Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland - 07

nära taket på lafven hade man hängt en mängd »Johanneris», som doftade
starkt. Och ifrån ugnen strömmade emot de inträdande en stark arom af
nybakadt rågbröd. Allt kändes så hemtrefligt och inspirerade Juuso till
sitt vigtiga, vällofliga ärende.
Ingen i stugan låtsade i början lägga märke till gästernas ankomst.
Värdinnan höll ögonen stadigt fästade vid ugnsqvasten, som hon med
förunderlig lätthet manövrerade och med hvilken hon sopade bakugnen som
rykte af hetta och vattenånga från de nyss i sån doppade löfven. Värden
sjelf, Kalliola-far, satt dubbelviken på sängkanten och såg på det
svarta och ojemna golfvet, som nu var tätt öfvertäckt med hackadt enris.
Pipan hängde honom i munnen, som af dess tyngd fick en stark vikning
nedåt ena mungipan, medan röken, tjock, bitter och illaluktande,
praktiserade sig ut från den andra. Värdinnans syster satt och spann
ännu på helgdagsqvällen, men det var sista rullen som gick. Ingen rörde
sig i stugan.
Juuso från Aatari steg midt på stugugolfvet, sen han först en stund
stått och stampat vid tröskeln, der en knippa granris låg utbredd.
Sakari stannade qvar vid dörren, litet sned i synen och med blicken
rigtad på en ung tupp, som uppsökte torroakanynglet mellan
väggspringorna och med stor aptit uppslök dessa bruna delikatesser.
Leena sjelf satt vid väfstolen och sorterade sina spolar. Vid gästernas
inträde rodnade hon, men såg ej upp.
-- Hm! -- började Juuso -- hm! -- Han hostade, tog upp sin blårutiga
söndagsnäsduk, bearbetade näsan, torkade sig om pannan och började:
-- Far, ni! Det är väl Guds mening att mannen inte skall gå allena! Han
behöfver en hjelp. Till att sköta hus och hem. Sakari, han står här. Se
på honom! Ni vet att han inte är någon fattig stackare. Nog duger han åt
Leena. Qvinfolket skall väl nu bortgiftas, det är en evig lycka för
henne att få en ordentlig man. Hon har lika mycket som han, det är
således Herrans Jesu Kristi vilja att de båda ska komma tillsammans. Den
heliga andas ... hm ... nåd, vare delagtig ... hm, af ... hm! Sakari har
två kor och fyra får, han har stor förtjenst af sitt arbete i byn, ni
vet nog att ingen mer går till gamle Tintta-Matti, Sakari har alla
kunderna!
Han hostade åter. Efter ännu några religiösa utvikningar från ämnet
fortsatte han:
-- Så frågar jag dig nu, Antti från Kalliola, om du vill hafva denna
välbergade skräddare till måg och om du ger din dotter Leena en
ordentlig, på stämpelpapper utskrifven hemgift, när hon som värdinna
föres in i hans nya gula hus i Riisimäki by?
Antti såg ännu ej upp. Men han spottade betänksamt, och en menskokännare
sådan som Juuso kunde förstå att han med synbart välbehag emottog
frieriet.
Talmannen gick ett steg närmare, satte händerna i sidorna, rätade upp
kroppen, som han likt en skruf förstod att bugta upp eller ned, allt
efter behag, antog en min af söthet och höjde rösten tills den kom upp
en god oktav högre:
-- Sakari ser bra ut, då han om söndagarne går i kyrkan. Han umgås med
befallningsman, som vore de jemngoda! Han är bättre än skomakarn, det
kan hvar och en se, fastän skomakarn är tio år äldre! Sakari sköter sig
väl, han! Han är en god menniska dessutom. Beskedlig mot kreaturen.
Aldrig skall han slå henne, ifall hon inte tredskas alltför mycket. Han
tar inte till käppen i onödan, om hon inte latas alldeles för fasligt.
