Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 05

trävirket, som han snickrade af, ute i boden. Man hade tre helgdagar nu
å rad, och han var minsann ej den, som brukade arbeta om söndagarne;
dertill var han alltför ung och yster, hennes man. Det var icke att han
ville hålla sabbatens frid, nej, alls icke, men han hade ett annat
sinne. Då man arbetat sex dagar å rad, menade han, kunde man gerna bestå
sig en hvilodag -- en glad dag, rättare sagt.
Der var i rummet ännu någonting, som borde roa honom, tänkte hon. Han
var naturligtvis icke i den åldern, då man egentligen kan glädja sig åt
ett julträd, men hon, hon, som var ännu äldre, hon hade så hjertligt
gladt sig deråt. Han hade aldrig haft ett hem förut, stackars gosse.
Hans mor, tvätterskan, hade bott i barackerna med flere andra familjer
inom samma väggar, och hvad hem var kunde Erik icke veta; det skulle
blifva hennes sak att lära honom det.
Hon tänkte på allting som varit, nu der hon satt trött och utarbetad,
urståndsatt att röra sig. Julaftonens timme var redan slagen, och han
kom icke. Det förflutna steg fram och påminte henne om ett och annat
... det var så sällsamt, hon hade ju knapt haft tid att tänka under de
elfva månader de nu varit gifta. Ett jägtande från morgon till qväll;
arbete från kl. half 5, tungt, hårdt arbete, tvätt och strykning,
skurning och bråk hela förmiddagen, på middagen hemmet och maten, den
tarfliga, hårdt förtjenade maten, så utarbetet igen för andra, så
qvällsvarden och slutligen natten, den ofta ångestfulla natten, då han,
den unge mannen kom hem drucken, visserligen glad och lustig, men
retlig, så att hon ibland till och med fruktade för sitt lif.
Allt detta kom för henne nu. De hade varit långa dessa elfva månader,
sträfsamma, glädjelösa, så annorlunda mot det hon förestält sig. Hon var
egentligen icke lycklig, det liksom formulerade sig för hennes tanke,
det som hon känt som ett obestämdt, plågsamt tryck, någonting som hon
förskylt, men omedvetet, någonting som var ett straff, hon visste ej
hvarför.
Men -- nu just kom hon på det. Det slog henne som en blixt. Det upplyste
detta dunkel af aningar, af oklara känslor och halftänkta tankar. Det
var hennes fel; hon hade gjort det af fri egen vilja. Hon hade gift sig
med honom, den unge, vackre snickargesällen, för hvilken hon blifvit så
allvarsamt varnad; hon hade tagit honom ändå, derför att hon -- på sitt
vis -- älskade honom.
Huru annorlunda var icke allt nu mot förut! Hon hade varit som medlem af
familjen deruppe hos assessorns! Hon ansågs nästan som trotjenarinna,
ehuru hon endast varit der nio år, men dessa nio år innefattade hela
hennes ungdom. Nitton år då hon kom till Helsingfors ifrån sitt
bardomshem borta på landet. Och så kom _han_, hon var då tjuguåtta år,
kom och pratade tok, narrade henne, den allvarliga, sedliga, anständiga
Eva, som af herrskapet ansågs vara förbi den »farliga åldern», narrade
henne på dans, skämtade med henne, gaf henne små presenter, hittade på
att säga henne små artigheter hvilket ingen förut gjort; de voro
visserligen litet grofva, men de hade nyhetens behag, och hon var ändå,
stackars gamla förståndiga Eva, »bara en qvinna»!
Men han, han var ung, han var qvick i tungan, och hans ögon spelade. Man
måste lyssna, när han hvisslade eller sjöng; det lät så lustigt, precis
som en flöjt. Han kunde få den surmulnaste att skratta när han ville.
Och så hade han ett så märkvärdigt sätt att taga henne kring lifvet. Hon
kunde ej slå ifrån sig. Hon kunde ej ge honom en örfil, huru gerna hon
än ville. En annan skulle bara hafva vågat! Det var endast han, som
kunde göra det. Han behöfde bara se på henne med de der falska, långa,
bruna ögonen så der ... så gaf hon vika, tillät honom dessa smekningar
och hörde hans försäkringar.
