Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 02

och så försöka sin lycka! Men Ukko? Nå, det var just svårigheten. Hän
skulle först försöka få bugt med den unga; se'n komme väl turen till
honom, den gamle; hans hårda sinne skulle väl ändå en gång böjas.
Högt uppe på åsen låg Äjälä by. En hop grå stugor, härs och tvärs
placerade med gaflarne både hit och dit, med små, små fönsterrutor nära
marken och fula, illa skötta inhägnader på gården, afsedda för boskapen.
Det luktade så starkt af den obrunna gödseln, och af de i gytjan
liggande korna ångade det varmt och kraftigt. Svinen sofvo här och der i
dikena invid husen, och hönsen sutto i grupper, inpyrda i sophögar och
öfverallt der de funno det beqvämt. Några små enstaka hus bestodo sig
med potates-, tobaks- eller solrostäppor bakom trapporna, men de
fattigas enda lyx bestod i att på sina torftak hafva verkliga ängar af
högt prägtigt gräs, bemängdt med blommor i alla färger, en lyx som det
skulle varit för besvärligt att göra sig af med, alldenstund inga stegar
ledde till taken och den kala väggen var obestigbar.
Höga som kyrktorn pekade de stora pumpbrunnarnes spiror upp mot skyn.
Och med den högsta brunnsspiran som mål påskyndade Ella sina steg. Der,
det visste han, på skomakar-Jussis gård voro de alla församlade, byns
ungdomar, der skulle han tala till sina vänner och kanhända få en litet
muntrare sinnesstämning, sedan han meddelat sig med dem.
Prat och glada röster hördes allt tydligare, ju närmare han kom. Inne på
Jussis gård var verkligen muntert nog. De gamle sutto på trappan, de
unga på brunnskanten, på gärdesgården, på lofträcket och öfverallt.
Jussi sjelf drog på sitt dragspel; vid tonerna från hans instrument
roade sig tvenne af drängarne att slåss, ett envig med knytnäfvar och
sparkar, som högligen roade åskådarne. Några af qvinnorna sutto tillhopa
och skrattade åt en ung dräng, som efter melodin från dragspelet sjöng
en improviserad visa om, »hur klockarn fria till skomakarmor», och för
hvar gång han kom till refrängen, knuffade de unga qvinnorna hvarann i
sidorna och skrattade, så det ekade i bergsklintarne ofvanför.
Ella mottogs vänligt nog, men man började genast att tala om Hedda. »Hon
har nog en ann», sade Jussi, »en, om hon inte har flere! Hon är af det
slaget, och den som skall tro henne, han lär allt gå i rus, jaja i
trolldrycksrus. Är inte Uutila der hos henne hvarenda lördagsqväll? Och
om hvardagarne Ikali och Matti från herrgåln och inspektorn för resten
med? Hon är hård sjelf, och så har hon trollat åt sig en kärleksdryck,
och den ger hon dem, och så bli de som galna. Salmen Ella -- slutade
gubben -- slå du Hedda ur hågen och låt henne gå; annars, tro mig, hon
för dig i olyckan.»
Men Ella försäkrade och svor, att Hedda lofvat honom sitt hjerta, om han
bara fick fadern att fria. Jussi och de andra männen bedyrade så heligt
de kunde, att hon inte var att lita på och att hon säkert ännu denna
qväll sutte med Uutila och språkade. Ella tog himmel och jord till
vittne, att hon åtminstone vore en kysk och dygdig qvinna, som inte utan
prest skulle tåla en mans kyss. Jussi och hans anhang åkallade den lede
och hela hans anhang på det att Hedda gerna skulle låta sig kyssas af
den hon tyckte om för tillfället.
Ordvexlingen blef allt ifrigare. De unge kämparne slöto sig till Ella.
Qvinnorna höllo ifrigt med Jussi. Slutligen föreslog Ella, att den som
ville skulle följa honom till Toimila, uppsöka den sköna på hennes loft
och tvinga henne att i allas närvaro förklara sig vara Ellas fästeqvinna
och för öfrigt honom huld och trogen. Sade hon det, ville man tro henne.
