Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 11

Total number of words is 4786
Total number of unique words is 1590
31.5 of words are in the 2000 most common words
42.9 of words are in the 5000 most common words
47.7 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
-- Jag ser efter pojken min, han var med löjtnantens ytterplagg till
östra torpet och borde väl vara tillbaka snart, -- svarade qvinnan med
osäker röst. -- Inte har patron sett honom?
-- Jag såg honom vid torpet, han kastade »smörgåsar» i sjön. Det är att
hoppas att han inte gått och dränkt sig, skatten... Det är djupt vid
stranden hela vägen, hon skulle hålla sina ungar hemma så här dags,
madam, så skulle det inte hända dem någonting. Hör, säg Peltonen att om
han raskar på med det der undanrödjandet i morgon, så skall han få en
mark i drickspengar, och hon, madam, hon kan mäta sig lite mer mjölk på
qvällarne, om hon häller i en liten sqvätt mer vatten åt hyresgästerna
på udden, mjölken är nog stark ändå...
Med dessa ord gick patronen in i huset och reglade dörren efter sig. På
verandan sken månen in så klart, att han kunde urskilja de minsta
föremål så tydligt som hade det varit dag. Han tog upp sin klocka, ett
vackert guldur med fina visare och romerska siffror. Hon var half elfva,
kanske en minut öfver.
Han tog en tidning, som låg slängd öfver en stol, och läste, halft
frånvarande med sina tankar: »Ångbåtskommunikationer», »Lustresa».
-- Det kommer mig icke vid, -- tänkte han och vände bladet. »Politiska
Nyheter», odrägligt och för fin stil dessutom! Längre ned fann han
»Hvarjehanda» och stafvade igenom ett par notiser, hvilkas lustiga
innehåll frampressade ett litet snedt leende på hans läppar. -- Tråkig
tidning det här, -- mumlade han och tittade öfver till »Domstols- och
Polisärenden». Bara dumheter, en fattig fan som stulit en paletå från
societetshusförstun ... sådana der sluskar skulle man sätta in, så att
samhället vore befriadt från dem. Fattighjon, som inte ha stadigt
arbete, borde öfver hufvud taget tagas i förvar, både i städerna och på
landet är det öfverfullt af landstrykare och tjufvar, det vore
tidsenligt att sätta dem inom lås och bom i stället för att som de
förbannade filantroperna göra fängelserna så eleganta, beqväma och
angenäma som möjligt! På det viset längta väl herrar arbetare att få
komma fast för någon stöld för att få friqvarter och god mat i en af de
der moderna hotellen, som man fult nog ger namn af fängelser.
Han tog upp en cigarr ifrån ett papper i fickan, knep med sina långa och
kantigt klippta naglar af spetsen på cigarren samt kom derunder att
observera att venstra handen var nedsölad af blod. Detta påminte honom
om gossen, en obehaglig känsla genomfor honom vid åsynen af den bruna
fläcken, men nästa ögonblick försvann den åter och gaf rum för en tanke
som verkade nästan befriande. -- Den odågan skulle ändå ha vuxit upp
till en sådan der paletåtjuf, föräldrarne hade bara haft svårt att dra
honom fram. Försynen, som kallade honom hädan, valde egentligen en rätt
passande tid! Och det gick utan plågor, han har det bra, tjuffröet, der
han ligger. Alltid _en_ mindre som fräter på mej... Förbannadt månsken
att vara hvitt och klart.
Ifrån barnkammarn hördes ett buller, det var röster som talade och någon
som grät. Om en stund kom kokerskan ut, gick till verandan och sade att
Clara ovilkorligen ville se fadern, hon var orolig och tycktes ha feber,
hennes näsa hade blödt på qvällen, hon trodde att det var «höstfrossan»,
en sjukdom som lilla Clara hade haft ofta förut.
-- Odrägliga barnungar, -- mumlade patronen -- jemt sjukdomar och bråk
med läkare, medikamenter och sköterskor! Det är alldeles förbannadt att
man aldrig kan få vara i fred. Eh bien, Claire, qu'as tu?
