Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 01

BLAND ÖDEBYGDER OCH SKÄR.
BERÄTTELSER FRÅN FINLAND

Af
Daniel Sten [Ina Lange].

Först publicerad av
Albert Bonniers förlag 1884.


Hårda sinnen.

1.
Gamle Erkko uppe på Salmi gård kallades vanligen, eftersom han var den
äldste husbonden i hela socknen, »Salmen Ukko». Åttiofyra vintrar hade
snöat in hans egor, dem han redan i vaggan ärft af fadern, och den
åttiofemte sommarens varma augustisol höll just på att röd och strålande
gå ned öfver hans åkrars gula, böljande sträckor. Det var en vacker syn
att från gårdens trappa se ned åt fälten. Stora skylar reste sig längs
hela gärdesgården, och midt på åkern såg man, huru en skara män i hvita
skjortärmar, höga stöflar och snäfva byxor skar rågen allt hvad de
förmådde, medan qvinnorna i sina röda och brokiga drägter bundo ihop
kärfvarne.
Den gamle stod med pipan i munnen och blickade dit ned. Fem söner, af
hvilka fyra med hustrur och barn, sträfvade der borta i sitt anletes
svett med skördearbetet och biträddes af gårdens trenne drängar och
pigor. Det gick flinkt undan, men rynkorna i Salmen Ukkos panna blefvo
ej jemnare. Hans bruna, fårade ansigtes skarpa drag fingo ej ett
vänligare uttryck, fastän solen lyste derpå med sina rödaste strålar,
och hans tunna läppar hopknepos än fastare, då han observerade, att
qvällen led och ännu en tredjedel af åkern stod oskuren.
-- Mor, -- ropade han, vänd åt stugan, -- mor, du behöfver inte ge dem
morgonmjölk till qvällen; mindre duger åt sådana der odågor! Lata ha de
varit och styfva i armarne! Gud vet, huru du fostrat dina barn, då du
inte fått folk af dem, fast jag hjelpt till och lärt dem det lilla de
verkligen kunna! Hör du, ställ fram surmjölk i muggarne, väl påspädd med
vatten... Sådant arbete, sådan lön!
Mor stökade inne i stugan. Hon hörde från den öppna dörren alltsammans,
men fortfor tyst och stilla att derinne syssla med grytor och fat.
-- Mor, -- ropade Ukko ännu en gång, -- det är ju lördagsqväll, eller
hur?
-- Så är det, -- svarade gamla Annika med sin låga basstämma.
-- Och det är min åttiofemte födelsedag, är det inte så?
-- Den åttiofemte, ja, -- hördes det inifrån.
-- Och de vänta sig kalas i dag, kan jag förstå? -- frågade Ukko vidare.
-- Nog göra de det, -- bestyrkte mor.
-- Ha, ha ha, -- skrattade gubben, -- då ska de bli långa i synen.
Gröten går nog ned ändå och strömmingen likaså. Koljan är så färsk, att
längtan efter mjölken skall bli dubbelt stor. Sådana latvargar! Svält
skulle de ha, barkbröd och källvatten! Du ringer inte ännu på en
halftimme, mor!
Mor bara teg. Hon öste en skopa vatten i kitteln, der den svarta
rågmjölsgröten kokade, rörde hårdt i bottnen, satte slefven på kant och
skyndade till bordet. Der, längst inne i stugan upptog det hela
långväggen. Det var ett stort bord, groftimradt och starkt. Renskuradt
och snygt bar det för tillfället sin börda af fjorton kuvert, hvart och
ett bestående af en mjölkstäfva, en lerskål afsedd för gröten, en
träsked, ett litet fat rågadt med salt strömming inlagd i saltlake, och
ett duktigt, svart hålbröd. För resten hvarken knif eller gaffel, onödig
lyx för dem som ha både tänder och händer, tyckte man.
