Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 10

Sigrid tröstade henne med att Bjurnäs’ förråder alldeles säkert räckte.
Det stod icke för livet att fara till handelsboden. Man kunde telefonera
lika bra och be dem skicka.
»Ja, du kan försöka!» sade hennes nåd satiriskt. »På söndagen! Nå, du
fick naturligtvis löfte, att han genast skulle skicka?» frågade hennes
nåd, när Sigrid kom tillbaka. Sigrid måste fram med sanningen, att
handelsmannen svarat, att han icke hade tid att skicka något. Den som
ville ha något fick komma själv och hämta i morgon. Han gjorde inga
affärer på söndagarna.
»Ser du!» sade hennes nåd triumferande. »Vad var det jag sade! Nu går du
genast ned till Magnusson och säger till att han skall vara färdig med
vagnshästarna härutanför precis på slaget fem i morgon bittida. Det är
icke mer än en timme att åka. Jag skall åtminstone vara bland de första.»
Klockan fem på slaget åkte hennes nåd. Klockan nio kom Magnusson körande
tillbaka. På hennes nåds tillsägelse att fälla upp suffletten för att
folk icke skulle titta på vad de hade med sig i vagnen hade han gjort
det strax vid avresan från handelsboden. Hennes nåd hade varit bland de
första, som kommit in i butiken, ehuru flera av herrskapsskjutsarna varit
där och folket stod i kö. De hade kommit mycket senare.
Hennes nåd brukade aldrig säga mycket, när hon åkte. Magnusson var van
att köra men icke prata, när hennes nåd var med. Han satt också alltid
rakare i ryggen än vanligt, när han körde för henne. Under den sista
halvmilen hade han icke vänt sig om. Vid grinden vid smedjan stodo
torparungarna på vakt. Magnusson behövde icke stiga av för att öppna.
Han körde i så pass god trav som de gamla vagnshästarna orkade uppför
alléen och svängde upp mitt för trappan. Där steg han av kuskbocken för
att hjälpa hennes nåd ur.
Hennes nåd gjorde ingen min av att vilja lämna åkdonet. Hon satt
bakåtlutad i vagnen fullständigt orörlig mellan alla papperspåsarna och
lådorna med kaffe och socker. Det såg ut som om hon sov gott. Hon log i
sömnen, tyckte Magnusson.
»Vi är framme, hennes nåd», sade han.
Hennes nåd svarade icke, rörde sig icke.


VII.

Moderns bortgång grep Sigrid djupt. Därmed brast det sista bandet med det
förflutna, och Sigrid blev ensam Bjurcrona på Bjurnäs. Till det yttre
förändrades förhållandena på gården icke mycket. Hennes nåd hade de
senare åren mest vistats inomhus, när hon var hemma på Bjurnäs. Folket
märkte knappt, att hon hade gått bort. För Sigrid blev det en stor saknad
trots moderns och dotterns olika uppfattningar om mångt och mycket. De
stora rummen på Bjurnäs blevo ännu ödsligare och tommare. Hennes nåd hade
dock fyllt på sitt vis med sin personlighet och sitt kommenderande. I
grund och botten hade hon varit god. Hon var bara icke alldeles som andra
människor.
Den frihet, som Sigrid nådde genom att bli allenarådande på Bjurnäs,
tillförde henne ingen glädje. Förändringen var endast skenbar. I
verkligheten hade Sigrid bestämt allt förut. Friheten kunde icke
uppväga sorgen över att vara ensam. Sigrid tyckte, att det hela blev
meningslösare. Hon hade uppgivit sin kärlek för att stanna hemma hos
modern. Nu, när modern var borta, kunde hon icke återtaga kärleken. Den
hade gått förlorad för evigt, även om minnet av Erik ständigt levde kvar.
Det kom stunder, då Sigrid undrade, om hon icke skulle göra ett sista
försök att uppsöka Erik och säga honom, att nu var hon fri. Hon sköt de
tankarna åt sidan snart, ty nu kunde hon minst av allt lämna Bjurnäs.
