Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 04

Total number of words is 4874
Total number of unique words is 1713
31.0 of words are in the 2000 most common words
42.3 of words are in the 5000 most common words
47.8 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
icke begärde bättre än att få falla till hennes fötter? Och -- patronens
trenne söner, svärmade de ej alla omkring henne likt bin kring en
svällande ros.
Hvarför hade hon ej valt någon af dem! Deras hyllning var så ordrik och
så ridderlig, så ögonskenlig och påfallande, hvarför hade då ingen sagt
ett allvarligt ord, som kunde ge henne anledning att hoppas att deras
galanteri var af någon djupare betydelse?
På Adolf kunde hon lita. Hans kärlek var hennes egendom.
Och derför hade hon förlofvat sig med honom, redan länge sen. Med honom,
som hon icke älskade.
Nu satt hon deruppe, i det stora hvita stenhuset på berget på den
ståtliga herregården, satt i sitt eget smakfulla rum och spanade utåt
hafvet. Hon såg ditut med trötta blickar. Derborta låg Helsingfors och
derifrån skulle han komma.
Hafvet låg blänkande framför henne. Det utbredde sig nedanför,
rundtomkring, på alla sidor.
Man såg Sveaborg åt venster, fjärden var sen två dygn frusen hela vägen.
Solen sken på den blanka ytan. Träden nedanför berget stodo hvita af
rimfrost. Klar, glimrande vinterluft.
Det knackade på dörren till Malins rum och der inträdde en ung man,
patrons yngste son, en löjtnant vid gardet, redan vid 26 års ålder
adjutant hos sin general.
Hans sporrar klingade, när han steg öfver tröskeln, och hans ögon
tindrade så käckt, när han såg sin fostersyster i det rodnande ansigtet.
-- Hvad du är vacker, Malin, i den der mörkröda klädningen! Du ser så
bra ut, när du sitter så der. Precis som en valkyria eller amazon eller
någonting annat riktigt retande!
Den unge mannen, som med en smeksam ton sagt alla dessa artigheter, slog
sig ned i en af fåtöljerna.
Malin skakade sitt hufvud, men svarade ej. Hon fortsatte att envist
stirra ut med kikarn för ögonen.
-- Men Malin, hvarför ser du ej på mig i dag? Jag är ju här ute endast
en dag öfver, var nu älskvärd, vackra syster! Du bara ser ut åt staden.
Hvem väntar du? Är det Oskar som är den lycklige? Eller -- måhända ämnar
du välkomna Carl i dag med din allra huldaste vänskapshelsning?
Malin log allt som han blef ifrigare. Slutligen vände hon sig om och
skrattade litet utmanande. Hvilket förtjusande skratt! De hvita jemna
tänderna lyste så friskt, och en liten grop bildade sig på ena kinden.
Plötsligen ändrade hon taktik, tog en allvarlig min, suckade halft och
sade med sin vackra vibrerande stämma:
-- Ja Morti, jag väntar den som skall bli min fästman. Han älskar mig
passioneradt och -- jag tänker du kan förstå att jag nu ändtligen vill
ha ett eget hem. Icke ständigt kan jag lefva på nåder hos din far och
höra dina fastrars anspelningar på att jag borde gifta mig. Nåväl! nu
har jag beslutat att gifta mig! .... Ifall Adolf fått utnämningen, så
kommer han i dag, om en qvart kanske redan, och begär af din far min
hand. Jag har lofvat att bli hans hustru! Ser jag det röda bältet
derute, då är min dom afgjord, och den stackars fattiga, föräldralösa
Malin blir en fattig fru, men -- hon har ett eget hem och någon som
beskyddar sig mot lättsinnige herrars meningslösa kurtis, och -- tillade
hon efter en stunds betydelsefull tystnad, -- och också mot sitt eget
hjerta.
Den unge mannen for upp som en ursinnig. Han slog sin hand emot pannan
och bet ihop sina läppar. Han kunde på en stund icke få fram ett ord.
Lidelsefullt kastade han sig derpå ned för den unga flickans fötter. Såg
först med lågande blickar på henne, grep så hennes händer och tryckte
brännande kyssar på dem. Våldsamt och utan hejd var hans beteende.
