Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 13

Total number of words is 4725
Total number of unique words is 1383
33.4 of words are in the 2000 most common words
42.0 of words are in the 5000 most common words
47.7 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
de sågo så spöklika ut i sina nischer. Han var nere och tittade på när
ladugårdskarlen drog fram kalvarna och kom upp i köket och berättade det
naturalistiska förloppet. Det var något svekfritt och öppet hos honom,
som gjorde Sigrid innerligt glad. En och annan gång kunde han plötsligt
bli tyst och allvarsam. Sigrid förstod, att han tänkte på Gränna, och
fördubblade sina omsorger.
En dag blev det bestämt, att de skulle åka över till Alby. Gustaf Boström
hade flera gånger telegraferat och frågat, varför Sigrid var så osynlig.
Sigrid hade urskuldat sig med att hon hade en släkting på besök hos sig.
Hon fick order att ta pojken med sig.
»Han kan alltid leka med Greta, så kan vi gamla leka med varann», sade
Gustaf Boström i telefon och skrattade.
Sigrid var icke glad åt besöket på Alby. Hon var rädd för farbror Gustafs
frispråkighet, och det kunde bli svårt att förklara släktskapen med
Johan om farbror Gustaf började fråga ut i detalj. Han hade stundom
en obehaglig vana att vilja ha reda på allting, en egenskap, som var
utmärkt fördelaktig, när det gällde affärerna på Bjurnäs men som kunde
bli farlig, när det kom in på genealogien. Hur det än var, måste obehaget
överstås, eftersom Johans besök på Bjurnäs skulle bli mycket långvarigt.
»Nu skall du icke bli rädd för patron Boström», sade Sigrid till Johan,
när de åkte upp till Alby i släden. »Han är stor och grov och har stora,
röda mustascher och mycket litet hår samt kan dundra till som åskan
ibland, men han har ett hjärta av guld. Lilla Greta är förfärligt söt.
Henne blir du god vän med genast.»
»Det var en kavat, liten herre», sade patron Boström, när Johan slog
honom i hand. Johan var klädd i sin fina, svarta kostym med långbyxorna
och kände sin värdighet. »Dig tycker jag om!» utropade patron Boström
och svingade honom högt i tak på sina starka armar. När Johan kom ned
till golvet igen, upptäckte han en flicka, som verkligen var bra söt. Hon
hade genast rusat Sigrid i famnen och vände sig om lagom för att se Johan
komma ned från himmelsfärden.
»Det är Greta, min dotter», sade patron Boström och skjutsade i väg Johan
mot henne. »Seså, Greta, var nu inte dum!» uppmanade han dottern, när
denna sökte betäckning hos Sigrid.
»Du brukar aldrig vara blyg», sade Sigrid och förrådde Greta genom att
vända henne om mot Johan.
De båda ungdomarna togo varandra skyggt i hand. Det hade gått mycket
bättre, om de andra icke varit närvarande. Nu stodo de bara och tittade
på varandra och på varandras kläder. Sedan drog sig var och en till sitt
naturliga skydd. Det gick icke.
»Nej, hör nu ungar, nu får ni verkligen hålla varandra sällskap»,
kommenderade patron Boström. »Tant Sigrid och jag kan få prata utan er.
Marsch in i barnkammaren med er! Greta kan visa unge herrn — vad heter
han? — Johan, jaså Johan — visa Johan dina dockor och andra saker ...»
»Det är ingenting för gossar», opponerade Greta.
»Prat!» sade patron Boström, »jag ...»
Mer hann Gustaf Boström icke säga.
»Jag tycker mycket om dockor», försäkrade Johan ivrigt. Efter denna nobla
förklaring togo barnen varann i hand och gingo tysta ut.
»Nej, har du sett på maken!» utbrast Gustaf Boström och såg häpen på
Sigrid. »Vad kom det åt Greta? Hon fick visst tunghäfta.»
Han följde efter dem och såg hur barnen marscherade bredvid varann hand i
hand hela filen av rum igenom.
»Ni skall strax få kaffe med kakor!» ropade han efter dem. De vände sig
icke ens om. Det är förfärligt roligt att gå hand i hand, mycket roligare
än kaffe med kakor.
Sigrid hade kommit fram till honom och stod och såg efter barnen, tills
de veko av in i barnkammaren.