Ty sann, det var hon. Men, sade hon det ej, då fick Ella stå sitt kast,
och man fick gå med sina misstankar.
Jussi ropade inåt stugan, att man skulle skaffa fram bränvin. En flaska
gick laget rundt och tömdes. En annan likaså. Skämtet blef mera rått och
rösterna högljuddare. Armar höjdes och beskrefvo i luften alla slags
kraftiga, bålstora rörelser. Hattarne sattes litet på sned, man vred
betydelsefullt sina mustascher, der sådana funnos att tillgå, och körde
ut läpparne med uttryck af stor sjelfbelåtenhet och sjelftillit.
På Ellas begäran satte sig ändtligen tåget i gång. Jussi gick sjelf med
sin harmonika i spetsen. Olli och Matti, Pekka och Callo i midten, Jaako
och Weikko sist. Ella, morsk i hågen, med hatten på nacken och armen i
sidan, gick vid Jussis arm. Det var ett gladt sällskap. Skogen stod nu i
silfverskimmer och glänste, belyst af fullmånen. Sjön der nere glimmade
som en spegel, fullströdd af diamanter. Markens rika daggperlor
strålade, ljumma doftande fläktar genomströmmade nejden och fylde luften
med vällukter. Men de högljudda rösterna på vägen skorrade som sårande
dissonnanser genom nattens harmoniska skönhet, och männens triviala
skratt störde ur hvilan några foglar, som skrämda och rädda flögo inåt
skogen, i farten prasslande mellan trädens löf och grenar.
Snart var den glada truppen framme vid Toimila gård. Det temligen stora
boningshuset hade hvitmålade fönsterbräder och såg helt ståtligt ut i
månskenet, omgifvet som det var af några präktiga gamla rönnträd. Gården
var gräsbevuxen och hade alla uthusbyggnaderna ett stycke ifrån sjelfva
stugan med sina främmandrum och förrådskamrar. Det var till boden Ella
med sina kamrater nu styrde sina steg. Der uppe på loftet, det visste
han, bodde Hedda. I sina klädskrank lågo gårdens tjenarinnor. Om
somrarne äro rummen der nere för qvafva med sina dubbla innanfönster och
dessutom alltför ljusa. Myggen, flugorna, bromsen och allt sommarotyget
trifs deremot illa uppe på bodloften, der är mörkt och svalt och
luftigt, genom de otäta brädena skimrar morgonsolen helt dämpadt in, det
är högt till taket, fritt att andas och godt att sofva. På höga
ställningar deruppe är husets hela sängkläds- och linneförråd
uppstapladt, der ligger man så bra, och de upphängda väfvarne, kläderna
och skynkena utgöra ett mångdubbelt hvalf af fladdrande gardiner, hvilka
i fria draperier hänga ned öfverallt från bjelkarne i taket.
Ella tog harmonikan från Jussi, stälde sig på midten af den höga
loftstrappan samt började preludiera. Ingen syntes på hela gården, utom
Ellas följe, som grupperat sig längre ner på trappan. Han hostade några
gånger samt begynte med sin något hesa falsett sjunga en slagdänga, ett
slags misshandlad kärleksvisa, med konstiga och onaturliga drillar och
grannlåter.
Ett hufvud stack fram nere i stugudörren, men försvann åter. I
drängstugan öppnades äfven dörren på glänt, men ingen visade sig. Några
sömniga kor bölade borta vid fähuset. Hunden morrade, men
öfverväldigades af sin sömnlust och tystnade snart. Uppe från Heddas
loft intet ljud.
När Ella sjungit några verser, började tålamodet att tryta. Han steg upp
ända till öfversta trappan, gick några steg på den balkongartade
utbyggnaden, som kringlöper huset på denna sida, och bultade ett slag på
Heddas dörr. Intet svar. Ännu en bultning, starkare än den förra, och så
ännu en, kraftig nog att väcka en stendöf.