Slutligen fick han fram några korta ord af kärlek och svartsjuka, vilda
och sammanhangslösa.
-- Nej, flicka, nej, och tusen gånger nej. Jag tillåter dig icke att
gifta dig med denne ömklige tvärvigg. Du skulle dela hans gråa tarfliga
lif! Denne luggslitne tölp utan skick och fasoner, utan utseende och
utan ställning i sällskapslifvet. Kort och godt -- jag tillåter det
icke.
Malin såg på sin fosterbroder. Hon kände knapt igen honom.
-- Men käre Morti, du har ju ingenting att bestämma öfver mig. Är jag
icke fri och kan jag ej gifta mig med hvem jag vill? Hvad är du för
mig? -- -- -- en fosterbroder som nästan förnedrar mig med slik
betydelselös, aktningslös kurtis, mig en stackars, ensam flicka.
Morti besinnade sig ej mer. Han drog den snyftande flickan intill sig
och hviskade i hennes öra så många glödande ömma försäkringar.
-- Min skall du bli, och min är du, ingen annans! Malin! du älskar mig,
jag vet det. Och jag, jag dyrkar dig, härliga flicka, det vet du sjelf.
En kyss af eld, en omfamning lång som en evighet, nej, kort som en
sekund.
Och så en paus, hvarunder de båda på olika sätt betraktade hvarandra.
Hon såg på honom förstulet och med halft nedslagna ögon. De långa
fransarne dolde under sin vackra skugga ögats kalla, kloka blick och gaf
hennes utseende ett sken af blyghet.
Och han! med af ungdomlig hänförelse strålande blickar beundrade han den
unga flickan, sin nyförvärfvade brud, sin vackra nya leksak, den
svällande frukt, som han blott behöfde sträcka ut handen för att plocka.
Deras blickar möttes ändtligen. Det gick som en elektrisk gnista från
henne till honom.
Solen sken rakt in och gaf hennes bruna hår en rödaktig färgskiftning.
Det stod som en skimrande gloria omkring hennes hvita panna. Och de
halföppna läpparne voro röda, röda som mogna smultron.
Nu var hon då ändtligt lycklig! Hon hade vunnit honom, den vackraste af
dem allesammans, honom, fadrens afgjordt föredragne älsklingsson, hela
stadens bortskämde gunstling. Hvad hon var lycklig! Att svartsjuka kan
verka så mäktigt! Först nu hade således Morti lärt känna sig sjelf och
sin kärlek, först nu när han fruktade att mista henne.
På Malins kinder kommo och gingo röda skyar. Blodet strömmade häftigt
till hjertat, pulsarne slogo våldsamt. Hvilken plötslig, obegränsad
lycka!
Men i samma stund gick ett litet snömoln öfver solskifvan och väckte
till lifs en vind, som med ett sakta knakande berörde fönsterrutan.
Salsuret i rummet bredvid slog, det var ett enda långsamt och skrällande
slag. Det betydde endast tjenstfolkets mattimme ... nej, också något
annat. Det var den timme Adolf lofvat vara hemma, om han hade fått
tjensten. Dock! -- han var ju icke der. Hvilken lycka! Man hade då
vägrat honom den plats, hvilken han så säkert hoppats att vinna.
Ändtligen slet hon sig lös från Mortis armar, tog med en nervös och
häftig rörelse i kikarn och riktade den utåt.
På hela fjärden syntes intet utom is och åter is. Långt i fjerran stack
Gråhara båk ensam upp som en obelisk, kal och grå och enslig.
Ogästvänlig och trång syntes klippan nedanför båken, och allt omkring
flöt det kalla svarta vattnet som ännu ej var fruset till is. Hvilken
vy, dyster och mörk som en sorglig framtid, kall och djup som sjelfva
grafven.
Han syntes icke. Dock der bortom holmen skönjes en ensam skridskoåkare,
som hittills dolts af Utterns klippor. Han skär långa ytterkanter, i
vida cirklar åker han framåt, närmare och närmare kommer han.
Figuren aftecknar sig allt tydligare, och när solen åter sticker fram
bakom molnet, skimra de blanka stålskorna, i farten lemnande små hvita
skåror i isen.