»Kärlek vid första ögonkastet», skämtade patron Boström. Han bjöd Sigrid
taga plats och så började korsförhöret.
»Jaså, det var därför du talade något med mig om fosterson för en tid
sedan!» begynte han. »Jag trodde det var en ettåring du tänkte ta. Den
här är väl tolv år högst.»
»Fjorton», rättade Sigrid, »fast han icke är stor.»
»Det gör ingenting. Det händer ofta med barn. De står liksom i knut och
så plötsligt ränner de i väg på höjden. Det är på pappas sida, förstås?»
Sigrid hade svårt att följa med vad han frågade om.
»Ja, för han är då icke ett dugg lik salig Matilda, mor din.»
»Nej! Det är på pappas sida», svarade Sigrid. Hon försökte låta bli
att rodna, men var icke säker på att det lyckades. Hon var glad åt att
patron Boströms husa kom med kaffet och drog patrons uppmärksamhet till
sig. »Det är bäst att låta ungarna få sitt i barnkammaren, Hilda», sade
patron, sedan hon serverat.
När husan gått med kaffebrickan, återtog Gustaf Boström förhöret, men då
hade Sigrid hunnit lugna sig.
»Jaså, det är på pappas. Ja, det kunde jag tro. Han har alldeles
Bjurcronornas näsa och ögon. Är det släkt på långt håll? Doppa, barn!
Du vet, att du är som hemma här. Hilda är duktig det vet du också i att
baka.»
Han trugade henne med sockerkaka.
»Vad var det du sade?» frågade han. »Är det avlägsen släkt?»
»Mycket», svarade Sigrid. Hon hade svårt att få ned sockerkakan. Hon var
mycket obehaglig till mods och önskade att hon aldrig farit över till
Alby.
»Det kan jag tro. Per sade alltid åt mig, att när din farbror Johan dog
så var det slut med hans släkt. Men den här pojken kände han kanske icke
till. Det finns sådana där släktingar, som dyker upp vid arvsskiftena
och som man aldrig hört talas om. Apropå det, hur fick du fatt på honom?
Skrev de till dig eller ... akta dig!»
Sigrid höll på att slå omkull kaffekoppen, när hon satte den ifrån sig.
»Nej, det var jag, som skrev», sade hon.
»Ja, men hur fick du reda på honom? Du är så hemlighetsfull, Sigrid.»
Det var skämtsamt sagt utan ringaste avsikt att anspela på några
hemligheter. Sigrid blev blodröd i ansiktet. Gustaf Boström missförstod
rodnaden fullständigt.
»Ja, kära barn, tro inte, att jag menar, att det är din gosse. Det är
fysiskt omöjligt», storskrattade han.
»Nej, farbror, nu går det verkligen för långt!» Det var så orimligt att
hon själv måste skratta. Det hjälpte på den obehagliga känslan hon haft
förut.
»Det är en alltför lång historia att berätta om hur jag fick reda på
Johan», sade hon. »Det blir en annan gång.»
Husan kom åter med kaffebrickan efter att ha serverat barnen. Hon satte
den ifrån sig på bordet.
»Nå, vad gör de?» frågade patron. »Slåss de eller leker de?»
»De leker», svarade husan och gick.
»Vad tycker farbror om Johan?» frågade Sigrid för att slippa höra talas
mer om släktproblemet.
»Han ser klen ut. Ge honom bra med mjölk och gröt så blir han karl! Har
han någon skolgång?»
»Ja, han har gått i skola i Gränna.» Det sista ordet halkade ut i
hastigheten.
»Finns det Bjurcronor i Gränna?»
»Nej, han heter Hansson — Johan Hansson efter sina fosterföräldrar.»
»Var hans egna föräldrar döda då?»
»Ja, för länge sedan.»
»Jaså — ja — hm!» Patron Boström reste sig. »Jag skall bara gå efter
pipan», förklarade han.
Misstänker han något, frågade sig Sigrid, eller är det bara jag, som
tycker det, därför jag sitter här och narras tag på tag?