-- Bort med dig, Ella -- hördes derinifrån Heddas röst, -- jag vet, att
det är du, och jag vill vara i fred. Var tyst, jag vill sofva! I morgon
kan du komma på ditt aftalade frieri. Men med far din, inte ensam. Du
hör, hvad jag säger. Godnatt, jag vill inte veta af dig mer i qväll.
Ella såg ned till sina kamrater, liksom hade han velat säga dem:
-- Ser ni, hon är trogen, hon är kärf, men ren som månen; hon är ensam i
sin jungfrubur, och hon snäser mig, ovärdige, derför att jag med min
sång stör hennes sömn och med min närvaro hennes frid. Ser ni, hon är ej
den ni trott, sen ... ni har haft orätt.
Men kamraterna läto icke öfvertyga sig. Der blef ett tissel och tassel,
ett dämpadt skratt och ett tyst, men dock tydligt förnimbart jubel
imellan dem, när Olli kom upp till Ella med en filthatt i ena handen och
ett par höga, stora stöflar i den andra.
-- Ser du, Salmen Ella, hvad som var gömdt här på trappan, -- sade han,
-- en hatt ... den tillhör Uutila Paawo, och ett par stöflar, nya,
dugtiga stöflar! Dem har Jussi fått färdiga till i dag, det är Uutilas
nya friarstöflar! Vill du veta, hvem som är derinne i ditt ställe?...
Jo, han heter Paawo, blifvande husbonde på Uutila, vackre Paawo, som
har eget hus och eget hemman; det är han, som har hvad du skrutit af, se
så, nu kan du gå hem och lägga dig, men kom inte och skryt härnäst för
oss, som ha vettet i behåll!
Ella rusade ned som en galning. Med ögonen letade han förgäfves efter en
sten. Icke en enda fans på hela gården. Men -- ändtligen! Derborta
upptäckte han en grupp vilda nyponbuskar. Derunder måste finnas ett
stenrös. Han sprang dit, trampade våldsamt ned buskarne, röjde dem ur
vägen och skönjde några väldiga stenar, utaf hvilka han utvalde den
största. Så utrustad sprang han upp igen och slungade med vild kraft den
väldiga stenen mot dörren, som, gammal och murken, genast splittrades.
Medelst ännu en rörelse ref han de klufna dörrbräderna loss och stod der
nu i dörröppningen med hela sin svit bakom sig och blickade in i löftets
skymning.
Men framför honom rakt på tröskeln stod Toimilas unga dotter, den vackra
Hedda, hon stod der med rynkade ögonbryn och ögon, som bokstafligen
sköto blixtar. Hon bar sitt hufvud högt som en drottning, och det
blodröda bandet omslöt hennes bruna, lockiga hår, hvars långa flätor
hängde ut åt nacken. Den brokiga »rekkon» framme i bröstet glimrade af
paljetter och rödt broderi, och hennes långa hvita klädeskofta hängde
löst öfver axlarne. Kjolen med dess röda rynkade bård hade hon nu fält
ned, och der hon stod i imponerande skönhet och full ståt, var det
flere än en af ungersvennerne, som verkligen trodde på trolldrycken, som
de tyckte sig svälja med den luft, som Hedda andades.
-- Jaha, här står jag, -- började Hedda. -- här, en qvinna i mitt eget
hem, i mitt eget rum, framför män, som med våld vilja intränga till mig!
Och det är du, Ella, som stält till detta! Det är du, som gjort mig
detta! Blygs! Blygs! Du är en stackare, som mot min vilja och mot din
rättighet bryter qvinnofrid och slår in dörrar som en röfvare och en
rånare och en tjuf!... Och ni der, ni, hans vänner! Ni veten alla, att
jag varit förlofvad med Ella, men att jag sagt, att jag inte vill veta
af honom, derför att hans far är emot mig och nekar mig plats vid hans
bord som första värdinna. Nå väl, hören då, mellan Ella och mig är det
slut. Och vill du veta mer, Ella ... så hör! Jag har i denna qväll
gifvit mitt löfte åt en annan, en som inte beror af sin far och en som
inte behöfver skämmas att föra mig in i sin stuga! Och han är här;
derinne sitter han med _sina_ vänner. Nu förstån I alla det; mellan
Salmen Ella och mig är det slut! Finnes det någon af er, som utan hennes
vilja skulle önska föra en hustru i sitt hus! Eller tron I, att en
qvinna sådan som jag vill gå i ett hus, der hon icke är tåld?... Åh nej!
