningstyger, ullgarn doftande af får, blanka
knappar, speglar i messingsramar, lådor med russin och sviskon,
stearinljus i blå omslag samt tuggtobak i rullar -- med ett ord allt
hvad en rättskaffens Jyväskylä-medborgare nödtorfteligen behöfver för
sitt dagliga uppehälle.
I en af bodarna hänger en dåsig bodbetjent öfver disken, med ett
smutsigt tidningsblad framför sig. Han läser icke och sofver icke, han
är varm och längtar till någonting beqvämare! Som önskningsmål hägrar
för hans själ en uppbäddad säng i hans lilla ödsliga hem. Men tiden går
så långsamt...
Staden har emellertid också någonting att vara stolt öfver; det är ett
hvitt stenhus med två våningar. Det står ensamt och beherskar hela
nejden. Af resande landsortsbor betraktas det som någonting märkvärdigt,
och man kan inte tänka sig att någonting kan vara att anmärka mot dess
skönhetslinier. För närvarande står det tomt liksom de flesta af husen.
Vid huset, midt framför det, stå tvenne bönder. De äro iklädda
stadsresedrägten: tjocka grå vadmalsjackor med spegelknappar och hattar
af tung filt. Trettio grader Celsius i skuggan besvära dem icke. De
beundra det hvita huset, på hvilket solen skiner, det är annat än
landsbygdens enformiga gröna färg!
Inne på gården sitter en karl i vedboden och täljer. Mekaniskt rör han
sina händer, det gula håret faller honom långt ned i ansigtet. Arbetet
går så lätt, han har redan arbetat i tio timmar. Hvad kan man väl begära
mer i verlden, då man har bredvid sig en stånka maltstarkt svagdricka
och en stålbakad svart hålkaka, hårdare än den bjelke han arbetar på,
men mjuk nog för hans friska tänder, som kunde bita af en vanlig
jernspik.
En hund ligger i ring på spånorna. Hönorna kackla muntert, den lata
hönspigan, som glömt dem på morgonen, har nyss hemtat dem en riklig
ersättning för lång väntan...
Eljes är allt tyst.
Inne i huset är ännu hetare än ute. I herrns rum står en bukett glömda
blommor i ett vattenglas. De hänga hufvudena; några unga hjertblad stå
ännu friska och hoppas på litet vatten. Stora tjocka flugor slå mot
fönstren, mot väggarna, mot taket. De massiva möblerna ånga af hetta,
solen har nyss brännande lyst in. En soffa af trä upptar en vägg. I den
kunna tolf personer sitta i bredd, den är ett arf af farföräldrarne. Vid
det stora dammiga skrifbordet står en stol.
Men -- dörren öppnas och en ung flicka stiger in. Hon går till fönstret
och höjer gardinen. Hon stannar der länge med blicken åt de blå bergen i
fjerran, som otydligt skymta fram mellan rökmolnen. Hon väntar... Hon
tänker framåt i tiden, och på den tid som varit, och nu står hon vid
skiljevägen...
Hvad det förgångnas historia är enkel och hvad framtiden lofvar mycket!
Här sitter hon nu och väntar på sin hjertans kär, hon, Katri,
hemmansdottren från Wiitasaari, tjensteflickan hos doktorns här i hvita
huset och frökens lekkamrat, hon väntar sin fästman, hon har fått hans
bud att han just den dagen skulle komma till staden.
Katris tankar sväfva bort till hemmanet, som en gång skall bli hennes,
men ännu eges af fästmannens far. De gamla knotiga hängbjörkarne, den
stora hissbrunnen och det nya vackra fähuset äro ljuspunkterna i taflan.
Ängarna med sin höga timotej, åkrarnes vida böljande ytor, sveden med
rykande stubbar och de präktiga svala vallskogarne, -- hvilka glada
minnen hade hon ej från alla dessa ställen! Potatesland, rofåker,
lintäppor och trädgårdsbänkar -- på henne väntade de alla!