Clara låg i sin lilla jernsäng och kastade sig af och an. Hennes ögon
voro feberaktiga, de magra, bara armarne slängde hon omkring än på
täcket och än öfver hufvudet.
Vid faderns inträde satte hon sig upp i sängen och stirrade med de
vidöppna ögonen på honom. Med ett brast hon i gråt och klagade, under
försök att återhålla sina snyftningar:
-- Jag är så ledsen för att Carolina inte läste bön, utan gick ut att
spatsera och Lisa klädde af mig, och Lisa är stygg och gaf inte Miranda,
fast jag bad henne springa efter Miranda som Heikki har.
Fadern rynkade ögonbrynen.
-- Hvad fan är det för en Miranda du talar om?
-- Jo Heikki har Miranda, som skulle få skor, Miranda som jag fick af
mamma, när jag var liten, Miranda som har hår, rigtigt hår! Söta goda
pappa, gå efter Heikki, jag vill ha Miranda, jag måste ha Miranda, nu
strax måste jag ha Miranda från Heikki. och sade att Clara ovilkorligen
ville se fadern, hon var orolig och tycktes ha feber, hennes näsa hade
blödt på qvällen, hon trodde att det var «höstfrossan», en sjukdom som
lilla Clara hade haft ofta förut.
-- Odrägliga barnungar, -- mumlade patronen -- jemt sjukdomar och bråk
med läkare, medikamenter och sköterskor! Det är alldeles förbannadt att
man aldrig kan få vara i fred. Eh bien, Claire, qu'as tu?
Clara låg i sin lilla jernsäng och kastade sig af och an. Hennes ögon
voro feberaktiga, de magra, bara armarne slängde hon omkring än på
täcket och än öfver hufvudet.
Vid faderns inträde satte hon sig upp i sängen och stirrade med de
vidöppna ögonen på honom. Med ett brast hon i gråt och klagade, under
försök att återhålla sina snyftningar:
-- Jag är så ledsen för att Carolina inte läste bön, utan gick ut att
spatsera och Lisa klädde af mig, och Lisa är stygg och gaf inte Miranda,
fast jag bad henne springa efter Miranda som Heikki har.
Fadern rynkade ögonbrynen.
-- Hvad fan är det för en Miranda du talar om?
-- Jo Heikki har Miranda, som skulle få skor, Miranda som jag fick af
mamma, när jag var liten, Miranda som har hår, rigtigt hår! Söta goda
pappa, gå efter Heikki, jag vill ha Miranda, jag måste ha Miranda, nu
strax måste jag ha Miranda från Heikki.
-- Låt bli att tala om den otäcka dockan och om Heikki och allt det
der, hör du det? Derest du talar ett ord till om Heikki och Miranda, så
får du smäll. Förstår du?
Clara förstod. Hon vände sig med ansigtet mot kudden och snyftade.
-- Nå hvad är det nu mer? -- frågade fadern, denna gång i litet mildare
ton.
Barnet såg upp. -- Pappa, jag är så rädd, -- sade hon och sträckte ut
den ena handen.
-- Dumheter Claire, -- sade fadern och gaf henne sin venstra hand.
-- Aj pappa, du har blod här, -- sade den lilla och betraktade handen.
-- Det är från Claires täcke, du har ju haft näsblod igen i qväll, hör
jag af Lisa.
Den lilla flickan tog sig om ansigtet. -- Ja, det var sant, -- menade
hon -- jag hade så mycket näsblod, förlåt söta pappa, -- och hon smekte
med båda sina hvita, heta händer faderns fuktiga, långnaglade och med
nät af utstående blå ådror fullsatta hand. Hon tog en liten näsduk, som
hon hade gömd under kudden, spottade derpå och begynte att tvätta bort
fläcken.
-- Nu är du fin, pappa, riktigt fin! Jag är inte rädd när du är här. Jag
är inte mera sjuk när någon är hos mig. Jag vill ha någon hos mig.
-- Jag har inte tid, Clara, var nu snäll, så får du i morgon en påse
konfekt. Jag vill sofva nu. Godnatt med dig, Lisa kan komma hit.