Ingen hade förut stått emot Erik. Fastän han lefde undan och slarfvade
med arbetet, fastän han gick här och der i gårdarne och pratade tok med
tjenstflickorna, trodde de alla på honom. Och Eva, hon rodnade då han
kom, slog ned sina trofasta grå ögon, jemkade duken litet lägre ned i
pannan, rörde snabbare om med sin visp eller stötte ännu mer energiskt
med morteln. Men ju mer blyg hon var, dess ifrigare tycktes han. Och så
skref han verser, citerade ur visboken, renskref dem på granna,
englabeprydda papper, hvars blad han suddade ned med sina fingrar. Det
tänkte hon icke på, ehuru hon eljest var så sträng med renligheten, det
kunde ju vara af kärlek ... man är inte så noga, då man älskar.
Hon kunde icke bära det till slut. Motståndet orkade hon ej med. En dag
tog det henne så ömt om hjertat det han sade, hans varma ord. Han var så
vänlig, han bad så mycket, det var omöjligt, hon kunde ej säga nej. »Nå
Erik, efter det så är,» menade hon, »efter det så är, så blir jag väl
dervid, lemnar tjensten och blir din hustru.»
Erik blef flat, men han dolde sin missräkning och gick skenbart in på
hennes tankegång.
Eva fördes icke en tumsbredd från det hon ansåg rätt. Hon förstod blott,
att hon älskade och att hon var eftersträfvad af den hon höll kär. Hon
såg sig ej omkring, ej framåt, hennes idékrets koncentrerade sig på
detta enda: hon älskade honom, och hon skulle som hans hustru blifva
lycklig i ett eget litet hem -- ett eget!
Hennes blygsamhet och tillbakadragenhet retade honom, hennes varma,
trogna hjerta värderade han deremot icke. Hon var icke ung, men hennes
tjuguåtta år generade honom alls icke. Det var en präktig rak gestalt,
kraftfull och dock smärt; hennes röda kinder skeno som mogna äpplen, det
bruna håret var vågigt och glänsande, och så hade hon arbetat ihop ett
par hundra mark; hon var icke att förakta. Erik behöfde ej låta binda
sig af en så smal sak som en vigsel. Med en qvinna kunde man väl rå, när
hon en gång var blifven ens hustru. Dålig karl den, som icke kunde
kujonera en qvinna, och han skulle visa dem, han...
Herrskapet förestälde och bad, det hjelpte icke. Eva var envis, hon hade
sina egna tankar om saken. Ett eget hem måtte väl vara bättre än andras!
Hellre fattigdomen i egen stuga än rikedomen under andras tak; hellre
egen hålkaka än främmande hvetebulle!
Och för öfrigt, fattiga behöfde de ju icke bli. Hon kunde arbeta som
hjelphustru. Han var en flink arbetare, slarfvet och drickandet skulle
väl upphöra, när han kom under hennes inflytande. Bara de en gång blefve
gifta, så skulle nog allting blifva bra.
Och dervid blef det...
Vigseln förrättades af sjelfve kyrkoherden, och den lilla festen firades
helt ståtligt uppe i herrskapets stora sal. Erik såg under vigseln så
stadig ut i sin snygga svarta rock med löskrage och rosett. Eva sjelf
med myrtenkrona och krans var en ståtlig brud, hennes händer tycktes så
fina i de hvita glacéhandskarne, en skänk af fröken. Der var tal och der
var skålar. Frun, Evas matmor, var upprörd och tyckte ej om denna
skilsmessa från en värderad och utmärkt tjenarinna; fröken hade stora
tårar i ögonen under det presten uttalade de ödesdigra orden, och Eva
storgrät, så att hennes högröda kinder blefvo ännu rödare.
