Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 14

stora, djupa. Så vackra hade han aldrig sett dem. De voro mörkblå som
natthimmeln därutanför.
Hon sträckte ut båda sina händer mot honom. Han kysste dem. De omfamnade
varann.
»Har du haft roligt?» frågade hon. Hennes röst hade en ton, som han icke
hört förut. Det var något av en klockas mörka klang i den.
»Ja, förfärligt», sade han. Han såg mot bordet. Hon märkte hans blick och
gick bort och samlade breven.
»Nå, berätta», uppmanade hon. Hon stoppade in breven i lådan och vände
ryggen mot lampan.
»Är du mycket ond på mig, tant?» frågade han, där han stod mitt emot
henne och såg henne rätt in i ögonen. »Eller är du ledsen?» tillade han,
när hon icke svarade.
»Varför skulle jag vara det? Du är ung och behöver se andra människor
än mig.» Det var inget spår av bitterhet i hennes röst. »Farbror Gustaf
och Greta äro goda människor båda två. Man skall hålla fast vid de goda
människor man har.»
Han blev så glad åt hennes ord, att han började berätta allt vad som
tilldragit sig. Hon hade vänt skrivstolen och satt med ryggen mot lampan.
Johan kunde icke se hennes ansiktsuttryck fullständigt, men det föreföll
honom som om hon ibland icke alls hörde vad han sade.
»Du bryr dig visst icke om ett dugg vad jag säger», utbrast han.
»Tycker du mycket om Greta?» frågade hon.
Det var en svår fråga för Johan. Han skruvade på sig, där han satt.
»Tycker om?» upprepade han. »Jag håller förfärligt mycket av henne, det
vet du förut, tant.»
Hon reste sig upp och gick bort till honom. Hon lade handen på hans huvud
och böjde det uppåt.
»Lova mig en sak, Johan ... Säg mig alltid sanningen.»
»Varför skulle jag icke göra det?» Johans röst hade det allra
frimodigaste uttryck. Hon såg länge in i hans ögon.
»Nej, varför skulle du icke?» sade hon sedan. Hon tog handen från hans
huvud och började gå fram och tillbaka. Johan kände tydligt, att det
var något mer hon ville säga honom. Vad det var anade han dunkelt.
Det sammanhängde på något vis med breven, som hon stoppat i lådan.
Högtidligheten, som hejdat honom, när han kom in i rummet, fanns ännu
kvar trots den livliga skildring han avgivit om besöket på Alby. Den
fanns i hennes sätt att gå, i hennes hållning, i det framåtböjda huvudet.
Den fanns också i själva rummet, i bokskåpen, i jordgloben, i uven. Hans
eget sinne blev allvarligt. Allvaret gav tankar och frågor, som många
gånger förut tyngt honom men som han aldrig haft mod att kläda i ord.
Men nu i denna stilla högtidlighet var det som om han aldrig förut varit
henne så nära och som om hon kunde ge svar på alla hans frågor, bara
han talade. Här i denna tystnad, i denna ensamhet, när ingen hörde dem,
när det kändes, som om endast de två voro de levande varelser i hela
den gamla gården, skulle han bestämt kunna våga viska den största, den
viktigaste av alla frågor, den, som sysselsatt honom allt från den stund
han började tänka något om varifrån han kom, när Hanssons icke vore hans
rätta föräldrar. Förklaringarna, som man avgivit, att han var en avlägsen
släkting, tillfredsställde honom icke längre, och Greta hade ytterligare
i dag senast ökat hans begär att få veta genom att fråga hur gammal hans
pappa var, när han dog.
