Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 08

måhända, om lyckan gynnade, några kläder. I alla fall finge man alltid
något, och en af vännerna hade en ovanlig talang att sälja och få väl
betaldt.
Inkomsten skulle broderligen delas. Matti tvekade länge, grubblade en
tid och nekade sedan. Men småningom gaf han efter. _Han_ skulle ju ej
begå något orätt, han som bara hade att hålla hästarne i beredskap,
hjelpa med pålassningen och sedan köra till staden! Dessutom vore ju
hela saken så oskyldig. Den der köpmannen vore en rik karl, som tusen
gånger klått den fattige -- en liten återtjenst af dem hade han väl
förtjent.
Matti var således med. Han lånade hästen och skötte om »den yttre
affären», medan de andra skötte sitt värf der inne med både vana och
talang.
Man hade lasset fullt, sängkläder, möbler, husgeråd och en hop små
vackra bohagstillbehör, dessutom jernsaker, äfven de af något värde. Men
gångkläder funnos icke -- endast några linnekläder och en sommarrock.
I alla fall var resultatet präktigt.
Allt gick utmärkt i början.
Men en vacker dag kom han, den skicklige, han »handelsmannen», i kurran
för ett par vackra ljusstakar af brons. Och han var ej den ende.
Matti angafs af sin vän och kamrat, togs i förvar och satt inne i några
månader.
Det var debuten.
Han frigafs efter någon tid.
Började från början, men denna gång utan »medborgerligt förtroende».
Arbetade smått, svalt emellanåt och söp igen.
Det var en kall vinterafton. Matti skulle hem från ett dansgille i
Gammelstaden.
Der hade han sett en hygglig flicka, en stackars fattig men ärbar
tjensteflicka, som förehållit honom hans usla lif, hans dåliga sällskap
och tagit löfte af honom att förändra sig.
Matti, som för första gången sedan länge tänkt tillbaka på sitt hem i
ödemarken, på sin stackars hederliga mor, på sin ungdomsbrud, på de
präktiga friska forsarne och moarne deruppe, Matti rördes af den unga
flickans deltagande för honom, suparen, f. d. fången, han rördes och
lofvade att för hennes skull ändra sig, om han finge ett bättre, mer
lönande arbete.
Och den stackars flickan å sin sida lofvade att förskaffa honom det. Hon
skulle vidtala sin husbonde, tvålfabrikören, sade hon. Och så skulle de
dansa en dans tillsammans, han den trasige, förfallne ynglingen och hon
den fattiga, men ännu redbara flickan, som för en gång i lifvet var på
dansnöje.
Ett starkt ljudande, flåsande och ostämdt positiv vefvades upp till
dans. Han satt på ett bord, positivspelaren, och hade sitt instrument
framför sig på stolen. Det blef först vals, så polka, och så vals igen.
Men den stackars tjensteflickan kunde inte dansa. Hon stod och stampade
på en fläck, röd och varm, klumpig och så löjligt allvarlig. Han fick
henne ej ur fläcken, och då hon vände sig, var det alltid galet och
förvändt.
-- Spela en polska, en Hollolapolska! -- skrek Matti, lifvad af bränvin
och en återuppvaknad danslust, yster och med en flägt af den forna,
ungdomliga lifligheten.
-- Spela en polska, svarteman, så vi få dansa! Der har min flicka inga
konstiga steg att göra, -- för jag sparkar för henne, det lofvar jag er!
Och nu pass på, gossar, så får ni se, hur Kalliola-dansen svänger, den
är bättre polska än edra begrafningsdanser, som gå som fluga i tjära!
Hej hopp, nu ska' vi börja! --
Matti svängde sin sköna ett par hvarf kring salen och lyfte så henne
högt upp. Stälde henne ner igen och började piruettera. Det var en sorts
solodans, hälften »schottisch», hälften »ryska» och för resten
improviserad.
Hans fötter berörde golfvet allt oftare, svängde i luften hit och dit
samt sparkade åt höger och venster i olika, konstiga vridningar!