»Vad har du tänkt han skall bli?» frågade patron Boström, när han kom
tillbaka med pipan tänd. »Du må icke tro, att det räcker bara med att
ta till sig fosterbarn. Man måste sörja för deras framtid också. Det är
så många, som predikar om, att framtiden hör barnen till. Det retar mig
alltid. Det är barnen, som skall höra framtiden till. De skall inriktas
på framtiden. Och det är ingen lätt sak. Vet du, om han har fallenhet för
något särskilt?»
»Han är mycket road av trädgård. Fosterfadern var trädgårdsmästare.»
»Det är ett yrke, som kan föda sin man, om han får utbildning. Du skulle
låta honom komma till Abelin. Han förstår saken.»
»Menar farbror, att jag skulle lämna Johan ifrån mig?» Sigrid lät riktigt
förskräckt.
»Inte nu, men längre fram. Du inbillar dig väl icke, Sigrid, att pojken
kan lära sig trädgårdsskötsel på Bjurnäs?»
»Han behöver icke bli trädgårdsmästare precis.»
»Är han för fin kanske?» raljerade Gustaf Boström.
»Nu är farbror stygg», sade Sigrid.
»Det är så roligt att vara det emellanåt. Sedan blir man mycket bättre
vänner efteråt!» Han illustrerade påståendet genom att flytta sig närmare
Sigrid.
»Om vi skulle göra honom till lantbrukare?» föreslog han.
»Vi?» Sigrid var verkligen förvånad.
»Javisst, Gustaf Boström på Alby och Sigrid Persdotter Bjurcrona! Det är
inget dåligt kompaniskap. Det finns sakkunskap på båda hållen — numera»,
tillade han. »Och gemensamma intressen.»
Han flyttade sig ännu närmare henne. Sigrid, som alltid kände sig
olustig, när han började bli för farbroderlig, makade sig undan.
»Haha!» skrattade Gustaf Boström. »Du tror visst jag tänker fria? Nej, du
är icke tillräckligt rik ännu, Sigrid. Men jag kommer en gång, var säker
på det! Jag kommer!»
Det var meningen, att det skulle vara enbart lustigt. Sigrid tyckte icke
om det slags lustigheter och återförde samtalet till det ursprungliga
ämnet.
»För mig får Johan gärna bli lantbrukare», sade hon. »Huvudsumman är,
att han blir en god och bra människa och lycklig.» Det sista ordet kom
dröjande. Hon hade utan att veta hur det gick till, kommit att tänka på
Erik. Det drog en allvarssky över hennes ansikte.
»Varför skulle han icke bli lycklig?» frågade patron Boström. »Han har
alla möjliga förutsättningar. Han har utan att nätt och jämt veta av det
dimpit ned på en stor herrgård, fått en snäll tant, som naturligtvis
kommer att skämma bort honom, en hygglig farbror och en lekkamrat. Vad
kan han mer begära? Vill han bli lantbrukare — och varför skulle han icke
vilja det? — skall farbror snart sätta fart på honom. Det han icke kan
lära på Bjurnäs, kan han få lära hos mig. När han blir sjutton, arton
år skickar vi honom till Alnarp eller Ultuna eller kanske rent av till
Rösiö. Frågan är bara hur mycket han lärt i skolan. Är han duktig i att
räkna och skriva?»
»Det vet jag verkligen icke, farbror.»
»Nå, det får vi alltid se. Hur har du det med huggningen på utskogen?
Fick du dit jägmästaren?»
Samtalet gick in på detaljfrågor om Bjurnäs. Gustaf Boström upphörde
icke att intressera sig för gården alltjämt. Det sammanhängde dels med
hans goda hjärta och dels med hans ärelystnad att få se Sigrid fullt
lyckas i det han rått henne till. Kvällen förflöt också under livligt
samspråk mellan dem båda angående dikning, mjölkpriser, påläggning och
andra saker, som för några år tillbaka skulle av Sigrid åhörts med ett
medlidsamt löje över att någon kunde intressera sig för dylika ting,
när man kunde tala om sång och teater och dans. Gustaf Boström, som för
kvällen var riktigt upplagd för att skämta med henne, kunde icke heller
låta bli att reta henne. De sutto vid kvällsbordet och åto.
»Det trodde du aldrig, Sigrid», sade han, »att den tid skulle komma,
då du kunde sitta en hel kväll ensam med farbror Gustaf och tala om
lantbruk. Ni vet inte, ni barn, att tant tänkte bli en stor sångerska en
gång.»