En bättre måg kan ni aldrig få. Seså far, upp nu, lossa på penningpungen
och säg till mor om en sup! Nu är det sagt hvad som skall sägas. Eller
vill ni höra ännu mer?
Antti strök håret från ansigtet, nickade uppmuntrande, och Juuso
fortsatte:
-- Nå, en rigtig arbetsmyra är han dessutom! Han super inte mer än de
andra och har aldrig varit en sådan qvinfolksfångare som mången annan
här i socknen. Jag kan gå i god för att han blir en bra man åt flickan,
en man som inte lägger tyngre lass på henne än hon orkar draga. Han
skall inte skicka henne på ärende till bys i oväder, som somliga pläga
göra. Och får han Leena, så skall han sy edra kläder för intet, fader
Antii! Nå, se så, nu säger ni ja och amen, icke sant? Fram med ert svar;
det är er tur att tala.
Under allt detta satt Kalliola-husbonden och skrapade sig i håret.
Pipan hängde slocknad i hans mun, och hans rödkantade, men stora ögon
stirrade osäkert i rymden.
Värdinnan stod lutad mot spiseln och petade med fingret i den sotiga
murens springor, medan hennes syster med en påfallande ifver tycktes
försöka att med spinnrockens surr öfverrösta Juusos i predikoton och med
ljudlig stämma hållna tal.
Och Leena?
Det tycktes, som hade hon intet med saken att skaffa. Än röd som en
vallmo, än blek som det väfda linnet, satt hon qvar, fåfängt försökande
att iakttaga en för tillfället passande likgiltig min. Hon inträdde
sakta spolen, slog försigtigt med klofvan, rynkade ögonbrynen, men såg
aldrig upp. Endast nu och då kastade hon en förstulen blick utåt ifrån
det gröna och oklara dubbelfönstret, som hade en vidsträckt, men
temligen ödslig vy öfver fähuset, ladugården och rågfälten.
Hon såg icke en enda gång på Sakari, som nu, äfven han, stod midt i
stugan med en likgiltig och sömnig min och med ett uttryck i sitt
ansigte, som skulle han varit döfstum eller möjligen nyss fallit ner
ifrån skyarne.
Hon och han, de båda, voro liksom andligen frånvarande, ingen skulle
trott att de på något vis vore intresserade af den fråga man som bäst i
stugan afhandlade.
Juuso hade slutat och for med fingrarne genom sitt hår.
Kalliola-husbonden satte sig till rätta på bänken och gaf med en vink
åt sin hustru till känna, att han ämnade emottaga gästerna väl.
Värdinnan framsatte tvenne i blodfärg målade stolar, gick ut och återkom
om ett ögonblick med en bricka, på hvilken tvenne stora kaffekoppar
stodo. Värden tog sjelf en, drack i ett drag ur det mörka med svarta
vinbär färgade bränvin den innehöll, och bad de båda männen göra
detsamma.
-- Det går, -- sade slutligen Antti, vänd till Juuso. -- Lika gerna kan
han der få flickan som någon annan! Visst har hon, kantänka, en annan
kär, men som det är en fattig stackare, fästes dervid intet afseende.
Kom hit, mor, så skall vi dricka god lycka för brudfolket! När skall du
ha henne, Skräddar-Sakari?
-- Det kan lysas i nästa söndag -- menade Sakari, som nu för första
gången yttrade sig, -- och vill ni, mor, som jag, så blir här en riktigt
munter dans den qvällen.
Mor nickade, far log. Juuso tog en pipa från fickan och stoppade i
någonting grått, som mer liknade ljusgrönt vasshö än tobak. Sakari
följde hans exempel, och snart fyldes stugan af den starka doft denna
hemvuxna plantering sprider omkring sig.
Leena, alltjemt lika stum och liknöjd, steg ändtligen upp, stack med en
knappnål fast sin öppna klädning och gick, som seden fordrade, ut ur
stugan rak och stadig, utan att med ett ord tilltala männen.