Mor tog mjölkkärlen, såsom det befalts henne, bar ut dem två och två i
boden och återkom med stora trästånkor fylda med af humle och malt
starkt doftande, men ännu ojäst svagdricka, vattenhaltigt och sötaktigt
oaktadt sin bruna färg. Så skyndade hon så fort hon förmådde tillbaka
till grötkitteln, lyfte den af trefoten, fastän lågan från en väldig
stockända slog henne nästan upp i ansigtet, skakade kraftigt om grytans
rykande innehåll och började ösa upp den i väldiga portioner, hvar och
en kryddad af en god nypa salt.
Nu var allting färdigt. Aftonsolen kastade ett rödt skimmer genom det
dunkla, med tjocka spindelväfvar behängda lilla dubbelfönstret åt vester
och färjade röken inne i stugan i en skiftning af rödbrun koppar. Det
svarta bjelktaket framstod i denna belysning så tydligt: man kunde inne
mellan brödspetten se, huru de bruna _torrokanerna_[1] vandrade af och
an deruppe eller stodo i grupper, medan de yngre exemplaren af detta i
Finland så rikligt förekommande husdjur kilade fram och åter mellan
takspringorna eller gåfvo sig af längs väggarne på promenad ned till
golfvet och derifrån upp på bordet, på bänkarne och öfverallt.
[1] Kakerlackorna.
Mor torkade med sitt tjocka, randiga bomullsförkläde soten från
ansigtet. Hon jemkade in sitt gråa hår under sin hufvudbonad af blommigt
svart siden, rättade på halsduken och gick ut.
-- Får jag ringa nu? -- sporde hon ödmjukt sin make, der denne,
sysselsatt med att stoppa en ny pipa, alltjemt stod på trappan och
småputtrade sitt missnöje för den svala och doftande qvällsbrisen, som
kom ifrån ungskogen bredvid.
-- Ring! -- svarade Ukko och vände ryggen till, sålunda visande sitt
förakt för qvinnokönet, representeradt af hans hustru.
Mor Annika skyndade till fähuset. Der bredvid i sin höga rödmålade
stapel hängde matklockan, hvars klara malmtoner genast ljödo ut öfver
nejden. Vid deras klang slutades arbetet på skördeåkern, männen torkade
svetten ur sina ansigten med skjortärmarne, qvinnorna jemkade sina
dukar, och allesammans begåfvo sig upp längs ledet till gården.
Om en stund vore de i stugan. Tysta och vördnadsfulla nalkades först
alla den gamle, nickade halfskygt och stälde sig framför sina platser
vid långbänkarne, som voro flyttade på ömse sidor om bordet. Ukko sjelf
hade en stol vid bordets smala ända, »äiti»[1] deremot satt nederst,
sist på bänken. Närmast husbonden stod en tom stol. Men par vid par hade
de fyra gifte sönerne tagit plats bredvid sina hustrur; den femte, en
tjuguårig ljuslockig bondpojke satt och småskrattade under lugg, han
plirade förnöjdt på en rödrosig piga, skyddad nere i skuggan för Ukkos
blickar, och när han kom åt, kittlade han henne på hakan med ett rågax,
en kurtis, som den tjocka flickan besvarade med att kasta halft
ihjelklämda torrokaner rakt i ansigtet på sin beundrare.
[1] Mor.
-- Sågs der eld i smedjan? -- frågade Ukko, vänd till sin äldste
närvarande son, en mörkhyad man på några och fyrtio år.
-- Inte, -- svarades honom från flere munnar.
-- Har ingen sett till Ella? -- frågade gubben ånyo.
Man skakade på hufvudet.
-- Har han varit ute ända se'n i middags? -- ljöd ännu en gång gubbens
röst.
-- Farbror Ella gick upp på loftet strax på eftermiddagen, -- förklarade
en liten flicka, som i spiseln stod och slickade gröten från slefven, --
och der klädde han sig och tvättade sotet utaf. Sedan gick han och tog
en stor tulpan i trädgården, och med den gick han in i Toimilas hage,
men hvart han se'n tog af, det vet jag inte, för jag måste rensa
potatesåkern och hann inte gå efter längre.