Sedan den värsta skräcken för kriget dragit förbi, återtog arbetet på
Bjurnäs sin jämna gång. Själv hade Sigrid aldrig känt någon ängslan.
Hon hade förlorat för mycket redan i livet för att rädas för ett krig,
där man allra högst hade ett att riskera, att gården brändes ned och
hon själv dödades. Moderns oförmodade bortgång gjorde också, att hennes
tankar inriktades åt annat håll än krigshändelserna.
Farbror Gustaf på Alby förebrådde henne ofta, att hon icke intresserade
sig för hans på stora ekbordet i hallen på Alby fasthäftade karta, där
han flyttade knappnålar med olikfärgade huvuden, alltefter telegrammen i
tidningarna förmälde om framstötar och återtåg. Hon kunde icke deltaga
i hans utbrott av förtjusning över att nu »fick de smörj igen». Hon var
alltför mycket kvinna för att glädjas över att man tog livet av varandra
ute i världen, och hon och Greta bildade en obehaglig majoritet på Alby,
där Greta ofta framförde deras gemensamma omdöme — vad de är stygga, som
slår ihjäl varann.
Meningarna om kriget voro högst delade, när de tre sammanträffade, och
när Greta hotade fadern med att han icke fick någon godnattkyss, om han
icke var snäll, föll han lumpet till föga och erkände, att de var stygga
därute i världen.
Sigrid måste ofta över till Alby. Mobiliseringen hade tagit bort en god
del av folket på Bjurnäs, och det var bekymmersamt att få in havren
och rotsakerna. Mycket var det icke med någondera delen, men man måste
dock rädda vad som räddas kunde. Moderns död hade, ekonomiskt sett,
också förorsakat Sigrid extra tråkigheter. Det var ett trassel med att
omflytta inteckningar och alla papper på Sigrid. Ny bouppteckning med
värdering och inventering skulle upprättas. På sätt och vis var det
gott för Sigrid, ty det drog hennes tankar från mycket annat, men hon
tyckte ändå det var att börja från början igen. Det var en repetition
av förhållandena vid faderns död. När hon fick se slutsiffrorna på
bouppteckningen, blev hon lika skrämd som förut.
»Ja, men vad betyder det?» frågade hon häradshövding Torsell, som hjälpte
henne. »Det här är mycket sämre än efter pappa.»
»Naturligtvis, det måste det bli. Vi har fått krig. Alla värden ramlar.
Jag kan icke ta upp gården och inventarierna till samma pris som förr.
Åtminstone kan jag det icke i närvarande stund, och fröken hade bråttom.
Hade vi väntat en månad eller två, kanske det hade ljusnat igen. Det är
ingen brådska med bouppteckningen. Vi kan gott vänta med att lämna in
den.»
Det ville icke Sigrid. Hon uppsökte farbror Gustaf. Han skrattade.
»Ja, varför har du så bråttom?»
»Jag ville se hur jag har det, det förstår farbror. Det här är
förfärligt!»
Sigrid var utom sig.
»Lugna dig! Du minns sist, hur Torsell svartmålade. Det är hans
specialitet.»
»Tycker farbror jag skall minska på stallet?» frågade hon i sin nöd.
»Freja kan jag i värsta fall undv...»
»Du är tokig!» avbröt Gustaf Boström. »Tvärtom! Nu skall du hålla på allt
vad du kan. Gnid och snåla så mycket som är möjligt. Fortsätter kriget
några månader till, och det ser ut som om det icke skulle ta slut så
fort som vi trodde, kommer det att bli en oerhörd efterfrågan på hästar
och nötboskap. Sanna mina ord, du kommer att bli rik, min flicka, på det
här kriget, om vi icke kommer med i det. Har du icke märkt hur äggen och
mjölken stiger i pris? Och köttet! Vänta bara!»