Tant Sigrid, som gick där fram och tillbaka med nedböjt huvud, kunde
säkert ge svar både på den frågan och på andra. Han hade aldrig velat
fråga henne. Han hade förstått, att hon icke ville tala med honom om
detta. Varför, det förstod han däremot icke. Han hade en dunkel känsla
av att det på något vis skulle vålla henne sorg. Hon hade varit en mycket
god vän till hans pappa. Det hade han själv hört den gången Hansson läst
upp häradshövdingens brev. Kanske hon sörjde honom för djupt att vilja
tala om honom. Varför skulle man icke kunna tala om det man sörjer? Det
gjorde alltid Greta. Hon anförtrodde honom alla sina sorger. Tant är
säkert lika god som Greta. Hon blir icke ond på mig, om jag frågar.
»Tant Sigrid», viskade han. »Tant!» upprepade han högre.
Hon stannade och såg på honom. Innan han ännu talat ut, visste hon vad
han skulle säga, så stark var tankeöverförelsen mellan deras själar i
detta ögonblick. Stunden var kommen, uppgörelsens ouppskjutliga stund.
»Ja, vad är det?» frågade hon fast hon icke behövde.
»Hur var pappa?» kom det svagt från Johan. »Du kände honom — du var
mycket god vän med honom, sade du nere i Gränna. Var han mycket gammal,
när han dog?»
Sigrid stod och såg på Johan. Hon måste säga sanningen. Förr eller senare
måste den sägas. Lika gott nu som annars. Han hade rätt att få veta den.
Det skulle icke längre finnas några hemligheter mellan dem. Hon hade
förlorat nog genom att behålla sina hemligheter.
»Din pappa», upprepade hon mekaniskt ... »Nej, han var icke gammal, när
han dog. Några och femtio år.»
Hon satte sig vid skrivbordet på samma sätt som förut med ryggen mot
lampan.
»Kände du mamma också?» frågade Johan.
»Nej, din mor kände jag icke. Jag hörde bara talas om henne. Hon var
mycket god. Din far älskade henne högt.»
Att icke tant kände mamma, när hon var så god vän med pappa? tänkte
Johan. Han måste veta mera.
»Varför kände du icke mamma?» frågade han.
Sigrid dröjde med att svara. Det är svårt att säga sanningen.
»Varför?» tog hon om. »Jo, därför, att din far var gift med en annan, som
jag kände. Din far var min far, Johan.»
Hon drog en djup, befrielsens suck. Hon reste sig och gick bort till
Johan, lade armen om hans hals och kysste honom.
»Du är min halvbror, Johan», sade hon.
Därpå började hon förklara så gott hon kunde varför det hade varit
nödvändigt att förtiga saken. Hon skildrade faderns och moderns
oharmoniska äktenskap, olyckan, när fadern störtade med Freja och
bekännelsen om Johan. Hon gjorde inget försök att försvara faderns
handlingssätt. Hon anklagade honom ej heller inför Johan. Hon återgav
försiktigt och ömt allt vad fadern sagt om Johans mor och försökte på
allt vis skona Johan.
Han satt hela tiden tyst. Icke en enda gång sedan Sigrid sagt, att han
var hennes halvbror, hade han yttrat något. Han hade besvarat hennes
omfamning och hennes kyssar, men därefter hade han suttit stilla. Det
gjorde Sigrid orolig. Hon trodde, att han fördömde sin far.
»Är du ond på pappa?» frågade hon. »Det får du icke.»
Johan log vackert.
»Ond? Jag är icke ond på honom. Icke på någon. Jag tycker bara det är
sorgligt, att människorna skall vara så hårda mot varandra. Vi skall
aldrig vara hårda mot varann.»
Han böjde sig fram och kysste hennes hand. Han förstod varför han från
första stund känt sig dragen till henne, när han fick se henne stå där i
trädgården i Gränna i den fina riddräkten.
»Det är bara en sak du får lova mig, Johan. Du får aldrig för någon yppa,
att han var din far. Vi får hjälpas åt att hålla pappas minne rent.»
Det ville Johan gärna.
»Jag å min sida», sade Sigrid, »lovar dig, att du skall få samma
rättigheter som om du vore min riktiga bror. Så fort jag kan, skall jag
låta lagfara mitt testamente, så att du blir min arvinge om något skulle
hända. Häradshövding Torsell, som du hört talas om och som förutom oss är
den ende, som känner till att vi har samma far, har lovat mig att sköta
om det så snart som möjligt.»