Men när hon väl var ute, blefvo hennes steg mindre säkra, och hon
tryckte sin hand hårdt mot bröstet, i det hon klef öfver en liten
stätta. Der trodde hon sig obemärkt. Derifrån ledde en stig genom åkern
och till forsen. Hon följde länge diket, ref i förbifarten några strån
och fälde dem åter. Hennes ögon fuktades, och några stora tårar trillade
sakta ner för kinderna. Slutligen satte hon sig vid dikeskanten och
snyftade. Det var första gången, sedan den dag fem år tillbaka, då hon
för första gången deltog i Herrans nattvard. Så satt hon en stund stilla
och grät.
En stund förgick. Så hörde hon på något afstånd glada röster; det var
fästmannen och talmannen som, följde af fadern, gingo tillbaka till byn.
I byn fans en krog, och den glada förlofningen skulle der firas med
några skålar männen emellan.
Det var ännu god tid, tills man skulle samlas vid högsta bergstoppen,
för att med »kokko»[1] fira midsommarfesten. Först kl. 10 anlända de
danslystna med sin spelman, och till dess kunde man ju vid glasen
samspråka om det blifvande bröllopet, om de ungas inkomster och
merasådant!
[1] Midsommareld.
Slutligen bortdog ljudet af de glada rösterna, och Leena hörde ingenting
annat än strömmens dån.
De voro muntra de, medan den förr så glada Leena satt der och sörjde.
Sakari gladdes åt sin lyckligt afslutade affär, och den sålda fälde
tårar. Hon hade fått hjertesorg. Icke djupkänd eller bitter, men en
sorg ändå tillräcklig att störa ett ungt och varmt hjertas hela frid.

Midsommarafton.
När klockan begynte att lida till 8 på qvällen, skulle de träffas nere
vid bron, Leena och hennes käraste. Han var dräng hos stockpatronen, som
bodde på andra sidan forsen, och hette Matti. Hans käcka min och hans
vackra, lifliga anlete hade redan länge beundrats af Kalliolas unga
dotter. Det var en »sommarkärlek», som fadern då sade, hon var blomman
och han fjäriln, och han tillade: »Sådant slutar med den varma
årstiden.»
Men det slutade icke. Hösten hade stormat fram öfver bygden, och rosen
doftade ännu för samma fjäril. Vintern kom med snö och höga drifvor, men
fjäriln svärmade alltjemt för sin röda ros.
När nästa vår slog ut i grönska och fägring öfver Saarijärvis ängder,
och när de starka forsarne, svällande af vårvattenmassorna, stormade
fram genom skogar och ödemarker, stod Leena alltid lika betagen och såg
hur Matti, vig och djerf, flötade sin husbondes stockar nedför fallen.
Hon älskade honom, den unge dugtige drängen, stark och härdig som han
var, och så fullkomligt nykter, att ännu aldrig ett glas af den
förödande drycken tömts af hans läppar.
När qvällen kom, kunde intet hindra den unga flickan att med sin käraste
svärma omkring i skog och mark.
Och ingen försökte att afhålla dem från hvarandras sällskap -- »de äro
ju fullvuxna menniskor», menade Kalliola-gubben, -- »låt dem hållas!
Bara hon inte gifter sig med Fattig-Matti, så må hon vara, det är nu en
gång ungdomens sed att leka kärlek. Låt dem hållas!»
Den var nu slut, sommardrömmen, först i detta ögonblick insåg hon det
rätt. Leena gned sig i ögonen yrvaken. Det var ovana tårar... Matti
visste ännu ingenting, men om en stund skulle de mötas...
Hon steg upp från sin plats vid dikeskanten och klef igenom rågen, ända
tills hon nådde stranden. Forsen brusade der så starkt. De branta,
sluttande stränderna voro mellan stenar och tufvor tätt och högt bevuxna
med konvaljer och andra vårblomster.
I dag gjorde hon ingen bukett, hon gick till bron i nya, allvarsamma
tankar.