Sigrid gick mycket lugnare från Alby. Hon intalade sig mod. Kanske var
det bara en tillfällig storm, ett oväder, som drog fram över henne. Att
sätta sig och grubbla över kriget föll henne icke in. Hon hade nog med
sina egna bekymmer. Skulle gården kunna räddas ur detta nya elände, så
måste hon sätta till krafterna på allvar.
Hon steg upp ännu tidigare på morgnarna och lade sig ännu senare på
nätterna. Hon slet värre än en dagsarbetare med piskan över sig. Rättare
Gustafsson varnade henne. »Fröken tar livet av sig på det viset!»
Kanske hon ville det. Det såg ofta ut som om hon med vilja sökte spränga
sönder sig själv med arbete. Mellan fyra och fem var hon uppe i de mörka
novembermorgnarna för att ge hönsen mat. Sedan var hon i fullt arbete
till sent in på kvällen, knappt unnande sig tid att äta. Hon slet för två.
En kväll, när hon satt inne på kontoret, fördjupad i siffror och
grubblande över hur hon skulle kunna hålla det gående på Bjurnäs och
var hon skulle kunna spara ännu mer, kom hon att se på häradshövdingens
konto. Det var enormt! Det var sant, där var naturligtvis
utredningsarvodet inbegripet och så betalningarna för Johan.
Johan! Det var någonting. Varför skulle hon sitta och betala mer än tusen
kronor om året för honom? Det var meningslöst. Hon kunde likaväl ta hem
honom till Bjurnäs. Det bleve mycket billigare och dessutom ... Hon måste
upp och gå, så glad blev hon, att hon funnit den utvägen. Visst skulle
hon ta hem Johan och det med detsamma. Han kunde likaväl hjälpa till i
trädgården på Bjurnäs som hos Hanssons i Gränna. Tänk, att hon aldrig
kommit att tänka på det förut? Hur skulle hon kunna tagit Johan till
Bjurnäs, medan modern levde? Det hade varit omöjligt. Men nu, när hon var
ensam. Åh, vad det skulle bli roligt!
Hon skrattade högt av förtjusning.
Nästa dag fick häradshövding Torsell besök av henne på kontoret.
»Nej, är fröken i staden! Det var mer än ovanligt. Om jag icke visste,
att fröken vore den sista av ätten Bjurcrona på Bjurnäs, vore jag frestad
att tro, att det förestode en ny bouppteckning och att vår gemensamme vän
Gustaf Boström åter skulle få ett kärkommet tillfälle att voja sig över
advokaternas oblyga arvoden.»
Även inför en så vacker och ung dam som Sigrid kunde han icke låta bli
att lägga ut satserna i invecklade perioder med en liten klatsch på
slutet.
»Vad är det alltså för krångliga saker vi skall reda ut tillsammans den
här gången?» fortsatte han, när Sigrid satt tyst.
»Vill häradshövdingen vara god och upplysa mig om det finns någon
uppgörelse med Hanssons i Gränna, att Johan alltid skall stanna hos dem?»
»Uppgörelse?» upprepade advokaten. Han lutade sig tillbaka i stolen, lade
händerna på det ställe, där han med ålderns rätt borde haft en ansats
till mage, och började sin favoritsysselsättning vid konsultationerna,
att rulla tummarna. »Vad skulle det vara för slags uppgörelse?»
»Finns det några papper mellan häradshövdingen och dem?»
»Ja, naturligtvis. Papper, som jag respekterar mer än somliga av de
krigförande gjort med sina. Han log sitt sardoniska löje, och de gråa
ögonen stucko till. Låt oss hålla på rätten i det längsta, vi individer!»
Han reste sig och gick bort till skåpet och tog fram några papper.
»Här har vi allt, som rör överenskommelsen med Hanssons angående Johan.
Kapten Bjurcrona var med på allt, fast han icke tecknat sitt namn under
utan låtit mig göra det. Det är mest bestämmelser om det ekonomiska som
fröken ser.»
Han bläddrade i dem.
»Det finns ingen bestämmelse om att de har rätt att behålla Johan?»
frågade hon.