»Varför talar du på det viset? Du tänker icke gå ifrån mig?»
Hans röst var så rörande hjälplös, att hon måste kyssa honom.
»Kära bror Johan, jag skall aldrig gå ifrån dig, om du icke vill det
själv.»
Sedan började de tala om framtiden och hur det skulle ordnas på Bjurnäs.
Det var lätt för Johan att förstå att utan henne och farbror Gustaf hade
Bjurnäs för längesedan måst säljas. Från den hotande ruinen hade hon lyft
den till välstånd.
Johan smög sig ofta under samtalet till att titta på Sigrid. Det syntes,
att hon slitit och arbetat. Hon hade redan rynkor kring ögonen. Han hade
icke sett henne se så gammal ut som i kväll. Han kunde icke heller komma
ifrån sitt första intryck, när han trädde in. Hon hade bestämt gråtit,
fast det icke märktes så mycket nu, när hon beskrev hur lätt det var att
lösa in den ena inteckningen efter den andra så att man till slut om ett
år eller så endast skulle ha farbror Gustafs kvar. De behövde absolut
icke mer ha några bekymmer för gården.
»Och allt detta har du gjort!» utbrast Johan.
»Farbror Gustaf har gjort det mesta», undskyllde hon sig.
»Nej, det har han visst inte. Senast i dag så sade han igen, att det är
du, som räddat Bjurnäs.»
»Farbror Gustaf överdriver. Det hör till hans natur. Nej, nu måste jag
arbeta, Johan. Adjö — min bror!» Hon klappade honom på kinden. »Nu får du
gå!» Hon sköt honom mot dörren.
»Erkänn, att det är du, som räddat Bjurnäs! Erkänn!» envisades han och
tog henne om livet.
Hon lossade försiktigt hans armar.
»Jag måste», sade hon. »Seså, gå nu! Jag behöver vara i fred.»
När hon blev ensam, kunde hon icke arbeta. Hon satt och halvsov. Hon var
hemskt trött.
Det är möjligt att jag räddat Bjurnäs, tänkte hon. Det har Johan kanske
rätt i — farbror Gustaf också. Vad jag förlorat, skall ingen av dem få
veta.
— — —
Från den kvällen undergingo både Sigrid och Johan en synbar förändring.
Sigrid blev sluten och tyst, och Johan gick mest för sig själv. När de
voro tillsamman, var förhållandet det allra hjärtligaste och bästa, men
båda hade sitt att tänka på. Ingen av dem märkte, att den andre förändrat
sig, men folket på gården iakttog det. Särskilt påfallande var det med
fröken. Hennes blick kunde bli riktigt hård ibland, när hon kom ned i
stallet eller ladugården. Det började gå rykten på gården, att fröken var
visst icke nöjd med sin unge släkting. Det hostades betydelsefullt, när
man talade om Johan. Skvallret började gå på trakten. Varifrån det kom
visste ingen. Ej heller när det börjat. På sista tiden gick det fort som
löpeld i näver. Välvilliga själar närde det med glädje. Det var alltid
en förströelse, ett avbrott i det evigt enahanda, som härskar på stora
gårdar.
»Har ni hört, att de säger, att det är frökens ...? Nej, tänk! — Ja,
är det inte förskräckligt ...! Det är det jag alltid har sagt, de är
inte ett skapande grand bättre än andra ... Ja, det syns med detsamma!
Man behöver bara se hur lika de är — samma näsa och ögon ... Släkting,
gudbevars! De är allt släkt mycket nära, de!»
Och så skrattade man och viskade vid kaffetåren.