Malin såg och såg. Hon igenkände honom. Han var der och det röda bältet
fladdrade vid farten. Hon såg honom allt tydligare. Småningom fyldes
hennes ögon af tårar. Bredvid henne den nye, han som lofvade henne en
hel verld af njutningar! All fröjd, all stolt lycka tycktes liksom
koncentrerad i hans person. Hans ställning i sällskapslifvet, hans
förmögenhetsvilkor, allt! Och hur vacker var han ej, hur smidig och
elegant! Om hon bara förut vetat, hvad hon nu visste!
Der kom han, den fattige, som hon _lofvat_ älska, då hon ej hade någon
bättre, der kom han för att taga det som så heligt blifvit lofvadt
honom.
Öfver allt, der han far fram, skär han hennes namn i isen. M och M och
åter M. Hvilka präktiga cirklar! Han känner sig så ung som aldrig förr
under hela sitt försakelserika, arbetssamma lif! Han tycker sig vara så
frisk, så kraftfull och ville ej byta med någon annan man i hela
verlden. Han är ju älskad oaktadt sin fattigdom, oaktadt sitt skygga och
tölpiga sätt, oaktadt sitt fula röda hår och sitt obetydliga och osköna
ansigte!
Hur säll han är! Hans hjerta slår så tacksamt. Hvad Försynen varit god
just emot honom, som unnat honom så mycket godt. Ty deruppe står ju hans
älskade, hans drömmars ideal och väntar troget! Snart, snart får han
trycka på hennes läppar sin första, blyga, trofasta kyss!
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Men med rynkade ögonbryn observerade Morti den unge skridskoåkaren.
-- Fördömde tölp -- mumlade han -- jag skall minsann tukta dig för de
der vinkningarna och de förälskade gesterna! Hur han lyfter på den
eleganta skinnmössan för att för dig presentera det eldfärgade håret
riktigt i sin fulla glans. Så vackert den purpurröda halsduken
harmonierar med luggen. Fy fan -- förlåt mig min engel -- när jag tänker
att min stolta, sköna flicka skulle offras åt den der förläste bonden.
Morti slog ännu en gång armen kring hennes lif och drog henne närmare
intill sig. Och så, midt framför fönstret ännu en kyss på hennes panna,
kinder och läppar.
-- Ah, nu är han ren i viken vid udden. Han sträcker sina armar emot
dig! Usling, jag önskar du låge inunder der i strömfåran. Nej, Malin se,
se han faller, slår näsan i isen och gör en högst löjlig figur! Det har
du för allt ditt gestikulerande! Dumhufvud! Så oskickligt han bär sig
åt. Se hur han ligger och kafvar med benen! Oh, nu plumsar han i. God
morgon, min gosse! Totalt under isen! Och den brister allt efter hand.
Det der skall afkyla herr friarn betydligt. Aj, aj, han sjunker, han
synes ju ej mer. Krafla dig upp, stackare, eller ligg der, mig gör det
detsamma!
Malin bleknade. Hon höll sig krampaktigt fast i fönsterbrädet. Hon såg
utan att förstå, hennes ögon liksom brände sig in på den fläck der han
sjunkit.
Ändtligen syntes han ånyo vid vattenytan, fick fäste vid isen och
sträckte bedjande sin hand upp mot fönstret.
Malin gaf till ett rop, skyndade ut, tillkallade drängarne, som just i
stugan höllo på med sin middag, och inom mindre än en minut voro de vid
stranden.
Morti följde. En af Malins kallaste och mest föraktfulla blickar hade
straffat honom deruppe då han yttrat sin skadeglädje öfver Adolfs fall.
Han kunde i den blicken se hvad hennes kärlek var värd...
Men, komna dit ner syntes han icke mer. Bred och blå gapade emot dem den
öppna rännan. Der var strömt och isen alltför svag.
Karlarne gjorde hvad de kunde. Morti, eldad af Malins utrop och böner,
gick främst. Han föll i, kom upp igen, försökte på nytt. Förgäfves.
Malin gret och qved, torterad till det yttersta. Som en blixt kom
hämden. Och ångern, bitter och -- för sen. På Mortis utledsna min och
skamflata ansigtsuttryck såg hon att han ansåg sig ha spelat en dålig
komedi, som han förgäfves sökte att med värdighet spela till slut.