Han såg på henne. Löjet blev ännu mer sardoniskt. Han förstod vart hon
ville komma.
»Absolut inte», sade han och återtog platsen mitt emot henne samt började
rulla tummarna på nytt. »Kapten Bjurcrona hade troligen aldrig tänkt sig
möjligheten av att beröva Hansson deras en gång anförtrodda gods. Från
juridisk synpunkt möta inga hinder att förklara för Hanssons, att all den
sympati och kärlek, som de eventuellt kunna ha satsat i företaget Johan,
är fullständigt bortkastad samt att tiden är kommen för dem att avstå
godset till annan person. I kraft av kapten Bjurcronas fullmakt äger jag
att i detta fall handla som jag finner för gott. Anser jag, att Johan på
grund av en eller annan omständighet bör anförtros i någon annans vård,
kan jag i morgon dag, om det gäller, kräva tillbaka gossen. Den moraliska
synpunkten föreskriver måhända ett annat tillvägagående, icke så att jag
menar, att makarna Hansson borde tillerkännas något visst belopp för till
följd av denna oförmodade skilsmässa möjligen förorsakad själslig sveda
och värk, utan att rent mänskliga känslor måhända skulle kunna förbjuda
en av etiska hänsyn alltför lidande människa att vidtaga en så brutal
åtgärd som att skilja en fjortonårig gosse, som troget vårdats av goda
människor, från dessa människor, vilka han i dum oerfarenhet om livets
irrvägar hittills kallat far och mor. Det juridiska och det moraliska
begreppet stå här som ofta annars i beklagligt motsatsförhållande till
varandra, men med min vid domstolar förvärvade vana att lirka med
bådadera torde det icke vara alldeles uteslutet att finna en lösning, som
tillfredsställer alla parter.»
Den sista satsen påfann han för att mildra intrycket av det föregående.
Han såg, hur Sigrids ansikte blev allt mörkare och dystrare under det
långa anförandet, och ville ge henne en strimma av rättfärdighetens ljus.
»Fröken vill ta hem Johan till Bjurnäs?» sade han tvärt och stannade
tumrörelsen. Det var ett av hans vanliga oratoriska knep att få
anklagade att bekänna, när han förr i värden satt ting. Han talade om
likgiltiga ting, förledde den anklagade att följa med ut på ett gungfly
av motsägelser för att så helt plötsligt ropa till den anklagade några
ord eller en mening, som verkade som om fast grund helt hastigt dykt
upp. Sigrid Bjurcrona var långt ifrån att likställa med en anklagad, men
hennes tvekan, hennes motvilja mot att tala rent irriterade Torsell och
hans kroniska magkatarr.
Sigrid kastade sig också upp på den fasta grund han anvisat.
»Ja», sade hon. I nästa ögonblick rodnade hon. Hon var tagen på bar
gärning. Det hade aldrig varit hennes mening, att saken skulle utveckla
sig så snabbt.
»Hur kunde häradshövdingen gissa, att det var det, att det var jag, som
...?»
»Vem skulle det annars vara? Johan har inga släktingar i världen det
vet jag, sedan Per Bjurcrona avlägsnat sig ur den. Era förfrågningar om
Hanssons gård voro tillräckliga indicier. Apropå det! Hur fann fröken
fosterföräldrarna? Voro de hyggliga?»
Sigrid berättade om besöket i Gränna och prisade Hanssons.
»Alltså fröken vill, att jag skall ta gossen ifrån dem?» Frågan var
obehagligt rakt på sak formulerad. Hans grå ögon stucko till riktigt
vasst.
Sigrid stammade några förlägna ord om den ekonomiska besparingen och om
sin ensamhet. Hon kände sig förfärligt illa till mods. Hon hade icke alls
tänkt på förut, att hon genom att taga hem Johan till Bjurnäs skulle
komma att kränka någon annans rätt, göra någon sorg.