Hon blef orolig igen, sträckte bedjande ut begge händerna och ropade:
-- Nej, nej, gå inte, jag vill inte ha Lisa, Lisa är elak, Lisa kan
inte bönerna. Gå inte pappa, jag vill ha dockan, jag vill ha dockan
ifrån Heikki.
-- Det är en tusan till envis unge -- mumlade fadern, satte sig på en af
de hvita trästolarne framför sängen och sade:
-- Nå hvad är det nu egentligen jag skall göra?
-- Bed bönerna pappa! Först:
«Gud, som hafver barnen kär,
Se till den...»
-- Du vet, Claire, jag tål inte höra dig tala eller läsa svenska.
Hvarför har jag kostat på er om inte för att lära till och med dig, som
bara är en flicka, de främmande språken? Läs dina böner på franska...
Den lilla släppte faderns hand och jemrade sig ånyo: -- Jag kan inte,
jag kan inte. -- Och med den envishet, som är lika hos alla barn,
återkom hon ständigt till detsamma: -- Gå inte pappa, jag är så rädd,
jag vill ha Carolina, och Miranda från Heikki, gå efter Heikki, jag vill
ha min docka, jag är så rädd.
Patronen gick direkte in köket. -- Gå in till Clara, Lisa, -- befalde
han -- ungen ligger och lipar. Carolina skall i morgon ha sig en sittopp
för sin nattliga promenad...
-- Men patron lofvade ju -- vågade pigan invända.
-- Läs med Clara bönerna, hör du, de franska bönerna, och väck mig kl. 6
i morgon bittida! Jag skall väl till stan igen efter doktorn, kan jag
tro. Ge henne ett pulver chinin, så somnar hon fortare. Och säg att hon
får konfekt i morgon.
Patronen gick in till sitt sofrum, till gula kammaren. Han tog sin
tidning, tände upp sitt ljus och somnade när Carolina kom, en halftimme
derefter. Han somnade lugn och drömfri, lika lugn och drömfri som han
skulle somna in hvarje natt ännu i flere år, ända in i en sen ålderdom.
Och han visste att om han nästa dag skulle komma på den tanken att söka
sig en maka, så skulle han få hvilken ung och älskvärd adertonåring som
helst. Ty han var ju ändå en förmögen och -- säga hvad man ville -- en
hygglig och aktad man, en man i sina bästa år, en man med en god
ställning, med ett ord han var ett »_godt parti_», han skulle nog få sig
hustru, han, patronen på Hvitö.
1884.


Frost.

Det är ett litet torp nära Ahola, högt uppe i Saarijärvi. En ensam
stuga, långt ifrån andra menniskoboningar. Den står der grå och
allvarlig med sina små fyrkantiga, oklara fönster. Närmast ligger
fähuset, halfförfallet och bevuxet med gräs på taket, hvarifrån man
emellertid har en vacker utsigt. Sjön synes i bakgrunden och längst in i
viken en rödmålad kyrka med klockstapel litet lutande åt ena sidan.
Trakten är ändå så vacker. Mest mörka skogar, med små djupa insjöar här
och der, och ibland på sluttningen af någon backe ett böljande rågfält
eller en grönskande äng med breda diken, vid hvilkas kanter stora,
mörkröda åkerbär mogna i sommarsolen. Höga, mjuklockiga hängbjörkar
kanta åkrarne. Och djupt inne i skogen sjunga trastarne.
Morgonen är skön, daggig och frisk. Klockan är ännu icke fyra, men
dörren till stugan står redan på vid gafvel. Der inne bränna de kaffet;
en varm ånga af cikoria och råg strömmar ut i morgonluften. Den raggiga
hunden vädrar misslynt den starka doften. Han väntar på sin herre och
tittar under tiden på de omkring honom hoppande grodorna, som bege sig
till pumpen, på väg mellan de stora fuktiga kardborrbladen. Plums! der
föll en i vattnet, och så -- der en annan; sedan åter samma stillhet.
Ett stycke derifrån, bunden vid en stolpe i gärdesgården, står en häst,
spänd för en bondkärra. Djuret tuggar på en bundt saftigt, nyplockadt
gräs, instucket mellan störarne ... den friska daggen glimmar på blad
och strå.