Derunder böjde sig den ännu viga kroppen med en sorts vilddjursaktig
elasticitet, som ej kunde undgå att väcka beundran.
Han gestikulerade med armarne och slog händerna än i sina fotsulor, än
i golfvet.
Slutligen gjorde han ett djerft hopp, berörde med spetsen af tån det
temligen låga taket och kom ned på handen, gjorde derefter en sväng
rundt om och stannade framför sin dam på ett knä, medan hela
åskådarskaran ropade ett dundrande hurra och från alla sidor strömmade
till för att dricka med den utmärkte dansören.
Men hon stod i ett hörn, den lilla tjensteflickan, och betraktade Matti
med tårar i sina ärliga ögon. -- »Om han blir min», tänkte hon, »skall
han, om Gud så vill, bli en bättre menska.»
Dock -- det var ej så, att hennes fromma önskningar skulle gå i
fullbordan.
Mattis blod, jäsande och oroligt, sjöd så vildt inom honom, och hans
lilla skötesynd, svagheten, kom åter och svepte honom i sina
ogenomskinliga slöjor, tog honom i sitt hägn och förde honom ut på
branterna...
Hon, den fula flickan, måste hem till sitt före tolf, och Matti hörde ej
mer på henne, då hon bad honom följa med bort.
Tvärtom, han stannade qvar.
När morgonen kom, låg han åter ute, denna gång på vägen till staden. Han
sof. Det var kallt och lugnt, ej en flägt rördes.
Termometrarne inne i staden visade på 20° under fryspunkten. Men han
sof, han den muntre dansören, som ännu i går tänkt att bli en god
menniska!
Han sof. En tung, iskall sömn. Hans hjerta klappade ännu, hans pulsar
slogo och den öppna munnen andades lif. Men fötterna, som i går så gladt
och liffullt dansade efter polskans toner, voro nu förfrusna, döda och
för alltid stilla. --
En barmhertig förbifarande tog fram på morgonen Matti upp i sin släde
och förde honom till klinikum. Der miste han dessa förfrusna lemmar, som
aldrig mer kunde göra honom någon nytta.
Denna gång lemnade han sjukhuset ännu mer modstulen än förra gången,
icke till fots på landsvägen med rensel och vandringslust, utan med
kryckor och en hjertebörda, som tryckte honom nästan till jorden.
Det var vid den tiden Leena, alltjemt lika tyst och stilla, satt inne i
skräddarens stuga med sitt andra lilla barn på armen. Rosigt och
lifligt, friskt och strålande jollrade det första på golfvet.
Icke visste han, denne lille, att hans fader gick der som en krympling,
hans ståtliga, vackra far, som förr aldrig smakat en tår af denna dryck,
hvilken nu småningom bragt honom så långt.
Nåväl -- så växla menniskornas öden! Stockflötarn går nu omkring på
gatorna, går på kryckor. Den svartlockige italienaren med sin trasiga
Leporellokappa vrider positivet, och Matti står bredvid och småsjunger
med sin hesa, skrälliga röst. Han står der för att väcka medlidande och
lyssnar mekaniskt till de toner, efter hvilka han förr så många gånger
dansat, så öfvermodigt glad, så ungdomsstolt, så full af lif och
ysterhet. Han ler ibland, ett frånvarande, tomt, trött löje. Hans bleka,
slappa ansigte är genomkorsadt af förtidiga, täta fåror. De vackra,
lifliga ögonen äro halfslutna, rödkantade, slocknande. Och hans bruna,
lockiga hår är glest, stripigt och oordnadt.
Ja, det är densamme, han som för två år sen gick ned för forsarne så
hurtig, så okuflig, så stark! Hvad ej de mäktiga, strida, svallande
vattenmassorna förmått, det åstadkom »några droppar» af »lifsvattnet»,
detta lifsvatten, som är finnens förbannelse!... Han är bruten och
krossad, den oöfvervinnelige.