»Besparingssynpunkten kan jag förstå», sade Torsell. »Den är förklarlig
och beaktansvärd. Den har mina fulla sympatier, ehuru jag icke tror, att
resultatet av den i verkligheten blir så storartat som fröken tänkt sig.
En annan sak är det med ensamheten. Har fröken aldrig tänkt att gifta
sig?»
Sigrid tittade till på honom med ett så bestämt, förskräckt frågeuttryck
i ansiktet att Torsell genast ingick i svaromål.
»Ja, jag har inte tänkt fria, min bästa fröken!» utropade han. »Men det
kanske finns friare på närmare håll?» gäckades han och såg på henne
menande.
Sigrid förstod icke. Hennes sinne var rent. Det föll henne aldrig in att
tänka på att Torsell syftade på Gustaf Boström. Hon blev därför mer än
häpen, när Torsell fortsatte:
»Patron på Alby, till exempel?»
»Nej, vet nu häradshövdingen!» Utan att vilja det, blev hon plötsligt
ond. Han uppfångade det och slog om i en annan ton.
»Gott, så kanske jag misstagit mig», sade han torrt. »Alldeles uteslutet
är det emellertid icke, att fröken någon gång ...»
»Jo, absolut», sade hon bestämt.
»Vilket?» frågade Torsell försmädligt.
Hon skulle velat slå honom. Där satt han och narrade av henne alla hennes
hemligheter med ett stilla grin. Åhnej! Det skulle icke lyckas.
»Det vet jag förrästen icke», återtog hon. »Änse’n? Om jag gifter mig?
Vad då?»
»Hur går det då med Johan? Ni säger, att ni vill ta honom till er som
tröst i ensamheten. Det är mycket vackert handlat mot er själv. Men om
nu fröken något senare, om ett eller annat år — fröken är ung ännu och
har många yttre förutsättningar — ja, om fröken då får en annan tröst,
hur går det då med Johan? Blir han icke bara ett obehagligt påhäng, som
kanske frökens blivande tröst icke ens gillar? Påtager man sig ett
ansvar, måste man också vara beredd att ta dess konsekvenser. Pojken har
det bra där han är. Han är glad och nöjd och lever i lycklig ovisshet
om herrgårdshemligheter. Är det icke bättre, att han får gå sin bana
fram, bryta sig själv väg genom livet som så många andra fått göra utan
besvärligt påhäng av tacksamhetsförpliktelser? Vad kan fröken egentligen
göra för honom? Tänker ni adoptera honom och ge honom Bjurcronornas namn?
Vad får pojken för glädje därav nu för tiden? Jag försäkrar fröken, det
är tusen gånger bättre att bära namnet Hansson och plocka jordgubbar och
skära rosor än att sitta på Bjurnäs och fundera över hur man skall få
debet och kredit att gå i hop. Vår tid är en nyttighetstid. Det tjänar
ingenting till att försöka göra romantik och återupprätta det, som är
dömt att dö. Har ni tänkt på, att pojken behöver skolgång? Skall han gå
i skola med bondungarna eller ha guvernant? Allt det där måste jag som
ansvarig för pojken ha noggrant reda på. Jag kan icke tillåta, att pojken
tas från Hansson utan att jag har garantier för att han får det bättre
dit han kommer.»
Torsells röst hade blivit ovanligt hård. Han reste sig liksom han ville
påvisa, att samtalet var slut. Sigrid reste sig även. Hon var upprörd i
sin själs innersta över misstron, över anklagelsen, att hon icke skulle
kunna dra försorg om Johan bättre än Hanssons. Och vad var det, som var
dömt att dö? Romantiken? Var det något så oerhört romantiskt att försöka
rädda Bjurnäs eller att ta pojken till sig? Hade hon icke rätt som sin
fars dotter att hjälpa Johan?
»Häradshövdingen ställer så många frågor till mig, som jag icke är beredd
att besvara. Jag trodde icke här skulle bli ett ingående husförhör för en
sådan sak.»