Men der voro redan många samlade. Herrskapen från granngården stodo och
betraktade det strida vattnet, som vräkte väldiga massor mot de osynliga
klipporna i djupet och dånande kastade sig tillbaka igen i hvirflande
skum.
Fallet var långt och synnerligen stridt. En lös stockflotte flöt just
ned. Deruppe vid sjön gick det långsamt, men småningom drogos de väldiga
mastträden närmare strömfåran, vaggade i början makligt framåt, togo
sedan fart och störtade så pilsnabbt fram, än rakt och jemnt, och än i
våldsam gungning, upp för höga och vilda vågor, och så ned igen i det
skummande djupet, tills nästa våg åter höjde dem och med kraft slungade
dem ifrån sig, in i den jemna fåran nedanom.
Uppe vid sjön ofvan fallen syntes en liten båt, i hvilken en ung man i
röd skjorta med en lång båtshake sysslade med stockarne. Men när han
fjerran ifrån upptäckte Leena, som på kanten af branten steg fram mot
bron, styrde han båten till motsatta stranden, drog upp den der,
hoppade, vig som en katt, på en af de förbiflytande stockarne och
seglade långsamt på den, trygg och lugn, som om han stått på en ångbåt,
fram emot forsen.
Kommen i strömfåran, tog han sin hatt ifrån hufvudet och gjorde en
rörelse, som om han ämnat helsa, men ändrade beslut, då han såg de
främmande på bron, och påsatte hatten ånyo.
Nu tog stocken någon fart, men kom in i en motström och drefs tillbaka
emot stranden. Otåligt ryckte mannen med båtshaken till sig en annan af
de förbiflytande stockarne, hoppade på den, och följde nu, rak och
smärt, rätt in i strömfåran snabbt emot fallet.
Hunnen ett stycke in i forsen, tog stocken allt präktigare fart, följd
af flere andra större och mindre. Lätt framåtböjd manövrerade mannen
skickligt sin farkost. Han for framåt med ett bantågs hastighet. Snart
skälfde stocken inunder honom vid vattnets starka tryck och begynte
denna darrande, rullande rörelse, som blir allt snabbare, ju mera strid
forsen är.
Men den unge mannen följde med. Hans nakna fötter dansade på stocken i
snabbaste takt, det gick som på ett rullande klot. Han böjde sig
alltmer, än åt venster, än åt höger, så framåt och så häftigt bakåt --
allt efter som farten fordrade.
Nu kom sjelfva fallet vid klipporna. Stocken skulle dragas inunder i
hvirfveln, försvinna för en stund och först nedanföre åter synas. Mannen
var färdig, han parerade just i rätta ögonblicket.
Ett hopp upp, och så ned igen, midt in i det hvita skummet.
Ett rop af fasa hördes från åskådarne vid bryggan der nere. Var han
kanske drunknad, den djerfve? Skulle han i nästa ögonblick långt nere
flyta upp som ett blodigt, sönderkrossadt lik? Eller skulle djupet
aldrig mer återge det djerfva menniskoflarn, som oförväget vågat trotsa
en obändig och vild naturkraft?
Åh, ingen fara!
Som en Mefistoskepnad steg han med röda tröjan upp ur skummet, våt ända
till hatten, men lugn som en staty.
Stocken rullade åter under honom, jemnt, rakt, pilsnabbt!
Men uppe på bron dånade ett ovilkorligt »hurra», och den djerfve
stockflötaren svarade med att ledigt svänga sin hatt just i samma
ögonblick han syntes nedanom fallet på andra sidan bron, i jemförelsevis
lugnt och ofarligt vatten.
Snart var han borta vid holmen, der vågornas stilla sqvalp mot stranden
gjorde all fart omöjlig. Här låg en del af flottan och gungade omärkligt
för dyningen.
Matti lemnade sin plats och hoppade från stock till stock, vig som en
akrobat, lätt och elastisk som en fågel.