Inne i stugan är en stor spis med lafve och plats för två sängar, den
ena öfver den andra. På sänghalmen ligga några fårskinnsfällar och ett
par röd- och grönrandiga ryor. För öfrigt inga sängkläder.
Långs väggarne nytimrade hyllor, och på dem en rad bunkar, stäfvor,
muggar, slefvar och skålar, allt af hvitt, blankskuradt enträ. Framför
fönstret ett stort hvitt bord, hemtimradt och stadigt. I ett hörn står
väfstolen med en grof stark lärftsväf, nyss påbörjad.
Men i taket hänger det hårda, svarta brödet, trädt på långa stänger. Vid
dörren står en locktunna med »kalja» eller svagdricka... Husmodern kokar
som bäst morgonkaffet, starkt och godt.
Han skall bort just nu, torparen, bort på denna dag som egentligen
skulle varit en festdag. För ett år sedan firades deras bröllop der
borta i kyrkan. Men han har affärer i staden, och en hustru gör aldrig
invändningar. Annikka är van att lyda.
I inre rummet står Paavo och letar i dragkistan. Han vänder upp och ned
på allt sammans och kastar vresigt de i kistan förvarade
helgdagskläderna omkring på golfvet. Hennes vackra brudkrona af messing
och perlor trillar under en af stolarne. Den präktiga storblommiga
sidenklädningen, ett arf af farmodern, slänges åt sidan. I en stor,
gulbrun läderpung förvaras husets hela skatt, några tiotal mark i
klingande silfver. Hvad skall Paavo med pengarne, han som ämnar sälja
kon i staden? Men Annikka frågar icke om något; hon ordnar frukosten:
kaffe, hålbröd och salt fisk.
Ändtligen är han färdig der inne. Han träder långsamt ut ur stugan,
böjande sig under dörrens låga takbräde. Men sedan reser han upp
hufvudet, dock utan att se på sin hustru.
Ett vackert utseende, fullt af karakter och allvar. Hans ljusgula hår
faller honom i ansigtet. Ögonens uttryck döljes af ett par ögonfransar
som sällan lyftas upp. Munnens linier äro stränga, och man ser att han
är ovan att le. Men det starka, oböjliga och sunda i hela hans gestalt
framträder så tydligt, -- som han står der, är han en bild af naturen i
denna trakt, skön men sträng och hård, allvarlig och glädjelös.
Hvad är det väl som tryckt denna stämpel af stränghet och allvar på både
natur och menniskor ... hvad vållar denna stumma, nästan hotfulla
klagan, som läses i drag och uttryck hos folket der uppe? Svaret är nära
till hands och ligger i öppen dag: det är någon som de frukta, någon
gäst som är oundviklig som döden, obarmhertig som ödet, oblidkelig som
det. Det är denne gäst, som sommarn om står utanför och väntar på
tillfälle att någon stilla natt komma in och andas död öfver åkrar och
ängar, öfver förhoppningar och -- menniskohjertan. Hans namn är _frost_,
och der han far fram, der blir allt stelt och liflöst.
Det var det spöke Paavo ständigt fruktade och ständigt såg. Han såg det
i sjelfva den ljusa sommardagen, då allt omkring honom låg i solsken,
såg det och räddes... Han fruktade hvarje molnfri qvällshimmel, hvarje
dag som slöts i stillhet och lugn. När julimånen sken ned klar och ljus,
steg han ofta upp och stirrade ut i natten ... skulle han komma, den
fruktade allhärjaren från norden?
Sådan var Paavo. Helt annorlunda är hans unga blomstrande hustru. Hon är
vacker som en ros, mörkhyad och frisk. Hennes blå, glada ögon spela så
skälmskt; den välbildade munnen är röd som ett lingon. Hennes fylliga
gestalt är grof, men kraftig, och hennes lifliga, energiska rörelser
visa att hon är van vid arbete, liksom hela stugan bär vittne om hennes
ordningssinne och om en flit som kan försköna sjelfva fattigdomen.
Emellertid slår klockan half fem. Paavo har slutat sin frukost. Hans
hustru tar långrocken från en spik och hjelper honom på med den. Ibland
ser hon förstulet på sin man, som med nedslagna ögon och rynkade
ögonbryn går omkring i sina bruna stöflar, sin hemväfda, mörkgröna jacka
och filthatten nedtryckt i pannan, allvarlig och flegmatisk, trög och
tung.