Efter denna förklaring gjorde Ukko ett tecken, att man skulle sätta sig
till bords. Ingen gjorde någon anmärkning öfver att den väntade
kalasmaten, födelsedagen till ära, förbytts, ingen talade ett ord. Man
förstod Ukkos mörka miner, hans illa dolda missnöje. Man högg med de
starka tänderna i brödet, som stålbakadt och hårdt skulle hafva trotsat
andra än finska bondtänder, och tog med fingrarna i strömmingen, hvars
skarpa sälta utgör en onödig törststegrande, men oumbärlig ingrediens i
alla måltider i denna trakt af landet.
När skålarnes innehåll tömts och allt ätbart försvunnit, steg man upp
efter en tyst bön. Återigen gingo männen till Ukko, nickade makligt och
begåfvo sig bort. Hustrurna likaså. Barnen, som ätit här och der i
knutarne, satte sig på det svarta golfvet och begynte leka med
hvarandra. Mor tog kärlen och begynte sin diskning. Ollis hustru satte
sig i väfstolen och började i den tilltagande skymningen att sortera
sina spolar. Ukko satt qvar vid bordet, han tuggade på en rulle tobak
och var mörk som ett åskmoln, vresig och stum.
Nu var mörkt i stugan. Mor tände på en perta och stack den i en af
springorna vid spiseln. Den flammade upp litet, halfslocknade åter,
putsades och brann så med osäkert, darrande och rödt sken, lemnande hela
det stora, svarta rummet i en tjock skymning. Man kunde höra flugorna
slå mot fönsterrutorna och torrokanerna krafsa i väggspringorna. Utifrån
gården ljödo slagen af Ollis yxa, der han högg ved, och den entoniga
klangen af skärorna, som slipades nere vid brunnen. Längst borta förnams
koklockornas pinglande läte, fårens bjellror och kornknarrens sång. Men
derinne tänkte man icke på allt detta. Ukko var tydligen vred, och man
afvaktade under oro och fruktan ett utbrott af hans mörka lynne.
Ändtligen öppnades dörren, och den saknade inträdde, Ella, husets äldste
son. Han var en redan femtioårig man, men såg ut, som hade han varit på
sin höjd ett par och trettio. En kraftig gestalt, ej så hög som fadern,
men dess mer axelbred och muskulös. Hans gula hår, benadt midt i pannan,
föll ned öfver nacken rikt och alldeles rakt. Hyn var ljus och ögonen
blå, hans näsa rak och välbildad. Men hakans kraftiga form antydde
faderns karakter och der lågo drag af på en gång despotism och vekhet
kring munnen, drag, som allt efter hans sinnesstämning vexlade om och
gjorde ansigtet tilltalande och behagligt eller frånstötande och
strängt.
Han satte sig vid bordet och gaf modern en vink att framsätta mat. En
flygtig, halft ödmjuk och halft trotsig helsning på fadern visade, att
Ella stod på annan fot än de öfrige till den gamla. Ukko rynkade pannan
i än djupare veck och tog sin pipa. Ella åt, efter det han kastat sin
helgdagsrock upp på bänken. Om en stund gick mor ut, sägande till den
vid väfstolen sysselsatta unga qvinnan att komma med henne för att ripa
enris till morgonen samt att iordningsställa badqvastarne. De båda
qvinnorna aflägsnade sig, de små följde dem i kjolarne, och far och son
stannade ensamma qvar i stugan.
Ukko fick ändtligen eld på sin pipa, hostade litet och började samtalet
med sin äldste son på detta sätt!
-- Lefver Salmen Ukko ännu, eller är han redan död, hvasa?
-- Han lefver, men hans son Ella, smeden, likaså... Ukko är gammal han,
men Ella är ung... Hvad är det mer?
-- Är Salmen Ukko så gammal, att han intet mer har att säga i sitt hus,
eller är han ännu husbonde i egen gård? Svara på det.
-- Ukko är åttiofem år i dag och behöfver hjelp af sex söner och fyra
arbetsamma sonhustrur; annars ginge det honom illa och gården likaså.