Men på qvällen förlorade Erik totalt hållningen. Han drack i botten hvar
gång man skålade med honom och fylde strax på igen. Allt det der mindes
Eva så tydligt just nu, mindes hur hon ständigt sårades deraf under
qvällens lopp, icke för sin egen skull, men för herrskapets, och ändå
hade hon bedt Erik så vackert...
Och när de gingo hem på qvällen, huru var han icke då öfvermodig, retlig
och stojande! Han sjöng högljudt hela vägen och kysste henne så ofta ...
icke så stilla, ömt och kärleksfullt som hon hade önskat, utan på ett
annat sätt, hänsynslöst, vårdslöst och aktningslöst. Och sedan här inne
i rummet, medan han tog af sig stöflarne, huru hade han ej då talat rått
och hårdt, så att han skrämt henne ända till tårar. »Nu skall du lemna
herrskapstagena,» hade han sagt, »och ställa dig så, att jag blir
belåten. För si jag tål inte det der, och det är allt jag, som kommer
att blifva herre i mitt hus, jag och icke du, kom ihåg det!»
Våren kom när vintern gick, men det blef icke bättre, ehuru hon hvarje
dag hoppades. Hvad han förtjenade hade han ju rätt till att sjelf
använda. Hvad hon arbetade ihop köpte hon mat för, mat och något
husgeråd. Det räckte godt till, men ingenting blef öfver.
Han var sällan hemma. Hon fick bära maten bort till fabriken, der han
arbetade. Icke alltid var han der; man sade, att han gått ut »på
ärender». Maten skulle i alla fall lemnas der; han kom väl igen. Han
kom igen -- men alltför sent, kom igen, men icke mer arbetsför, utan
dåsig och slapphändt, så att det icke blef något af med arbetet.
Slutligen måste hon ge af sin dagspenning för att betala hans skulder,
än krögaren, än månglerskan, än juden som sålt honom kläder. Han tackade
henne aldrig, han ville helst slippa tala derom. Han skröt likafullt
alltjemt om sin duglighet och raskhet, sin händighet. Han nästan ansåg
det som sin merit, att han tålde henne i sitt hus, och försökte alla
medel att låta henne känna sin öfverlägsenhet. Det att han lefde på
hennes arbete ansåg han som en oförtjent ära för henne, en ära, som han
likväl aldrig tålde höra nämnas.
Och dock var Erik ingen verkligt dålig karl, menade hon. Han var alls ej
förfallen, hans utseende utvisade tvärtom stor lifskraft och ungdomlig
spänstighet. Skulle det der uttrycket i ögonen ej varit, så hade man
kunnat tro honom... Men de skrattande, simmiga blickarne, som jemt
irrade omkring oroligt och rastlöst, vittnade om annat. Och dock! ännu
älskade hon honom, hon måste, han var ju hennes make, hennes...
Han hade heller icke gjort något ondt, tänkte hon. Han var ju ung och
bara litet svag. Det var litet ostadighet, tänkte Eva, det skulle snart
blifva bättre, bara tiden led. Han skulle till slut se, att en
ordentlig, ärbar och arbetsam hustru var bra att hafva, en trogen,
mildlynt qvinna, som skötte om hus och hem.
Så satt hon ännu en halftimme. Klockan, som hon fått af herskapet, den
stora väggklockan med röda rosor målade kring urtaflan, slog half åtta.
Det led, och han kom icke.
Om hon skulle tända vaxljusen i granen, som stod vid spiseln? Bara han
icke dröjde så länge, att de brunno ut. Kanske hon borde vänta ännu en
liten stund och hellre sätta på risgrynen...
Det gjorde så ondt att röra sig. Det brände i hufvudet, och kroppen
skälfde till ibland af kyla. Det var tungt att gå i dag, det gick icke
så bra som eljes. Hon sträckte sig upp efter en blankskurad kastrull och
gjorde spiseln i ordning. Ute i boden stod veden, som hon sjelf köpt och
sjelf huggit och sedan radat upp så nätt och jemnt. Dit ut gick hon, en
brasa skulle säkert bidraga till trefnaden. Erik tyckte så mycket om
värme...