Slutligen uppnådde han stranden. Leena var ej i dag som annars honom
till mötes derborta i dälden. Hon stod stilla bakom bron, nere åt
stranden. Han sprang framåt så munter, gnolande på en lustig polska. Det
går så präktigt att efter den takten svänga om med sin flicka och trycka
henne intill sig, fast och hårdt.
Så fatalt, bron är alltjemt full af folk! Hvar och en skakar hand med
Matti, berömmer honom, och till och med de fina fröknarna ha vänliga
leenden för hans bragd. Leena står ensam der bakom, försagd och blyg.
Stockpatronen ler.
-- Det är ingenting, -- säger han, -- det gör han alla dagar, den
hurtige gossen! Hör på Matti, spring upp på berget der, gör i ordning en
bra kokko och se till att du har den färdig, när klockan är 10! Blir den
rigtigt präktig, så får du en mark. Den har du då ärligt förtjent.
Matti bet sig i läppen, såg litet förstulet på Leena, men tog sitt
beslut och gick åt det håll, der berget låg. Leena suckade och vände
åter till hemmet. Ännu hade hon så många varma kyssar för honom, den
brune gossen, hvem vet, de kunde kanske förflyga till kl. 12 på natten,
då ändtligen eldarne slocknat och folket begifvit sig bort.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
På bestämd tid flammade elden uppe på högsta toppen af Aulango berg. På
de mindre bergen tändes också småningom andra eldar, och äfven nere på
sjön sågs en och annan brinnande tjärtunna långsamt dragas mot fallet
och sedan snabbt släckas nere i bruset.
Men hela byns ungdom svärmade kring den högsta kokkon, och spelmannen
lät, stående på en sten, höra sina visor och polskor. Muntert svängde en
ringdans snart kring elden, så gnistorna yrde.
Och midt i dansen flög Leena, -- vid Sakaris hand. Han gjorde ingen
hemlighet af att det om söndag blefve lysning, alla visste det utom
Matti, som af sin husbonde var bortskickad på ett nytt ärende.
Men precis kl. 12 var allt slut der uppe. Kalliola-bonden bjöd då
sällskapet in till sig, man skulle i hans stuga dansa förlofningsdansen
rigtigt till slut.
Och man gick.
Så muntert det gick till! Bränvin och pepparkakor, kaffe och konjak!
Yster och liflig, men lycklig och outtröttlig sprang ändtligen Matti
efter uträttadt värf in i stugan, tog hänsynslöst Leena kring lifvet och
ropade till spelmannen att han ville ha en hurtig och glad
Hollola-polska! De andra karlarne följde hans exempel, hvar och en tog
sin flicka -- och så blef det dans!
Sakari, som intet annat parti hade, stod och såg på. Matti lyfte hans
brud som hade hon varit en fjäder, släppte henne ned igen på golfvet och
gjorde framför henne piruetter, som hade kunnat anstå en solo-dansör.
Tog så hennes hand, sprang upp som en raket, slog ena foten i
stugutaket och handen i golfvet och drog så på en minut i denna
sväfvande ställning henne på knä och kysste henne, utan att hon hann
göra en enda rörelse till sitt försvar!
De omkringstående skrattade. De dansande likaså. Mattis anlete glödde.
Hans ögon lyste så gladt och öfvermodigt, hans röda mun visade, då han
skrattade, två rader jemna, mjölkhvita tänder.
Han skakade triumferande sitt mörka hår och såg ut som den lyckligaste
bland segrare!
Sakari tålte ej längre den leken. Gul i ansigtet af vrede, begrep han
ändtligen, att hans brud ej tillhörde honom mer än till det yttre, och
utan att låta hejda sig rusade han blindt på Matti med puukkon i hand.
I blinken förstod Matti allt. Med de knutna näfvarne framför sig stälde
han sig framför Leena och borrade sina ögon ilsket i den påträngandes
ansigte.