Och nu, bort med er! Till dig, Ella, säger jag bara en sak! Gå genast
hem och gör dörren hel; i morgon innan gudstjensten skall den vara ny
och insatt på sin plats här; eljes stämmer jag dig för inbrott och
hemgång, och då får du tänka öfver det i fängelset. Och nu godnatt för
sista gången... Viljen I komma hit på dans i morgon afton, så välkomna,
du med Ella; du skall få se min Paawo, han är tjugufem år, och ... han
är min fästman.
Så försvann Hedda för de utanför ståendes blickar. Ella gick baklänges
ned för trappan. Han var blek som lärft och tyst. Äfven de andra tego.
Man anträdde återfärden under samma tystnad och med sjunket mod. Sjelfva
Jussi hade tappat koncepterna, åtminstone för den första qvartstimmen.
När Toimila egor voro passerade, rättade Jussi upp sig en smula. Han
drog ett tag på sitt spelverk, och redan den första tonen tycktes
upplifva honom.
-- Neej, -- utlät han sig slutligen, -- man skall inte på lördagsqvällen
ge sig i delo med hins anhang, för sådant der qvinfolk, det är allt
hemma från den trakten.
-- Men en så dugtig hustru har ingen i hela socken, som Paawo får, --
menade Jaako, och ref sig i hufvudet.
-- Att du, Ella, som är så stark, stod der och hörde på predikan utan
ett muck, -- framkastade Weikko, som kände sitt mod växa underbart, ju
längre han kom ifrån gården.
-- Tig, killing, eljes blir det inte på länge du kan öppna din mun och
bräka mer, -- hotade Ella, mörk i hågen, der han gick något före de
andra på vägen.
-- Nu gossar, skynda er hemåt byn! Jag lemnar inte Salmen Ella för det
han kommit i olycka! Vill någon af er komma med och hjelpa till med
loftdörren, som skall vara hel till i morgon, så är det bra! Hexan
kommer väl och vänder ögonen på en eljes. Vi gå till Snickar-Matti ...
oj! Ut med stegen, valpar, och gån inte och dra'n benen efter er.
Det var Jussi som talade. De unge männen skuffade hvarandra i sidorna
med armbågarne. De småflinade sins imellan, men svarade icke. Otur i
kärleksaffärer förekom dem nedsättande för den, som råkat ut derför. De
lemnade sig efter på landsvägen och visade genom denna stumma
opinionsyttring sin likgiltighet för Ella och hans sak. De hade med en
viss fruktan, men också med beundran sett på Hedda och tyckte alls icke,
att hon var af den ledes anhang. Hon var alldeles för ung för Salmen
Ella, för glad och för pratsam. De ville också gerna dansa med i morgon
på Toimila. Dörren, tänkte de, kunde den laga, som slagit sönder den.
Jussi och Ella veko derför ensamma af till snickaren.
Innan klockan slog fyra på morgonen, var Snickar-Matti på Toimila med
dörren och en halftimme derefter knarrade den, tung och klumpig liksom
den förra, på sina gångjern. Men det färska doftande virket sken så
hvitt redan på långt håll, ett minnesmärke öfver Ellas misslyckade
nattliga bragd och hans redan så ryktbart vordna nederlag... Det sken
som ett slags varnagel för alla djerfve älskare, som tro på lyckan utan
att känna konsten att binda henne. Denna dörr till paradiset stod der
och sqvallrade, och hvar gång byns unge män sågo den, blefvo de så
muntre och skrattade, bara skrattade åt Ella och hans äfventyr.

3.
Salmen Ukko satt på söndagseftermiddagen i stora stugan och halfsof,
medan »äiti» med hes och låg stämma långsamt och entonigt genomläste ett
kapitel ur bibeln, som hon dock af gammalt kunde till hälften utantill.