Man arbetade till sent på qvällen. Slutligen fans han dernere. Ett
lyckligt, fromt uttryck var liksom fastfruset på hans ansigte. Och den
röda duken, den gaf ännu i döden ett sken af lif åt de bleka, stela
dragen!
Lycklige Adolf! Du slutade ditt lif den dag, då du var på höjden af din
lefnads sällhet! Hur ung, hur full af hopp! Det var din skönaste dag!
Hade du lefvat en minut längre, så hade den varit din sorgligaste! Men
nu! Hur god är ej Gud! Hur vis Försynen!
1881.


Vid Hirsala.

Det är en vanlig skärgårdstafla man ser från ett af fönstren.
Sommarsolen skiner blank öfver en holmbeströdd fjärd. Mörka granstränder
öfverallt. Vass betäcker vikbottnen der borta, och längst inne, der sjön
bildar ett smalt sund, ryker det från nyss tända svedjeland.
Här och der framskymtar en liten stuga mellan granarna, grå liksom
berget bakom den, halfgömd och liksom sökande skydd mot vindarne. Inne i
bergen bo »haltiorna», som under sitt hägn ha menniskoboningarna, medan
uppe i sjelfva stugorna, någonstädes på vinden de små hemlighetsfulla
väsen bygga och bo, som värna invånarne för det onda, som hotar dem
utifrån, d. v. s. sjötrollen, skogsråen, hiisirna, gastarne, samt sist
och slutligen för -- elaka menniskor.
Från ett af de andra fönstren på rusthållargården har man en helt olika
vy. Det är en vild, ovårdad skog man ser. Der inne i skogen husera
vargar hela långa vintern om, och derifrån gå de ej sällan helt nära
gårdsfönstren på jagt efter djur och menniskor. De hålla trogen vakt, då
kölden kommer och skaren bär.
En half mil inåt landet på den sidan, långt ifrån hvarje menskoboning,
ligger på en grankulle en liten jordkula, som mest liknar en
potateskällare. Der inne bor gamla Weitikka ensam hela året om. Fordom
tjenade hon här på gården, var ung och vacker, så visst som hon nu är
sextio år och ful som ett troll. Men i skogen sker henne aldrig något
ondt. Skogsrået sjelf har lofvat skydda henne, och sjöjungfrun vågar
derför ej angripa henne, hur gerna hon än ville, »ty sjöbruden har agg
till mig», säger hon och -- kanske har Weitikka rätt.
Det tredje fönstret i rummet visar ännu en annan tafla full af stämning.
Åt söder och vester ödemarkens vilda, men tjusande poesi, öster ut
halfcivilisationens prosa. Närmast ligger ladugården och i fonden bortom
fähuset en ofantlig rågåker i träde. Emellan tegarne slingrar sig vägen,
knagglig och grå; den heta solen har bränt leran så torr, att man går
derpå som på stelnad lava.
Så se nu en gång byvägarne ut i den trakten. »Man har ej råd att bygga
bättre», säga hemmansegarne.
Men här inne i den stora »rusthållarstugan», för närvarande uthyrd till
»sommarnöje», småprata några glada ungdomar. Man talar om gamla
Weitikka. Den yngsta fröken, hon som nyss blifvit så der halft förlofvad
med sin kusin studenten, har sjelf varit i jordkulan, »troligen», säger
hennes fästman, »i det hemliga hopp att der få veta sina framtida öden!»
Men den lilla bruden skämtar och ler, pratar och skalkas. Hvad hon
derunder påminner om en bjellra som klingar hela dagen om, hvad hon
liknar en lärka som jemt och ständigt drillar, bara drillar! Och hon
måste ju vara glad, hon som är familjens solstråle, dess framtidshopp
och dess enda glädje.
-- Jag hade så roligt -- berättar hon nu -- jag hade så utomordentligt
roligt! Pappa sof middag, när jag gick, mamma bakade skorpor och
stackars Erik satt ute och lekte i sanden. Åh, hvad landet är bra för
sådana der stackars oskyldiga och olyckliga menniskor som bror Erik! Han
är idiot han, nå! hvad mer? Han gör ingen ondt och bara skrattar åt
allting! Hvad han gläds åt solskenet och åt naturen! Jag tycker då det
är mer synd med syster Emilie som har lungsot. Att mamma ser sorgsen ut
till och med då hon bakar de allra raraste russinbullar, är då intet
under... Men, allt nog jag lemnade allihop, klef öfver det der gärdet
och sprang ända tills jag kom till Weitikkas beryktade kulle.