Slutligen kunde den unga qvinnan ej tiga längre.
-- Man, hvart res' du? -- frågade hon.
-- Till staden, hustru.
-- När är du hemma tillbaka?
-- Före natten -- eller efter...
-- Så skynda hem så fort du fått kon såld; du vet att jag behöfver dig!
Hästen är nyskodd; låt honom springa uppför backarne, han har bra med
krafter...
-- Qvinna, tänk på dina egna pligter och låt manfolken sköta sitt.
Behöfver du någonting, så gå till prestgården; dit kommer du sjövägen på
en stund. Håll dig till Herren Gud, om du kommer i bedröfvelse. Menskor
kunna ej hjelpa. För resten är det brådt med skörden på prestens åker. I
morgon skall rågen i rian. Tig och arbeta; det är Guds bud.
Mera talades ej. Han gick ut ur stugan, tog pipan i munnen -- slog eld,
nickade långsamt inåt, suckade och försvann. Om en stund hördes hästens
steg; det gick långsamt, fot för fot på den ojemna, smala byvägen.
Den unga qvinnan log så tankfullt. -- Det är inte värdt att vara ledsen!
Karlar äro så der -- Gud har skapat dem att styra oss qvinnfolk. De äro
kloka de, och derför allvarsamma. Här är tomt nu, men snart blir det
annat! Hvad jag skall tralla dagen om, när vi bli två som äro glada. Och
så ska' vi se om inte Paavo blir glad, han också! Gud är ibland god till
och med mot oss qvinnor!
Så pratade hon medan hon ordnade inne i stugan. Knöt så bättre den
snäfva, storrandiga yllekjolen om sina starka höfter, tog på ett mörkt
lifstycke och en ylleduk samt steg smågnolande ut genom dörren med sitt
matknyte i handen.
Hon andades så lätt i den friska morgonluften, klef raskt öfver stättan
och styrde sina steg mot åkern.
På afstånd såg hon här och der emellan träden framskymta några torpare,
som med hustrur och barn sträfvade åt samma mål med skäror och
matknyten. Men Annikka måste stanna långt bakom dem. En häftig smärta
bemägtigade sig henne, hon satte sig ned att hvila. Dock, det gick snart
öfver, hon kunde fortsätta. Om en stund tog hon sig åter om hufvudet ...
det svindlade för ögonen, hon måste ännu en gång stanna. Så vackert det
var på denna plats i mossan under en lång, smärtstammig hängbjörk;
linnéan blommade på tufvorna, och nere mellan de mossiga stenarne rann
en liten källa, grund men sval och frisk.
Här sysslade hon bland tufvorna. Det gick en timme, kanske två. Solen
steg högre upp, ljumma vindar susade i träden. Doften af mognade åkerbär
bars omkring af flägtarne.
Hon suckade litet der nere der hon satt, plaskade i källvattnet,
sysslade med sina dukar, men steg snart upp igen. Hon öppnade sitt
matknyte, tog fram en duktig brödkaka med salt fisk på och började äta.
Mjölkkärlet tömde hon till hälften och lade alltsammans in igen. Den
brokiga, stora duken knöt hon om någonting som hon bar i famnen, sin
egen lilla hvita hufvudduk öfverst. Sedan gick hon fram till åkern, tog
skäran och arbetade.
Sitt bylte, det med duken om, hade hon lagt nere i en rågskyl; der var
så svalt och skuggigt. Arbetet gick raskt. Ett litet skri från rågskylen
lockade henne dit. Och der låg hennes lilla älskade barn och famlade med
händerna, hennes eget lilla barn, en halftimme gammalt, rosigt och med
små yrvakna, klara ögon blickande omkring.
Annikka tog barnet, kysste den lilla öppna munnen, den röda pannan,
kysste hela den lilla varelsen, som nyss i skogskällan fått det första
ljumma sommarbadet och som nu skrek ut sitt första späda skri i
morgonluften.