Ukkos grå hår var slätkammadt, hans ansigte sken ännu efter tvagningen i
badstun i går afton, hans stora väldiga näfvar lågo hopknäpta framför
honom på bordet. Pipan hade fallit honom ur munnen, de buskiga
ögonbrynen voro litet jemnade, han glömde kanske i detta ögonblick sina
sorger vid ljudet af denna röst, som i öfver femtio år stillat ofriden i
hans själ och bragt en harmoni öfver hans lif, som han sjelf ej förstod,
men som han utan den aldrig skulle fått känna. Denna sträfva,
oharmoniska röst, hvars anspråkslösa egarinna aldrig fått ett vänligt
erkännande för ett helt lifs troget arbete, egde en sådan hemlighetsfull
makt. Kanske var det derför, att hon hade tålt allt, gamla Annika, allt
utan att klaga. Det skulle så vara, tyckte hon. Hvad har väl en hustru
annat att göra än hvad hon vet att hennes man vill? Hon hade ju svurit
att älska honom. Och det gjorde hon, till och med då han låg drucken
under bordet. Det var icke kärlek, det var religion. Hon var en qvinna
och dertill omedveten om sin storhet i förmågan att lida och bära allt.
Den slumrande reflexionen skulle aldrig vakna, och hon skulle gå i
grafven, from som hon lefvat, utan en aning om att hennes lif hade
kunnat vara annorlunda. Det var nu hennes lycka att tjena, att finnas
till. Hon trodde på Gud och på dödens löften. Paradisets dörr vinkade
som en skön, oförtjent lön! Huru skönt att hvila efter arbetet, huru
skönt att dö, sedan man funnit lifvet så tungt och mödosamt. »Äiti»
läste och läste, det var söndagsfrid.
De unga voro ute. Barnen likaså. Plötsligt hördes ett buller på trappan.
Det var Ellas bredaxlade gestalt, som nu syntes i dörren. Hans eljes så
friska hy var gul i dag, hans klara ögon dimmiga och munnen slapp och
färglös. Det gula håret klibbade vid pannan, en lång test hängde rakt
ned öfver kinden på honom.
Ukko vaknade och såg upp. En mörk sky for öfver gubbens ansigte, ett
uttryck af ovilja och förakt bet sig fast kring hans tunna läppar. Och
med en stämma, hård och kall som en frost, sade han:
-- Jaså, det har nu gått derhän, du har börjat att supa, du med, för att
riktigt behaga henne och vinna hennes tycke? Det skall vara svårt för
dig annars med den saken, hon lär allt ha lurat dig redan nu! God
fortsättning, Salmen Ella! Du får sätta henne i jernbur och så dra med
henne kring riket, medan du sjelf vrider på spellåda. Sådant handtverk
passar er bäst. Tvi sådant tattarfölje! Ut med dig, landsstrykare; när
du sofvit bort ruset, må du komma igen.
Men Ella gick icke. Han steg fram ett par steg, knöt näfven tätt intill
Ukkos näsa, grinade vildt, spärrade upp sina ögon, tills de blodsprängda
stirrade in i gubbens, knep ihop tänderna, som blänkte fram, hvita och
hvassa som spikar, mumlade en hotelse och sprang ut, häftigt och utan
att vackla, tog fart öfver gården, ginade rakt ned öfver fälten, styrde
sin färd mot stranden och syntes snart i sin båt ett stycke ute på sjön.
Ditåt låg Toimila. Ukko, bragt i uppror, lät vilda svordomar hagla öfver
sonen; han gick af och an som ett rytande lejon, men »äiti» satt med
nedslagna ögon och såg på sin långa psalmbok, inlindad i en hemväfd blå
bomullsnäsduk. Hennes skrynkliga ansigte förändrade icke en min. De
slocknande blickarne voro liksom inåtvända, hennes läppar rörde sig
sakta. Hon bad. Och när några minuter förflutit, vågade hon ånyo
fortsätta med läsningen, midt i meningen, der hon slutat. Och Ukkos
sinne var alltjemt i uppror. Men småningom lugnade han sig, hans röst
lät som en aflägsen åskas mullrande, när »äiti» läste. Den föraktade,
usla qvinnan, hon begrep ingenting, hennes frid kunde ingen störa. Nå,
så fick hon väl hållas. Ukko gick ut, luften derinne, full af »äitis»
predikande tonfall, kunde qväfva honom. Der, derborta rodde Ella! Äh,
till _henne_ igen! Den dåren! Och man kunde ej straffa honom. Nej,
_han_, Ukko, kunde det tyvärr icke.