Vid de bekanta tonerna af Hollolapolskan tänker han ej mer på hemlandet,
på bruden, på en förfluten ungdom. Hans föreställningar sväfva oredigt
kring mat, och en obestämd längtan att släcka denna ständiga törst
griper honom med våld.
Men, -- man måste lefva. Man måste framsläpa denna existens, plågsam och
onyttig, tröttsam och sorglig, utan tröst och utan hopp.
Ibland ser han bland sina minnen en liten grå, töcknig gestalt som
framskymtar. Det är den lilla fattiga tjensteflickans derborta vid
Gammelstaden. Och han tycker sig höra, hur hon suckar, djupt och
betryckt.
Den gången skulle han ännu kunnat bli en duglig menniska, om han ej
varit -- svag! Det är lättast att vara svag, att strida kort och genast
falla. Det är en giltig ursäkt, svagheten, liksom vid brottet och
ransakningen domarn ursäktar, om den anklagade varit så »svag», att han
först berusat sig, innan han begått mordet.
Måhända är hos den store domarn äfven svagheten en ursäkt?
1883.


Ett godt samvete.
(Efter en sägen ifrån Esbo skärgård.)

Patronen hade helgdagskläderna på och stod nedanför huset och kikade
efter vädret. Morgonen var dimmig och luften kall. Skulle töcknet höja
eller sänka sig, det var frågan!
Träden stodo som klädda i silfverstickad tyll. Ett garnityr af
spindelväf hängde emellan tall och gran, björk och rönn, gräset var vått
och glittrande, tunga stora daggdroppar hängde på strå och örter.
Grodor, daggmask och sniglar höllo kalas på marken, nere vid stranden
pep en vessla eller två, medan fiskmåsar och tärnor slogo i viken, flögo
i aflånga kretsar, svängde helt om och plumsade i vattnet, hungriga och
lystna.
Fisken hoppade öfverallt dernere, det bildade sig små ringar här och der
på vattenytan, de växte större, vidgade sig och försvunno. Det skulle
säkert bli en solig, vacker dag -- derborta höjde sig dimman redan, och
en bred, matt solstråle trängde sig skimrande derigenom. Den föll på en
liten grön holme, lekte i de dallrande löfverken på altopparne. Hela
tjärden såg ut som en ändlös ocean för resten, öarna midt emot voro
alla insvepta i den hvita, tjocka misten, det böljade vid de nedre
molnlagren, också himlen liknade ett haf, de täta ull-lika
dunstflockarne rörde sig för morgonbrisen, bolmade, hopade sig och
försvunno för att ge rum åt nya, flyktiga molnmassor.
-- Hör hit, Peltonen, -- skrek patronen med sin höga, gälla stämma, --
kom hit på en stund, jag har en hel hop att tala med honom om.
Han derborta på åkern var patronens faktotum, arbetskarlen Peltonen, på
en gång förvaltare, inspektor, trädgårdsmästare, betjent och dräng på
Hvitö gård, i tjenst hos den rike enklingen patron Emile Gerôme Uninius,
Hvitös nuvarande stränge och föga populäre egare.
-- Hvad nu, hvarför har Peltonen klädt sig så der, är det meningen att
här inte skall arbetas i dag? -- frågade patronen, då han såg mannen
komma fram iklädd en ren arbetsskjorta och en snygg väst af mörkgrå
vadmal, -- han tänker väl passa på, då han vet att jag ska' in till
stan, att under tiden ta sig en rigtigt glad dag här, hvasa?
Peltonen såg upp med en mörk blick, men slog ögonen ned igen utan att
svara.
-- Nå, hvad är det, ut med språket, skall jag bli lydd, eller hur?
Peltonen såg åter upp med samma på en gång föraktfulla och undergifna
min.
-- Jag har aldrig hvilodag, det vet patron sjelf. Jag tog på de här
paltorna för att -- att det är mors födelsedag och Heikkis med ... för
resten är det lappdags för andra rocken, hon syr ihop trasorna på'n,
hon derinne.