Gamle Keittunen, kärestans fader, kan ju ej lefva länge, och då skulle
Olli dela hemmanet med sin bror, och så skulle de flytta in i gården, de
nygifta. Så märkvärdigt; dessa begge bröder hade, så långt hon mindes
tillbaka, båda älskat henne. Men Olli var så vacker och så hurtig till
lynnet, honom hade hon föredragit framför den äldre, sorgbundne brodern.
Olli hade hennes tro och hennes löfte.
I dag var dagen, hans tjuguförsta födelsedag, myndighetsdagen. Och i dag
skulle han komma med den gyllne ringen för att högtidligen trolofva sig.
Brefvet till hennes husbonde, doktorn, har kungjort henne allt detta;
lyckliga dag, skall aldrig din afton komma?
Det dammar der borta, der gatan återfår sin ursprungliga benämning af
landsväg; kanske kommer han? Men det är icke han, det är en tjock
gårdsegarinna från närmaste by, hon skall till staden för att göra sina
visiter. Hon sköter sin välfödda häst med kraftiga händer och har
skyddat sin bredskyggiga hatt med en ljusgrön musslinduk, som blott till
hälften döljer en slöja af gul tyll och röda blommor. Den lilla
tjensteflickan behöfver ännu icke rodna så vackert: han dröjer ännu, den
älskade.
Emellertid ler hon så hoppfullt; han kommer nog, det vet hon, ty hon har
spått i kaffe, och den svarta sumpen talar sant. Hon slätar sitt
lockiga gula hår, jemkar den nya ljusblå schaletten och ser på sina
händer. Ja, de äro alldeles rena, litet solbrända och grofva af arbetet,
men så runda och mjuka ändå. Hon vet att hon är vacker, men anar icke
huru vackra hennes fina drag äro då hon så der drömmande ser utåt. Dröm
alltid, stackars Katri!
* * * * *
Hon hör hur hårdt de oförskämda, stora flugorna dänga just på det
stället der tapeterna hänga lösa och der det dånar mer än eljes. Katri
förargar sig deråt, men vet ingen bot. Det blir så enformigt att vänta i
det qvafva rummet. Han dröjer så länge. De glada tankarne bli tunga, och
det der dammolnet vid vägen liksom närmar sig allt mer, ända tills det
töcknar hennes ögon. Värmen, blomdoften, dammet, allt verkar söfvande.
Hennes hufvud sjunker ned mot armen, som hvilar på bordet. Kinderna bli
röda, de mörkröda läpparne hviska drömmande, -- hon sofver. Sof,
stackars Katri, det är sista gången du sofver så ljuft! Vakna aldrig, ty
-- han kommer!
Ja, verkligen, han kommer! Men -- med hvilket rassel, hvilket buller,
hvilket ljud! Der är han, din Olli, han sjelf, din käraste! Hör du, han
hvisslar, han sjunger, han knäpper med fingrarne! Han är då så glad? Men
hvarför?
Se ej ut, Katri! Dock, du ser redan! Dina oskyldiga ögon se måhända
syner, efter de så der vidgas och bli blodsprängda af vild smärta? Hvad
ser du?
Det dammar på gatan utanför fönstret, det efterlängtade dammolnet är
ändtligen just utanför. Det bullrar så hemskt, det är kedjor som rassla,
lifjern och fotjern. Det är en som bär alltihop. Det är _en_ som sjunger
och knäpper med fingrarne. Men det är ingen vansinnig. Tro icke det,
Katri, han har icke den ursäkten. Han är ej ens drucken, du kan ej
trösta dig dermed, det är någonting annat...
Så vacker han är! Hans bruna lockar falla lika käckt som förr, hans
solbrända kinder och höga panna äro lika rena som förr, hans hvita
tänder glimma i solskenet, och blott det trotsiga leendet är litet
trotsigare än då; det är allt!
Det tunga jernet bär han som vore det blomsterkransar för bröllopet. Så
han svänger då han går! Samvetsqval och ånger tynga icke de spänstiga
stegen, han tycktes vara nöjd med sig sjelf. Fadermord, brodermord
förmörka ej glansen af dessa bruna ögon! Och du, Katri, du stelnar af
att bara _se_ honom komma så.
Hvarför mördade du så i ett ögonblick också Katris själafrid! Du grymme,
hvarför?