Boden låg vid porten, de otäta väggarne insläppte snön, som fördes in af
vinden och hopade sig i en drifva midt på bodgolfvet.
Derinne hörde hon, huru någon ute i porten talade...
Hon igenkände Eriks röst, ehuru han stod längre bort, ty han talade så
högt. Den andre nästan hviskade.
Eva kände en stickande smärta i hjertat. Hon hade igenkänt Liisa,
fabriksflickan, på de läspande ljuden. Det var en märkvärdig organ, så
smekande, så vek, och ändå talade hon endast råa, obehagliga ord, men
med den rösten...
Eva smög närmare intill springan; der hörde man stämmorna tydligare. De
stodo båda vid portgången, i skydd af stallvindstaket, han och hon.
Erik var vid lördagslynne, han talade högljudt och skorrade på målet.
-- Kan du inte tala saktare -- bad Liisa -- hon hör ju oss, hustru din?
-- Bryr jag mig om henne -- svarade Erik -- om hon tror, att hon skall
vara styrman för mig, så tager hon allt miste! Nå, Liisa, säg ifrån,
hvad du vill hafva, så får du det.
-- Du skall väl hellre gifva henne dina penningar. En fattig flicka som
jag kan väl vara utan. Herrskapsmadamen skall väl pyntas, kan man tro.
Köp hatt med plymer åt hustru din; åt mig duger hvad som helst.
-- Har jag förr låtit dig vara utan julskänker -- menade Erik -- du vet,
att du får hvad du vill ha. För öfrigt bryr jag mig ej om min hustru, nu
vet du det. Se så, kom nu, så gå vi ut och fira julen, du och jag.
-- Nej Erik, gå in du... Hvarför tog du henne, fastän du påstod och svor
ständigt och jemt, att du hade mig kär?
-- Och det frågar du, som vet, att hon hade penningar och dessutom jemt
hängde efter mig. Inte slapp jag lös. Tror du man kan skjuta ifrån sig
en som håller sådant tag?
-- Då kan du hafva det, som du har det! God helg, Erik, jag går nu, jag.
-- Kom in och värm dig, du har så kalla händer så...
-- Åh, dem värmer jag sjelf. Och hos Antipoffs i rummet sitta de väl
snart nu alla. Der är varmt, ser du; och der träffar jag
Skomakar-Janne. Adjö.
-- Skomakar-Janne må akta sig, han! Rör han vid dig, så skall han få se
på annat. Kom nu, jag har sju mark qvar, vi köpa paletån åt dig. Boden
är öppen ännu och bodfrun prutar nog af, fast hon ville ha tio.
-- Jag säger dig, gå in! Annars får du väl smaka riset i natt; hon
missunnade ju mig här om sistens en enda liten snapps! Halfva stopet med
bränvin skulle hon dela på likasom skulle en inte rå med en så'n smula
ensam... Gå in nu, annars ställs du väl i skamvrån.
-- Tyst Liisa, nå -- kommer du?
Liisa lät sig dragas derifrån. Deras glada röster hördes allt saktare
... de bekymrade sig föga om snön, som yrde omkring dem, om kölden och
den kalla isiga blåsten, som jagade hvirflar af lösa, sandaktiga
snöpiggar omkring på gatorna. De gingo framåt arm i arm. Liisas tunna
bomullskjol fladdrade kring henne, den lilla korta paletån blåste upp
och blottade nu och då det illasittande utnötta klädningslifvet. Men hon
var glad och lustig, svor så hurtigt ibland när det passade sig, och då
de veko in åt en mörk tvärgata, passade hon på och tog fram en
cigarrett...
* * * * *
Derinne i boden stod Eva ännu, lutad mot springan. Hon rörde sig icke,
utan tycktes lyssna äfven sedan allt länge varit tyst. En och annan
ensam arbetare skyndade ännu hemåt. Alla hvisslade glada melodier eller
gnolade på någon visa. Endast en och annan gatpojke strök tyst och
slokörad omkring knutarne, husvill och bragt ur jemnvigten. I qväll gick
det ej så bra som eljest att med en lustig melodi jaga hungern på
flykten och att med glada toner fylla den tomma magen.