-- Födelsedag! Ser man på, ni ha råd att fira födelsedagar ni, det har
jag inte. Ni gör er nog glada dagar på min bekostnad. Jaha, Heikkis
födelsedag! Den är verkligen värd att firas. Den förbannade pojkbytingen
som inte gör annat än illa. Jag tål honom inte. Han stjäl jordgubbar och
han bryter af blommor i trädgården, spö ska han ha, och du är och
förblir en stackare, Peltonen, i din familj! Födelsedag! Joo, det är
sött!
Peltonen rynkade sin panna i ännu djupare veck. Han såg alltjemt ned,
men rösten dallrade när han lugnt och fast som svar på patronens
beskyllningar sade:
-- Heikki stjäl inte.
-- Stjäl han inte? Nehej! Jaså, han stjäl inte? Han är en liten engel,
det är han. Det var inte heller han som plockade hönsklorna och stack
dem i fickan på den här rocken, när jag sist for till staden, så
vaktmästarn uppe i revisionen fick näfven full med klor, när han skulle
taga upp min snusdosa, det var inte han som satt mitt hattfoder fullt
med kardborrar här om sistens och som plockat en hop med småsten och
nypontaggar och stuckit dem in i tårna på mina trädgårdsgaloscher, det
var väl engeln Michael eller Gabriel, och inte Heikki, hä?
Öfver Peltonens bistra, stela drag for som ett smålöje, men han teg.
-- Och räfsaxen, som jag hade lagt ut för det nötet, hade han inte fått
tag i den och burit den dit bort vid enrisbuskarne, så jag höll på få
benet afskuret, hade jag inte händelsevis haft jagtstöflarne på ...
svara mig hvad han kan på det?
Peltonen teg alltjemt.
-- Fan anamma, karl, kan han svara sin husbonde eller vill han jag skall
tala med polisen? -- röt patron och piskade en liten späd videbuske med
sin smala, slitna rottingskäpp, så att blad efter blad sargadt föll ned
bland gräset, -- säg, hvad svarar han på allt det der?
Peltonen tittade omkring sig med en skygg, irrande blick. -- Herre Gud,
patron, -- sade han derpå hastigt, -- han talar, så han kan rigtigt
skrämma en menniska olycklig. Inte kan jag rå för hvad Heikki gör, nog
har patron sjelf många eviga gånger sett på hur jag klått upp pojken för
hans små skälmstycken. Men, Gud nåde, det hjelper så visst inte. Pojken
är min ende, han är full af fan, men det är intet ondt med honom ändå!
Patron har inte tålt'en nånsin, han är som en hund, som väl känner hvem
som vill'en illa. Derför hittar han på otyg för att hämnas, kantänka.
Han har allt ryggen blå och brun ännu efter sista piskkalaset, då han
bar räfsaxen dit bort... Mor hade sin tvätt der, si, olofvandes för
patron, och pojken tyckte som så att patron inte hade något der att
göra... Och efter som patron gjort ledsamheter åt honom, så ville han
också...
-- Jag skall lära den tjufstrykern, -- hväste patronen, men helt sagta,
-- fadern såg ej den blick, som följde orden. -- Och nu, hör han, jag
far om en half timme. Men till qvällen kommer jag tillbaka, vid
sextiden som vanligt. Till dess måste potateslandet vara upplöjdt och
gröna jollen tjärad. Hugg veden åt kaptens på udden, han sade till i
går, men tag qvistarne med, hör han, och rada den inte så förfärligt
tätt. Han ger dem så mycket ved på en famn, att han ruinerar mig. Tror
han att det är ärligt gjordt, eller hur, hvasa?
-- Hyresgästerna klaga alltid att jag mäter för knappa famnar, --
svarade Peltonen, -- kaptenen var så ond sist, så.