Hon hade talat lugnt och säkert. Hon förstod icke varifrån den kom denna
underliga förmåga att visa sig kall till det yttre, fast det sjöd
inunder skalet varje gång något kritiskt inträdde. Hon kände hur oroligt
hjärtat bultade, men över hennes panna drog liksom en sval marmorhand.
Torsell såg också på henne förvånad. Hennes längd gjorde, att han fick
se upp till henne något. Det förargade honom. De lysande, blå ögonen
gjorde det icke bättre. De talade om både mod och tålamod, två sällsynta
egenskaper hos människorna. Han förstod, att hon icke skulle sträcka
vapen i första stund. Hon var beredd att kämpa. Det syntes på henne.
Gott, hon skulle få känna på hur det var att strida mot honom.
»Jag vet icke vad fröken menar med uttrycket en sådan sak. Är det Johan
ni menar därmed, vill jag påpeka för er, att pojken icke är en sak utan
en människa, visserligen en liten, men i alla fall en människa.» Torsell
lade överlägset armarna i kors över bröstet.
Hugget tog hårt. Sigrid bet sig i läppen, innan hon svarade.
»Visst menar jag Johan. Vem skulle jag annars mena? Det är honom vi
har talat om hela tiden, det jag vet. Låt oss inte vara småaktiga nu,
häradshövdingen, och hänga upp oss på ord! Vi vill Johan väl båda två.
Kanske det är därför vi ha svårt att komma överens.»
Hennes röst, som börjat i kyla, steg till värme. Hon gick Torsell närmare
och lade sin hand på hans arm.
»Vad är det häradshövdingen har emot mig?» Hon såg på honom
med de underbaraste ögon. Torsell hostade till, löste armarnas
Napoleonsställning och gick bort till skrivbordet. Han blev rädd för
henne. Hon var en farlig kvinna. Han kände hur han blev vek om hjärtat.
Det dög inte. Han måste strida för pojken.
»Jag har ingenting alls emot fröken», sade han. »Detta gäller icke
fröken. Fröken reder sig nog, det är jag säker på, i alla livets
skiften.»
Där fick hon, tänkte han, för handpåläggningen och de underbara ögonen.
»Det är pojken det gäller, uteslutande pojken och hans framtid.
Människoödet skapas i det hem man lever i som barn», tillade han.
»Och häradshövdingen anser, att Bjurnäs icke är gott nog för honom?»
Hon gick fram till skrivbordet. De stodo på var sin sida om bordet och
betraktade varandra, hon med ett småleende på läpparna och han med grym,
hård mun.
»Jag känner icke Bjurnäs», sade han. »Hanssons känner jag. Det är
hyggligt folk, som säkert icke begår några dårskaper eller kollrar bort
pojken.»
»Men det skulle jag göra, menar ni?»
»Det har jag icke sagt.»
»Ni tänker det.» Hon var envis och ville icke ge tappt.
»Även om jag gjorde det — änse’n? Jag vet, att fröken har blivit en annan
människa än när ni var uppe i Stockholm och roade er. Jag vet också, att
ni arbetar och sliter som en hel karl för att hålla gården uppe. Ni har
min beundran och min aktning, fröken! En annan sak är, om ni förstår
er på att uppfostra en oäkta pojke till att bli äkta, äkta i ord och
handling, i tanke och gärning. En riktig mor fostrar sitt barn i kärlek,
i uppoffring. Hur skulle jag kunna veta, om ni kan offra er så mycket som
behövs för pojken? Om ni över huvud taget kan offra er?»
Sigrids ögon sågo på honom stora och blanka. Hon stödde sig tungt mot
bordet.
»Nej, hur skulle ni kunna veta det?» frågade hon sakta och såg oavvänt på
honom.
»Fru Hansson har alltsedan hon fick gossen, och betänk, att pojken endast
var några månader gammal, när hon tog honom, på det mest uppoffrande vis
skött gossen. Jag kan lugnt säga, att hans egen mor kunde icke ha gjort
det bättre. Nu kommer ni och vill ta pojken ifrån dem för att ni icke
skall ha det så ensamt på Bjurnäs. Ni får icke undra på att jag ställer
mig något skeptisk mot det förslaget.»