Eva tyckte sig alltjemt höra sin mans och Liisas röster. Det föreföll
henne som om hennes man ännu alltjemt hånade henne i sällskap med denna
slarfviga flicka, som hon hittills hatat utan att veta det och utan
skäl; hon tyckte sig förstå i detta virrvarr af stridiga känslor blott
en sak: att hon var honom till obehag och att Liisa varit hans
älskarinna redan före deras giftermål och fortfarande var honom allt
annat än likgiltig. Det pinade henne. Hvarför just Liisa, denna dåliga,
ouppfostrade flicka, utan hjerta och utan seder, denna Liisa, som hon
afskytt och känt samma obehag för, hvar gång hon besökt deras hem, som
om hon varit något som man så fort som möjligt borde försöka få ur
huset? Hvarför just hon?
Liisa var således hennes rival, Liisa, skomakar-Jannes för detta fästmö,
den värsta af alla Sandviks-fabriksflickorna, Liisa, som hade alla
möjliga fel och olater, hon hade således tagit hans kärlek från henne,
hustrun. Hon!
För första gången tänkte Eva klart i denna sak -- hon förstod, att hon
allena älskat och att denna hennes känsla hindrat henne att bedöma hans
känslas rätta halt så, som hon eljest skulle gjort, om hon ej varit så
blind...
I smärtans första ögonblick gaf hon vika för ett utbrott af förtviflan.
Hon, den alltid lugna, förtröstande, med det orubbligt goda lynnet, hon
greps af en sorg, som syntes henne omöjlig att bära, och hon sjönk ned
som en sten på det fuktiga golfvet i vedboden, sjönk ned på snön och
omfattade med armarne vedstapeln liksom ett altare, vid hvilket hon
ville tigga om förbarmande.
Vinden dref alltmer snö in genom springorna. Drifvan derinne blef
större. Kölden isade henne, fukten trängde sig på henne genom kläderna,
men hon kände ingenting; den feber hon nu kämpade mot värmde henne och
brann som eld i ådrorna.
Så låg hon kanhända en halftimme sanslös. Men en rörelse inom henne
väckte henne och tvang henne att stiga upp. Det var som en öken hela
verlden, hemmet, allt. Hon var så ensam. Nu först förstod hon
herrskapet. De hade insett allt. Hennes dårskap, hennes löjliga kärlek.
Till dem kunde hon icke gå. Och inga vänner hade hon, inga, knapt
bekanta. Hon var ej af det slaget. Emedan hon var inåtvänd, tyst och
sluten, i sitt sätt högt öfver sina jemnlikar och nästan bildad, hade
man dragit sig från henne med denna skygghet, som så ofta skiljer
råheten från en hjerteadel, om hvars existens man intet vet, endast
instinktlikt känner.
Evas glödheta ansigte lyste af feberhetta. Hon stred en stund med sig
sjelf, andades våldsamt, häftigt och högt, som hade hon kämpat bröst
mot bröst med en synlig fiende. Hon tryckte så hårdt, så hårdt sin hand
mot hjertat, återvann sedan så småningom fattningen, kom till sig sjelf
och började att långsamt skaka af stickor, snöslask och sågspån, som
fastnat på hennes klädning. Hon slätade med handen sakta sitt våta hår,
som hade det varit ett oroligt barn, hvilket man med smekningar kan
lugna. Hon strök sina kinder gång på gång, som hade hon sjelf varit den
mor, hvilken hon för länge sedan förlorat och som hon nu tycktes i så
stort behof af. Så suckade hon ånyo, tungt och djupt och såg sig omkring
med lugnare, nyfikna blickar.
Hvar var hon egentligen? Hvarför hade hon legat här i boden i kölden?
Hvaröfver sörjde hon? -- -- --
Ah! Således medvetandet af denna olycka, som hon så länge burit utan att
hafva känt den. -- -- --
Hvad sörjde hon? Förlusten af honom, honom, som, det kände hon nu, icke
var henne värd?