Barnen sågo på Sigrid. Greta kände, att tanten led av skämtet.
»Varför skall pappa vara stygg mot tant Sigrid? Då kommer hon icke över
hit mer.» Hon såg på Johan.
»Och inte Johan heller», hämnades patron Boström. »Vad tant Sigrid
beträffar, är jag säker på att hon är mycket lyckligare nu än om hon
behövt stå och skrika för publiken.»
Patron Boström hade vissa bestämda meningar om en del av människornas
offentliga framträdande. Sång kallades att skrika för publiken, teater
att gapa på uppmålade komedianter och riksdagsarbetet att sitta och
smälla i pulpetlocken. Terminologien var enkel och kortfattad, om och ej
vidare träffande. Hans ord föranledde heller ingenting annat än att Greta
utropade:
»Tant Sigrid skriker visst inte. Hon har sjungit för mig flera gånger i
trädgården, och det var riktigt vackert.»
Sigrid såg tacksamt på sin lilla försvarare. De nickade till varandra. De
hade många hemligheter tillsamman.
Patron förklarade, att han visst icke trodde, att Sigrid skrek som när
man ramlar i sjön eller klämmer sig. Hon kanske hade en mycket vacker
röst. Det kunde han icke avgöra. Han hade aldrig hört henne. Hon ville
aldrig sjunga för honom varken på Bjurnäs eller Alby. I alla händelser
kunde hon säkert icke sjunga så vackert som han.
»Kuckeliku!» härmade han tuppen mitt vid bordet. Barnen jublade och
ropade på mera, varvid patron tog ett kuckeliku ännu högre. Det hördes
ända ut i köket. Husan och köksan sågo på varandra. Hade patron blivit
tokig! Mitt vid bordet! Det hade då aldrig hänt förr, att patron galit
vid bordet.
Efter bordet tiggde Greta, att tant Sigrid skulle sjunga.
»Ja, när ni kommer över till oss», lovade hon.
»Nej, nu — nu — nu!» envisades Greta. Sigrid slapp icke. Hon måste bort
till flygeln i salongen. Den var ostämd.
»Jag kan icke — jag har inga noter», försäkrade Sigrid.
»Du hade inga noter i trädgården», påpekade det lilla logiska fruntimret.
»Åh, snälla, snälla tant, nog kan du, om du vill! Den där om ... till
dig jag återvänder. Var var det? Eller också den andra ... om den lilla
vännen. Åh, snälla tant?» Hon sträckte sig på tå för att kyssa sig till
ett ja.
Till slut sjöng Sigrid »Värmlandsvisan» och »Fjorton år» och »Som
stjärnan uppe på himmelen den blå». Hon hade en klar, hög sopran och
sjöng med känsla och smak. I synnerhet den sista folkvisan.
»Nej, nu får du inte sjunga så’nt där mer», utbröt patron Boström. »Du
narrar mig att sitta här och lipa så gammal jag är. Sverige är ändå
Sverige. Kan du inga gladare?»
Barnen, som sutto tysta bredvid varandra, sade ingenting. De njöto för
mycket för att kunna säga något.
Sigrid sjöng »Å jänta å ja». Patron Boström tog barnen med sig ut på
golvet och hoppade omkring i ej alldeles oklanderlig takt. Sigrid
tyckte själv, att flygeln våndades under hennes fingrar, men när de
andra hade roligt, så ... Det var ett skrik och ett jubel. Det var rent
av obegripligt, att två barn och en gammal, skallig farbror med röda
mustascher kunde föra ett sådant liv. Patron stampade och klampade i
golvet så hela huset gungade och barnen illskreko av förtjusning.
Men så frågade sig också både köksan och husan: »Hur skall det här sluta?»
När Sigrid och Johan foro hem till Bjurnäs sent om kvällen, dröjde det
icke länge förrän Johan somnade, trots alla försäkringar att så roligt
hade han aldrig haft. Sigrid slog armen om honom och lät honom luta
huvudet mot sig.
Hästarna travade gott undan som alltid, när det gällde hemvägen. Hovarna
krasade de frusna vattenpussarna, och över gärdena brunno milda stjärnor.


IX.