* * * * *
»Äiti» i stugan höll inne med läsningen. Kapitlet var just slut. Hon
suckade så tungt. Hennes böjda hufvud reste sig litet, och hon såg upp
rakt framför sig. Ögonen skymdes ... de trötta gamla ögonen, skymdes af
ovan orsak, stora tårar rullade ned för hennes kinder. En ryckning af
smärta genomfor hennes lemmar, och öfver munnen, eljes så hopknipen och
stel, gled ett uttryck af vekhet och sorg. Hennes älsklingsson, Ella,
äfven han! Ukko sjelf hade, han också vid femtio års ålder, haft sin
värsta rasperiod. Skulle nu Ella begynna! Hon anade, att någonting stod
för dörren, att någon ny sorg skulle träffa henne. Och åter suckade hon,
böjde som förr sitt gråa hufvud, knäpte ihop de magra händerna och bad
halfhögt en bön till _Den_, under hvars mäktiga vilja hon tåligt böjde
sig, äfven om denna, såsom så ofta förr, likt en frostnatt härjande gått
öfver alla hennes förhoppningar och krossat hennes önskningar. Hon bad.
Ella var hunnen till Toimila strand och drog sin ekstock högt upp i
sanden. Han sprang så ifrig, som hade han varit förföljd, upp mot
gården, rakt genom hagen. Det var som en flykt och bar af genom snår
och buskar, öfver gärden och diken. Nyponens taggar sleto i hans långa
rockskört, granens qvistar slogo honom i ansigtet. Gyttjan från ett
litet kärr i skogen stänkte upp öfver hans stöflar. Men han märkte
ingenting, han sprang bara vidare.
Det hördes musik från gården. En hop ungersvenner stodo eller lågo kring
en stege vid stallbyggnaden, rökte der sina pipor och samtalade. Några
gamla qvinnor i sina svarta fransprydda hufvudbonader sutto på en bänk
och betraktade småbarnens lekar med grisarne.
Ella såg ingenting. Han tog Toimila-stugans alla fem trappsteg i ett
hopp och gick in. Här stälde han sig i klungan af dans-kavaljerer,
längst bakom. Han hörde blott några spefulla anmärkningar omkring sig,
liksom bakom sig på gården, då han skyndat igenom. Han visste väl
orsaken; han visste, att han var ett åtlöje nu efter nattens äfventyr,
och blodet jäste inom honom, svallade högt och brände i hjertat. Hans
händer voro heta som under feber och ögonen glänsande. Han hade druckit
hejdlöst på dagen och var nu i ett tillstånd af ytterlig öfverretning.
Hedda hade mycket väl märkt sin för detta fästmans inträdande. Också
hade hon kastat fram några öfvermodiga anmärkningar öfver honom till de
omgifvande. Hennes fader, gamle Toimila, satt liknöjd i ett af
främmand-rummen med några af sina gäster; det var en gammal fromsint
man, som gerna lät sin dotter styra både gård och hus nu, sedan han
förlorat hustru, son och svärson under några få år. Han skulle få en ny
svärson nu, en rik och bra karl, Hedda kunde nog sköta sig, hon. Paawo
tycktes vara gubben i lag, och han skulle i framtiden få ärfva sin
faders gård. Toimila-folket blefve då ännu rikare, allt var ju godt och
väl!