-- Det satans packet, så är det när man skämmer bort dem! Ja, ni
förderfvar för mig allihop, kringstjäl mig och äter ut mig, som vore ni
korpar kring ett sjelfdödt djur. Hustru din mäter mjölken så det rinner
öfver och sätter inte en sqvätt vatten i det, fast jag har sagt till
henne. Och i stället att rensa trädgården tar hon emot tvätt, -- hvem
vet, hon hemtar väl såpan hos mig, kan jag tro, och ni gör er rika,
medan jag här går i armod och arbetar som en hund. Ni föder er och göder
er, er och er odugliga afkomma, ni bli som feta flugor, medan jag med
hvarje dag blir allt magrare, jag och mina barn. Gjorde jag rätt, så...
-- Ångbåten tutar, han ligger visst för tjocka vid Konäset, -- sade
Peltonen, -- skall jag göra hästen i ordning, i fall patron vill fara
landvägen öfver broarna?
-- Han vet inte hur fort han vill bli af med mig! Nej! Hör nu, Peltonen,
stå inte här längre, gå till sitt arbete, jag far om jag vill och när
jag vill. Och med ångbåten, hör han, inte med hästen. Den plöjer han
med. Adjö.
Peltonen böjde på hufvudet och gick några steg.
-- Ännu en sak, -- ljöd patronens röst efter honom -- hugg bort
strandträden derborta, veden här uppe är snart slut, låt alarna omkring
uthusen stå, men alla björkarna ska ned, förstår han, på vägen åt
stranden, der behöfs ingen park. Så, begriper han inte, efter han står
så der och glor?
Peltonen spärrade upp ögonen och spände dem i patronen. Det var en sådan
förvåning och ett sådant förakt i den nu öppna och fulla blicken, att
patronen för ett ögonblick måste slå ned sin.
-- Jag vill ha ned parken också på den sidan, sade jag. De der urgamla
träden ta all must ifrån jorden, och ängen ofvanför får ingenting. Du
vet att jag inte tål skog och mörker! Du tycker väl om skog du, kan jag
tro, skogen derborta, der det ekar så vackert då man skjuter... Vill du
lyda, eller hur?
-- Skall strandparken fällas, herr patron? -- frågade Peltonen, -- alla
mastträden? Alla björkarna ned? De stora tvåfamnsbjörkarne, som folket
från stan far hit för att se på. Allt ihop?
-- Jag tror, han muckar emot, fähund?
-- Kan jag inte få hugga några famnar från skogen inåt ön, der fins det
fällträd och vindfällen, visst en tio famnar eller mer bakom hästhagen!
Är det inte bättre der?
-- Skogen der är såld till byggmästarn för länge sen, och han har mätt
upp hvar enda sticka. Du hugger ner strandparken. Jag vill inte ha
mörker, jag tycker om ljus. Och det kostar att släpa ved. Vi ta först
skogen omkring oss, och gå sen längre ut. Du hör det nu. Gå din väg.
Peltonen gick. Ifrån ett dike helt nära invid stället, der nyss de båda
männen samtalat, uppsteg en liten mager hvithårig gosse på sex år. Han
var klädd i en skjorta af oblekt groft lärft, bar små urvuxna, vida
byxor, som fladdrade omkring benen på honom, bröstet var bart liksom
armar och ben, två klippska, långa, blå ögon tittade käckt fram i det
solbrända ansigtet, och munnen log.
-- Jag har hört alltihop, pappa, -- sade han, då han var utom hörhåll
för patronen, -- alltihop! Härnäst ska han få en rutten fisk i
bröstfickan, det lofvar jag. Och hvad ondt jag kan göra honom, så ska
jag. För han är den värsta menniska! I går försökte jag sätta tjära på
båtsitsen, men den torkade in. Om jag fick en stor geting att märka
näsan på'n, så vore jag så glad så.
Den lille stack sin bruna, smutsiga näfve i faderns och såg så lycklig
ut, när han målade ut för sig alla de njutningar han möjligen kunde
bereda sig på patronens bekostnad. Fadern såg sträng ut, drog bort sin
hand och sade:
-- Derest du rör någonting af hans, eller gör någon som helst elakhet åt
honom, så får du med rottingen att göra, och det värre än eljest, hör du
det, pojke?