Hennes uttryck blev så sorgset, att han icke hade hjärta att stöta bort
henne alldeles.
»Jag kan endast lova ett — kan ni få Hanssons att godvilligt lämna pojken
ifrån sig, skall jag gå med på det — annars icke.»
Han såg på klockan.
»Fröken får ursäkta mig. Jag har icke tid längre, måste vara uppe i
rätten klockan elva. Tänk på saken några dagar! Jag medger gärna, att ni
som dotter av Per Bjurcrona har en viss rätt att bestämma över hans oäkta
son, eftersom även modern är död, men är ni säker på att er far skulle
velat, att hans oäkta son bleve i tillfälle att bli lika lycklig som
fadern själv?»
Med denna ironiska fråga bugade han sig. Sigrid svarade icke utan gick
tyst därifrån med en stum hälsning och for hem.
Hon var djupt bedrövad. Hon hade tänkt sig, att det skulle gå lätt att
få övertaga Johan. När hon betalade för honom, borde hon också ha en
viss rätt till honom, så hade varit hennes enkla slutledning. Torsells
invändningar hade trasat sönder den fullständigt genom att påpeka, att
det var han uteslutande, som ägde att bestämma över Johan. Hon hade ingen
rätt alls. Icke ens kärlekens, ty den hade Hanssons, som uppfostrat honom.
Sigrid måste medge, att Torsell uttryckte sig riktigt, då han talade
om, att det vore grymt att beröva Hanssons gossen. De hade säkert lärt
sig hålla av honom. Det skulle smärta dem hårt att bliva av med honom.
Om hon kunde övertala dem att lämna Johan ifrån sig så skulle Torsell
gå in på det. Hur skulle hon kunna övertala dem? Vad hade hon att säga
att beveka dem med? Att hon blivit så förtjust i honom så att hon ville
ta honom med sig till Bjurnäs? Vad brydde de sig om hennes förtjusning?
Hon kunde icke säga dem, att Johan var hennes fars oäkta son och att hon
därför hade mer rätt till honom än de hade. Rätt? Vad menades med rätt
att äga en människa? Kunde man äga en människa annat än med kärlekens
rätt? Pappa! Pappa! Vad har du gjort? klagade hon för sig själv. Det var
som ett sorgedok föll över Bjurnäs. Svårt var det förut. Nu blev det ännu
svårare, tyngre. Vad hade hon kämpat för i dessa år? För ingenting.
Hon mindes så väl faderns enkla och dock högtidliga ord, när hon stod med
fotografien i hand vid hans sjukbädd och undrade vem den föreställde —
det är min son. Han hade slutit ögonen. Varför? Ville han icke visa sina
tårar? Eller var det skam?
Sedan en stund efteråt, när han själv såg på Johans fotografi, hade han
sagt — han skall aldrig bli herre på Bjurnäs.
Vad de orden hade bränt sig fast i hennes minne! Aldrig herre på Bjurnäs.
Åh! Nu först förstod hon honom fullt! Förstod vad han menade. Att flera
år skulle gå innan hon kunde inse vad som låg bakom alla hans frågor den
natten, innan han dog?
Först hade han frågat henne, om hon icke vill stanna hemma hos mamma och
hjälpa henne. Sedan om hon icke skulle kunna tänka sig möjligheten av att
sköta Bjurnäs. Nu förstod hon hans blickar, hans outtalade ängslan, som
låg så väl dold bakom de många orden. Han hade tänkt mycket längre än
hon. På sin dödsbädd hade han för några korta stunder sett möjligheternas
paradis öppna sig. Hon skulle sköta gården, tills Johan blev vuxen och
sedan —. Grym hade hon varit. Icke med ett ord hade hon svarat honom.
Icke tröstat honom. Paradisets portar hade åter slutit sig för den
döende.