Några bondhustrur, som sågo de båda, kommo till, varma och solbrända. --
God morgon, Ahola-mor, god morgon! Sådant prägtigt barn! En pojke,
förstås. Låt se hur han ser ut! Jaha -- han har stora händer: blir
arbetsam som far och mor -- stora fötter: -- skall göra långa landresor
-- stora ögon: kommer att hänga efter qvinnfolk -- stor mun: blir stor i
maten. Lycka till, Ahola-mor! -- Nå säg, när få vi barnsöl?
Ahola-mor log som solskenet; hon var så lycklig.
-- Om söndag få ni alla komma; jag far ännu i qväll till prestgården.
Inte skall Ahola-pojken länge vara okristen; det vill ej Paavo, han som
är så bra och så gudfruktig. Nu till arbetet -- klockan är öfver åtta,
och mycket återstår!
Så hon arbetade och handterade rågkärfven, den starka, unga qvinnan!
Den gula halmen yrde om räfsan, och då skylen byggdes upp hög och rak,
var det hon, den yngsta och lyckligaste, som vred till sjelfva kronan
der uppe.
Men den lille der borta i den mjuka halmbädden fick blickar af varmaste
kärlek och ibland en hastig kyss från modersläppar... Hvilka glada
timmar! Middagen kom och gick, solen steg och sjönk, qvällen var snart
inne. Paavo, hvarför kommer du ej? Nu, om någonsin, måste du le och se
lycklig ut, nu när du ser detta prägtiga barn, starkt och kraftigt som
du sjelf och friskt som dess moder! Och hon, din hustru, hur vacker hon
är, hon som ej känner till trötthet eller ohelsa, hon som, frisk som en
gudinna, sjungande sköter detta arbete lika lätt som en man. Hvarför
kommer du icke? Se, här är lyckan och kärleken -- hur kan du dröja?
Daggen började falla. Skylarne på åkern stodo nu alla uppresta. Folket
tog sina verktyg och vandrade hemåt. Annikka lyfte lätt barnet i sina
armar och gick jollrande genom skogen. Solens sista strålar strödde ett
skimmer af guld på hennes bara mörka hår, som i en tjock fläta föll ned
på ryggen. Ansigtet log, ögonen strålade, hon sjöng med full röst,
melodien fick ord, och i långa, konstlösa strofer spådde hon den nyfödde
lycka, långt lif, rikedom och många söner. -- Hej ho, trollen gifve dig
lycka!
Men plötsligt tystnade hon: -- Jag tokiga qvinna, det är bäst att jag
med ens ror till presten, så är det undan! Paavo kan behöfva hvila sig
der hemma. När han se'n får se barnet och mig och hör att det är ordnadt
för kristningen, så skall han väl bli glad, tänker jag! Se så, barnet
mitt, gråt inte! Presten skall snart välsigna dig -- trollen skall jag
inte mer sjunga om. Få se om ekstocken ligger i vassen! Ja, minsann gör
han så. Nu får du gunga! Du ligger ju prägtigt der på bottenbrädet, när
du får en bundt vass under hufvudet! Så der ja! Nu ro vi! Är det inte
lustigt? Så bra det går! Hej och ho, trollen gifve dig lycka...
Voj! nu igen trollen... Nej, det är bäst jag tiger, annars blir det
något ondt i qväll! I stället skulle vi läsa bönerna, Syndabekännelsen
är visst bra: 'Jag fattig syndig menniska...' Aj, ja -- nu äro vi öfver!
Hejsan, pojken min, håll dig nu tyst; der är prestgården, och det är en
helig plats der alla småbarn få lof att vara snälla, när de fått kyss af
mor... Så der ja!
Nu voro de framme. Den röda prestgårdsbyggningen med sitt låga tak och
sina hvita fönsterbräden låg täckt inbäddad i en björkdunge. På gården
mjölkades korna. Pigorna sutto vid sina stäfvor; prestmor sjelf såg på,
välvillig, fet och med två tjocka, väldiga armar i sidorna. På sitt
grålockiga hufvud bar hon en randig bomullsduk, de blå, trofasta ögonen
blickade så gladt fram under ögonhåren. Nere på marken strök sig en
snål, fet, svart katt om kjolarne på husmodern ... han hade så länge
förgäfves väntat på aftonmjölken.