När stugan hotar att falla, behöfver hon stöd. Och ni far må tacka Gud,
som gaf er söner och deras unga armar! Men det fins fullt upp med
arbete, det är sant.
-- Det fins arbete att göra och många munnar att mätta. Det är jag, som
mättar de hungriga i mitt hus, och när de icke lyda min vilja, få de gå
till främmande och skaffa sitt bröd... Är det så eller icke?
-- Dina söner arbeta som drängar, dina sonhustrur som pigor... Öfver
hvem klagar du, far?
-- Öfver den, som löper kring byn, då han skulle arbeta! Öfver den, som
låter elden i smedjan slockna, medan han gnor omkring på främmande
åkrar, der han ser en utpyntad kjol. Öfver den, som går i kyrkan för
synds skull och inte för Guds, öfver den, som, likt Salmen Ella, ämnar
lefva på sin fars mat utan att göra nytta, medan han friar efter dåliga
och odugliga qvinfolk, somrarne igenom.
-- Dåliga och odugliga! Är ni döf och blind, gubbe? Är Toimila-Hedda
oduglig?
-- Hon passar inte för dig.
-- Men hon _skall_ passa för mig, for mig och ingen annan. Är hon dålig?
Jag tror ni är ifrån er, far!
-- Du har varit gift en gång förr, Ella. Om du tar dig ny hustru, så
inte blir det Toimila-dottern, det vet jag!
Ella bleknade. Men han sträckte fram sin breda, trotsiga haka och log
sitt hånfulla löje.
-- Hvarför blir det ej hon? -- sade han slutligen, till det yttre helt
lugnt.
-- Derför att hon inte kommer i _mitt_ hus.
-- Men jag vill veta hvarför, säger jag er far, hvarför och hvarför?
-- Derför att hon är stursk. Derför att hon är lat. Derför att hon är
dålig.
-- Far, hvad menar ni med dålig? Säg det fort, ut med det, jag vill veta
det genast.
-- Toimila-dottern är en dålig qvinna, vare det nog sagt! Har jag inte
sett henne hundra gånger? Hon styr hemmanet, hon styr fadern, bröderne
och alltihop. Hon styrde sin förre man, tills hon styrde honom i
grafven. Hon har satan i kroppen, och djefvulens eld lyser fram ur
hennes ögon. I mitt hus sticker hon inte in sitt hufvud. På min gård
träder aldrig hennes fot. Vet du min vilja nu, eller hur?
-- I _mitt_ hus skall hennes hufvud med myrtenkrona på, och det snart.
Hör ni det, far? På denna _min_ gård träder hennes fot, och här skall
hon herska som värdinna. Ni kan höra nu, hvad ni har att rätta er efter!
Salmen Ukko steg långsamt upp, sparkade undan sin tunga, klumpiga stol,
tog pipan från munnen, knöt sin bruna, seniga hand, slog den i bordet,
så att de der befintliga kärlen flögo högt upp, och sade med en röst,
skroflig och hes af sinnesrörelse, men stark som en åska:
-- Nej, det blir inte af.
Elias bleka kinder flammade till, hans blå ögon sköto blixtar. Också han
steg upp från bordet!
-- Beror det på mig, så kommer hon här in som värdinna, och ve den, som
icke lyder henne!
Ukko blickade på en gång upp. Hans äldste son stod der framför honom,
glödande och passionerad, stark och ung, oaktadt sina femtio år, hotande
och mörk. Han visste, att detta lynne ej var att leka med. Han förstod,
att det var hans eget blod och hans eget ungdomsmod, som gick igen i
sonen.
Det blef en stunds djup tystnad. Man hade kunnat höra de begge männens
häftiga andedrag. Pertan i spiseln höll på att slockna, hon kastade sitt
sken öfver åttiofemåringens långa hvita hår och raka, uppsträckta
gestalt. Slutligen kunde han så mycket hemta sig, att han förmådde få
fram några ord.
-- Det blir inte på Salmi du kommer in med _den_ hustrun, Ella, -- sade
han, -- ty jag har ännu fem par armar, som skola försvara min gård för
skojare som du och trollpackor som hon.