Johan tycktes föra lycka med sig till Bjurnäs. De följande åren blevo
goda for gården, och Sigrid häpnade över hur lätt allting gick. Ständigt
hade hon gott om pengar. Där kommo uppköpare från alla håll och ville
handla till sig hästar och kor och smör och ost och vad gården hade att
bjuda på. För skog och timmer fick hon enorma priser. Det var krigets
dyningar, som kastade upp guld på den avlägsna stranden.
Hon behövde icke längre rädas för dagarna, när räntorna på inteckningarna
skulle betalas. Hon skrev stolt ut sina checker på banken, där hennes
konto blev allt fetare. Kommissioner och ransoneringar och deklarationer
tillskyndade henne visserligen bekymmer, men blevo de för svåra lastade
hon av dem på farbror Gustaf med en bön om hjälp.
Något latmansliv blev det därför icke för henne. Lika tidigt som förr var
hon uppe, sommar och vinter, ordnade och ställde med arbetet på gården.
Rättare Gustafsson förklarade högt och tydligt, att nu kunde han gärna
packa sig i väg när som helst, för nu var fröken så slängd i att sköta
rulljansen på gården att det icke behövdes någon rättare. Sigrid måste be
honom stanna kvar.
Johan hade snart repat sig från hostan och fått frisk hy. Han hade också
som farbror Gustaf sagt till Sigrid börjat ränna i väg på höjden. Det
gav något svagt och gängligt åt honom, men när pojkarna på gården i
förtroliga ögonblick titulerade honom laddstake för att skoja med honom,
tog han dem snart ur villfarelsen, att han var klen. På sommaren var
han med ute på fälten och arbetade som en hel karl efter vad rättaren
försäkrade. Han hade lärt sig köra och rida. På vintrarna läste Sigrid
med honom så gott hon kunde. Fyra hela månader på högvintern red han var
dag över till Alby för att samman med Greta få del av den lärdom, som en
guvernant för Greta sökte sprida. Han hade blivit en stor favorit på Alby
både hos Greta och farbror Gustaf. Sigrid fann ibland, att han dröjde
borta bra länge på lektionerna. Det hände ofta, att de övertalade honom
att stanna kvar till middagen. I ungdomligt oförstånd tänkte Johan icke
så mycket på att tant Sigrid fick sitta hemma ensam. Farbror Gustaf hade
alltid så mycket att berätta om kriget, något som aldrig talades om hemma
på Bjurnäs. Johan tyckte, att det var roligt att hjälpa farbror Gustaf
att flytta på knappnålarna med de olikfärgade huvudena. Tyvärr hade de
icke haft några att flytta de sista månaderna. Det stod stilla därute i
världen.
Greta var också en svår fresterska för Johan. Det var omöjligt för honom
att säga nej, när hon lutade sitt burriga huvud mot hans och bad honom
stanna bara en stund — en liten stund.
Sigrid beklagade sig icke. Hon hade alltid mycket att göra på gården. Om
icke annat så drog bokföringen en rundlig tid.
En middag telefonerade Greta och bad, att Johan skulle få stanna. Det
var en kulen vinterdag framme i mars. Sigrid hade satt sig i biblioteket
för att arbeta med böckerna. Eva hade nyss lagt posten på bordet, då
telefonbudet kom. Efter en del invändningar gav Sigrid vika för Gretas
enträgna böner. Hon var icke glad åt att Johan dröjde tills det blev
mörkt. Hon var rädd för lönnhalkan på vägarna under snön, och Freja
kunde ibland vara bra snubbelfotad. Greta måste lova, att Johan skulle
vara hemma senast klockan fem.
Sigrid förstod icke vad det var med henne själv. Alltsedan Johan red
bort, hade hon haft en besynnerlig oro i sig. Hon gjorde sig allehanda
dumma föreställningar och tänkte oupphörligt på Magnussons yttrande en
gång, att det var bra märkvärdigt med Bjurcronorna, som lämnade Bjurnäs
levande glada och kommo hemåkande döda.
När hon kom in i biblioteket igen och såg posten på bordet, skakade hon
av sig oron. Det var naturligtvis bara dumheter alltsamman. Varför skulle
det hända Johan något? Han var redan säker på hästryggen. Hon tände
lampan lugnare.