Öfverallt i sjelfva storstugan pustade de dansande. Sommarqvällen var
litet qvaf, luften derinne het och tryckande. Man hade druckit bränvin
med kaffe, ätit ostkaka och åter druckit. Spelmannen stampade takten,
gned och arbetade. I den stora spiseln flammade, oaktadt hettan en eld
för den stora kaffepannan, som ånyo uppvärmdes, och röken steg endast
till hälften upp genom skorstenen. Den bolmade delvis inåt och lägrade
sig uppe i taket, der brödspetten hängde, tunga af sin mörkbruna last,
den gick ännu högre, trängde in bland pertorna, der de lågo utbredda att
torkas, och spred sig, tjock och qväfvande, öfverallt. Fönstren, små och
omöjliga att öppna, voro fuktiga och dunkla; i väggspringorna omkring
dem voro öfverallt instuckna rönn- och björkqvistar, hvilka vissnande
spridde en stark doft omkring. Luften här inne var tung och tryckande,
men störde ej glädjen och nöjet, tvärtom -- den var just den rätta
atmosferen för ett sådant slags munterhet, och ingen tänkte på att det
borde vara annorlunda.
Hedda dansade nästan oafbrutet eller gick omkring i stugan med danssteg,
under det någon af bönderne höll sina armar kring hennes midja. Hon
tyckte om att då och då göra Paawo litet orolig, ehuru hon kort derefter
tröstade honom med en eller annan ynnestbevisning. Hon var vacker i
qväll, armarne blottade för värmens skull och halsen synlig under den
vida tröjan. Hon skrattade med alla, slog den hon talade med förtroligt
på axeln, tog Paawo ibland på knäet, gungade honom kraftigt och gaf
honom derpå med en lustig rörelse en snabb stöt, som kom honom att
oförberedt falla ned på golfvet. Han hittade dock på att hålla henne så
hårdt omkring lifvet eller om halsen, att han icke kunde falla, en lek,
som hon upprepade en gång till och med gamle Aatuli och som kom stackars
Paawo att känna sitt hjertas slag litet våldsammare, än eljes var
vanligt.
Allt detta och mera dertill såg Ella, der han stod bakom de andra vid
dörren. Hans heta blickar nästan slukade den vackra kraftiga qvinnan.
Han afundades alla, som nalkades henne. Han kände en stickande smärta
någonstädes inom sig, det plågade, tärde och dref hans blod så våldsamt
mot hjertat och uppåt igen. Han kände sig så stark, som om han hade
kunnat med sina breda händer krossa alla dem, som stodo omkring henne,
alla på en gång. Kunde han bara fått Paawo i sina näfvar, så skulle han
burit bort honom till smedjan, slängt honom på städet och med släggan
tillintetgjort denna unga, spensliga kropp. Då hade han sluppit se detta
fadda leende vid de smekningar, som Hedda emellanåt bestod sin lycklige
fästman.
Och henne! Finge han henne bara en enda gång ännu dit bort i hagen, der
de så ofta under sommarqvällarne träffats! Huru skulle han ej fatta
henne, mer lifligt än då, i sina armar, pressa henne intill sig, hårdt
så att hon kände andan förgå, hårdt så att hon ej mer log och skrattade
som nu, hårdt så att hennes blossande kinder bleknade, så att hennes
svällande röda mun ej mer skämtade, utan ryckte af smärta, hårdt så att
lifvet, som nu brusade så käckt inom henne, kunde fly!
Ella gick rakt fram genom den tätt hopade skaran af unge män, klöf som
en ung tjur sin väg genom alla hinder, rusade fram öfver hela golfvet
och stod inom ett ögonblick framför Hedda, efter det han med armbågen
stött bort Paawo och de andra.
-- Kom, Hedda, nu dansa vi en polska, som du skall minnas, så länge du
lefver -- sade han och klämde hennes bara arm så hårdt, att det blef en
hvit strimma på den bruna, rodnande huden.