Ella såg sig omkring i stugan. På ett ögonblick vexlade hans lifliga
ansigte uttryck.
Borta i hörnet hördes ett litet halfqväfdt klagande. Det var hans lilla
sjuka dotter, som låg der borta i mörkret, hon, hvars lif för två år
sedan kostat moderns.
Hans trotsiga min försvann och gaf rum för det der veka melankoliska
draget. Han satte sig ned på bänken, böjde hufvudet mot händerna och
förblef så en stund alldeles stilla.
Ändtligen lyckades han rycka upp sig ur sina tankar. Han såg på gubben
länge och allvarsamt, återtog så småningom den förra stränga minen, och
sade slutligen fast och bestämdt:
-- Nåväl, far, jag lyder er! Jag skall icke taga min hustru hit till ert
hus. Gården är mig kär, det vet ni, smedjan med, mor och bröderne
likaså. Jag skall lemna alltihop. Men om ni tror, att jag ämnar gå
brödlös härifrån, så har ni räknat fel. Ni vet, att jag kan skrifva,
far, ni vet, att jag kan räkna. Jag har fört bok i tjugufem år. Jag vet,
hvad jag på min smedja förtjenat och hvad mitt arbete inbragt. Ni kan
räkna af mitt underhåll! Återstår dock på kistbotten af _mina_ penningar
ett par tusen silfvermark. De äro mina, och dem tar jag igen. Lagen är
på min sida. Jag har min del. Jag går, far, och tar med mig Erkko,
yngste bror, som vill ut i verlden. Nu vet ni _min_ vilja. Ni vet, att
jag har rätt. Ni har natten på er ... tänk öfver saken! På måndags
morgon kan ni gifva mig svar. Ert jaord för Hedda eller ock ... mina
penningar! Sof godt, Salmen Ukko, sof godt på er födelsedag, men kom
ihåg, får stugan ej stöd, när hon är öfverårig, så faller hon, faller
till jorden!
Ella gick. Gubben blef ensam derinne.
På gården var det nu lif och rörelse. Inom inhägnaden mjölkades korna af
pigorna och yngsta värdinnan, och de äldre qvinnorna kommo från bastun,
skämtande och glada, eldröda i sina ansigten. Utan att i ringaste mån
genera sig öfver den fullkomliga bristen på hvarje beklädnad gingo de
med sina barn på armarne upp på loften, män och hustrur, pigor och
drängar om hvarandra, alla i paradisisk oskuld, nakna som Adam och Eva
och utan tanke på ormen, som i kunskapens träd kanske sätt och lurade på
tillfället.
Ella såg som i drömmar framför sig. Här hade han blifvit född, här vuxit
upp, här arbetat, här gift sig efter faderns val med en förmögen
hemmansdotter, som han älskade lika mycket som de kor hon medförde, här
hade hans lilla dotter efter 12 års äktenskap blifvit född, här hade hon
dött, den stackars hustrun, här hade han lefvat en hel mannaålder, tills
han nu slutligen känt uppvakna inom sig denna känsla, som aldrig dör hos
lynnen sådana som hans, här hade han känt kärleken, denna farliga, sena
kärlek, som gör af mannen en dåre, och här, här hade han tänkt sig att
få lefva med henne, den älskade! Men allt skulle han således nu lemna
... för hennes skull, denna qvinnas, som icke älskade honom så, som han
ville, så som han älskade henne. För hennes skull! Ty hon hade ju, ehuru
motvilligt, gifvit honom sitt ja-ord. Och dock, henne skulle han ha,
kosta hvad det ville! Henne och ingen annan. Han hade dessutom redan
gått för långt; hela socknen visste, att han gick i friareärenden till
Toimila, och att Hedda skulle besluta sig för Ella, tog man för gifvet;
han var välbergad och kunde föda en hel familj; det var bara gubben, som
var i vägen, och han skulle väl dö snart, annat kunde man ej vänta sig.