Den unge fästmannen hotade med fingret: -- Du är mig just en liten
vildand, Greta. Hvarför tog du ej mig med?
-- Du vet att mamma inte tål att jag springer ute i skogen med ungherrar
utan 'förklä', och dessutom ville jag vara ensam. Då jag kom fram, stod
Weitikka i sitt potatesland och gräfde i jorden med en käpp. Ack, hvad
hon liknade en rigtig hexa! Krokig som en båge och alldeles grå! Jag
har aldrig förr sett någonting så fult. Ätt tänka att hon varit
förlofvad med förra herrn här på Hirsala, med en rigtig fin herreman!
Att föreställa sig att hon varit ung! Att tro att hon varit vacker! Åh,
det är ju rakt omöjligt...
-- Vet du, Antti, hon låtsade ej se mig då jag kom, men när jag räckte
henne min stora doftande bukett, blef hon vänligare och bjöd mig in. Det
var just hvad jag ville. Du vet att kullen ligger nära en vik af
Kaisfjärden och att jordkulan står omgifven af höga, präktiga tallar.
Ett litet fönster sitter vid taket, det kan man ej se utifrån. Men
ofvanpå växer torf samt här och der litet ljung och något rågax mellan
tufvorna. Skorstenen der uppe har den löjligaste fason i verlden, den
ser ut som en kruka.
-- Inne i rummet är deremot rigtigt trefligt. Den svarta spiseln är
utanpå dekorerad med gamla nät och inuti med en hel hop underligt
fasonerade husgeråd af näfver, fabricerade af henne sjelf. Sängen ser ut
som en badstulafve. Till täcke har hon ett vargskinn och till madrass en
knippa, halm och lite hö. Det doftade så skönt af den vissnade
timotejen.
-- Nå, Greta lilla, hvad spådde hon, skulle vi bli rika och lyckliga?
-- Tyst, Antti, så får du höra! Weitikka hade ett gammalt skåp, som hon
ärft ifrån gården. Det var ljusblått och måladt med röda rosor, tulpaner
och brinnande hjertan. I skåpet stodo tre böcker: en bibel, en psalmbok
och Robinson Crusoe. Hon kan läsa, men endast om sommaren, ty om
vintern har solen så sällan tid att titta in. Ibland snöar det öfver
hela jordkulan, och då ser hon ingenting förr än hon fått tid att skotta
sig igenom snön och göra gluggen fri. Hon har då intet annat ljus än
pertbloss ... och deras sken är ju flammande och rödt. Mest lefver hon i
mörkret.
-- Stackars kräk, hvarför bor hon så der ensam i skogen, kan man inte
inhysa henne här på gården?
-- Hon skulle icke för något i verlden lemna stugan! Weitikka eger sjelf
kullen med sitt potatesland, sina tallar och sina vindfällen. På detta
har hon lefvat i fyratio år. Hon hugger sjelf sin ved och bär den ifrån
skogen så nära sin jordkula, att det inte om vintern skall möta
svårigheter att få den hem genom snön. Sin potates förvarar hon under
sitt golf, och för näten som hon binder får hon penningar att köpa bröd.
-- Strax nedanför ligger stranden. Weitikka fiskar och saltar in fisk åt
sig. Den räcker hela vintern om. Om somrarne lånar hon fiskarns julle
och lägger ut nät, men om vintern hugger hon en vak i isen och drar upp
torsk. Det är en besynnerlig figur, den der Weitikka, och nu vet du hela
hennes ekonomi. Vill du veta ändå mer?
-- Jag vill veta hvad hon spådde dig, tala om det hellre, så är du
snäll!
-- Hvad du är tråkig! Hon spådde inte alls. Hon bara berättade, och när
hon såg hur jag tyckte om att höra, så blef hon helt varm...