Hon mindes hans melankoliska blick på porträttet och de tunga, trista
orden — han skall aldrig bli herre på Bjurnäs. I den tron hade han dött.
Kanske full av ånger, skam.
Skam! Vad är skam? frågade hon sig, där hon satt i biblioteket som
vanligt, när sorgen kom över henne. Är det skam att älska? Är det skam
att älska sin oäkta son så högt att man på dödsbädden vill skydda hans
framtid? Tvärtom. Det är ömhet och kärlek. Där kärlek finns, finns ingen
skam.
Han skall aldrig bli herre på Bjurnäs — i den tron hade hon låtit fadern
dö. Grym, onaturligt grym och hård hade hon varit, när hon med ett enda
jakande ord till frågan om hon ville stanna på Bjurnäs kunde skingrat all
hans oro. Nu var det för sent. Allt var för sent.
Hon satt och såg sig omkring, tills hennes blickar stannade på den gamla
uven uppe på bokhyllan. Vad tjänade visdom, lärdom till? De räckte icke
till att lösa den enklaste mänskliga gåta. Varför hade hon lämnat Erik?
Varför hade hon icke svarat fadern, när han frågade?
Hon visste icke vad det var, men hon kände något oändligt mjukt och
vänligt smeka hennes oro, söka stilla den. Det kunde mycket väl vara en
viskning från en annan värld, så mild var den. Den tonade svagt som en
avlägsen klockklang från sällare rymder, från något högre än där hon
själv dvaldes. Smekningen och viskningen och klockklangen, allt detta,
som hon icke förstod varifrån det kom, formade sig till ord, visserligen
svaga och liksom vaggande på osynliga vågor fram och tillbaka men i alla
fall förnimbara. Hon hörde tydligt, om det nu var hon själv eller någon
annan som sade det — jag ville det bästa — jag ville det bästa ...
De gungande och vaggande orden sövde hennes oro, vyssjade den till sömn.
Och plötsligt liksom när en solstråle faller genom en molnspricka
ljusnade allt omkring henne.
Nu visste hon varför hon stannat på Bjurnäs. Nu förstod hon sitt eget
livs hemlighet. Det var icke bara för att hjälpa modern eller för att
själv styra Bjurnäs, resa det ur undergången — nej, det var för Johans
skull hon offrat sig, för försoningen, för upprättelsen.
Hon blev så innerligt glad. Där var målet hon dunkelt letat efter, där
var meningen, där var svaret på alla frågorna.
Han skall bli herre på Bjurnäs, sade hon sig. Han skall.
När Torsell några dagar efter åter fick besök av henne, såg han genast,
att hon fattat sitt beslut. Det vilade en prägel av lugn tillförsikt över
det vackra ansiktet, och munnens annars så mjuka båge hade ett nästan
manligt drag.
»Jaså, vi skall slåss igen?» började han skämtsamt.
»Jag har beslutat mig för att resa ned till Hanssons och tala med dem»,
sade hon. Hon hade icke ändrat en min vid hans älskvärda ord.
»Såå? Vad skall vi då säga dem?»
Hans vi gjorde henne osäker. Menade han, att han skulle resa med? Han tog
genast henne ur den tron.
»Ja, jag tänker icke följa med», utbrast han. »Gud bevare mig! Jag har
nog av scener vid rättegångarna.»
»Varför skall där nödvändigt bli scener hos Hanssons?»
»Varför?» Han skrattade till kort. »Därför att två kvinnor skall slåss om
ett barn. Jag antar, att gubben Hansson icke tänker uppträda som någon
Salomo, ty då fick ni nog avstå, eftersom ni inbillar er älska pojken
högre än fru Hansson. Snarare kommer han att ingripa i diskussionen, om
jag känner honom rätt.»
Hon brydde sig icke om att svara. Hur det skulle gå till att få Johan
visste hon icke, men hon var övertygad om, att det skulle lyckas henne.
»Vad har ni att bjuda dem?» fortsatte han. »Ni förstår, att ni icke kan