Hon satte sig att öppna posten. Det var en del affärsbrev. Bland andra
var det ett anbud från en egendomsagentur om att förmedla försäljning av
Bjurnäs. Man var säker på att i dessa tider kunna sälja Bjurnäs för en
och en halv miljon kronor. Det var allmän efterfrågan på lantegendomar, i
synnerhet herrgårdar, och det fanns massor av spekulanter. Kriget hade ...
Sigrid iddes icke fortsätta. Hon kastade brevet i papperskorgen. Nej,
icke ens för två miljoner!
Bland breven fanns ett grått kuvert. Rent instinktivt hade hon skjutit
det åt sidan. Det såg på något vis obehagligt ut. Adressen var otympligt
skriven och Bjurcrona stavat med k. Till slut tog Sigrid och bröt det.
Ett tidningsurklipp föll ur och ned på golvet.
Brevet var från fru Söderblom och underrättade helt kort, att efter som
hon trodde, att det möjligen ännu kunde intressera fröken Bjurcrona så
sände hon härmed ett urklipp ur Dagens Nyheter. Fröken hade kanske inga
Stockholmstidningar — hjärtligaste hälsningar — etc.
Sigrid såg sig om efter urklippet. Det fanns inget i kuvertet. Jaså, där
låg det på golvet! Hon böjde sig ned och tog upp det. Det var tryckt med
fin stil och sammanträngt.
Doktor Erik Lindstål, som för en tid sedan lämnade Sverige för
att studera sårskador ur kirurgisk synpunkt, har enligt hit till
utrikesdepartementet ingånget meddelande från svenska ministern i
Paris dödats under tjänstgöring vid ett av fältlasaretten. Närmare
underrättelser saknas.
Doktor Lindstål var en av våra mest framstående yngre kirurger och
förespåddes en lysande framtid. Efter vad det försäkrats oss från
hans kamrater, bland vilka han var mycket avhållen, efterlämnar
doktor Lindstål inga som helst släktingar. Han dog ogift.
Hon förstod knappt vad hon läste, förstod endast, att något förfärligt
hänt — att Erik var borta. Hon sjönk i hop över brevet och brast i gråt.
Länge satt hon så utan att se och höra. Hon hade borrat huvudet ned
mellan armarna. Djupt ned i mörkret, i natten ville hon, där inget
ljus fanns, där ingen såg henne och där hon själv intet såg. Bara bort
från allting, från människorna och världen, sjunka i det bottenlösa,
försvinna, förintas. Hela hennes kropp skakade.
»Åh, Erik! Erik!»
Hon såg sig omkring förskräckt och sprang upp. Någon hade ropat, skrikit.
Det lät knappast mänskligt. Det var snarare ett djur, som skrikit i
dödssmärta. Vad var det? Var det Freja, som rullade sig i snön därutanför
fönstren — eller var det Johan, som ...
Var var hon? Vad var det, som hänt? Nyss hade hon suttit vid böckerna.
Det hade kommit telefon från Greta, att Johan skulle stanna på Alby — —
hon hade kommit in och läst breven — någon hade bjudit en och en halv
miljon — och så ...
Hon tog sig mot hjärtat ... Där låg det grå kuvertet — där urklippet.
Det var hon själv, som skrikit, vilt som ett sårat djur. Det svindlade
för henne. Jag faller, tänkte hon. Hon föll icke, men hennes hand grep
krampaktigt efter stolskarmen och hon slöt ögonen.
»Åh, Erik, Erik!» hörde hon på nytt, men nu var skriket mycket långt
borta. Det lät nästan som en viskning från en döende, från någon som
svann och blev borta i djupet.
Mycket långsamt öppnade Sigrid ögonlocken. Det vilade en blytyngd över
dem, och det var besvärligt att få upp dem.
Hon såg ett bord, en lampa, brev och där ... Hon böjde sig sakta framåt
bordet tills hon kunde skönja skriften. Vänstra handen stödde hon mot
bordet, men den högra höll ännu fast i stolskarmen. Mycket långsamt läste
hon urklippet. Det var också besvärligt. Det var något, som tog emot
inne i hjärnan. Den vägrade, den ville icke fungera. Hon tvingade den.
Hon nästan stavade sig igenom notisen ord för ord. När hon kom till slut
upprepade hon sakta för sig själv, helt sakta — han dog ogift.