-- Nå, tala om hvad hon berättade! Det var väl om spöken, andar,
gastar, troll och all sorts otyg, hon har väl varit på Rastekais berg
och firat »mörkrets seger öfver ljuset» på julnatten, hon har väl åkt i
pulka med en ren ända upp till iskungens hexfest och der slagit eld med
sin näsa mot de andra trollpackornas, eller hur?
-- Om du inte blir allvarlig, Antti, så tiger jag som en mur och du får
ingenting veta. Hon talade om sina öden, och de intresserade mig så att
jag aldrig mer glömmer det.
-- Berätta dem, min lilla lärka, berätta bara, jag hör gerna på. Hvad
sade hon dig?
-- Hon talade om hvad hon en gång sett från _detta_ fönster der vi nu
sitta. Det var just den här vyen hon menade. Här stod hon den
märkvärdiga dagen, och härifrån såg hon det förfärliga...
-- Nej, Greta, hvad du är täck när du berättar sorgliga historier. Jag
är rigtigt intresserad nu. Var det kärlek med i sagan så desto bättre,
fortsätt nu, jag är idel öra, men tala om allt ifrån början.
-- Nå ja, jag tror det var så, att hon var kammarjungfru åt patronessan
här på gården, fru von Bergcrona. Patron var en otreflig herre, högmodig
mot sina underlydande, elak mot sin hustru, som han bedrog för
guvernantens skull, elak mot sin son och deremot mycket svag mot sin
dotter, som i sin tur kujonerade fadern. Det var jemt krångel i huset,
häftiga scener och ständig ofrid. Och då patron fick veta att unge
herrn förälskat sig i Weitikka och ville gifta sig med henne, blef det
ännu värre.
-- En dag, det var en söndagsförmiddag just högsommartiden, så hade
sonen talat med gubben om sin kärlek till Weitikka, men fått hårda ord
och kalla hånskratt till svar på sin fråga om fadern ville tillåta att
han gifte sig och finge den tillämnade platsen som inspektor på godset.
De hade skilts som ovänner i vredesmod och under svordomar och
förbannelser. Olyckliga söndag, börjad och slutad utan välsignelse!
-- När unge herrn lemnat sin far, sprang han genom trädgården och ner
till stranden, der hans syster och hennes guvernant sutto i segelslupen
färdiga att gå till sjös. Utom dessa båda var unga fröken Laura G. der
också, hon som man bestämt till fästmö åt Weitikkas käraste. Det var en
vacker flicka, stolt och verldslig, klädd i ljusrödt och vajande flor.
På midten vid storseglet satt Trädgårds-Kalle, det var han som skötte
årorna.
-- Unge herrn, röd och upprörd, hoppade i båten, stötte ut och satte sig
vid rodret. Han såg sig omkring. Det var spegellugnt, litet qvalmigt och
qvaft i luften. Han skotade hårdt till, gjorde väl fast skoten och
började hvissla en glad melodi. Kalle rodde makligt, guvernanten
smågrälade på franska öfver vädret, de unga damerna hade hvar sin roman.
-- Patron, som sett båten lemna stranden, hade ropat på Weitikka, som
höll på att i vaserna ordna stora klungor af doftande rosor i alla
färger.
-- 'Titta ut', hade han sagt, 'der ute seglar nu din älskare med sin
blifvande hustru. Se nu noga på honom, ty du ser honom sista gången.
Innan båten kommer igen, skall du vara din kos -- men din årslön skall
jag skänka dig af barmhertighet, ehuru det är mer än du förtjenar. Om du
inte lyder mig och har lemnat egorna förr än de seglande återvändt, så
låter jag hundarne jaga dig i väg. Tag tjenst på något värdshus i
staden, der kan du förföra pojkar efter behag. Tills jag säger dig till
kan du stå här och agera fröken, men så fort jag har orlofssedeln i
ordning, får du börja packa in. Få se hvad du kan göra med dina blickar,
kanske han vänder om -- få se!
-- Den stackars Weitikka stod stilla. Solen sken så gul och en lätt
solrök fylde med sin ljusblå färg hela landskapet. Hon minnes allting
ännu så väl, och berättar det så vackert. Viken, de mörka
granstränderna, vassen der borta, och längst i fonden midt på tjärden
segelslupen med sina nya, hvita, ovanligt höga segel och vimpeln...