Den, som icke skrattade, när han fick höra skvallret, var Gustaf Boström
på Alby. Rättfram och bottenärlig som han var, pinade det honom att
höra, hur man försökte svärta ned Sigrid. Det obehagligaste var, att han
hade svårt att riktigt få tag i skvallret. Det fanns i luften, i miner,
i anspelningar, men ingen vågade tala rent ut, allraminst till patron
Boström, som man visste vara god vän med fröken Bjurcrona. Folket på Alby
hade ett alldeles säreget sätt att antyda sina misstankar. Det hände
ofta, när Sigrid och Johan voro över på Alby tillsamman, att det blev
mer än vanligt täta besök inne i köket på Alby gård, och där mumlades
och hostades och hummades mellan gummorna, som passade på att göra sig
ett ärende in till patrons köksa om ett eller annat, men i verkligheten
kommo de för att på nära håll försöka att få se om det var så stor likhet
mellan fröken Bjurcrona och unge herr Johan som man sade ute på bygden
och särskilt hos handelsman.
I ett sådant ögonblick kom Gustaf Boström på dem. Han hade flera gånger
ringt efter viskyvatten, men husan var ute tillfälligtvis och köksan
ansåg, att det icke brådskade. Hon jämte tre av statargummorna och den
av köksan särskilt gynnade kusken på gården sutto vid kaffetåren och
voro fördjupade i betraktelser över det sedliga förfallet på Bjurnäs.
En av statargummorna, en för övrigt hjärtegod kvinna, hade just påvisat
för de andra, att det var nog icke så lätt för mor och son att hålla
familjelikheten sinsemellan borta. Efter denna lilla antydan om vilket
område samtalet borde beröra, blåste köksan på det på fatet upphällda
kaffet och sade, att hon för sin del hade sett detsamma, och dessutom
hade gamla Eva på Bjurnäs yttrat något för mycket längesedan om att
fröken Sigrid nog icke var så glad att få hem Johan. Det hade köksan på
Bjurnäs sagt, och hon var ovanligt vittnesgill.
Kusken, som tyckte kvinnfolket fick övertaget inom det högre vetandets
värld, fick i samma ögonblick syn på Sigrid och Johan och Greta, som
gingo nedåt parken.
»Se, där är’ de», sade han för att visa sitt intresse.
Alla vände sig mot det stora köksfönstret. Mycket riktigt. Sigrid gick i
mitten med Johan och Greta på var sin sida.
»Hon för sig som en prinsessa», sade den ena av statargummorna. Hon hade
aldrig sett en prinsessa men antog, att en sådan måste gå mycket rak i
ryggen. Alla fem kaffedrickarna trängde sig samman i fönstret.
»Ja, det är här, det», ironiserade köksan. »Hemma på Bjurnäs lär hon gå
så lagom rak. Där finns nog det, som tynger. Var säker på det.»
»Samvetet», föreslog en av gummorna.
»Stockholmslivet är icke det bästa», filosoferade kusken högt. Han hade
icke varit i Stockholm, men en systerdotter till honom hade kommit på
avvägar uppe i huvudstaden, varför det icke var alldeles uteslutet, att
även fröken Bjurcrona kunde råkat illa ut. Detta utsade han emellertid
icke, men blev glad, när köksan genom den sympatiska själsöverförelse,
som fanns mellan dem, tolkade hans tankar genom att utropa:
»Ja, inte skulle jag vilja vara i hennes kläder!»
Detta om en hög moralisk ståndpunkt vittnande utrop fick ej tillfälle att
verka förädlande på de fyra åhörarna i fönstret, ty en grov röst hördes
plötsligt ryta till:
»Ni borde veta hut!»
Uttrycket var väl kraftigt men lättfattligt. Alla fem fönsterkikarna
vände sig om. De ville sjunka genom golvet. Patron Boström stod i dörren.
Han var eldröd ända till yttersta gränsen för den klart skinande skallen,
och hans röda mustascher tycktes resa sig av ilska. Det var en förfärlig
syn. Han syntes minst dubbelt så stor, stark och lång som vanligt. Han
täckte hela dörröppningen. De fem fönsterkikarna sänkte ögonen. De voro
gripna på bar gärning. De väntade bara en ny åskskräll.