Hennes blick släppte urklippet. Den sökte sig upp till lampan och
stannade där. Det var ett underligt mönster av skära rosor och gröna blad
runt hela skärmen, och pärlfransen darrade sakta, nästan omärkligt. Hon
hade bestämt sett det någon gång förut, men var? Varför stod den lampan
inne i biblioteket? Åh, nu mindes hon. Det var den gången Johan kom och
hon satt och vakade över honom första natten.
Hennes hand lämnade bordet. Hon strök sig över pannan. Allting var så
länge, länge sedan. Hon rätade ut sin böjda figur och vände sig mot
fönstret. Det var redan skumt ute. Icke dag och icke natt utan detta
obestämda och aningsfulla, som tynger och som ändå drar och lockar. Hon
tog de få stegen till fönstret, lade handen mot rutan, lutade huvudet
mot handen och stirrade ut.
Alltså hade det kommit till sist. Erik var död. Var det förklaringen
till oron hon burit hela dagen? Fanns det något mystiskt samband mellan
tingen eller vad var det? Ack, Erik var säkert död för längesedan. Icke
kunde fru Söderbloms brev förutskicka oro. Det drog lång tid från Paris
och till Stockholm. Märkvärdigt av fru Söderblom att skicka urklippet.
Erik hade icke varit förlovad med Sigrid. Ingen kunde veta, att de höllo
av varandra. Ingen. De hade varit mycket tillsammans i Stockholm, men
de hade inga ringar. Åh, den gamla fru Söderblom var klokare än Sigrid
trodde. Hon hade nog förstått. Kanske alla på pensionatet förstått vad
som fanns mellan Erik och henne?
Det verkade befriande på Sigrid att draga in andra människor i
tankevärlden. Det avledde från hennes hjärta och hjärna en del strömmar.
Hon lämnade fönstret och började gå upp och ned i biblioteket. Hon
var ännu full av kval. Det lindrade att gå. Det lisade smärtorna,
självförebråelserna.
Det var icke hon, som drivit honom i döden! Det var många år sedan de
skilts åt. Även om han hade sagt, att han skulle taga skada till sin själ
— åh, hur hon mindes de orden! — kunde det icke vara möjligt, att han för
hennes skull sökt döden. Nej, nej!
Hon stannade vid bordet och läste urklippet på nytt. Nej, där stod det
tydligt, att han rest ut för att studera. Han hade icke sökt döden. Det
var döden, som sökt honom och funnit honom.
Närmare underrättelser saknas ... Vad menas med det? Hade man icke funnit
honom? Hade han som så många andra blivit sprängd i luften eller begravd
under instörtande jordmassor, allt detta som farbror Gustaf så ofta
talade om. Kriget! Kriget hade gjort henne rik, hade lyft Bjurnäs ur
förfallet, hade betalt hennes inteckningar, hade sänt egendomsagenterna
på henne ... En och en halv miljon! Och hon hade förlorat honom. Vilken
ironi, vilken blodig ironi!
Åter stannade hon vid fönstret.
Hade det varit bättre om hon fått behålla honom? Hade han icke också då
rest ut för att studera sårskador från kirurgisk synpunkt? Han älskade
sitt arbete, sin vetenskap. Säkert hade han det. Likaväl kunde han då
följt med fältlasarettet och dödats. Allt hade varit detsamma. Allt. Nej!
Då hade hon fått älska, leva, fått kyssa och smeka honom förut många,
många gånger. Nej, det hade icke varit detsamma! Kanske han också aldrig
farit från henne. Hon skulle hållit honom kvar med sin kärlek, sina
omfamningar, sina kyssar. Ja, hon skulle bett honom på sina knän att icke
resa från henne. Men nu? Vem hade nu bett honom? Vem hade hållit kvar
honom? Ingen. Han hade tagit skada till sin själ. Det var därför han rest
ut för att studera som det hette. Det var honom likgiltigt, om han dog
eller levde, det var hela sanningen. Hur skulle andra människor kunna
veta vad han menade med att studera sårskador?