Det kom med ens en så skön välsignelserik känsla af nåd öfver henne, af
Guds nåd. Gud, som hon nyss glömt. Och Han hade ju gifvit henne detta
barn, som skulle se dagen snart nog, detta barn, som skulle blifva
hennes tröst i hennes andliga och lekamliga fattigdom, detta mörker utan
ljusning!
Hon bad, der hon nyss förbannat, bad så innerligt, så förtröstansfullt
och log åter mot det kommande, log der hon stod i kölden, log som i en
skön dröm.
Det var ju icke så farligt. Hon hade ju framtiden eller åtminstone
hoppet om en framtid. Hvad var det egentligen? Hon skulle ju snart ha
någon att lefva för, och hvem vet, en dag skulle kanske den lilla beveka
hans hårda hjerta och sålunda göra allt godt igen.
Så skulle hon ändtligen gå upp och in till sig igen. Men det gick tungt
med de första stegen. Bröstet värkte, ryggen var som af ... att böja sig
stod icke till, och hon måste ju hafva ved till en brasa. Hon fick lof
att göra det festligt derinne, helgdagsstämningen kom öfver henne, det
var som skulle hon fira en gudstjenst i sin ensamhet, en gudstjenst,
hvars betydelse hon i detta ögonblick kände djupt.
Ändtligen då hon hade famnen full af ved och stickor, gick hon
stapplande in, tände elden i spiseln och tog fram den lilla julgranen.
Hon hade i fickan ett litet paket, hvars innehåll hon med största
försigtighet öppnade. Derinne lågo några vaxljus, röda, gula och blå.
Eva letade reda på en liten fotogenlampa, hvilken hon tände och stälde
uppe på klockan. Det tog sig så bra ut, när skenet kom uppifrån. Granen
stäldes på skänken, några af de blå ljusen bundos i toppen. Så kom en
paus. Hon sjönk ned på soffan trött, sinnesfrånvarande.
Hon hade glömt hela verlden och kände sin stora smärta som en dödsdom,
hvilken man underkastat sig såsom något oundvikligt, någonting, öfver
hvilket man ej ens kan knota. Pastorn hade en gång i kyrkan sagt, att de
som Gud gifvit lidandets börda voro hans privilegierade... Hon kände i
denna stund lidandet nästan som en helgelse. Hon kunde redan, en timme
efter slaget, bära det, som hon aldrig trodde sig kunna utstå. Hon kunde
mer, hon kunde förlåta. Hon tänkte på Erik med en sorg, djup och stor,
men utan bitterhet.
Och allt detta var icke hennes egen förtjenst; det kostade henne ingen
öfvervinnelse. Det föll sig så naturligt, likasom ett sommarregn,
befriande och välgörande efter åsktyngd och qvaf, ångestfull åskhetta.
Men det var hjertats och sinnets frid, icke kroppens. Hon led våldsamt
af sinnesskakningen samt ansträngningen och förkylningen der nere.
Febern brände henne, hennes tankar blefvo allt mer omtöcknade. Hon hade
förlorat medvetande af rum och tid; den lilla kammaren föreföll henne så
stor som en verld, det låga taket var högt som en sommarhimmel, och
hennes ögon sågo framåt i det oändliga; ett vidt perspektiv öppnade sig
på alla sidor, och det som skulle qvalt henne till döden tycktes henne
som en sorglig, klagande melodi, hvilken, oaktadt sin tröstlösa
entonighet, likväl icke förmådde väcka henne ur en välsignad ro, en ro,
orörlig och passionsfri som dödens. En half timme förflöt. Hon slöt
ögonen och drömde. Hon tyckte sig vara uppe hos herrskapet i våningen.
Köket var ljust och gladt, salongerna strålade af ljus, den stora
julgranen var tänd. Småbarnen dansade, och husjungfrun kom in på fyra
fötter, kom i skinnpels och med gåfvor i fånget, kom som julbock och
slängde också till henne ett paket, det med det svarta klädningstyget.