Egentligen hade de icke behövt vara rädda. Patron Boström hade icke
hört mer än köksans vänliga yttrande om att hon icke skulle vilja
vara i fröken Bjurcronas kläder, ett yttrande, som av en även rätt
undermålig advokat mycket lätt skulle kunna ha bevisats vara fullständigt
oskyldigt, eftersom det var lika mycken skillnad mellan köksans och
fröken Bjurcronas yttre som mellan en flodhäst och ett arabiskt fullblod.
Olyckan var, att alla fem ledo av detsamma som de nyss beskyllt en annan
person för — dåligt samvete. Det såg patron Boström. Resten gissade han
sig till. Han blev ännu ilsknare, och så kom den nya skrällen, som de
väntat.
»Har ni inte annat att göra än att racka ned på hederligt folk!» skrek
han.
Ingen svarade. Man svarar icke åskan.
»Vad är det för lögnaktigheter om fröken Bjurcrona ni sitter och slickar
er om munnen med? Fram med det!»
Patron Boströms liknelse var för tillfället icke lyckad. Alla parterna
stodo, och de fem vid fönstret sågo minst av allt ut som om de slickade
sig om munnen efter mera. Alla de fems ansikten voro högst oroliga,
ängsliga och rädda.
»Har ni mist talförmågan?» hånade dem patron Boström. »Ni har kanske
pratat för mycket? Du, August» — han vände sig till kusken — »du, som
är karl, kan väl åtminstone sjunga ut. Vad är det man säger om fröken
Bjurcrona?»
Patron Boströms vädjan till kuskens karlaktighet förfelade icke verkan.
Han tittade till på medbrottslingarna, strök sig om munnen och talade.
»De säger, att Johan är hennes pojke?»
»Vilka de?»
»Folket på trakten», kom det skyggt.
»Och ni är sådana kräk, att ni tror. Ni borde kunna räkna åtminstone.
Fröken Bjurcrona är nu trettioett år. Det kan ni ta reda på i kyrkoboken
om ni vill. Johan är sjutton. Det gör fjorton års skillnad, begriper ni
det. Jag vet inte, att det är vanligt att föda barn till världen, när man
är fjorton år, inte ens här på trakten bland er själva, som är så tidiga
av er. Att ni skall vara sådana genuina kräk så att ni inte kan lära er
räkna ens!»
»Hur skall vi kunna veta hur gamla fröken och herr Johan är?» frågade
kusken troskyldigt. Kvinnorna kastade en beundrande och tacksam blick på
den geniale medbrottslingen, och köksan gav honom i tankarna en riktigt
god smörgås med fint sovel på, men Gustaf Boström, som alltid hakade
sig fast vid sin första idé, när det gällde att utreda en sak, röt med
stentorsstämma ett enda mäktigt — »ut!»
Alla fyra smögo sig bort. Köksan gick fram och slamrade med kastrullocken
och spisringarna.
»Jag vill inte veta av några fler skvallerrep här, så mycket hon förstår
det, för då blir det ut för henne också!» förklarade patron Boström och
smällde igen dörren.
Två minuter efter ringde det våldsamt. Han hade glömt att säga till om
viskyvattnet.
Sigrid förstod icke vad som gick åt farbror Gustaf den kvällen. Han var
tvär och butter och mumlade ibland ohörbara ord för sig själv. Stundom
satt han och stirrade på henne liksom han övervägde något. Johan märkte,
trots att han var träget sysselsatt med Greta, patron Boströms mot
vanligheten ogästvänliga väsen och frågade redan i vagnen, när de reste
hem från Alby, vad som kom åt farbror Gustaf i kväll. Hon kunde icke ge
besked utan försvarade honom med, att han antagligen hade mycket att
tänka på.