Sakari hejdades af de närmast stående. Ingen vågade närma sig Matti. Han
mörknade som ett åskmoln.
-- Äro de brudfolk? -- frågade han slutligen Kalliola-husbonden, som
stod der med rynkade ögonbryn och utmanande blickar.
-- De äro så, -- svarade denne oväntadt vänligt, -- och vigseln blir om
tre veckor. Var nu munter, du Matti, så ska vi ha roligt här den dagen!
Du behöfver ett glas bränvin, kom min gosse, så skola vi dricka
tillsammans, se så!
Men Matti hörde icke. En stund stod han stilla och kämpade stum sin
strid. Det var blott en minut han vacklade. Men så gick det om, och
häftigt sprang han till bränvinsflaskan, hälde i ett dricksglas och
tömde det i ett drag. Det blef en dans, en yra och ett stoj. Slagsmål
och oväsende slutade kalaset! Matti var den vildaste.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
När morgonen kom, låg han vid landsvägen blödande och rusig. Ett svårt
vanställande knifhugg tvärs öfver ansigtet, hade, riktadt af Sakari, för
alltid gjort en otymplig och afskräckande figur af den vackre Matti.
Dagen derpå flyttades han till sjukhuset i den lilla staden och låg der
medvetslös i en svår sårfeber, som höll honom fången i flere månader.
Slutligen vann dock hans starka natur herraväldet, och han tillfrisknade
efter en lång sjukdom. Men när han kom upp igen, var han som en annan
menniska. Ungdomssinnet var borta. Friden och glädjen, stoltheten och
sjelfförtröstan var sin kos, han var mera lik sina forna kamrater. Och
då han som utskrifven ur sjukhuset var på hemvägen, kände han en stor
lust att i närmaste krog försöka dricka glömska och ro. »I
bränvinsglaset bor hjertefrid», tänkte Matti och gick på, så fort han
kunde.
Men -- vägen var lång. Så många tankar flögo dunkelt genom hans hufvud.
Han ville ändock i sjelfva verket någonting bättre. Kanske arbete i en
annan ort kunde ge honom ersättning för det han förlorat i hemorten? Dit
ville han ej mer.
Nej, aldrig mer! -- Hunnen till landsvägen, gick han med sin rensel och
stöflarne burna på axeln hängande vid sin käpp och funderade. Hvarthän i
vida verlden skulle han vända sig? Förbli i socknen, der han var väl
känd, arbeta der, sträfva, komma framåt? Aldrig! Leena i Sakaris hem,
som värdinna vid skräddarns härd! Den synen ville han aldrig se. Och ej
heller ville han höra talas om deras lycka, deras trefnad. Han ville
aldrig mer höra nämnas detta namn, som påminte honom om den dag han
dansat bruddansen -- med en annans hustru.
Han tog sitt beslut och ändrade kosa vid vägskilnaden, der på den höga
rödmålade stolpen namnen lästes på de två socknar, af hvilka den ena var
nära hans hem och den andra rakt i söder.
Han valde sin väg. Söderut! Till kyrkobyn! Derifrån hade han något
tiotal verst till en ångbåtsbrygga vid Päijäne. »Till hufvudstaden!»
tänkte Matti och gick så fort hans trötta ben förmådde. »Långt, långt
bort till hufvudstaden, så långt vägen bär och kassan räcker! Till
hufvudstaden, _der_ fins arbete, förströelse och -- glömska. Till
hufvudstaden, der får man se lifvet, och det är det jag nu behöfver.
Åstad!»
Och Leena satt i skräddarns nya röda stuga och vaggade en nyfödd. Hon
var lika blek som Matti, men lugnare. Endast då hon såg på den lille,
log hon och tänkte på sin hjertans kär, som vandrade längs landsvägarne.
Men, det var ej syndiga tankar ... nej, icke, ty hvem hade kunnat kasta
första stenen? Hon var ju som andra, ej bättre, ej sämre. Hon var sådan
menniskors seder och bruk gjort henne. Hon var -- ja, hon var som en
qvinna borde, god, undergifven, from. Men hon var som en qvinna --
enligt hennes uppfostran blir, -- svag. Ja -- det är ordet, svag!