Hon såg plötsligt upp, höjde spotskt sin öfverläpp, kisade med ögonen
försmädligt på honom, spände sedan blicken vidöppen och med ett uttryck
af outsägligt förakt på hans hela gestalt, uppifrån ned och nedifrån
upp, och sade med sin gäckande ton:
-- Nog är den karl tokig, som vågar visa sig för Toimila-Hedda, sedan
han burit sig åt som en våldsverkare och en tjuf! Du är drucken; annars
hade du genast blifvit utkörd! Gå din väg, smed! gå sjelfvilligt, om du
inte vill bli uthjelpt af manfolken här! Och visa dig inte mer för mina
ögon! För kommer du hit en gång till, så lyfta vi dig i brunnen!
Ella stirrade på henne, liksom förstode han intet. Han tog ett steg som
för att fatta henne kring lifvet, med eller mot hennes vilja. Men den
sköna stötte honom våldsamt tillbaka med en blick, som sprutade vrede
och förakt. Denna stöt blef en signal för hennes beundrare att ingripa.
Man rusade mot Ella, och det skulle hafva uppstått ett vildt slagsmål,
om ej Hedda i rätta ögonblicket sprungit emellan. Hon höjde sina armar
och skrek öfver tumultet:
-- Ej, så stanna! Låten honom gå, gossar! Ingen må röra honom! Ut Salmen
Ella! Och det är sista gången du är här. Helsa din Ukko och säg, att han
icke behöfver frukta att få en föraktad sonhustru! Han kan nöja sig med
att hafva en föraktad son... Gå!
Ella raglade ett steg framåt. Det susade i hans öron. Han visste ej,
huru han kom ut. Aftonluften bragte honom ingen svalka. Det sjöd, det
bultade, det slog inom honom. Och ännu en stund hörde han, der han stod
under tallarne på korsvägen, spelmannens sprittande knäpptoner på
violinen och qvinnornas gälla skratt.
Efter en stund blef det tystare, så åter stoj och buller. Dansen var
säkert slut nu, och man skulle begifva sig hemåt. Han lyssnade! Han
förstod att man tog afsked, så utbytte gåfvor och så skildes. Steg
nalkades, rösterna kommo närmare. De kommo alla hitåt. Vägen ledde åt
stranden, der byfolkets båtar lågo förtöjda. De gingo förbi Ella utan
att se honom, der han satt, skrattande, par om par, käresta med käresta,
yngling och jänta, i skämt, i glam, i yster munterhet. Sist Hedda och
Paawo. Spelmannen, drucken och ondsint, gick jemt i vägen för de
älskande, alltjemt svärjande öfver hindren han mötte, alltjemt muttrande
för sig sjelf, obelåten och hotfull. Slutligen försvann äfven han.
Ett litet stycke framför Ella, der gångstigen var som smalast och der de
höga träden skuggade som bäst, stod en mossig platt sten, mjuk och
fuktig. Paawo drog Hedda dit, hon skrattade och kastade sig ned. Ella
hörde, huru han kysste henne och huru hon halft motvilligt, alltjemt
skrattande, besvarade hans kyssar. De andra rösterna bortdogo i fjerran,
de älskandes högljudda joller, afbrutet af kyssarne, trängde inpå honom,
der han stod, han smeden, och de brände honom som glödande tänger och
eld, tärande, flammande eld.
Han grep i sin puuko och sprang fram. Ett ögonblick hejdade han sig,
derpå höjde han armen och stötte till hårdt och säkert midt i barmen på
Hedda, der hon halflåg i famnen på sin älskade. Och han hade träffat
riktigt. Hon höjde icke en suck, hon gaf ej ett ljud. Hennes röda kinder
bleknade blott, skämtet fastnade på läpparne, och lifvet flydde. Det
hade flytt för hans hand, denna hand, som så mången gång hade smekt
henne, som velat bära henne, skydda henne för allt ondt, men som hon
trolöst stött bort. Han hade hämnats och var nu lugn, lugn som om han
egde henne åter.
* * * * *
Måndagsmorgonen randades kulen, och himlen var molnbetäckt. På Salmi
gård arbetades tidigt. Alla voro redan i verksamhet. Ukko satt som
vanligt på trappan. Hans pipa hängde som vanligt i munnen. Han gjorde
pertor, spjelade det fuktiga virket, klöf det, och högen med färdiga