En träta med bror och far, en träta uppkommen vid fråga om ditt
förestående giftermål -- en liten obetydlig träta, och det tröga finska
blodet kom i en svallning som lika ogerna stillar sig som det djupa haf,
hvilket af orkanen bragts i rörelse.
Länge närd svartsjuka, som med ens bröt ut i låga, blindt raseri, utan
hejd, utan tygel derhän har det fört honom, som ännu i går var så
lycklig.
Och nu är du på väg till häktet. Der nere i källarn är så svalt, der
blir du kanske lugnare. Och i morgon fortsättes resan. Du har god tid
att tänka öfver din gerning på färden öfver stepperna till det fjerran
Sibirien. Till dess, hvissla och sjung! Hon der i fönstret dör icke
deraf! Ack nej!
Stackars Katri! Det är ingen dröm. Det är verklighet. Han synes ej mera.
Han är borta och fångknektarne med. Rasslet dör bort, bullret afstannar,
dammet har lagt sig, den förra tystnaden råder.
Allt är som förr i det stora stenhuset. Bodbetjenten gäspar, karlen
hyflar i vedboden, flugorna surra inne i rummen och solen skiner, skiner
så genomträngande på det hvita huset, framför hvilket bönderna ännu stå
gapande, sedan de sett dubbelmördaren gå förbi.
Der inne sitter Katri, hon är vaken nu. O -- att hon aldrig hade vaknat!
1881.


Lycka.

Hon var mörkhyad som en kreolska. Det krusiga håret föll, då det ej var
uppsatt, i två tjocka bruna flätor, längs ryggen. Men ögonens djupblå
färg var äkta nordisk. Då hon satt så der allvarsam, var uttrycket i
ansigtet kallt och stolt, men när hon log, förtjusade hon.
När de der röda läpparne voro slutna, läste man i ansigtet ärelystnad
och mod, men då de öppnades till tal, glömde man allt annat för att
lyssna till den egendomligt musikaliska klangen af en röst len som
honung och dock så metalliskt klar.
Den stackars Adolf hade diktat verser, ja hela poem öfver hennes ögon.
Deras obestämda uttryck tolkade han efter sitt sinne. För honom var hon
ett eftersträfvansvärdt ideal. Hennes karaktärslöshet, hennes
ärelystnad, fåfänga och flyktiga sinne förstod han icke.
Sjelf trofast som en hund, ädel och utan misstänksamhet litade han på
henne, trodde henne och förtröstade fullt och fast på hennes längesen
gifna ord...
Hon var fosterdotter hos den rike patron på Drumsö gård, men egde sjelf
ingenting. Dotter till en fattig enka har hon på patrons bekostnad
blifvit uppfostrad i Helsingfors och hade sen sitt adertonde år bott hos
sin fosterfar, hvars förtroende hon fullkomligt åtnjöt, och hvars enda
qvinliga sällskap hon var.
Adolf var jurist, hade kommit på första förslag till en
häradshöfdingstjenst och var i dag att vänta för att förkunna senatens
utslag för henne, sitt hjertas utkorade, sin innerligt älskade, »sin
själs brud!»
Om han kom vid denna tid och prydd med en gåfva af henne, ett rödt
stickadt yllebälte, då visste hon, att han fått tjensten och att han
genast skulle fria hos fosterfadern.
Ja, i dag skulle hennes öde afgöras. I denna timme. Om han kom der på
isen, så vore hennes lefnadsroman utstakad, nyss börjad skulle den redan
sluta i fattigdom, enformighet och färglös, tråkig hvardagslycka.
Adolf skulle bjuda henne ett hem visserligen, men ett enkelt, fattigt
hem, der blott _en_ vore lycklig som en Gud, medan den andra...
Han hade hennes löfte. Hemligt, oanadt af alla! Honom skulle hon
tillhöra, hon den vackra och firade. Honom allena, honom den oansenlige,
som intet egde annat än sin ungdom och sin kärlek. Honom den tyste,
skygge »bokmalen», som ständigt gick de andre ungherrarne i vägen, och
som hemligen utgjorde ämnet för alla deras gyckel och upptåg.
Hvarför hade hon egentligen valt honom, då så många andra beundrare