-- Nere vid horisonten, der en liten bit af det stora, vida hafvet
skönjes, kunde Weitikka se ett litet mörkt moln. Det växte. Det kom
närmare, det blef så sällsamt till sin form. Hennes ögon följde
mekaniskt dess allt jemt större proportioner. Slupen roddes ej mera;
skyddade af en liten holme tycktes de seglande halft domnat af i
solbaddet. Men snart var holmen dublerad, och den stora fjärden låg
framför. En häftig vindstöt, stark, okuflig och liksom en blixt brytande
fram ur molnet, tryckte för ett ögonblick de skotade höga seglen, kom
båten att hårdt vicka till att ta in vatten och att inom ett par
sekunder ligga omkullstjelpt på vågorna.
-- Hon såg ingenting mer. Det mörknade för hennes ögon. Hon hörde blott
hur utanför i trädgården en olycksbådande susning for genom trädens
grenar, och kände hur den varma, tunga luften i ett nu afkyldes och blef
liksom fuktig. Nere vid stranden sqvalpade de första vågorna liksom
klagande, det fräste och skummade mellan stenarne vid bryggan.
-- Weitikka trodde ett ögonblick att hon fått »solstyng» och blifvit
tokig deraf. Hon trodde att patrons hårda ord varit en elak dröm och
hennes syn likaså. Hon stod som förstenad och förmådde ej röra sig ur
stället.
-- Patron, som med sina knarriga söndagsstöflar promenerade inne i
salen, väckte henne till medvetande.
-- 'Se så, piga', sade han, 'nu kan det vara nog! Tog du afsked af
kärasten eller hur? Gå nu och gör ditt knyte i ordning, här har du
pengar, du usla slinka!'
-- Weitikka suckade. 'Och jag fick aldrig ta afsked, aldrig, aldrig!
Sjöjungfrun tog honom från mig, och på köpet tog hon hans brud med. Och
de andra likafullt, patrons dotter och guvernanten. Bara pojkstackarn,
han blef qvar, ser ni han håller fast sig i slupkölen. Sjöbruden gitter
inte med sådan ful bonddräng, min älskade skulle hon ha. O, du helige
fader i himlen, om jag hade fått dö i hans ställe!'
-- Patron såg det också han, allt för tydligt. Fram mot eftermiddagen
fick man upp fröken Anna, guvernanten, men först flere dagar derefter
unge herrns tillärnade brud fröken Laura och den andra. Systern hade
hängt sig fast om hans hals och guvernanten vid benet, ty den förra hade
hans halsduk i handen och den andra hans stöfvel. Men unge herrn sjelf
kunde aldrig oaktadt allt sökande återfinnas. Weitikka visste nog hvar
han fans, hon. Just der båten stjelpte är mycket strömt, och der nere
bor sjöjungfrun.
-- När en man är allt för mycket älskad af två qvinnor, blir sjöjungfrun
ond och tar honom sjelf, så säger sagan.
-- Ack, lilla Greta, det der var fasligt rörande! Nå hur kom Weitikka
till kullen?
-- Hon fick den till skänks på lifstid af patron, som strax sålde gården
och flyttade bort med sin olyckliga och brutna hustru. Weitikka har
sjelf till största delen byggt upp sin håla, och man ansåg henne
naturligtvis litet galen allt se'n den der händelsen. Hon blef som hon
nu är -- Gud vet huru. Hon lefver ett för mig oförklarligt lif, men klok
är hon bestämdt, ehuru man att börja med icke kan tro det. Hon lefver
icke _ensam_, säger hon, nej alls icke. Hon har sin bibel, sin Gud och
-- sina andar. När isen lagt sig och det blir kallt på hafsbottnen, då
sliter _han_ sig, hennes älskade, lös ifrån sin brud och stiger upp till
kullen, der de förr om sommaraftnarne svärmade. Han träder in i det
mörka rummet, som då af sig sjelf får ett ljusare skimmer, och der
berättar han underbara historier från djupet. Och Weitikka lyssnar, natt
efter natt, vinter efter vinter. När vårsolen tinar upp snön och
smälter bort istäcket, då törs han ej mer till Weitikka. Då måste han
stanna hos den andra der nere -- och hon, den gamla, sällskapar med
haltian och sommarns alla naturväsen, som om vintern sofva...