Det hade också patron Boström. Han kunde icke sova på hela natten, något
som icke hänt honom på många år. Han var även nervös, när han steg upp,
och brukade en massa fula ord, när han misslyckades i att få stärkkragen
på skjortknappen i nacken. Han hade beställt fram hennes nåds för detta
parhästar till klockan tio, och precis på slaget höll August med skjutsen
framför Alby. Han fick vänta nära en kvart. Det var något högst ovanligt.
Men så var också patron Boström fin, när han trädde ut på trappan. Hög
hatt, grå sommaröverrock med sidenfoder, lätt uppslagen så att man såg
den svarta redingoten. Grårandiga byxor hade han också, blankskinnsskor
och grå handskar.
Vad i jestafriden nu då? tänkte August och skyldrade med piskan. Han
aktade sig för att säga något. Patron såg icke god ut.
»Bjurnäs!» röt patron till, i det han steg upp. »Kvickt!» tillade han.
Det gick så det visslade efter det. Hästarna lågo i skarp trav hela vägen
ända fram till gårdsplanen på Bjurnäs.
Utan ett ord steg Boström ur och gick in. Eva kom utfarande men mötte
honom först i hallen. Hon neg. Kors, så fin patron var.
»Goddag, Eva! Är fröken hemma?»
»Jo, jag skall genast säga till. Vill inte patron stiga in?»
Hon hjälpte honom av med rocken och hatten och öppnade till lilla
salongen. Gustaf Boström gick fram och ställde sig vid fönstret. Han
såg ingenting, åtminstone uppfattade han icke vad han såg. Han var
paralyserad av en enda tanke.
»Nej, men är farbror här!» Det var Sigrid, som kom. »Det var riktigt
roligt!» Hon skyndade sig fram mot honom. Hon stannade halvvägs.
Patron Boström vände sig om. Han var så blek i ansiktet han kunde bli.
Det gav nästan en svagt blåaktig anstrykning åt det. Ögonen hade han
dragit ihop som under hård smärta, och en stor del av övre delen av
pannan hade dragits ned i djupa rynkor. Han led.
»Men, kära farbror, vad är det?» Hon fortsatte långsamt fram mot honom.
»Är Greta ...?»
Hon hejdade sig. Nej, det måtte vara något annat, något mycket värre än
om Greta vore sjuk.
Han stod bara och såg på henne, stadigt, oavvänt. Smärtedraget kring
ögonen blev allt starkare och det ryckte kring munnen. Så kom det som en
explosion.
»Vill du gifta dig med mig, Sigrid?» I samma ögonblick var det som om
paralyseringen och smärtan försvunnit. Hans ansikte sken upp. Han tog de
få stegen fram mot henne som behövdes för att gripa hennes hand. »Säg,
vill du?» Det var både bön och bävan i hans röst.
Hon hade låtit honom ta handen. Hon gjorde inget försök att draga den
undan. Hon hade blivit överrumplad genom anfallets våldsamhet. Det drog
en stund, innan hon fick tid att besinna sig så mycket att hon tillgrep
det lindrigaste försvarsmedlet.
»Nej, men farbror», sade hon. Det fanns icke den ringaste ovilja i hennes
sätt att säga det, men det grep honom ändå.
»Det är icke fråga om farbror längre! Jag begär icke du skall älska en
gammal, flintskallig gubbstut som mig. Så pass mycket förnuft har jag
kvar, fast det annars är illa beställt med mig i dag.»
Hans röst började redan få en muntrare klang. Det hjälpte att tala. Han
förlorade icke ens modet, när hon drog sin hand ur hans och frågade
honom, om han icke ville sätta sig.