Ella stod der och stirrade utåt fälten, blind och döf för allt omkring
sig. Skulle han verkligen så snart lemna sin hemgård och allt hvad han
varit van att anse som sitt? Skulle han söka ett hem i fjerran, han som
skrämdes af allt nytt, som liksom en gårdvar oåtskiljaktigt var fäst vid
det hus, der han bodde, och den jordtorfva, der han födts, han, som
älskade denne stränge fader såsom ett högre väsen, mot hvilken han
endast, då hans sinne kommit på, vågat sätta sig upp, denne fader, som i
femtio år varit hans försyn, hans domare, hans förebild, hans herre! Och
nu skulle han lemna allt detta med denna qvinna, som han ännu aldrig
rätt kunnat lita på, som oaktadt sin ungdom var starkare än han, klokare
än han. Gjorde han rätt? Det var frågan.
Erkko kom ifrån boden med en stor så på armarne.
-- Kom till brunnen, så få vi lite mer väta -- ropade han -- och så i
bastun med dig! Det är icke vinterväder derinne! Kom, Kajsa och Leena,
Anni och Wiisu äro inte sena och späda på om du vill hafva mer bad, kom
så tvättar du sotet af dig smed, -- och kärleken likaså! När jag får
frossan, så går jag på lafven, gör du så med, ty kärlekssjukan är bara
frossa, den går sin väg, när det riktigt svider i skinnet. Så kom, ruska
på dig ... upp och med!
Men Ella var icke vid det humöret. Han hörde icke mer på. Han tänkte på
annat. Han längtade bort till henne som han nyss lemnat. Han gick öfver
gärdet och tog vägen rakt åt Toimilas hage.
Efter en half timmes vandring kom han till stranden nära granngården.
Der stod en gammal ria, tom och stor, och der bakom var den plats, på
hvilken Toimila-ungdomen brukade samlas om lördagsqvällarne för att
språkas vid efter bastun. Äfven nu stod der en grupp drängar och pigor.
När Ella kom så nära, att han märktes af dem, såg han hånande miner i
alla ansigten och hörde spefulla anmärkningar.
-- Elden är lös på smedjetaket -- sade en -- och sjön är för torr för
att släcka den ... men hon som tändt halmen, hon håller nu på med bättre
fiske.
-- Vill granngårdssmeden sko Uutila-sonens nya häst, så må han gå till
hagen tillbaka; finner han icke hästen, så finner han väl husbond', och
syns icke husbond', så är han väl gömd i nya kärestans förklädsfåll, kan
en tro.
-- När man går och söker fästmön sin, är det bäst man spelar på dragspel
hela vägen menade ännu en af pigorna -- annars vet hon inte akta sig...
-- Eller skulle han hafva koskälla kring halsen till medalj åt sig --
gycklade en annan.
Ella hade nu fått nog. Utan att hafva velat det hade han hört
alltsammans. De hade talat till hvarandra utan att låtsa se honom och
hade gjort det så högt, att intet ord skulle kunna undgå honom. Han
vände om hemåt, och för att visa sig glad och lustig började han hvissla
en dansmelodi, som ljöd gält i den tysta skogen. Han var upprörd och
uppretad. Hade de sagt sant? Var hon verkligen i qväll i annat sällskap,
hon som nyss lofvat honom tro och huld? Det kunde ej vara så. I alla
fall beslöt han att låta henne hållas. »Hon tar nog mig ändå», tänkte
han och hvisslade det bästa han orkade.
Då han gått ett stycke, kom han till byvägen. På en sten vid vägkanten
såg han Hedda; hon hade en stor näfverrifva med blåbär i famnen och åt
nu derur med god smak utan att låtsa märka Ella, förrän han var helt
nära.
-- Si, är det du -- sade hon då -- jag äter upp hvad jag fått för
ostkakan af Fattig-Liisa dernere; kom så får du en del, du med!
Ella stälde sig framför stenen med armarne i sidan och såg på den unga
qvinnan. Hon var mörkhyad och hade vackert brunt hår. Hennes fylliga
kinder voro friska och röda, och när hon skrattade, lyste de vackra
tänderna mellan läpparne.