-- Och nu, Antti, har du hört allt. Se nu ut, se! Vid holmen der bor
Weitikkas älskade på hafsbottnen, och der ser man ibland om
höstqvällarne, just förr än isen binder vågen, en reslig gestalt liksom
förföljd af en annan hvit skepnad försöka fly åt kullen till. Det är
sjöbruden som vill hindra honom att gå upp till Weitikka. Tro ej att det
är isdimmor, nej, det är den stackars drunknade, men han kommer ej fram
förr än det blir alldeles mörkt och långt mera kallt.
-- Jo, jo, allt det der kan jag tydligt se, om jag bara litet blundar
med ögonen! Det är en vemodig stämning i den der utsigten, men så
nationel; om jag visste hvarför det så ofta är någonting mörkt och
dystert i vår finska natur, det är som en ljuf gåta, som längtar att bli
löst!
-- -- -- --
1880.


Lyx.

Hon satt der alldeles ensam i deras lilla rum, som på samma gång var
verkstad, sängkammare och kök. Det var uppstädadt nu, renskuradt och
ordnadt. Allt som hade kunnat rengöras var fullkomligt fläckfritt, till
och med taket. Hon hade haft det arbetsamt i flere dagar, det var så
ansträngande att taga itu med så hårda sysslor, trött och sjuk som hon
var. De grå tofterna i taket hade hon skrapat rena från den sotiga
limfärgen, och hade målat det så hvitt hon kunnat med kritvälling, det
skulle vara en af de glada öfverraskningar hon beredt mannen för
högtiden, julhögtiden, som stod för dörren. Endast tapeterna voro
ohjelpliga. Nedrökta och solkiga på allt vis, var det endast med största
möda hon lyckats klistra ihop dem och dölja de värsta refvorna med en
våd eller par af tidningsmakulatur, så der blef en bred snygg rand på
midten af väggen. Det var icke mycket, men det såg i alla fall bättre ut
nu än förut, i synnerhet med de der granna, brokiga kejsarbilderna, som
hon fått af sin forna kamrat, tjenstejungfrun hos assessorns.
Der satt nu det ryska majestätet i gardesuniform och med så många
kraschaner, band och medaljer, som kunde rymmas på hans bröst. På
hufvudet en riktig ryssmössa, grön och med röd kant. På kinder och
läppar var han rödmålad, ögonen förgätmigej-blå och alltsammans i
mjölkhvitt fält.
Det var rigtigt trefligt nu härinne, varmt och behagligt. Erik kunde väl
icke vara missnöjd, att hon stält undan verktygen i skåpet och
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 05
  • Parts
  • Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 01
    Total number of words is 4947
    Total number of unique words is 1643
    31.6 of words are in the 2000 most common words
    42.1 of words are in the 5000 most common words
    46.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 02
    Total number of words is 4856
    Total number of unique words is 1741
    27.9 of words are in the 2000 most common words
    39.0 of words are in the 5000 most common words
    44.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 03
    Total number of words is 4678
    Total number of unique words is 1827
    26.7 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    42.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 04
    Total number of words is 4874
    Total number of unique words is 1713
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    42.3 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 05
    Total number of words is 4912
    Total number of unique words is 1576
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    41.6 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 06
    Total number of words is 4940
    Total number of unique words is 1593
    32.0 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    45.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 07
    Total number of words is 4693
    Total number of unique words is 1761
    29.4 of words are in the 2000 most common words
    38.8 of words are in the 5000 most common words
    44.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 08
    Total number of words is 4870
    Total number of unique words is 1725
    29.0 of words are in the 2000 most common words
    38.6 of words are in the 5000 most common words
    42.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 09
    Total number of words is 5084
    Total number of unique words is 1590
    33.0 of words are in the 2000 most common words
    42.8 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 10
    Total number of words is 4999
    Total number of unique words is 1564
    33.3 of words are in the 2000 most common words
    43.6 of words are in the 5000 most common words
    48.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 11
    Total number of words is 4786
    Total number of unique words is 1590
    31.5 of words are in the 2000 most common words
    42.9 of words are in the 5000 most common words
    47.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.