»Du vet själv, Sigrid, hur länge det är sedan Greta bad, att du skulle
bli hennes nya mamma. Nu behöver hon det icke mer. Johan och hon tyckas
redan ha kommit på det klara med, att de skall ha varandra och att
således den övriga delen av världen är dem likgiltig. Jag kommer kanske
snart att bli ensam. Du också, Sigrid. Hur skulle det vara, om vi för
att trösta oss i ensamheten slog oss ihop. Att jag håller av dig, vet du
sedan gammalt. Jag vet icke själv, varför jag inte kommit långt förut
och frågat dig, om du ville bli min hustru. Kanske var det därför jag
trodde, att du skulle gifta dig med någon annan, att du hade någon kär
vän i Stockholm. Det vet jag inte. Nu har jag sett hur åren gått utan
att du gifter dig. Jag låg och tänkte grundligt på saken i natt, och så
gjorde jag upp med mig själv — du kan alltid försöka, Gustaf Boström — du
är förstås gammal och maläten i hjässan, men du är frisk och stark ännu.
Ja, och så är jag här och frågar dig om du vill bli min hustru, Sigrid.
Jag lovar jag skall icke bli sträng eller fordrande. Jag är karl nog att
kunna bära dig på mina händer, och det skall jag göra, det lovar jag.»
Han såg kärligt på henne. Hon var bra vacker där hon satt med nedslagna
ögon, den fina näsan och det mörkbruna, vågiga håret. Där funnos
visserligen några små silverstrån vid tinningarna, men det gjorde henne
bara ännu vackrare. Ansiktsovalen var underbar, och munnens amorsbåge
förtjusande, fast läpparna blivit tunna de sista åren. I hela hållningen
låg också något mjukt och kvinnligt, där hon satt och såg ned på sina
händer i skötet.
Gustaf Boström lade försiktigt sin stora hand på hennes fina. Hon såg upp
på honom, och då förstod han vad hon skulle svara. Det var ett tydligt
nej i hennes blå, melankoliska ögon.
»Kära farbr...» — hon hejdade sig och fullföljde icke ordet — »det var
gränslöst gott för mig att höra de orden, men jag kan icke — kan icke.
Det är icke alls för att jag tycker, att ... att ... vi är så olika i
ålder ... jag känner mig säkert mycket äldre än farbror ibland, men det
är för att jag icke kan och aldrig vill gifta mig. Aldrig någonsin.»
Hon rätade upp figuren och såg på honom fast. Han hade sett det uttrycket
hos henne förut och begrep, att det tjänade ingenting till att tala om
saken mer. Han drog handen åt sig.
»Ja, farbror får förlåta mig.» Hon var redan säkrare på sig. Hon böjde
sig fram mot honom och såg honom riktigt varmt in i ögonen. »Jag håller
förfärligt mycket av farbror, men det andra — nej ...»
Hon reste sig och gick några steg.
»Det skulle för övrigt vara roligt att veta, varför farbror just i dag
eller rättare sagt i natt kommit på den idén. I går kväll tänkte farbror
bestämt helt annat.»
Hon drog på munnen, när hon tänkte hur tvär och butter han varit. Gustaf
Boström, som var en av jordens ärligaste varelser, reste sig och sade:
»Det skäms jag inte för att säga. Jag ville slå ned skvallret i trakten.
Jag är trött på att höra det här tisslet och tasslet överallt om att
Johan är din son och om Stockholmslivets dåligheter med mera, med mera.
Det är du för god till!»
Gustaf Boström rätade ut sin kropp i dess fulla längd. Han blev verkligt
imponerande i sin svarta redingote, och det kraftiga ansiktet var fyllt
av förtrytelsens helighet. Sigrid glömde i ögonblicket vad skvallret
rörde sig om. Men hon måste tacka honom. Utan ett ord sprang hon fram
till honom, omfamnade honom och kysste honom mitt på mun.
Nu var det hans tur att bli förlägen. Han klappade henne en smula
valhänt. Det var för häftiga omkastningar för honom. Nyss hade hon
förklarat, att hon icke ville ha honom och nu ... De kvinnorna! De
kvinnorna! tänkte han.
»Det var således därför», sade Sigrid och drog sig bort från honom. »Det
var därför farbror kom. Det skall jag icke glömma. Aldrig.» Hon gick åter
fram till honom, tog hans hand och kysste den. »Tack, farbror Gustaf»,
sade hon.