-- Far bara gör sig morsk, han, -- skrattade Heikki, -- inte slår far så
hårdt som han tror. Nog tål jag det alltid. Och värre än så! Jag gör mej
hård och jag slänger mej, och då tar det inte så farligt. Far ville allt
sjelf gerna sätta den här flugsvampen i honom, om far kunde.
-- Du skall hålla mun på dig, Heikki! Ser du, der är patrons barn. Gå
in till mor och säg till att det är hårdt med arbete i dag, jag hinner
inte äta på ett par timmar än. Och kom sen till mig, så får du hjelpa
till med åkern.
-- Lisen och Clara skall visst med till ångbåten, efter di ä' så
schangtila! -- Heikki hvisslade en hjertans glad låt, slängde med det
lilla hufvudet, så håret, det långa hvita håret fladdrade, körde ut sina
röda läppar och kilade i väg öfver stock och stubbar, lätt som en fogel.
Men han stannade med ens. Lilla Clara, som fått syn på sin lekkamrat och
vän, ropade honom och viftade med handen. Han vände genast om, sprang
till henne och nalkades den lilla näpna damen rullande i gräset som en
skallerorm, i det han hela långa stycket stupade kullerbyttor för att på
detta sätt vinna på en gång hennes beundran och sympati.
Hon skrattade så hjertligt och klappade i händerna. -- Rulla i åkern,
söta Henrik! -- bad hon med hufvudet på sned, -- det är så lustigt när
du rullar, du ser ut som en stor, hvit, våt katt. Går du i hafren, så
blir jag så glad.
Heikki slängde öfver gärdet, tog ett stort skutt och kom på hufvudet
rakt in i hafrelandet. Men med ens stod han upp igen, skrapade sig i sin
våta lugg, drog ned mungiporna till en förunderlig grimas och sade med
sorglustig ton:
-- Det der törs jag inte göra. Pappa slår mig, om jag försöker. Clara
får allt hitta på något annat.
Clara såg villrådig ut. -- Gå på hufvudet i diket, så är du så rar,
Henrik, -- menade hon.
Heikki lydde. Hans händer sjönko djupt ned i gyttjan, och Clara var så
munter och tacksam.
-- Nå, ta nu en rigtigt bra daggmask åt mig, så få vi se om han krälar,
ifall vi dela honom itu, och hvilken del som vill till mig och hvilken
till dig.
Heikki fick tag på en rigtigt lång en. Lilla fröken tog den sjelf i sina
späda händer, slet den utan betänkande itu, utan att förändra en min,
och kastade bitarne på marken.
-- Usch då, hvad Clara pinar kräket, -- protesterade pojken, -- kom nu,
så ge vi hönsen det här. -- Och så sprungo de så fort de kunde inåt
gården, men glömde snart sitt ärende för ett helt nytt intresse.
-- Henrik, ser du här ligger min stora docka! Söta Henrik, laga skor åt
den, vill du, de gamla ä' trasiga?
Barnet tog dockan, lofvade göra skor och skulle genast börja med det
arbetet, då patronen syntes på trappan, iklädd öfverrock, grå filthatt,
galoscher och med paraply och käpp i handen.
-- Claire, mon ange, ici, -- ropade han, -- eh bien! Lisette, où êtes
vous, venez mes enfants, venez!
Clara lemnade på ögonblicket sin lekkamrat och sprang fram. Lisett kom
med sin jungfru vid handen från kökssidan; lille Gerôme var redan
färdig. De voro alla svartklädda, buro hvita förkläden och fingo af
fadern hvar sin krans i handen. Bonnen sprang fram, jemkade flickornas
hattband och lille Gerômes krage, och så begåfvo de sig i väg nedåt
stranden. Patronen sjelf hade en stor bukett i hand samt bar i
knapphålet på sin långa utslitna ytterrock en hvit rosenknopp,
sammanbunden med en liten cypressqvist. Hans min var högtidlig, ett
blekt, resigneradt allvar låg utbredt öfver hans magra och gula ansigte.