Men när hon skulle veckla upp tyget, föll derur ett stort rundt
kålhufvud. Då hon betraktade det nogare för att se om det ännu möjligen
kunde användas till mat, märkte hon, att det liknade Erik, att ett af
bladen liknade hans mun, log som han och skrattade. Näsan och allt, allt
var så tydligt. De långa, halfslutna ögonen skrattade också hånfullt.
Med ovilja kastade hon bort kålhufvudet. Det rullade på golfvet, tyckte
hon, rullade ända bort till kakelugnen, i hörnet. Hon sprang dit och
skulle just böja sig för att taga upp det och bära ut det; men så
ändrade det skapnad, blef så ljust och skimrande som en stor, stor skär
ros, belyst af solen och doftande. Och der syntes återigen ett ansigte,
det var Eriks och det var icke hans, det var så ungt, så oskuldsfullt,
så allvarligt. Ögonen voro slutna, och hon såg munnen öppnas vid de
djupa, ojemna andedragen. Det var nu ett litet barn, tyckte hon, ett
helt litet.
Återigen skulle hon böja sig för att kärleksfullt upptaga barnet och i
öm lycksalighet trycka det intill sig, men hon förmådde det ej; hon
förlorade medvetandet.
* * * * *
Klockan var inemot elfva och han satt der ännu, hos madamen som hade
»mathållning», satt med Liisa och skulle »ha roligt». De voro icke de
enda gästerna. Några ölutkörare från Sinebrychoffs, alla med sina
sällskap suto eller halflågo i grupper kring borden, en del spelade,
andra bara drucko med cigarrerna mellan fingrarne. En och annan drog
emellanåt långa drag på kritpipa, luften var tjock af rök och matos, det
luktade starkt af bränvin och öfverallt i knutarne lågo högar af
ölbuteljer vräkta hit och dit af kunderna.
Madamen sjelf syntes mycket litet. Hon såg frånvarande ut de stunder hon
var inne, och var mot vanligheten särdeles ifrig att påminna sina »kära
vänner» att gå hem och lägga sig.
-- Hem -- skrek en af flickorna, en murbrukstillblanderska från ett af
byggeragen, -- hem, hvem talar om hem här? Bry vi oss om hem, vi som nu
engång kommit hit! Tror hon vi ha några våningar, efter hon talar om
hem! Eller hustrur och barn? Tror hon det, madam? Här ä' vi bara gamla
ungkarlar, och ge tusan allt hvad hem heter! Vi tycka om friheten vi!
Hurra för den! Gå sjelf hem och lägg sig, och låt oss hållas. Skål,
madam, ge hit ett par flaskor till, det är tusan till väder att göra en
stackare törstig!
Madamen skrattade, alla skrattade. Endast Erik satt tyst. »Gamla
ungkarlar»! Uttrycket slog honom. De voro här alla hans bekanta, men --
ingen af de gifta. Det var verkligen endast ogifta. De andra, -- de voro
i sina hem. Hem, hvarför plågade det ordet honom? Han tyckte icke om
sitt hem! Han älskade ju friheten, han hade det ju nu som han ville.
Liisa satt ju hos honom, bolmade och rökte, drack butelj på butelj, låg
med det röda hufvudet mot sina händer, och sparkade upp med sina våta
och trasiga strumpor på hans stol för att låta honom värma fötterna, som
voro så kalla. Stackars Liisa, hennes trasiga kängor torkade hos madamen
i köket, hennes bästa »julkängor», som längesedan hade spruckit på sidan
och voro snedgångna -- -- --
Han borde trifvas nu -- men -- i qväll gick det inte. Han var sjelf våt
af snön derute, bränvinet värmde icke nu som vanligt, det bara oroade,
nästan plågade.