-- Hvems trolofvade är nu egentligen Toimila Hedda? -- frågade han helt
plötsligt.
-- Den dugtigaste karlens i socknen -- svarade hon och skrattade, så
att groparne i hennes kinder blefvo ännu djupare.
-- Hon har då honom till käresta, honom och ingen främmande? -- frågade
Ella ånyo.
-- Hvem skulle tvinga Hedda att blifva värdinna i annans stuga än den
mans, som hon fattat tycke för? -- sporde den sköna och såg litet
trotsigt upp i smedens ansigte.
-- Hå, det går ett underligt tal här i byn i qväll -- sade han -- folk
fins, som säger, att Hedda lofvat sin tro till en, men sin kärlek till
en annan.
-- När har du hört, att Hedda gått i byn och ropat ut till folket, hvad
hon tänker? Vill inte smeden vara nöjd med mig, som jag är, kan han gå
till andra. Stackars den qvinna, som tager första tok hon möter på
landsvägen. Byn är full med manfolk, i socknen fins en hop bättre hemman
än Salmi; men en så arg gårdvar som Salmen Ukko fins väl inte i hela
landet, det säger då hvar och en, som har ögon och öron.
Det for en mörk sky öfver Ellas ansigte; han rodnade som en yngling, och
hans ögon glänste.
-- Du vill väl inte öfvergifva mig, Hedda? -- frågade han nästan
ångestfullt.
-- Hm, du kan trötta ut en stackars qvinna, Ella, och du tror visst, att
du är en sådan karlakarl, att ingen kan stå dig emot. Men det skall jag
säga dig, det är allt flere än du, som sett på Toimilas vackra Hedda,
och inte behöfver hon gå och träla på Salmi, det är hon då visst för god
till.
Ella stod som tillintetgjord inför den vackra bondqvinnan, hvars
trotsiga mod gjorde det djupaste intryck på honom. Han hade aldrig sett
en sådan qvinna förr. För hans blickar hade bygdens qvinnohjertan
hittills smultit som smör för sol, och männen der i trakten anse ju
allmänt qvinnan som sitt lätt vunna byte: hennes enda karaktersdrag är
undergifvenheten, den blinda undergifvenheten under hans herrskarevilja.
Ella beundrade Hedda. Hon var så vacker, der hon satt med det trotsiga
ansigtet vändt i profil med aftonhimmelen till bakgrund. Hennes figur
var fyllig och kraftig, hennes medvetenhet om sin skönhet gaf hennes
rörelser en säkerhet och ett behag, som skulle hafva anstått en
prinsessa.
Han stod der, fängslad på en gång af det motstånd han rönte och den
okufliga makt en stor och obestridd qvinlig skönhet alltid utöfvar på
ett mottagligt sinne. Kärleken, så sent väckt till lif i Ellas bröst,
huserade der omildt nog och tvang honom att mot sin vilja visa sig
öfvervunnen inför henne, en svag qvinna, på hvilken han så gerna hade
velat imponera genom sin manlighet. Han kastade sig ner på ljungen för
hennes fötter, tog hennes förklädsfåll i handen och kramade tyget så
hårdt, som hade han velat i sina händer smula sönder det.
-- Du blifver min hustru, Hedda, det blir ju dervid? -- frågade han med
af rörelse darrande röst.
-- Låt mina kläder vara, skrynkla inte ned den der fransen -- befalde
Hedda.
-- Du flyttar ju hem till mig eller följer mig hvarthän jag går? --
sade Ella och såg allt ifrigare upp till Hedda, hvars blickar alltjemt
skymdes af de långa ögonhåren, som hon likt en gardin fälde ned öfver
sina klara, brinnande ögon.
-- Du går väl i forsen eljest? -- frågade hon hånfullt.
-- Nej, men jag vill hafva dig -- menade Ella.
-- Men om de andra vilja det samma, de också? -- invände Hedda.
-- Gud skall låta _min_ vilja ske, jag har bedt, och hvad en ber om, det
blir.
-- Men om en annan ber emot?
-- Ella är väl ändå den starkaste.