Än mer svaghet.
Efter en veckas resa var Matti ändtligen framme. Han hade gått till
fots, rest med ångbåt och med jernväg och stod nu vid målet.
För hans trötta ögon och sjuka sinne hade »den glada staden» intet
angenämt att erbjuda. Solen sken hett på de hvita stenhusen, och dammet,
som yrde omkring, brände honom hetare än sjelfva den fina,
genomträngande landsvägssanden.
Rännstenarnes stinkande atmosfer här och der på bakgatorna steg honom åt
hufvudet, och hans ännu vacklande helsa led af den heta, osunda luften.
På vägen hade han gjort bekantskap med en arbetskarl från någon af
egendomarne i närheten af Helsingfors, och denne skulle liksom Matti i
hufvudstaden söka sin lycka. De voro utan penningar båda två och i stort
behof af arbete.
Men öfverallt finnes mer sökande än arbetsgifvare. Nyländingen, som var
skrifkunnig, lyckades dock snart att få plats på en fabrik, men Matti
blef, oaktadt alla ansträngningar, utan. Alla hans försök voro fåfänga.
Hans helsa var bruten, hans krafter aftogo allt mer, och hans mod var
snart alldeles borta.
Slutligen, en dag då hans tillgångar ej mer tilläto honom att innebo hos
det arbetsfolk, der han tillbringat de första nätterna, hamnade han på
ett ställe, som i den finska hufvudstaden är rätt illa beryktadt,
nemligen det såkallade Antipoffska stenhuset.
Det ligger på en afsides gata och rymmer inom sina murar några hundra
personer, då det, såsom då var fallet, i högsta grad var öfverbefolkadt.
Det säges, att husvilla der, då de så kunna, med några penni betala sitt
nattqvarter, men att, om de äro så utfattiga, att ingen betalning är
möjlig, de ändock kunna få ett slags herberge, ehuru för ett annat slag
af återgäld --.
Hur som helst, -- för några år sen lärer det ännu varit högst få
ordentliga arbetsfamiljer, som här slagit sina bopålar. Dess innevånare
bestodo till största delen af på förfall komne arbetande samt annat löst
folk af allehanda befattningar. Så ogerna den ordentlige och burgne
arbetaren med sin fot ville beträda detta ställe, så ovilkorligen drages
den för ett sorgligare öde bestämde stackarn dit till denna brännpunkt
för så mycket moraliskt ondt, så mycken fattigdom, sedeförderf och
elände.
Redan då man från någon af tvärgatorna viker in på den gata, der det
stora huset är beläget, inandas man den lukt af orenlighet, som
vanligen omdunstar de platser, der fattigdomen har sin härd. Och ju
närmare man kommer, dess mer intensivt och plågsamt intränga de osunda
miasmerna i andningsorganerna.
Omkring platsen, på gatan, leka i rännstenarne grupper af osnygga barn,
vanligen skrikande och oblyga, ofta utmagrade och med detta uttryck af
förtidig, sorglig ålderdom i sina utmerglade barnaansigten, som alltid
åtföljer lastfulla föräldrars afkomlingar.
Kommen framför den stora ingångsporten stannade Matti och kastade en
skygg blick omkring sig. Öfverallt sönderslagna fönsterrutor eller ock
mörka, gardinlösa fönster med buteljer och tynande balsaminkrukor på
fönsterbräden. Här och der halfnakna qvinnor, som i olika ställningar
till hälften lågo ut från en del fönster, medan i andra sutto en hop
råa, brutala karlansigten, som tycktes fördrifva tiden med rökande.
Å nedra botten af ett af husen var en af utskänkningsbolagets butiker
belägen. Der utanför vandrade en polis långsamt och likgiltigt gatan
fram, här och der småpratande med några af de otaliga trasiga arbetare
eller qvinnor, som med svagdrickskrukor eller bränvinsbuteljer i
händerna gingo till eller från huset.