-- Hvarför få vi komma med, pappa? -- frågade Clara och tittade upp till
fadern, halft förtroligt och halft skyggt.
-- Tala franska, har jag sagt dig, -- sade patron och knyckte omildt den
lilla i armen, men tillade derpå i en något mer saktmodig ton: -- Vi
skola gå till kyrkogården i dag med kransarne, det är mammas dödsdag, er
salig mammas, min högtälskade hustrus. Håll dig rak Gerôme, hvad är det
för slag, du hänger ju läpp och ser dum ut precis som mor din. När ni
har svarta sorgdrägterna på, chers enfants, då borde ni ju veta att vi
skola fira en liten sorgefest på den högtidliga plats der hon nu hvilar
i frid från jordens oro.
De tre små barnansigtena sågo så bortkomna ut. De förstodo ännu icke
denna märkvärdiga förening af hycklad sorg öfver och förakt för deras
döda moder, som de alla dagar kunde ha haft tillfälle att iakttaga,
förstodo den lika litet som faderns föga konseqventa sätt, det der
ständigt balancerade mellan öfverdrifven vänlighet och rå brutalitet, de
tittade upp som till ett fruktadt högre väsen som de älskade af en viss
vana, men hvilket mer skrämde än ingaf dem förtroende.
Man gick genom den sköna, förvildade, men i all sin oregelbundenhet dock
så intagande parken. De väldiga träden stodo i täta grupper längs hela
stranden, beskuggande den med sina tunga lummiga grenar. De mossiga
björkarna vid vattenbrynet tycktes trängas deruppe om utrymmet, och
pekade här och der med sina släpande gröna löfqvistar långt ut i
vattnet. Marken var ytterst kuperad, det gick backe upp och backe ned,
mellan tufvor, våta och mjuka af regnet, och stenar hvilkas saftiga
mossbeklädnad såg inbjudande ut.
Dimman hade lättat litet, ångbåten hördes ett stycke ifrån, kom allt
närmare och stannade slutligen efter ett långvarigt plaskande vid Hvitö
bristfälliga brygga. Med stort brak kastades landgången ut, karlarne på
ångbåten skreko af alla krafter, svuro och larmade som hade det gällt
att angripa en hop vargar och skrämma dem med omåttligt oljud, de
hjelpte slutligen patron och barnen ombord och fortsatte derefter resan
för att vid nästa brygga föra samma oväsen.
Patronen tog plats på akterdäck, barnen i sina svarta drägter sattes i
ring omkring honom. Några af passagerarne helsade flyktigt, ingen gjorde
min af att börja ett samtal. Endast kaptenen helsade med sitt glada
leende, viftade med hatten och ropade ett hest och morrande, men
fryntligt »godmorgon, godmorgon, goda patron Uninius, hur står det till
med helsan?»
-- Hvad i all verlden, är det Uninius, hvadfalls, kapten, -- frågade en
tjock herre med militärisk hållning, -- Emile Gerôme, han i justitien?
-- Precisement, -- svarade kaptenen, -- känner löjtnanten honom?
-- Om jag det gör? Ja visst för tusan, men det är fan hvad han ser
aftacklad ut! Han var marskalk på mitt bröllop i tiden och var då en
tusan så fin och fiffig karl. Elegant och parfymerad, nätt som en
fröken, glad och lustig.
-- Men fattig, kan jag tro, -- nu är han rik, men glad är han inte.
-- Hvad tusan! Är han rik, då hade han skulder som -- en löjtnant, --
och björnar ett helt kompani. Rik? Gift således?
-- Enkling, herr löjtnant, gifte sig till pengar.
-- Åhå, jag förstår, gjorde som jag. Med en ryska också, eller hur?