-- Det tyckes inte så, efter han hålls i tömmen, fastän han är femtio
år, och styres af en gammal gubbe, grå och orkeslös som en ofruktbar
stör.
Ella tog sig om hufvudet. Han hade glömt sin far och qvällens uppträde.
Han tycktes obehagligt träffad af påminnelsen.
-- Far tycker inte om dig, Hedda, -- sade han slutligen. -- Vill du
följa mig i grannsocken, der köper jag mig en ny smedja, och i en
nytimrad, grann storstuga får du bo; der skall du vara värdinna, och
våra barn ska' få gå i skolan och bli storfolk de!
Hedda drog häftigt bort sin hand, som Ella tagit emellan sina.
-- Våra barn, -- sade hon föraktligt. -- Jag tål inte barn. Skrik har
man nog af från svinen! Arbeta i din stuga och föda dina barn! Tack för
sådant kalas. Jag har det bättre så här.
Ella försökte med kärvänligt våld att dra henne intill sig. Men hal som
en ål slant hon ifrån honom, steg upp och kastade sig vigt öfver
gärdesgården. Nu stod hon på andra sidan med armbågarne stödda mot
störarne och skrattade sitt låga musikaliska skratt.
-- Tag det inte för färdigbakadt än, -- sade hon, -- kakan bränns, om
man rör vid henne, innan hon är gräddad. Jern kniper du i med tång, och
qvinnor tror du dig få fatt med bara händerna! Ah du, Ella, kasta först
i sjön tjugufem år af ditt lif, så får du se, hur det se'n går. Tror du
jag är som ett hallonbär? Menar du, att jag vuxit upp som ett hjortron
för att plockas af dig? Nej du, Ella, helsa far din och säg, att först
skall han komma till Toimila gård med hvita parhästar och talmansbukett,
och så skall han tala med far och mig. Men vackert tal, vackert så som
jag vill höra. Förr kommer du inte och krafsar med fingrarne kring
lifstycket på mig, hör du? Och ingen kyss får du, förrän presten läst
öfver oss, kom ihåg det. Spring inte mer i kjolarne på Hedda, Salmen
Ella, och minns på, förrän Ukko kommer och friar med dig har du
ingenting med Toimila-dottern att skaffa! Nu godnatt! Blåbären kan du
roa dig med så länge. Hej hå!
Hedda tog sin randiga kjols redan af daggen fuktiga fåll i handen och
fäste den upp vid midjan, så att den korta lilla blå ullkjolen syntes,
och började så gå framåt stigen, lätt och vig som en ung häst.
Ella hvisslade ej mer. Han rynkade sina ögonbryn och knöt näfven. Men
hans blod svallade så oroligt; hon tycktes honom så eftersträfvansvärd,
der hon gick trygg och stolt på egna egor. Han såg efter henne, så länge
han kunde, vände sedan om och gick med långsamma, trötta steg framåt
byvägen.

2.
Qvällen var sval och skön; derborta stod insjöns lugna vatten; man kunde
höra änderna pipa i vassen och se småfisken slå innerst i viken. Vid
horisonten spred sig ett gult skimmer, den närmaste skogen belystes allt
mer, och allt högre steg, stor och rund, augustimånen. Men uppe vid
byvägen, på ömse sidor om diket, stod en hop små, låga enbuskar, al och
vide. Här och der kröpo glänsande lysmaskar fram i gräset, lyste en
stund och försvunno igen. Ljungen stod hög och stram i backarne, porsen
doftade, och klasar af rödaktiga lingonkart tyngde ned sina stjelkar mot
marken.
Ella tog af sig hatten och torkade svetten från pannan. Han suckade så
tungt. »Kasta tjugufem år af ditt lif dit bort i sjön, så får man se,
hur det blir,» hade hon sagt. Han hade aldrig tänkt på det förr; han var
en gammal man snart nu, och hon, hon var ung som en vårmorgon. Hon hade
ungdomssinnet hon, -- och han --? Nej, det hjelpte inte att gå och
fundera... Han skulle gå till byn, träffa på sina vänner, rådslå med dem