Liisa var så kärlåten. Hon gaf honom kyss på kyss, tiggde och bad att få
pengarne, men -- han gaf intet. Hvarför? Nej, han ville inte. Han skulle
retas med henne en smula. Hon var också förfärligt besvärlig. Hennes
tänder hade blifvit maskstugna på en tid, unga flickan! det var redan
stora hål midt framme i mun. Allt det der syntes så bra just nu i den
klara belysningen. Och lång var hon i lifvet, lång och smal som en
saltströmming. Det var inte utan att klädningen luktade litet sill --
åh! det är inte så noga ... fattigdomen -- men -- märkvärdigt att han
skulle tvingas att tänka på allt det der just nu.
Liisa steg upp och gick för att se om sina kängor i köket. Det var så
kallt i skänkrummet med det otäta, smutsiga golfvet och dörren mot
farstun, som alltjemt gick af och till. Hon skulle få det bättre om
kängorna bara voro torra och kunde tagas på.
Han följde med i köket, gick efter henne genom ett litet rum, och kom
ditin. Åh! var detta ett kök? Madamens kök? Denna stora »bagarstuga»
från den gamla, goda tiden med spis, brödugn och bakbord. Så vackert det
var derinne. Nyskuradt och fejadt, med hemstöpta tregreniga talgljus i
stakarne, med julgran midt på golfvet och det stora bakbordet på bockar
fullt af julbullar, risrgynsgrötfat, mjölkkannor och nyssupptagna
julgåfvor.
Vid bordet satt madamens gamla mor med en stor gröttallrik framför sig.
Madamen sjelf skar för bröd, godt, nyss bakadt, doftande julbröd med
russin uti. Syster, madamens syster, sotargesällen Witikkas ståtliga
fru, satt bredvid värdinnan och serverade sin yngsta den bästa julmaten
för en så ung nybörjare i verlden ... hennes man satt midt emot,
strålande i lugn, flegmatisk lycka, och betraktade gruppen. Madams egna
barn, kammade och med papiljottlockar som horn kring sina små röda
anleten, sutto och petade ut mandlarne i gröten, sömniga och öfvermätta
af trötthet och njutning. Deras ögon stodo som på skaft, de glänste och
blinkade, stredo mellan sömn och längtan efter ännu mer roligt och ännu
mer julklappar. Det var ett joller af barnen, en doft af granljus och
färskbröd, af jullack och julglädje, en stämning af trefnad, af glädje,
af renlighet, af hem.
Hem, hem. Det strömmade öfver honom en känsla af leda för allt det andra
... allt utom ett sådant hem. Och han såg framför sig, der han stod i
dörren, såg som i en slags dröm.
Liisas inträdde i rummet väckte en viss misstämning. Madamen steg upp,
lade bort den vänliga, husmoderliga minen, tog på sitt
värdshusvärdinneanlete och frågte med hvass ton:
-- Hvad vill ni här? håll er i skänkrummet mamsell, jag vill inte ha
sådana som ni i mitt hem, hör ni.
-- Jag skickade mina kängor hit att torkas, madam -- sade Liisa,
alldeles dekontenanserad, -- och skulle se efter dem.
-- Gå till höger, der är min mans kök, der sitter han, och der äro
säkert edra känghasor!
Madamen pekade med tummen utåt. Liisa vände om. Till höger var ett litet
kök, der fans mannen med ett par andra. De voro nästan i mörker. En
fotogenlampa halfbrann på skåpet. Det här var sjelfva krogen. En disk
... hela spisen full af ankare, fjerdingar, tunnor. Tolpo, krögarn,
madams man satt redan och sof framför sitt glas. De andra halflallade,
omedvetna af denna verldens väl och ve vid sina, det var deras jul...
Liisas kängor lågo på disken, lika våta och sura som förut. Hon tog dem
med en svordom och gick, följd af Erik. Men han, han var i hast blefven
så vresig. Liisa kunde inte få honom glad igen.
Om en stund voro de ute. Öfverallt var der ljus i fönstren -- julgranar,
barn, hem. Liisa hängde honom vid armen. Hon var inte rigtigt nykter.
Hon pratade i ett, svor och bannade. Hon ville ha de der sjumarkerna,
hvarför fick hon dem inte? Han var en dålig karl, som det inte lönade