Men polisen bekymrade ännu Matti föga. Han hade tills vidare ingenting
att frukta af desse rättvisans tjenare.
Han gick in ensam, ett föremål för många blickar och anmärkningar. Det
fans i alla fall ännu någonting af renhet qvar hos honom.
Han såg visserligen sjuklig och utarmad ut, men hans ansigte bar ännu
ett uttryck af ursprunglighet, af sedlighet, nästan oskuld, som icke ens
hans naturliga råhet kunnat helt utplåna.
Det var detta ungdomens och den goda helsans adelsdiplom, som ännu vid
inträdet i detta armodets hemvist var prägladt på hans anlete, men som
var dömdt att snart nog derifrån försvinna.
Matti anvisades en plats innerst i ett af de fuktigaste rummen uppe på
vinden, der han tillsammans med tio personer af båda könen kunde logera
bland de lumpor och bristfälliga möbler, som tillika med några knippor
kringkastad halm utgjorde rummets hela bohag.
Hvad mer .... icke var han van vid synnerlig beqvämlighet, icke ens vid
frisk och sund luft, men i alla fall var stugan der hemma jemförelsevis
ett paradis, oaktadt torroakanerna; der fans åtminstone ren halm på
spiselbäddarne, och i hela den stora rymliga stugan bodde endast sex
personer, allesammans i patronens tjenst och duglige, arbetsamme gossar,
liksom han sjelf.
Redan första natten hade han blifvit så utfrågad, att alla innevånarne i
rummet visste nära nog lika mycket som han sjelf.
Tyst och utan ord hade de öfverenskommit att den nykomne snart nog
skulle bli deras vederlike -- han skulle nu »hjelpas» för att sedan dess
säkrare kunna bli deras kamrat.
De skrattande qvinnorna togo snart ur honom det landtliga återhållsamma
sättet, de der »sockenkyrkofasonerna», som så illa passade här på
stället, och lärde honom den ton af skrålande råhet, som utmärker
Helsingfors hamnbusar, medan männen gjorde sitt till för att inviga
honom i superiets och all annan depravations öfriga detaljer.
Huru Matti uppehöll sig under de första veckorna är svårt att säga. Han
hjelpte om dagarne en supig timmerman vid dennes arbete och lät sig af
honom förledas att om aftnarne deltaga i de små uppfriskande festerna
uti utskänkningsbolagets inbjudande salong.
Der sutto de mellan tunnor och diskar och skämtade, medan flugorna,
djerfva och förtänksamma, spatserade på de röda och glänsande näsorna
och kraftigt nog beto i de af bränvin genomådrade kinderna, som glödde
hos många af de redan vacklande och brutna ungdomar, hvilka insöpo ruin
och förderf ur bränvinsglaset.
-- Så förgick sensommaren och hösten. -- Vintern kom tidigt, kall och
stormig.
Matti arbetade ibland om dagen ute i kylan och sof om natten, än ute, än
i det på en gång kalla och qvafva rummet deruppe.
Han förtjenade nätt och jemnt så mycket, att han ibland kunde äta sig
mätt och dessemellan supa sig full, men aldrig tillräckligt för att få
sig ett bättre nattherberge -- allra minst nya och snygga kläder.
Han förföll mer och mer och saknade både fysisk och moralisk kraft att
skilja sig från det sällskap han råkat på genast vid inträdet i
Antipoffska stenhuset.
En dag, det var i december, hade han lofvat några af sina nya vänner
att deltaga i en liten expedition utåt landet, der det möjligen kunde
vara något att förtjena.
Det gälde en utflygt till en af holmarne österut i skärgården, der en af
hufvudstadens köpmän hade ett litet sommarnöje, nu öfvergifvet och öde.
Der kunde man lätt komma in, skaffa sig något möbler och husgeråd samt