Annikka steg fram, djupt nigande. -- Här är min förstfödde -- sade hon
och räckte fram barnet -- jag ville in till presten och anmäla att vi
gerna ville ha honom kristnad på söndagen efter gudstjansten, och så
ville jag att pastorn skulle välsigna honom strax när han skrifver upp i
kyrkboken! Paavo var i sta'n i dag, men nu är han hemma igen, kan jag
tro. Gossen blef född i morse och har inte sett sin far än! Han är ju
vacker ... tycker pastorskan inte, vacker och lik sin far...?
Vänlig och from tog prestmor barnet, smekte det och vyssjade det i sina
armar. Annikka log och rodnade af glädje. Hon neg så djupt och såg så
lycklig ut, då presten sjelf kom ut, mörk och allvarlig. Han var en
mager man, blek och skallig. I handen bar han ett bref, uppbrutet; med
den andra stödde han sig mot en grof käpp.
-- God qväll, Ahola-mor -- sade han; -- jag har ledsamma underrättelser.
Din man är vid det här laget på ångbåten; han har rest till hufvudstaden
och ämnar sig derifrån till Amerika. Illa tyckes han nöjd med sitt torp
här, är led vid arbetet och har nu lemnat det här landet för alltid för
att på en främmande jord söka sin lycka. Klockarn kom tillbaka redan i
middags, då Paavo just afrest. Han sade att Paavo bedt helsa dig,
Annikka, och menat att du som är så dugtig och arbetsam nog kan reda dig
allena med stugan, lilla åkerlappen och potateslandet. Ja, han är nu
rest. Det är inte värdt att sörja. Det är bäst att vända sin håg till
Gud. Af menniskor får man icke tröst. Lita på Gud, ty Herren öfvergifver
aldrig den som tror på honom.
Och han gick utan att ha sett barnet, som fortfarande låg i slummer vid
prestmors väldiga barm. Han gick, tyst som sjelfva frosten; långsamt
bortdogo hans steg i gräset. Annikka vacklade icke, hon stirrade blott
framför sig, länge, länge. Hennes varma, röda kinder fingo så småningom
en annan färg, hennes röda, leende läppar blefvo bleka. Den kalla,
stumma frosten gick öfver hennes hjertas blomstergård och tog dem alla,
hennes friska blommor, efterlemnande denna kyla som liknar dödens...
Hon hörde ej mer, såg icke. Häftigt ryckte hon den lille till sig och
vände om, utan ett ord. Barnet tryckte hon fast mot sitt bröst och gick
till stranden. Der steg hon tung och styf i båten och rodde osäkert än
hit, än dit på sjön. Slutligen hamnade hon på andra sidan, tog upp
barnet och gick hemåt på den smala, slingrande gångstigen.
Skogen var nu stum. Rosenskimret var borta. En och annan blek stjerna
blänkte der uppe. Det var fuktigt på marken, kyliga ångor stego upp ur
kärren.
Annikkas steg blefvo allt mer osäkra och tunga. Hon vacklade ibland, men
ryckte upp sig och försökte ännu mer skynda på.
Se, der är stugan. Tom, ödslig, mörk. Hon gick in i det lilla rummet
till kistan, der helgdagskläderna voro förvarade. Men de voro borta.
Penningarne likaså.
Mera såg hon icke. Fann knappt sängen der hon lade den lille.
Vattenkrukan nådde hon ej mer. Hennes hjerna omtöcknades, en isande
kyla kröp försåtligt genom hennes lemmar, skakade henne och gaf först
småningom vika för en vild feber...
Natten förgick. Dagar kommo och gingo ... de gingo i evighetens sköte
... under julisolens varma sken.