»Ja, inte vill du, att jag skall tro på de där dumheterna. Jag tror på
dig. Och jag kan räkna.»
De måste båda skratta. Därmed återfördes samtalet till normala
förhållanden. Ännu gjorde patron Boström några svaga ansatser att förnya
frieriet, men de verkade svaga vindpustar efter den orkan, som han först
åstadkommit. Han tog dem knappt på allvar själv.
»Nej, nu skall icke farbror hålla på längre», försäkrade Sigrid. »Det
lönar sig icke. Jag har en gång för alla beslutat att icke gifta mig, och
därvid blir det.»
»Olycklig kärlek», föreslog Gustaf Boström småskrattande.
»Kanske det», svarade Sigrid, men hon skrattade icke.
De skildes åt som riktigt goda vänner, sedan han skämtsamt försäkrat
henne, att om hon ändrade åsikt stode han alltid beredd att förnya sitt
anbud.
Han var mycket gladare, när han for därifrån än när han kom. Inte är jag
kär i henne, sade han sig, men nog är hon tusan så stilig.


X.

Några år gingo. Ingenting ändrades på Bjurnäs och Alby. Man umgicks som
förr helt otvunget. Varken Sigrid eller patron Boström berörde frieriet.
Det var avfört för alltid. Däremot blevo både Johan och Greta allt
kärvänligare mot varandra.
Högsta rådet, som Gustaf Boström med en modern term kallade Sigrid och
sig själv för, när det gällde Johans och Gretas angelägenheter, hade i
stor konselj på Alby enhälligt beslutat, att de unga skulle ha varandra,
eftersom de visade oförbätterliga anlag att ständigt hålla ihop. De
promenerade, åkte, rodde och fiskade tillsamman. Åtskilliga gånger hade
både Sigrid och patron Boström överraskat de unga, utbytande kyssar av
påtaglig förälskelse. Det fanns ingen annan utväg för Högsta Rådet än att
foga sig efter omständigheterna, och detta gjorde de så mycket hellre
som omständigheterna i verkligheten alldeles sammanföllo med Sigrids och
patron Boströms önskningar.
Efter det misslyckade frieriet hade det inträtt en ännu förtroligare ton
mellan dem, och patron Boström vidgick öppet, att det skulle fröjda honom
att få sätta foten på skvallret och belackarna genom att gifta bort Greta
med Johan.
»Sedan tiger de åtminstone!» sade patron Boström. Han var medveten om
sitt eget anseende i trakten och var fullt säker på att ingen därefter
skulle våga säga, att Greta Boström gift sig med en oäkting.
»Hur vore det, om du rent av skulle ta och adoptera honom?» föreslog han.
»Vad menar farbror?» frågade Sigrid. »En» — hon höll på att säga syster —
»tant kan dock icke adoptera en släkting?»
»Det vore märkvärdigt, om inte det skulle gå, när pojkens föräldrar är
döda och du icke har några närmare släktingar. För det har du icke. Det
har du själv sagt. Bäst, att du frågar gallblåsan Torsell om den saken.
Han känner alla irrgångarna i juridiken. Du kommer icke att gifta dig
efter vad du påstår. Varför skall du låta namnet dö ut? Det är inget
dåligt namn, och förfädren hemma hos dig kan icke gärna rynka på näsan åt
en, som i alla fall har en eller annan droppe av samma blod i sig. Det
vore också ett sätt att få slut på skvallret. För ingen är ändå så dum,
att han tror, att du vågar adoptera din egen son.»
Sigrid lovade höra efter hos häradshövdingen vid tillfälle.
Efter denna utvikning från ämnet återtog Högsta Rådet förhandlingarna om
Johan och Greta. Det slutade med bestämmelsen, att de båda unga skulle
förlovas med varandra, ju förr desto bättre.
»Jag gör dock som ett oeftergivligt villkor», sade patron Boström, »att