-- Nej, hon var allt från vår egen hufvudstad, rik, fader- och moderlös
köpmansdotter, uppfostrad hos kommerserådet Johansons, hon hette Olga
Alén, söt flicka.
-- Aj för fan, hon! En liten gås för resten. Var hon så rik.
-- Par stenhus i stan och den här ön -- som han snart sköflat ren från
skog för resten, ingen menska vet hvart han gör af med sina pengar,
allting förfaller härute, hela östra och norra ön är som en hed,
åkerjorden är oskött och ger bara gräs, trädgården likaså, han näns inte
hålla sig hvarken arbetsfolk eller kreatur ... ja han är en muntergök,
patronen.
-- Han ser kuslig ut, det är inte som samma menniska! Han som förr var
en sprätt, det var fan så maläten han är... Många barn?
-- Der ä' de alla tre .... det talas om att han uppfostrar dem med ris
och konfekt ömsom, allt som det passar, och fransoser ska' de bli, och
för att få kurage på dem låter han dem hjelpa till med slagten -- pojken
håller på med att anatomisera grodor och kattor och sådant der, men
hjeltemodig ser gosstackarn inte vidare ut, det får jag säga.
-- Han är sorgklädd, är han nyss blifven enkling?
-- Hon dog för sex eller sju år sen, det är bara för att folk skall se
att han ännu firar hennes dödsdag. I den kostymen beger han sig vanligen
till kyrkogården med barnen...
-- Stackars karl, han är tydligen på dekis. Nå, är han i Revisionen än?
-- Ja, han är en duglig embetsman, säges det.
-- Käre kapten, det var inte vackra saker jag här fått höra om en gammal
vän, när man är och helsar på fosterjorden, som man inte känt under
fötterna på tjugo år... Nej nej, mycket kan hända, åren göra folk äldre.
Den tiden då jag såg honom sist var jag en liten späd planta, fänrik vid
Petschowska regimentet -- tiden går.
-- Löjtnanten har slagit sig på landtbruk nu?
-- Ja ja men, har en hel stepp att sköta om, trehundra kor och får,
svärfars gård var en af de bästa vid hela Twer. Det är väl intet
allvarligt ondt med Uninius ändå, -- jag ville allt helsa på honom i
alla fall?
-- Nej för all del, det var litet snack om något testamente, men hela
skulden lär slutligen ha varit en förvaltares, som han hade i sin
tjenst, jaa, det var till och med en mordhistoria, förvaltarn kom fast,
tror jag, men ingen menniska misstänkte på allvar vår käre Emile Gerôme,
det är ju en fin karl, vet jag, särdeles beläst, och fast han har sina
egenheter, är han en hederlig menniska, det tviflar ingen på...
Kaptenen blef sysselsatt med en ny till läggning, och den fete gick ned
för trappan och slog sig ned vid patronens sida. I början något
reserverad, blef patronen så småningom mer lifvad vid tanken på en
försvunnen tid, rik på glada minnen, och talade snart allt mer
oförbehållsamt med sin ungdomsvän.
-- Du har blifvit lycklig du, -- sade han med en blick på löjtnantens
välförnöjda fysionomi och ytterst välfödda figur, lycklig och fet och
rik och prägtig! Här i vårt fattiga land är det värre. Jag ärfde
visserligen med min hustru en liten summa, några gamla hus och det här
stenröset till ö, men -- folket här i skärgården är demoraliseradt och
bestjäl herremännen, man kan inte lita på en enda, jorden är karg och
mager, föder inte kreatur engång, det är ledsamt, kära bror, men
sanningen är att man sjelf förfäas här i landet. Jag var dum som inte
gjorde som du, gifte mig i Ryssland, blef naturaliserad der borta i
Österland, skaffade mig en brunögd barischna till hustru och lemnade det
här landet med sina små trånga förhållanden och sin obehagliga politiska
ställning.
-- Gamle misantrop, jag tycker du borde vara försynen tacksam som