När en vecka förflutit, återkom Paavo. Han hade i hufvudstaden rumlat om
några dagar i hopp att i bränvinsglaset kunna dränka sina samvetsqval;
men det hade ej hjelpt. Det går så lätt att till rusdrycker förvandla de
under årslånga försakelser hopsparda silfvermarkerna och att, då man ej
mer har sitt vett i behåll, bli beröfvad återstoden af en redan hopsmält
reskassa. Och han återvände, den alltjemt så energiske och
äfventyrslystne bonden, återvände till sitt öde torp, mörk och sluten
och som förr kall och dyster, men med fast föresats att, så fort han å
nyo hunnit samla erforderliga medel, ännu en gång försöka sin lycka, en
lycka hvilken hägrade för honom i det fjerran obekanta landet bortom
oceanen, der ingen frost och ingen vinter finnes! Det var hans idé, och
han fasthöll den ännu då han såg sin lilla stugas låga fönster skimra
emot honom mellan granarnas grenar. På Annikka tänkte han endast helt
likgiltigt; hon skulle glädjas åt hans återkomst, tjena honom ödmjukt
som förr, lyda honom blindt och gilla hans handlingar hurudana än de
vore. Hon, en qvinna, skulle väl icke ha en tanke som ej vore i
öfverensstämmelse med hans vilja! Hon skulle för resten alls icke tänka.
Qvinnorna tänka ju icke. De få underkasta sig mannens beslut. De skola
förlåta hans felsteg, eller rättare de se dem icke, _Hon_ var född att
tjena, han att befalla. Han hade haft affärer i hufvudstaden och kom nu
hem. Att penningarne voro borta, deras pengar, det var hans ensak.
Märkvärdigt, stugan var tom. Nyckeln låg ej på sitt vanliga ställe under
stenen. Paavo tittade in genom rutorna. Der inne var som förr, blott ej
så ordentligt. Han ref sig i håret. -- Hvar är Annikka? -- En känsla
grep honom hastigt, det var som ett styng, skärande, hvasst, midt i
hjertat.
Han gick till prestgården. Gick samma väg som hon några dagar förut gått
med döden i hjertat, efter det hon fått höra att den man hon så högt
älskade svikit henne. Han gick der och tänkte på henne som kunde bära
allt, på henne, den starka, den glada och alltid så leende hustrun. Hvar
var hon?
Och vid framkomsten fick han veta det. Hon kunde då bära allt, men ej
detta enda! Hon kunde försaka allt, lida allt, mista allt, blott icke
denne man på hvars tillgifvenhet hon trott! Då _han_ öfvergifvit henne,
kunde hon ej lefva. --
Den lille återfans i prestgården. Den goda, fromma prestmor hade skött
den sjuka ända intill det sista. Och underbart, Annikka, den glada,
pratsamma Annikka, hade aldrig under hela sjukdomen yttrat ett enda ord,
ej blickat upp en enda gång, ej suckat, ej gråtit. Då frosten gått öfver
en blir man så der stum, stum till döden.
1883.
You have read 1 text from Swedish literature.
  • Parts
  • Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 01
    Total number of words is 4947
    Total number of unique words is 1643
    31.6 of words are in the 2000 most common words
    42.1 of words are in the 5000 most common words
    46.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 02
    Total number of words is 4856
    Total number of unique words is 1741
    27.9 of words are in the 2000 most common words
    39.0 of words are in the 5000 most common words
    44.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 03
    Total number of words is 4678
    Total number of unique words is 1827
    26.7 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    42.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 04
    Total number of words is 4874
    Total number of unique words is 1713
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    42.3 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 05
    Total number of words is 4912
    Total number of unique words is 1576
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    41.6 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 06
    Total number of words is 4940
    Total number of unique words is 1593
    32.0 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    45.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 07
    Total number of words is 4693
    Total number of unique words is 1761
    29.4 of words are in the 2000 most common words
    38.8 of words are in the 5000 most common words
    44.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 08
    Total number of words is 4870
    Total number of unique words is 1725
    29.0 of words are in the 2000 most common words
    38.6 of words are in the 5000 most common words
    42.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 09
    Total number of words is 5084
    Total number of unique words is 1590
    33.0 of words are in the 2000 most common words
    42.8 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 10
    Total number of words is 4999
    Total number of unique words is 1564
    33.3 of words are in the 2000 most common words
    43.6 of words are in the 5000 most common words
    48.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 11
    Total number of words is 4786
    Total number of unique words is 1590
    31.5 of words are in the 2000 most common words
    42.9 of words are in the 5000 most common words
    47.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.