Det var hon, som drivit honom dit ut efter många år. Varför hade hon
kränkt honom så djupt? Varför hade hon icke uppenbarat hemligheten för
honom? Hemligheten med Johan. Faderns löfte? Var det heligare än hennes
kärlek, hans själ? Litet hade hon förstått av kärleken. Nu först förstod
hon den. Nu, när Erik var borta. Ja, hon skulle hellre sett, att han gift
sig, blivit lycklig med en annan. Blott icke detta — dö — dö. Hon tryckte
sin brännheta panna mot rutan.
Varför kunde icke människorna säga varandra sanningen? Varför hade icke
pappa gått in till mamma och bekänt sin skuld, sin synd? Varför skulle
hon offras för andras synder, för att andra icke talade sanningen?
Hon frågade ut i den mörknande dagen. Det kom inget svar.
För Johans skull kanske? Hade det icke varit bättre för dem alla, om
pappa sagt sanningen öppet och ärligt? Då hade allt varit annorlunda.
Icke hade mamma dött för det.
Jag lever ju, jag, som förlorat allt, min kärlek, min älskade. Var är
han? Var ligger han? Ligger han jordad därute i främmande land?
Hon måste åter bort till urklippet och läsa det — — efterlämnar inga
släktingar. Nej, hur skulle han kunna ha släktingar, han, som likt Johan
var oäkta! Där var felet, synden! Vad människorna voro eländigt fega!
Aldrig stå ansvaret.
Vad Johan dröjde! Det kunde icke ha hänt honom något?
Hon log bittert. Varför icke också det? Så hade hon ingenting mer på
jorden. Så vore hon fri att göra vad hon ville. Vad ville hon?
Hon skakade på huvudet och återtog sin ensamma vandring upp och ned på
golvet.
Hon hade gått länge malande på samma återkommande tankar och frågor, då
hon hörde steg utanför i hallen. Dörren rycktes upp och Johan störtade in.
»Kära tant ...!» Han stannade framför henne. Han hade tänkt omfamna henne
och be henne om förlåtelse för att han dröjt, men någonting i hennes
ansikte sade honom, att det tjänade ingenting till. Hon såg så ovanligt
allvarlig ut. Det såg nästan ut som hon gråtit. Ena handen höll ännu en
sammanknycklad näsduk.
»Vad är det, tant?» Han gick långsamt fram till henne. Hennes ögon blevo
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 14
  • Parts
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 01
    Total number of words is 4604
    Total number of unique words is 1518
    29.7 of words are in the 2000 most common words
    38.6 of words are in the 5000 most common words
    44.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 02
    Total number of words is 4777
    Total number of unique words is 1381
    33.6 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 03
    Total number of words is 4864
    Total number of unique words is 1324
    35.8 of words are in the 2000 most common words
    45.0 of words are in the 5000 most common words
    49.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 04
    Total number of words is 4775
    Total number of unique words is 1375
    33.9 of words are in the 2000 most common words
    42.3 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 05
    Total number of words is 4808
    Total number of unique words is 1497
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    38.9 of words are in the 5000 most common words
    43.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 06
    Total number of words is 4702
    Total number of unique words is 1453
    31.5 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    44.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 07
    Total number of words is 4861
    Total number of unique words is 1379
    35.5 of words are in the 2000 most common words
    44.4 of words are in the 5000 most common words
    47.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 08
    Total number of words is 4805
    Total number of unique words is 1454
    31.9 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 09
    Total number of words is 4764
    Total number of unique words is 1499
    31.4 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 10
    Total number of words is 4799
    Total number of unique words is 1384
    33.5 of words are in the 2000 most common words
    42.3 of words are in the 5000 most common words
    47.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 11
    Total number of words is 4957
    Total number of unique words is 1247
    36.5 of words are in the 2000 most common words
    45.5 of words are in the 5000 most common words
    49.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 12
    Total number of words is 4837
    Total number of unique words is 1458
    31.1 of words are in the 2000 most common words
    41.2 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 13
    Total number of words is 4725
    Total number of unique words is 1383
    33.4 of words are in the 2000 most common words
    42.0 of words are in the 5000 most common words
    47.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 14
    Total number of words is 4834
    Total number of unique words is 1297
    33.8 of words are in the 2000 most common words
    42.8 of words are in the 5000 most common words
    46.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 15
    Total number of words is 4810
    Total number of unique words is 1388
    33.5 of words are in the 2000 most common words
    43.5 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 16
    Total number of words is 4139
    Total number of unique words is 1501
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    43.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.